Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Anf. 1 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Vi ska nu debattera ett ärende som handlar om ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården. Detta är något som utskottet ställer sig bakom, med vissa mindre rättelser. Jag tänker dock prata mer om innehållet än om rättelserna.

Alliansregeringen beslutade i juni 2014 att vi skulle tillsätta en särskild utredare som hade i uppdrag att se över den nuvarande hanteringen av klagomål mot hälso- och sjukvården och personalen. Den utredningen skulle lämna konkreta förslag på hur hanteringen ska kunna bli enklare, mer ändamålsenlig och mer effektiv. Detta var för att vi såg behovet av att förstärka och ta fler kliv mot en bättre och effektivare patientsäkerhet.

Syftet med utredningen var att lämna förslag som ska kunna skapa ett system för klagomålshantering som i större utsträckning än i dag ger patienter och anhöriga svar på frågor om vad som har inträffat och varför och som medför att patienternas synpunkter bättre tas till vara. Syftet med det är att vi vill kunna fortsätta att utveckla svensk hälso- och sjukvård.

I regeringsställning arbetade vi långsiktigt och målinriktat för att stärka patienternas ställning. Den första samlade patientsäkerhetslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2011. Det börjar nu bli några år sedan. Huvudsyftet med detta var att främja säkerheten i vården för att så få som möjligt ska drabbas av vårdskador, och i det fall det ändå sker ska man göra det lättare för patienten att anmäla vårdskadorna.

Vid ungefär samma tidpunkt som vi gav uppdraget att se över hanteringen av klagomål överlämnades också propositionen om en ny patientlag. Den lagen syftade till att stärka patienternas ställning och tydliggöra den, liksom, framför allt, att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Den syftade också till att utvidga vårdens informationsplikt gentemot patienten. Det är också ett viktigt led i att stärka patientens ställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Patientlagen trädde i kraft den 1 januari 2015. Sedan har den två gånger utvärderats av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Tyvärr har vi i den utvärderingen kunnat se att patientens ställning inte har stärkts sedan patientlagen infördes. Utvärderingen visar att det inte på något av patientlagens områden syns någon sammanvägd förbättring av patientens faktiska ställning. De frågor man har tittat på är delaktighet, samtycke till vård, tillgång till vård och tillgång till information. Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem är viktigt som orsakssammanhang - det handlar om att patientens ställning när det gäller klagomål och patientsäkerhet inte har förbättrats. Vi måste ta till oss det och fundera på hur vi ytterligare kan stärka detta och vad som är orsaken till att det, trots en ny patientlag, inte har blivit de förbättringar som varit avsikten.

Regeringen föreslår i sitt lagförslag att det ska vara ett förtydligande, i första hand om att vårdgivarna är de som ska ta emot och besvara klagomål från patienter och närstående, och det ska i första hand vara vårdgivarna som ska förklara vad som har inträffat och vid behov vidta de åtgärder som behövs för att händelsen inte ska inträffa igen. Det är såklart viktiga delar. Man föreslår också att en ny lag ska reglera patientnämndernas verksamhet och att patienterna ska få sina klagomål besvarade av vårdgivarna.

Vi menar att det är på tiden att delar av Klagomålsutredningens förslag nu blir av. Men utredningen föreslog dels att det uttryckligen skulle framgå av lagen att patienten även ska få möjlighet att lämna synpunkter på förbättringar, dels att patientnämnden, om patienten är barn, särskilt i sin kommunikation med barnet ska beakta vad som är barnets bästa, något som är viktigt i tider då vi går och väntar på att barnkonventionen också ska bli lag.

I remissinstansernas synpunkter har man uttryckt att det behöver förtydligas hur klagomålshanteringen ska gå till, exempelvis när det handlar om dokumentation av hur man hanterar klagomål när de berör flera olika vårdgivare.

Vi i Alliansens partier menar att regeringen begår ett misstag när man väljer att inte genomföra patientlagen och patientsäkerhetslagen. Detta hänger tätt ihop med förslagen om att införa ett mer ändamålsenligt och fungerande klagomålssystem i hälso- och sjukvården, eftersom förslagen i den proposition som är utgångspunkten för betänkandet bygger på att patientens ställning är tydlig och stark inom vården och vi har kunnat se att det fortfarande inte i tillräcklig omfattning är så.

Enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys beror detta på att patientens rättsliga ställning fortfarande är svag. Det kan man se också när man jämför med Norge, Finland och Danmark, där patienten har en starkare rättslig ställning. I Norge kan patienterna exempelvis få vissa rättigheter, som rätten till information och delaktighet i beslut och behandling, prövade i domstol.

Myndighetens utvärdering visar också att vårdens förutsättningar för att tillämpa patientlagen och stärka patientens faktiska ställning fortfarande har brister. Både på nationell och på lokal nivå hänger detta samman med att införandet av patientlagen har varit otillräckligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till Alliansens reservation, som om jag inte minns fel är reservation 3.

Anf. 2 Cecilia Widegren (M)

Herr talman! Ytterst handlar detta om säkerheten och tryggheten i svensk hälso- och sjukvård. Det är en av vårdens absolut viktigaste utmaningar framöver. Jag tänkte börja med just utmaningsdelen, det som alldeles för många fortsatt upplever.

