Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att Moderaterna självfallet står bakom samtliga reservationer som vi har skrivit under, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 1. Det moderata jämställdhetsidealet är frihet för alla individer. Kvinnors och mäns liv ska inte bestämmas av traditionella könsroller. Ingen ska behöva känna krav på att behöva vara det ena eller det andra utifrån omvärldens förväntningar. Varje individ ska ha rätt att skapa sitt eget livsprojekt. Frihet ger jämställdhet för alla. Vi anser att jämställdhet utgår från alla människors lika värde och rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor, vilka de än må vara. Det är en fråga om rättvisa. Ingen ska särbehandlas, varken negativt eller positivt på grund av sitt kön eller av andra orsaker. Med det här som utgångspunkt blir det en klar skiljelinje mellan oss och andra partier i den här kammaren. Vi pratar om individer, om tron på den egna förmågan, om det fria valet och att politiken ska styra allt mindre och människan alltmer till skillnad mot dem som ropar på mer politik, mer regleringar och mer styre. Skillnaden mellan oss är stor. Vi tror på människan mer än på politiken. Politiken är till för människan, inte tvärtom. Vi moderater vill skapa en tydlig och sammanhållen lagstiftning, en enda lag med förbud mot diskriminering, oavsett om den sker på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning eller någon annan grund. Vi föreslår därför att de fyra ombudsmännen som ska bekämpa diskriminering ska slås samman till en enda myndighet. Vi beklagar, herr talman, att regeringen fortsätter att lappa och laga i det system man har i stället för att ta ett ordentligt grepp i detta och se till att skapa ökad effektivitet och lösa olika gränsdragningsproblem. När det gäller utvidgningen av diskrimineringsförbudet, den föreslagna 9 §, vill vi höja inte bara ett utan fler varnande fingrar i luften. Själva tillämpningen av den riskerar att få konsekvenser som man troligen inte har tänkt sig. Ett sådant exempel är tjejtaxan hos vissa taxibolag. Tjejtaxa, det som gör att det blir billigare för flickor att åka taxi hem på kvällar och minskar risken att de utsätts för brott, kommer att anses diskriminerande och kan alltså inte tillämpas i framtiden. Resultatet blir att 9 § kan komma att försätta kvinnor i en mer otrygg situation än den de har nu. Det är en försämring för kvinnorna. Blev det någon ökad jämställdhet av det? Är det verkligen den effekt som Socialdemokraterna och stödpartierna vill ha? Herr talman! Uttalanden som att alla män är djur eller allmänna resonemang om att alla män är potentiella våldtäktsmän är förnedrande, inte bara mot en humanistisk människosyn utan också mot alla de män som faktiskt inte förtrycker kvinnor. För elva år sedan var jag med på ett riksmöte som en organisation som nu är väldigt omtalad i medierna hade i min hemkommun. Jag skrev senare om det så här: "Det fanns ett sådant raseri, en sådan aggressivitet hos dessa kvinnor gentemot halva Sveriges befolkning som jag överhuvudtaget aldrig tidigare upplevt." Här i kammaren kan jag nämna ett enda exempel. Man sade att "det var sunt och naturligt att som kvinna använda hat i motprocessen mot män". Efter att ha läst de sånger som styrelsen sjöng om män under festkvällen den gången, "vi kokar dem" och "vi bränner dem", var jag bekymrad och upprörd. Herr talman! Hat är ingen bra grund att bygga en god framtid på. Det löser inga problem, varken på arbetsmarknaden eller i hemmet. Jämställdhetsarbetet är inget krig som man vinner eller förlorar. Det borde vara ett gemensamt projekt som utmynnar i ett vinna-vinna-läge för alla. I Sverige finns det inga talibaner. Det finns män, och det finns kvinnor. Med gemensamma krafter kan vi tillsammans åstadkomma det som behövs. För det finns tyvärr fortfarande alldeles för mycket att arbeta med i jämställdhetsarbetet. Män har mer makt och inflytande än kvinnor. Löneskillnaden består. Män tjänar mer än kvinnor. Arbetsmarknaden består. Kvinnor finns i offentlig sektor, män i den privata. Chefer är mestadels män, utom i just kommunal tjänst. Det är också mycket bekymmersamt att konstatera att alldeles för få kvinnor startar företag. Mellan 1998 och 2003 startades det 34 000-38 000 företag varje år. För varje kvinna som startade ett var det två män som startade var sitt. Herr talman! Det är väl paradoxalt att det finns en så stark motvilja i Sverige mot framväxten av en ny tjänstesektor för sådana uppgifter som tidigare utförts som obetalt och obeskattat arbete av kvinnor, i första hand hemmavarande. Att utveckla just den sektorn borde rimligen ses som en jämställdhetsfråga, särskilt om man anser att det är viktigt att kvinnors ekonomiska makt och inflytande ökar. Men i det socialdemokratiska Sverige ska kvinnor och män inte få köpa alla former av hushållstjänster. Snickare i hemmet är okej, gärna det. Målare i hemmet är okej, gärna det. Men lika rätt som Socialdemokraterna och stödpartierna tycker att det är att få göra avdrag för manliga hushållstjänster lika fel tycker de att det är med de kvinnliga. Måla fönsterkarmar men inte putsa fönster är socialdemokratisk logik och jämställdhet. Herr talman! Båda uppgifterna behöver göras oavsett om det är en man eller en kvinna som utför dem. Men Socialdemokraterna gör mannen och hans arbete till norm för vad som ska kunna subventioneras. Hellre blundar man för svartjobb i hemmen än öppnar upp för möjligheten till en ny arbetsmarknad. Det finns möjlighet till nya arbeten för en del och möjlighet att kunna ta ett ökat ansvar utanför hemmet för andra. Men det säger Socialdemokraterna och stödpartierna nej till. Mannens arbetsuppgift är norm och kan göras avdragsgill. Kvinnans är det inte. Vi moderater beklagar denna inställning och kommer tillsammans med de andra partierna i alliansen vid ett maktskifte 2006 att se till att genomföra avdragsrätt för hushållsnära tjänster och därmed ge ökade möjligheter för många kvinnor.

Herr talman! För att jag inte ska glömma det börjar jag med att yrka bifall till reservationerna nr 2 och 9 och står naturligtvis bakom alla våra enskilda och gemensamma reservationer. Det börjar nästan bli en kär tradition att påminna om statsministerns löfte till alla kvinnor på den internationella kvinnodagen 2001 - den dagen då statsministern kommer ihåg att han är feminist. Då lovade han att de osakliga löneskillnaderna inom offentlig och privat sektor skulle vara åtgärdade inom en treårsperiod. Det var 2001. Vi skriver nu 2004. I går kom det siffror från Finansdepartementet som visar att män i dag tjänar 29 % mer än kvinnor. Kvinnorna i Sverige tjänar nu alltså 71 % av en mans hundraprocentiga lön. Det stärker trenden att lönegapet ökar i Sverige - detta världens mest jämställda land. Trots att lönediskriminering har varit förbjudet i lag sedan 1980, och trots statsministerns utlovade nollskillnad i lönerna har vi alltså en uppenbar lönediskriminering kvar. Regeringen brukar jämföra löneskillnaderna främst med andra länder inom EU för att finna stöd för sin politik. World Economic Forum presenterade i våras en rapport som glädjande nog visade att Sverige och Norden ligger i täten vad gäller jämställdhet. Detta används nu friskt av socialdemokrater för att understryka hur fantastiskt bra vi är på jämställdhet i Sverige. Herr talman! Missförstå mig inte. Jag är också överlycklig över att vi ligger i topp på den listan. Något annat hade inte varit något annat än en katastrof för ett land som arbetat aktivt med jämställdhetsfrågorna i mer än 100 år. Sanningen är fortfarande att vi är bäst i en tävling där alla tävlar om jumbopriserna. Dessutom tar rapporten i stort fasta på jämlikhet lika mycket som jämställdhet. När det gäller jämlikhet är vi fortfarande duktiga i Sverige. Utspritt över hela kollektivet kvinnor - det är så regeringen med samarbetspartier vill se oss, som en homogen klump kvinnor - har vi i högre grad inflytande i Sverige. Vi har högre utbildning och god hälsa om man jämför med kvinnorna i till exempel Italien, forna Östtyskland eller Polen. Det är väl självklart. Något annat hade inte varit annat än en skam. Det är ännu hyfsat jämlikt i Sverige för kvinnor. Vi kanske ska säga att för kvinnor födda i Sverige är det fortfarande hyfsat jämlikt. Vad man inte tittar på från regeringshåll är andelen kvinnor med högre inkomster, andelen kvinnor med eget kapital, andelen kvinnor med chefspositioner. De andelarna är mindre än i andra länder. När det gäller andelen kvinnor i de högre löneskikten hamnar faktiskt Sverige bland de sämsta i EU. Man skulle kunna drista sig att säga att den något mindre löneskillnaden i Sverige i själva verket beror på att lönespridningen är sämre i Sverige. Det är alltså i själva verket svårare för svenska kvinnor att göra lönekarriär i Sverige än det är för utländska kvinnor i sina hemländer. Om detta och orsakerna bakom siffrorna pratar regeringen naturligtvis inte. Vi i Folkpartiet anser att det är dags att genomföra en ny löneskillnadsutredning för att på nytt kartlägga och analysera löneskillnaderna, osakliga såväl som sakliga - skiljelinjen där är väldigt svår att dra - samt orsakerna och förklaringarna så att vi skulle kunna få en riktig grund för en debatt nästa år. För att komma till rätta med de egentliga löneskillnaderna och orsakerna bakom dem krävs att man har ett öppet sinne för nya lösningar och att man gör upp med de gamla strukturerna. Socialdemokraterna har makten. Ni skulle kunna göra något åt de här strukturerna. I stället vaktar ni på dem. Hellre än att riva hinder som skulle ge kvinnor möjlighet att styra över sina egna liv ska det lagstiftas om att ge kvinnor börsstyrelseplatser, och det ska skapas nya dyra fluffiga luddiga myndigheter. Det är ett kraftfullt agerande från ett regeringsparti. Vi vet att en majoritet av arbetsgivarna fortfarande inte följer jämställdhetsplanen. Varför ser ni inte till att facket och JämO fullgör det ansvar som har ålagts dem? Varför får man böter om man kör utan bilbälte men i bästa fall ett påpekande om man kör utan jämställdhetsplan? Finns det lagar ska de vara ändamålsenliga. De ska följas, och om de inte följs ska det svida - åtminstone i plånboken. Frivilliga lagar kan inte ens betraktas som en politisk viljeyttring från vilken sida de än kommer. JämO måste ha en tydligare roll. Lagens bestämmelse om att JämO i första hand ska försöka få arbetsgivare att följa lagen frivilligt måste slopas. Finns det en lag ska den följas, punkt och slut. Ett ytterligare tecken på regeringens rutinmässiga hantering av jämställdhetsfrågan är propositionen om det utvidgade skyddet mot diskriminering som vi sannolikt kommer att fatta beslut om här i dag. Låt mig, för att undvika spekulationer, säga att Folkpartiet välkomnar alla förslag i propositionen utom den som avser 9 § om förbud mot diskriminering. Förslaget som gäller diskriminering gäller varor, tjänster och bostäder och präglas av avsaknad av en genomgående analys av diskrimineringsbegreppet och hur det till exempel förhåller sig till regeln om positiv särbehandling. Debatten och jämställdhetsarbetet blir lätt absurda när denna lagstiftande församling ägnar sig åt att förbjuda olika taxor för taxi - den så kallade tjejtaxan - eller till och med diskuterar huruvida det kommer att vara lagligt eller inte för hårfrisörskan att ta olika taxa när hon klipper en man och när hon klipper en kvinna. Är det detta vi ska syssla med när vi pratar om jämställdhet? Man skulle önska att Diskrimineringskommittén hade börjat med att definiera vad de anser att diskriminering är. Diskriminering måste väl rimligtvis handla om att en individ blir negativt särbehandlad i förhållande till vad som är normal behandling, inte om hon blir bättre behandlad av en orsak som vi alla ställer oss bakom, nämligen det ökade våldet mot kvinnor. Herr talman! Jag hoppas att den senaste tidens belysning av och debatt om särartsfeministernas tentakler till Regeringskansliet och hur de i mycket har satt agendan för hur det äkta jämställdhetsarbetet ska se ut och bedrivas kommer att leda till något gott. Just nu är det en enda soppa. Jag är fullständigt övertygad om att det inte är en enskild kvinnas fel eller tillkortakommande som gör att hon i dag tjänar 71 % av männens lön. Det är inte heller alla mäns konspiration och kvinnohat som är orsaken. Det är strukturer och traditioner i samhället som låser oss fast i mönster. Ibland är de så svåra att se att vi tror att vi gör egna fria val fast vi i själva verket är inlåsta i något annat. Förtrycket är strukturellt, men lösningarna måste vara individuella. Allt som är icke vänsterfeminism utmålas som ett hot mot kvinnor av särartsfeministerna. Sanningen är att hotet faktiskt kommer från dem som inte vill förändra jämställdhetsarbetet, de som vill fortsätta och köra i 80 år till med samma metoder som man har haft och som inte fungerar. Hotet kommer inte från dem som vill riva monopol och strukturer som låser inne kvinnor. Kvinnor behöver inget särskilt skydd. Vi behöver samma möjligheter och rättigheter som män, men inget särskilt skydd.

