Anf. 21 Krister Hammarbergh (M)
Fru talman! Vi behandlar nu en så kallad genomförandeproposition. Sveriges riksdag har redan tidigare ställt sig bakom den överenskommelse som finns mellan medlemsstaterna i EU. Jag tycker att det är ganska klokt att man kan föra över en frihetsberövande påföljd till en annan stat. Egentligen innebär det att en medborgare flyttar tillbaka och tar påföljden i den stat som medborgaren kommer från och lever i. Det är egentligen syftet med hela överenskommelsen.
Inom EU har vi tyckt att det är viktigt att samarbeta. De flesta uttrycker också den uppfattningen. Från svensk sida har vi valt en väg som bygger på ett mellanstatligt samarbete.
Det uttrycks inte minst från Sverigedemokraternas sida att man tycker att det är bra att människor som kommer från ett annat land tar påföljden i det land som man kommer från. Därför har jag under den stund som har varit haft lite svårt att hänga med i resonemangen.
Vi är emot överstatliga regler. Vi vill inte ha en gemensam europeisk straffrätt, ett gemensamt europeiskt påföljdssystem, utan vi anser att varje nation själv måste kunna utforma sin egen straffrätt. Men för att vi ska kunna samarbeta måste vi till och från ge ett så kallat ömsesidigt erkännande gentemot andra stater - annars får vi inget samarbete. Vill vi bekämpa grov organiserad brottslighet eller som i det här fallet föra över en brottsling, en dömd person, till ett annat land, då måste vi på något sätt erkänna den andra statens regler. Alternativet är överstatliga regler. Det är den väg man får gå. Vi har valt vägen mellanstatligt samarbete, och vi har valt vägen ömsesidigt erkännande.
Dagens beslut måste riksdagen fatta med kvalificerad majoritet, för det är förvisso så att vi överlåter myndighetsutövning till andra länder. Men meningen är att vi ska få ett smidigare system så att den som har begått ett brott kan komma tillbaka till sitt land, ta en påföljd och förhoppningsvis snabbare återanpassas till samhället.
Det finns ett antal regler för att se till att det blir rättssäkert. Det krävs ett samtycke, vilket noterades. Men det finns också ett stort antal undantag för att göra det hela smidigare. Det finns en presumtion i reglerna om att om man kommer från landet eller är bosatt i landet finns det grund för ett samtycke. Om man ska utvisas eller avvisas till landet finns det en grund för samtycke. Finns det en flyktfara finns det också en grund för samtycke.
Därför tycker jag att den kritik som har funnits från Sverigedemokraterna känns något överdriven.
Varje påföljd ska bedömas, vad gäller både längden och arten av påföljden, för att kunna passas in i de olika typerna av system. Det finns så kallade vägransgrunder. Beträffande den oro för att reglerna i de olika länderna skulle vara långt från varandra principiellt finns det lösningar med så kallade vägransgrunder. Exempelvis accepterar vi inte en så kallad utevarodom, det vill säga att någon har dömts utan att över huvud taget ha fått närvara vid rättegången. Det är en vägransgrund.
Den oro som finns för att principerna i de olika staternas rättssystem skulle vara alltför långt från varandra kommer i praktiken inte att få någon betydelse.
Jag tycker att man på något sätt måste välja väg. Blir man för principiell i sina ställningstaganden, till exempel i det fall att man är emot Europeiska unionen, riskerar man ibland att bli sin egen önskans värsta fiende. Man blir så principiell att man i praktiken inte kan genomföra det man säger sig vilja genomföra. Då får man inte heller någon politisk betydelse.
Lite grann påminner mig den här debatten om förra veckans debatt. Då debatterade vi ett helt annat ämne. Då debatterade vi registrering när det gäller de som har tillträdesförbud till idrottsarrangemang, de som har begått ett brott och inte får komma in. Då gällde det principen: Ska de som får släppa in, de som står och vaktar grinden och ser till att den som har tillträdesförbud inte får komma in, få känna till detta eller inte? Ett parti, Vänsterpartiet, hade - trots att man är positiv till tillträdesförbudet - en principiell invändning så att det i praktiken skulle bli verkningslöst. Det är ett exempel på att man blir så principiell att man till och med i grunden motverkar sina egna idéer.
Där har Sverigedemokraterna hamnat i dag. Det kanske inte är så konstigt, fru talman, att de två mest extrema partierna i Sveriges riksdag gör sådana ställningstaganden att de ofta hamnar i gemensamma reservationer men andra gånger också ställer sådana invändningar att de motverkar den politik som de själva säger sig vara för.
Vi anammar det här samarbetet och tycker att det är ett bra beslut. Det är en konsekvens av de lagförslag som alliansregeringen tog fram.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.