FiU20

Herr talman! Riksdagen är nu på den näst sista plenidagen samlad för att diskutera riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Jag är själv relativt ny i finansutskottet, men jag har förstått att den normala proceduren är att finansutskottets ledamöter diskuterar den ekonomiska politiken och ungefär vid elvatiden svävar finansministern in och går till angrepp på de borgerliga anföranden som han inte har åhört. I dag frångår vi denna normala procedur i det att finansministern inte kommer över huvud taget. Herr talman! Jag vill understryka att vi väldigt mycket saknar finansministern, kanske inte så mycket i materiellt hänseende. Vi vet ju ungefär vad han skulle ha sagt, nämligen samma sak som det han sade för några veckor sedan och det han sade i finansdebatten förra våren, det vill säga att allting är de borgerliga partiernas fel. Även om finansministern är hyggligt förutsägbar innebär hans frånvaro att vi i stället ska diskutera de ekonomisk-politiska riktlinjerna med Sven-Erik Österberg, den socialdemokratiske ordföranden i finansutskottet. Det är inte så intressant. Detta inte på något sätt personligt menat. Vi uppfattar att Sven-Erik Österberg är en hyvens karl - i de delar som är - men han och de socialdemokratiska ledamöterna i finansutskottet representerar ändå i huvudsak någon sorts röstmaskin som ska leverera det som har beslutats i kanslihuset och i överläggningar mellan de tre samarbetspartierna. Den leveransen sker oavsett om det egentligen finns några ekonomiska riktlinjer att redovisa eller några beslut att leverera. Det ger ju årets vårproposition ganska gott uttryck för. Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till den gemensamma reservation som de fyra borgerliga partierna har avgivit om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, nämligen reservation 1 i betänkandet. Den reservationen är på intet sätt ett regeringsprogram. Det är inte ens ett försök till regeringsprogram. Det är en signal om de fyra borgerliga partiernas gemensamma beredvillighet att ta ansvar och ta över regeringsmakten i det här landet. Den lägger en grund genom att peka ut huvuddragen i den politik som vi menar är nödvändig för att återupprätta och få fart på tillväxten i vårt land. Sverige står inför väldigt stora utmaningar. Vi har i dag höga ohälsotal och ett förskräckande utanförskap på arbetsmarknaden. Det är i dag mer än en miljon vuxna människor som inte går till något arbete. När vi diskuterade den här frågan med finansministern för några veckor sedan uttryckte jag saken som att i stora delar av vårt land, i hela Norrlands inland, står var tredje vuxen medborgare utanför den reguljära arbetsmarknaden. Eller som Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Mats Odell brukar påpeka: Det är i dag minst lika många människor i vårt land som lever på bidrag som det var under de värsta krisåren i början av 1990-talet. Det här paras med en socialdemokratisk regering som delvis har tappat greppet om den statliga kostnadsutvecklingen och som inte levererar det man har lovat väljarna. Trots bättre tider ökar statsskulden. Bosse Ringholm tvingas i år att låna 64 miljarder kronor för att få den statliga verksamheten att gå runt. Samtidigt sviks de löften som Socialdemokraterna gick till val på. Målet om 4 % öppen arbetslöshet är vi inte i närheten av. Sysselsättningsmålet överges. Halverat socialbidragsberoende är det inte tal om. Statsministern levererade ett storstilat löfte om kraftigt sänkt ungdomsarbetslöshet i regeringsförklaringen förra året. Verkligheten är en högre arbetslöshet än vad vi haft på fem sex år. Det finns ett stort behov av att återupprätta den arbetslinje som socialdemokratin tycks ha övergivit. I stället för att göra något åt de grundläggande fundamentala problemen i det svenska samhället lägger regeringen och Socialdemokraterna en vårbudgetproposition med ekonomiska riktlinjer som i stället för att leverera åtgärder mot de här problemen gör det motsatta - generösare sjukersättning, friår, arbetstidsförkortning. Med buller och bång bjöd statsministern i förra regeringsförklaringen in till de så kallade tillväxtsamtalen. Av dem har blivit intet. Ovanpå dagens problem kommer en stor demografisk utmaning. Den understryker att vi måste bli fler som arbetar, om inte annat så av det skälet att vi annars inte klarar att långsiktigt finansiera de välfärdssystem som vi har vant oss vid att ta för givna. Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, larmade häromdagen om en befolkningskris. Man pekade i en demografirapport som speglar de kommande 25 åren på ett, som AMS-chefen sade, alarmistiskt scenario. Vi har i dag en försörjningsbörda som innebär att var och en som arbetar försörjer ytterligare en och en halv person. Om 25 år ska man försörja sig själv och ytterligare två andra. Det här möts inte med produktivitetsutveckling. Vi har haft en väldigt god produktivitetsutveckling under det senaste året. Den produktivitetsutvecklingen är dessutom en funktion av utslagningen från arbetslivet. De långsiktiga problemen kan inte mötas med en aldrig så god produktivitetsutveckling i näringslivet. Det finns inga genvägar, herr talman. Om den offentliga sektorns finansieringsproblem långsiktigt ska kunna mötas måste vi bli fler som arbetar och vi måste bli fler som vill och kan arbeta mer. Det här kräver åtgärder. Det kräver sänkta skatter på arbete. Det kräver stramare bidrag. Ingenting händer. Det lönar sig fortfarande inte för en stor mängd människor i detta land att gå från bidrag till arbete. Regelkrånglet är oförändrat stort. Uppförsbacken för den som vill starta ett företag och omsätta sina idéer i nya jobb är oförändrat stor. Diskrimineringen av dem som satsar på näringsverksamhet - till exempel de diskriminerande 3:12-reglerna - finns fortfarande kvar trots att det har utretts på både längden, tvären och bredden. Statsministern sitter på sitt delvis fastighetsskattebefriade gods i Sörmland. Fortfarande görs ingenting åt fastighetsskatteproblematiken för de många småhusägare som i dag är hårt trängda. Häromdagen kom Egendomsskattekommittén med sitt slutbetänkande. Där tar man små steg för att göra något åt arvs- och gåvoskatterna. Samtidigt höjer man skatten för den som ärver vissa typer av aktieslag. Om utredningens förslag omsätts i beslut i riksdagen genomför man i praktiken en ordning som innebär att angelägna generationsväxlingar i näringslivet kommer att skjutas upp i avvaktan på att huvudägaren avlider. Låt mig till sist, herr talman, yrka bifall till de moderata reservationerna 2, 4 och 8 i betänkandet. Jag vill uttrycka ett tack till Lena Ek som ju lämnar finansutskottet och som jag har haft nöjet att samarbeta med en mycket kort tid, men som jag under den korta tiden i väldigt hög grad har uppskattat som kollega och parlamentariker. Jag önskar henne lycka till i arbetet för Sverige i Europaparlamentet.

Herr talman! Vi ska diskutera riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I går diskuterade vi tilläggsbudgeten. Och i den allmänna samhällsdebatten har tilläggsbudgeten - hur man ska fixa till siffrorna under innevarande år - fått betydande uppmärksamhet därför att det där fanns mer konkreta förslag eftersom det är rätt mycket som man behöver rätta till för att rätta till anletsdragen. Men även om propositionen är rätt tjock är det inte så mycket i detta ordflöde som man kan hitta som är riktiga, långsiktiga riktlinjer för den ekonomiska politiken. Det beror ganska uppenbart dels på att regeringen är väldigt regeringstrött och egentligen bara har som huvuduppgift att få tiden att gå och inte göra några större allvarliga aktiva misstag, dels på att regeringen inte har några som helst gemensamma visioner med sina stödpartier. Man är inte på väg åt samma håll, och då blir det lätt på stället marsch. Mikael Odenberg sade här att vi i dag saknar finansministern. Jag vet inte det. Möjligen kan man konstatera att han fattas, men saknas vet jag inte om han gör. Själva bilden av hur svår den ekonomisk-politiska debatten är att föra när motparten inte har någon egentlig ståndpunkt och åsikt är att man gärna upprepar några mantran gång på gång. På det här sättet kommer vi i varje fall iväg lite tidigare till lunch. Folkpartiets riktlinjer för den ekonomiska politiken finns i två vallöften. Det ena är att fler ska jobba, och det andra är att statsskulden ska vara lägre. Detta behöver naturligtvis konkretiseras och förtydligas på många olika sätt, men där ligger själva grundbulten i våra riktlinjer för den ekonomiska politiken. Jag tänkte börja med att i korta drag beskriva vår syn på Sverige i världen. Vi har just haft en Europavalskampanj, och det har varit svårt för oss alla att göra det tydligt hur Sveriges politik och Europapolitiken hänger ihop. Men Folkpartiet liberalernas syn är att vi ska vara väldigt glada över att vår värld växer och att vårt ömsesidiga utbyte med omvärlden blir större och större. Det tjänar vi alla på. Jag skulle särskilt vilja nämna tre konkreta punkter där vårt arbete i Europapolitiken, våra svenska insatser i Europaparlamentet och i ministerrådet, har en mycket konkret och jordnära betydelse på den svenska ekonomin. Den första är Lissabonprocessen. Där brukar vi ofta få höra Bosse Ringholm och Socialdemokraterna skryta, och det finns med även i betänkandet, om hur många fina medaljer vi får i den ekonomiska politikens bandy-VM. Men väldigt sällan hör man talas om de grenar i VM där det inte går så bra för Sverige och som har mycket stor betydelse. Jag skulle särskilt vilja peka på några få av dem. En är att Sverige ligger allra sämst till bland de 15 gamla EU-länderna när det gäller investeringar. Inget annat land har så liten andel investeringar i förhållande till BNP 2002. En annan är att utbildningsnivån bland ungdomar har sjunkit mellan 1999 och 2003 medan den har ökat i EU totalt. Det betyder att utvecklingen på två avgörande punkter för den framtida produktiviteten och för det framtida välståndet, humankapital och kapital, går åt fel håll just nu. Det är mycket allvarligt, och det bidrar rimligen till att arbetsproduktiviteten inte kommer att kunna hållas på den nivå som den borde göra. Den andra punkten som jag vill nämna är tjänstehandelsdirektivet, där vi just har genomdrivit en Europavalrörelse där både regeringen och dess stödpartier har gått till val på att på olika sätt kasta grus i maskineriet eller helt motsätta sig den möjlighet till tjänsteexport som skulle betyda så mycket för svenska småföretag. Den tredje punkten gäller jordbrukspolitiken som inte bara har en avgörande betydelse för villkoren här hemma, för konsumenterna och för miljön, utan också skulle vara vårt absolut viktigaste bidrag till den internationella solidariteten, någonting som vi i Folkpartiet anser är oerhört centralt, att vi inte bara tänker på hur några få här hemma ska få det som bäst utan att vi faktiskt tar ett globalt ansvar. Herr talman! LO-basen skriver i dag på debattsidan i min lokala morgontidning och efterlyser initiativ av regeringen. Hon säger: Vi gav er chansen att få fart på Sverige. Sedan pekar hon på att vi står inför stora utmaningar och måste få in fler i arbete. Jag kan gärna hålla med Wanja Lundby-Wedin om problembeskrivningen. Jag har inte riktigt samma syn på lösningen, att det handlar om en mer aktiv finanspolitik. Jag tycker att regeringen är rätt bra som det är på att lägga ut pengar. Men hon och LO har helt rätt när det gäller själva grundbulten, nämligen att om vi långsiktigt, inte bara för de allra närmaste åren och inte bara för att hanka oss fram över valet 2006, verkligen ska kunna lägga Sverige i en bra bana för framtiden och klara att finansiera både att ha det hyggligt i den egna hushållskassan när skatten är betald och att finansiera den skattefinansierade välfärden måste vi få mer arbete. I dag är vi tre per pensionär, varav en inte jobbar. Om 30 år är vi ungefär två per pensionär. Om det då fortfarande är så att en av dem inte jobbar går denna ekvation inte ihop. Vi i Folkpartiet presenterar i våra riktlinjer ett program för hur vi skulle kunna få fler i arbete genom att de unga kommer ut fortare på arbetsmarknaden, att invandrarna kommer ut på arbetsmarknaden i rimlig omfattning, att de sjukskrivna kommer tillbaka och att de äldre stannar kvar. Det är fullt rimliga och inte alls oöverkomliga beting som skulle innebära att den skattehöjning som statsministern flaggar för på 8 kr i stället skulle kunna ersättas med mer arbete. Det här är basen för en politik som räddar välfärden. Nu, herr talman, talas det väldigt mycket om arbetsutbudet. Det är mycket bra, även om det är lite verkstad från regeringen och dess stödpartier. Men det räcker inte med olika typer av systemförändringar över hela kartan utan människor måste också ha någonstans att gå, och då är företagaren grundbulten. Vi måste få bättre villkor för entreprenörskap. Vi måste komma bort från den tid då, och den tankemodell där, staten bara resonerar med några få storföretag. Företagandet sjunker ju i Sverige i stället för att öka. I betänkandet skriver majoriteten att tillväxtsamtalen påverkar politiken. Det är en väldigt intressant anmärkning med tanke på att de som ingick i tillväxtsamtalen inte ens märkte när de tog slut, och ingen av oss andra har märkt några som helst avtryck i själva politiken. Det är möjligt att majoriteten i utskottet hör till dem som inte ens har märkt att samtalen har tagit slut utan tror att de pågår - jag vet inte. Det är i varje fall ett ganska anmärkningsvärt påpekande. Vad vi behöver är konkreta förändringar i attityden till företagande. I stället för att regeringen ska hacka på företagare borde man se till att de får bättre generella villkor för att kunna vara de som skapar jobb och tillväxt. Jämställdhetsarbetet har helt gått i stå eller också försämras det. De orättvisa löneskillnaderna är helt cementerade. Villkoren för kvinnors entreprenörskap har inte förbättrats utan har snarast försämrats. Det är ständiga attacker på möjligheterna att bli företagare och att på olika sätt expandera inom de kvinnodominerade sektorerna. Herr talman! Jag har försökt illustrera ungefär vad vi tycker är viktigt och vill mest fokusera på det. Ändå vill jag påpeka att trots att Socialdemokraterna på de flesta områden saknar idéer, kreativitet och handlingskraft finns det ett undantag. Det gäller då byggstöd. Där finns det tydligen en oändlig uppfinningsrikedom - Klimpstöd, ROT-stöd av alla möjliga upptänkliga sorter, hisstöd, ekologisk omställning beträffande byggena och så vidare. Tänk, herr talman, om regeringen i stället använde den energin till reformer för goda villkor för entreprenörskap! Då skulle, tror jag, mycket vara vunnet. När det gäller riktlinjerna för budgetpolitiken är våra ledord: Stärk statens finanser! Vi måste begränsa statens utgifter. Det måste vi göra framför allt genom att begränsa expansionen av det statliga åtagandet. Vi har visat på ett mer öppet hållet saneringsprogram på ungefär 30 miljarder på 3-5 års sikt. Utskottet har tydligen problem med att jämföra det med de 20 miljarderna i våra tabellverk. Men det beror på att det utöver sakfrågorna också gäller ett antal statliga utgifter som inte passerar statens budget, till exempel att inte stänga Barsebäck 2, att återstarta Barsebäck 1 och att inte sätta in pengar i statliga underskottsbolag - det syns inte i statsbudgeten men det är statens pengar. Vi vill sätta upp ett mål för statens finansiella sparande. Vikten och behovet av det har vi i flera år pekat på, och de här riktlinjerna visar återigen på detta. Vi har gott stöd från bland annat SNS-ekonomerna och Riksgäldskontoret. Vi måste få utgiftstak som håller på riktigt, inte bara med hjälp av kosmetik, och en marginal som är tillräckligt stor för att man ska kunna klara oväntade saker. Vi har lägre utgifter. Vi sänker de mest skadliga skatterna för jobb och företagande, och vi har ett mindre budgetunderskott. Ändå, herr talman, vill vi göra plats för några angelägna satsningar. Det gäller då det internationella u-landsbiståndet. Det gäller också förbättrat stöd till assistans och tillgänglighet för funktionshindrade liksom några saker till på det sociala området samt en större satsning på forskning och på rättsväsendet. Herr talman! Vi hoppas naturligtvis på att vid den kommande voteringen få stöd för våra idéer. Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5 och 9. Dessutom vill jag passa på att här från talarstolen tacka min kollega Lena Ek för ett gott samarbete under många år. Jag önskar dig, Lena, varmt lycka till i den liberala gruppen i Europaparlamentet. (Applåder)

