2009/10:KU25 En ny radio- och tv-lag

Konstitutionsutskottets betänkande

2009/10:KU25

En ny radio- och tv-lag

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas proposition 2009/10:115 En ny radio- och tv-lag. I propositionen föreslår regeringen att den nuvarande radio- och tv-lagen (1996:844) ska ersättas av en ny lag med samma namn. Den föreslagna lagen innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AV-direktivet) genomförs i svensk lagstiftning. Vidare föreslås huvudsakligen följdändringar i en rad andra lagar.

I propositionen framhålls att den nya radio- och tv-lagen ges en förbättrad överskådlighet genom en förändrad struktur. Förtydliganden föreslås vidare när det gäller annons- och reklambegreppen och förslag lämnas om införande av regelsystem för nya annonstekniker. Vidare lämnar regeringen förslag och gör bedömningar när det gäller regleringen för kabel-tv-nät. Därutöver lämnas förslag som innebär att omfattningen av tillståndsplikten för sändningar av ljudradio och tv-program minskar, att tillståndsplikt införs för att sända sökbar text-tv samt att tillstånd för att sända tv och sökbar text-tv i vissa fall ska kunna överlåtas.

Propositionen innehåller dessutom förslag till ett nytt regelsystem för kommersiell radio. Förslagen innebär bl.a. att regler för digitala kommersiella radiosändningar införs, att tillstånd att sända analog kommersiell radio ska fördelas genom slutna anbudsförfaranden, att tillståndsperioderna ska vara åtta år, att krav på att sändningarna ska innehålla eget material och program med lokal anknytning tas bort samt att möjligheterna till sponsring utökas. När det gäller närradiosändningar lämnas förslag som innebär ökade möjligheter för tillståndshavare dels att sända material som inte har producerats för den egna verksamheten, dels att få ett större sändningsområde än en kommun. Förslagen innebär också att kretsen av tillståndshavare utökas. Vissa förslag lämnas även om lokala kabelsändarföretag.

Vidare föreslår regeringen att Radio- och tv-verket och Granskningsnämnden för radio och tv avvecklas och att myndigheternas verksamheter tas över av en nybildad myndighet, Myndigheten för radio och tv. Regeringen föreslår också att Taltidningsnämnden avvecklas som myndighet, och att dess verksamhet förs över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Den nya radio- och tv-lagen och lagändringarna i övrigt föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.

En följdmotion har väckts med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas även motioner från allmänna motionstiden 2009.

Utskottet tillstyrker delvis med vissa lagtekniska justeringar regeringens förslag och avstyrker samliga motioner.

Utskottets ställningstaganden har föranlett 10 reservationer (s, v, mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.

Avvecklande av Granskningsnämnden för radio och tv, Radio- och tv-verket och Taltidningsnämnden

 

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om avvecklande av myndigheterna Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Taltidningsnämnden. Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:115 punkt 15 och avslår motion 2009/10:K13 yrkande 1.

Reservation 1 (s, v, mp)

2.

Kostnader för organisatoriska förändringar

 

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om att anslagen 8:1 Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden, 8:4 Radio- och TV-verket och 8:5 Granskningsnämnden för radio och TV under utgiftsområde 1 Rikets styrelse under 2010 får disponeras för att genomföra föreslagna organisatoriska förändringar. Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:115 punkt 16.

3.

Lagförslagen i övrigt

 

Riksdagen antar

– dels regeringens förslag till

a) radio- och tv-lag med de ändringarna

dels att i 8 kap. 13 § orden "7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000)" ska ersättas av orden "4 kap. alkohollagen (1994:1738)",

dels att i 15 kap. 5 § orden "7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000)" ska ersättas av orden "4 kap. alkohollagen (1994:1738)",

dels i 16 kap. 15 § andra stycket orden "7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000)" ska ersättas av orden "4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738)",

dels att i punkt 7 övergångsbestämmelserna ska ordet "femte" ersättas av ordet "sjätte",

b) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

c) lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

d) lag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst,

e) lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område med de ändringarna

dels att ordet "område" i lagens rubrik och i ingressen ska ersättas av ordet "områden",

dels att 3 kap. 13 § ska innehålla ett andra stycke med följande lydelse: Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans uppdrag upphör, ska en ny utgivare omedelbart utses. Denne ska anmälas så som föreskrivs i första stycket.,

f) lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

g) lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument,

h) lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),

h) lag om ändring i tullagen (2000:1281),

i) lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

j) lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation med den ändringen att i 3 kap. 10 § ska ordet "radiosändaren" ersättas av ordet "radiosändare", och

k) lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) med den ändringen att 2 § får den lydelse utskottet föreslår i bilaga 4 (förslag 2),

– dels utskottets förslag i bilaga 4 till

a) lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer (förslag 1),

b) lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) (förslag 3).

Därmed bifaller riksdagen propositionerna 2009/10:115 punkterna 1–12 och 13 i denna del och 2009/10:193 punkt 1 i denna del, bifaller delvis proposition 2009/10:115 punkt 14 och avslår motion 2009/10:K13 yrkande 11.

4.

Ändring i marknadsföringslagen den 1 september 2010

 

Riksdagen antar utskottets förslag i bilaga 4 (förslag 4) till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486). Därmed bifaller riksdagen delvis propositionerna 2009/10:95 i denna del och 2009/10:115 punkt 13 i denna del.

5.

Sponsring, reklam och produktplacering

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 5.

Reservation 2 (s, v, mp)

6.

Konsumenters valfrihet över kabel-tv-nätet

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 8.

Reservation 3 (s, v, mp)

7.

Utökad vidaresändningsplikt

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 9.

Reservation 4 (s, v, mp)

8.

Tillståndsplikt för tv-sändningar

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 7.

Reservation 5 (s, v, mp)

9.

Kommersiell radio

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 3.

Reservation 6 (s, v, mp)

10.

Slutet anbudsförfarande för analog radio

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 4.

Reservation 7 (s, v, mp)

11.

Utökat frekvensutrymme på FM-bandet

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 6.

Reservation 8 (s, v, mp)

12.

Närradio

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 10.

Reservation 9 (s, v, mp)

13.

Post- och telestyrelsens roll för radio och tv

 

Riksdagen avslår motion 2009/10:K13 yrkande 2.

Reservation 10 (s, v, mp)

14.

Reklamfrågor m.m.

 

Riksdagen avslår motionerna 2009/10:K372, 2009/10:K389, 2009/10:K394, 2009/10:C440 yrkande 2 och 2009/10:So510 yrkande 6.

15.

Vissa radio- och tv frågor

 

Riksdagen avslår motionerna 2009/10:K313, 2009/10:K342 och 2009/10:K403.

Stockholm den 3 juni 2010

På konstitutionsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit Andnor (s), Per Bill (m), Margareta Cederfelt (m), Andreas Norlén (m), Stefan Tornberg (c), Yilmaz Kerimo (s), Cecilia Wigström i Göteborg (fp), Helene Petersson i Stockaryd (s), Björn Leivik (m), Billy Gustafsson (s), Ingvar Svensson (kd), Anna Tenje (m), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s), Annie Johansson (c) och Mikael Johansson (mp).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I proposition 2009/10:115 En ny radio- och tv-lag föreslår regeringen att riksdagen antar de förslag till ny radio- och tv-lag och lagändringar i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, marknadsföringslagen (2008:486) och alkohollagen (2010:000) samt följdändringar i en rad lagar som regeringen lägger fram i nämnda proposition.

Noteras bör att socialutskottet har föreslagit att behandlingen av regeringens förslag till ny alkohollag (2010:000) skjuts upp till riksmötet 2010/11.

Regeringen föreslår även att riksdagen godkänner det som föreslås om avvecklande av myndigheterna Granskningsnämnden för radio och tv, Radio- och tv-verket och Taltidningsnämnden. Vidare föreslår regeringen att anslagen 8:1 Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden, 8:4 Radio- och tv-verket och 8:5 Granskningsnämnden för radio och tv under utgiftsområde 1 Rikets styrelse under 2010 får disponeras för att genomföra de föreslagna organisatoriska förändringarna.

Regeringens förslag finns i bilaga 1 och lagförslaget finns i bilaga 2.

Regeringen har i propositionen redogjort för ärendets beredning fram till dess att propositionen beslutades. Regeringen har inhämtat Lagrådets yttrande. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar, och regeringen har följt de flesta av Lagrådets förslag.

Den nya radio- och tv-lagen innebär att det s.k. AV-direktivet genomförs i svensk lagstiftning. Av AV-direktivet följer en skyldighet för medlemsstaterna att underrätta Europeiska kommissionen om nationella genomförandeåtgärder. En anmälan enligt direktivet har, enligt propositionen, skett av vissa bestämmelser i den föreslagna radio- och tv-lagen och om ändringen av alkohollagen (2010:000).

En motion har väckts med anledning av propositionen. Förslaget i motionen återges i bilaga 1. I betänkandet behandlas även motioner från den allmänna motionstiden 2009. Förslagen i dessa motioner återges i bilaga 1.

Vissa lagtekniska samordningar

Civilutskottet har under våren behandlat proposition 2009/10:95 Luftfartens lagar (bet. 2009/10:CU15). Denna proposition innehåller förslag till ändringar i 1 § marknadsföringslagen (2008:486), som även föreslås ändrad i propositionen om en ny radio- och tv-lag. Av samordningsskäl överlämnade därför civilutskottet nämnda paragraf till konstitutionsutskottet. Regeringens lagförslag i proposition 2009/10:95 finns i bilaga 3. Konstitutionsutskottets förslag till ny lydelse av paragrafen återges i bilaga 4.

Även trafikutskottet har överlämnat en paragraf till konstitutionsutskottet för lagteknisk samordning. Det gäller 3 kap. 10 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Denna paragraf är föremål för ändringsförslag både i propositionen om en ny radio- och tv-lag och i proposition 2009/10:193 Tillgängliga elektroniska kommunikationer. Den sistnämnda propositionen har behandlats av trafikutskottet i betänkande 2009/10:TU15. Lagändringen i proposition 2009/10:193 innebär att ordet ”radiosändaren” ersätts med ”radiosändare”. För lagförslaget hänvisas till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att den nuvarande radio- och tv-lagen (1996:844) ska ersättas av en ny lag med samma namn. Den föreslagna lagen innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AV-direktivet) genomförs i svensk lagstiftning. Vissa följdändringar föreslås i andra lagar.

I propositionen framhålls att den nya radio- och tv-lagen ges en förbättrad överskådlighet genom en förändrad struktur. Förtydliganden föreslås vidare när det gäller annons- och reklambegreppen och förslag lämnas om införande av regelsystem för nya annonstekniker. Vidare lämnar regeringen förslag och gör bedömningar när det gäller regleringen för kabel-tv-nät.

Därutöver lämnas förslag som innebär att omfattningen av tillståndsplikten för sändningar av ljudradio och tv-program minskar, att tillståndsplikt införs för att sända sökbar text-tv samt att tillstånd för att sända tv och sökbar text-tv i vissa fall ska kunna överlåtas.

Propositionen innehåller dessutom förslag till ett nytt regelsystem för kommersiell radio. Förslagen innebär bl.a. att regler för digitala kommersiella radiosändningar införs, att tillstånd att sända analog kommersiell radio ska fördelas genom slutna anbudsförfaranden, att tillståndsperioderna ska vara åtta år, att krav på att sändningarna ska innehålla eget material och program med lokal anknytning tas bort samt att möjligheterna till sponsring utökas.

När det gäller närradiosändningar lämnas förslag som innebär ökade möjligheter för tillståndshavare dels att sända material som inte har producerats för den egna verksamheten, dels att få ett större sändningsområde än en kommun. Förslagen innebär också att kretsen av tillståndshavare utökas. Vissa förslag lämnas även om lokala kabelsändarföretag.

Vidare föreslår regeringen att Radio- och tv-verket och Granskningsnämnden för radio och tv avvecklas. Regeringen gör bedömningen att myndigheternas verksamheter bör tas över av en nybildad myndighet, Myndigheten för radio och tv. Regeringen föreslår också att Taltidningsnämnden avvecklas som myndighet. Bedömningen görs att nämndens verksamhet bör föras över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Den nya radio- och tv-lagen och lagändringarna i övrigt föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.

Utskottets överväganden

Genomförande av AV-direktivet i svensk rätt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag som innebär att beställ-tv ska omfattas av radio- och tv-lagens tillämpningsområde och att reglerna om jurisdiktion utvidgas till att omfatta beställ-tv. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till nya bestämmelser om samarbete mellan myndigheterna i EES-staterna och om information till programföretag. Utskottet tillstyrker också regeringens förslag om att den s.k. demokratibestämmelsen ska utvidgas till att omfatta den som tillhandahåller beställ-tv.

Utskottet tillstyrker att bestämmelserna om reklamidentifiering i radio- och tv-lagen och förbudet i alkohollagen mot att vid marknadsföring av alkohol till konsumenter använda kommersiella annonser i radio- och tv-program utvidgas till att även omfatta beställ-tv. Detsamma gäller bestämmelserna om barnreklam.

Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag om att reglerna i radio- och tv-lagen om sponsring ska utvidgas till att omfatta beställ-tv och avstyrker motion K13 yrkande 5.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om reklamavbrott och att den s.k. dygnsregeln för annonser i tv-sändningar avskaffas.

Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Motion K13 yrkande 11 avstyrks.

Jämför reservation 2 (s, v, mp).

Audiovisuella medietjänster m.m.

Gällande svensk rätt

Radio- och tv-lagen (1996:844) omfattar sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 1 §). En sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Beställ-tv omfattas inte av lagens tillämpningsområde (prop. 1995/96:160 s. 65).

I 1 kap. 2 § radio- och tv-lagen regleras vilka tv-sändningar som omfattas av lagen. Bestämmelsen överensstämmer med tv-direktivets regel om jurisdiktion. Det är alltså i första hand den stat där den som tillhandahåller tv-sändningen är etablerad som har jurisdiktion. Om den som tillhandahåller tv-sändningar varken är etablerad i Sverige eller i någon annan EES-stat avgörs jurisdiktionen av vissa tekniska kriterier som anges i lagen. I sista hand bestäms jurisdiktionen av bestämmelserna om etablering i EG-fördraget (numera EUF-fördraget). Den som bedriver sändningsverksamhet, och efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige ska vid tillämpningen av radio- och tv-lagen anses etablerad i Sverige.

AV-direktivet

Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik. En audiovisuell medietjänst definieras i artikel 1a) i AV-direktivet som en tjänst enligt definitionen i artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget som faller under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster och vars huvudsakliga syfte är att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla program till allmänheten via elektroniska kommunikationsnät. Av artikeln framgår att sådana audiovisuella medietjänster som avses utgörs av tv-sändningar, beställtjänster och audiovisuella kommersiella meddelanden.

AV-direktivet bygger, liksom tv-direktivet, på den s.k. ursprungslandsprincipen (artiklarna 2.1 och 3.6). Principen innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla tv-sändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Den stat som har jurisdiktion ska således se till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. Genom AV-direktivet utsträcks principen till att omfatta alla audiovisuella medietjänster.

I artikel 2 i AV-direktivet regleras frågan om ansvarig medlemsstat, dvs. under vilken stats lagstiftning som leverantörer av medietjänster lyder. Ansvarig medlemsstat bestäms i första hand av etableringskriterierna och i andra hand av de tekniska kriterierna. Kan ansvarig medlemsstat varken bestämmas med ledning av etableringskriterierna eller de tekniska kriterierna är behörig medlemsstat den i vilken leverantören av medietjänster är etablerad enligt artiklarna 43–48 i EG-fördraget (numera artiklarna 49–54 i EUF-fördraget).

Enligt AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och de får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden för direktivet (artikel 2a.1). Från denna huvudregel finns dock vissa undantag. Undantagen är olika för tv-sändningar och beställ-tv.

När det gäller tv-sändningar innebär AV-direktivet inte någon ändring i sak i förhållande till tv-direktivet. En medlemsstat har rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en tv-sändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar (artikel 2a.2). Det krävs att en tv-sändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa bestämmelser i direktivet till skydd av underåriga respektive förbud mot program som kan uppamma hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet.

Propositionen

Genom AV-direktivet utvidgas tillämpningsområdet till att, förutom tv-sändningar, även omfatta beställtjänster. Skillnaden mellan en tv-sändning och en beställtjänst är vem som sändningen riktas till och vem som startar den. I propositionen anförs att beställtjänster inte kan anses riktade till allmänheten på det sätt som radio- och tv-lagen förutsätter (1 kap. 1 §). Den nuvarande radio- och tv-lagen är således inte tillämplig i fråga om beställtjänster.

Beställtjänster i AV-direktivets mening motsvarar sådana tjänster som i Sverige i olika sammanhang kallas för beställ-tv. Tjänsten kännetecknas av att en person efter beställning får se tv-program när personen själv önskar. Regeringen föreslår att tillämpningsområdet för radio- och tv-lagen ska utvidgas till att även omfatta sådana beställtjänster som avses i AV-direktivet, och att den nya termen för detta ska bli beställ-tv. Regeringen föreslår att en paragraf införs i den nya radio- och tv-lagen med definitioner av begrepp, däribland beställ-tv, som förekommer i lagen.