Herr talman! Dagens debatt om ett utvidgat förbud mot könsdiskriminering bottnar i ett EG-direktiv. Det är ganska vanligt att vi har ett EG-direktiv som driver på Sverige i vissa avseenden, men det är vi som bestämmer utformningen och tolkningen och implementeringen, det vill säga hur vi ska genomföra detta i svensk lagstiftning. Det är en ganska vanlig ordning. Därför har också riksdagsmajoriteten ett stort ansvar för hur man genomför besluten. Ibland skyller vi på EU, men det handlar mycket om hur vi själva hanterar och genomför de olika besluten. Jag ska börja med att citera ur Kristdemokraternas principprogram. "Grunden för jämställdhet mellan kvinnor och män är alla människors lika värde. Kvinnor och män ska ha likvärdiga villkor, både formellt och informellt, för att kunna utveckla sin fulla potential. Jämställdhet är att båda könen får makt över sina liv, makt att forma sitt liv utifrån sina egna önskemål. Det är en viktig uppgift att undanröja traditionella föreställningar, fördomar, strukturer och juridiska hinder som försvårar och förhindrar jämställdhet mellan kvinnor och män." Så heter det i Kristdemokraternas principprogram. Här finns inget könskrig. Här finns inget rätt sätt att leva. Här finns rätt att leva det liv man själv vill leva och att vara sann mot sig själv. Detta bör också prägla jämställdhetspolitiken. Det handlar om värderingar, traditioner och strukturer - visst. Det handlar om hur man uttrycker sig gentemot varandra. Det handlar om könsord i skolan. Det handlar om lönesättning. Det handlar om respekt för hur man väljer att leva. Jag ska kommentera tre punkter i det här betänkandet och den här diskussionen. Det första är att vi i vår motion pekar på vikten av respekt för det civila samhället och religionsfriheten när det gäller undantag från diskrimineringsförbudet. Det handlar exempelvis om att Riksförbundet för sexuellt likaberättigande ska kunna anställa homosexuella i sin verksamhet. Det handlar om att Katolska kyrkan, som har en viss teologisk syn på vem som ska vara präst, ska kunna anställa bara män som sådana, likaså imamer som anställs i en moské. Det handlar om kvinnojourerna och liknande saker. Här fanns en oro eftersom man byter begrepp i lagstiftningen. Efter förtydligande från tjänstemän i Regeringskansliet har vi dock nöjt oss med ett särskilt yttrande i den frågan och anser inte att det är någon materiell skillnad på de nya formuleringarna i lagstiftningen. Det andra jag vill kommentera är förbudet mot diskriminering vid tillhandahållande av varor och tjänster. Här delar jag mycket av vad Tina Acketoft sagt. Det handlar om 9 §. Samtliga partier inom Allians för Sverige yrkar avslag på den utformning som paragrafen har fått. Vi skjuter frågan om diskriminering vid tillhandahållande av försäkringstjänster på framtiden, men vi förbjuder taxiföretag att ha tjejtaxa för att öka tryggheten för kvinnor som exempelvis har varit ute och roat sig och vill ta sig hem på ett billigt, snabbt och säkert sätt. Det visar hur sjukt denna paragraf är formulerad. Jag tror att vi lätt drar ett löjets skimmer över jämställdhetspolitiken om vi inte ger oss på försäkringstjänster när vi vet att kvinnor får betala högre premier för att kunna försäkra sig för en dräglig ålderdom medan vi exempelvis förbjuder skilda åldersgränser på krogen för män och kvinnor eller tjejtaxa i taxi. 9 § är en dåligt formulerad paragraf som inte uppfyller de krav vi anser ska gälla. Den löser inte de verkliga problemen utan ger sig i stället på detaljer i vardagslivet som de flesta av oss inte upplever som det stora problemet. Jag skulle också vilja kommentera den diskussion vi haft i utskottet kring formuleringarna i betänkandet om könsmaktsordning. Det finns en formulering i betänkandet som majoriteten har envisats med att ha kvar, nämligen att det fortsatta arbetet nu ska "ta sin utgångspunkt i den rådande könsmaktsordningen som innebär att kvinnor som grupp är underordnade och män som grupp är överordnade". Vi försökte få till en mjukare formulering som inte var lika kategorisk, men det avvisades av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - därav reservation 5 från vår sida. Det här är en ensidig formulering. Inte minst med tanke på den debatt som har förts efter Dokument inifrån tror jag att detta är ett farligt synsätt då det visar på att det bara finns ett enda perspektiv att analysera jämställdhetsfrågorna utifrån. Det är att göra radikalfeminismen till statsideologi, och det tror jag vore farligt och felaktigt. Är analysen felaktig leds nämligen också slutsatserna lätt fel. Det blir grupp mot grupp. Det personliga ansvarstagandet urholkas. Vad jag själv gör, vilka attityder jag själv har och vilka handlingar jag gör i vardagen blir inte lika viktigt - det är strukturerna som blir viktiga och som fokuseringen riktas mot. Vi vet exempelvis att Vänsterpartiet pratar om att man har ett klass- och könsperspektiv. Det är en klass- och könskamp man bedriver. Det är ett marxistiskt betraktelsesätt: Det finns någonting ovanför människorna som styr våra beteenden, och vi själva reduceras till någonting som inordnas i någonting stort som man inte riktigt kan påverka. Jag tror att detta är ett farligt synsätt eftersom det tar bort just det personliga ansvaret. Jag tror att mycket av bristen på jämställdhet i vårt samhälle handlar just om hur jag och andra beter oss i vardagen. Det är detta vi måste angripa: Vilka värderingar bär vi inom oss? Hur beter vi oss på skolgården, i arbetslivet, när vi sätter löner och när vi utformar arbetsformer inom exempelvis politiken? Med denna typ av formuleringar glömmer vi också de verkliga problemen. Jag läste häromdagen en artikel på Dagens Nyheters debattsida av Kommunalarbetareförbundets ordförande Ylva Thörn: "Vården är Sveriges sjukaste arbetsplats." Inom vården arbetar ju en stor andel kvinnor. Ylva Thörn, som är aktiv socialdemokrat, skriver: "Tillväxten har nu varit stark i tio år. Trots det är antalet sysselsatta drygt 200 000 färre än före 90-talskrisen. Den fast anställda arbetarstyrkan har minskat med en fjärdedel, cirka 450 000 personer. Samtidigt har de tillfälliga anställningarna ökat." Hon skriver vidare: "Vårdtyngden har alltså ökat markant." Hon berättar att långtidssjukfrånvaron enligt en rapport är "cirka tre gånger större för Kommunals kvinnliga medlemmar än för samtliga anställda på arbetsmarknaden". Detta är en oerhört dyster beskrivning av situationen inom vården, där oerhört många kvinnor arbetar. Är det då könsmaktsordningen som är problemet? Det är socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister som haft makten under de här tio åren - vänsterpartister och miljöpartister några år mindre. Under denna tioårsperiod har ni styrt, och ni har det här synsättet. Vi har fått fler kvinnliga fackföreningsledare under de här tio åren än någonsin tidigare. Vi har en mer jämställd riksdag. Vi har mer jämställda kommunala församlingar och landstingsförsamlingar. Vi har en mer jämställd regering sett till antalet kvinnor kontra män. Feminismen har fått en allt starkare ställning i vårt samhälle. Ändå är vården Sveriges sjukaste arbetsplats! Är verkligen könsmaktsordningen den enda förklaringen? Eller är det fel värderingar och fel politik som är problemet? Visst finns det strukturer och attityder som är problematiska, inte minst i den här sektorn. Men det finns också en dålig analys, fel värderingar och en felaktig politik, och den har socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister ansvar för. Att lösa de här problemen är praktisk jämställhetspolitik. Att däremot göra radikalfeminism till statsideologi leder som sagt både till fel analys och till fel politik. Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 5. I övrigt står Kristdemokraterna självklart bakom samtliga sina reservationer.