Herr talman! Riksdagen är nu på den näst sista plenidagen samlad för att diskutera riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Jag är själv relativt ny i finansutskottet, men jag har förstått att den normala proceduren är att finansutskottets ledamöter diskuterar den ekonomiska politiken och ungefär vid elvatiden svävar finansministern in och går till angrepp på de borgerliga anföranden som han inte har åhört. I dag frångår vi denna normala procedur i det att finansministern inte kommer över huvud taget. Herr talman! Jag vill understryka att vi väldigt mycket saknar finansministern, kanske inte så mycket i materiellt hänseende. Vi vet ju ungefär vad han skulle ha sagt, nämligen samma sak som det han sade för några veckor sedan och det han sade i finansdebatten förra våren, det vill säga att allting är de borgerliga partiernas fel. Även om finansministern är hyggligt förutsägbar innebär hans frånvaro att vi i stället ska diskutera de ekonomisk-politiska riktlinjerna med Sven-Erik Österberg, den socialdemokratiske ordföranden i finansutskottet. Det är inte så intressant. Detta inte på något sätt personligt menat. Vi uppfattar att Sven-Erik Österberg är en hyvens karl - i de delar som är - men han och de socialdemokratiska ledamöterna i finansutskottet representerar ändå i huvudsak någon sorts röstmaskin som ska leverera det som har beslutats i kanslihuset och i överläggningar mellan de tre samarbetspartierna. Den leveransen sker oavsett om det egentligen finns några ekonomiska riktlinjer att redovisa eller några beslut att leverera. Det ger ju årets vårproposition ganska gott uttryck för. Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till den gemensamma reservation som de fyra borgerliga partierna har avgivit om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, nämligen reservation 1 i betänkandet. Den reservationen är på intet sätt ett regeringsprogram. Det är inte ens ett försök till regeringsprogram. Det är en signal om de fyra borgerliga partiernas gemensamma beredvillighet att ta ansvar och ta över regeringsmakten i det här landet. Den lägger en grund genom att peka ut huvuddragen i den politik som vi menar är nödvändig för att återupprätta och få fart på tillväxten i vårt land. Sverige står inför väldigt stora utmaningar. Vi har i dag höga ohälsotal och ett förskräckande utanförskap på arbetsmarknaden. Det är i dag mer än en miljon vuxna människor som inte går till något arbete. När vi diskuterade den här frågan med finansministern för några veckor sedan uttryckte jag saken som att i stora delar av vårt land, i hela Norrlands inland, står var tredje vuxen medborgare utanför den reguljära arbetsmarknaden. Eller som Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Mats Odell brukar påpeka: Det är i dag minst lika många människor i vårt land som lever på bidrag som det var under de värsta krisåren i början av 1990-talet. Det här paras med en socialdemokratisk regering som delvis har tappat greppet om den statliga kostnadsutvecklingen och som inte levererar det man har lovat väljarna. Trots bättre tider ökar statsskulden. Bosse Ringholm tvingas i år att låna 64 miljarder kronor för att få den statliga verksamheten att gå runt. Samtidigt sviks de löften som Socialdemokraterna gick till val på. Målet om 4 % öppen arbetslöshet är vi inte i närheten av. Sysselsättningsmålet överges. Halverat socialbidragsberoende är det inte tal om. Statsministern levererade ett storstilat löfte om kraftigt sänkt ungdomsarbetslöshet i regeringsförklaringen förra året. Verkligheten är en högre arbetslöshet än vad vi haft på fem sex år. Det finns ett stort behov av att återupprätta den arbetslinje som socialdemokratin tycks ha övergivit. I stället för att göra något åt de grundläggande fundamentala problemen i det svenska samhället lägger regeringen och Socialdemokraterna en vårbudgetproposition med ekonomiska riktlinjer som i stället för att leverera åtgärder mot de här problemen gör det motsatta - generösare sjukersättning, friår, arbetstidsförkortning. Med buller och bång bjöd statsministern i förra regeringsförklaringen in till de så kallade tillväxtsamtalen. Av dem har blivit intet. Ovanpå dagens problem kommer en stor demografisk utmaning. Den understryker att vi måste bli fler som arbetar, om inte annat så av det skälet att vi annars inte klarar att långsiktigt finansiera de välfärdssystem som vi har vant oss vid att ta för givna. Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, larmade häromdagen om en befolkningskris. Man pekade i en demografirapport som speglar de kommande 25 åren på ett, som AMS-chefen sade, alarmistiskt scenario. Vi har i dag en försörjningsbörda som innebär att var och en som arbetar försörjer ytterligare en och en halv person. Om 25 år ska man försörja sig själv och ytterligare två andra. Det här möts inte med produktivitetsutveckling. Vi har haft en väldigt god produktivitetsutveckling under det senaste året. Den produktivitetsutvecklingen är dessutom en funktion av utslagningen från arbetslivet. De långsiktiga problemen kan inte mötas med en aldrig så god produktivitetsutveckling i näringslivet. Det finns inga genvägar, herr talman. Om den offentliga sektorns finansieringsproblem långsiktigt ska kunna mötas måste vi bli fler som arbetar och vi måste bli fler som vill och kan arbeta mer. Det här kräver åtgärder. Det kräver sänkta skatter på arbete. Det kräver stramare bidrag. Ingenting händer. Det lönar sig fortfarande inte för en stor mängd människor i detta land att gå från bidrag till arbete. Regelkrånglet är oförändrat stort. Uppförsbacken för den som vill starta ett företag och omsätta sina idéer i nya jobb är oförändrat stor. Diskrimineringen av dem som satsar på näringsverksamhet - till exempel de diskriminerande 3:12-reglerna - finns fortfarande kvar trots att det har utretts på både längden, tvären och bredden. Statsministern sitter på sitt delvis fastighetsskattebefriade gods i Sörmland. Fortfarande görs ingenting åt fastighetsskatteproblematiken för de många småhusägare som i dag är hårt trängda. Häromdagen kom Egendomsskattekommittén med sitt slutbetänkande. Där tar man små steg för att göra något åt arvs- och gåvoskatterna. Samtidigt höjer man skatten för den som ärver vissa typer av aktieslag. Om utredningens förslag omsätts i beslut i riksdagen genomför man i praktiken en ordning som innebär att angelägna generationsväxlingar i näringslivet kommer att skjutas upp i avvaktan på att huvudägaren avlider. Låt mig till sist, herr talman, yrka bifall till de moderata reservationerna 2, 4 och 8 i betänkandet. Jag vill uttrycka ett tack till Lena Ek som ju lämnar finansutskottet och som jag har haft nöjet att samarbeta med en mycket kort tid, men som jag under den korta tiden i väldigt hög grad har uppskattat som kollega och parlamentariker. Jag önskar henne lycka till i arbetet för Sverige i Europaparlamentet.