Regeringen föreslår att bestämmelserna om jurisdiktion även ska omfatta beställ-tv. Det nu gällande kriteriet om frekvens som har upplåtits i Sverige ska upphöra att gälla och ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet blir den omvända. Regeringen finner inte anledning att anta att de föreslagna ändringarna i praktiken kommer att innebära några större förändringar eller tillämpningssvårigheter när det gäller tv-sändningar. När det gäller beställ-tv anser regeringen att tiden får utvisa om de nya reglerna om jurisdiktion ger upphov till andra frågeställningar än vad som hittills uppkommit i fråga om tv-sändningar. Det är viktigt att Europeiska kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter följer utvecklingen på området.

Regeringen gör vidare bedömningen att de möjligheter som ges i AV-direktivet om att begränsa fri mottagning och vidaresändning av tv-sändningar och beställ-tv från andra medlemsstater inte bör utnyttjas. Som skäl för denna bedömning anförs att det i samband med att tv-direktivet genomfördes i svensk rätt gjordes bedömningen att det fanns starka skäl som talade emot att utnyttja möjligheten till begränsningar av tv-sändningar. Bland annat anfördes att ett ingripande i yttrande- och informationsfriheten endast får ske om åtgärden står i rimlig proportion till den gärning som ska hindras (prop. 1992/93:75 s. 25 f.).

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att tillämpningsområdet för radio- och tv-lagen utvidgas till att även omfatta beställtjänster som avses i AV-direktivet. Den nya termen för detta bör, som regeringen föreslår, bli beställ.tv.

AV-direktivet innebär vidare vissa förändringar av reglerna om jurisdiktion och att de utvidgas till att omfatta beställ-tv. För att uppnå överensstämmelse med AV-direktivet bör bestämmelserna i radio- och tv-lagen ändras på motsvarande sätt. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag.

Samarbete mellan myndigheter i EES-staterna

Gällande svensk rätt

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på alla tv-sändningar som utgår från Sverige. Genom vanlig lag får dock föreskrivas om undantag från grundlagen avseende sändningar som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands (1 kap. 6 § tredje stycket YGL). Ett sådant undantag får emellertid inte avse reglerna om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot censur. Denna möjlighet har utnyttjats i 3 kap. 11 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om trådlösa sändningar om undantag från yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde för program som sänds av andra än svenska programföretag och som inte är avsedda att tas emot i Sverige.

AV-direktivet

Enligt AV-direktivet har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare regler inom de områden som samordnas enligt direktivet, förutsatt att dessa regler överensstämmer med gemenskapsrätten (artikel 3).

I AV-direktivet finns bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna (artikel 3.2–3.5). Artikeln avser de fall där ett programföretag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där företaget är etablerat och den medlemsstaten till vilken sändningarna riktas har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller strängare regler i allmänhetens intresse än vad som följer av direktivets minimiregler. I fall en medlemsstat har utövat denna frihet och bedömer att ett programföretag under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvudsakligen är inriktad på dess territorium får den ta kontakt med den medlemsstat som har jurisdiktion i syfte att lösa eventuella problem. AV-direktivet innehåller bestämmelser om hur detta samarbete mellan medlemsstaterna ska gå till. I förhållande till programföretaget kräver direktivet inte något mer än att sändarstaten ska begära att programföretaget följer mottagarstatens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse.

Några motsvarande bestämmelser i radio- och tv-lagen som ålägger svenska myndigheter att agera om ett företag under svensk jurisdiktion i huvudsak riktar sina sändningar mot en annan medlemsstat och den statens myndigheter begär ett ingripande från svensk sida med hänvisning till att tv-sändningarna bryter mot mottagarstatens strängare lagstiftning finns inte.

Propositionen

Sverige har i vissa hänseenden mer långtgående eller strängare bestämmelser i svensk rätt än direktivets minimiregler. Det gäller bestämmelser om förbud mot reklam riktad till barn, förbud mot att omge eller avbryta barnprogram med reklam och ett totalförbud mot alkoholreklam. Regeringen anser att det i dessa fall är fråga om bestämmelser i allmänhetens intresse som avses i artikel 3.2 i AV-direktivet. Direktivet möjliggör således för Sverige att hävda dessa bestämmelser mot programföretag etablerade i andra EES-stater som riktar sina sändningar mot Sverige.

Genom AV-direktivet införs, som nämnts, en skyldighet för medlemsstaternas myndigheter att samarbeta för att lösa problem som kan uppstå i de fall då ett programföretag sänder program som riktas mot en annan medlemsstats territorium. Till följd av detta föreslår regeringen att det i radio- och tv-lagen införs bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaters myndigheter. Enligt dessa bestämmelser får en behörig myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat för att uppmana ett programföretag, som är etablerat i den andra EES-staten och vars tv-sändning helt eller huvudsakligen är riktad mot Sverige och strider mot de svenska bestämmelserna om reklam riktad till barn eller om alkoholreklam, att följa bestämmelserna. Om programföretaget inte följer uppmaningen får myndigheten i Sverige vidta vissa åtgärder mot programföretaget enligt bestämmelser i radio- och tv-lagen och marknadsföringslagen. Programföretaget kan åläggas att betala en särskild avgift enligt radio- och tv-lagen eller en marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen. Dessa åtgärder får dock endast vidtas om programföretaget i fråga har etablerat sig i det andra landet i syfte att kringgå de strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det hade varit etablerat i Sverige. Myndigheten får inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda medlemsstaten samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

När det gäller sändningar som utgår från Sverige ska en behörig myndighet i Sverige, om en behörig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett programföretag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser om programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse i mottagarstaten som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser. Ett beslut av en behörig myndighet i Sverige om att inte vidta några åtgärder med anledning av en begäran om samarbete från en behörig myndighet i en annan EES-stat får inte överklagas.

Regeringen anför att ett problem med att införa en sådan skyldighet som AV-direktivet föreskriver är att det inte på förhand går att överblicka vilka utländska bestämmelser som en svensk behörig myndighet kan behöva uppmana ett programföretag som är etablerat i Sverige att följa. Införandet av en sådan skyldighet får inte komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen, påpekar regeringen. Som tidigare nämnts är utgångspunkten i yttrandefrihetsgrundlagen att alla sändningar av tv-program som utgår från Sverige, oberoende av om de är avsedda att tas emot här eller utomlands, omfattas av grundlagsskyddet. När det gäller program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands finns det emellertid en möjlighet att, med undantag för meddelar- och anskaffarfriheten och förbudet mot censur, undanta dem från grundlagens tillämpningsområde (1 kap. 6 § tredje stycket YGL). För sådana tv-sändningar som helt eller i huvudsak är avsedda att tas emot i utlandet kan en bestämmelse om samarbete i enlighet med AV-direktivet således införas, anför regeringen.

Bestämmelsen om samarbete innebär samtidigt att det grundlagsskyddade området kommer att begränsas i den omfattning som anges där. Beträffande utländska programföretag saknas i stora delar redan i dag grundlagsskydd för trådlösa sändningar av program som inte är avsedda att tas emot i Sverige (se 3 kap. 11 § andra stycket tillämpningslagen). Samarbetet gäller sådana sändningar som i och för sig utgår från Sverige, men där sändningarna i huvudsak inte är avsedda för en svensk publik. Enligt regeringen finns det således från ett svenskt perspektiv inte några starka yttrandefrihetsrättsliga intressen som hindrar att AV-direktivet kan genomföras i denna del och de ingrepp i yttrandefriheten som det är fråga om inskränker sig till uppmaningar att följa vissa bestämmelser. En bestämmelse om samarbete i linje med vad som anges i AV-direktivet kan och bör, enligt regeringen, införas. Samtidigt följer av yttrandefrihetsgrundlagen att samarbetet inte får medföra att en myndighet medverkar till att konflikt med reglerna om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbudet mot censur uppkommer. Regeringen föreslår att en bestämmelse införs i radio- och tv-lagen som hänvisar till aktuella bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till bestämmelser i radio- och tv-lagen om samarbete mellan myndigheterna i EES-staterna. När det gäller sändningar som utgår från Sverige är det dock av grundläggande betydelse, som regeringen också betonar, att samarbetet inte får innebära att en myndighet i Sverige medverkar till att bestämmelserna om meddelar- och anskaffarfriheten och om förbudet mot censur inte följs. Detta följer redan av yttrandefrihetsgrundlagen, men utskottet har inte någon invändning mot att en påminnelse om detta införs i radio- och tv-lagen.

Information om programföretag

Gällande ordning

Enligt yttrandefrihetsgrundlagen ska databaser ha ett namn (1 kap. 9 § femte stycket YGL). Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas i lag. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket YGL ska uppgift om utgivare av radioprogram hållas tillgänglig för allmänheten enligt vad som närmare föreskrivs i lag. När information lämnas enligt 1 kap. 9 § YGL ska uppgift om verksamhetens namn och utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Uppgifterna ska vara lättillgängliga och tydliga samt anges i anslutning till varandra.

För beställ-tv som omfattas av databasregeln i 1 kap. 9 § YGL gäller en skyldighet att vid varje tillhandahållande lämna uppgift om verksamhetens namn och utgivare samt vem som har utsett denne (3 kap. 26 § tillämpningslagen). Därutöver ställer e-handelslagen krav på att den som tillhandahåller beställ-tv lämnar information som gör det möjligt att kontakta tjänsteleverantören.

Enligt 6 kap. 9 § radio- och tv-lagen ska den som sänder tv-program använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och tv-verket. Sändningsbeteckningen måste ha särskiljningsförmåga, och den ska i regel anges minst en gång varje sändningstimme.

AV-direktivet

Enligt AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster – både de som tillhandahåller tv-sändningar, dvs. programföretag, och de som tillhandahåller eller levererar beställ-tv – under deras jurisdiktion sörjer för att mottagarna av deras tjänster hela tiden har direkt tillgång till viss information om leverantören och att denna information är lättillgänglig (artikel 3a). Det gäller namnet på leverantören av medietjänster, den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etablerad och uppgifter om leverantörens e-postadress eller webbplats. Information ska även finnas om behöriga kontroll- och övervakningsorgan.

Propositionen

Regeringen anser att den information som ska lämnas enligt svensk gällande rätt inte är tillräcklig för att mottagare av audiovisuella medietjänster ska kunna ta direkt kontakt med leverantörer av medietjänster eller för att få information om behöriga kontroll- eller övervakningsorgan. De befintliga nationella bestämmelserna uppfyller, enligt regeringens bedömning, inte fullt ut kraven i artikel 3a i AV-direktivet.

Regeringen föreslår därför att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till namnet på leverantören av medietjänster, den geografiska adress där leverantören är etablerad, uppgifter om leverantören, inklusive information om leverantörens e-postadress eller webbplats, och uppgift om behörig tillsynsmyndighet.

Informationskravet i AV-direktivet gäller alla tv-sändningar, oavsett om de sänds genom etern eller tråd. Ett sätt att lämna den i direktivet förskrivna informationen i tv-sändningar skulle enligt regeringen kunna vara att lämna den i samma form som sändningarna. Ett problem med detta är att informationen då skulle utgöra ett program i yttrandefrihetsgrundlagens mening och träffas av reglerna i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen. En skyldighet att lämna den aktuella informationen i trådsändning skulle därmed komma i konflikt med bestämmelsen om etableringsfrihet i 3 kap. 1 § YGL och om det redaktionella oberoendet i 3 kap. 4 §§ YGL. Däremot lämnar 3 kap. 2 § YGL en möjlighet att ålägga ett programföretag som sänder på något annat sätt än genom tråd en sådan informationsskyldighet, eftersom en sådan skyldighet måste anses förenlig med bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § RF.

Regeringen drar av detta slutsatsen att informationskravet därmed inte kan utformas så att det ska fullgöras i tv-sändningar och avse alla sändningar. AV-direktivet ställer dock inte krav på att informationen ska lämnas i en tv-sändning. Regeringen anser därför att det bör vara tillräckligt att föreskriva att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska lämna den i direktivet föreskrivna informationen, att informationen ska lämnas så att mottagare enkelt har tillgång till informationen och att programföretagen och leverantörerna i övrigt ska få bestämma på vilket sätt det ska ske. De kan då välja att lämna informationen på så sätt att den alltid kan hämtas i en sändning på tv-skärmen eller att lämna den på något annat sätt, t.ex. på företagets webbplats. En förutsättning är att tittare lätt kan identifiera den som sänder, vilket tillgodoses genom den nuvarande bestämmelsen i radio- och tv-lagen om sändningsbeteckning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att det bör överlåtas till de programföretag som sänder tv liksom leverantörer av beställ-tv att bestämma i vilken form de ska lämna information som gör det möjligt att direkt kunna komma i kontakt med programföretaget eller leverantören i fråga eller att få information om behörig tillsynsmyndighet. Den nuvarande bestämmelsen i radio- och tv-lagen om sändningsbeteckning bör, som regeringen föreslår, behållas. Därigenom kan en tv-tittare lätt identifiera det programföretag som sänder program. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del.

Krav på innehållet

Gällande svensk rätt

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den som i ett uttalande eller i något annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning för hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är även ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § YGL).

Enligt 6 kap 1 § radio- och tv-lagen ska den som sänder tv-program se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar har ansetts genomförd i svensk rätt dels genom bestämmelserna om yttrandefrihetsbrott i yttrandefrihetsgrundlagen och om barnpornografibrott, olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, uppvigling och förledande av ungdom i brottsbalken, dels genom bestämmelserna om sändning av våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär i radio- och tv-lagen.

Enligt 6 kap. 2 § radio- och tv-lagen får program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn ser programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

För den som sänder tv-program över satellit eller med stöd av tillstånd finns det bestämmelser om minsta andel program av europeiskt ursprung och om att sändningarna, om det inte finns särskilda skäl emot det, i betydande omfattning ska innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän (6 kap. 8 § radio- och tv-lagen).

AV-direktivet

Tv-direktivets bestämmelse om att medlemsstaterna ska säkerställa att tv-sändningarna inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet har genom AV-direktivet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medietjänster (artikel 3b).

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar är oförändrad genom AV-direktivet. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att tv-sändningar från programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte innehåller program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld (artikel 22). Därutöver gäller att åtgärderna ska utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder, att de underåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. Om sådana program sänds i okodad form ska medlemsstaterna dessutom se till att de föregås av en akustisk varning eller att de markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden.

Genom AV-direktivet har det också införts en bestämmelse om skydd av underåriga när det gäller beställ-tv. Medlemsstaterna ska således vidta lämpliga åtgärder för att se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana tjänster (artikel 3h).

När det gäller beställ-tv innehåller AV-direktivet en ny bestämmelse (artikel 3i.1). Enligt den ska medlemsstaterna se till att leverantörer av sådana tjänster där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Sådant främjande kan bl.a. avse det finansiella bidraget från sådana tjänster till produktionen och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller andelen eller framhävandet av europeiska produktioner i den programkatalog som erbjuds för beställ-tv.

Propositionen

Bestämmelsen i tv-direktivet om att medlemsstaterna ska säkerställa att tv-sändningarna inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön religion eller nationalitet har ansetts genomförd i Sverige genom straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp och den s.k. demokratibestämmelsen i radio- och tv-lagen. Enligt regeringen tillgodoses även kraven i AV-direktivet till övervägande del av nuvarande bestämmelser i brottsbalken och i yttrandefrihetsgrundlagen. I propositionen anförs dock att bestämmelserna inte tar hand om kravet i AV-direktivet att audiovisuella medietjänster inte får innehålla något som uppammar hat grundat på kön.

Regeringen anför att demokratibestämmelsen infördes dels för att lagstiftaren ansåg att det fanns ett inhemskt behov, dels för att tv-direktivet krävde det. Lagstiftaren har, anför regeringen, konsekvent ansett att demokratibestämmelsen tillsammans med reglerna om hets mot folkgrupp tillgodoser de allmänna krav som ställs i tv-direktivet på att sändningar inte får innehålla något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Regeringen anser att samma synsätt som lagstiftaren har haft i fråga om tv-sändningar bör och kan anläggas i fråga om beställ-tv. Även den som levererar beställ-tv tillhandahåller tv-program. Regeringen föreslår därför att den s.k. demokratibestämmelsen i radio- och tv-lagen utvidgas till att även omfatta den som tillhandahåller beställ-tv.

Regeringen föreslår vidare att program som tillhandahålls genom beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder inte får tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Regeringen anser sammantaget att övervägande skäl talar för en enhetlig ordning när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll. Det bör därför i radio- och tv-lagen införas en bestämmelse för beställ-tv som motsvarar den som gäller för tv-sändningar.

Regeringens föreslår också att den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt ska främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung. Förslaget innebär också att en redovisningsskyldighet för vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner införs. Den nuvarande skyldigheten i radio- och tv-lagen för programföretag att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av program av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgöras vartannat år.

Utskottets ställningstagande

Regeringen föreslår att den s.k. demokratibestämmelsen ska utvidgas till att omfatta även den som tillhandahåller beställ-tv. Demokratibestämmelsen avser visserligen programverksamheten som helhet och inte enstaka sändningar. Liksom regeringen har utskottet dock svårt att finna några bärande skäl mot att likställa tv-sändningar och beställ-tv i detta avseende. I båda fallen tillhandahålls program med den skillnaden att i tv-sändningar sänds program enligt en programtablå och kan mottas av många samtidigt medan i beställ-tv tillhandahålls program på begäran ur en programkatalog. Det skulle enligt utskottets mening kunna uppfattas som mindre följdriktigt om inte samma krav gäller för beställ-tv som för tv-sändningar i detta avseende. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag.