Årligen är det över 100 000 personer som får vårdskador. Det är ungefär 8 procent av alla dem som är inlagda vid ett vårdtillfälle. Efter några år av minskande vårdskador kan vi nu se att de tyvärr ökar igen. Det är för många och alldeles för ofta. Det duger inte i svensk hälso- och sjukvård.

Mer än 1 000 personer avlider årligen på grund av någon form av vårdskada, för att vi i hälso- och sjukvården inte gör mer rätt från början. Den som drabbas av en vårdskada har dubbelt så lång vårdtid. Det är självklart en dubbelt så stor utmaning att komma tillbaka till ett friskare liv, och det är också dubbla omkostnader och dubbla omständligheter i det läget. Det duger inte i svensk hälso- och sjukvård.

Det är alltså över 800 000 extra vårddygn årligen som beror på vårdskador. Nästan var tionde patient drabbas av vårdskador som är undvikbara.

För samhällets del, som vi som lagstiftare och vi som värnar skattebetalarnas pengar också har att ta hänsyn till, handlar det om en årlig kostnad på närmare 10 miljarder kronor. Det är enorma resurser, som skulle kunna användas i vården på ett mycket bättre och klokare sätt. Detta duger inte. Det här måste vi göra något åt.

Jag instämmer i vad Emma Henriksson tidigare framförde. Alliansregeringen var den första regering som fattade beslut om en samlad patientsäkerhetslagstiftning, år 2011. Det arbetet har fortgått sedan dess. Men det är klart att det är dags att snäppa upp det arbetet när vi ser att utvecklingen inte går åt det håll som vi önskar. Alliansregeringen tillsatte en utredning. Något av de förslag som den utredningen kom fram till har regeringen lagt fram som en proposition på riksdagens bord. Det är bra så, men det räcker inte.

Med de utmaningar som jag nyss räknade upp är det klart att vi behöver göra än mer och vara än tydligare och än kraftfullare. Vi började därför att föra en diskussion med anledning av allianspartiernas förslag i riksdagen om att göra mer för att stärka patientens ställning och patientens rättigheter. Vi gjorde det också utifrån ett läge där vi ville stärka patientsäkerheten.

Det hände något förvånansvärt efter en sådan diskussion. Vi var överens om utmaningar, och vi var överens om innehållet. Men vi blev inte överens om att tillsammans gå fram här i riksdagen och säga att vi ska ta nästa steg. Det finns mer i denna utredning som vi kan använda oss av för att stärka patienten ytterligare. Då backade Socialdemokraterna, tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern. Det är beklagansvärt. Därför tycker jag att Kristina Nilsson, Socialdemokraterna, i dag är skyldig att beskriva vad det är som inte duger i att ta nästa steg här och nu för att stärka patientens ställning och stärka patientsäkerhetsarbetet ytterligare med anledning av de utmaningar som jag har räknat upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Precis som Emma Henriksson sa har myndigheten Vårdanalys, som är regeringens expertmyndighet, två gånger utrett denna lagstiftning och kommit fram till att det finns en hel del mer att göra, inte minst kopplat till patientens ställning. Dessutom har Riksrevisionen, som granskar den lagstiftning som vi här fattar beslut om, också haft en tydlig rapport. Det är fortfarande tydliga falluckor vad gäller patientsäkerhetsarbetet.

Ansvarig i regeringen var här i en interpellationsdebatt och utlovade då att man de kommande åren skulle ta krafttag från regeringens sida vad gällde att använda Riksrevisionens rekommendationer för att mer systematiskt jobba med patientsäkerhetsarbetet. Detta var i november 2015. Sedan dess har den här propositionen kommit, men det är bara en del. Vi vill ha helheten. Vi vill ha hela det långsiktiga arbetet. Vi vill stärka patientens ställning ytterligare. Framför allt måste patientsäkerhetsarbetet få en tydlig verkan. Där kan vi hjälpas åt som lagstiftare tillsammans med regeringen och självklart tillsammans med huvudmännen.

Jag yrkar bifall till allianspartiernas reservation nr 3 för att just betona vikten av att det går att ta fler steg för att göra fler rätta saker. Det duger inte att vårdskadorna runt om i Sverige fortsätter att öka och att det när det gäller den enskildes möjligheter, i den typ av klagomål som dyker upp med anledning av de vårdskadorna, inte fullt ut används alla de verktyg som myndigheten Vårdanalys rekommenderar och som utredaren också rekommenderar. Då borde riksdagen och regeringen ta ytterligare steg för att göra det mer kraftfullt.

Anf. 3 Per Ramhorn (SD)

Herr talman! Jag ska fatta mig relativt kort med tanke på den bacill som har drabbat min hals. Men jag ska i alla fall försöka.

Vi ska i dag debattera regeringens proposition om ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården. Först och främst vill jag säga att vi delar regeringens syn att det är viktigt att få ett mer ändamålsenligt klagomålssystem. Vi tror dock inte att en del av regeringens förslag till ändringar är rätt väg att gå för att åstadkomma dessa förbättringar. I stället riskerar förslaget att leda till att inte alla patienter får möjlighet till en oberoende prövning av sina klagomål, vilket vore väldigt olyckligt.

Myndigheten Vårdanalys släppte en rapport för ett tag sedan som visar ett sjunkande förtroende för det svenska sjukvårdssystemet. Bara en tredjedel av svenskarna anser att sjukvården fungerar bra. Då är det ännu viktigare att försöka stärka tilliten till hälso- och sjukvårdssystemet, bland annat genom att ge alla patienter rätt att vända sig till en oberoende instans för att få sina klagomål utredda och prövade.