Herr talman! Vi ska diskutera riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I går diskuterade vi tilläggsbudgeten. Och i den allmänna samhällsdebatten har tilläggsbudgeten - hur man ska fixa till siffrorna under innevarande år - fått betydande uppmärksamhet därför att det där fanns mer konkreta förslag eftersom det är rätt mycket som man behöver rätta till för att rätta till anletsdragen. Men även om propositionen är rätt tjock är det inte så mycket i detta ordflöde som man kan hitta som är riktiga, långsiktiga riktlinjer för den ekonomiska politiken. Det beror ganska uppenbart dels på att regeringen är väldigt regeringstrött och egentligen bara har som huvuduppgift att få tiden att gå och inte göra några större allvarliga aktiva misstag, dels på att regeringen inte har några som helst gemensamma visioner med sina stödpartier. Man är inte på väg åt samma håll, och då blir det lätt på stället marsch. Mikael Odenberg sade här att vi i dag saknar finansministern. Jag vet inte det. Möjligen kan man konstatera att han fattas, men saknas vet jag inte om han gör. Själva bilden av hur svår den ekonomisk-politiska debatten är att föra när motparten inte har någon egentlig ståndpunkt och åsikt är att man gärna upprepar några mantran gång på gång. På det här sättet kommer vi i varje fall iväg lite tidigare till lunch. Folkpartiets riktlinjer för den ekonomiska politiken finns i två vallöften. Det ena är att fler ska jobba, och det andra är att statsskulden ska vara lägre. Detta behöver naturligtvis konkretiseras och förtydligas på många olika sätt, men där ligger själva grundbulten i våra riktlinjer för den ekonomiska politiken. Jag tänkte börja med att i korta drag beskriva vår syn på Sverige i världen. Vi har just haft en Europavalskampanj, och det har varit svårt för oss alla att göra det tydligt hur Sveriges politik och Europapolitiken hänger ihop. Men Folkpartiet liberalernas syn är att vi ska vara väldigt glada över att vår värld växer och att vårt ömsesidiga utbyte med omvärlden blir större och större. Det tjänar vi alla på. Jag skulle särskilt vilja nämna tre konkreta punkter där vårt arbete i Europapolitiken, våra svenska insatser i Europaparlamentet och i ministerrådet, har en mycket konkret och jordnära betydelse på den svenska ekonomin. Den första är Lissabonprocessen. Där brukar vi ofta få höra Bosse Ringholm och Socialdemokraterna skryta, och det finns med även i betänkandet, om hur många fina medaljer vi får i den ekonomiska politikens bandy-VM. Men väldigt sällan hör man talas om de grenar i VM där det inte går så bra för Sverige och som har mycket stor betydelse. Jag skulle särskilt vilja peka på några få av dem. En är att Sverige ligger allra sämst till bland de 15 gamla EU-länderna när det gäller investeringar. Inget annat land har så liten andel investeringar i förhållande till BNP 2002. En annan är att utbildningsnivån bland ungdomar har sjunkit mellan 1999 och 2003 medan den har ökat i EU totalt. Det betyder att utvecklingen på två avgörande punkter för den framtida produktiviteten och för det framtida välståndet, humankapital och kapital, går åt fel håll just nu. Det är mycket allvarligt, och det bidrar rimligen till att arbetsproduktiviteten inte kommer att kunna hållas på den nivå som den borde göra. Den andra punkten som jag vill nämna är tjänstehandelsdirektivet, där vi just har genomdrivit en Europavalrörelse där både regeringen och dess stödpartier har gått till val på att på olika sätt kasta grus i maskineriet eller helt motsätta sig den möjlighet till tjänsteexport som skulle betyda så mycket för svenska småföretag. Den tredje punkten gäller jordbrukspolitiken som inte bara har en avgörande betydelse för villkoren här hemma, för konsumenterna och för miljön, utan också skulle vara vårt absolut viktigaste bidrag till den internationella solidariteten, någonting som vi i Folkpartiet anser är oerhört centralt, att vi inte bara tänker på hur några få här hemma ska få det som bäst utan att vi faktiskt tar ett globalt ansvar. Herr talman! LO-basen skriver i dag på debattsidan i min lokala morgontidning och efterlyser initiativ av regeringen. Hon säger: Vi gav er chansen att få fart på Sverige. Sedan pekar hon på att vi står inför stora utmaningar och måste få in fler i arbete. Jag kan gärna hålla med Wanja Lundby-Wedin om problembeskrivningen. Jag har inte riktigt samma syn på lösningen, att det handlar om en mer aktiv finanspolitik. Jag tycker att regeringen är rätt bra som det är på att lägga ut pengar. Men hon och LO har helt rätt när det gäller själva grundbulten, nämligen att om vi långsiktigt, inte bara för de allra närmaste åren och inte bara för att hanka oss fram över valet 2006, verkligen ska kunna lägga Sverige i en bra bana för framtiden och klara att finansiera både att ha det hyggligt i den egna hushållskassan när skatten är betald och att finansiera den skattefinansierade välfärden måste vi få mer arbete. I dag är vi tre per pensionär, varav en inte jobbar. Om 30 år är vi ungefär två per pensionär. Om det då fortfarande är så att en av dem inte jobbar går denna ekvation inte ihop. Vi i Folkpartiet presenterar i våra riktlinjer ett program för hur vi skulle kunna få fler i arbete genom att de unga kommer ut fortare på arbetsmarknaden, att invandrarna kommer ut på arbetsmarknaden i rimlig omfattning, att de sjukskrivna kommer tillbaka och att de äldre stannar kvar. Det är fullt rimliga och inte alls oöverkomliga beting som skulle innebära att den skattehöjning som statsministern flaggar för på 8 kr i stället skulle kunna ersättas med mer arbete. Det här är basen för en politik som räddar välfärden. Nu, herr talman, talas det väldigt mycket om arbetsutbudet. Det är mycket bra, även om det är lite verkstad från regeringen och dess stödpartier. Men det räcker inte med olika typer av systemförändringar över hela kartan utan människor måste också ha någonstans att gå, och då är företagaren grundbulten. Vi måste få bättre villkor för entreprenörskap. Vi måste komma bort från den tid då, och den tankemodell där, staten bara resonerar med några få storföretag. Företagandet sjunker ju i Sverige i stället för att öka. I betänkandet skriver majoriteten att tillväxtsamtalen påverkar politiken. Det är en väldigt intressant anmärkning med tanke på att de som ingick i tillväxtsamtalen inte ens märkte när de tog slut, och ingen av oss andra har märkt några som helst avtryck i själva politiken. Det är möjligt att majoriteten i utskottet hör till dem som inte ens har märkt att samtalen har tagit slut utan tror att de pågår - jag vet inte. Det är i varje fall ett ganska anmärkningsvärt påpekande. Vad vi behöver är konkreta förändringar i attityden till företagande. I stället för att regeringen ska hacka på företagare borde man se till att de får bättre generella villkor för att kunna vara de som skapar jobb och tillväxt. Jämställdhetsarbetet har helt gått i stå eller också försämras det. De orättvisa löneskillnaderna är helt cementerade. Villkoren för kvinnors entreprenörskap har inte förbättrats utan har snarast försämrats. Det är ständiga attacker på möjligheterna att bli företagare och att på olika sätt expandera inom de kvinnodominerade sektorerna. Herr talman! Jag har försökt illustrera ungefär vad vi tycker är viktigt och vill mest fokusera på det. Ändå vill jag påpeka att trots att Socialdemokraterna på de flesta områden saknar idéer, kreativitet och handlingskraft finns det ett undantag. Det gäller då byggstöd. Där finns det tydligen en oändlig uppfinningsrikedom - Klimpstöd, ROT-stöd av alla möjliga upptänkliga sorter, hisstöd, ekologisk omställning beträffande byggena och så vidare. Tänk, herr talman, om regeringen i stället använde den energin till reformer för goda villkor för entreprenörskap! Då skulle, tror jag, mycket vara vunnet. När det gäller riktlinjerna för budgetpolitiken är våra ledord: Stärk statens finanser! Vi måste begränsa statens utgifter. Det måste vi göra framför allt genom att begränsa expansionen av det statliga åtagandet. Vi har visat på ett mer öppet hållet saneringsprogram på ungefär 30 miljarder på 3-5 års sikt. Utskottet har tydligen problem med att jämföra det med de 20 miljarderna i våra tabellverk. Men det beror på att det utöver sakfrågorna också gäller ett antal statliga utgifter som inte passerar statens budget, till exempel att inte stänga Barsebäck 2, att återstarta Barsebäck 1 och att inte sätta in pengar i statliga underskottsbolag - det syns inte i statsbudgeten men det är statens pengar. Vi vill sätta upp ett mål för statens finansiella sparande. Vikten och behovet av det har vi i flera år pekat på, och de här riktlinjerna visar återigen på detta. Vi har gott stöd från bland annat SNS-ekonomerna och Riksgäldskontoret. Vi måste få utgiftstak som håller på riktigt, inte bara med hjälp av kosmetik, och en marginal som är tillräckligt stor för att man ska kunna klara oväntade saker. Vi har lägre utgifter. Vi sänker de mest skadliga skatterna för jobb och företagande, och vi har ett mindre budgetunderskott. Ändå, herr talman, vill vi göra plats för några angelägna satsningar. Det gäller då det internationella u-landsbiståndet. Det gäller också förbättrat stöd till assistans och tillgänglighet för funktionshindrade liksom några saker till på det sociala området samt en större satsning på forskning och på rättsväsendet. Herr talman! Vi hoppas naturligtvis på att vid den kommande voteringen få stöd för våra idéer. Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5 och 9. Dessutom vill jag passa på att här från talarstolen tacka min kollega Lena Ek för ett gott samarbete under många år. Jag önskar dig, Lena, varmt lycka till i den liberala gruppen i Europaparlamentet. (Applåder)

Herr talman! Under Mikael Odenbergs och Karin Pilsäters anförande försökte jag pejla djupet i saknaden av finansminister Bosse Ringholm här och har kommit fram till att vi kanske befinner oss i ungefär samma situation som i satirprogrammet Public service där Gudrun Schyman i imitatören Rakel Molins skepnad förklarade från en förhandling med nämnde Ringholm att de efter halvtid upptäckte att de hade förhandlat med en grå motivtapet. Vi har ju en sådan här i kammaren, så vi får väl låta den träda i hans ställe. Nåväl, själva idén med vårpropositionen är att regeringen ska lägga fram långsiktiga riktlinjer för den ekonomiska politiken som kan lyfta tillväxten och välfärden i landet. Den idén kan man nog säga är förfuskad i den här propositionen. Men det har vi diskuterat tidigare, så det kommer jag inte att gå in på. Socialdemokraterna har faktiskt haft regeringsmakten i det här landet under de senaste nio åren drygt. Under samma period har välfärden, kan vi med objektiva mått mätt konstatera, försämrats i Sverige. Detta bekräftas för övrigt av Margot Wallström, kommissionär och partiledarfavorit, i en intervju i Dagens industri den 14 maj. Där säger hon att hon tycker att den svenska välfärdens förträfflighet är en myt. Hon säger: "Många svenskar tycker att vår välfärd är världens bästa. Men får man perspektiv på Sverige och lär känna andra länders system, så inser man att andra länder både kommit i kapp och gått förbi den svenska välfärden på många områden." Ja, vi kan träta om exakt var vi ligger i olika välståndsligor - om vi ligger på femtonde, sextonde eller fjortonde plats - men det finns ett antal ganska kraftiga kriterier som varje dag känns in på skinnet för vanliga medborgare. Sjukskrivningar och förtidspensioner har ökat dramatiskt, samtidigt som antalet vårdplatser har minskat med 40 %. År 2004, herr talman, blir sjunde året i rad med kostnadsökning för ohälsan. Vårdköerna är långa. Äldreomsorgen fortsätter att ropa efter resurser. Den öppna arbetslösheten stiger och beräknas uppgå till ungefär 5,5 % av arbetskraften. De svenska låginkomsttagarna är fortfarande de hårdast beskattade låginkomsttagarna i världen. Företag och kapital fortsätter att lämna landet, medan statsministern - som han gjorde i Gnosjö - tittar på och till och med gratulerar Gnosjö, som snart ägs av Tyskland, till att man är attraktiv på den internationella marknaden. Men den tragiska sanningen är att det är en straffbeskattning av svenskt ägande och en favorisering av utländskt ägande som ligger bakom denna attraktionskraft för svenska framgångsrika familjeföretag. Trots detta väljer Socialdemokraterna att behålla både förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen i det svenska skattesystemet. Man bromsar valfrihet och dynamik. Man motarbetar genom stopplagar på vårdområdet. Bostadsbyggandet är rekordlågt. Vägnätet är kraftigt eftersatt. Till och med den svenska grundskolan visar allt sämre resultat. Andelen underkända elever har ökat kraftigt sedan år 1994 och uppgår nu till drygt 25 %. Antalet poliser har minskat med drygt 10 % sedan år 1994. Sverige kommer, både enligt Socialdemokraternas egna beräkningar i vårpropositionen och enligt OECD, att fortsätta att halka efter andra länder under de kommande åren. Det är klart, som flera har varit inne på, att bristerna i det svenska välfärdssystemet står i ganska bjärt kontrast till de vallöften som ledde fram till regeringsmakten. Rekordhöga kommunalskattehöjningar försvagar nu hushållens köpkraft men löser varken vårdkrisen eller den kommunala underskottsproblematiken. Frågan är om det måste vara så här. Nej, vi ser att utan tillväxt finns det egentligen bara nedskärningar att fördela. Men det finns ett antal länder, framför allt Irland och Danmark, som har visat att egentligen inget land är dömt att fortsätta en ekonomisk kräftgång. Det här vill vi, herr talman, åstadkomma även i Sverige genom strukturella reformer och strategiska skattesänkningar på arbete, sparande och företagande. Det krävs också en större satsning på forskning och en kvalitetsinriktad skola, gymnasie- och högskoleutbildning. Vad det handlar om är att ge Sverige förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt på i genomsnitt 3 % per år. Det är kanske en liten skillnad mot de ca 1,9 eller 1,8 % som vi historiskt haft. Men 3 % uthållig tillväxt ger en enorm, en dramatisk, förändring av levnadsvillkoren i Sverige och en dramatisk förändring av den offentliga sektorns finansiering. Därför måste man sätta upp ett sådant mål. Det vill vi kristdemokrater göra. Inriktningen för vår ekonomiska politik har vi därför lagt på att kraftsamla på de områden som vi tycker måste prioriteras högre: bättre vård, skola och omsorg, ökad valfrihet och köpkraft för barnfamiljerna samt ökat ekonomiskt utrymme för enskilda, familjer och pensionärer genom sänkt inkomstskatt. Det måste nu äntligen också tas krafttag mot den skyhöga sjukfrånvaron och det ökade antalet förtidspensioneringar genom en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring som redan från början sätter fokus på individens rehabiliteringsbehov. Företagsklimatet, som är en nyckelfaktor för att det här ska lyckas, måste därför kraftigt förbättras, liksom infrastrukturen och bostadspolitiken. Konkurrensen måste stärkas på ett flertal områden. Polisen och det övriga rättsväsendet måste också få avsevärt bättre möjligheter att bekämpa brottsligheten. Därför måste den ekonomiska politiken främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. För att möjliggöra ett sådant tillväxtmål krävs det en politik som slår vakt om statsfinansiell stabilitet genom lägre utgifter, lägre skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad statsskuld. Därigenom skulle den svenska ekonomins sårbarhet minska. Det krävs också bättre villkor för arbete och företagande genom konkurrenskraftiga skattenivåer, bättre utbildningssystem, reformerad lönebildning och, som sagt, krafttag mot ohälsa och sjukskrivningar. Det ger nämligen sammantaget effekten att den totala sysselsättningen skulle kunna öka kraftigt i Sverige. Men det krävs också bättre förutsättningar för att alla ska kunna växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt minska de regionala och sociala obalanserna. Man ökar valfriheten och säkrar både mäns och kvinnors kontroll över den egna tillvaron. Herr talman! Vi kristdemokrater har angett sex politik- och budgetområden som är prioriterade för oss i den ekonomiska politiken och där vi menar att det behövs reformer i ordets verkliga mening. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagsklimat med en fungerande infrastruktur och bostadsbyggande. Det gäller skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen, skolan och ett återupprättat rättssamhälle. När det gäller satsningarna på vård och omsorg tror vi att ohälsoutvecklingen bäst motverkas med en samlad rehabiliteringsförsäkring i enlighet med Rehabiliteringsutredningens förslag som har varit ute på remiss, som Gerhard Larsson var huvudansvarig för. Samtliga dessa förslag är fullt ut finansierade genom omprioriteringar inom statsbudgeten på både utgifts- och inkomstsidan. Man säger att det ska löna sig att arbeta och att utbilda sig. I Sverige är det alldeles för dålig avkastning på investeringar i humankapital. Värnskatten, till exempel, är ju en faktiskt en straffskatt på högre utbildning. En person som satsar på en forskarutbildning och kanske kommer ut i förvärvslivet i 30-årsåldern drabbas klockrent av denna straffskatt när man under en kortare tid än de flesta av oss ska ta ut sin livsinkomst. Detta är kontraproduktivt om Sverige ska kunna fortsätta att vara en välfärdsnation framöver. Herr talman! Dessa förslag finns samlade i våra olika reservationer. Jag yrkar bifall enbart till reservation nr 6. Dessutom yrkar jag bifall till reservation nr 1 om riktlinjer för den ekonomiska politiken som vi kristdemokrater, Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och Centern gemensamt har lagt fram. Herr talman! Slutligen vill jag tacka Lena Ek för många års givande och framför allt trivsamt samarbete i finansutskottet. Jag önskar dig lycka till i ditt viktiga arbete i EU-parlamentet och också som ambassadör i Sverige för hur viktigt det europeiska arbetet är för allas vår välfärd och framtid.