Utskottet delar regeringens bedömning att övervägande skäl talar för en enhetlig ordning även när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll. Utskottet tillstyrker därför att det, som regeringen föreslår, i radio- och tv-lagen införs en bestämmelse för beställ-tv som motsvarar den som redan gäller för tv-sändningar.

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

Gällande svensk rätt

När det gäller sändning av radioprogram som sker på något annat sätt än genom tråd är det enligt 3 kap. 2 § första stycket YGL tillåtet att i lag meddela föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det råder således inte full etableringsfrihet för trådlösa radiosändningar. Föreskrifter om tillstånd och villkor att sända program lämnas i radio- och tv-lagen.

Enligt 3 kap. 8 § 5 radio- och tv-lagen får ett tillstånd att sända tv-program förenas med villkor om skyldighet att utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade. Villkor som meddelats med stöd av denna punkt avser både att programföretaget genom textning, tolkning och andra tekniska åtgärder ska se till att personer med funktionsnedsättning ska kunna följa de ordinarie programmen och att företaget ska producera särskilda program för sådana personer.

För tv-sändningar som inte kräver tillstånd, dvs. sändningar via satellit eller kabel, finns ingen motsvarande bestämmelse.

AV-direktivet

AV-direktivet innehåller till skillnad från tv-direktivet en bestämmelse om att medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer (artikel 3c). I skälen till direktivet anges att tillgängligheten bör uppnås exempelvis genom teckenspråk, programtextning, ljudbeskrivning eller lättbegripliga skärmmenyer. Artikeln är tillämplig på såväl tv-sändningar som beställ-tv.

Det framgår inte av direktivet på vilket sätt medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster för att få till stånd en ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det enda krav som ställs är att staten ska göra något för att åstadkomma en ökad tillgänglighet.

Propositionen

I propositionen lämnar regeringen förslag om att en leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på annat sätt än genom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av regeringen eller Myndigheten för radio och tv. Besluten ska gälla för en viss tid. Leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster ska beaktas när det bestäms på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i sitt betänkande 2009/10:KU18 regeringens förslag i proposition 2009/10:81 Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor, som behandlades tidigare under våren 2010. Regeringens förslag i denna proposition innebär att ett undantag införs i yttrandefrihetsgrundlagen som tillåter regler i vanlig lag om skyldighet för den som i tråd sänder tv-program att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Denna ändring föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. Eftersom den nya radio- och tv-lagen föreslås träda i kraft redan den 1 augusti 2010 har förslaget i den nu aktuella propositionen om en ny radio- och tv-lag begränsats till att avse krav på tjänster som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd.

I propositionen om en ny radio- och tv-lag föreslås vidare att en behörig myndighet får meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen och de beslut som meddelats med stöd av bestämmelsen ska efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Det ska, enligt regeringen, inte längre vara möjligt att förena sändningstillstånd med villkor om skyldighet att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. I stället ska sändningstillstånd kunna förenas med villkor om att programmens innehåll ska vara särskilt anpassat.

Som skäl för förslaget anför regeringen att det för närvarande bara är de programtjänster som tillhandahålls av SVT, UR och TV4 som har sändningstillstånd med villkor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Övriga programföretag med tillstånd att sända marksänd tv har inga sådana villkor. Regeringen anser att det är viktigt att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång till program som sänds i tv eller sökbar text-tv eller tillhandahålls i form av beställ-tv. Kravet på tillgänglighet av program för personer med funktionsnedsättning bör, enligt regeringen, vidgas och omfatta fler programtjänster än de som kräver sändningstillstånd enligt radio- och tv-lagen. Dessutom innebär övergången från analog till digital utsändningsteknik att möjligheterna ökar att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Sammantaget menar regeringen att det finns anledning att ställa högre krav än i dag på leverantörer av medietjänster i detta avseende.

I fråga om vilka krav som bör kunna ställas på programföretagen anför regeringen att kraven inte bör ställas så högt att leverantörer av medietjänster med små resurser riskerar att slås ut från marknaden. Det bör därför, anför regeringen, finnas en möjlighet att ställa högre krav på leverantörer med goda ekonomiska förutsättningar. Under en uppbyggnadsperiod kan det också finnas anledning att ställa högre krav på leverantörer av medietjänster som redan har tillgång till den teknik som krävs för exempelvis effektiv textning av direktsända program eller uppläst textremsa än på leverantörer som ännu inte har samma tekniska förutsättningar. Det kan också finnas skäl att göra skillnad mellan radio och tv i allmänhetens tjänst och kommersiella programföretag samt mellan leverantörer av medietjänster som har många användare och de som har ett fåtal användare. Dessutom anför regeringen att det inte bör ställas upp betydligt högre krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning än dem som gäller i andra länder. Det övergripande syftet bör dock vara att samtliga leverantörer på sikt ökar tillgängligheten i sitt utbud. Hänsyn bör också kunna tas till leverantörernas tekniska och finansiella förutsättningar att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Yttrandefrihetskommittén angav i sitt delbetänkande Grundlagsskydd för digital bio (SOU 2009:14) att det i fråga om trådsändningar bör framgå av lagtexten att även effekten på sändningsutrymmet i trådnätet ska beaktas vid bestämmande av skyldighet att göra trådsändningar i tv-program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Kommittén ansåg att en motsvarande bestämmelse borde införas för bl.a. tv-sändningar som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd. Regeringen anser dock inte att det är nödvändigt att ange att effekten på sändningsutrymmet i nät särskilt ska beaktas vid bestämmandet av skyldigheten att göra programmen tillgängliga. Som skäl anför regeringen att flera av de åtgärder som leverantörer av medietjänster förväntas vidta för att öka tillgängligheten kräver sändningsutrymme och att besluten således i regel måste fattas med beaktande av tillgången till sändningsutrymme.

Det bör, anför regeringen, även i fortsättningen finnas en möjlighet att förena sändningstillstånd med villkor att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer med funktionsnedsättning.

Beslut om i vilken omfattning leverantören av medietjänster ska utforma tjänsterna så att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning bör, enligt regeringen, meddelas av regeringen om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio- och tv i allmänhetens tjänst och av Myndigheten för radio och tv i övriga fall. Besluten bör gälla för viss tid.

Motion

Berit Andnor m.fl. (s, v, mp) begär i motion 2009/10:K13 yrkande 11 ett tillkännagivande om tillängligheten för personer med funktionsnedsättning. Motionärerna anser att det är viktigt att radio och tv blir tillgängligt för personer med funktionsnedsättning oavsett sändningsteknik. De instämmer i regeringens bedömning att det finns anledning att ställa högre krav än vad som gäller i dag på tillgänglighet för såväl radio och tv i allmänhetens tjänst som andra leverantörer av medietjänster. Men den hänsyn som ska tas till programföretagens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen får, enligt motionärerna, inte tolkas så att syftet med bestämmelsen urholkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att det är angeläget att radio och tv tillgängliggörs för personer med funktionsnedsättning oavsett sändningsteknik. Utskottet anser liksom regeringen att kravet på tillgänglighet bör vidgas och omfatta fler programtjänster än de som kräver sändningstillstånd enligt radio- och tv-lagen.

När det gäller vilka tekniska krav som bör ställas på programföretagen delar utskottet regeringens bedömning att det bör finnas en möjlighet att ställa högre krav på leverantörer med goda ekonomiska förutsättningar än på leverantörer med små resurser. Det kan också, som regeringen framhåller, finnas anledning att göra skillnad mellan radio och tv i allmänhetens tjänst och kommersiella programföretag. Utskottet vill dock framhålla att kraven å ena sidan inte får ställas så högt att de leder till orimliga ekonomiska konsekvenser så att företag avstår från att etablera eller driva sändningar. Å andra sidan får hänsynen till de ekonomiska konsekvenserna för programföretagen inte leda till att syftet med regleringen – att göra sändningar tillgängliga för personer med funktionsnedsättning – urholkas.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Mot bakgrund av vad som anförts behövs inget tillkännagivande, och motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 11 avstyrks.

Sponsring och produktplacering m.m.

Gällande ordning

Enligt 1 kap. 12 § YGL kan föreskrifter med bland annat förbud mot kommersiell reklam i radioprogram meddelas. I första stycket anges att vad som sägs i tryckfrihetsförordningen om att föreskrifter får meddelas i lag om vissa kommersiella annonser också gäller i fråga om ljudradio- och tv-program och tekniska upptagningar. Det handlar om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror, om s.k. indirekt tobaksreklam och om förbud mot kommersiella annonser som har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av unionsrätten (1 kap. 9 § 1–4 TF).

Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i ljudradio- och tv-program eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten, s.k. sponsring (1 kap. 12 § andra stycket YGL).

Enligt 7 kap. 4 § radio- och tv-lagen får reklam i en tv-sändning inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. I 7 kap. 7 b § finns förbud mot annonsavbrott i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och mot sändning av reklam omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år, om det inte är fråga om sponsringsmeddelanden. Det får inte heller i reklam i tv-sändningar förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Tv-direktivets bestämmelser om sponsring är genomförda i svensk rätt genom 7 kap. 8 och 9 §§ radio- och tv-lagen. I 7 kap. 8 § första stycket föreskrivs att om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (sponsrat program), ska det på lämpligt sätt i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället anges vem eller vilka bidragsgivarna är. Bestämmelserna är tillämpliga på såväl ljudradio- som tv-program. I sökbar text-tv ska ett meddelande om sponsorerna lämnas löpande. Sådana uppgifter behöver inte omges av annonssignatur och ska inte räknas in i annonstiden.

Enligt 7 kap. 8 § andra stycket radio- och tv-lagen får ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer inte sponsras. I 7 kap. 9 § föreskrivs vidare att ett program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror. I 7 kap. 10 § finns bestämmelser om begränsningar för läkemedelsföretags möjligheter att marknadsföra sig och sina produkter i tv.

AV-direktivet

AV-direktivet är tillämpligt på audiovisuella kommersiella meddelanden i tv-sändningar och i beställ-tv. Begreppet audiovisuella kommersiella meddelanden omfattar i huvudsak tv-reklam, produktplacering, teleshopping och sponsring.

Av AV-direktivet följer att alla audiovisuella kommersiella meddelanden ska uppfylla vissa grundläggande krav (artikel 3e). Dessa grundläggande krav kompletteras med specifika regler som bara gäller för tv-reklam och teleshopping (artiklarna 10, 14.2 och 15).

Sponsring och produktplacering ska också uppfylla vissa krav (artiklarna 3f och 3g). Begreppet sponsring definieras i AV-direktivet som varje bidrag som ges för finansiering av audiovisuella medietjänster eller program av ett offentligt eller privat företag eller en fysisk person som inte tillhandahåller audiovisuella medietjänster eller producerar audiovisuella verk i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter. Definitionen motsvarar i huvudsak definitionen av sponsring i tv-direktivet. Regleringen i AV-direktivet avser sponsring i såväl tv-sändningar som beställ-tv. Vidare har det i AV-direktivet införts mer specifika regler om på vilket sätt sponsrade program ska identifieras. Dessutom får en medlemsstat enligt AV-direktivet förbjuda att sponsorns logotyp visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program (artikel 3f).

Enligt artikel 3g i direktivet är produktplacering som huvudregel förbjudet. Produktplacering definieras i AV-direktivet som varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, en tjänst eller ett varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att den eller det ingår eller omnämns i ett program mot betalning eller liknande ersättning. Enligt direktivet får produktplacering dock tillåtas under vissa omständigheter såvida en medlemsstat inte beslutar något annat. Produktplacering som har formen av smygreklam bör dock förbjudas.

Propositionen

I propositionen föreslås att bestämmelserna om reklamidentifiering i radio- och tv-lagen och förbudet i alkohollagen om att vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter använda kommersiella annonser i ljudradio- och tv-program ska utvidgas till att även omfatta beställ-tv.1 [ Behandlingen av regeringens förslag till ny alkohollag i proposition 2009/10:125 kan som nämnts väntas bli uppskjuten till riksmötet 2010/11.] Detsamma gäller bestämmelserna om barnreklam och om reklam för sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination.

Beställ-tv bedöms av regeringen vara en sådan överföring som omfattas av 1 kap. 9 § YGL. Regeringens bedömning är att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter att regler om reklam införs för beställ-tv. Regeringens bedömning är att svensk rätt i övrigt uppfyller de krav på audiovisuella kommersiella meddelanden som följer av AV-direktivet.

Regeringen föreslår vidare att bestämmelserna i radio- och tv-lagen om förbud mot sponsring dels av program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, dels för den vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror utvidgas till att även omfatta beställ-tv. Detsamma gäller bestämmelsen om begränsningar för sponsring som lämnas av läkemedelsföretag.

Enligt regeringen bör begreppet sponsring definieras i radio- och tv-lagen. Med sponsring ska avses bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse.

När en leverantör av medietjänster tillhandahåller ett sponsrat program i en tv-sändning eller i beställ-tv ska leverantören vid vissa, i lagen angivna, tillfällen ange att programmet är sponsrat och vem som har bidragit till finansieringen. Ett sponsringsmeddelande i en tv-sändning eller i beställ-tv ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.

Syftet med sponsringsmeddelanden är att skydda mottagaren genom att varna för att det finns en möjlig risk för att sponsorn har haft ett redaktionellt inflytande över programinnehållet. Detta syfte gör sig även gällande för beställ-tv, anför regeringen. Med beaktande av detta och eftersom förbud mot och villkor för sponsring inte får anses komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen samt de förpliktelser som AV-direktivet medför anser regeringen att regler om sponsring för beställ-tv bör införas i radio- och tv-lagen.

Regeringen föreslår att sponsringsmeddelanden, förutom vid vissa andra tillfällen, ska få lämnas i samband med annonsavbrott. Regeringens förslag om annonsavbrott (se vidare nedan) innebär att andra program i tv-sändningar än gudstjänster och barnprogram får avbrytas av annonser bara om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd eller karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter. Denna begränsning kommer, enligt regeringen, följaktligen även att gälla för antalet sponsringsmeddelanden som får lämnas i samband med annonsavbrott.

Genom AV-direktivet införs en åtskillnad mellan sponsrade program och produktplacering. Det avgörande kriteriet för att skilja mellan sponsring och produktplacering är att vid produktplacering är hänvisningen till produkten infogad i programhandlingen. Regeringen anser att produktplacering är en form av marknadsföring. Att det även är fråga om en åtgärd med ett kommersiellt syfte råder det, enligt regeringen, inte heller någon tvekan om.

Med stöd av 1 kap. 12 § andra stycket YGL är det enligt regeringens bedömning möjligt att göra inskränkningar i yttrandefriheten i form av förbud mot eller villkor för att sända program där det förekommer produktplacering under förutsättning att det är fråga om fall då sändningen av programmet helt eller delvis har bekostats av någon annan än programföretaget eller den som tillhandahåller beställ-tv, dvs. leverantören av medietjänster.

Det innebär att det inte finns något hinder mot att införa ett förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering, under förutsättning att inskränkningen även är tillåten enligt 2 kap. RF och artikel 10 i Europakonventionen. I denna fråga delar regeringen AV-utredningens slutsats att ett förbud eller andra inskränkningar i möjligheterna att använda sig av produktplacering i audiovisuella medietjänster inte står i strid med regeringsformens och Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet.

Regeringen föreslår att det i radio- och tv-lagen införs bestämmelser av innebörd att det är förbjudet att sända program i tv eller tillhandahålla program i beställ-tv där det förekommer produktplacering. Regeringen föreslår vidare att det i radio- och tv-lagen införs en bestämmelse av innebörd att med begreppet produktplacering avses att en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte förekommer i ett program och leverantören av medietjänsten har fått betalt eller liknande ersättning för det, dock inte när en vara eller en tjänst av obetydligt värde förekommer i ett program och produkten har tillhandahållits gratis.

Regeringen föreslår att förbudet mot att sända program där det förekommer produktplacering inte ska gälla för filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning. Det ska emellertid vara förbjudet att sända sådana program om de huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Som skäl anför regeringen att en avvägning måste göras mellan tittarnas intresse att på olika sätt undvika reklaminslag och programföretagens möjligheter att finansiera sin verksamhet. Sammantaget anser regeringen att produktplacering bör tillåtas i viss omfattning.

Regeringen föreslår att det införs ett förbud mot att sända filmer, tv-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram där det förekommer produktplacering av alkoholdrycker, tobaksvaror och andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror. Detsamma gäller för receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination. Något krav på att produktplacering av alkoholdrycker ska vara förbjuden följer inte av AV-direktivet. Eftersom direktivet är ett minimidirektiv är det dock, anför regeringen, möjligt för en medlemsstat att gå längre och införa ett förbud mot produktplacering av alkoholdrycker. Det krävs emellertid att ett sådant förbud är förenligt med unionsrätten i övrigt.

Enligt regeringens förslag får program där det förekommer produktplacering sändas bara om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen.