Herr talman! År 2004 anmäldes 22 700 fall av misshandel där män misshandlade kvinnor. Det är 62 kvinnor om dagen som anmäler misshandel. Trots att det fortfarande är mycket skambelagt, trots att kvinnan vet att hon riskerar att inte bli trodd, att bli ifrågasatt och att det hela kanske slutar med att det är hon själv som är orsaken till misshandeln, anmäler 62 kvinnor om dagen misshandel. Brottsförebyggande rådet räknar med ett stort mörkertal. Man säger att detta är toppen av ett isberg och räknar med att ungefär vart femte fall anmäls. Med jämna mellanrum får vi dessa rapporter. Vi läser i tidningarna om enskilda händelser, om våldtäkter och om misshandel. Vi får rapporter med dessa gigantiska siffror, och ingen blir förvånad. Det är de här föreställningarna vi har om manligt och kvinnligt. Rapporterna och siffrorna blir som höstlöv som virvlar till och lägger sig ned, och så är det tyst. De väcker inga folkliga protester. Trots att omfattningen är så uppenbart stor och det handlar om ett samhällsproblem diskuteras frågan nästan inte. Så kommer då två tv-program som visar extrema uppfattningar inom föreningen Roks, men som också är tendentiöst och osakligt vinklade. Det finns olika inslag i programmen. De här extrema uppfattningarna handlar om att man säger att män är djur. Jag tror till och med att man sade att män är maskiner. De allra flesta som hör det tänker ju att det här är en udda uppfattning och självklart inte många som står för. Så är det också. Det är en extrem och udda uppfattning. Men då blir det uppmärksamhet. Då blir det debatt i tv, och det blir en stor fråga. Man ger sig på kvinnojourerna i allmänhet. Man ifrågasätter politiken. Man ifrågasätter forskningen. Man ifrågasätter teorierna som ligger bakom både FN:s arbete och den svenska jämställdhetspolitiken. Det man tycker sig leda i bevis är att orsaken till allt det här är begreppet könsmaktsordning. Könsmaktsordning handlar om att man menar att det finns en ordning mellan könen som har med makt att göra och att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Det paradoxala är att när debatten tar den här vändningen är det just uttryck för att vi har en könsmaktsordning, därför att det är männens perspektiv. Det är männens tolkningsföreträde. Om man i stället vände på det och skulle dra en slutsats av de här programmen utifrån den faktiska kunskap som finns om mäns våld mot kvinnor och att kvinnors erfarenhet skulle få komma till uttryck skulle man ju komma till slutsatsen: Tänk att det finns kvinnor som arbetar i kvinnojourer som möter en verklighet där män agerar på ett sådant sätt att dessa kvinnor tappar perspektivet, att de uppfattar att alla män är potentiella våldtäktsmän och potentiella misshandlare. Det är väl det som är upprörande. Men återigen är det kvinnorna som är problemet. Från Vänsterpartiets sida skulle vi vilja se en politisk reaktion där vi markerar mot extrema åsikter men i grunden står upp för kvinnojourerna och tjejjourerna och deras verksamhet. Tusentals kvinnor i det här landet är beroende av kvinnojourerna och tjejjourerna som gör ett mycket bra arbetet, ett ovärderligt arbete. De behöver inte mindre resurser, de behöver mer resurser. Någonting som det här programmet har fört med sig är ju att fasaden hos de borgerliga partierna spruckit. Två tv-program och man lägger sig platt. Inget av de borgerliga partierna står upp för den maktanalys som svensk jämställdhetspolitik bygger på och som FN:s jämställdhetspolitik bygger på. Det man säger är att maktperspektivet och att det finns en strukturell ordning mellan könen inte är utgångspunkten i diskrimineringsarbetet. Jag var inne och tittade på partiernas hemsidor. Det var ganska intressant. Jag sökte på ordet "underordning". Alla partier gav träffar utom Moderaterna. Klickar man in på Moderaternas hemsida och väljer "underordning" får man svaret: Sökfrågan kan vara felstavad. Menade du "undervisning"? Går man in och tittar på Moderaternas hemsida ser man i och för sig att de pratar om ett genussystem, men det finns inget maktperspektiv där. Man säger också att de orättvisor som finns mellan kvinnor och män vill man inte påverka genom politiska åtgärder, därför har man alltså ingen politik för jämställdhet. Hos Kristdemokraterna hittade jag två motioner. En motion talar om att många kvinnor även i vårt land upplever ett kvinnohat som kvinnor i tidigare generationer inte har kommit i närheten av. Man pratar om förnedring av kvinnor genom porrindustri, misshandel och våldtäkter. Flickor och kvinnor diskrimineras i utbildning och yrkesliv på grund av kvinnors underordning och mäns överordning. Jag hittade en annan motion där man också gör den här strukturella analysen och inte alls lägger det på individnivå utan säger att det kommer att ta flera generationer att förändra de situationer av kvinnlig underordning som gör fortsatt förtryck möjligt. Nu backar Kristdemokraterna. Nu ska man inte prata om över- och underordning. Med den analys som Stefan Attefall gjorde är det här radikalfeminism. Har ni varit radikalfeminister? Du måste ju vara konsekvent. Om du anklagar andra måste ni ju titta på er själva. Jag menar att ni har hamnat fullständigt fel. Folkpartiet ska ha landsmöte till hösten. Där slår man fast liberalernas långa och stolta tradition på jämställdhetsområdet, med rötter bland annat i John Stuart Mills och Harriet Taylors analys av kvinnors strukturella underordning, att vara liberal innebär att eliminera kvinnors strukturella underordning. Men nu är inte det perspektivet i jämställdhetsarbetet, och då blir ju frågan: Vilka perspektiv är det då Folkpartiet vill ersätta könsmaktsordningen med? Vilka diskrimineringsfrågor är det Folkpartiet menar inte innehåller något maktperspektiv? Innehåller inte mäns våld mot kvinnor en könsmaktsordning? Innehåller inte det en strukturell maktobalans? Jag tycker inte att resonemanget håller. Det finns anledning att fortsätta den här debatten. Som jag sade har jämställdhetsfasaden krackelerat, och det fanns inte särskilt mycket där bakom. Det behövdes inte så mycket heller för att spräcka den. Sammanfattningsvis yrkar jag bifall till reservation 7 när det gäller jämställdhetspolitiken. När det gäller propositionen, som vi också behandlar, tycker vi att det är en förbättring och en anpassning av de andra diskrimineringsgrunderna. Vi bedömer inte att det blir några problem med 9 §, som flera har tagit upp här, eftersom till exempel tjejtaxi är möjlig att ha i samma stund man kan visa att detta är ett skydd för tjejer att ta sig hem, att det inte är ett kommersiellt intresse eller att det är tryggare att åka tunnelbana än taxi, vilket det kanske är i vissa fall. Jag vet inte. Det händer övergrepp också i taxibilar. I övrigt har vi fört diskussionen om diskrimineringslagstiftningen väldigt många gånger. Jag behöver inte upprepa vår ståndpunkt, annat än att vi står bakom betänkandet i övrigt. Precis som de andra partierna ser vi fram emot Diskrimineringskommitténs förslag, som ska leda till att vi kan anta en lagstiftning som håller på längre sikt.

Herr talman! Det är riktigt att Kristdemokraterna tror att det finns strukturer som gör att kvinnor kommer sämre ut i arbetslivet. Vi har lönesättningen exempelvis. Det finns sådana strukturer. Det vi invänder mot och försökte åstadkomma i diskussionerna i utskottet var inte den kategoriska formulering som nu finns i betänkandet utan en mjukare formulering. Det vägrade ni att ställa upp på. Då kan man tolka det som att ni anser att det bara finns en enda utgångspunkt för jämställdheten och det är grupptänkandet, könsmaktsordningen. Det leder tokigt, det visar Dokument inifrån-programmen. Exempelvis försöker man inte ens att tillsammans med andra åtgärder använda sig av metoder som är framgångsrika i andra länder för att behandla de män som misshandlar kvinnor. Man väljer bort vissa åtgärder därför att de inte passar in i mönstret. Jag tror också att faran med den här typen av program - som väcker en debatt som kan vara positiv i många stycken men där det också finns en risk att man drar alla tjejjourer över en kam - är att man på något sätt tar ett steg tillbaka i den sunda jämställdhetskamp som jag gärna bidrar till. Men vi kanske ibland ska lämna den här teoretiska överbyggnaden och ställa oss den raka frågan: Hur kommer det sig att vården är Sveriges sjukaste arbetsplats med Camilla Sköld Jansson som en av de ansvariga politikerna? Tror man att det bara finns strukturer, någonting där uppe, blir man inte längre personligt ansvarig. Men Camilla Sköld Jansson är faktiskt personligt ansvarig för att stötta en politik som leder till att vården är Sveriges sjukaste arbetsplats, där en massa kvinnor faktiskt lider av den politik som du och dina partivänner och regeringskolleger för.