Herr talman! Ärade ledamöter! Ärade åhörare! Häromdagen hörde jag en historia. Det var en stolt amerikan som sade: Well, här i USA har vi George Bush, här har vi Bob Hope och här har vi Johnny Cash. Då svarade den inte riktigt lika stolte, något nedslagne svensken: I Sverige har vi Göran Persson, no hope and no cash. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta åtminstone en del av vår ekonomiska motion. Vi ser i Sverige i dag att den sociala och regionala klyvningen ökar. Väldigt många kvinnor som arbetar heltid i vården klarar i alla fall inte av sin dagliga försörjning. Rädda Barnen slår larm om att antalet fattiga barn ökar. Vi dras inför internationella domstolar därför att vi inte kan klara en anständig behandling av ensamma asylsökande barn eller av människor som har sökt skydd i Sverige undan tortyr och förföljelse. I många bygder i Sverige funderar man över om det egentligen finns någon framtid eller om det ska planteras gran över hela kommunen. Vi ser allvarliga tillväxtproblem. Det finns en djup förtroendeklyfta mellan Sveriges företagare och Sveriges regering. Vi har för få arbetade timmar. Om man ska förenkla väldigt grovt skapas tillväxten av produktiviteten multiplicerat med antalet arbetade timmar. Det här är extra allvarligt därför att trycket på våra trygghetssystem och vårt välfärdssystem ökar hela tiden i takt med att befolkningens ålderssammansättning förändras. Vi ser en utflyttning av arbetstillfällen till andra länder. Det vore kanske inte något stort problem om det skapades nya arbetstillfällen i samma takt i Sverige, om de små företag startades som kunde startas, om de människor anställdes som kunde anställas. Men så är det inte. Antalet nya företag minskar. Sysselsättningsmålet nås inte. Om vi tittar makroekonomiskt på den svenska ekonomin ser vi att pensionssystemet går rätt så bra. Det kommer att fortsätta att gå på plus inom den offentliga ekonomin. Inom parentes är jag väldigt glad över att vi inte kommer att plocka ut pengar ur AP-fonderna i den här situationen. Det vore en styrka att se till att bevara pensionssystemet stabilt. Vi ser att den kommunala ekonomin krackelerar runtom i landet. Människor funderar över hur det ska gå med vård, skola och omsorg. Vi ser framför oss en rad av år när regeringen lägger fram budgetförslag med minus i statsbudgeten. Man har under en följd av år haft underskott i statens finanser, och man planerar att fortsätta att ha det. Samtidigt ser vi att problemen tornar upp sig vid horisonten. Herr talman! Man kan fråga sig varför våra system inte fungerar. Vi har en otroligt hög skattenivå i Sverige. Vi har aldrig satsat så mycket pengar på sjukvården som vi gör i dag. Ändå upplever människor att det inte fungerar. Kanske ligger en del av lösningen i att vi har byggt system och lever med system i Sverige som är formade av tankar som tänktes av Gustav Vasa och Axel Oxenstierna, medan de nyaste tankarna tänktes av Per Albin Hansson. Man har byggt ett centralstyre och ett Sverige där man successivt skulle dra in mer makt till den centrala nivån. Detta baserades på att de som satt högst uppe i toppen på pyramiderna visste bäst. I dag är samhället annorlunda. Människor kan läsa. Det finns Internet och TV. Informationsflödet är oerhört kraftigt. Människor har självförtroende på ett helt annat sätt. De accepterar inte att det är kyrkoherden, godsherren eller den enda välutbildade människan i socknen som bestämmer. I dag vill alla vara med och bestämma, och de ekonomiska rörelsemönstren har i och med detta förändrats oerhört mycket. Det har vi inte förmått att mäta i Sverige. Vi har inte klarat av ett sådant förändrat samhälle. Det är som i en fabrik. Man kan laga, lappa och investera i en gammal maskin och en gammal produktionslinje, men till slut kommer man till vägs ände där det inte går, där man faktiskt måste byta maskin och förändra produktionslinjen. Jag tror att vi står vid ett sådant vägskäl när det gäller svensk ekonomi och svensk samhällsutveckling. Vi måste alltså klara av att tänka på det sätt som man gör i Gnosjö. Jag var där i våras när man presenterade Det globala Gnosjö. Det tycker jag är en oerhört kaxig och rolig devis för en hel bygd, Det globala Gnosjö. Det är det lilla samhället där man tar hand om varandra och försöker ordna det så bra som möjligt på det lokala planet, men där man samtidigt med fullt och stort självförtroende är beredd att delta på all världens marknader, är beredd att diskutera med all världens människor, är beredd att ta till sig all världens nya idéer. På något sätt måste vi få upp det tänkesättet också till den centrala nationella nivån, men det gör vi inte i dag. Vi i Centerpartiet formerar vår ekonomiska politik efter federalismens principer. Vi försöker att se på denna samhällsutveckling och visa att vi har tilltro till individen. Vi försöker att visa att det är viktigt med det lilla företagandet som skapas och uppmuntras och som sedan kan växa till det stora företagandet. Det är ett allvarligt varningstecken att Sverige har den lägsta investeringsnivån när det gäller företagsinvesteringar bland alla EU-länder. Vi har den lägsta investeringsnivån i företagandet. Det är en allvarlig varningssignal, och det borde vi fundera mera över och uppmuntra företagande. Systemen är inte ens neutrala, utan det är till och med så att en företagare diskrimineras, till exempel i föräldraförsäkringen. En småföretagare som har samma inkomst nedanför nedersta strecket i deklarationen som en arbetstagare får ändå bara två tredjedelar av den föräldrapenning som den som är arbetstagare får, därför att reglerna säger att inkomsten för den ena ska delas med årets arbetade dagar och för den andra med årets alla dagar. Vi har alltså till och med negativa signaler till de människor som vill starta företag, och det håller inte i den nya globala världen. Vi har från Centerpartiet anvisat reformer inom fyra områden, herr talman. Vi föreslår en inkomstskattereform för självbestämmande och tillväxt som ska ge människor möjlighet att leva på sin lön, en reform inom rättsväsendet, så att man ska våga vistas i och använda sina möjligheter i samhället, och ett fördubblat barnbidrag, för att ta några exempel. Vi har en hel rad reformförslag som handlar om företagande och tillväxt, bland annat att man skattefritt ska kunna spara ihop till startkapital för småföretag - något som jag tror skulle betyda väldigt mycket. Vi föreslår också regler som underlättar för invandrare och för kvinnor. Vi har ett reformpaket som handlar om hälsa och tillväxt med en samordnad arbetslivsförsäkring och en finansiell samordning. När man står i talarstolen i riksdagen och säger "finansiell samordning" låter det oerhört tekniskt. Men om Sverige blev mera som Finspång, det vill säga om vi hade en finansiell samordning och samordning mellan de myndigheter som ska hjälpa människor att komma i arbete, så skulle vi, om vi bara överför Finspångs siffror till statsbudgeten, landa på en besparing på 30 miljarder. Det är ju oerhört mycket ur ett statsbudgetperspektiv. För mig är det omöjligt att förstå varför man inte direkt lägger fram de här förslagen. De är ju testade i verkligheten och går att genomföra. Det vore praktiskt vettigt och skulle gynna alla. Vi har också ett reformpaket för miljö och tillväxt. Herr talman! Politik är att vilja, och politik måste utgå från en vision om hur det framtida Sverige ska se ut. När man läser vårpropositionen om den långsiktiga ekonomiska politiken ser man att det kanske är det som är det största hålet i den här produkten, att visionen saknas för hur det framtida Sverige ska se ut. Vi har lagt fram ett budgetförslag för ett annat samhälle som ser på människor, företagande och solidaritet på ett annat sätt. Jag vill säga, herr talman, att jag är glad att vi också har en borgerlig reservation som samlar ihop mycket av det som skulle kunna kallas det företagsamma Sverige och som är en god grund för ett framtida politiskt samarbete och för en annan regering efter valet 2006. Slutligen, eftersom min talartid för det här anförandet är ute, skulle jag vilja tacka alla som jag har mött under mina sex år i riksdagen. När jag blev invald för sex år sedan hade jag aldrig varit inne i riksdagen en enda gång. Jag kom hit med en barnvagn. Det fjärde och sista barnet var två och en halv månad, och hon låg i vagnen. Under låg det blöjor och de första handlingarna som jag skulle läsa in. Jag möttes här av ett otroligt positivt klimat, oerhört kompetenta och trevliga människor. Det kanske är synd att inte så många av väljarna riktigt har förstått det. Jag möttes också av en otroligt kompetent personal, som i alla lägen har ställt upp, alltifrån de som sköter markservicen i huset till de som sköter utredningstjänsten och inte minst utskottskanslierna. Det har funnits en vilja från talmannen, först Birgitta Dahl och sedan Björn von Sydow, att försöka titta på jämställdhetsvillkoren i den här riksdagen. Och min erfarenhet är att det arbetet bör fortsätta med oförminskad kraft. Min första debatt var faktiskt den ekonomiska debatten på hösten. Då hade jag ännu inte stått i talarstolen. Debatten direktsändes i TV. Jag ammade då förstås fortfarande var fjärde timme. Det hela var ganska nervöst, kan jag säga. Eftersom jag inte visste hur det fungerade visste jag inte heller att man kunde höja och sänka talarstolen, så jag levererade hela anförandet på tå. Nu känner jag mig något mer hemma i detta. Min ambition är, när jag nu har blivit invald i Europaparlamentet, att försöka binda ihop den nationella politiska nivån med den europeiska politiska nivån. Det tror jag är oerhört viktigt för Sveriges framtid och för våra barns framtid. Tack, herr talman, och tack allihopa! Jag yrkar bifall till reservation 1 och reservation 7. (Applåder)