Motioner

Berit Andnor m.fl. (s, v, mp) begär i motion 2009/10:K13 yrkande 5 med anledning av propositionen ett tillkännagivande till regeringen om sponsring, reklam och produktplacering i kommersiell radio och tv. Motionärerna anför att det verkliga syftet med sponsringsmeddelandena givetvis är att de ska utgöra reklam för de berörda företagen. I propositionen föreslår regeringen att det, utom i vissa typer av program, inte ska finnas någon begränsning av hur många reklamavbrott som får göras. Eftersom annonser föreslås få sändas under 12 minuter per timme och eftersom varje avbrott måste vara minst en minut innebär förslaget att det får förekomma upp till 12 avbrott per timme. Regeringens förslag att sponsringsmeddelanden under pågående program får lämnas i början och slutet av varje annonsavbrott innebär alltså, anför motionärerna, att sådana meddelanden, om man utnyttjar möjligheten att sända sponsringsmeddelanden maximalt, får lämnas upp till 24 gånger per timme eller två gånger var 5:e minut. För att uppfylla syftet att informera tittarna skulle det enligt motionärernas uppfattning vara fullt tillräckligt om sponsringsmeddelanden förekom i början och slutet av ett program.

Motionärerna föreslår att sponsringsmeddelanden i samband med annonsavbrott ska få lämnas vid högst tre tillfällen per timme mellan hela klockslag. Motionärerna finner inte anledning att ändra sin tidigare uppfattning att 8 minuter reklam per timme är tillräckligt i kommersiell radio och tv. Sponsring, reklam och produktplacering sett som en helhet blir med regeringens förslag alltför omfattande enligt motionärernas mening och riskerar att störa programinnehållet. De föreslår därför en översyn för att se till helheten vad gäller sponsring, reklam och produktplacering.

I motion 2009/10:K394 av Kent Härstedt och Olle Thorell (s) begärs ett tillkännagivande om alkoholreklamförbud. Motionärerna anför att trots att alkoholreklamen är förbjuden i svenska markbundna kanaler nås vi av reklam för alkoholdrycker genom satellitsändningar. Regeringen bör i de internationella forum där reklamfrågorna kan hanteras verka för att alkoholreklam i tv avvecklas samt att de avtal som förhandlas fram vid övergång till digitala sändningar klargör att alkoholreklam inte får förekomma. Regeringen bör, enligt motionärerna, också i EU driva frågan att varje medlemsland ska få avgöra om det vill förbjuda alkoholreklam med hänsyn till folkhälsan.

En liknande begäran görs av Agneta Lundberg m.fl. (s, mp, v) i motion 2009/10:So510 yrkande 6. Motionärerna begär i denna motion ett tillkännagivande om tv-reklam för alkohol. De anför att regeringen i de internationella forum där reklamfrågorna kan hanteras bör verka för att alkoholreklam i tv avvecklas samt att de avtal som förhandlas fram vid övergång till digitala sändningar klargör att alkoholreklam inte får förekomma.

Gunvor G Ericson m.fl. (mp) begär i motion 2009/10:C440 yrkande 2 ett tillkännagivande om totalförbud mot tv-reklam riktad till barn under tolv år. Sverige bör, enligt motionärerna, verka för att frågan om reklam riktad till barn blir en viktig fråga inom EU.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter att regler om reklam införs för beställ-tv. Utskottet tillstyrker att bestämmelserna om reklamidentifiering i radio- och tv-lagen och förbudet i alkohollagen mot att vid marknadsföring av alkohol till konsumenter använda kommersiella annonser i radio- och tv-program utvidgas till att även omfatta beställ-tv. Detsamma gäller för bestämmelserna om barnreklam.

Syftet med sponsringsmeddelanden är att upplysa mottagaren om att sponsorn har haft ett redaktionellt inflytande över programinnehållet. Detta syfte gör sig även gällande i fråga om beställ-tv. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om att reglerna i radio- och tv-lagen om sponsring ska utvidgas till att omfatta beställ-tv. Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om att sponsringsmeddelanden ska få lämnas i samband med annonsavbrott under förutsättning att programmets integritet och värde inte påverkas samt att rättighetsinnehavarnas rättigheter inte kränks.

Utskottet delar regeringens bedömning att förbud mot eller andra inskränkningar i möjligheterna att använda sig av produktplacering i audiovisuella medietjänster inte står i strid med yttrandefrihetsgrundlagens, regeringsformens eller Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om produktplacering.

Motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 5 avstyrks.

Sverige har varit pådrivande inom EU i fråga om att de svenska förbuden mot bl.a. reklam för alkohol skulle kunna tillämpas inom EU. Utskottet utgår från att regeringen även i fortsättningen i olika internationella sammanhang kommer att verka för de principer som bär upp de svenska reglerna om alkoholreklam och barnreklam och finner inte anledning att göra något tillkännagivande med anledning av motion 2009/10:K394 (s) och motion 2009/10:So510 (s, v, mp) yrkande 6 om tv-reklam för alkohol eller motion 2009/10:C440 (mp) yrkande 2 om totalförbud mot tv-reklam riktad mot barn. Motionerna avstyrks.

Placering av annonser och tillåten annonstid

Gällande svensk rätt

I radio- och tv-lagen finns bestämmelser om placering av reklam och annan annonsering i tv-sändningar (7 kap. 7–7 b §§). Genom bestämmelserna har delar av tv-direktivet genomförts i svensk rätt.

Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att annonser i tv-sändning ska sändas mellan programmen. Under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda får annonser dock avbryta ett program om det sker på ett sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär – varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. I sportprogram där det förekommer längre pauser eller i program som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken får annonser sändas i pauserna.

I program som består av avslutade delar får annonser sändas mellan delarna. Vidare får i spelfilmer och filmer som är gjorda för tv – utom tv-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram – annonser sändas om den programlagda sändningstiden överstiger 45 minuter. Annonser får sändas en gång för varje hel period om 45 minuter. Om den programlagda sändningstiden är minst 20 minuter längre än två eller flera fullständiga perioder om 45 minuter, får annonser sändas ytterligare en gång. Annonser får dock inte alls avbryta program med gudstjänster eller program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Vidare får program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, dokumentärprogram och program om livsåskådningsfrågor inte avbrytas av annonser, om den programlagda sändningstiden är kortare än trettio minuter.

Dessutom får reklam inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år, såvida det inte är fråga om sponsringsmeddelanden.

Enligt 7 kap. 5 § radio- och tv-lagen får annonser i en tv-sändning sändas högst 12 minuter under en timme mellan hela klockslag. Den sammanlagda sändningstiden för annonser under ett dygn får dock inte överstiga 15 % av sändningstiden.

I 7 kap. 5 § andra stycket finns ett undantag som innebär att reglerna om längsta tillåtna annonstid i paragrafens första stycke inte hindrar sändningen av programtjänster som uteslutande är avsedda för program där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram). Programtjänstens beteckning ska anges i början och i slutet av sändningen.

Av 7 kap. 5 § tredje stycket följer att annonser i en ljudradiosändning får sändas högst 12 minuter under en timme mellan hela klockslag. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas under högst 15 % av sändningstiden.

AV-direktivet

När tv-reklam eller s.k. teleshopping infogas i programmen ska medlemsstaterna enligt artikel 11 i AV-direktivet säkerställa att detta inte påverkar programmens integritet eller rättighetshavarnas rättigheter. Medlemsstaterna ska därvid beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär.

Enligt direktivet får sändningar av filmer producerade för tv – med undantag för tv-serier och dokumentärer – biograffilmer och nyhetsprogram avbrytas av tv-reklam och teleshoppinginslag en gång varje tablålagd period om minst 30 minuter. Sändningar av barnprogram får avbrytas av tv-reklam eller teleshopping en gång under varje tablålagd period om minst trettio minuter, under förutsättning att programmets tablålagda längd överstiger 30 minuter. Tv-reklam eller teleshopping får inte infogas i sändningar av gudstjänster.

Enligt artikel 18 i AV-direktivet får inslag med tv-reklam och teleshopping inte överstiga 20 % av sändningstiden inom en given klocktimme, dvs. 12 minuter. Bestämmelsen är inte tillämplig på de meddelanden som rör programföretagets egna program och biprodukter med direkt koppling till dessa program (egenreklam), sponsringsmeddelanden och produktplaceringar.

Propositionen

Regeringen anför att AV-direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att det är möjligt för en medlemsstat att behålla eller införa strängare regler för programföretagen, under förutsättning att reglerna i övrigt stämmer överens med unionsrätten.

Regeringen anför att det är angeläget att så långt som möjligt undanröja de hinder som kan finnas för företagens möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden. Enligt regeringen är det dock en självklar utgångspunkt att det skydd av barn och unga som nu finns i radio- och tv-lagen ska behållas. Således bör förbuden mot att avbryta program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år med annonser och mot reklam omedelbart före eller efter ett program som vänder sig till barn behållas. Vidare följer av AV-direktivet att tv-reklam eller teleshopping inte får infogas i sändningar av gudstjänster. Nuvarande bestämmelse om att annonser inte får avbryta gudstjänster bör således också behållas. När det gäller annonser i övrigt anser regeringen att en viktig utgångspunkt är program- och annonsföretagens syn på de hinder som de anser att den nuvarande lagstiftningen eller dess tillämpning för med sig. Samtidigt är det angeläget att så långt som möjligt beakta tittarnas intresse av att kunna ta del av program utan avbrott för annonser.

Regeringen anser att AV-direktivets nya bestämmelser om reklamavbrott utgör en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande, nämligen programföretagens och annonsörernas på ena sidan och rättighetshavarnas och tv-tittarnas på den andra sidan. Med undantag för reklamavbrott riktade till barn under tolv år finns det enligt regeringen inte anledning att införa eller behålla regler på området som är strängare än vad som följer av AV-direktivet. Regeringen föreslår därför att det nuvarande kravet på att minst 20 minuter måste förflyta mellan reklaminslagen avskaffas. Därigenom får programföretagen större möjligheter att placera reklaminslagen där de passar bäst. Program i tv-sändningar bör få avbrytas av annonser om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter. Vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för tv – utom tv-serier och dokumentärprogram – och nyhetsprogram får avbrott för annonser ske en gång varje tablålagd period om minst 30 minuter. En förutsättning är dock att det grundläggande kravet på att avbrottet inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter uppfylls.

Regeringen anser även att det saknas skäl att behålla eller införa strängare regler än vad som följer av AV-direktivet när det gäller annonstid. Bestämmelserna om högsta tillåtna annonstid i tv-sändningar bör, enligt regeringen, utformas på så sätt att de motsvarar vad som krävs som miniminivå enligt direktivet. Detta innebär att den nuvarande 12-minutersregeln behålls och att dygnsregeln som innebär att den sammanlagda sändningstiden för annonser i tv-sändningar inte får överstiga 15 % av sändningstiden avskaffas. Som skäl anför regeringen bl.a. vad den senast i samband med att radio- och tv-lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonstid ändrades i februari 2008 uttalade, nämligen att det är angeläget att konkurrensförutsättningarna för programföretagen utjämnas och att risken för att programföretag etablerar sig utomlands minskar. Av dessa skäl ansåg regeringen att de svenska reglerna om sändningstid för annonser i tv-sändningar borde närmas till den längsta tillåtna annonstiden enligt tv-direktivet. Motsvarande synsätt gäller, enligt regeringen, också vid genomförandet av AV-direktivets regler om högsta tillåtna annonstid.

När det gäller högsta tillåtna annonstid i ljudradiosändningar har riksdagen i samband med 2008 års lagändringar uttalat att reglerna för högsta tillåtna annonstid i tv-program utgör en rimlig utgångspunkt för bestämmandet av sändningstiden för annonser i ljudradio. Mot den bakgrunden bör, enligt regeringen, den nuvarande 12-minutersregeln för ljudradiosändningar behållas. Regeringen anser även att den begränsningsregel som infördes 2008 bör få vara kvar.

Motioner

I motion 2009/10:K372 begär Thomas Bodström (s) ett tillkännagivande till regeringen om reklamavbrott och andra avbrott i tv-program. Motionären anför att många upplever alla avbrott i tv-program som besvärande för helhetsupplevelsen av programmen och anser att man borde se över reklamtiden. Fem minuter per timme kan vara en riktlinje. Samtidigt borde man, enligt motionären, se över möjligheterna att avbryta program.

Ulf Holm (mp) begär i motion 2009/10:K389 ett tillkännagivande om att begränsa annonstiderna i radio och tv. Motionären anför att bestämmelserna måste begränsa tiden för reklam och hur många avbrott som kan anses vara acceptabla i t.ex. en långfilm. Motionären anser att 12 minuters reklamavbrott på en timme är för generöst och borde dras ned med en tredjedel, dvs. till högst 8 minuter per timme. Slutligen anser han att riksdagen borde lagstifta om att det inte ska vara tillåtet att göra hur många avbrott som helst i en långfilm.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att regeringens förslag om reklamavbrott utgör en rimlig avvägning mellan å ena sidan programföretagens och annonsörernas intressen och å andra sidan rättighetsinnehavarnas och tv-tittarnas intressen. Utskottet tillstyrker förslaget om reklamavbrott.

Som regeringen anfört bör de svenska reglerna om sändningstid för annonser i tv-sändningar närmas till de regler som gäller AV-direktivet. En avvägning måste göras mellan behovet av konkurrensneutrala regler och allmänintresset av att slippa störande annonser. Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag en rimlig avvägning mellan dessa motstående intressen. Utskottet delar regeringens bedömningar i fråga om ljudradiosändningar. Med det anförda tillstyrker utskottet förslagen i dessa delar och avstyrker motionerna 2009/10:K372 (s) och 2009/10:K389 (mp).

Annons- och reklambegreppen

Utskottets förslag i korthet

Utskottets tillstyrker regeringens förslag till förtydliganden av begreppet annons och till att det i radio- och tv-lagen införs en definition av begreppet reklam.

Gällande svensk rätt

Annons definieras i 7 kap. 1 § radio- och tv-lagen som reklam samt sändningar som utan att vara reklam sker på uppdrag av någon annan. Begreppet reklam definieras inte i den nuvarande radio- och tv-lagen. Av förarbetena framgår dock att avsikten varit att reklambegreppet ska ha samma innebörd som det har inom marknadsrätten (prop. 1995/96:160 s. 110). Det ska således vara fråga om kommersiella budskap eller meddelanden som sprids via olika slags medier i avsättnings- eller tillgångsfrämjande syfte och som härrör från en identifierbar sändare.

AV-direktivet

Enligt artikel 1 i AV-direktivet definieras begreppet tv-reklam som varje form av meddelande sänt antingen mot betalning eller mot liknande ersättning eller sändning för egenreklam, som utförs av ett offentligt eller privat företag eller en fysisk person i samband med handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att främja tillhandahållande mot betalning av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, rättigheter och förpliktelser. Definitionen motsvarar närmast ordagrant definitionen av begreppet tv-reklam i tv-direktivet. Sponsring och produktplacering omfattas inte av begreppet tv-reklam enligt AV-direktivet.

Propositionen

Regeringen anser att begreppet annons är väl inarbetat och bör behållas. Liksom tidigare bör det definieras i lagstiftningen. Som begränsande kriterium för vad som är att betrakta som en annons, utan att vara reklam, gäller i dag att sändningen ska ske på uppdrag av någon annan. Denna omständighet, bör enligt regeringen, även framöver tjäna som grundläggande kriterium för avgörandet i vilka fall ett program, som inte är reklam, ska anses utgöra en annons. Annonsbegreppet bör dock inskränkas så att rena informations- eller utbildningsprogram, även om de sänds på uppdrag av någon annan, inte omfattas. Det bör, enligt regeringen, ske genom en hänvisning till att meddelanden som sänds på uppdrag av annan ska ha till syfte att främja en sak eller en idé. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att annons ska definieras som dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé.

Regeringen anser också att begreppet reklam bör definieras i lagen. Med reklam ska avses varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter. Den nya definitionen innebär enligt regeringen en viss inskränkning av begreppets innebörd i förhållande till vad som gäller i dag, genom att det i enlighet med AV-direktivet tas in ett vederlagsrekvisit i definitionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till förtydliganden av begreppet annons och till att det i radio- och tv-lagen införs en definition av begreppet reklam.

Reglering av nya reklam- och annonstekniker

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om nya reklam- och annonstekniker.

Gällande ordning

Annonsregleringen i den nuvarande radio- och tv-lagen bygger, liksom i tv- och AV-direktiven på den s.k. separationsprincipen, dvs. att redaktionellt material ska hållas skilt från kommersiella meddelanden. Bestämmelsen i 7 kap. 7 § radio- och tv-lagen om att annonser ska sändas mellan programmen är ett uttryck för denna princip.

Propositionen

Regeringen föreslår att i ett program i en tv-sändning som består av ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott och i beställ-tv ska annonsering med delad skärm få sändas under förutsättning att det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. Annonsering i form av egenreklam med delad skärm föreslås få förekomma även i andra tv-sändningar än direktsändningar. Ett sponsringsmeddelande får sändas med delad skärm under samma förutsättningar som med hel skärm. Den som överträder bestämmelser om annonsering med delad skärm ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

Som skäl för detta förslag anför regeringen att både tv-direktivet och AV-direktivet tillåter annonsering med delad skärm, dock under förutsättning att reklamen inte strider mot övriga annonsbestämmelser. Regeringen anför att kommissionen i sitt tolkningsmeddelande om tv-direktivet (EGT 2004/C102/02) har angett att reklam med delad skärm är förenlig med direktivet, förutsatt att den upprätthåller separationsprincipen genom att den är lätt att känna igen och att den hålls åtskild genom akustiska eller optiska hjälpmedel för att förhindra att tittarna vilseleds att förväxla reklam med redaktionellt innehåll.