Vi befarar också att regeringens förslag riskerar att leda till att färre patienter skulle klaga, precis som Handikappförbunden har framfört i sitt remissvar, på grund av att patienterna kanske inte vågar klaga inför sin egen vårdgivare.

Herr talman! Vi är också kritiska till att regeringen föreslår att man ska begränsa utredningsskyldigheten för IVO. De ska bara ta upp ärenden som avser "kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom som uppkommit i samband med hälso- och sjukvård och som är bestående och inte ringa eller har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Med den begränsningen tror vi att många patienters ärenden aldrig kommer att kunna prövas av IVO. Det innebär att patienterna helt lämnas över till vårdgivarens bedömning av deras klagomål, vilket innebär en betydlig begränsning av patienternas makt. Man ska komma ihåg att det finns fall av vårdskador som varken är bestående eller har lett till ett ökat vårdbehov men som ändå kan uppfattas som allvarliga för patienten och där vårdgivaren uppenbarligen har begått misstag.

Även remissinstanser som JO och Riksrevisionen anser att en begränsning av utredningsskyldigheten innebär inskränkningar i patientens rätt att få en oberoende granskning av sitt ärende. Även myndigheten Vårdanalys är kritisk till regeringens förslag.

Anledningen till att regeringen vill begränsa IVO:s utredningsskyldighet är att det skulle leda till ökade möjligheter att bedriva en systematisk och patientcentrerad tillsyn. Vi delar den uppfattningen. Det är viktigt att IVO bedriver en bra tillsyn, men vi är skeptiska till att det sker på bekostnad av alla patienters möjlighet att få sina ärenden prövade av en oberoende instans. I stället för att måla upp motsättningar mellan klagomålshanteringen och tillsynen bör vi se dessa verksamheter som viktiga komplement till varandra.

Herr talman! Vi anser att det är viktigt att klagomålssystemet fungerar likvärdigt över landet. Regeringens förslag om ett system där man är hänvisad till vårdgivare och patientnämnder riskerar att leda till att klagomålshanteringen blir olika i olika delar av landet, och det kan leda till praxisskillnader.

Sammanfattningsvis, herr talman, är vi kritiska till regeringens förslag om att patienterna ska behöva gå direkt till den vårdgivare som har behandlat dem med sitt klagomål i stället för till IVO. Man ska komma ihåg att patienten många gånger befinner sig i ett underläge, eftersom en behandlande läkare oftast har ett kunskapsövertag. En vårdgivare är aldrig en oberoende instans utan en part i målet. Vi menar att det finns en stor poäng med att alla patienter som anser sig felbehandlade ska komma till tals och få sin sak prövad av en oberoende instans.

Jag yrkar bifall till vår reservation 1.

Anf. 4 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det förslag som vi diskuterar i dag kan tyckas vara något tråkigt - ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården. Men det är en jätteviktig lagstiftning, och det är det av två skäl.

En del är att detta är något som vi har varit inne på i ungefär 20 år i svensk sjukvård, nämligen att flytta mer och mer makt till patienten. Detta handlar om att de gånger när patienten lämnar in ett klagomål ska det tas om hand på ett bra sätt.

Den andra delen, som är minst lika viktig, handlar om patientsäkerhet. När patienterna anmäler klagomål och anmäler saker som de tycker har gått fel är det ett jätteviktigt instrument för att kunna se till att det inte händer en gång till. Det var därför som alliansregeringen redan 2006 inledde ett ganska stort förändringsarbete i fråga om detta. Man plockade tillsynen från länsstyrelserna till Socialstyrelsen. Man skapade Inspektionen för vård och omsorg. Man gav HSAN en helt ny roll.

Vi såg redan 2013 att det blev ett stort bekymmer i ett läge där alla klagomål hamnade hos en statlig myndighet, Inspektionen för vård och omsorg. Därför tillsatte alliansregeringen redan sommaren 2014 en utredning som skulle titta på hur klagomålen kan tas om hand på ett bättre sätt, så att de kan leda till mer patientmakt och dessutom ökad patientsäkerhet. Den situation vi hade då var att IVO, Inspektionen för vård och omsorg, inte hade något annat att göra än att bara försöka beta av klagomålen. De flesta klagomål från patienter handlar inte om att det har hänt något allvarligt, utan det är mycket av bemötandefrågor, att man helt enkelt har blivit dåligt bemött i sjukvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Därför var det bra att utredningsförslaget kom, och det är det som vi i dag ska diskutera. Förslaget innebär att man stärker patienten och att det blir ett bättre omhändertagande, för nu blir det en patientnämnd i varje landsting som tar ansvar för patientsäkerheten. Och Inspektionen för vård och omsorg kan som statlig myndighet lägga ned mer tid på systematisk tillsyn på ställen där de vet att det finns stora bekymmer. Alliansen står helt och hållet bakom det här förslaget, och det är ju inte så konstigt eftersom det var vi som drog igång utredningen.

Herr talman! Så fort socialutskottet har haft en lagstiftning att behandla har det handlat om arbete som alliansregeringen dragit igång och, som i dag, resulterar i att det finns lagförslag som vi kan fatta beslut om.

