Anf. 42 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Jag tänkte börja med att kommentera en del av de frågor som har tagits upp i tidigare anföranden.
Jag börjar med Anders W Jonsson. Han är inte här, men jag delar hans problembeskrivning när det gäller antibiotikaresistensen. Det är en överlevnadsfråga att vi får ordning på det.
Däremot tycker jag att det är tråkigt att han försöker göra en politisk fråga av det. Det är en utmaning för oss alla, och jag tror inte att det är något parti som har någon annan inställning än den vi har när det gäller att försöka komma till rätta med det här.
Man kan bara konstatera att den strategi som fanns på det här området skapades 2005. Ett halvår efter att den nuvarande regeringen kom till makten kallade den samman partier för att diskutera hur man blocköverskridande ska kunna omarbeta strategin och göra saker som man kanske inte kände till 2005.
Det har hänt någonting under de här åtta åren, men det är inte speciellt mycket. Jag tror och tycker att vi tillsammans bör ägna den tid som krävs för att kunna komma åt det här, både nationellt och internationellt.
Jag kan inte låta bli att kommentera det som Christina Östberg från Sverigedemokraterna uttryckte om att de är ett parti som värnar om de äldre. Det är inte speciellt länge sedan Sverigedemokraterna tillsammans med de borgerliga partierna fattade beslut som innebär att man inte förstärker äldreomsorgen, inte sänker pensionärsskatten och inte höjer bostadstillägget.
Det hade självklart förbättrat folkhälsan för många äldre om man hade lyckats göra de sakerna. Omtanken om äldre är alltså inte något som slår igenom hela tiden hos Sverigedemokraterna.
Jag tycker att det är roligt att Emma Henriksson hyser hopp om regeringen, för det gör jag också. När det gäller den mer allvarliga frågan om självmordsprevention och liknande har Gabriel Wikström nyligen sagt att det i första hand handlar om resurser. Vi måste se till att det finns människor inom hälso- och sjukvården som är där när personer mår dåligt av olika skäl.
Jag tror att vi genom att rätt prioritera de resurser som finns i alla fall kan åstadkomma en möjlighet för de människor som mår dåligt att få hjälp. Men jag håller med om den frågeställning och den problematik som Emma Henriksson beskrev.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Folkhälsofrågor
Att definiera folkhälsa är inte helt enkelt eftersom det i grunden handlar om hela människans tillvaro. Om man vill göra det riktigt enkelt för sig kan man säga att det beskriver hur vi mår.
Sverige tillhör de länder i världen som generellt sett har en mycket bra folkhälsa. En stor del i detta är ett resultat av den generella välfärdspolitik som under många år förts i Sverige. Det är resultatet av ett välfärdssystem som varit öppet och tillgängligt för alla oavsett inkomst eller social bakgrund och som haft en uttalad ambition att minska sociala skillnader.
De länder som mycket medvetet har haft sådana jämlikhetssträvanden i politiken på nationell nivå har också generellt en bättre hälsa hos sin befolkning än de samhällen som kännetecknats av stora inkomstklyftor och stora sociala skillnader.
En god folkhälsa är inte bara en hälsa på så hög nivå som möjligt utan handlar också om hur hälsan är fördelad i befolkningen. Stora skillnader i hälsotillstånd mellan olika grupper i befolkningen är tecken på brister i folkhälsan. Men även om Sverige i ett internationellt perspektiv har en god folkhälsa, med mindre skillnader, är hälsan i vårt land inte jämlikt fördelad. Det finns stora skillnader som dessutom också har ökat under senare år.
Det finns en klassbunden ohälsa och ett starkt samband mellan ohälsa och sämre levnadsvillkor. Människor med låga inkomster, låg utbildning och sämre möjligheter till arbete har ofta en sämre hälsa än andra och löper större risk att dö i förtid.
Det finns också skillnader mellan kvinnors och mäns hälsa. Vi kan bland annat se sådana skillnader när det gäller självskattad psykisk hälsa, otrygghet, utsatthet för kränkande behandling och våld men också när det gäller levnadsvanor som rökning och konsumtion av alkohol.
Hälsan bestäms också av varifrån man kommer och var man bor. I alla aspekter av hälsan, det vill säga levnadsvanor, livsvillkor och hälsa, har vi i vårt land regioner, kommuner och områden inom kommuner där ohälsan är större såväl för vuxna som för barn och äldre. Vi kan tydligt se detta i stora, fattiga och segregerade bostadsområden och i kommuner eller områden med hög bestående arbetslöshet.
Arbetet för en bättre folkhälsa måste handla om insatser som påverkar och förbättrar såväl människors livsvillkor som deras levnadsförhållanden och levnadsvanor. Målet ska inte bara vara att förbättra hälsan. Målet måste också vara att uppnå en mer jämlik hälsa och minska påverkbara sociala skillnader.
Herr talman! Stora delar av innehållet i det här anförandet så här långt är hämtat, om än i något modifierad form, från en motion inlämnad under höstens allmänna motionstid av socialdemokraten Håkan Bergman från Örebro. Den beskriver på ett, i mitt tycke, väldigt bra sätt de utmaningar vi står inför och skulle mycket väl ha kunnat bifallas om inte arbetet redan var igångsatt.
Redan i regeringsförklaringen deklarerade nämligen den nuvarande regeringen att man hade som ett övergripande mål att inom en generation sluta de påverkbara hälsoklyftorna.
Det är inte acceptabelt att ens hälsa avgörs av var man bor, vilket kön man tillhör, om man har en funktionsnedsättning eller hur ens ekonomi ser ut. Det är dags att vi tar tag i de stora och växande hälsoklyftor som finns i vårt land.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Folkhälsofrågor
Herr talman! År 2008 presenterade den så kallade Marmotkommissionen på uppdrag av Världshälsoorganisationen, WHO, en rapport kallad Closing the Gap. Rapporten studerade den globala hälsan i världen. Uppmaningen till världens länder var då att genast påbörja ett omställningsarbete för att minska sociala orättvisor och förbättra befolkningens hälsa.
Den då moderatledda regeringen blundade för de strukturella hälsoskillnader som fanns och såg folkhälsopolitiken mest ur ett individualistiskt perspektiv - vilket vi hört väldigt tydligt i tidigare anföranden här i dag - där samhället skulle hjälpa till med goda råd samtidigt som man drev en politik som ökade de sociala och ekonomiska klyftorna.
Den nuvarande situationen är på många sätt djupt orättvis och inte värdig ett välfärdsland som Sverige. Vi socialdemokrater vill därför vända denna utveckling. Hälsoklyftorna går att göra något åt. Genom politiska beslut kan vi påverka samhället och människors hälsa. Minskade sociala och ekonomiska klyftor är det mest verkningsfulla medlet för en bättre folkhälsa.
Vårt mål är att utvecklingen ska vändas och inkomstklyftorna minskas genom en utjämnande ekonomisk politik och stora investeringar i jobb, skola och välfärd. De påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation.
Jag vill citera Michael Marmot, som låg bakom den rapport som togs fram för WHO:
Att uppnå en jämlik hälsa inom en generation är möjligt.
Det är det rätta att göra.
Och tidpunkten att göra det är nu.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)