Regeringen konstaterar att tv-reklam med delad skärm således är förenlig med tv-direktivet och numera AV-direktivet och att sådan reklam förekommer i en del av EU:s medlemsländer. Regeringen konstaterar samtidigt att en sådan annonsering inte anses tillåten i Sverige. Detta kan, enligt regeringen, leda till en situation med en ojämn konkurrens mellan svenska och utländska programföretag. Denna omständighet talar för att det i den nya lagen tas in bestämmelser som innebär att annonsering med delad skärm tillåts, anför regeringen. Det krävs dock, enligt regeringen, att detta kan ske på ett sådant sätt att de skyddsintressen som värnas genom reglerna om annonsplacering, separation mellan program och annons samt annonstid inte blir åsidosatta.

Regeringen föreslår vidare att virtuell annonsering ska få förekomma i program som avser sportevenemang under vissa i lagen angivna förutsättningar. Före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell annonsering ska programföretaget på lämpligt sätt upplysa om annonseringen. Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning. Reglerna om annonsinnehåll när det gäller reklam riktad till barn och om personer som inte får förekomma i annonser ska vara tillämpliga även på virtuell annonsering. Den som överträder bestämmelserna om virtuell annonsering ska kunna påföras en särskild avgift. När ersättning betalas till programbolaget vid virtuell annonsering är det att betrakta som produktplacering och ska därför följa reglerna om detta.

Regeringen anför att kommissionen i sitt tolkningsmeddelande (EGT 2004/C102/02) har tagit ställning för att metoden med virtuell reklam är förenlig med tv-direktivet, dock under förutsättning att tittarnas bekvämlighet och nöje inte påverkas eller att den inte innebär att programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Vidare krävs att allmänintresset beaktas. Kommissionen framhåller också att programföretagen och tittarna måste få information i förväg om förekomsten av virtuella bilder. Regeringen konstaterar således att virtuell annonsering inte är oförenlig med tv-direktivet och inte heller med AV-direktivet.

Det finns enligt regeringen skäl att inta en restriktiv hållning till sådan annonsering som innebär en elektronisk manipulering av tv-signalen i efterhand. Med hänsyn till detta och till att yttrandefrihetsgrundlagen inte hindrar att det i lag meddelas förbud mot eller villkor för sådan annonsering bör denna restriktiva inriktning avse både tv-sändningar och beställ-tv. Virtuell annonsering bör, enligt regeringen, begränsas så att det enbart är tillåtet i samband med sportevenemang. Vidare bör det uppställas krav på att virtuell annonsering inte får vara mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på den plats varifrån tillhandhållandet sker eller på något annat sätt inverkar störande på tittarnas möjlighet att uppfatta programmet. Annonseringen får inte heller innebära att programmets integritet och värde kränks. Dessutom bör bl.a. reglerna om annonsinnehåll vad gäller reklam riktad till barn och om personer som inte får förkomma i annonser vara tillämpliga även på virtuell annonsering.

I propositionen föreslås vidare att det ska bli möjligt att i vissa fall infoga s.k. elektroniska företagsskyltar i sport- och tävlingsprogram. Sådana företagsskyltar ska få förekomma i tv-sändning och vid tillhandahållande i beställ-tv under särskilda förutsättningar. Regeringen anför att AV-direktivet i likhet med tv-direktivet saknar särskilda bestämmelser om elektroniska företagsskyltar. Definitionen av begreppet tv-reklam i direktivet innehåller ett vederlagsrekvisit, vilket innebär att annonsören måste betala ersättning till programföretaget för att det ska vara fråga om tv-reklam i AV-direktivets mening. Vederlagsrekvisitet i definitionen av begreppet tv-reklam innebär således att elektroniska företagsskyltar normalt sett faller utanför AV-direktivets definition av tv-reklam. AV-direktivet utgör, enligt regeringen, inte något hinder mot att tillåta exponering av elektroniska företagsskyltar oberoende av reklamregleringen i övrigt. Snarare uppmuntras i direktivet till att moderna reklamtekniker utvecklas.

För att elektroniska företagsskyltar inte ska komma att användas i en utsträckning som inte är önskvärd föreslår regeringen vissa begränsningar. Sålunda ska endast företagets namn eller logotyp få visas på skyltarna. Det ska inte heller få förekomma ljud i samband med exponeringen av dem. Företagsskyltarna ska vidare bara få visas i samband med sändning av den information som företaget tillhandahåller och bara få ta upp en liten del av bilden samt endast sändas i rimlig omfattning.

Utskottets ställningstagande

Annonsering med delad skärm är inte tillåten enligt svensk gällande rätt, vilket kan innebära nackdelar för svenska företag i konkurrens med företag i andra länder där sådan annonsering är tillåten. Utskottet anser liksom regeringen att sådan annonsering kan godtas under förutsättning att de skyddsintressen som värnas genom reglerna om annonsplacering, separation mellan program och annons samt annonstid inte blir åsidosatta.

Regeringen föreslår också att virtuell annonsering ska tillåtas. Utskottet anser även att sådan annonsering bör bli tillåten under de förutsättningar regeringen anger, nämligen att reglerna om annonsinnehåll, särskilt när det gäller reklam riktad till barn, ska vara tillämpliga på virtuell annonsering.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om nya reklam- och annonstekniker.

Vidaresändningsplikt i kabelnät

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning i fråga om de rättsliga förutsättningarna för att öka konkurrensen i kabel-tv-näten och välkomnar regeringens avsikt att ge den nya myndigheten för radio och tv i uppdrag att följa utvecklingen när det gäller olika plattformar för tv. Motion K13 yrkande 8 samt K342 avstyrks. Utskottet är inte berett att utöka vidaresändningsplikten och avstyrker motion K13 yrkande 9.

Jämför reservation 3 (s, v, mp) och 4 (s, v, mp).

Gällande ordning

För trådsändningar gäller den grundläggande principen om etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § första stycket YGL. Vidaresändningsplikten, som utgör en inskränkning i etableringsfriheten, har stöd i bestämmelsens andra stycke som anger att det i lag får meddelas föreskrifter i fråga om skyldigheten för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Vidaresändningsplikten baseras på artikel 31 i USO-direktivet. Av detta direktiv framgår att reglerna ska vara rimliga och att plikten ska vara proportionerlig och öppet redovisad mot bakgrund av klart fastställda mål som avser allmänintresset.

Enligt 8 kap. 1 § radio- och tv-lagen är innehavare av elektroniska kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd skyldiga att se till att de anslutna hushållen kan ta emot fyra programtjänster som sänder med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning (vidaresändningsplikt). Skyldigheten gäller under förutsättning att en betydande del av de anslutna hushållen använder det som sitt huvudsakliga medel att ta emot tv-sändningar.

Sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt utan kostnad för själva mottagningen. Allmänna kommunikationsnät som består av parkabel av metall är undantagna från vidaresändningsplikten även om näten i viss utsträckning används för att distribuera program.

Innehavare av anläggningar för trådsändningar av tv-program är skyldiga att i varje kommun, där de vidaresänder tv-program till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv-program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag (8 kap. 2 §).

Radio- och tv-verket förordnar lokala kabelsändarföretag. I 8 kap. 5 § radio- och tv-lagen anges kraven för att kunna förordnas som ett lokalt kabelsändarföretag.

Propositionen

Regeringens bedömning är att det fortfarande finns ett behov av en lagstadgad vidaresändningsplikt för att tillgodose allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Regeringen anför att en utgångspunkt är att vidaresändningsplikten ska vara väl avvägd mellan kabeloperatörernas rätt att fritt förfoga över vilket innehåll som ska distribueras i deras nät och allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Vid denna avvägning bör även den tekniska utvecklingen inom distribution av tv-program och allmänhetens utökade möjligheter att ta emot tv-program beaktas.

Enligt regeringen är USO-direktivets krav på tydligt angivna mål som avser allmänintresset uppfyllt. Regeringen konstaterar vidare att det, även om tillgänglighet till alternativa distributionsformer har ökat, under överskådlig tid kommer att finnas ett stort antal hushåll som är beroende av trådbundna nät för att kunna ta emot tv-sändningar. Det är därför nödvändigt att behålla en vidaresändningsplikt för att även fortsättningsvis garantera att dessa hushåll får möjlighet att ta del av det programutbud som finansieras av radio- och tv-avgiften.

När det gäller frågan om vem som ska stå för de upphovsrättsliga kostnaderna vid vidaresändning delar regeringen Radio- och tv-verkets bedömning att frågor om ersättningens storlek, fördelning av kostnadsansvar m.m. beträffande ersättning till rättighetshavare bör lösas genom avtal mellan berörda parter.

När det gäller valfrihet i kabel-tv-nät anför regeringen att det under lång tid i olika sammanhang har framförts kritik mot den bristande valfrihet och den begränsade möjlighet till inflytande som råder för kabel-tv-abonnenter. Regeringen gav därför Radio- och tv-lagsutredningen i uppdrag att utreda möjligheten till utökad konkurrens i kabel-tv-nät. Utredaren fann i sitt betänkande Anpassning av radio och tv-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62 s. 275 f.) att även om det finns flera verksamma operatörer på en ort utgör näten ofta en begränsning i sammanhanget. I de flesta fall krävs nämligen att en operatör anlägger ett nytt nät för att kunna konkurrera med en befintlig operatör, vilket kan hämma konkurrensen eftersom det många gånger är mycket kostsamt att anlägga ett nytt nät. En fastighetsägare är i praktiken ofta förhindrad att sluta avtal med mer än en operatör på grund av att ett avtal med en operatör ger denna en exklusiv rätt att distribuera tv-program i den aktuella fastigheten. En annan faktor som fortfarande kan anses begränsa valfriheten i flerfamiljshus är att avgiften för kabel-tv-anslutningen, eller andra trådbundna nät, ofta är en obligatorisk del i hyran eller avgiften för lägenheten, vilket innebär att de boende måste betala en avgift för en tjänst som de inte utnyttjar, om de väljer att ta emot tv via någon annan distributionsform.

Utredningen bedömde att det varken skulle vara möjligt eller lämpligt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-tv-näten, utöver de regler som redan finns i lagen om elektronisk kommunikation, som anvisar tillvägagångssätt för en eventuell förhandsreglering av Post- och telestyrelsen. Det är således, enligt utredningen, inte möjligt att lagstifta om t.ex. samtrafik eller andra former av tillträde på ett område som faller under lagen. Regeringen delar denna bedömning.

Regeringen anser att det finns anledning att fortsatt följa hur den snabba utvecklingen inom olika tv-plattformar (kabel-tv, IP-tv, marksänd tv eller satellitsänd tv) påverkar de enskilda hushållens valfrihet. Regeringen avser därför att ge Myndigheten för radio och tv i uppdrag att, i samråd med andra berörda myndigheter, följa den fortsatta utvecklingen och vid behov lämna förslag till åtgärder.

Motion

I en följdmotion 2009/10:K13 av Berit Andnor m.fl. (s, v, mp) yrkande 9 begärs två tillkännagivanden om vidaresändningsplikten. Motionärerna anför att de inom kabel-tv-området ser en ägarkoncentration med fara för mångfalden och demokratin där paketeringen och innehållet i sändningsutbudet i stor utsträckning kommer från samma mediehus. Det största problemet är dock, enligt motionärerna, att konsumenterna i stort sett inte har något inflytande över sitt tv-utbud. Motionärerna delar inte regeringens bedömning att det inte finns någon rättslig förutsättning för ökad konkurrens i kabel-tv-nät och anser att det borde utredas vidare om inte kabelnäten skulle kunna öppnas för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer genom någon form av samtrafikskyldighet så att abonnenten får ökad möjlighet att själv välja sitt tv-utbud. Detta bör enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande 8).

Motionärerna anför vidare att frekvensutrymmet har ökat i och med att de digitala sändningarna även inom kabelnäten ökat och föreslår därför att man ska utöka vidaresändningsplikten till att gälla alla de programtjänster som sänds av svenska tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom tv-avgiften, i praktiken hela SVT:s utbud av programtjänster. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 9).

I motion 2009/10:K342 av Yvonne Andersson (kd) begärs ett tillkännagivande om att utreda en förstärkt valfrihet när det gäller konsumenters möjlighet att välja tv-utbud som alternativ till ”kollektivsanslutning” till kabelnät. Motionären anför bl.a. att kabelnäten för distribution av tv-sändningar genom avtal med fastighetsägare ofta innebär ett faktiskt monopol i fastigheter eller fastighetsbestånd för hyreslägenheter eller bostadsrätter. Inte heller finns det stora möjligheter att välja kanaler inom kabelnäten; ofta är de paketerade. Valfriheten att välja tv-distributör, operatör eller programtjänst är därmed, anför motionären, starkt begränsad. Samtidigt har grundlagen starka skrivningar om informationsfriheten.

Christer Winbäck (fp) begär i motion 2009/10:K313 ett tillkännagivande till regeringen om kostnad för tv-abonnemang. Motionären anför att det borde vara självklart för var och en när abonnemang eller motsvarande är betalt att man ska ha möjlighet till tv-tittande i hela hushållet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning i fråga om de rättsliga förutsättningarna för att öka konkurrensen i kabel-tv-näten. Mot bakgrund av den snabba utvecklingen när det gäller olika plattformar för tv – kabel-tv, IP-tv, marksänd tv och satellit-tv – och hur den påverkar konkurrensen och de enskilda hushållens valfrihet sammantaget kan det dock finnas anledning att bevaka frågan. Utskottet välkomnar därför regeringens avsikt att ge den nya Myndigheten för radio och tv i uppdrag att följa utvecklingen och vid behov lämna förslag till åtgärder. Med det anförda avstyrker utskottet motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 8 och motion 2009/10:K342 (kd).

Utskottet delar regeringens bedömning att det fortfarande finns ett behov av en lagstadgad vidaresändningsplikt för att tillgodose allmänhetens tillgång till allsidig upplysning. Utskottet är dock inte berett att föreslå någon utökning av vidaresändningsplikten och avstyrker motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 9.

Utskottet avstyrker motion 2009/10:K313 (fp). Utskottet har tidigare under mandatperioden behandlat ett likalydande motionsförslag (bet. 2007/08:KU15) och vidhåller sin bedömning i denna fråga.

Tillstånd och registrering

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag som bl.a. innebär att tillstånd bara ska krävas i vissa frekvensband upp till 790 MHz. Motion K13 yrkande 7 avstyrks. Jämför reservation 5 (s, v, mp).

Gällande ordning

Enligt 2 kap. 1 § radio- och tv-lagen krävs tillstånd för att sända ljudradio- eller tv-program med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz (GHz). Det krävs inte tillstånd för sändningar av sökbar text-tv eller för vissa sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade.

Regeringen meddelar tillstånd att sända tv-program, om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften. Radio- och tv-verket meddelar tillstånd i övriga fall. Tillstånd att sända ljudradio till hela landet eller till utlandet och att sända lokal digital radio meddelas också av regeringen. Radio- och tv-verket meddelar tillstånd att sända när- och lokalradio (2 kap. 2 §).

Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) ska anmäla sig för registrering hos Radio- och tv-verket (2 kap. 3 §).

Enligt 3 kap. 2 § YGL ska det allmänna eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Propositionen

Regeringen föreslår att tillstånd ska krävas för att sända tv-program eller ljudradioprogram med hjälp av radiovågor, om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz (MHz), 174–240 MHz eller 470–790 MHz. Tillstånd ska även krävas för att sända ljudradioprogram med hjälp av radiovågor om sändningen sker på frekvenser under 30 MHz som är avsedda för rundradiosändningar enligt internationella överenskommelser som Sverige är bundet av.

Ett skäl för tillståndsplikten är knappheten på sändningsfrekvenser. Regeringen anför att det, även om digitaliseringen har medfört att överföringskapaciteten i marksändningarna har ökat påtagligt, fortfarande är viktigt att kunna säkerställa att boende i hela landet har möjlighet att ta emot programmen och att sammansättningen av programtjänster präglas av mångfald när det gäller innehåll och ägande. De principer som ligger bakom tillståndsplikten gör sig fortfarande gällande. Tillståndsplikten för ljudradio och tv bör därför behållas.

Däremot finns det, enligt regeringen, anledning att överväga om man bör begränsa omfattningen av de sändningar för vilka det ska krävas tillstånd enligt radio- och tv-lagen. Enligt den av Post- och telestyrelsen upprättade frekvensplanen får bl.a. annat frekvensområdena 87,5–108 MHz, 174–240 MHz och 470–862 MHz användas för ljudradio- eller tv-sändningar. Vissa delar av dessa frekvensband får emellertid användas även för andra tjänster.

Regeringen beslutade den 19 december 2007 om vilket sändningsområde som får användas för marksänd tv. Beslutet innebär att frekvensområdet 790–862 MHz inte är reserverat för tv-sändningar efter det att nödvändig omplanering skett. Rätten att använda radiosändare i detta frekvensområde kommer att utlysas av Post- och telestyrelsen.

Regeringen anser att tillståndsplikten bör knytas till bestämda frekvensområden som anges i lagen. Regeringen kan dock, i samband med beslut om vilket sändningsutrymme som ska upplåtas, bestämma att ett mindre frekvensutrymme än vad som anges i lagen ska användas för tillståndspliktiga sändningar av tv och sökbar text-tv, eller begränsa hur stor del av ett tillståndspliktigt sändningsutrymme som ska utnyttjas.

Krav på sändningstillstånd kommer således enligt förslaget bara att gälla för sändningar i de angivna frekvensbanden. Utanför dessa frekvensband kommer det att vara möjligt att sända tv eller ljudradio utan sändningstillstånd, t.ex. i nät som används för mobila kommunikationstjänster. Under förutsättning att tillståndet från Post- och telestyrelsen inte begränsar användningen kommer den som innehar radiosändaren att kunna avgöra om sändningsutrymmet ska användas för ljudradio och tv eller för andra ändamål.