Herr talman! Jag ska göra en liten inledning. När jag hörde oppositionspartiernas inledningar här och synpunkterna på Bosse Ringholm kom jag att tänka på barnboken av Astrid Lindgren, Emil i Lönneberga . När Emil skulle köpa sockerdricka och inte fick göra det sade han: När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka, och när jag har pengar så får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag köpa sockerdricka? Då kan man säga: När i hundan är Bosse Ringholm till lags egentligen? När han är här träts det på honom, och när han inte är här träts det för att han inte är här. Han har en ganska otacksam uppgift. Jag skulle ändå vilja gå över till den seriösa delen och säga att det faktiskt har funnits två tillfällen att diskutera ekonomisk politik med finansministern denna vår, dels när budgetpropositionen avlämnades, dels i en särskild debatt som begärdes och som också beviljades av talmannen i den här frågan. Så man har kunnat föra de här diskussionerna med honom. Bosse Ringholm är upptagen av andra uppdrag i dag och kunde därför inte vara här. Jag tycker att det här är en viktig debatt där vi diskuterar de linjer som dras upp för den ekonomiska politiken framåt. Sverige lever i en synnerligen internationell värld. Vi blir alltmer beroende av vår omgivning. Allt går snabbare, det vet vi också. När Gustav II Adolf avled på ett slagfält i Lützen tog det några veckor innan man visste om det i Stockholm. När de första utvandrarna reste till Amerika 1840 och 1850 gjorde man det i förvissning om att man aldrig kunde återvända. Det fanns ingen återvändo. 50 år senare kunde man återvända. Ytterligare 50 senare kunde man ta sig ganska enkelt till USA. I dag handlar det om en resa, om inte över en dag, så i varje fall två dagar. Våra barn och barnbarn har mejlkompisar runt hela världen. De rör sig på ett sätt som var otänkbart under det tidsperspektiv som jag kan överblicka från den tid jag växte upp. Då var det anmärkningsvärt när någon reste långt utomlands. Det talades det om i bygden, och det var sensationellt. Det är helt annorlunda i dag. Det är klart att det här påverkar politiken. Varför pratar han om det där? kan någon undra. Men det påverkar politiken och vilka riktlinjer vi drar upp. Vi ser också i de dagliga nyhetssändningarna vad som händer ute i världen och som får omedelbar effekt också på den svenska politiken. Det betyder att vi är utsatta för vår omvärld. Icke desto mindre viktigt är det då för Sveriges väl och ve vad vi beslutar och vilka riktlinjer vi drar upp. Det här budgetförslaget, som har tillkommit i samverkan mellan socialdemokrater, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilar på det manifest som grundlades efter valet 2002, det så kallade 121-punktsprogrammet, där vi tre samverkande partier har föresatt oss att det programmet ska vi genomföra under den här perioden. Vi har betat av det stegvis. Det finns ett antal punkter kvar. Ambitionen är att vi naturligtvis ska kunna hantera även de delar som återstår. När jag lyssnar på oppositionspartierna är det inte nog med elände i den situation som Sverige befinner sig i. Hur uppfattar då svenska folket den ekonomiska politiken och den politik som förs i landet? Ja, det kan man mäta på olika sätt. Vi fick en avkänning genom den djuplodade väljarundersökning som SCB gjorde. Den visade att regeringsunderlaget faktiskt fick ett bra förtroende från väljarna. Däremot finns det andra partier som backar, kanske till förmån för andra. Men man kan inte se att den förtroendekris som man försöker lyfta fram från oppositionspartierna i denna kammare faktiskt är verklighet ute i samhället med tanke på vad väljarna faktiskt tycker och hur Sverige utvecklas. Jag tycker att det är en indikation på att vi tre samverkande partier och den politik vi fört ändå har ett stöd i det svenska samhället. Man tycker att det är en utveckling som går i rätt riktning och ligger väl i linje med vad man anser är rätt. Jag tycker att det här är viktigt. Det andra är att Sverige under det senaste året har fått den högsta ratingen när det gäller ekonomi. Den gick upp nu senast. Det rimmar också väldigt illa med vad oppositionen här säger. Skulle man lyssna på det och dra slutsatser av det skulle vi säga att vi står på ruinens brant. Det är inte sanningen i den internationella jämförelsen. I jämförelse med Europa ligger vi bra till i fråga om i princip alla mål. I jämförelse med våra grannländer står vi också väl stärkta. Det här tycker jag också är viktigt. Det betyder inte att det inte finns problem i det svenska samhället. Det kan jag vara den första att stryka under. Å andra sidan kan vi fråga vilket land som kan stoltsera med att man inte har några bekymmer som behöver lösas. Jag tycker att det vore förmätet att säga att det inte är på det viset. Så är det naturligtvis också för oss. Vi har ett antal mål för den gemensamma politiken, dels överskottsmålet, dels sysselsättningsmålet. Det har gjorts en ganska stor affär av att de inte nåtts vid de tidpunkter som fastställts. Vi vet att vi har varit i en ganska besvärlig lågkonjunktur som har dragit fram över Europa. Sverige har fått känna av den också men har i många avseenden klarat sig bättre än många andra europeiska länder. Det vet vi. Det måste hanteras så att vi också kan ta oss ur den. Vi vet att det är viktigt att föra en balanserad politik och ha ett mål så att man kan peka på vart man vill nå. Vi kan tycka att sysselsättningsgraden är för låg i Sverige. Vi har ett mål på 80 %, men vi ligger på drygt 77 %. Vi kan tycka att arbetslösheten är för hög, vilket den är. Men den är låg i en internationell jämförelse, och i jämförelse med Europa kan vi se att den svenska sysselsättningsgraden står sig väl, även om vi måste höja den framöver för att klara målen. Det här är viktigt att peka på. Jag tycker att man kan säga att svensk ekonomi står sig stark. Dels visas detta av den rating som gjorts, dels för vi en ansvarsfull utgiftspolitik där vi ser till att de utgifter som vi tar på oss också finansieras och att vi långsiktigt tar ett ansvar för den ekonomiska politiken. Det är några problem som jag nämnde och som jag tycker att det finns anledning att peka på och där vi måste ta nya tag. Det som kanske bekymrar mig mest är arbetslösheten. Vi vet att den är ett gissel för den enskilda människan, men den är också ett gissel för samhället. Ju längre tid en arbetslöshet får vara, desto svårare är det också att få ned arbetslösheten och få ut människor i arbete igen. Därför gör vi en kraftig satsning i den budget vi lägger just på sysselsättningsskapande åtgärder i storleksordningen 10 miljarder i olika former - arbetsmarknadsutbildningar, ROT-avdrag och sysselsättningsstöd. Jag är rädd för att det här kanske inte räcker, utan det är en fråga som vi bör återkomma till i höstens budget. Vi bör se närmare på och fundera vidare på hur den framtida inriktningen bör vara för att få upp sysselsättningen. Det andra som man kan känna lite oro för är kommunernas och landstingens ekonomi. Vi vet att mycket av välfärden produceras i kommuner och landsting. Där finns det inte något stort missnöje. Jag såg att Landstingsförbundet hade gjort en undersökning som pekade på att de som var mest missnöjda med sjukvården var de som aldrig behövde den. De som behövde den tyckte att den fungerade ganska hyggligt. Det är faktiskt viktigt att påpeka detta. Vi vet att sjukvården står inför enormt stora utmaningar; vi kan göra så mycket mer. Allt där vi kan göra mer kostar pengar. Det fordras apparater och apparatur, och det kommer nya kostsamma mediciner. Men alltihop ökar välfärden. Därför kommer kommunsektorn och landstingen att vara en prioriterad del i regeringens politik även framöver så att vi kan klara välfärden i den delen. Till sist, herr talman! När jag läser den samlade borgerliga reservationen tycker jag att den påminner mig mycket om sådana instruktioner som brukar finnas längst bak när man till exempel köper en gräsklippare - felsökningskatalog. Det står: Startar inte motorn, kontrollera att det finns bensin. Finns inte bensin, fyll på. Det där är man väldigt betjänt av när man åker bil och står någonstans mellan bensinstationerna! Det är ungefär likadant här. Vid låg sysselsättning - åtgärd: öka sysselsättningen. Men det beskrivs ingenstans hur man ska åstadkomma det. Jag förstår att det har varit svårt på den borgerliga sidan att få ihop det till en gemensam politik när man ska finansiera utgifterna. Jag tycker att reservationen är synnerligen tunn för väljarna att läsa om man vill ha en indikation på vad de borgerliga partierna faktiskt vill. Man har en massa högt stående mål, och jag kan hålla med om en hel del i de delarna. Men det blir väldigt tunt sedan när man ska förklara hur man faktiskt ska åstadkomma det här. Vill man vara regeringsduglig och vara ett ordentligt alternativ i valet 2006 tror jag faktiskt att det måste till en allmän skärpning i oppositionspolitiken. Klarar man inte av att vara sams när man är i opposition så kommer det inte att vara lättare om man skulle hamna i regeringsställning. Det skulle jag bara vilja understryka. Allra sist ska jag ställa mig i kön bland dem som gratulerar Lena Ek. Lena Ek lämnar ju utskottet för att börja i EU-parlamentet, som vi har hört. Vi har inte haft någon möjlighet att tacka av i finansutskottet eftersom sammanträdena har legat på det sätt som de har gjort. Jag ska i stället be att få göra det härifrån talarstolen i kammaren och tacka för samarbetet i utskottet med Lena Ek. Det tycker jag har varit stimulerande och trevligt. Jag vill också önska dig lycka till och det allra bästa i arbetet i EU-parlamentet. Jag kan understryka det Mats Odell sade: EU-parlamentet och arbetet där är också viktigt för Sverige. Det finns en koppling däremellan. Så lycka till och tack för tiden i finansutskottet, Lena Ek! (Applåder)

Herr talman! Sven-Erik Österberg är en sällsynt godhjärtad person. Han tycker att utvecklingen går i rätt riktning och att det finns andra länder som har det värre. Ja, det är klart, översvämningarna i Bangladesh och sådant slipper vi ju. Men det har gått radikalt utför om man tittar i offentlig statistik, som ju inte kan vara helt främmande för finansutskottets ordförande. Han säger att vi har satt upp ett antal mål, men dem når vi inte. Sedan ser vi oss om i världen: Finns det de som har det sämre? Ja, det gör det fortfarande. Och så är vi mer eller mindre nöjda med detta. Jag tycker att det är en lite lättsam inställning mot bakgrund av att man ju inte når något av de mål som man har ställt upp. Sysselsättningsmålet nås inte. Arbetslöshetsmålet nås inte, vilket erkänns av Sven-Erik Österberg. Ohälsomålet nås inte med den nuvarande politiken. Socialbidragsmålet nås inte. Överskottsmålet för offentlig sektor på 2 % över en konjunkturcykel nås inte heller. Jag tycker väl ändå, Sven-Erik Österberg, att vi måste fundera på vad regeringen har föreslagit för åtgärder i denna vårproposition, som ju ändå ska handla om inriktningen av den ekonomiska politiken för att främja tillväxt. Nämn några av de åtgärder som ska få Sverige att lyfta från den plats som vi nu har! Jag nämnde i mitt anförande att Sveriges utveckling framöver kommer att vara sämre än den i världen i stort. Den kommer att vara sämre än den i USA, sämre än den i Norden, sämre än den i Storbritannien. Den kommer bara att vara något, 0,3 %, bättre än den i EU:s 15 nuvarande medlemsländer, som ju som vi alla vet har oerhört stora problem. Vilka åtgärder är det nu som ska lyfta detta, Sven-Erik Österberg?

Herr talman! Det är sant som Mats Odell säger att vi inte behöver vara rädda för översvämningarna i Bangladesh. Däremot kan vi få egna översvämningar om vi nu ska vara oroliga för den delen. När det däremot gäller hela tillväxtdelen har det väl inte undgått Mats Odell att det under våren, och även tidigare, har förts ganska breda tillväxtsamtal. Jag tycker att det är viktigt att ett regeringsparti ska kunna föra ett slags dialog. Nu är inte alla nöjda. Det är klart att förväntningarna har varit väldigt högt ställda. Det är klart att Svenskt Näringsliv trodde att det var deras agenda som nu skulle betas av. Mats Odell vet lika väl som jag att det är en inriktningsproposition på våren när det gäller de här delarna. Vi tar bland annat inte med skattedelarna över huvud taget på våren, utan de kommer till hösten. Detta ligger i röret bland det som samverkanspartierna också kommer att ta upp i höstens budgetdiskussioner. Det kommer också att lämnas förslag i en rad olika delar som kommer i höstens budget. Det är det viktigt att peka på. Förmögenhetsskatten är den del. Där har Bosse Ringholm varit ganska tydlig och sagt att det på många sätt är en godtycklig skatt som man faktiskt kan peka på. Det diskuteras utbildningssatsningar och ökningar av de delarna. Vi gör också en rad stimulanser av arbetsmarknaden i storleksordningen 10 miljarder. Det gäller inte minst sysselsättningsdelen. Det finns en linje i de så kallade 3:12-reglerna, som nämndes av Mikael Odenberg i hans inledningsanförande. Vi har där tagit ett steg. Meningen är att vi ska gå vidare. Vi har avsatt drygt en miljard till detta, som ska följas upp. Utifrån den dialog som har varit om tillväxtfaktorerna i samhället finns det alltså också en agenda som vi ska fortsätta diskutera. Det här är alltså, som jag sade, en inriktningsbudget på våren. Till hösten handlar det om att mer detaljerat staka ut vägen för 2005 och 2006. Så jag tycker faktiskt att vi har en ganska bra agenda när det gäller det här.

Herr talman! Om det nu är en inriktningsproposition hade det ju varit lämpligt att tala om att vår inriktning är att avlägsna de straffskatter som vi har exempelvis vad gäller svenskt ägande i Sverige, dubbelbeskattningen av svenska investeringar som inte drabbar utländska investerare - som därmed får 30 % rabatt om de ska köpa svenska företag. Det gör att det utländska ägandet ökar. Man kunde ändå ha haft något litet ord om att vi tycker att detta är ett bekymmer och att vi skulle vilja ändra på det. När det gäller ett antal andra saker är det ju ändå så att ni nu själva ser - även om Sven-Erik Österberg till skillnad från Margot Wallström tycker att det här utvecklas åt rätt håll och att det fungerar bra - att det ute i kommuner och landsting, där människorna har detta närmast inpå skinnet, inte finns pengar till de mest angelägna saker. Vi läser om cancervården i Stockholms läns landsting, där Socialdemokraterna vann regeringsmakten förra valet på löften om att det nu skulle vara slut med nedskärningarna. Det har blivit precis tvärtom. Är inte detta ändå en signal till att raska på lite med tillväxtpolitiken? Ni har nu hållit på och möljat med det här i nio år. Ni har haft enkäter och samlingar och samtal. Men var finns de konkreta förslagen? Har det inte varit aktuellt att faktiskt säga "Skott kommer!" - nu har vi insett det här och nu ska vi försöka göra någonting till hösten? Nej, ingenting. Detta är ynkedom, Sven-Erik Österberg! Erkänn att ni socialdemokrater saknar visioner, att den starkaste visionen och det starkaste målet är att behålla regeringsmakten! Och det är ni faktiskt ganska bra på. Jag tror att svenska folket, till skillnad från vad Sven-Erik Österberg tycks identifiera i SCB-undersökningar, börjar inse att detta inte längre går. Det är dags att göra ett lagbyte, att sätta den socialdemokratiska regeringen på avbytarbänken under en period framöver och pröva ett nytt lag. Jag tror, Sven-Erik Österberg, att detta är en utveckling som har stor sannolikhet för sig.

Herr talman! Mats Odell vet ju lika väl som jag att enda sättet att behålla regeringsmakten är att också behålla väljarnas förtroende. Och det är vi ganska bra på, sade Mats Odell här. Det kan man endast göra om man för en politik som faktiskt också väljarna tycker ligger i linje med hur de själva uppfattar saken. Det finns inget för evigt givet med detta. Väljarnas förtroende prövas återkommande. Hittills har vi dock kunnat föra en politik som faktiskt har uppfattats som bra av majoriteten av svenska folket - de senaste sex åren tillsammans med samverkanspartierna. Jag kan inte låta bli att peka på en sak när Mats Odell bland annat nämner cancervården i Stockholms läns landsting. Mats Odell vill ha ordning och reda när det gäller ekonomin, åtminstone när han står i kammarens talarstol. Det är lite annorlunda att vara i ansvarsställning. Han kan ju ta sina egna partikamrater i Stockholms läns landsting lite grann i örat. De har medverkat till att gräva ett underskottshål som nästan är omöjligt att överbrygga. Det är klart att det där också i grunden ligger ett problem när man byter majoritet. Det går inte att fortsätta gräva detta underskottshål. Det är det Mats Odell hela tiden predikar i denna kammare: Vi måste ha ordning på ekonomin. Det gäller ju både landsting och kommuner. Det gäller även landsting där Mats Odell, eller åtminstone hans parti, har varit med och tagit ansvar för de här delarna i majoritetsställning. Jag tycker att Mats Odell ska lugna sig lite grann med den här agendalistan. Höstens budget kommer att handla om hur inriktningen kommer att se ut mer i detalj. Tillväxtsamtalen är en del i det här. Det finns en rad saker som diskuteras i de delar som föreligger. Det är klart att man inte ska diskutera hur länge som helst, men jag tycker ändå att det är viktigt med ett samtal och ett bra samtalsklimat med arbetsmarknadens parter, de intresseorganisationer som finns, för att försöka få en sammanhållen bild och åtminstone mejsla ut de delar som kan vara viktiga i det här. Skattesänkningar är inte allt. Det vet Mats Odell också. Själv talar han om tillväxt i de här delarna. Då kan jag bara peka på att i den kristdemokratiska motionen i de här delarna tas faktiskt 80 % av de skattesänkningar som Mats Odell föreslår tillbaka genom avgifter. Om nu skattesänkningar skulle vara stimulerande så är väl avgifter minst lika mycket hämmande? Det bör också analyseras i en framtida diskussion.