Det stora problemet är att från 2014 och framåt har vi haft en regering som inte har tagit särskilt mycket initiativ. Vad gäller hälso- och sjukvården måste man hela tiden vara på och fundera över vad det är för lagar som måste ändras så att vi kan få en bättre fungerande hälso- och sjukvård, men efter hösten 2014 har det nästan inte hänt någonting.

När vi då fick det här förslaget sa vi självklart att det är ett mycket bra förslag som vi är för, men vi ser att det behöver göras mer förändringar. Det ena gäller ändringar i patientlagen, för när man gör dessa förändringar måste man också göra andra förändringar som stärker patientens ställning i vården. Det har vi föreslagit att man ska titta på. Det andra är att vad gäller patientsäkerhet finns det ytterligare ett antal brister.

Vi från Alliansen har sagt: Okej, lagförslaget är jättebra, men det räcker inte. Det behövs så mycket mer. Därför har vi föreslagit riksdagen att besluta om att säga till regeringen att man måste se över både patientlag och patientsäkerhetslag, därför att de behöver förnyas. De är inte tillräckligt bra i dag. Då blir man förvånad, herr talman, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger att det inte behöver göras. Deras motiv är att de redan har tillsatt en utredning, Samordnad utveckling för god och nära vård, och att utredningen säkert kommer att kunna titta på både patientlag och patientsäkerhet. Ja, men det är bara det att den utredningen handlar om primärvård. Det är ju primärvårdssamordnaren som har uppdraget att ta fram förslag på hur vi ska strukturera om den svenska primärvården. Det är en jätteviktig utredning, men den har ingenting med patientsäkerhet att göra. Ordet patientsäkerhet finns över huvud taget inte nämnt i direktivet, och det står heller inget i direktivet om att man ska se över patientlagen.

Hur vänstersidan kategoriskt kan säga nej till Alliansens förslag om att gå vidare med detta, med hänvisning till en utredning som handlar om något helt annat, kan jag inte begripa, herr talman.

Det är tråkigt att vi i dag inte har en majoritet här i riksdagen för att ge detta tydliga uppdrag till regeringen, för det skulle patientsäkerheten gagnas av. Det skulle dessutom stärka patientens ställning.

Därför, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation nr 3 i utskottets betänkande.

Anf. 5 Karin Rågsjö (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Herr talman! Det är inte ovanligt med vårdskador, ser man i olika dokument. Rätten att anmäla kan förstås också påverka vad som händer inom hälso- och sjukvården när det gäller exempelvis systemfel.

Många kan känna sig väldigt maktlösa inför en läkare som inte lyssnar, som diskriminerar och som inte är lyhörd. Patienter som befinner sig lite längre ned på samhällsstegen är de som har absolut svårast att ha en dialog med sin vårdare.

Regeringens proposition, som heter Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården, föreslår bland annat att Inspektionen för vård och omsorgs utredningsskyldighet ska begränsas till vissa ärendetyper, och det är väldigt mycket av ond bråd död. Jag ska läsa upp det så att det blir tydligt: "Skyldigheten att utreda ska gälla händelser där patienten har fått en skada eller sjukdom som uppkommit i samband med vård och som är bestående och inte ringa eller har lett till ett väsentligt ökat vårdbehov eller till att patienten avlidit." Hela vårdskadan ska alltså gå ända in i kaklet, om man får uttrycka sig så.

På det här sättet tror vi att vi riskerar att missa många systematiska fel och brister inom vården som inte utreds eller granskas. Det är inte bara Vänsterpartiet som tycker det, utan det är även en mängd remissinstanser, som JO, Riksrevisionen, patientnämnder och patientorganisationer, som menar att dessa inskränkningar i patientens rätt att få en oberoende granskning av sitt ärende innebär en stor försämring av människors möjligheter att komma till tals. Många kommer att känna sig överkörda och lämnade på vägen. Vi håller definitivt med om den kritiken.

Syftet är att garantera att den vård och omsorg som bedrivs är säker och av god kvalitet samt följer lagar och regler, att man har ett sjyst bemötande och inte är diskriminerande och så vidare.

En sådan här granskning är viktig både för den enskilda patienten som blivit felaktigt behandlad och för hela systemet. Att det ska finnas en möjlighet att ta ett ärende vidare till utredning hos en oberoende myndighet som IVO är en trygghet för människor som på grund av felbehandling befinner sig i en utsatt position.

Regeringen föreslår i sin proposition att det inte ska finnas några begränsningar vad gäller vilka ärenden myndigheterna ska ha möjlighet att utreda. Däremot vill man begränsa skyldigheten att göra det. Vi anser att det blir en överhängande risk att patienternas klagomål inte kommer upp till granskning. Risken är också att den förändring som föreslås i propositionen leder till ökad otydlighet och att man missar de strukturfel som finns inom hälso- och sjukvården, och det tycker vi inte att vi har råd med.

Syftet med begränsningarna är enligt regeringen att de ska leda till ökade möjligheter för IVO att bedriva en systematisk och patientcentrerad tillsyn som bygger på analyser av var behovet av tillsyn är som störst med hänsyn till kvaliteten och säkerheten inom hälso- och sjukvården.

Det är självklart så att en myndighets resurser måste prioriteras. Men det är mycket svårt att se hur en inskränkning av möjligheten att klaga på felaktig behandling inom vård och omsorg ska leda till en ökad patientsäkerhet för utsatta grupper. Jag tror att det kan bli tvärtom.