Förslagen innebär inte att de angivna frekvensområdena bara kan användas för ljudradio- och tv-sändningar. Regeringen beslutar liksom tidigare vilket sändningsutrymme som får upplåtas för sändningar som kräver tillstånd enligt radio- och tv-lagen.

Regeringens förslag innebär vidare att tillstånd krävs för att sända sökbar text-tv i de frekvensband som är tillståndspliktiga för sändning av ljudradio- och tv-program. Med sökbar text-tv avses en sändning riktad till allmänheten, som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster via elektroniska kommunikationsnät och som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, där användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske. Ett tillstånd att sända tv får förenas med villkor om att sända sökbar text-tv. Tillståndsmyndigheten får ta ut en avgift av den som ansöker om att sända sökbar text-tv.

Regeringen anser att de skäl som motiverar att sökbar text-tv får sändas utan tillstånd inte har bärkraft när det gäller digitala sändningar. Till skillnad från analoga tv-sändningar sänds i digitala sändningar allt innehåll ut som bitströmmar inom ramen för den totalt tillgängliga kapaciteten. Den kapacitet som används för text-tv skulle i stället kunna användas för att sända ut annat innehåll.

De regler om utgivare som föreskrivs i 3 kap. 1 och 2 §§ lagen (1991:1559) om föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden föreslås av regeringen även gälla för tv- och ljudradiosändningar som inte kräver tillstånd.

Regeringen föreslår att det ska vara tillåtet att överlåta ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv om tillståndsmyndigheten medger det. Sådant medgivande ska lämnas om förvärvaren uppfyller kraven för att beviljas tillstånd, om ägarkoncentrationen bland innehavarna av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv inte påverkas i mer än begränsad omfattning och om överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster. Som skäl för detta förslag anförs att tillstånd att sända tv endast får ges till programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden och som bedöms vara beredda att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. När tillstånd att sända tv-program beviljas ska det särskilt beaktas att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar, för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och av flera av varandra oberoende programföretag.

Enligt regeringens mening är det nuvarande systemet inte tillräckligt flexibelt. Med dagens ordning finns det, enligt regeringen, en risk att sändningsutrymme kan stå outnyttjat under lång tid i avvaktan på rättsliga processer, ny utlysning av ledigt tillstånd och fördelningsprocess. Det är emellertid viktigt, menar regeringen, att urvalsförfarandet som har grundat det ursprungliga tillståndsbeslutet inte omkullkastas. En prövning av överlåtelsens påverkan av ägarförhållandena bland tillståndshavarna bör därför göras.

Med hänsyn till den tekniska utvecklingen på området bedömer regeringen att det är mindre sannolikt att det inom det frekvensområde som föreslås bli tillståndspliktigt kommer att bli aktuellt att inleda tv-sändningar som är särskilt anpassade för mottagning med små bärbara mottagare (mobil-tv). Det finns därför inte någon anledning att införa några särskilda regler för sådana tv-sändningar.

Motion

I motion 2009/10:K13 begär Berit Andnor m.fl. (s, v, mp) yrkande 7 ett tillkännagivande till regeringen om tillståndsplikt för tv-sändningar. Regeringen beslutade i december 2007 att tv-sändningar fick förekomma i frekvensområdet upp till 790 MHz, vilket innebär att den översta delen av det s.k. UHF-bandet (790-862 MHz) kommer att auktioneras ut för andra ändamål, i första hand rörligt bredband. Motionärerna anför att ett skäl att ha tillståndsplikt är att via tillståndsgivningen styra frekvensanvändningen för radio- och tv-sändningar. Något sådant skäl anses inte föreligga för frekvenser utanför de egentliga rundradiobanden. Regeringen föreslår därför att gränsen för tillståndsplikt ska sänkas till 790 MHz. Motionärerna anser att ett problem med förslaget är att det fortfarande kommer att krävas tillstånd för att sända marksänd tv på frekvenser under 790 MHz. Om regeringen beslutar att minska området för tillståndspliktiga tv-sändningar kommer det alltså inte att bli tillåtet att sända tv utan tillstånd i det frekvensutrymme som de tillståndspliktiga tv-sändningarna lämnar.

Följande exempel illustrerar, enligt motionärerna, problemet. Anta att regeringen, efter förslag från intressenter inom telekombranschen, beslutar att tillståndspliktiga tv-sändningar inte ska få bedrivas på frekvenser högre än 698 MHz. Eftersom det fortfarande krävs tillstånd för att sända tv på frekvenser mellan 698 och 790 MHz och sådana tillstånd inte kan meddelas kommer det att vara fritt fram för Post- och telestyrelsen att fördela utrymmet uteslutande för andra ändamål. Intressenter som vill fortsätta att använda utrymmet för tv-sändningar kommer inte att ha möjlighet att konkurrera med telekomintressenterna, vilket också kan innebära att staten får mindre betalt för frekvenserna än om principen om teknik- och tjänsteneutralitet hade tillämpats. För att telekomintressenterna inte ska ges monopol på det frekvensutrymme som i framtiden kan komma att inte längre användas för tillståndspliktiga tv-sändningar bör den föreslagna lagregeln, enligt motionärerna, ändras enligt följande: Om regeringen har fattat beslut enligt 1 § om att ett mindre sändningsutrymme får upplåtas krävs dock inte tillstånd för sändningar på frekvenser som inte omfattas av regeringens beslut.

Utskottets ställningstagande

Digitaliseringen har medfört att överföringskapaciteten i marksändningarna har ökat påtagligt. Trots detta är det, såsom regeringen anför, fortfarande viktigt att kunna säkerställa att boende i hela landet har möjlighet att ta emot program och att sammansättning av programtjänster präglas av mångfald både när det gäller innehåll och ägande. Frekvensutrymmet är begränsat och tillståndsplikten för radio och tv bör därför, enligt utskottets mening, behållas.

Något skäl att styra över frekvensanvändningen utanför de egentliga rundradiobanden anses inte föreligga. Regeringen föreslår därför att tillstånd bara ska krävas i vissa frekvensband upp till 790 MHz. Utskottet anser att den av regeringen föreslagna ändringen kan godtas.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 7.

Kommersiell radio

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om kommersiell radio. Motion K13 yrkandena 3–4 och 6 och motion K403 avstyrks.

Jämför reservation 6 (s, v, mp), 7 (s, v, mp) och 8 (s, v, mp).

Bakgrund

Den 1 april 1993 blev det genom lokalradiolagen (1993:120) tillåtet att sända kommersiell radio i Sverige, förutsatt att tillstånd beviljades. Varje tillstånd auktionerades ut till den som betalade mest, och auktionsbudet blev sedan den årliga koncessionsavgift som tillståndshavaren fick betala. En tillståndshavare var tvungen att sända program som hade framställts särskilt för den egna verksamheten minst under en tredjedel av sändningstiden varje dygn.

I syfte att öka mångfalden och den lokala förankringen i lokalradion upphävdes lokalradiolagen den 1 juli 2001 och ersattes av nya regler som togs in i radio- och tv-lagen (1996:844). De nya reglerna innebar dels att koncessionsavgiften bestämdes till 40 000 kr per år, dels att tillstånden skulle fördelas utifrån särskilda kriterier där den mängd eget och lokalt material som en aktör åtog sig att sända blev utslagsgivande. Enligt särskilda övergångsbestämmelser skulle vissa av lokalradiolagens bestämmelser tillämpas fram till utgången av 2008 för de tillståndshavare som hade fått sina tillstånd före den 1 juli 2001. Genom lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio utsträcktes denna period till att gälla till utgången av 2009. Lagen gav möjligheter till förlängning med ytterligare en tillståndsperiod om högst ett år, dvs. till utgången av 2010. Därefter ska radio- och tv-lagens bestämmelser tillämpas fullt ut även för de tillståndshavare som ursprungligen fått sina tillstånd enligt lokalradiolagen. Avgiften för dessa sänks dock inte, utan de ska även fortsättningsvis betala den avgift (indexuppräknad) som fastställdes vid den auktion då de fick sina respektive tillstånd.

I januari 2010 hade 81 av 89 tillståndshavare fått sina tillstånd enligt lokalradiolagen och 8 enligt radio- och tv-lagen.

En tillståndshavare med tillstånd enligt lokalradiolagen har haft möjlighet att återlämna sitt tillstånd till Radio- och tv-verket och ansöka om det på nytt för att kunna komma i åtnjutande av ett tillstånd enligt radio- och tv-lagen med väsentligt lägre avgift. Endast en aktör har, enligt propositionen, valt att lämna tillbaka sitt tillstånd för att söka det på nytt.

Gällande ordning

Av 3 kap. 2 § YGL följer att rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag, som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Enligt 3 kap. 4 § YGL avgör den som sänder radioprogram självständigt vad som ska förekomma i programmen.

Föreskrifter om tillstånd och villkor finns i radio- och tv-lagen (1996:844).

Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, tillfälliga tillstånd av Radio- och tv-verket eller som är närradio (5 kap. 1 § radio- och tv-lagen).

Radio- och tv-verket meddelar sändningstillstånd och bestämmer sändningsområdenas omfattning för lokalradio. I 5 kap. 2 § radio- och tv-lagen anges även vad Radio- och tv-verket ska beakta när verket bestämmer omfattningen av lokalradions sändningsområden. När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt ska Radio- och tv-verket kungöra detta (5 kap. 3 §).

Finns det mer än en sökande till ett ledigt sändningsutrymme ska Radio- och tv-verket fördela sändningsutrymmet enligt vissa kriterier i 5 kap. 8 § radio- och tv-lagen. Verket ska sträva efter en fördelning som medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program med lokalanknytning samt motverkar dominans över nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen och att möjligheter till mångfald tas till vara.

Enligt 5 kap. 10 § radio- och tv-lagen får tillstånd att sända lokalradio förenas med villkor som avser skyldighet att sända program i en viss del av sändningsområdet eller program som når en viss del av befolkningen inom området, skyldighet sända under en viss minsta tid samt att använda en viss sändningsteknik och samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor samt att använda en viss teknik vid s.k. referensbandning. Av 5 kap. 11 § följer att ett sändningstillstånd även får förenas med villkor som avser skyldighet att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i begränsad omfattning, att sända en viss mängd eget material och att sända en viss mängd program med lokal anknytning. Vidare framgår av 5 kap. 12 § radio- och tv-lagen att sökanden ska ges tillfälle att ta del av och yttra sig över villkoren innan beslut meddelas.

Enligt 5 kap. 16 § radio- och tv-lagen får ett sändningstillstånd överlåtas om Radio- och tv-verket ger sitt medgivande till överlåtelsen. Ett sådant medgivande ska lämnas om förvärvaren är behörig att inneha ett sändningstillstånd och inte redan har tillstånd inom sändningsområdet. Om det föreligger särskilda skäl kan dock överlåtelse tillåtas även om förvärvaren redan har tillstånd i sändningsområdet. Överlåtelse ska enligt nuvarande regler inte heller medges om det medför en påtaglig minskning av mångfalden i medieutbudet inom sändningsområdet.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att det nuvarande begreppet lokalradio ersätts med kommersiell radio. Det kommer att finnas två former av kommersiell radio, nämligen analog kommersiell radio och digital kommersiell radio.

Analog kommersiell radio

Tillstånd att sända analog kommersiell radio ska, enligt regeringen, fördelas genom ett slutet anbudsförfarande. Den som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och som i sin ansökan om det lediga tillståndet har angett den högsta sändningsavgiften av samtliga sökande ska beviljas tillståndet. Sändningsavgiften ska anges som ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden. De villkor som enligt gällande rätt får ställas att sända en viss mängd eget material och program med lokal anknytning och att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i tillståndsföretaget mer än i begränsad omfattning bör, enligt regeringen, mot denna bakgrund inte längre kunna ställas. Förvaltningslagens bestämmelser om rätt för parter att få del av uppgifter ska inte tillämpas på uppgifter i tillståndsärendet som endast rör någon annan sökande.

Som skäl för förslagen anför regeringen följande. Varken auktionsmetoden eller metoden med urval enligt särskilda kriterier har lett till mångfald i ägande eller utbud, eller lokal förankring i den kommersiella radion. I stället har båda regelverken resulterat i en kraftig nätverksbildning med ett fåtal stora aktörer. På tv-området fördelas tillstånden med grund i att sändningarna ska tillgodose olika intressen och smakriktningar. När det gäller analog kommersiell radio finns det dock som regel endast två till tre tillstånd att fördela inom varje enskilt sändningsområde. Med så få tillstånd går det inte att åstadkomma en fördelning där sändningarna på ett rimligt sätt tillgodoser olika intressen och smakriktningar. Regeringen anser därför att dessa kriterier inte ska tillämpas när det gäller sändningstillstånden för analog kommersiell radio.

Ett slutet anbudsförfarande skulle, enligt regeringen, innebära att tillståndsmyndigheten utlyser ett tillstånd som blir ledigt. Den som ansöker om tillståndet ska ange vilken avgift som sökanden är beredd att betala för hela tillståndsperioden. Ansökningen ska innehålla de uppgifter som behövs för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den sökande uppfyller grundläggande krav på finansiella och tekniska förutsättningar för att kunna bedriva sändningar under hela tillståndsperioden. Sändningsavgiften ska anges i form av ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden.

Regeringen anför att fördelen med ett anbudsförfarande är att en sökande noga måste tänka igenom vilken avgift denne är beredd att betala för att få tillståndet. Buden kan därmed förväntas bli både ekonomiskt bärkraftiga och marknadsmässiga. Genom att förfarandet är slutet minskar risken för att anbuden höjs på ett omotiverat sätt, vilket skedde vid auktionerna. Nackdelen med ett slutet anbudsförfarande, där högsta lämnade bud blir avgörande för vem som får ett sändningstillstånd, är att mindre aktörer utan ett starkt finansiellt stöd knappast kan komma i fråga för att få ett tillstånd, åtminstone inte i de större städerna. Kravet på att avgiften ska betalas som ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden bidrar också till att små aktörer kan ha svårt att få ett tillstånd i vissa delar av landet, anför regeringen.

De krav som ställs i nuvarande regelverk på sändning av eget och/eller lokalt material har tillståndshavarna ofta kringgått eller inte förmått uppfylla. De krav som gäller på sändningarnas innehåll har, enligt regeringen, förvärrat många tillståndshavares ekonomiska situation. Erfarenheterna av att ställa sådana villkor är således inte goda. Mot denna bakgrund bör, enligt regeringen, tillstånden fördelas enligt ett slutet anbudsförfarande.

För att kunna sända kommersiell radio krävs finansiell stabilitet, och det skulle inte främja, utan snarast motverka, möjligheterna att göra satsningar i branschen om det inte skulle vara tillåtet att inneha mer än ett tillstånd. Regeringen anser därför att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att inneha flera tillstånd.

När det gäller befintliga tillståndshavare föreslår regeringen att den som vid lagens ikraftträdande har ett sändningstillstånd som har förlängts enligt lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har rätt att bedriva sändningar inom det sändningsområde som tillståndet avser i åtta år utan särskild ansökan. Ett sändningsutrymme som blir ledigt under övergångsperioden ska utlysas och fördelas enligt de nya reglerna med slutet anbudsförfarande. En tillståndshavare vars tillstånd har meddelats enligt radio- och tv-lagen har generellt också rätt till förlängning av sitt tillstånd. Regeringens bedömning är att tillståndshavarna bör få fortsätta att bedriva sändningarna under en övergångsperiod med generösa villkor när det gäller krav på innehåll. Regeringen anser att en övergångsperiod om åtta år är rimlig med hänsyn tagen både till de nuvarande tillståndshavarna och till genomförandet av det nya urvalssystemet.

AV-utredningen har föreslagit att avgifterna för sändningstillstånden ska sänkas till 45 000 kr per år för samtliga tillståndshavare under övergångsperioden. Mot bakgrund av övergångsperiodens längd, av att några krav inte längre kommer att ställas på sändningar med eget material och program med lokal anknytning samt av de utökade möjligheter som föreslås för sponsring av program anser regeringen att de befintliga tillståndshavarna kompenseras för att det nya regelsystemet saknar möjlighet till förlängning. Regeringen avser att återkomma till frågan om eventuellt sänkta avgifter i 2011 års budgetproposition.

Regeringens förslag innebär att påverkan på mångfalden i medieutbudet inte längre ska beaktas vid bedömningen av om överlåtelse ska medges. Den som överlåter ett tillstånd har inte rätt att få tillbaka någon del av sändningsavgiften. Ett föreläggande som meddelats mot överlåtaren ska liksom tidigare gälla mot den nya innehavaren av tillståndet. Ett vite som föreläggandet har förenats med ska dock inte gälla mot den nya innehavaren.

Den som har fått tillstånd att sända analog kommersiell radio ska till tillståndsmyndigheten betala den sändningsavgift som angetts i ansökan om det lediga tillståndet.

Digital kommersiell radio

Sedan 1995 har det genom förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar varit möjligt för privata programföretag att sända digitalradio i Sverige. Regelverket innebär att Radio- och tv-verket har hand om ansökningsförfarandet och lämnar förslag till regeringen på vilket eller vilka programföretag som ska meddelas tillstånd. Regeringen beslutar sedan om vem som ska meddelas tillstånd. Några tillstånd till kommersiella programföretag har dock inte meddelats, utan de enda digitala sändningar som ägt rum och äger rum sker i Sveriges Radios regi.