Herr talman! Jag har nu stått här några år och hört Mats Odell säga: "Skott kommer, skott kommer", men det kommer inget skott. Frågan är om regeringen någonsin, som det heter, ska komma till skott. Det är mer så att man uttrycker en allmän oro för de yttre omständigheterna när det går dåligt och en allmän förhoppning om att det sedan likt försommarsol ska komma goda konjunkturer. Det håller man tummarna för. Vi fick nu höra att vi kanske ska vara oroliga för andra översvämningar än de i Bangladesh, för det kan ju komma översvämningar också här i Sverige. Men det är med det precis som med de andra ekonomisk-politiska frågorna, att det faktiskt finns chanser att göra någonting åt dem. Det handlar om växthuseffekten och den förtida avvecklingen av kärnkraften, där ni med berått mod för att tillfredsställa era stödpartier är på väg att skärpa miljöhoten och öka risken för översvämningar genom växthuseffekten. Denna är verkligen vår tids ödesfråga, där ni med öppna ögon går in för att tillfredsställa era stödpartier. Sanningen är att detta också är, om än i betydligt mindre omfattning, ett hot mot statsfinanserna. Den typ av radikala förändringar som vi i Folkpartiet vill se är en vettig ekonomisk politik som är bra för statskassan och, vilket i det här fallet är betydligt mycket viktigare, ett stopp för den förtida avvecklingen av kärnkraften. Jag skulle kunna fortsätta längre men vill bara säga att kraven på oppositionen som vanligt är mycket högre ställda. Vi ska vara väldigt konkreta, men ni ska återkomma till hösten. Jag skulle ändå vilja ställa en fråga. Sverige är sämst på integration av invandrare på arbetsmarknaden. Skulle jag kunna få höra några förslag om hur ni vill få bort den sistaplatsen i Europa?

Herr talman! Man kan ju säga att det här har varit utredningstjänstens vår. Man har inte minst från oppositionspartiernas sida passat på att analysera sina egna budgetar. Jag sade lite skämtsamt vid något tillfälle att man hade kunnat lyssna på finansdebatten och läsa vad som har sagts i den, för det är ungefär detsamma som vi tidigare har sagt i kammaren när vi har analyserat de borgerliga budgetarna. Inte minst kritisk har riksdagens utredningstjänst varit mot den folkpartistiska budgeten. Ni underkänner ju egentligen också vad utredningstjänsten säger. Ni tycker att ni står över utredningstjänsten utredningsmässigt och menar att det inte är så som den säger, men det här är ändå en indikation på att allt inte hänger ihop. Folkpartiet är vidare när det gäller kärnkraften ett parti som inte har svårt att vid behov ändra uppfattning. Det har vi sett vid många tillfällen. Karin Pilsäter vet att det här är en synnerligen besvärlig fråga. Det behövs bara minsta lilla läcka eller skakning på andra sidan Östersjön i något kärnkraftverk för att kärnkraftsdebatten i Sverige skulle ta fart som en brasa som man kastar bensin på. Oron i svenska folket skulle växa och opinionsundersökningarna skulle visa hur många som tycker att kärnkraften omedelbart måste avskaffas. Vi vet hur känslig den här frågan är. Om man i ett sådant läge ska ha en ansvarsfull långsiktig energipolitik - och vi vet att det på sikt är problem med kärnkraften - måste ändå problemet hanteras av en regering i en ansvarsfull ställning. Jag är helt övertygad om att ifall en sådan här störning skulle inträffa skulle Karin Pilsäter och Folkpartiet ganska omedelbart ha en helt annan uppfattning om kärnkraften än den som framförs i kammaren i dag.

Herr talman! När det gäller kärnkraften tycker vi att det är betydligt mera angeläget att Sverige hjälper till med att säkra eller avveckla de riktigt farliga kärnkraftverk som finns på andra sidan av Östersjön än att vi ska använda 8 miljarder av skattebetalarnas pengar till att prioritera en avveckling av väl fungerande kärnkraftverk i Sverige, särskilt som det statliga företaget Vattenfall köper kärnkraftverk i andra länder. Energipolitiken hänger ju inte på något sätt ihop, tvärtom. Det är dessutom också så att växthuseffekten är garanterat farlig. Det största miljöhot som vi står inför är just växthuseffekten. Den andra frågeställningen gällde här RUT. Jag blir lite beklämd när jag hör att även en så seriös politiker som Sven-Erik Österberg drar in riksdagens hederliga, oförvitliga och neutrala tjänstemän i den här politiska slagträdebatten. Vad riksdagens utredningstjänst har gjort, precis som man också kunde ha bett någon annan att göra, är att den har kört vissa förslag i en speciell modell, ur vilken det kommer vissa resultat. Däremot har en politisk motståndare till Sven-Erik Österberg skickat ut pressmeddelanden där han kritiserar Folkpartiet. Det är klart att detta är ett halmstrå för er att gripa tag i, men det är inte på det vis som du säger. Vi ska självklart gå igenom alla våra punkter, men den här metoden går inte ut på någon sorts kontrollräkning av ett budgetalternativ. Detsamma gäller även ifall vi skulle skicka in majoritetens budgetförslag. Det kommer också då att fattas något eftersom det inte är en kontrollräkning. Vi kan väl vara lite mer seriösa och framför allt inte hålla på att dra in oförvitliga tjänstemän i debatten. Jag har dock noterat att jag nu i utskottsbetänkandets text inte kan hitta de påståenden om genomförda granskningar av utskottet som fanns när vi justerade betänkandet. Det är möjligt att ni efter det påpekandet har fått kalla fötter. Jag noterar också att vi inte får några svar på frågorna om vilka förslag ni har för att förbättra integrationen på arbetsmarknaden och i övrigt när det gäller sysselsättningen, men det finns ju två minuter till förfogande för att återkomma till det.

Herr talman! Jag tar först upp integrationen på arbetsmarknaden. Karin Pilsäter vet lika väl som jag att det är en stor uppgift, som man inte kan lösa enbart från denna kammare. Vi behöver en fullständig attitydförändring i hela samhället. När jag var arbetsmarknadsutskottets ordförande reste jag mycket omkring i landet och träffade arbetslösa, även många arbetslösa invandrare. Jag sade då i några debatter att när en invandrare ringer och söker jobb är ofta arbetsgivaren inte intresserad när han eller hon uppger sitt namn, men om samma person ringer och uppger sig ha ett svenskt namn, får vederbörande komma på anställningsintervju. Det finns väldigt många sådana exempel. Det visar att fördomarna sitter djupt i det svenska samhället. Man måste faktiskt hjälpas åt i arbetet med detta, dels från riksdagens sida, dels från näringslivets sida. Den fördomsfulla inställning som finns måste motarbetas. Det vilar ett stort ansvar på hela samhället att hantera det här. Det är vidare inte jag som har dragit in RUT i debatten. Det är ni själva som har gjort det och som har velat att RUT skulle göra denna analys. När sedan resultatet kommer tycker ni inte om det. Jag har inte sagt något annat i det här sammanhanget, och jag har inte tänkt dra in Anders Borg från det moderata kansliet, som har skrivit det här, för jag tycker att det ligger under min nivå. Det var Karin Pilsäter själv som gjorde det. Vi har också avstått från detta i majoritetstexterna. Det är väl däremot intressant att se att man inte tycker om resultatet av de analyser som gjorts, men jag har bara konstaterat detta. Vad gäller energipolitiken står jag fast vid det som sagts. Jag tycker att Sverige har ett ansvar för kärnkraften, men jag kan också hålla med Karin Pilsäter om att vi tillsammans med det övriga Europa har ett ansvar för att se till vad som kan hända med de betydligt farligare kärnkraftverk som finns på andra sidan av Östersjön. Kanske kan också Lena Ek medverka i det Europasamarbetet. I det sammanhanget kan vi väl hjälpas åt. Här finns en risk för allas vår hälsa eftersom dessa kärnkraftverk ligger i vårt närområde.

Herr talman! Jag vill säga att den omständigheten att Bosse Ringholm som finansminister har en otacksam uppgift inte beror på att vi som företrädare för de borgerliga partierna är ovänliga mot honom när han kommer hit till kammaren. Det beror i stället på att hans uppgift är omöjlig. Han samarbetar med två i grunden tillväxtfientliga partier, och då blir det väldigt svårt att leverera. Det var ju oerhört högstämda proklamationer som gjordes av statsministern i regeringsförklaringen förra hösten, när inbjudan till tillväxtsamtalen utfärdades. Som flera talare har varit inne på hände ingenting därefter. Förmögenhetsskatten är ett utmärkt exempel på det. Det är en central fråga för näringslivet. Det är en beskattning som vi vet är skadlig för Sverige och som drar kapital till fel sorts investeringar. Den drar kapital ut ur landet och kostar statskassan mer än den smakar. Den har dessutom inte ens någon fördelningspolitisk träffsäkerhet att tala om utan slår godtyckligt. Den blir i realiteten en extra fastighetsskatt för folk som råkar ha ett hus på fel ställe, samtidigt som välbeställt folk kan komma undan skatten genom att köpa mångmiljongods med skogs- och jordbrukstillgångar. Ingenting händer i den frågan, trots långdragna samtal med företrädare för näringslivet. Ni klarar inte att leverera ens om ni skulle vilja.

Herr talman! Jag kan ge samma svar till Mikael Odenberg som jag tidigare gav till Mats Odell. När det gäller tillväxtsamtalen och vad som ska komma ut av dem ligger det en agenda för beredning just nu. Förmögenhetsskatten är en del av den. Det har levererats lite olika synpunkter på den också från andra håll. Erik Åsbrink har haft vissa synpunkter i sin utredning. Detta bereds just nu. Vi tycker att det kan vara intressant att diskutera förmögenhetsskatten därför att den på många sätt är en godtycklig skatt. Den betalas ibland av dem som accepterar att betala den, och andra slingrar sig undan. Ett totalt avskaffande slår ju blint, som Mikael Odenberg vet. Det gör att många slipper undan den på ett sätt som kan vara alarmerande också fördelningspolitiskt. Det kan vara sådana som i högsta grad har råd att betala förmögenhetsskatten. Agendan föreligger alltså, och detta kommer att diskuteras också till hösten. Det var oppositionspartierna som tyckte att vårbudgeten skulle vara smal och inte så detaljerad. Själva för de fram skattefrågorna som en av de viktigaste delarna, men dem ska vi ju egentligen inte diskutera på våren. De tillhör hösten. Vi har valt att hålla oss till den agenda som faktiskt Mikael Odenbergs parti var med och satte upp tillsammans med andra och som man fick majoritet i kammaren för. Den agendan har vi hållit oss till när det gäller budgeten. Vi återkommer som sagt på hösten med de delar som gäller här. Jag tycker att vi ska diskutera delen med leveransen från tillväxtsamtalen till hösten. En del har varit ute redan nu, men det finns beredning som ligger väl så långt framme.

Herr talman! Låt mig i de delar som är hålla med om att energipolitiken är oerhört viktig för företagsklimatet i Sverige. För oss är det självklart att man ska utnyttja de investeringar som vi har gjort i de svenska kärnkraftsreaktorerna och inte inleda en gigantisk kapitalförstöring. Alla energislag har sina fördelar och sina nackdelar. Vår värdering av kärnkraften är att dess nackdelar kan bemästras. Hade vi inte trott det så hade vi föreslagit avveckling av tolv reaktorer i Sverige. Nu tror vi att de går att bemästra, och då borde vi i stället som en signal ta bort förbudet mot att bygga nya reaktorer i Sverige även om ingen i dag har det ringaste intresse av att göra detta. Moderata samlingspartiet var länge förnuftets ensamma röst i energipolitiken. Folkpartiet ställde sig tillsammans med Socialdemokraterna bakom linje 2 i folkomröstningen 1980 och beslutet att avveckla den svenska kärnkraften till 2010. Så sent som 1995 ville Energikommissionen inleda den förtidsavvecklingen. Folkpartiet reserverade sig då inte mot det beslutet. Jag lyckades inte ens få med Folkpartiets representant i Energikommissionen på kravet att slopa det så kallade tankeförbudet i kärntekniklagen. Jag är glad att vi inte längre är ensamma om att tala för förnuftet, utan att det nu finns en vidgad insikt om att vi måste utnyttja den kärnkraft vi har investerat i i Sverige. Jag tror att det skulle vara välgörande för den energipolitiska debatten om vi ägnade mindre tid åt att hypotetiskt älta morgondagens kärnkraft och mer omsorg åt att ta hand om den vi redan har, exempelvis genom att slopa den skadliga effektskatt på kärnkraften som i dag försvårar investeringar i de elva svenska reaktorer som är i drift. Vi har i det moderata budgetförslaget förordat en avveckling av den skatten. Jag hoppas att fler partier på ömse sidor om blockgränsen kommer att ansluta sig till den politiken.