För att öka möjligheterna för patienten att ta ett ärende vidare fordras en tydlig information till både patienter och deras anhöriga om vilka rättigheter man har och hur man går till väga för att gå vidare med klagomål till IVO. Men så är det inte i verkligheten. För den som själv har varit utsatt eller har någon anhörig som har varit utsatt för någon typ av vårdskada har inte den informationen varit så vansinnigt synlig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Vi vill också se en ökad handfast hjälp från både den aktuella vårdinrättningen och patientnämnden i fråga för att ta klagomålen vidare. Det är superviktigt. Redan i dag kan IVO avstå från att utreda ett klagomål om det saknar direkt betydelse för patientsäkerheten. Det gör regeringens förslag till inskränkning lite anmärkningsvärt. Vi vet alla att det finns rättshaverister som kan göra anmälan efter anmälan, men dem finns det självklart möjlighet att avföra.

Regeringen skriver också i sin proposition att det skulle vara rimligare att mindre allvarliga händelser i vården hanteras av vårdgivarna. Vi menar att en utredning där själva föremålet för granskningen också är den som avlägger rapport ger ett ganska rättsosäkert system.

Barn och unga är en särskilt utsatt patientgrupp, och att orientera sig inom hälso- och sjukvården kan, som ni vet, vara ganska svårt. Många barn blir förstås beroende av någon vuxen för att den personen ska föra deras talan. För en sådan grupp blir det särskilt viktigt att systemet för att framföra klagomål är tydligt och att det finns goda möjligheter till uppföljning. Barnombudsmannen har varit mycket tydlig i sina remissvar när det gäller att IVO ska utreda alla ärenden som gäller synpunkter och klagomål från barn och unga. De ska inte försvinna ned i en svart korg.

Vi instämmer i Barnombudsmannens kritik och menar att IVO inte bara ska ha möjlighet utan också skyldighet att utreda alla ärenden som gäller barn och unga. Vi instämmer vidare i Barnrättskommitténs beskrivning att det för att barnkonventionens rättigheter ska vara meningsfulla krävs att barnet ska ha tillgång till effektiva och barnanpassade rättsmedel för upprättelse vid kränkning av rättigheter.

Jag yrkar bifall till reservation nr 2. I övrigt ställer vi oss bakom propositionen.

Anf. 6 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Det här blir lite av en fortsättning på gårdagens diskussion om en stärkt patientlag, då vi också kom in på patientsäkerhetslagen.

I måndags var några av oss på besök på Ryhov i Jönköping, på dialysavdelningen. Där var det patienter som skötte sin dialys själva. Det var inte någon risk med det, för alla sladdar, slangar och alltihop var så väl uppmärkta att det inte kunde göras några felkopplingar.

Det här är ett resultat av den mycket beklagliga händelse som inträffade för ett antal år sedan då en sjuksköterska skulle hantera en ny dialysapparat och patienter dog därför att hon kopplade fel. Det var inte hennes fel att det blev felkopplat, utan det var tekniken det berodde på. Men den lagstiftning vi hade då gick ut på att hitta en som var skyldig, så hon fick klä skott för det som andra faktiskt var ansvariga för.

Det här har sedan lett till fortsatt uppföljning av andra fall där det har varit systemfel av olika slag och man har jagat den läkare eller sjuksköterska som har stått närmast patienten men som de facto inte har kunnat rå för felen. Det har handlat om att fel läkemedelsförpackning har använts för att olika styrkor har sett likadana ut och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Det här ledde så småningom till patientsäkerhetslagen, och syftet var att vi skulle fokusera på systemfel, tekniska fel, för att förebygga upprepanden och inte jaga dem som stod närmast patienten. Visst, vi insåg att det kommer att finnas fall där personal har förorsakat felen, men det här var alltså syftet med patientsäkerhetslagen. Vi såg framför oss att IVO, Inspektionen för vård och omsorg, skulle koncentrera sig på det här förebyggande arbetet. Men de har överhopats av patientfall, och när man går igenom dem ser man tydligt att det här inte har hanterats på ett bra och empatiskt sätt på lokal nivå där skadan har inträffat. Det är det som vi nu vill råda bot på med det lagförslag som här ligger.

I reservation 3, som jag yrkar bifall till, vill vi stärka patienternas rättigheter ytterligare i samband med de här analyserna. Då menar jag att det är viktigt att det mellan vårdgivare och vårdtagare finns en bra dialog om nytta och risker med en behandling redan innan en patient går in i en behandling så att det finns betänketid, om så är möjligt, när det gäller om man ska säga ja eller nej. Man ska också få information om att här finns en patientskadeförsäkring som inte alltid kan täcka eventuella kostnader. Vi har också en läkemedelsskadeförsäkring.

Vi i Sverige ska vara stolta över att vi har de här försäkringarna och inte behöver gå in i långdragna rättsliga processer. Men sedan när skada har inträffat, som vi helst har velat undvika, ska det ske en omedelbar dialog med patienten för att förklara vad som har hänt och lyssna på patienten för att ta reda på hur vederbörande har uppfattat situationen. Det här finns med i viss mån i lagstiftningen som vi ska ta beslut om, men inte tillräckligt.