Herr talman! Först och främst har könsmaktsordningsbegreppet och synen på behandlingen av män som utför våld ingenting med varandra att göra. Det finns inget samband däremellan. Självklart ska män som utför våld liksom andra som utför kriminella handlingar ha behandling. Självklart. Sedan har Kristdemokraterna inte alls mjukat upp skrivningarna. Ni har ryckt undan maktperspektivet. Ni har ryckt undan över- och underordningen. I konsekvens av det får ni se över era gamla motioner. De stämmer inte med det ni säger i er reservation. Jag vill återigen säga: Det kommer två tv-program, och då visar Kristdemokraterna i sin prydno var de står i de här frågorna. Kommunals kvinnor är en mycket utsatt grupp. Det har att göra med att det finns diskriminerande strukturer på arbetsmarknaden som handlar om kön men också om klass. Det gör att kvinnor i LO-kollektivet är de som har de allra mest bekymmersamma situationerna. Lösningen på det är motsatsen till det Kristdemokraterna vill. Lösningen på det Ylva Thörn tar upp i sin debattartikel och de problem som presenteras där är att vi måste öka anslagen till kommuner och landsting. Det vill inte Kristdemokraterna. Vi måste förstärka arbetsrätten. Det vill inte Kristdemokraterna. Vi behöver införa en arbetstidsförkortning. Det vill inte Kristdemokraterna.

Herr talman! Kristdemokraterna har under hela 1990-talet och 2000-talet anslagit mer pengar i sitt budgetförslag till kommuner och landsting än vad regeringen har gjort och än vad den konstellation som Camilla Sköld Jansson stöttar har gjort. Varför? Jo, därför det är ett av problemen. Vården och omsorgen har fått ta en oproportionerligt stor del av saneringen av statsfinanserna medan man inte har vågat röra exempelvis bidragssystemen. De har svällt enormt under den här tiden. De har varit som en gökunge som gröpt ur resurserna för just de kvinnor som jobbar inom vården, äldreomsorgen och på andra områden i den offentliga sektorn. Det handlar också om att vi bara har monopolarbetsgivare. Vi har bara ett fåtal arbetsgivare förutom kommuner och landsting. Det gör att det finns lite att välja på. Man kan inte gå till en annan arbetsgivare som har bättre arbetsmiljö och bättre arbetsförhållanden. Jag vet själv exempel på där kommuner och landsting på vissa orter kommer överens om att inte konkurrera med varandra om lönerna för undersköterskor och sjuksköterskor för att ingen av dem vinner på det. Det är monopolet som styr dessa kvinnors lönesättning. Det är strukturer som slår brutalt mot dessa kvinnor. Kristdemokraterna vill gärna medverka till en uppvärdering av vården och omsorgen. Vi trodde att också Vänsterpartiet ville det. Men facit är att de inte har fått den förbättring som ni har snackat om i ord. Det är problemet. När man bara talar om strukturer - jag säger bara talar om strukturer, notera vad jag säger - frikopplas det personliga ansvaret. I politiken har varje politiker ett personligt ansvar - och det har även Camilla Sköld Jansson - för att vården är Sveriges sjukaste arbetsplats.

Herr talman! De borgerliga partierna älskar att föra fram påståendena att offentliga arbetsgivare är sämre än privata arbetsgivare. Så är det inte. Vi är tillbaka till bristerna i Kristdemokraternas analys när det gäller jämställdhetspolitik och män och kvinnor. Kvinnor diskrimineras för att de är kvinnor. De diskrimineras om de ingår i Kommunalarbetareförbundet, och de diskrimineras om de tillhör Handels eller Hotell och Restaurang. Kvinnor diskrimineras på både offentlig och privat marknad. Därför är det strukturellt. Vilka är de största orsakerna till att kvinnor har lägre livsinkomst än män? Den största orsaken är det ojämna uttaget av föräldraledigheten. Kristdemokraterna vill inte ha någon individuell föräldraförsäkring. Det andra stora skälet är att kvinnor arbetar deltid. Därför behöver vi lagstifta om rätten till heltid. Det vill inte Kristdemokraterna. Däremot vill Kristdemokraterna minska bidragssystemen. Gå in och titta i budgetpropositionen i jämställdhetsbilagan! Då ser ni att just transfereringssystemet, bidragssystemen, gynnar kvinnor. Det är kvinnor som gynnas av bidragssystemen. Där vill ni skära. Ni har ingen jämställdhetspolitik. I dag har ni också visat att ni inte har någon jämställdhetsanalys som håller.

Herr talman! Jag förstår att Camilla Sköld Jansson är desperat och försöker att slå på alliansens partier så gott hon kan. Genom att försöka misskreditera vår syn på kvinnojourer tror jag att Camilla Sköld Jansson gör ett självmål. Jag skulle rekommendera Camilla Sköld Jansson att läsa förra veckans uttalande från Q-sam. Det består av kvinnor från samtliga partier här i riksdagen. Det talar om just hur viktiga vi samtliga tycker att kvinnojourer och deras verksamhet är. Dessutom kanske det kunde vara intressant att se vad det är för kvinnor som är aktiva och arbetar inom kvinnojourerna. Herr talman! För mig var det trist att behöva se dessa tv-program. Men det var inget nytt. Som jag sade var det elva år sedan jag hörde de ord som jag läste upp i talarstolen förut. Anser Camilla Sköld Jansson att kvinnor ska sjunga sånger om män med texter om att de ska kokas i en gryta, eller texter som säger: Vi ska bränna dem? Är det så man bygger det goda och jämlika samhället tillsammans?

Herr talman! Jag har redan vid flera tillfällen sagt att vi måste markera mot extrema åsikter. Det tror jag att Magdalena Andersson har hört. Vi är båda upprörda över dessa uttalanden där man jämför med djur och maskiner. Men jag har inte hört att Magdalena Andersson i den här debatten har sagt sig vara upprörd över hur många kvinnor som de facto misshandlas och de facto mördas i detta land. Vilken slutsats drar Moderaterna och Magdalena Andersson av att det finns kvinnor som uttalar dessa extrema åsikter? Är det fel på kvinnorna? Ska skulden ligga på dem? Eller är det så att vi ska uppröras över att de har sådana erfarenheter att de har tappat referensramarna?

Herr talman! Min slutats är att det behövs kvinnojourer. Det är tråkigt att behöva konstatera det. De som finns fungerar ofta väldigt väl och är helt nödvändiga. Men hat är ingen grund att bygga en gemensam framtid på. Det löser inga problem, precis som jag sade tidigare. Vi har problem på arbetsmarknaden. Vi har problem i hemmen. Vi löser inte de problemen genom att ställa oss mot varandra som grupp mot grupp eller genom att föra ett gerillakrig mot varandra. Det är mycket bättre att försöka få en vinna-vinna-situation där alla kommer ut och känner: Det här gjorde vi gemensamt någonting bra av. Det jag saknar är att Camilla Sköld Jansson vill ge kvinnor möjlighet att arbeta utanför hemmet på ett helt annat sätt och ge kvinnor möjlighet att ta ansvarsfulla jobb och chefsarbeten genom att de får chansen att köpa de tjänster som de behöver i hemmet. Det krävs 70 timmar i veckan för att man ska klara av hem, familj och annat. Det krävs också om man ska ha vissa arbeten att man har en chans att få hjälp med hemarbetet. Varför säger Camilla Sköld Jansson nej till detta?

Herr talman! När det gäller att hat inte är ett konstruktivt element till förändring har jag precis samma uppfattning som Magdalena Andersson. Däremot tycker jag fortfarande att det som är upprörande är omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Det stämmer liksom inte riktigt när Moderaterna skriver i sitt program att de vill påverka jämställdheten men inte genom politiska åtgärder. Vad menar ni att stöd till kvinnojourerna är? Är inte det en politisk åtgärd? Eller är det så att ni har ett undantag och har en politisk åtgärd för att komma till rätta med detta? Det var väldigt avslöjande att lyssna till Magdalena Anderssons första anförande där hon talade om avdrag för pigtjänster. Hon gör väldigt klart att det handlar om kvinnor. Det är kvinnor som ska utföra de arbetsuppgifterna. Man har ett problem med att man har en ojämlik fördelning av det oavlönade och avlönade arbetet mellan kvinnor och män. Det vill Moderaterna lösa genom att använda skattepengar till en annan kvinna som ska gå in i detta hem och lösa problemet i relationen. Det är konservativt. Det har också ett väldigt tydligt klassperspektiv. Det såg vi i Finland. Det var det stora flaggskeppet som Almega, Svenskt Näringsliv och också HSB uttalade sig om. De gick ut och sade: Vi ska följa Finlands exempel. Det kommer att skapa 100 000 nya arbeten. Det var inte riktigt så när vi fick facit på bordet.