För att främja utvecklingen av digitalradio anser regeringen att det är av stor vikt att skapa tydligare förutsättningar för sådana sändningar. Sådana regler bör därför föras in i den nya radio- och tv-lagen. Förordningen om digitala ljudradiosändningar bör därmed upphävas. Regeringen ska besluta om det sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital kommersiell radio. Den myndighet som ger tillstånd att sända analog kommersiell radio ska även ge tillstånd att sända digital kommersiell radio. Regeringen föreslår vidare att tillståndsmyndigheten ska bevilja tillstånden till de aktörer, dvs. programföretag, som ska bedriva sändningarna.

Regeringen föreslår att tillstånd att sända digital kommersiell radio endast ska få lämnas till den som har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och som är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. Tillståndsmyndigheten ska fördela tillstånden med utgångspunkt i att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar samt att de ska kunna tas i anspråk av flera programföretag som är oberoende av varandra.

När det gäller hur urvalskriteriet tillgodose olika intressen och smakriktningar förhåller sig till yttrandefrihetsgrundlagen (3 kap. 2 §) anför regeringen att ingen eller inga kategorier av sökande kommer att ges något försteg i konkurrensen om sändningstillstånd och att det föreslagna urvalskriteriet ger möjlighet för alla programföretag, oavsett programinriktning, att delta i tillståndsgivningen. Detta torde vara väl förenligt med grundlagen och kravet på att det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet.

Regeringen medger att urvalskriteriet innebär att staten i någon mening ingriper i den enskildes frihet att inhämta och motta upplysningar eftersom staten bestämmer vilka programföretag som ska få tillstånd. Samtidigt säkerställer dock kriteriet att frekvensutrymmet för digital kommersiell radio, som är begränsat vad gäller hur många programtjänster som kan sändas, inte används på ett sådant sätt att den enskilde endast kan få del av viss information. Enligt regeringens mening skapar således det föreslagna urvalskriteriet goda förutsättningar för att den enskilde ska ges möjlighet till information med olikartad inriktning. Ett sådant urvalskriterium står, enligt regeringen, i överensstämmelse med grundlagens krav på en strävan efter största möjliga informationsfrihet.

Regeringen föreslår att ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får förenas med villkor som avser skyldighet att sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området, att sända under en viss minsta tid, att använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor samt att använda en viss teknik vid s.k. referensbandning.

Vidare får ett tillstånd att sända kommersiell radio, enligt regeringens förslag, förenas med villkor som avser skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud, att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i begränsad omfattning.

Innan tillståndsmyndigheten meddelar beslut om tillstånd ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som myndigheten avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande godtagit.

Den som ansöker om tillstånd att sända digital kommersiell radio ska betala en ansökningsavgift. Om en tillståndshavare ansöker om att överlåta ett tillstånd ska denne också betala en ansökningsavgift. Avgiften ska motsvara tillståndsmyndighetens kostnad för att handlägga ett tillståndsärende. En tillståndshavare ska kunna inneha mer än ett sändningstillstånd för digital kommersiell radio. Det bör dock eftersträvas att tillstånden fördelas till flera av varandra oberoende programföretag.

Regeringen föreslår att ett tillstånd att sända digital kommersiell radio ska kunna överlåtas om tillståndsmyndigheten medger det. Tillståndsmyndigheten ska vid ansökan om medgivande till överlåtelse pröva om förvärvaren uppfyller kraven för att beviljas tillstånd. Vidare ska myndigheten pröva om ägarkoncentrationen bland dem som innehar tillstånd att sända digital kommersiell radio därigenom skulle påverkas i mer än ringa omfattning eller om överlåtelsen skulle föra med sig en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

Enligt regeringens förslag ska ett tillstånd att sända kommersiell radio gälla i åtta år. Om det finns särskilda skäl ska tillståndsmyndigheten kunna besluta om en kortare tid. Ett tillstånd ska inte kunna förlängas.

Förbudet mot att sponsra nyhetsprogram i ljudradio bör, enligt regeringen, fortsatt gälla. Något förbud mot att sponsra s.k. enkla meddelanden eller någon begränsning i övrigt av vilka program som får sponsras bör dock inte införas. Som skäl anför regeringen att sponsring är ett sätt för de kommersiella radioaktörerna att öka sina intäkter. För att förbättra branschens affärsmässiga möjligheter bör möjligheterna att sponsra program utökas.

Motioner

I motion 2009/10:K13 begär Berit Andnor m.fl (s, v, mp) yrkande 3 ett tillkännagivande till regeringen om kommersiell radio. Motionärerna finner det angeläget att följa den analoga kommersiella radions utveckling på kort sikt, men särskilt den digitala på längre sikt. Det är viktigt att utvecklingen och finansieringen av digital radio blir en gemensam angelägenhet för Sveriges Radio och de kommersiella radiobolagen tillsammans. Motionärerna anser att de förslag som regeringen lagt inte kommer att främja utvecklingen av och skapa förutsättningar för en utbyggnad av den digitala radion. Därför anser de det angeläget att fortsätta dialogen med branschen.

I samma motion yrkande 4 begär motionärerna ett tillkännagivande till regeringen om slutet anbudsförfarande för frekvenstilldelning för den analoga radion efter 2018. Motionärerna ser problem med det slutna anbudsförfarandet, som kommer att gälla för alla efter 2018, och tror att det vore klokt att överväga andra modeller för tillståndstilldelning. Risken med ett slutet anbudsförfarande är att det leder till att endast kapitalstarka aktörer kommer att få tillstånd. Med fler frekvenser ökar möjligheten att även på den analoga marknaden ge tillstånd efter andra kriterier, t.ex. de som föreslås för att få sända digital kommersiell radio och på så sätt öka mångfalden på radiomarknaden. Motionärerna anser att det är viktigt att noga följa utvecklingen när den nya modellen med slutet anbudsförfarande används för fördelning av nya sändningstillstånd under perioden fram till 2018.

I nu nämnda motion yrkande 6 begärs också ett tillkännagivande om utökat frekvensutrymme på FM-bandet. Motionärerna ställer sig positiva till att fler sändningsområden upplåts för analog kommersiell radio på FM-bandet. De anser dock att det är uppseendeväckande, och stridande mot vedertagna parlamentariska traditioner, att endast några få veckor före valet tilldela nya sändningstillstånd som löper över två mandatperioder och därmed förhindra andra möjligheter till utveckling inom detta område. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Johan Pehrsson (fp) begär i motion 2009/10:K403 ett tillkännagivande om mångfald när det gäller kommersiell radio i Örebro. Enligt motionären är det numera en aktör, SBS Radio, som innehar de två sändningstillstånd som finns i Örebro. Mångfalden har upphört och i stället ser vi en form av kommersiellt monopol. För att skapa en mångfald när det gäller kommersiell radio bör regeringen, enligt motionären, möjliggöra ett ökat utbud av frekvenser och att priset för dessa tillstånd sätts på ett sådant sätt att fler radiostationer än två kan bli tillgängliga för medborgarna i Örebro.

Utskottets ställningstagande

Regeringen föreslår att tillstånd att sända analog kommersiell radio ska fördelas genom ett slutet anbudsförfarande. Den som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och som angett den högsta sändningsavgiften av samtliga sökande ska beviljas tillståndet. Som skäl har regeringen bl.a. anfört att varken auktionsmetoden eller metoden med urval enligt särskilda kriterier har visat sig leda till större mångfald.

Fördelen med ett slutet anbudsförfarande är att risken för att anbuden höjs på ett omotiverat sätt minskar, något som skedde vid auktionerna. Buden kan också förväntas bli ekonomiskt bärkraftiga och marknadsmässiga genom att en sökande noga måste tänka igenom hur stor avgift denne kan tänka sig att betala för att få tillståndet.

Utskottet delar regeringens bedömning att en övergångsperiod om åtta år för befintliga tillståndshavare är rimlig med hänsyn till nuvarande tillståndshavare och till genomförandet av det nya systemet för urval.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 4 och yrkande 6 och motion 2009/10:K403 (fp).

När det gäller digital kommersiell radio föreslår regeringen att tillstånden ska fördelas med utgångspunkt i att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk för olika programtjänster så att de tillgodoser olika intressen och smakriktningar. Det föreslagna urvalskriteriet ger möjlighet för alla programföretag att delta i tillståndsgivningen, vilket enligt utskottets mening är väl förenligt med yttrandefrihetsgrundlagens krav på att det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet. Såsom regeringen anför innebär det föreslagna kriteriet i någon mån att staten griper in i den enskildes frihet att inhämta och ta emot upplysningar. Frekvensutrymmet är dock begränsat. Genom det föreslagna urvalskriteriet säkerställs att den enskilde ges möjlighet till information med olikartad inriktning, vilket enligt utskottet är förenligt med grundlagens krav på strävan efter största möjliga informationsfrihet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 3.

Icke-kommersiella medier

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att slopa det s.k. riksförbudet för närradion och avstyrker motion K13 yrkande 10. Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om lokal icke-kommersiell tv.

Jämför reservation 9 (s, v, mp).

Gällande ordning

Enligt 3 kap. 2 § YGL ska det finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger. Närmare föreskrifter meddelas i lag.

Med närradio avses enligt 4 kap. 1 § radio- och tv-lagen lokala ljudradiosändningar för föreningslivet. Sändningsområdet för närradio omfattar normalt en kommun (4 kap. 2 §). Tillstånd att bedriva närradiosändningar kan ges till ideella föreningar, församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska kyrkan, obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor och närradioföreningar om dessa har anknytning till sändningsområdet (4 kap. 4 §).

Om någon sammanslutning som kan få tillstånd att sända närradio vill få tillstånd och det är tekniskt möjligt ska det finnas en möjlighet att sända närradio i en kommun. Radio- och tv-verket bestämmer vilka som får sända närradio (4 kap. 2 och 3 §§).

Enligt 8 kap. 1 § radio- och tv-lagen är innehavare av elektroniska kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd skyldiga att se till att de anslutna hushållen kan ta emot fyra programtjänster som sänder med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning (vidaresändningsplikt). Innehavare av anläggningar för trådsändning är, enligt 8 kap. 2 § radio- och tv-lagen, skyldiga att i varje kommun där de vidaresänder tv-program till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv-program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag.

Propositionen

Närradio

I propositionen föreslår regeringen att det ska vara möjligt för tillståndshavarna inom närradion att i den omfattning de önskar få sända material som inte har producerats för den egna verksamheten. Den som innehar ett tillstånd att sända närradio får i dag i huvudsak bara sända program som har framställts särskilt för den egna verksamheten, det s.k. riksförbudet. Det finns vissa möjligheter att sända program som inte producerats för den egna verksamheten, men det får ske högst tio timmar per månad. Denna begränsning kan, anför regeringen, i vissa fall utgöra problem för sammanslutningar som vill sända från större organisationers riksmöten eller från andra evenemang som har ett stort lyssnarunderlag och pågår under en längre tid.

Utökade möjligheter att sända program som inte producerats särskilt för den egna verksamheten innebär enligt regeringens mening att det skapas förutsättningar för såväl utbyte av program mellan närradiosändande föreningar som samverkan mellan föreningar för programproduktion i större utsträckning än i dag. Utökade möjligheter till samsändningar kan i längden leda till bättre kvalitet på innehållet och en förbättrad ekonomi för sammanslutningarna, anför regeringen. Att ge tillståndshavarna möjlighet att sända både egenproducerade och centralproducerade program bör, enligt regeringens bedömning, kunna öka föreningslivets intresse och engagemang för närradion.

När det gäller den kommersiella radion föreslår regeringen att kraven på att sända en viss mängd eget eller lokalt material slopas och att en ny modell – slutet anbudsförfarande – införs för fördelning av tillstånden. Sändningsavgiften kommer på ett bättre sätt än i dag att avspegla de kommersiella förutsättningarna för att bedriva radioverksamhet i ett visst område. Regeringen bedömer att nya villkor för den kommersiella radion kommer att medföra ett minskat intresse från de kommersiella aktörernas sida att använda närradiofrekvenser för sina sändningar. Därigenom skapas också, enligt regeringen, bättre förutsättningar att genomföra förbättringar för närradion så att det även fortsättningsvis kan vara en attraktiv möjlighet för det lokala ideella föreningslivet att sända radio.

Regeringen föreslår att det ska vara tillräckligt att det finns särskilda skäl för att sändningsområdet för närradio ska kunna vara större än en kommun.

Vidare föreslår regeringen att tillståndshavarkretsen när det gäller närradiosändningar utökas till att omfatta alla registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till ett sändningsområde. Det ska enligt propositionen inte längre vara möjligt för obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor att få tillstånd att bedriva närradiosändningar. I stället kan studentföreningar ges tillstånd att bedriva närradio i egenskap av ideella föreningar.

Lokal icke-kommersiell tv

Regeringen föreslår att skyldigheten att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag ska gälla dem som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät i stället för en anläggning för trådsändning. Ändringen innebär att skyldigheten att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag inte bara kan ligga på den som förfogar över ett traditionellt kabel-tv-nät, dvs. nät som inrättats för att distribuera tv-sändningar, utan även andra kabelnät, t.ex. bredbandsnät. Bestämmelsen blir med andra ord teknikneutral.

I propositionen föreslår regeringen även att den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät och som i nätet vidaresänder tv-program till allmänheten med både analog och digital teknik ska vara skyldig att tillhandahålla såväl analogt som digitalt sändningsutrymme för de lokala kabelsändarföretagens sändningar.

Motion

I motion 2009/10:K13 begär Berit Andnor m.fl. (s, v, mp) i yrkande 10 ett tillkännagivande till regeringen om närradion. Motionärerna anför att regeringens förslag om att kravet på eget material, det s.k. riksförbudet, ska slopas väcker kritik från många håll. Bland annat menar Konkurrensverket att det finns en uppenbar risk att förslaget leder till en snedvridning av konkurrensen på annonsmarknaden. Andra som yttrat sig anser att förslaget riskerar att tränga undan det lokala utbudet i dagens närradio och även att slå ut den ideella närradion. Motionärerna instämmer i denna kritik och anser inte att det s.k. riksförbudet ska slopas.

Utskottets ställningstagande

Regeringen föreslår att det ska vara möjligt för tillståndshavarna inom närradion att i den omfattning de önskar få sända material som inte är egenproducerat. I dag finns en begränsning som innebär att sådant material endast får sändas högst tio timmar per månad. Utskottet delar regeringens bedömning att det genom slopandet av det s.k. riksförbudet ges ökade möjligheter till samsändningar för föreningar, vilket i längden kan leda till en bättre kvalitet på innehållet och en förbättrad ekonomi för sammanslutningarna. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag och avstyrker motion 2009/10:K13 (s, v, mp) yrkande 10.

Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om lokal icke-kommersiell tv.

Myndigheter och tillsyn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att Granskningsnämnden för radio och tv och Radio- och tv-verket avvecklas och ersätts med en ny myndighet, Myndigheten för radio och tv samt avstyrker motion K13 yrkande 1. Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om att Taltidningsnämndens verksamhet överförs till Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Utskottet avstyrker motion K13 yrkande 2 om Post- och telestyrelsens roll för radio och tv.

Jämför reservation 1 (s, v, mp) och 10 (s, v, mp).

Gällande ordning

Enligt 7 kap. 4 § YGL får det i lag föreskrivas att en nämnd ska granska om radioprogram som har sänts på annat sätt än genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får bara uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskriften eller villkoren. I lagen får det föreskrivas att ett föreläggande får förenas med vite. Det är med stöd av denna bestämmelse i YGL som Granskningsnämnden för radio och tv utför efterhandsgranskningen av radioprogram.

Propositionen

Myndigheten för radio och tv

Regeringen föreslår att Radio- och tv-verket och Granskningsnämnden för radio och tv avvecklas samt att verksamheten förs över till en nybildad myndighet, Myndigheten för radio och tv. Den särskilt sammansatta granskningsnämnden inordnas som ett särskilt beslutsorgan i den nya myndigheten. Kostnaderna för genomförandet av de angivna organisationsförändringarna ska rymmas inom myndigheternas förvaltningsanslag.

Som skäl för förslaget anför regeringen att utvecklingen på medieområdet går fort och att radio- och tv-utbudet under det senaste decenniet har ökat kraftigt, både när det gäller nya kanaler och plattformar för sändningar och medietjänster. Såväl nationellt som inom Europeiska unionen och internationellt sker ett fortlöpande arbete för att anpassa gällande regelverk till utvecklingen på medieområdet. Det innebär att den eller de myndigheter som på nationell nivå ansvarar för mediefrågor måste ha en organisation som kan möta de krav och behov förändringarna medför och som samtidigt möjliggör en effektiv och ändamålsenlig förvaltning. En större och mer samlad medieorganisation skulle, enligt regeringen, medföra en stärkt och breddad kompetens jämfört med dagens situation. Vidare kan överlappningen av vissa administrativa funktioner på så sätt minska, vilket skulle frigöra resurser för kärnverksamheterna och skapa förutsättningar för en mer effektiv och ändamålsenlig användning av statens medel. Vidare underlättas myndighetskontakterna för aktörerna på medieområdet om en och samma myndighet har hand om samtliga frågor för såväl radio som tv. En större myndighet torde också öka myndighetens tyngd och inflytande i t.ex. internationella sammanhang.