Det som också är viktigt i det här sammanhanget är att ta hand om den vårdgivare som så att säga har medverkat till att skada har inträffat. De som arbetar i vården vill ju göra gott för sina patienter, och man mår mycket dåligt av att ha ställt till med skada. Vi måste alltså se till båda de här kontrahenterna.

Sedan är det uppenbart att lagstiftningen som vi har och som vi nu vill förbättra inte har nått ut tillräckligt i vården och hos allmänheten. Man måste förstärka den informationen och kunskapen, men vi måste också fundera över om det bidrar att vi nu har så många lagar på hälso- och sjukvårdsområdet. Jag var inne på det i går. Vi har hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen, patientsäkerhetslagen, läkemedelslagstiftningen och så vidare. Kanske en del av det här borde sammanföras.

Men det är bra mycket bättre i dag än tidigare. Vi har myndigheten Vårdanalys, som hela tiden följer hur de här lagarna fungerar. Det finns andra myndigheter som också följer upp, men Vårdanalys menar jag verkligen har visat framfötterna här och tidigt signalerat till oss i politiken: Ni måste rätta till det här och förbättra lagstiftningen.

Anf. 7 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! När jag började gå igenom det här ärendet och grottade ned mig i det kom jag att tänka på den första gången som jag arbetade på en vårdcentral. Det var för ungefär 30 år sedan. Redan under den första veckan lärde jag mig ett helt nytt begrepp. Det är många här som har varit verksamma i vården som känner igen det begreppet, och det är SVBK. Det betydde ungefär svid, värk- och brännkärring. Det handlade om kvinnor med en diffus symtombild som man på den tiden inte hade någon egentlig diagnos till och därför i hög grad avfärdade som besvärliga och omöjliga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Nu, många år senare, vet vi att dessa kvinnor kanske led av fibromyalgi, lipödem, hormonella besvär som klimakteriebesvär eller något annat som man på den tiden inte riktigt visste hur man skulle behandla eller hantera. Jag tänker att vi då kunde se patienten mer som ett problem som vi skulle lösa snarare än en resurs att samarbeta med. Men tack och lov utvecklas vården ständigt, och det är vi alla mycket glada över.

Jag möter ofta patienter som är mycket tacksamma över den vård och behandling som de har fått. När man tänker på hur mycket som faktiskt händer inom hälso- och sjukvården dygnet runt, vecka efter vecka och år efter år kan jag ibland förvånas över att det faktiskt blir så väldigt mycket rätt.

Jag roade mig med att titta på statistik från SKL angående besök i primärvård och besök på mottagningar. Där framgick att det 2015 gjordes 27 miljoner besök hos eller av läkare. 35 miljoner besök gjordes hos andra personalkategorier som sjuksköterskor, barnmorskor, kuratorer eller fysioterapeuter. Det handlade alltså om över 60 miljoner möten mellan vårdpersonal och patienter bara inom det här området.

Det handlar om en oerhörd mängd information som ska ges, tas emot och framför allt förstås från båda håll. Vården blir dessutom alltmer komplex och komplicerad genom att vi i dag kan göra mer än någonsin och har fler val att göra då det i många fall finns flera behandlingsalternativ.

Vi är överens om att hälso och sjukvården ständigt behöver arbeta med kvalitetsförbättringar, minimering av risker och förebyggande av vårdskador. En oerhört väsentlig del i det arbetet är att systematiskt ta till sig patienters synpunkter och klagomål och utifrån dessa dra slutsatser och arbeta för förbättringar. Det finns ju ingen annan än patienten själv som kan svara på hur man upplevt hela vårdförloppet från början till slut i allt från bemötande till information och slutligen själva behandlingen och dess resultat.

Att det här arbetet behövde förstärkas och utvecklas har redan nämnts av föregående talare. Den förra regeringen vidtog en rad åtgärder. Patientsäkerhetslagen 2011 har nämnts. Man ingick en överenskommelse med SKL om förbättrad patientsäkerhet. Myndigheten IVO inrättades 2013, och 2015 kom patientlagen.

Tyvärr kan vi konstatera att trots de goda intentioner som funnits har det inte fungerat optimalt i praktiken. Därför tycker jag att det är välkommet att regeringen nu lägger fram ett förslag som syftar till att tydliggöra hur detta ska fungera. Det är glädjande att vi i utskottet är överens om att detta är bra.

Min övertygelse, herr talman, är att om man som patient är missnöjd eller har synpunkter på vård och behandling är det absolut viktigaste att man så snart som möjligt får en förklaring till det som inträffat och får veta varför det blev fel. Helst vill man veta att det som drabbade en inte kommer att drabba fler patienter. Många gånger är det en fråga om bemötande. Ibland vill man helt enkelt bara ha en ursäkt.

För mig är det självklart att den som är bäst lämpad att svara på och bemöta den här typen av klagomål är den som utfört vården, alltså vårdgivaren. Som regeringen konstaterar i propositionen måste fokus ligga på att snabbt lösa eventuella missförstånd och oklarheter och svara på patientens frågor.