Herr talman! Om jag antydde att Folkpartiet kunde ändra sig när det gäller energipolitiken och kärnkraften så tror jag inte för ett ögonblick att Mikael Odenbergs parti skulle ändra sig även om vi fick ett kärnkraftshaveri. Jag tror att ni sitter ganska fast i kärnkraftspolitiken. Det bekräftas också genom det inlägg som Mikael Odenberg gör. Jag tycker att man ska ha respekt för kärnkraft och för vilken fara den kan utgöra. Det är en viktig energikälla, men den måste också hanteras med förnuft. Om vi däremot lyfter blicken när det gäller energipolitiken kan vi säga att ett område där det verkligen skulle behövas insatser och där vi skulle behöva göra mer, i Sverige likaväl som internationellt, är att fortsätta utveckla alternativa energikällor. Det vet vi. Vi vet att den energi som mycket av världens välfärd baseras på inte är oändlig. Vi har fått en känning av det alldeles nyss när det har varit oljekris. Många forskare pekar på att det enorma energibehov som har utvecklats i Kina kan vara svårt att mätta med de energitillgångar som finns i dag. Det här är en oro för hela tillväxten i världen i de delar som är. Vi har ett oljepris som har varit uppe och pendlat väldigt högt och som även har kunnat störa tillväxten i Sverige och Europa. Det är bra att du lyfter fram energifrågorna, Mikael Odenberg, för det är någonting som jag tror att vi kommer att återkomma till i den framtida debatten. Det gäller inte bara finansdebatten utan naturligtvis andra debatter också eftersom mycket av välfärd och ekonomisk tillväxt ligger i hur vi kan hantera energifrågorna framgent. Jag tycker att man ska ha mer respekt för kärnkraften än vad Mikael Odenberg säger här. Men framför allt ska man satsa mer på alternativa källor och se vad vi kan få fram för att kunna få ett långsiktigt och hållbart samhälle även in i framtiden.

Herr talman! Jag delar den oro som Sven-Erik Österberg uttrycker för arbetslösheten. Siffrorna går inte ned och människor kommer inte i arbete. Det är klart att det är personliga tragedier, och i ett större perspektiv är det ekonomiskt oerhört besvärligt. Det tar oss tillbaka till frågan om företagande och synen på företagandet. Jag kan konstatera att Bosse Ringholm i en intervju i ett nyhetsprogram fick frågan om hur han skulle öka tillväxten. Han sade då att han skulle anställa fler i offentlig sektor. Det kanske inte är riktigt så jag ser på möjligheten att öka tillväxten. Jag vill fråga rent konkret om synen på företagandet. Vad anser Sven-Erik Österberg om att småföretagare diskrimineras i föräldraförsäkringen? Det finns också en annan fråga när det gäller företagandet. Vi har diskuterat initiativkraft och om det ska hända någonting. I dagens läge finns det 5 950 miljoner kronor på ett konto hos Riksgälden. De nästan sex miljarderna var tänkta för livslångt lärande och kompetenssparande. Skatten har tagits ut, men ingenting har hänt. Det är bara den här högen med pengar som växer minut för minut. Jag vill också ställa två frågor om miljön. Vi står inför allvarliga miljöproblem när det gäller växthuseffekten. Även om vi har frågan om utsläppsrätter så hanterar vi bara en del av den tredjedel som näringslivet står för. Är det rimligt att en fastighetsägare som investerar i bättre miljöteknik ska få betala det med kraftigt höjda taxeringsvärden? Vore det inte rimligt och bra att skattebefria de alternativa drivmedlen så att vi på den tredjedel som transporterna står för får ned CO2-utsläppen? Dessutom skulle vi skapa sysselsättning i Sverige genom sådana beslut, och som extra bonuseffekt skulle vi stabilisera landets läge säkerhetspolitiskt.

Herr talman! När det gäller företagande så tror jag att Lena Ek till och med antydde i sitt huvudanförande att vi på något sätt skulle ha en nedlåtande syn på företagare. Det är någonting som är totalt främmande för mig i den värld jag lever i och med de kontakter jag har i de här delarna. Jag känner inte igen det från vårt parti över huvud taget. Däremot har vi vid upprepade tillfällen - inte minst på vår tillväxtkongress under våren - sagt att en del i nyckeln till framtiden ligger i ökad sysselsättning och ett ökat företagande. Jag tror att vi delar den uppfattning som Lena Ek har om att den sysselsättningstillväxt som kommer i framtiden förmodligen kommer att ske i de mindre och medelstora företagen. Då kommer de att vara en viktig resurs när det gäller hur tillväxten och välfärden kan utvecklas i Sverige. Jag tycker att vi har en samsyn när det gäller detta. Sedan kan man alltid diskutera hur man når det och hur detta når fram när det gäller företagandet. Det finns väldigt många synpunkter och väldigt mycket gnäll från olika håll över att det är så besvärligt att vara i Sverige. Det finns säkert besvärligheter som kan förenklas. Det finns en stor erfarenhet man kan dra när man är utomlands. Jag träffade en svensk företagare i Paris som berättade hur förskräckligt eländigt det var att vara företagare i Paris med hela deras byråkrati. Han sade att det var väldigt enkelt i Sverige i förhållande till detta. Jag hade det stora nöjet att vara med talmannen nere i Bratislava tidigare i vår, och där träffade jag svenska företagare. Visserligen hade man låg skatt i Slovakien, men det var ett elände med en massa andra saker när man skulle driva företag där. De lyfte fram Sverige som ett bra exempel på hur man hanterar detta. Det var korruption och en rad andra saker som var väldigt besvärliga där. Allt är inte svart eller vitt när man jämför Sverige med andra länder. Det finns säkert saker som vi kan åstadkomma för företagandet, men ibland tycker jag faktiskt att det är befogat med lite balans i diskussionen när man jämför företagandet i Sverige och i andra länder.

Herr talman! Det är ganska roligt. Jag fick svar på en massa frågor som jag inte ens har ställt men däremot inte på de frågor som jag har ställt. När är det dags att se till att företagare får likvärdig ersättning i föräldraförsäkringssystemet vid samma beskattade inkomst som en arbetstagare? När ska ni behandla den här gruppen människor likadant som andra i Sverige? Min andra fråga är: Är det inte pinsamt att de här pengarna finns hos Riksgälden? Vi hoppas väl i och för sig att de drar in en del ränta, men de skulle ju vara till något väldigt bra och sysselsättningsskapande, nämligen människors kompetensutveckling så att de kan få arbete eller förkovra sig och behålla sitt arbete. På miljösidan finns det två saker som också har en väldigt tydlig signaleffekt. Det är inte lönt att miljöinvestera i sitt hus trots att boendet står för en tredjedel av CO2-utsläppen. Om man gör det åker taxeringsvärdena upp och det blir knalldyrt. Är det inte rimligt, när transporterna står för den sista tredjedelen av CO2-utsläppen, att med hjälp av skatteinstrumentet, som ju har varit så bra när det gäller koldioxidskatten, skattebefria de alternativa drivmedlen? Det skulle också skapa sysselsättning, och det är ju det som är vårt gemensamma bekymmer. Det skulle skapa företagande och fler arbetstillfällen, och det skulle ge en oerhört bra miljöeffekt. Detta var fyra korta frågor.

Herr talman! Jag skulle vilja säga att det också är väldigt komplicerade frågor att besvara på två minuter. En sak kan jag säga när det gäller miljöinvesteringar. Det är också en komplicerad sak. Det är inte så enkelt som Lena Ek säger. Det finns en annan relevans i detta. Om man gör miljöinvesteringar pekar också mäklarna på miljöinvesteringarna som ett sätt ta ut en ökad försäljningssumma när man ska sälja huset. Det skapar ett värde på huset. Ska vi ha en fastighetsbeskattning som reflekterar värdet på fastigheten kan man inte blunda för att också miljöinvesteringar har ett värde för den köpare som kommer sedan. Man kan säga att den delen inte ska beskattas, men samtidigt måste man ju ha något slags transparens och rakhet i systemet. Det är väl det som har legat till grund för att man har en fundering på detta. Jag vet att det också har diskuterats här. Det har till och med diskuterats i budgetförhandlingarna hur man skattemässigt ska behandla miljöinvesteringar. Jag tror att den diskussionen inte är slutförd helt och hållet. När det gäller kompetenssparande ska jag vara fullständigt ärlig och säga så här till Lena Ek: Det finns ett ordentligt fördelningsbekymmer med kompetenssparandet. Den utredning och den modell som togs fram innebär faktiskt att det gynnar de grupper som redan tjänar riktigt bra. Det gynnar dessutom de grupper som redan får en väldigt bra kompetensutveckling genom sitt arbete. De grupper, kvinnor som jobbar med vård, fastighetsskötsel, städning eller vad kan vara, som också skulle behöva ett kompetenslyft har väldigt svårt att få råd till detta och även att tillgodogöra sig det. Det har en fördelningsprofil som jag, med min värdering när det gäller politik, har väldigt svårt att acceptera rakt över. Att göra om modellen är inte heller helt enkelt i det här läget. Det är om detta som diskussionen förs. Finansdepartementet funderar också på detta, och det är Jens Henriksson som har ansvar för den här frågan numera. Han var förresten senast i går i arbetsmarknadsutskottet och berättade om lägessituationen när det gäller kompetenssparandet. Vi har faktiskt skattebefriat alternativa bränslen till vissa delar. Det är en fråga om hur mycket det ska vara. Vi behöver också skatteinkomster. Det vet också Lena Ek.