Herr talman! Jag ska lugna Camilla Sköld Jansson med att jag i allra högsta grad delar upprördheten över det våld som män utövar mot kvinnor. Det upprör mig så till den grad att jag får vakta mitt språk så att jag inte använder ord som inte riktigt passar i denna sal. De 16 som mördades och de drygt 22 700 som blev misshandlade - det finns inte ord för det. Jag kan däremot inte riktigt förstå var Camilla Sköld Jansson har varit de senaste åren när hon säger att detta är siffror som faller likt höstlöv, att det inte diskuteras, debatten förs inte, men på grund av två tv-program börjar debatten helt plötsligt föras. Det tycker jag är mycket märkligt, att Camilla Sköld Jansson inte har deltagit i den här debatten, som vi andra har försökt föra. Det jag skulle vilja fråga är: Var har Camilla Sköld Jansson varit när vi andra, vi i Folkpartiet, har krävt ett större aktivt deltagande från starten vad gäller bidrag till kvinnojourer, mansjourer, tjej- och killjourer och brottsofferjourer, när vi har efterlyst de ökade insatserna och regeringen i princip bara har låtit detta falla? Det är ju tack vare Miljöpartiet som det faktiskt har kommit ett ökat bidrag de närmaste åren. Det är tack vare Miljöpartiet - inte tack vare Camilla Sköld Jansson, som nu står och är så indignerad. Jag skulle vilja fråga henne varför hon i så fall inte har bidragit till den här ökade insatsen tidigare.

Herr talman! Trots alla de här rapporterna om vilka stora tal det är när det gäller mäns våld mot kvinnor har inte frågan föranlett någon debatt i den här kammaren, där parti på parti drar slutsatser. Här har vi det exemplet. Nu drar de fyra borgerliga partierna slutsatser, och ni gör avsteg från den analys som FN gör och som vi har gjort i svensk jämställdhetspolitik. När det gäller det finansiella ansvaret för kvinnojourerna tackar jag för frågan eftersom jag då kan passa på att säga att det var vi som lyfte den. Vi var de första här i riksdagen som lade motioner runt att staten ska ta ett finansiellt ansvar. Vi jobbar med den frågan när vi sitter vid förhandlingsbordet, och det kommer vi att fortsätta göra. Jag ställde en fråga till Folkpartiet i mitt första inlägg som handlar om det ni skriver till ert landsmöte, att er uppgift är att eliminera kvinnors strukturella underordning. Vad är det för skillnad mellan strukturell underordning och könsmaktsordning? Vad är det som är problemet? Och finns det ett maktperspektiv i mäns våld mot kvinnor?

Herr talman! Jag sade tidigare att jag välkomnade den debatt som de här tv-programmen ledde till. Hur allmängiltiga, eller riktade eller vad man nu ska kalla dem, de än har varit har de, precis som Camilla Sköld Jansson har sagt, lyft upp debatten. Det är jättebra. Det välkomnar jag. Vad jag äntligen kanske kan skymta är faktiskt att de som tidigare inte var så delaktiga i debatten nu kan se att det finns olika typer. Det finns maktförhållandet. Det finns strukturer som man måste förändra. Men man kan kanske också se att det inte enbart handlar om det rådande vänsterfeministiska perspektivet, som säger att det alltid är makt och klass som låser in kvinnor och män. Det kanske är så att man skulle våga titta på forskning där det inte redan är förutbestämt vad resultatet ska bli. Så har vi faktiskt erfarenhet av att det har varit hittills. Man skulle då kunna se, som man till exempel har gjort i andra länder, att de män som utövar våld mot kvinnor kanske inte gör det av makt utan för att de behöver behandling. Om man ändrade sin inställning att hela tiden se det så att män är maktgalna människor kanske man skulle våga drista sig till att faktiskt ge den behandling som de här männen behöver för att inte upprepa sitt beteende så att inte fler kvinnor blir slagna. Men detta är ju den politik som Camilla Sköld Jansson ständigt har satt foten i vägen för. Man får över huvud taget inte lov att lyfta frågan att det kanske inte är fråga om maktgalna män utan om sjuka män som behöver behandling. Därmed inte sagt att det ursäktar deras beteende eller att kvinnor på något sätt ska skuldbeläggas.

Herr talman! Det var en lite intressant krok att gå vidare med när Tina Acketoft säger att män slår för att de behöver behandling. Men jag ska inte ta den kroken av ett skäl. Det är för att jag respekterar Tina Acketoft när det gäller jämställdhetsfrågor. Vi har haft många debatter. Jag är jättebesviken på att Folkpartiet har den här reservationen. Min personliga analys är att det tyvärr tyder på en maktobalans i Folkpartiet. Jag hoppas att Tina Acketoft är och förblir Folkpartiets taleskvinna när det gäller jämställdhetsfrågor. Det tror jag vore bra både för Folkpartiet och för politiken i övrigt.

Herr talman! Jag vill inleda med att notera att vi i Centerpartiet står bakom samtliga de reservationer som vi har i det här betänkandet men att vi för tids vinnande enbart yrkar bifall till reservationerna nr 2 och nr 3. Sverige är bäst i världen. Så inleds bakgrundsavsnittet om hur utvecklingen ser ut på jämställdhetsområdet. Trots detta, eller kanske mer med anledning av detta konstaterande, finns det skäl att vara oroad. Finns det en mättnad? Börjar tron på att nå ända fram till ett helt jämställt samhälle avta? Spelar bäst-i-världen-tänket bort kreativitet, engagemang och tydlighet i målet för vårt gemensamma arbete, nämligen jämställdhet? I dagens Sverige verkar jämställdhet på papperet vara viktigare än jämställdhet i praktiken. Det innebär att man blundar för att det finns kvinnor som diskrimineras på arbetsplatser och nöjer sig med att kontrollera att jämställdhetsdokumenten är i sin ordning. Vi har en uppenbar tendens att fokusera på dokument och rutiner i stället för på faktiskt arbete och resultat. Sverige har erkänt en av världens mest kompletta lagstiftningar för jämställdhet mellan kvinna och man. Trots detta känns det inte riktigt genuint, och lagstiftning och tillämpning är långtifrån något under av tydlighet. "Bör", "överväga", "sträva efter" likväl som analyser och utredningar används för att beskriva situationen och vägen. I stället borde ord som "ska" samt tydliga målformuleringar, konkreta exempel, uppföljningar och konsekvenser av att inte följa de gemensamt överenskomna arbetsformerna användas. Centerpartiet vill öka kraften i lagstiftningens tillämpning. Konsekvenserna av diskriminering måste bil tydligare, bland annat genom prövning i allmän domstol, inte som i dag i den partssammansatta arbetsdomstolen. Det är inte bara lönegapen som har ökat under de senaste tio åren. I en forskarstudie av Antoinette Hetzler, professor i sociologi vid Lunds universitet konstateras att kvinnor är mer sjuka än män i alla typer av yrken. Skälen till detta tros vara att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden. En liknande studie gjordes för tio år sedan. Skillnaden i sjukskrivningar var då inte alls lika stor. Även kvinnors andel av dem som tar föräldraledighet eller stannar hemma för att vårda sjuka barn ökar. Slutsatsen blir att utvecklingen på vissa områden har gått i stå eller vänder tillbaka åt fel håll. Detta är inte acceptabelt. Utöver tydligare regler måste vi även tillsammans bestämma oss för att göra upp med århundraden av befästa fördomar och strukturer. Mannen känner sig nöjd när mer tid läggs på de egna barnen än den egna fadern gjorde under ens egna barnaår. Kvinnan, däremot, har att jämföra sig med sin mor och minska ned på engagemanget med barnen och familjen för att delta aktivt och slåss för lika villkor ute på arbetsmarknaden. Detta leder för många till en känsla av otillräcklighet och missnöjdhet. Att arbeta med förhållningssätt och attityder är minst lika viktigt som att arbeta med lagstiftning. Mans- och kvinnoroller är dessutom befästa i flera funktioner. Försäkringar är inte neutrala mellan man och kvinna. Riskbedömning sker i flera fall utifrån människors kön i stället för efter individ. Det är ett förhållande som, det har vi hört här, ännu inte har hanterats i lagstiftningen. Det får alltså leva vidare. Kvinnors företagande är lägre än mäns. Förutom tradition bedöms detta även ha könsanknutna orsaker byggda på okunskap och olika fördomar om kvinnors förmåga att driva företag. Det är två konkreta exempel på områden som det återstår att ta tag i. Genom vårt språkbruk befäster vi dessutom dagligen könsordningen som framhäver mannens ledande roll. Begreppet herr talman, fru talman diskuterades på sin tid när det begav sig livligt i denna församling. En tjänsteman kan nuförtiden vara både man och kvinna. Förr i tiden var de män, likväl som nämndemännen. Sjuksyster och sjuksköterska är begrepp som vandrat åt andra hållet. Visst fungerar det, men det beskriver ändå åter gamla tiders syn på det uppdelade samhället mellan män och kvinnor. Vi kanske skulle fundera en del över språkbruket. Varför inte konsultera våra yngsta ungdomar som med sinnet friare från fördomar och traditioner säkert kan hjälpa till att utveckla vårt språk i syfte att vi i alla fall slutar att i dagligt tal kalla kvinnor för män och män för syster? Det fortsatta arbetet med att avföra jämställdhetsfrågan mellan man och kvinna såsom definitivt löst kommer inte i mål enbart med lagstiftning. Offentlig verksamhet, myndigheter, offentligt ägda bolag, kommuner och landsting måste fungera som tydliga och goda föredömen. Legitimiteten av de beslut vi fattar här faller om vi själva inte lever som vi lär i vår egen vardag, som politiker eller i de verksamheter vi är satta att förvalta. Hustrun - vad nu detta ord har för dunkel historisk innebörd - i familjen kom hem häromdagen upprörd och arg. I en diskussion med en arbetsledare om möjligheten att förändra arbetstiden, hon arbetar i vården, undrade den manlige chefen spontant varför hon över huvud taget arbetade. "Din man tjänar väl tillräckligt så det räcker till er båda." Herr talman! Det finns ett ordspråk som säger att det svårt att lära gamla hundar sitta. Ett antal av dem är det säkert inte ens lönt att lägga några lärdomspengar eller energi på. Lagstiftning, tydliga och kännbara konsekvenser får ta hand om dem som har svårt att förstå. I det långsiktiga förändringsarbetet däremot måste vi lägga ned mer resurser och energi på barn och ungdomar, på föräldraskapet, i förskola och i skolorna för att arbeta med attityder, förhållningssätt och respekt mellan könen. Arbetet kommer att ta tid, men genom insatser där skapas möjligheter att från grunden arbeta bort de diskrimineringar som i dag finns. Många är otåliga, men med gemensamt, målinriktat och tydligt arbete och i samarbete mellan män och kvinnor är vi i Centerpartiet övertygade om att vi kommer att nå ända fram.