För vårdpersonalen är det också viktigt att det är tydligt hur klagomål och synpunkter ska tas om hand och besvaras. Nu blir det tydligt att det är patientnämnderna som utgör första instans för att hjälpa och stödja patienten så att man får tillräckliga och begripliga svar från vårdgivaren. Nämnderna ska också samverka med IVO och uppmärksamma myndigheten på förhållanden som är relevanta för myndighetens tillsyn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Att IVO får en begränsad utredningsskyldighet tycker jag är välkommet. Det kommer att leda till ökade möjligheter att bedriva mer systematisk tillsyn som kan bygga på analyser av var behovet är som störst, till skillnad från i dag, då arbetet i hög grad styrs av vilka klagomål som kommer myndigheten till handa. Jag är övertygad om att det ökar möjligheterna för grupper som kanske inte alltid gör sin röst hörd men vars behov av tillsyn ändå kan vara mycket stort.

Det är också bra och viktigt att regeringen konstaterar att det behövs nationell information om hur man lämnar synpunkter och klagar på hälso och sjukvården och att systemet även fortsättningsvis ska följas upp och utvärderas.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 8 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Kristina Nilsson använde hela sitt anförande till att berätta att det här är ett bra förslag. Det håller jag med om - det är ett bra förslag. Det var det sista förslaget som Alliansen tog initiativ till, sommaren 2014, eftersom det här är ett område där vi hela tiden måste fundera på vad vi kan göra bättre och vilka förändringar vi kan göra.

Bekymret efter 2014 har varit att vi sitter med en regering som på det här området över huvud taget inte tar initiativ till något lagstiftningsarbete. Det är det som gör att vi i Alliansen tycker att när man nu lägger fram detta bra förslag, då måste vi i riksdagen säga att här är det uppenbart att det under tre år inte har hänt någonting. Inga initiativ har kommit från regeringen för att reformera patientsäkerhetslagstiftning eller patientlagstiftning, trots påstötning från både Riksrevisionen och inte minst Myndigheten för vård och omsorgsanalys.

Min fråga till Kristina Nilsson handlar om att ni i betänkandet säger: Nej, vi behöver inte besluta om det här - alltså att regeringen borde se över patientlag och patientsäkerhetslag - eftersom vi har tillsatt en utredning som heter Samordnad utveckling för god och nära vård. Men det direktivet handlar ju om någonting helt annat. Patientlagen finns över huvud taget inte nämnd. Den utredningen handlar inte om patientsäkerhet. Den handlar om primärvården. Därför undrar jag hur den utredaren ska kunna svara på frågor och lägga fram förslag på det här området när ni inte har skrivit in det i direktiven.

Varför är Miljöpartiet och Socialdemokraterna i regeringen så helt handfallna vad gäller att ta initiativ och tillsätta utredningar på detta oerhört viktiga område?

Anf. 9 Kristina Nilsson (S)

Herr talman! Först vill jag säga att jag tycker att det är bra att det finns stor politisk enighet i frågorna om att utveckla patientsäkerheten och patientsäkerhetsarbetet. Att vi är överens om lagförslaget som läggs fram i dag är naturligtvis alldeles utmärkt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Jag funderar lite på det Barbro Westerholm tog upp i sitt anförande. Jag tror nämligen inte att det är så enkelt att man bara kan ändra i en lagstiftning för att det här ska fungera optimalt. Jag tror att det handlar om en större utredning som skulle behöva göras för att se över de här delarna, hur de kan kopplas till varandra och om det finns lagstiftning som behöver sammanföras. Men det är som sagt ingenting som jag i dag kan redogöra för exakt hur det skulle kunna gå till.

Det viktigaste tycker jag är att regeringen tar ett initiativ för att se till att det här verkligen börjar fungera i praktiken, för det har det uppenbarligen inte gjort. Det har inte hänt, det som vi alla ville skulle hända där ute i vården. Det har inte blivit så att man bättre tar vara på patienternas synpunkter och klagomål. Det har inte blivit så att man utvecklar verksamheterna inom vården utifrån detta på ett systematiskt sätt. Då tycker jag att det är bra att vi lägger fram ett förslag som gör att man i praktiken kan komma igång med det arbetet och att det blir klart och tydligt hur det ska fungera. Sedan måste det även fortsättningsvis följas upp och utvärderas.

Anf. 10 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Det var ju inte svar på frågan. Produkten som vi beslutar om i dag är alltså resultatet av ett arbete som alliansregeringen drog igång sommaren 2014 efter ett oerhört intensivt reformarbete under åtta år. Det här är på något vis det sista resultatet av alliansregeringens arbete vad gäller patientlag och patientsäkerhetslag.

Från och med hösten 2014 har det inte tillsatts en enda utredning från regeringens sida som har någonting att göra med patientsäkerhet eller patientlag, det vill säga att flytta makten från tjänstemän och byråkrater till patienten - ingenting, inte en enda utredning, trots att både Riksrevisionen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys har sagt att man fortlöpande ser ett antal saker som fungerar dåligt.

När man får den typen av signaler måste man som regering säga: "Ja, vi ser att här finns det bekymmer i lagstiftningen. Här måste vi tillsätta en utredning som ser över patientsäkerhetslag och patientlag. Vi har ju fått signaler på båda dessa områden." Det är så reformarbete fungerar. Man kan inte luta sig tillbaka och vänta på att någonting ska hända.

Det är därför min fråga till Kristina Nilsson är: Varför kan ni inte tycka som vi i Alliansen - att man borde tillsätta en utredning illa kvickt för att se över både patientlag och patientsäkerhetslag? Ska det gå ytterligare år utan att någonting händer på det här området?