Herr talman! Det finns ingen vårbudget. Vi i riksdagen har ju klokt nog avskaffat systemet att ta budget två gånger om året. Det var ett dumt system. Nu ska vi bara diskutera riktlinjer och mål för budgetpolitiken. Men på en punkt har riksdagen faktiskt beslutat att man ska vara lite mer precis redan på våren, och det är när det gäller den kommunala ekonomin. Herr talman! Jag ska också erkänna en sak. Vi i de tre samverkanspartierna har ju lyckats följa det här beslutet när det gäller skattepolitiken, men jag tycker inte att vi har lyckats helt när det gäller utgiftspolitiken. Där har vi gått ganska långt med att lägga ut nya åtaganden för 2005 och 2006 redan på våren. Där är jag lite självkritisk. Jag hade nog väntat mig att få kritik för detta från riksdagens sida, men när den nu inte kommer får jag väl kritisera mig själv så att vi får den här kritiken framförd i kammaren. Det är riktigt att vi måste få tid att diskutera långsiktigt. Det är väldigt viktigt att vi gör det i riksdagen. Vi måste ta en långsiktig debatt och våga göra de vägval som det kräver. Vi har jättelika problem framför oss. Vi kan titta på detta med befolkningsförändringarna. Statistiken visar att mellan 2002 och 2050 ökar antalet personer över 65 år med 60 %, och de över 80 år ökar med 90 %. Det är oerhört dramatiskt. Samtidigt kommer antalet personer i yrkesverksam ålder bara att öka marginellt och under vissa år också att sjunka. Det är lätt att inse att detta kommer att ställa till oerhörda problem för den offentliga ekonomin och vår gemensamt finansierade välfärd. Och än värre är att problemen inte bara finns långt i framtiden, utan de är faktiskt redan här. I den här ekonomiska vårpropositionen tar vi upp kommunerna. För kommande år kommer vi nog att öka på statsbidragen till kommunerna med 7 miljarder. Historiskt sett är det en ganska rejäl höjning. Den är i alla fall inte dålig. Den är inte låg. Men trots det fick vi bara några veckor efter det att vi hade lagt fram den här ekonomiska vårpropositionen rapporter från Kommunförbundet och Landstingsförbundet som visar att de befinner sig i en väldigt bekymmersam situation. De redovisar att de jobbar på i takt med åldersförändringar och gör det som de har blivit ålagda att göra. Då räknar de med att få ett underskott 2006 på 12 miljarder, och det efter det att de har fått det här tillskottet på 7 miljarder. Detta är mycket besvärligt att hantera. Det ska erkännas. Detta beror på att skatteunderlaget ökar svagt, på pris- och löneökningar, på utgiftsökningar för åldersförändringar, på finansieringsprincip och på medicinsk-teknisk utveckling. Det beror alltså inte på något reformpaket. Det är besvärligt att de redan nu har det så svårt. Hur ska vi hantera det? Jag gick bort från riksdagen och lyssnade på Kommunal som hade kongress. Jag blev lite imponerad av dem. De talade kanske inte så mycket och länge, men de var väldigt klara i sin prioriteringar. De krävde alltså inte mer. De krävde inte högre ersättningsnivåer än 80 %, men de ville bevara det och se till att man verkligen får 80 % i a-kassa. De sade: Prioritera nu satsningar till kommunsektorn! Det var vad de krävde. De hade till och med startat en supporterklubb. Det är klart att jag gick med i den och fick det här märket som man kan bära från och med nu. Man kan gå med i den klubben. Det går att kontakta Kommunal eller gå in på hemsidan www.kommunal.se. Där kan man anmäla sig. Det har jag gjort. Man får en tröja också. Det är viktigt att vi säger ifrån. Vi i Vänstern anser att vi måste göra allt vi kan för att få loss mer pengar till kommunerna innan vi tar den skarpa höstbudgeten. Men vad säger den borgerliga oppositionen? I går fick vi i majoriteten kritik för att vi är drakoniska och slår mot kommunerna. Nu ställer jag frågan till alla de fyra borgerliga partierna. Gå upp och ta en replik och svara på om ni vill ge mer eller mindre än de 7 miljarder som vi redan har anvisat. Vill ni ge mer eller mindre? Det är en oerhört enkel fråga att svara på. Och om ni vill ge mer, hur mycket? Det här svaret måste vi få i den här debatten. Det inte meningsfullt att ha debatter om man aldrig får några svar. Vi måste också ha ett lite längre perspektiv än bara de här åren. Jag skrev ihop en rapport tillsammans med medarbetare. Jag kallar den för Utmaningar inför framtiden . Den kan man också få på nätet, på Vänsterpartiets hemsida. Läs och fundera, och ge era svar. Jag har inte alla svar där, men några har jag. Vi måste våga diskutera. Jag tog upp i några kalkyler - om ni inte tror på vad jag och mina medarbetare har kommit fram till - vad Kommunförbundets och Finansdepartementets tjänstemän har redovisat och en långtidskalkyl. Givet i stort sett oförändrade skattenivåer kan den offentliga sektorn klara oförändrad nivå, alltså den standard vi har i dag. Men då kommer återigen frågan: Ni i de borgerliga partierna vill ju sänka skatten kraftigt. Hur löser ni den ekvationen? De här kalkylerna bygger faktiskt på att man tar till vara de arbetskraftsreserver som finns i samhället. Hur ska ni klara det genom att sänka skatten, som ni vill? Ni är ju inte nöjda ens med dagens standard. Ni kritiserar ju den här sektorn så stenhårt. Och så vill ni sänka skatten. Redan nu har vi stora problem, och efterfrågan på välfärdstjänster kommer att öka i takt med stigande BNP och i takt med medicinsk-teknisk utveckling som nu gör det möjligt att bota det som förr knappt var möjligt att behandla. Enligt de här kalkylerna skulle den privata konsumtionen öka med 140 % mellan 2002 och 2005. Det betyder stigande reallöner. Då ska ni sänka skatterna från de grupper som får denna privata inkomstökning med 140 % och sänka det totala skatteuttaget. Hur går det då med välfärdstjänsterna? Svara på den frågan! Är ert standardrecept, sänkt skatt, ett rimligt svar på den här utmaningen inför framtiden? Är det verkligen ert svar? Lena Ek, jag vill gratulera till platsen i Bryssel, och jag kan i någon mening beklaga att Lena lämnar oss här. Men Lena Ek: no cash i Sverige i förhållande till USA? Lena Ek, det är en väldigt, väldigt gammal historia! Sanningen är ju att det finns cash i Sverige, och inte i USA. Ja, möjligtvis har de rika miljonärerna cash , men den offentliga ekonomin är ju ett moras. Det är ju det som hotar att driva upp världsräntorna och hålla tillbaka de globala konjunkturerna. Det är no cash i USA. Nej, det finns pengar i Sverige, men de är mer jämnt fördelade. Man talar om klyftor och jämn fördelning. Och ni ska sänka skatterna, för sådana värden behövs inte. Sänkta skatter skapar ökad frihet. Ja, det skapar ökad frihet. Man har en massa frihet i USA - för dem som har slantar! Men tänk på kvinnornas situation! Kvinnorna i Sverige har 68 % av männens disponibla inkomst, det vill säga lön och företagarinkomster. Så kommer skattefinansierade åtgärder in, och då går kvinnornas disponibla inkomst upp till 77 %. Den omfördelningen klarar vi av med skatterna, men när man sänker skatterna så kommer ju klyftorna att öka. Jag tror inte att ni har som mål - det förutsätter jag - att det är bra med ökade inkomstklyftor, men ni tror att man måste ha det. Vi i Vänstern tror att det är bra med minskade klyftor, och vi tror att det är en fördel med minskade klyftor. Jag tror att det är en väg till tillväxt. Jag tror att fler arbetade timmar är den bästa vägen att lösa offentlig sektors ekonomi, och vi sätter jobben i centrum. Men jag vet, och jag vågar säga som det är: Staten kan inte kommendera fram jobben. Jag vet och vågar säga som det är: Ingen politiker kan lova eller garantera nya jobb. Det är omöjligt. Jobb skapas inte av politiker utan av anställda, forskare och företag i samverkan och av människor som vågar handla lokalt utifrån insikten om att ekonomin i dag är global. Jag tror att det var Lena Ek som också tog upp Gnosjö. Jag har också varit i Gnosjö. Jag har varit i Värnamo och träffat de här företagarna. De är jätteduktiga. De har kontakter och konkurrerar med kineser och tar kontrakt från dem. Det är duktigt gjort. Men det finns inte bara där. Hemma i mitt Uddevalla har vi också starka och duktiga företagare som har tagit kontrakt i Kina. Vi har duktiga företagare och anställda löntagare i Sverige, och det finns en gryende optimism. Jag fick ett pressmeddelande i går från Västsvenska handelskammaren. Det går bra, skriver de, liksom att optimismen är allt starkare i västsvenska företag. Ja, optimismen finns överallt utom i den borgerliga oppositionen. Där finns det bara pessimism - tyvärr. Vi ska ju heja på Sverige i dag allihop och vara optimistiska. Det är en tuff match vi ska ha. Jag är med i välfärdens supporterklubb, och vi är nog allihop med i Sveriges supporterklubb. Men se på Italien! Där har de ju ett sådant styre som satsar på sänkt skatt för tillväxt, och hur ser det ut där? Ja, gå in på RUT:s hemsida - det finns på vår hemsida också - och titta. Det finns lite kalkyler där. Då ser vi: När det gäller inkomstskillnader ligger Italien i ligans topp. Man redovisar 17 länder. Italien låg etta vad gäller inkomstskillnader. Sverige låg i botten, fyra, så vi hade lite inkomstskillnader. När det däremot gäller tillväxt redovisas 31 länder. Då låg Italien i botten, på fjärde plats, men Sverige i topp på tjugonde plats. Där ser vi vilken politik som är bäst. Det finns ett undantag i Italien. Det är där kommunisterna dominerade en gång i världen. Nu kallar de sig vänstersocialister. Jag är också vänstersocialist och kommer från gamla vpk. Där har de stärkt en samverkan. Löntagare och politiker har drivit fram en samverkan mellan företagen och hetsat dem till samverkan med offentlig sektor, bland annat i Emilia-Romagna. De har också bra daghem! De har det bra på båda sidor där. Det är den delen i Italien som fungerar. Det är där Vänstern driver på tillväxtpolitiken. Vänstern är för tillväxt! Därför, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Det är alltid intressant att diskutera med Lars Bäckström, och nu ställde han en direkt fråga till den borgerliga oppositionen: Hur mycket mer vill ni ge utöver de 7 miljarder som vi i majoriteten lägger till kommunsektorn under de kommande två åren? Svaret för Kristdemokraternas del, som finns redovisat i en motion, är att vi lägger 2,6 miljarder ytterligare i resurser under de två närmaste åren jämfört med regeringen. De fördelas på följande sätt: För det första avsätter vi 500 miljoner per år till psykiatrin i en riktad satsning - dock icke öronmärkt som exempelvis Wärnerssonpengarna, utan det ska stå kommuner och landsting fritt att disponera, men det ska gå till psykiatrin. För det andra avsätter vi 500 miljoner mer till en tvåårig utbildningssatsning för personal inom äldreomsorgen. Jag tror att vi kan vara överens över alla partigränser om att detta är en av de mest angelägna åtgärderna för närvarande inom vården. För det tredje satsar vi 300 miljoner kronor årligen på missbrukarvården. Vi har talat om hur alkoholkonsumtionen har stigit, men vi har alltså en total resursbrist när det gäller att ta hand om de absolut mest utslagna människorna på detta område, och där satsar vi 300 miljoner kronor per år i vårt budgetalternativ. Sedan var Lars Bäckström inne på att oppositionen bara ser elände. Men sedan har oppositionen inte upptäckt ett elände som finns i den proposition som Lars Bäckström står bakom, så han var tvungen att själv lyfta fram dessa problem, och det är naturligtvis klädsamt. Låt mig bara göra en kommentar beträffande att Lars Bäckström säger att det finns cash i Sverige. I går presenterade Statistiska centralbyrån en undersökning om hushållens ekonomi, och där jämförde man de disponibla inkomsterna med bland annat EU:s tidigare 15 medlemsländer. Där hamnar Sverige på tionde plats med ett medelvärde på 14 040 euro om året, och en Gini-koefficient, som visar hur spridningen av inkomsterna ser ut, som visar att vi ingalunda ligger särskilt bra till. Danmark ligger på 17 823 euro och med bättre spridning än Sverige. Det finns mycket att göra på det här området, Lars Bäckström!

Herr talman! Det var ett bra svar som Odell lämnade, tydligt och redigt! Tänk om man fick sådana rediga och tydliga svar från Folkpartiet, Moderata samlingspartiet och Centerpartiet! Jag tackar för detta! Det är nästan så man skulle kunna tro att Mats Odell skulle vilja bära den här knappen . (MATS ODELL (kd): Jag har ingenting emot den!) . men jag lämnar inte ifrån mig den. Den går att beställa! Men då kommer vi till nästa steg: Om man ger till någon så måste man finansiera det på något sätt, och det gör Kristdemokraterna. Man ger till kommunsektorn och tar från de arbetslösa. Det är ju lysande! Det är det vi undviker. Kd plockar bort ungefär 3,6 eller 3,9 miljarder från anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning - från en rättighetslagstiftning. Om jag satt i opposition så skulle kanske någon i mitt parti föreslå åtgärder av den här typen, men då skulle jag säga nej. Man kan inte plocka bort resurser från regelstyrda system. Vi har nu i tilläggsbudgeten fått lägga till 7 miljarder till rättighetssystem. Det är de här reptricken som vi hade uppe i gårdagens debatt som inte fungerar. AU skriver också att "utskottet kan inte se hur ökningen på anslaget . som Kristdemokraterna föreslår, skulle kunna begränsas med nästan 4 miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag" och därmed tro att man kan göra en neddragning bara för att man ger mer pengar till kommunsektorn. Kommunerna kan ju inte anställa mer folk. De behöver de här pengarna i så fall för att kunna behålla den personal de har. Arbetslösheten går alltså inte ned. Kommunerna kan inte börja anställa. De har ju underskott - det var det jag tog upp. De har ett underskott på 12 miljarder. Ett tillskott betyder inte att de kan anställa fler, utan det betyder att de klarar sig. Sedan gällde det frågan hur vi har det med pengar. Ja, ute i Europa har många hushåll mer pengar att röra sig med på grund av att de har lägre skatter och gigantiska underskott. Prata om budgettricksande i de EU-staterna, alla som nu åker till EU-parlamentet! Vi klarar kriterierna med råge, medan underskottet i dessa länder är otroligt - Italien, Frankrike, Tyskland, Belgien. Underskott, underskott!

Herr talman! Lars Bäckström ser väldiga bekymmer i utlandet. Att Sverige har ett överskott på 0,2 % i offentlig sektor beror på att vi har ett överskott på drygt 2 % i pensionssystemet. Lars Bäckström och Bosse Ringholm i skön förening lånar i dag 5 miljoner kronor i timmen till de löpande utgifterna i kungariket Sverige. 191 miljoner kronor per dygn är vad du och din koalition lånar för närvarande, Lars Bäckström. Lars Bäckström tar upp vår tilläggsbudgetmotion. Nu talar jag om det som ligger i riktlinjerna för 2005 och 2006. Där får nog Lars Bäckström hålla in hästarna något innan han skopar ut vår finansiering. Vi har i en tabell på s. 9 i vår motion redovisat att vi finansierar de nya resurser som vi ger genom att skjuta upp skattesänkningar som vi föreslog tidigare, i höstas. De pengarna kommer alltså inte att gå till skattesänkningar. Vi senarelägger till exempel avvecklingen av dubbelbeskattningen, liksom ett antal andra skattesänkningar som vi tidigare föreslagit. Sedan kan man alltid diskutera hållbarheten i olika alternativ, och det har vi gjort länge och väl. Vi har dock en ambition, herr talman, att se till att kommuner och landsting, som står närmast människorna, ska få resurser för att kunna ge en anständig vård och omsorg samt att skolan ska fungera bättre för våra barn och ungdomar.

Fru talman! Jag ifrågasätter naturligtvis inte ambitionen. Det finns ingen anledning att göra det. Jag förutsätter att människor menar väl. Men ni har tänkt fel när det gäller finansieringen. Däremot har ni tänkt rätt när det gäller utgiftssidan, nämligen att kommunerna behöver mer pengar, och då måste man göra tydlig frågan: Kommer ni att ta bort era förslag om neddragningar på kontot för arbetsmarknadspolitik av de satsningar vi angivit? Kommer ni att ta bort de finansieringar ni haft tidigare när ni går mot hösten? Ja, i så fall har jag fel i min kritik, men då måste ni säga det. Nu har inte Mats Odell någon replik kvar, men jag tror inte att Moderaterna tar bort de besparingar som de tidigare föreslagit. Det är det som är det väsentliga. Frågan är vad vi nu ska göra när vi ser de andra länderna i Europa. Vi har överskott i pensionssystemet. Ja, hela idén är ju att vi ser detta samlat, och till och med EU-reglerna är så utformade. Men det borgerliga Europa klarar inte detta, inte ens de socialiststyrda länderna, på samma sätt som vi klarar det i Sverige tack vare att vi inser att för en uthållig tillväxt krävs en sund offentlig ekonomi. Det vi är överens om är att vi behöver fler arbetade timmar i den icke-skattefinansierade sektorn. Det är helt sant. Vi måste också satsa mer på forskningsinsatser. Vi ska jobba med det som kallas lärarundantagandet för att få ut forskningen mer i produktionen. Det är viktigt. Vi ska lätta på beskattningen och underlätta generationsskiften i företag, vilket kommer att betyda mycket på tillväxtsidan. Däremot kommer vi aldrig att släppa kravet att de satsningar som vi gör på kommunerna ska vara finansierade - men de ska inte vara finansierade med förhoppningar.