Herr talman! Jag yrkar inledningsvis bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de motioner och reservationer som lagts i ärendet. Samtidigt vill jag uttrycka ett stort tack till arbetsmarknadsutskottets kansli för ett mycket gediget arbete med betänkandet under tidspress. Tack ska ni ha för det. I betänkandet behandlas propositionen 2004/05:147 Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering och fyra motioner som väckts med anledning av propositionen samt två motioner från allmänna motionstiden som handlar om könsrelaterade åldersgränser. Därutöver behandlas ett stort antal motioner från den allmänna motionstiden hösten 2004 som avser jämställdhetsfrågor. Propositionen innehåller förslag till ändringar i främst jämställdhetslagen 1991:433 och lagen 2003:307 om förbud mot diskriminering. Förslagen i propositionen innebär att skyddet mot diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunden kön stärks så att det i princip kommer i nivå med skyddet mot diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. Syftet med propositionen är också att stärka jämställdhetssträvandena. Förutom att stärka skyddet mot diskriminering på grund av kön är syftet med förslaget att genomföra tre EG-direktiv, främst det så kallade likabehandlingsdirektivet, i de delar där förslag läggs fram. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna, och grunden återfinns i vårt 121-punktsprogram. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2005. I ärendet finns 20 reservationer och 3 särskilda yttranden. Herr talman! Diskrimineringskommittén föreslog i sitt delbetänkande SOU 2004:55 att förbudet mot könsdiskriminering skulle omfatta försäkringstjänster. Regeringen för inte fram det förslaget nu. Här bör även nämnas att lagutskottet nyligen behandlat frågan om könsneutrala pensionsförsäkringar och då - liksom vid tidigare tillfällen - uttalat att försäkringspremier bör kunna vara könsneutrala. Som några av motionärerna anfört agerade Sverige i EU-förhandlingarna med ambitionen att få till stånd ett tydligt diskrimineringsförbud i fråga om försäkringar. I propositionen anges att det är regeringens utgångspunkt att diskriminering i fråga om försäkringstjänster är oacceptabel och att detta gäller oberoende av vad som följer av EG-rättens utformning och minimikraven i det nya EG-direktivet. Utskottet delar den uppfattningen. Principerna för vad som ska anses vara diskriminering och utformning av ett diskrimineringsförbud som gäller försäkringar bör enligt regeringen analyseras mer än vad som hittills gjorts. En del av den analysen måste ta sin utgångspunkt i att ett avtal om försäkring i det enskilda fallet bygger på en riskbedömning från försäkringsgivarens sida. Det kan enligt regeringen även finnas skäl att närmare belysa förutsättningarna för och eventuella konsekvenser av en händelseutveckling där försäkringsbolagen i Sverige förändrar sina beräkningsgrunder men där motsvarande åtgärder inte samtidigt vidtas i andra medlemsstater inom EU. Regeringen avser nu att skyndsamt vidta de åtgärder som krävs för att ta fram ett fullgott beredningsunderlag i fråga om införandet av ett förbud mot könsdiskriminerande försäkringar och vilka konsekvenser ett sådant förbud skulle kunna få. Utskottet anser att detta arbete inte bör föregripas och avstyrker därför motionerna från Kristdemokraterna och Centern. Moderaterna föreslår att vi ska nöja oss med en provisorisk lagstiftning i avvaktan på mer genomgripande förändringar, till exempel en gemensam diskrimineringslagstiftning. Något skäl att avvakta genomförandet av EG-direktivet i de fall där förslag nu förs fram är det inte enligt utskottets uppfattning. Förslaget att utvidga skyddet mot diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunden kön ligger i linje med vad som tidigare sagts om att skapa ett diskrimineringsskydd som är så likartat som möjligt oavsett diskrimineringsgrund. Folkpartiet menar att den föreslagna utformningen av 9 § skapar oklarheter och att bestämmelsen därför inte bör ändras förrän det finns ett samlat förslag till ny diskrimineringslagstiftning. Lagen om förbud mot diskriminering innehåller i 9 § ett diskrimineringsförbud som gäller vid yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder. Regeringen föreslår nu att diskrimineringsförbudet i bestämmelsen utvidgas till att också omfatta diskriminering som har samband med diskrimineringsgrunden kön. Förbudet syftar till att motverka särbehandling mellan kvinnor och män. Att ett direktiv inte behöver vara genomfört förrän vid ett senare tillfälle är enligt utskottets mening i sig inget skäl att avvakta en lagändring. Kristdemokraterna tar upp frågan om diskrimineringsförbudets omfattning och ger uttryck för att lagen bör förtydligas så att inte prissättning av typen tjejtaxa i taxinäringen omfattas av lagens förbud. Undantagsbestämmelsen har getts en generell utformning. Utrymmet för avsteg från likabehandlingsprincipen är begränsat. Skyddat boende för kvinnor och män som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld eller annat utnyttjande anges i propositionen som exempel på en företeelse som inte bör omfattas av diskrimineringsförbudet. Enligt regeringen bör rent kommersiella intressen däremot inte omfattas av undantaget, exempelvis tjejtaxi och frisörer. Kristdemokraterna anser vidare att hänsyn till respekten för den civila gemenskapen och religionens betydelse uttryckligen bör framgå av ordalydelsen i jämställdhetslagen. Regeringens förslag innebär att undantaget i jämställdhetslagen från förbudet mot direkt diskriminering för ideellt eller annat särskilt intresse upphävs. Undantaget från förbudet ska i stället - vid sidan av lagens gällande undantag för positiv särbehandling - gälla vid beslut om anställning, befordran eller utbildning för befordran om visst kön är nödvändigt på grund av arbetets natur eller det sammanhang där det utförs. Regeringen anför i propositionen att de situationer där det nuvarande undantaget ska vara tillämpligt och den exemplifiering som finns i äldre förarbeten - även med det förslag som nu läggs fram - i stort sett alltjämt har relevans. Som ett särskilt fall där en arbetssökandes kön någon gång bör kunna tillmätas betydelse anges i propositionen att arbetsgivaren eller en organisation eller liknande som med hänsyn till verksamhetens ändamål eller speciella förutsättningar bör ges en särskild möjlighet att väga in könsfrågan i ett anställnings-, utbildnings- eller befordransbeslut. Några exempel då sådana överväganden kan göra sig gällande är enligt propositionen kyrkor och trossamfund eller kvinnoorganisationer såsom Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Utskottet ansluter sig till propositionens bedömningar i denna fråga. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motionen från Kristdemokraterna. Herr talman! Nyligen har det i Näringsdepartementet tagits fram en promemoria (Ds 2005:15) som handlar om förstärkning och förenkling - ändringar i anställningsskyddslagen och föräldraledighetslagen. Där finns förslag om ändringar i dessa lagar. Promemorian har utarbetats av en arbetsgrupp inom departementet. Arbetsgruppen har bearbetat de förslag avseende tidsbegränsade anställningar och förstärkt rätt till föräldraledighet som Arbetslivsinstitutet hösten 2002 lämnade i promemorian Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56). Promemorian (Ds 2005:15) remissbehandlas för närvarande. Utskottet avstyrker motionen från Kristdemokraterna med hänvisning till vad som anförts. Centerpartiet tar upp frågan om en lika fördelning av de medel som samhället ställer till förfogande via Nutek, Vinnova och Almi för att nya företag ska kunna komma till stånd. När det gäller Almis långivningsverksamhet uttalas bland annat i det senaste ägardirektivet att bolaget inom finansieringsverksamheten ska sträva efter att ha en jämn könsfördelning mellan kunderna. Nutek och Vinnova sysslar företrädesvis med rådgivning med mera. Även frågan om riskkapital behandlas i propositionen. Regeringen anför i detta sammanhang att det inte går att bortse från könsmaktsordningen i samhället. Den tar sig uttryck i bland annat att svårigheter att skaffa riskkapital och att få stöd för att utveckla affärsidéer och liknande i praktiken tycks vara särskilt besvärligt för kvinnor. Regeringen menar därför att lån eller rådgivning i samband med start eller bedrivande av näringsverksamhet som lämnas till kvinnor på mer förmånliga villkor än till män i princip bör vara tillåtet även om lagregeln i sig inte ger ett explicit uttryck för principen om positiv särbehandling. Utskottet vill peka på att syftet med de nya lagreglerna är att närma sig det övergripande jämställdhetspolitiska målet att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter och förutsätter därmed att detta kommer till praktiskt uttryck i styrningen av de statliga bolagen och myndigheterna. Utskottet avstyrker den motionen från Centerpartiet. Herr talman! Avslutningsvis vill jag peka på den markering som utskottet gör när det gäller arbetsmarknadens parter inom privat och offentlig sektor och deras ansvar för ett jämställt arbetsliv samt att utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen inom området.

Herr talman! Ronny Olander tog upp promemorian 2005:15 i sitt anförande. Jag vill passa på att erinra om att det nu är fem år sedan en enig riksdag krävde ett förstärkt lagskydd för föräldralediga, men regeringen har ännu inte återkommit i frågan. Detta är synnerligen anmärkningsvärt. Jag tror inte heller att någon ledamot i arbetsmarknadsutskottet kan stå här och säga att det beror på att man har varit så rasande upptagen av andra arbetsmarknadsfrågor. Det är bara att konstatera att i fråga om tillkännagivanden har regeringen ett väldigt rymligt samvete och en väldigt stor skrivbordslåda att lägga dem i. Nog borde Riksrevisionen tipsas om att granska regeringens hanterande av riksdagens tillkännagivanden. Nu är det bra att detta hanteras i den promemoria som Ronny Olander tar upp. Men min fråga är: Är Ronny Olander nöjd med detta hanterande? Och nästa fråga: När kommer lagförslaget hit till riksdagen? Det är fem år sedan en enig riksdag gjorde detta tillkännagivande.