Slutligen det mest märkliga: Ni säger att orsaken till att ni inte ska tillsätta en utredning är att regeringen nyss har tillsatt en utredning som håller på med något helt annat, nämligen primärvården. Det är i och för sig också viktigt, men det står inte ett ord i de direktiven om patientsäkerhetslag eller patientlag.

Det är för mig och säkert många fler fullständigt obegripligt varför Socialdemokraterna och Miljöpartiet är så fullkomligt ointresserade av patientlag och patientsäkerhetslag att de inte är beredda att sätta spaden i marken och påbörja utredningsarbetet för att om några år kunna leverera förslag som stärker det här området.

Anf. 11 Kristina Nilsson (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Herr talman! Jag kan förstå att det är frustrerande för Anders W Jonsson att vi inte alltid tycker som Anders W Jonsson gör. Men det ligger kanske lite i sakens natur.

Regeringen har identifierat ett problem, nämligen att det finns bekymmer med tillämpningen av den lagstiftning som redan finns. Anders W Jonsson kan väl inte tycka att vi ska tillsätta en utredning om det som redan är utrett?

Nu har regeringen valt att gå den här vägen. Det finns bekymmer med tillämpningen av den lagstiftning som finns. Då försöker man se till att få det att fungera i praktiken, att det verkligen ska hända där ute på vårdcentralen och att det ska hända där ute på sjukhuset. Det här ska komma igång på ett bättre sätt. Man ska på ett bättre sätt ta till vara patienters synpunkter och klagomål och använda dessa i praktiken, för att förbättra arbetet i den dagliga verksamheten.

Jag utesluter inte att det så småningom kan behövas en ny utredning. Men som det ser ut i dag tycker jag att regeringen har gjort ett bra val när man har valt att se till att den lagstiftning vi har ska fungera i praktiken.

Anf. 12 Jan Lindholm (MP)

Herr talman, åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar, som ni nu alla vet, långsiktigt och målmedvetet med att utveckla och förstärka välfärdspolitiken. Vem som helst av oss här i kammaren eller av er som sitter på läktaren och lyssnar eller några av er som väljer att följa debatten här i kammaren på andra sätt kan när som helst drabbas av ohälsa. Ingen kan med säkerhet veta på förhand när man kommer att få ett eget behov av hälso- och sjukvård. Därför är vi alla måna om att vi ska ha väl fungerande hälso- och sjukvård liksom ett välfärdssystem som garanterar ett värdigt liv.

För en vecka sedan debatterade utskottet förebyggande åtgärder, hur vi i möjligaste mån ska undvika att ohälsa uppstår. I går debatterade vi själva hälso- och sjukvården och den verksamheten. Fokus blev då i första hand sådant som strukturer och styrmedel. I det här betänkandet behandlas patientens möjligheter att framföra klagomål på den vård som man fått i det här systemet.

Förslaget har redan beskrivits av flera debattörer. Jag tror inte att jag har särskilt mycket att tillägga. Jag ska därför hålla det mycket kort.

Regeringen vill med det här förslaget skapa ett mer ändamålsenligt klagomålssystem. I syfte att nå det förtydligar man vårdgivarnas ansvar att ta emot klagomål. Det blir tydligare.

Man stärker också patientnämndens roll genom en ny lagstiftning, så att nämnden kan vara mer självständig gentemot vårdgivarna. Man ökar patientnämndens ansvar för att hjälpa patienterna i processen, vilket kanske är den viktigaste delen. Patientnämnden, som blir självständigare, ska också mer tydligt stödja vårdgivarna i fråga om kvalitets- och patientsäkerhetsutveckling.

Det har klagats på detta. Vi har hört att det inte är tillräckligt. Men vi på regeringssidan tycker att det här är ett stort steg i rätt riktning. Förhoppningsvis kommer vi att se att det som var intentionerna i lagstiftningen från början kan genomföras i ökad utsträckning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården

Utifrån det som har sagts vill jag kommentera att vi i varje debatt och nu igen har fått höra att den här regeringen inte gör någonting. Jag roade mig med att titta efter. Allianspartierna styrde under åtta år. Under de åtta åren lade man, enligt propositionslistan, fram i genomsnitt 128 förslag per år, varav 16 handlade om socialutskottets verksamhet.

Under de två och ett halvt, snart tre, år som den här regeringen har verkat har man lagt fram i snitt 30 procent fler förslag - 165 totalt, varav 21 på socialutskottets område.

Det är alltså tvärtemot vad allianssidan hela tiden har tjatat om. I verkligheten lägger den här regeringen fram 30 procent fler förslag, enligt propositionslistan.

Man kan ha olika uppfattning om sådant som förslagens kvalitet. Men utifrån det som går att mäta, antalet förslag, har den här regeringen varit väsentligt mer aktiv, 30 procent, när det gäller att lägga fram förslag. Jag vill säga det, eftersom det har blivit tjatigt med den bild som jag inte känner igen.

Vi ska också komma ihåg att när den här regeringen tillträdde fick man inte igenom sin budget från början. Man fick styra med en budget som lades fram av Alliansen, och den budgeten var nästan tom - för att använda det uttryck som ni i Alliansen brukar använda - när det gäller utredningsresurser. Det är en stark orsak till att utredningarna har startat mycket senare under den här mandatperioden än under er period, när ni hade egen majoritet och kunde ta hur mycket resurser som helst i anspråk för utredningsarbete.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)