Herr talman! Som Magdalena Andersson och Moderaterna väl känner till tar vissa förslag dessvärre något längre tid. Visst kan man tycka att fem år är en lång tid. Jag har inga andra tankar kring det. Samtidigt är det också viktigt att man ser denna del i ett sammanhang när det gäller hela jämställdhetspolitiken. Jag har suttit och lyssnat på de olika debattörerna. Camilla Sköld Jansson påpekade mycket riktigt att alliansen sprack på jämställdhetsgrunderna och analysen, det som är en förutsättning för att kunna ta tag i jämställdhetsarbetet och könsmaktsordningen. FN har antagit en kvinnokonvention från CEDAW och även en deklaration om våld mot kvinnor. Medlemsländerna har enats om att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Dessa maktförhållanden har lett till mäns dominans över och diskriminering av kvinnor samt tvingat in kvinnor i en underordnad ställning. Som våldets grundläggande orsak pekar FN på en könsmaktsordning där män är överordnade och kvinnor underordnade. Jag tog mig friheten att läsa upp dessa rader. Det som ni i alliansen har varit överens om, enligt vad jag har sett i reservationerna, är att den offentliga sektorn ska konkurrensutsättas. Det är ni helt överens om alla fyra.

Herr talman! Man kan konstatera att Ronny Olander inte har en aning om när det blir ett förstärkt lagskydd för föräldralediga. Såvitt jag förstår finns det förslag om kompetensutveckling som också ligger och väntar. Det är roligt att Ronny Olander har noterat att den borgerliga alliansen är överens om att konkurrensutsätta den offentliga sektorn, för det hade jag tänkt att fråga om. Varför är Socialdemokraterna så starka motståndare till ökade möjligheter för kvinnor att få flera arbetsgivare att välja mellan, att starta egna företag inom branscher som de väl känner till, att få en förändring på arbetsmarknaden för att få mer makt, inflytande och ökad jämställdhet? Varför är Ronny Olander och Socialdemokraterna så ängsliga för detta?

Herr talman! Vi socialdemokrater är mycket för att både män och kvinnor ska ha möjligheter att starta och driva egna företag. Vi har många åtgärder för att uppmuntra att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Jag sade också i mitt anförande att vi till och med är beredda att gå ett steg längre. Men ni i alliansen gör ett generalfel, om jag får uttrycka mig så. Ni pratar om att man ska konkurrensutsätta den offentliga sektorn. Vi socialdemokrater är för en stark offentlig sektor. När man ska konkurrensutsätta någonting blir det i slutändan den som bjuder lägst pris som förmodligen får jobbet. När 85-90 % av den kommunala ekonomin består av löner, vad är det då som man ska konkurrera med? Jo, då blir det förmodligen färre anställda i det nya privata företaget. Vi tänker aldrig sälja ut den offentliga sektorn på det sättet och med de förutsättningarna. Vi står upp för en stark offentlig sektor. Likadant är det när man pratar om inlåsningseffekter. Det är andra här som har åberopat andra tidningar, så jag ska också passa på att göra det. Jag läste i Dagens Nyheter om att man i sommar i Norge lockar svenska sjuksköterskor. Då säger Vårdförbundets nya ordförande att de svenska sjuksköterskornas löneutveckling under några år har gjort att det har blivit mindre attraktivt att åka till Norge. Här finns många spännande förutsättningar att bedriva verksamhet i offentlig sektor. Jag vill understryka det.

Herr talman! Det var intressant att höra Ronny Olanders syn på tjänstesektorn. Jag tror att varje människa som jobbar i tjänstesektorn skulle bli något förvånad att höra hur idéfattiga Ronny Olander tycker att människor som jobbar i tjänstesektorn är. Arbetsorganisation, hur man jobbar och hur man utformar sitt arbete betyder ingenting. Det är bara lönen som det handlar om. Det är en mycket märklig syn. Jag vill ta upp två konkreta frågor med Ronny Olander. Det blev ju en mycket filosofisk diskussion med Camilla Sköld Jansson, och vi kanske kan vara lite praktiska här nu. Vi på den borgerliga sidan har sagt nej till utformningen av § 9, som handlar om förbud mot diskriminering vid tillhandahållande av varor och tjänster. Vi tycker inte om utformningen och effekten av den paragrafen. Ronny Olander tycker fortsättningsvis att det är bra att kvinnor exempelvis får betala högre försäkringspremier för sina pensionsförsäkringar, medan de blir förbjudna att åka taxi billigare hem på kvällen efter exempelvis en krogrunda. Det är konsekvensen av utformningen av paragrafen. Man silar mygg men sväljer kameler. Är detta en lycklig utformning av den här paragrafen? Det är min första fråga. Den andra frågan som jag gärna vill ställa är: Vad är det för jämställdhetspolitik att kvinnorna, efter tio år med Socialdemokraterna vid makten, inom vården och omsorgen ska uppleva att vården är Sveriges sjukaste arbetsplats? Det är färre personer som ska göra mer av arbetet, arbetet har blivit tyngre och man upplever att man har litet eller inget inflytande över arbetstempo, fördelning och utformning av arbetet, planering av semester, förläggning av egen arbetstid etcetera, etcetera. Och vi vet att staten styrs av Socialdemokraterna, att de flesta landsting styrs av Socialdemokraterna, att de flesta kommuner styrs av Socialdemokraterna, och har gjort så under lång tid. Effekten efter tio år med Socialdemokraterna vid makten är att vården är Sveriges sjukaste arbetsplats. Är det en praktisk jämställdhetspolitik som Ronny Olander är stolt över?

Herr talman! Vad gäller den första frågan om försäkringspremier åberopar jag vad regeringen har sagt, och som utskottet har ställt sig bakom, att detta behöver ses över noga, att det behövs ett riktigt genomarbetat förslag och att regeringen återkommer skyndsamt. Vad gäller den sjukaste arbetsplatsen, som Stefan Attefall tar upp, lyssnade jag på inlägget tidigare som handlade om att vi inte ville röra bidrag och annat. Jag kom hit till riksdagen 1994 efter det att din regering, den nuvarande alliansen, hade lämnat efter sig alltifrån 500-procentig ränta till dubblering av statsskulder och så vidare. I saneringen skar vi i bidragssystemen och i transfereringssystemen därför att vi prioriterade verksamheten. Det är förunderligt egentligen att Stefan Attefall tog upp det här för då fick jag möjlighet att säga det här. När vi har sagt det under åren har ni bara sagt att det där tillhör det gamla, att det tillhör det förgångna och att nu ska vi se framåt. Jovisst, det ska vi också göra. Men skillnaden är att ekonomin måste vara i ordning. Det måste vara ordning och reda i statens finanser. Först då kan man utveckla verksamheter, och det har vi gjort. Förra året satsade vi i storleksordningen 35 miljarder för att ge kommun- och landstingsfolket möjlighet att ta sitt ansvar. I går bad jag faktiskt riksdagens utredningstjänst att ta fram uppgifter, för jag visste att den här frågan skulle komma. Av Sveriges 290 kommuner styr Vänstern och Socialdemokraterna i 37 %. I 99 av 290 kommuner styr alliansen, alltså 34 %. Ni kan inte stå här med trovärdighet och gång efter gång avsäga er ansvaret och säga att det är Socialdemokraterna som styr överallt. Ja, vi tar självfallet vårt ansvar. Vi tar ett stort ansvar, men jag tror inte att väljarna alltid vill ge oss det.

Herr talman! Då är vi tillbaka vid 90-talets början, när vi upplevde den största ekonomiska krisen i Sveriges efterkrigshistoria, som vi kan diskutera orsaken till. Jag vill gärna peka på en del saker som hände på 80-talet. Och 1991, valvåren, försvann tusen jobb om dagen när Socialdemokraterna styrde. Det är klart att det var problem att hantera. Socialdemokraterna har alltså lyckats så dåligt på tio år att man inte ens lyckats städa upp. Det är ju vad du säger, Ronny Olander. Ni har misslyckats i tio års tid. Men vem får då ta bördan om man ska göra en sanering av statsfinanserna? Jo, det fick kvinnorna i vården och omsorgen göra. Det var inte bara de direkta nedskärningarna ni höll på med. Ni hade en massa andra indirekta åtgärder som år efter år drog undan skatteunderlaget för kommuner och landsting och gjorde det allt svårare för kommuner och landsting att bedriva en bra vård och omsorg. Och så har ni fört monopolpolitik, infört stopplagar och liknande saker. Jag gjorde själv en undersökning när de borgerliga styrde här i Stockholm under förra mandatperioden. Jag jämförde Stockholms stad med Göteborg, Malmö och Uppsala, allihop socialdemokratiskt styrda. Stockholm satsade mest per person över 65 år på äldreomsorg, hade högsta ambitionen när det gällde förskolan och liknande saker. Det var i det borgerligt styrda Stockholm. Göteborg, Malmö och Uppsala låg långt efter. Göteborg slog Stockholm i ett enda avseende, och det var stödet till gymnasieskolan per elev. Det beror säkerligen mycket på att det finns fler praktiska yrkesutbildningar i Göteborg. Det var åtminstone den förklaring som vi fick. Men efter tio år med Socialdemokraterna vid makten och som dominerande aktör är vården Sveriges sjukaste arbetsplats. Det är den konkreta jämställdhetspolitiken som vi borde prata om. Det är den effekten som Ronny Olander har skapat med sin politik, som Ronny Olander måste ta personligt ansvar för som ledamot i Sveriges Riksdag och inte skylla på regeringen eller på några borgerliga politiker i någon enstaka kommun någonstans. Det som är det intressanta är att när man pratar praktisk jämställdhetspolitik kommer Socialdemokraterna till korta.

Herr talman! En av grunderna för att utveckla ett välfärdssamhälle, för att utveckla kommuner och landsting och även statlig verksamhet, är att man har ekonomin i god ordning, så att man inte lånar sig fram, vilket vi såg för tio år sedan, som du själv nämnde. Jag vill också säga att just kvinnorna i offentlig sektor eller samtliga Kommunals kvinnor har gjort och gör fantastiska insatser. En del har slitit hårt i 30-35 år och kanske ännu längre, och till sist tar axlar, rygg och knän stryk och tar slut. Så är det. Det är också en av de grupper som blir förtidspensionerade eller får sjukersättning. Det är viktigt att säga. Vi lägger ned mycket jobb här. Men här har männen också ett stort ansvar för att inte kvinnorna, precis som du vet, ska vara dubbelarbetande. De måste ta sin beskärda del i hemarbetet, kring barnen och familjen, vill jag understryka. Jag ska använda någon minut för att det faktiskt ska komma med i protokollet att vi ska ha detta som ett underlag plus det här mycket bra betänkandet som innehåller en sammanställning av vad som sker inom jämställdhetsområdet, vad som är gjort och vad som kommer att göras. Här finns 14 olika pågående aktiviteter kring olika utredningar. Jag nämner bara några stycken: Jämt och ständigt, jämställdhetspolitiska utredningar, analys, mål, indikatorer inom alla politikområden, en styrgrupp i Regeringskansliet för jämställdhetsintegrering i statliga verksamheter, jämställdhetsanalyser i utredningsarbete, representation i statliga styrelser och kommittéer, nationella handlingsplaner, diskussioner kring kvinnocentrum och tjejjourer och hur viktiga dessa är, nationella handlingsplaner mot prostitution och människohandel, utvärdering av kvinnofridspropositionen, sexualiseringen av det offentliga rummet, män och jämställdhet. Här pågår massor av viktiga och angelägna uppgifter. Stefan Attefall och alliansen, var med i det arbetet! Låt oss kanske också på några områden göra det tillsammans.

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande 7 behandlas en proposition om ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering, vilket innebär att diskriminering på grund av kön stärks så att det i princip kommer i nivå med andra diskrimineringsgrunder, såsom etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning. Ett uttryckligt förbud införs mot diskriminering i form av trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen, Miljöpartiet och Vänstern. Jag har därför inte lämnat några reservationer utan yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Från Miljöpartiets sida vill jag dock klargöra att vi gärna skulle ha sett att detta förslag också innefattade försäkringstjänsterna. Vi har liksom många andra reagerat på de orättvisor som tycks finnas inom detta område. Vi vill att pensionsförsäkringarna blir könsneutrala - en linje vi har fört i till exempel lagutskottet. Eftersom det inte finns något ordentligt underlag för att fatta beslut om detta i dag finns det inte mycket att göra. Vi kan ha plakatpolitik, som de fyra borgerliga partierna har, men Diskrimineringskommittén måste ta fram ett ordentligt beslutsunderlag innan vi ändrar lagstiftningen på detta område. Jag hade önskat att det fanns ett sådant underlag klart i dag, men så är inte fallet. I betänkandet tas också upp en rad olika motionsyrkanden från senaste året, och det är uppenbart att jämställdhetsfrågorna engagerar oss ledamöter. Jag hade önskat att ansvarig minister var här i dag, Jens Orback, men uppenbarligen hade han annat för sig. Mer uppseendeväckande är kanske att den riksdagsledamot som tydligast engagerat sig i dessa frågor, Gudrun Schyman, och som har tänkt bilda ett parti med feminismen som kärnfråga inte är här i dag och deltar när riksdagen behandlar det årliga jämställdhetsbetänkandet. Man kan bara spekulera, herr talman, i vad detta kan bero på. Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla områden i livet. Det kan tyckas vara en självklarhet, men så är det tyvärr inte i dag. För mig och Miljöpartiet handlar frågan ytterst om rättvisa och demokrati. Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Det är mannens perspektiv och värderingar som alltjämt sätter dagordningen och är styrande i samhället. Männen har makt och tolkningsföreträde. Arbetet måste därför ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste medvetandegöras om att det alltjämt råder en könsmaktsordning, att kvinnor som grupp är underordnade och män som grupp överordnade. Det är ett faktum att män och kvinnor på grund av könsrollerna i samhället behandlas olika från den dag vi föds. I ett jämställt samhälle ska män och kvinnor i första hand ses som människor och i den meningen vara lika inför varandra. Vi anser att både kvinnor och män tjänar på ökad jämställdhet och att bristen på jämställdhet är ett resultat av den patriarkala struktur som format samhället. Den mest användbara definitionen av feminism är att feminism är insikten om att patriarkatet är den rådande könsmaktsordningen samt en vilja att förändra detta. I den bemärkelsen, herr talman, har Miljöpartiet alltid varit en del av den feministiska rörelsen. Den i dag omfattande lagstiftning om jämställdhet som finns i Sverige kan ge sken av att det patriarkala förtrycket är borta. Så är det tyvärr inte. Trots många goda lagar påverkar fortfarande könstillhörigheten våra möjligheter och val och det bemötande vi får i samhället. Arbetsmarknaden är ett bra exempel på detta. Den är fortfarande till stor del segregerad med kvinnor klart överrepresenterade i låglöneyrken. Det är denna utgångspunkt för arbetet som sätter dagordningen för den handlingsplan som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har. Vi har gått igenom område för område, identifierat olika frågor och lagt förslag på vad som behöver göras under den här mandatperioden. Såvitt jag vet har aldrig tidigare en så grundlig genomgång skett av regeringens alla politikområden. En framgångsrik jämställdhetspolitik måste vara integrerad i all politik och forma samhället och människors vardag. Det gäller allt från ekonomisk politik till utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. Vi har fem fokusområden för detta arbete: representation, att det ska vara jämn fördelning av makt och inflytande, lika lön för lika och likvärdigt arbete, mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor och barn för sexuella ändamål, män och jämställdheten samt sexualiseringen av det offentliga rummet. Dessa fem områden är viktiga och sätter dagordningen för den mandatperiod som nu pågår. Visst finns det mycket kvar att göra inom jämställdhetspolitiken. Jämfört med många andra länder har vi gjort mycket, men vi får absolut inte slå oss till ro och tro att allting är bra. Det är det inte. Det gäller till exempel varför kvinnors ohälsotal är så mycket högre än männens. Trots detta är det männen som i första hand får hjälp med rehabilitering. Det gäller alkoholpolitiken. Vilka effekter har det ökade alkoholintaget på mäns våld? Den ökade alkoholkonsumtionen i Sverige borde därför utredas ur ett jämställdhetsperspektiv. Det gäller arbetstidsförkortningen. På vilket sätt påverkar den jämställdheten? Jag och Miljöpartiet är helt övertygade om att en kortare arbetstid per dag skulle gynna jämställdheten. Herr talman! Jag vill samtidigt ta tillfället i akt och faktiskt sammanfatta några av alla de förändringar som Miljöpartiet tillsammans med samarbetspartierna Socialdemokraterna och Vänstern gjort under denna mandatperiod. I årets vårproposition har vi tillfört 2 miljoner till JämO för att möjliggöra en utökad tillsyn över arbetsgivare för att motverka lönediskrimineringen. I årets vårproposition har vi tillfört 100 miljoner till kvinnojourerna för deras viktiga arbete lokalt, detta på ett initiativ från Miljöpartiet. Miljöpartiets förslag är också att denna fördelning ska ske via Brottsoffermyndigheten. En hearing genomfördes i maj 2004 om sexualiseringen av det offentliga rummet. Vi har inom detta område gett 15 olika ideella organisationer 2,5 miljoner kronor i projektpengar i arbetet mot sexualiseringen av det offentliga rummet. Från Miljöpartiets sida är vi vidare positiva till en lagändring mot könsdiskriminerande reklam. Vi har lagstiftat om krav på könsfördelning i företagens årsredovisningar. Vi har lagstiftat om förbättrat skydd för kvinnor och barn som riskerar att utsättas för våld och sexualbrott. Vi lägger inom kort ett förslag om att stärka skyddet för föräldralediga. Det är några av alla de saker som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har gjort hittills under denna mandatperiod. Det är viktigt för mig och Miljöpartiet att jämställdhetsarbetet förs av både kvinnor och män. Under hela jämställdhetens historia har kampen för jämställdhet mellan könen förts nästan uteslutande av kvinnor. Männens deltagande i jämställdhetsarbetet har varit undantag snarare än regel. Ofta är det kvinnor som med kraft reagerat mot det tydliga uttryck för kvinnoförtryck som våldspornografi, sexhandel och kvinnomisshandel är. Men mäns våld mot kvinnor är inte enbart en kvinnofråga, utan i högsta grad en mansfråga. De senaste åren har vi män i ökad utsträckning börjat agera mot män som slår. Det är bra. Ökat stöd till behandling av män som slår är nödvändigt för att förebygga våldet. Herr talman! Det räcker inte att kvinnor diskuterar jämställdhet och könsroller när det är mansrollen och dess schabloner som är kanske det största problemet. Män liksom kvinnor underställs föreskrivna normer om hur de ska bete sig som man respektive kvinna. Därför är det av största vikt att männens roll förändras. En tvärpolitisk utredning bör därför tillsättas för att analysera en ny mansroll och hur det ska föras ut till allmänheten. I det sammanhanget, herr talman, vill jag påminna om att Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern arrangerade en hearing om mäns ansvar för jämställdheten för inte så länge sedan som var en väldigt trevlig tillställning, där ett sjuttiotal människors tankar fick komma till uttryck och mansrollen diskuterades. På denna punkt, om männens ansvar för jämställdheten, har jag ett särskilt yttrande men däremot, som sagt, ingen reservation till detta betänkande.