När Radio- och tv-verket och Granskningsnämnden för radio och tv inrättades 1994 var antalet aktörer på mediearenan få. I dag är antalet aktörer betydligt fler, och medier konsumeras på en mängd olika sätt och via en rad olika plattformar. Varje enskilt sändningstillstånd har därmed inte längre lika stor betydelse som det hade under 1990-talet. Skälen för att en myndighet ska ansvara för tillståndsgivningen och en annan för efterhandsgranskningen av sända program är därför enligt regeringens mening inte längre lika starka som när de två myndigheterna inrättades. I stället innebär medieutvecklingen att det finns omfattande fördelar med att slå samman de två myndigheterna, anför regeringen.

För att upprätthålla kraven enligt yttrandefrihetsgrundlagen är det, enligt regeringens bedömning, nödvändigt att den särskilt sammansatta granskningsnämnden behålls och att den har kvar sin uppgift att granska innehållet i sända program, i såväl radio som tv. Nämnden kommer enligt regeringens förslag att utgöra ett särskilt beslutsorgan inom den nybildade myndigheten för radio och tv. Den särskilda nämnden har hittills ingått som en del av myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv. Nämnden och myndigheten har hittills haft samma namn, och organisationsformen har därför inte varit uppenbar. Lagrådet har satt i fråga om regeringens förslag överensstämmer med bestämmelsen i 7 kap. 4 § YGL. Regeringen anser inte att det av ordalydelsen i bestämmelsen framgår att den särskilda nämnden måste vara en självständig myndighet. Sammanfattningsvis anser regeringen att det bakomliggande syftet med 7 kap. 4 § YGL, att garantera en kvalificerad och rättssäker efterhandsgranskning av radio- och tv-program, även framgent kommer att upprätthållas genom bibehållandet av den särskilda granskningsnämnden vid den nya myndigheten.

Möjligheten för regeringen att föreskriva att en tjänsteman vid myndigheten får besluta i friande granskningsärenden får ingen motsvarighet i den nya lagen. Som skäl för att i stället låta nämnden fatta alla beslut i granskningsärenden, även de friande besluten, anför regeringen att det skulle göra den föreslagna organisationsförändringen tydligare när det gäller ansvarsfördelning och beslutsvägar.

När det gäller tillsynsansvar är regeringens utgångspunkt att granskningsnämnden för radio och tv även fortsättningsvis ska ha hand om tillsynen över innehållet i sändningar. Till följd av att bestämmelser om beställ-tv införs i den nya radio- och tv-lagen utvidgas dock nämndens tillsynsansvar till att även avse beställ-tjänster. Nämnden ska således övervaka att beställ-tv följer bestämmelser om bl.a. sändningsbeteckning, annonssignatur, sponsring, barnreklam, nyhetspersoner i annonser, produktplacering och otillbörligt gynnande. Nämnden bör, enligt regeringen, även fortsättningsvis ha uppgiften att bedöma om SVT, SR och UR har uppfyllt sina uppdrag.

Myndigheten för radio och tv ska utöva övrig tillsyn som inte faller under Justitiekanslerns, Konsumentombudsmannens eller granskningsnämndens ansvar. Samtliga tillsynsuppgifter som kansliet vid den nuvarande Granskningsnämnden för radio och tv har hand om ska i fortsättningen utföras av Myndigheten för radio och tv.

Regeringen föreslår vidare att Myndigheten för radio och tv övervakar efterlevnaden av krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning när beslutet har meddelats av myndigheten. Om beslutet i stället har meddelats av regeringen övervakas efterlevnaden av sådana krav av granskningsnämnden för radio och tv.

Taltidningsnämnden

Regeringen föreslår även att Taltidningsnämnden avvecklas som myndighet och att kostnaderna för att genomföra de angivna organisationsförändringarna ska rymmas inom myndighetens förvaltningsanslag. Regeringens bedömning är att Taltidningsnämndens verksamhet bör föras över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Som skäl för förslaget anför regeringen att Taltidningsnämnden och Talboks- och punktskriftsbiblioteket riktar sig till samma målgrupper för att tillgodose deras särskilda behov och att det därför framstår som allt väsentligare med en långtgående samverkan dem emellan om bl.a. taltidningsverksamheten ska kunna utvecklas. Det är, anför regeringen, en fördel om ärenden om taltidningar kan avgöras av ledamöter med särskild erfarenhet och kompetens på området. Den särskilt sammansatta taltidningsnämnden bör därför behållas, men få formen av ett särskilt beslutsorgan vid Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Motion

I motion 2009/10:K13 begär Berit Andnor m.fl. (s, v, mp) i yrkande 1 att riksdagen ska avslå regeringens förslag om att slå ihop Radio- och tv-verket med Granskningsnämnden. Motionärerna anför att när dessa myndigheter bildades 1994 diskuterades möjligheten att skapa endast en myndighet i stället för två. Så blev inte fallet, inte minst av skälet att det ansågs viktigt med en oberoende och fristående granskningsmyndighet. Detta skäl är fortfarande giltigt, särskilt som mediearenan sedan dess har vuxit och medier konsumeras på ännu fler sätt i dag. Motionärernas bedömning är att det inte har tillkommit något som talar för att tillståndsgivning och granskning ska ligga under samma myndighet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

I samma motion begär motionärerna också ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om Post- och telestyrelsens roll för radio och tv (yrkande 2). Det finns, enligt motionärerna, en problematik med att Post- och telestyrelsen både har en främjande roll och en myndighetsroll när det gäller tillståndsgivning och tillsyn. Det måste också finnas en bra balans mellan möjligheten att sända och utveckla radio och tv och tillgången till övrig elektronisk kommunikation. Motionärerna anser att det bör göras en översyn och en helhetsbedömning vad gäller de myndigheter som har till uppdrag att verka inom radio och tv och telekommarknaden. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Medielandskapet har genomgått stora förändringar sedan Radio och tv-verket och Granskningsnämnden för radio och tv inrättades 1994. Den alltjämt pågående och snabba utvecklingen på området förutsätter en myndighetsorganisation som kan möta både de krav och de behov som förändringarna medför. Utskottet ser, liksom regeringen, en rad fördelar med en större och mer samlad medieorganisation. Genom sammanslagningen till en ny myndighet för radio och tv samlas kompetensen under en myndighet. Överlappningen av administrativa funktioner minskar, vilket frigör resurser för myndighetens kärnverksamhet och skapar förutsättningar för en mer effektiv och ändamålsenlig användning av statens medel. Samtidigt möjliggörs en samlad bevakning av medieområdet såväl nationellt som internationellt. Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Motion 2009/10:K13(s) yrkande 1 avstyrks.

Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om att Taltidningsnämndens verksamhet ska föras över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Verksamheten vid båda dessa organ riktar sig mot samma målgrupp, och det torde vara till gagn för taltidningsverksamheten som helhet att den samlas under ett och samma organ.

Utskottet finner inte anledning att göra något tillkännagivande med anledning av motion 2009/10:K13 yrkande 2. Motionen avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.

Avvecklande av Granskningsnämnden för radio och tv, Radio- och tv-verket och Taltidningsnämnden, punkt 1 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 1 och avslår proposition 2009/10:115 punkt 15.

Ställningstagande

Redan när Radio- och tv-verket och Granskningsnämnden bildades 1994 diskuterades möjligheten att skapa endast en myndighet i stället för två. Så blev dock inte fallet, inte minst av skälet att det ansågs viktigt med en oberoende och fristående granskningsmyndighet. Detta skäl är enligt vår mening fortfarande giltigt, särskilt som mediearenan sedan dess har vuxit och medier konsumeras på ännu fler sätt i dag. Vår bedömning är att det inte har tillkommit något som talar för att tillståndsgivning och granskning nu bör ligga under en och samma myndighet.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

2.

Sponsring, reklam och produktplacering, punkt 5 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 5.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det verkliga syftet med sponsringsmeddelandena givetvis att de ska utgöra reklam för de berörda företagen, inte att varna tittare om att programmet är sponsrat. I propositionen föreslår regeringen att det, utom i vissa typer av program, inte ska finnas någon begränsning av hur många reklamavbrott som får göras. Sammantaget innebär regeringens förslag att det ska få förekomma upp till 12 avbrott per timme. Regeringens förslag att sponsringsmeddelanden under pågående program får lämnas i början och slutet av varje annonsavbrott innebär att sådana meddelanden, om man utnyttjar möjligheten att sända sponsringsmeddelanden maximalt, får lämnas upp till 24 gånger per timme eller 2 gånger var 5:e minut. För att uppfylla syftet att informera tittarna skulle det enligt vår uppfattning vara fullt tillräckligt om sponsringsmeddelanden förekom i början och slutet av ett program.

Vi föreslår att sponsringsmeddelanden i samband med annonsavbrott ska få lämnas vid högst tre tillfällen per timme mellan hela klockslag. Vi finner inte anledning att ändra vår tidigare uppfattning att 8 minuter reklam per timme är tillräckligt i kommersiell radio och tv. Sponsring, reklam och produktplacering sett som en helhet blir med regeringens förslag alltför omfattande enligt vår mening och riskerar att störa programinnehållet. Vi föreslår därför en översyn för att se till helheten vad gäller sponsring, reklam och produktplacering.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.

Konsumenters valfrihet över kabel-tv-nätet, punkt 6 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 8.

Ställningstagande

Den enskilda konsumenten har i praktiken väldigt lite inflytande över kabel-tv-utbudet eftersom det är beroende av hur man bor. Särskilt i flerfamiljshus är hyresgäster och bostadsrättsinnehavare bundna till kollektiva lösningar. Det vore önskvärt med större valfrihet för den enskilda abonnenten. Vi delar inte regeringens bedömning att det inte finns någon rättslig förutsättning för ökad konkurrens i kabel-tv-nät och anser att det borde utredas vidare om inte kabelnäten skulle kunna öppnas för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer genom någon form av samtrafikskyldighet så att abonnenten får ökad möjlighet att själv välja sitt tv-utbud.

Detta bör ges regeringen till känna.

4.

Utökad vidaresändningsplikt, punkt 7 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 9.

Ställningstagande

Frekvensutrymmet har ökat i och med att de digitala sändningarna även inom kabelnäten ökat, och vi föreslår därför att man ska utöka vidaresändningsplikten till att gälla alla de programtjänster som sänds av svenska tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom tv-avgiften, i praktiken hela SVT:s utbud av programtjänster.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5.

Tillståndsplikt för tv-sändningar, punkt 8 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 7.

Ställningstagande

Ett skäl att ha tillståndsplikt är att via tillståndsgivningen styra frekvensanvändningen för radio- och tv-sändningar. Något sådant skäl anses inte föreligga för frekvenser utanför de egentliga rundradiobanden. Regeringen föreslår därför att gränsen för tillståndsplikt ska sänkas till 790 MHz. Vi anser att ett problem med detta förslag är att det fortfarande kommer att krävas tillstånd för att sända marksänd tv på frekvenser under 790 MHz. Om regeringen beslutar att minska området för tillståndspliktiga tv-sändningar kommer det alltså inte att bli tillåtet att sända tv utan tillstånd i det frekvensutrymme som de tillståndspliktiga tv-sändningarna lämnar.

Följande exempel illustrerar problemet. Anta att regeringen, efter förslag från intressenter inom telekombranschen, beslutar att tillståndspliktiga tv-sändningar inte ska få bedrivas på frekvenser högre än 698 MHz. Eftersom det fortfarande krävs tillstånd för att sända tv på frekvenser mellan 698 och 790 MHz och sådana tillstånd inte kan meddelas kommer det att vara fritt fram för Post- och telestyrelsen att fördela utrymmet uteslutande för andra ändamål. Intressenter som vill fortsätta att använda utrymmet för tv-sändningar kommer inte att ha möjlighet att konkurrera med telekomintressenterna, vilket också kan innebära att staten får mindre betalt för frekvenserna än om principen om teknik- och tjänsteneutralitet hade tillämpats. För att telekomintressenterna inte ska ges monopol på det frekvensutrymme som i framtiden kan komma att inte längre användas för tillståndspliktiga tv-sändningar bör den föreslagna lagregeln, enligt vår mening, ändras enligt följande: Om regeringen har fattat beslut enligt 1 § om att ett mindre sändningsutrymme får upplåtas krävs dock inte tillstånd för sändningar på frekvenser som inte omfattas av regeringens beslut.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6.

Kommersiell radio, punkt 9 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 3.

Ställningstagande

Det är enligt vår mening viktigt att följa den kommersiella radions utveckling, särskilt den digitala på längre sikt. Vi anser inte att regeringens förslag kommer att främja utvecklingen av och skapa förutsättningar för en utbyggnad av den digitala radion, och vi anser att det är därför angeläget att fortsätta dialogen med branschen.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

7.

Slutet anbudsförfarande för analog radio, punkt 10 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi ser problem med det slutna anbudsförfarandet som kommer att gälla för alla efter 2018, och det vore enligt vår mening klokt att överväga andra modeller för tillståndstilldelning. Risken med ett slutet anbudsförfarande är att det leder till att endast kapitalstarka aktörer kommer att få tillstånd. Med fler frekvenser ökar möjligheten att även på den analoga marknaden ge tillstånd efter andra kriterier, t.ex. de som föreslås för att få sända digital kommersiell radio och på så sätt öka mångfalden på radiomarknaden. Om den nya modellen med slutet anbudsförfarande tas i anspråk anser vi att det är viktigt att noga följa utvecklingen när den används för fördelning av nya sändningstillstånd under perioden fram till 2018.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

8.

Utökat frekvensutrymme på FM-bandet, punkt 11 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi ställer oss positiva till att fler sändningsområden upplåts för analog kommersiell radio på FM-bandet. Vi anser dock att det är uppseendeväckande, och stridande mot vedertagna parlamentariska traditioner att, endast några få veckor före valet tilldela nya sändningstillstånd som löper över två mandatperioder och därmed förhindra andra möjligheter till utveckling inom detta område.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

9.

Närradio, punkt 12 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser inte att regeringens förslag att kravet på eget material, det s.k. riksförbudet, ska slopas. Det finns en uppenbar risk att förslaget leder till en snedvridning av konkurrensen på annonsmarknaden. Förslaget riskerar också att tränga undan det lokala utbudet i dagens närradio och även att slå ut den ideella närradion.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

10.

Post- och telestyrelsens roll för radio och tv, punkt 13 (s, v, mp)

 

av Berit Andnor (s), Yilmaz Kerimo (s), Helene Petersson i Stockaryd (s), Billy Gustafsson (s), Marianne Berg (v), Phia Andersson (s) och Mikael Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2009/10:K13 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att det är problematiskt med Post- och telestyrelsens dubbla roller. PTS har dels en främjande roll när det gäller t.ex. information till konsumenter, dels en myndighetsroll när det gäller tillståndsgivning och tillsyn.

Det måste enligt vår mening också finnas en bra balans mellan möjligheten att sända och utveckla radio och tv och tillgången till övrig elektronisk kommunikation. Vi anser därför att en översyn och en helhetsbedömning bör göras vad gäller de myndigheter som har till uppdrag att verka inom radio och tv och telekommarknaden.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Proposition 2009/10:95

Proposition 2009/10:95 Luftfartens lagar:

Riksdagen antar regeringens förslag till

22.  lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486).

Endast lagförslag 22 behandlas.

Proposition 2009/10:115

Proposition 2009/10:115 En ny radio- och tv-lag:

1.

Riksdagen antar regeringens förslag till radio- och tv-lag.

2.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

3.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262).

4.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.

5.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

6.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581).

7.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument.

8.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000).

9.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.

10.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281).

11.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

12.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

13.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486).

14.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:000).

15.

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om avvecklande av myndigheterna Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Taltidningsnämnden (avsnitten 14.2 och 14.3).

16.

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om att anslagen 8:1 Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden, 8:4 Radio- och TV-verket och 8:5 Granskningsnämnden för radio och TV under utgiftsområde 1 Rikets styrelse under 2010 får disponeras för att genomföra föreslagna organisatoriska förändring (avsnitten 14.2 och 14.3).

Följdmotion med anledning av proposition 2009/10:115

2009/10:K13 av Berit Andnor m.fl. (s, v, mp):

1.

Riksdagen avslår regeringens förslag om att slå ihop Radio- och tv-verket med Granskningsnämnden.

2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Post- och telestyrelsens roll för radio och tv.

3.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kommersiell radio.

4.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om slutet anbudsförfarande för frekvenstilldelning för den analoga radion efter 2018.

5.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om sponsring, reklam och produktplacering i kommersiell radio och tv.

6.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utökat frekvensutrymme på FM-bandet.

7.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillståndsplikt för tv-sändningar.

8.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stärka konsumenternas inflytande över kabel-tv-nätet.

9.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vidaresändningsplikten.

10.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om närradion.

11.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillgängligheten för personer med funktionshinder.

Proposition 2009/10:193

Proposition 2009/10:193 Tillgängliga elektroniska kommunikationer:

1.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Förslagspunkten behandlas endast såvitt avser 3 kap. 10 §.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2009

2009/10:K313 av Christer Winbäck (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kostnad för tv-abonnemang.

2009/10:K342 av Yvonne Andersson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda en förstärkt valfrihet när det gäller konsumentens möjlighet att välja tv-utbud som alternativ till ”kollektivanslutning” till kabelnät.

2009/10:K372 av Thomas Bodström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om reklamavbrott och andra avbrott i tv-program.

2009/10:K389 av Ulf Holm (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att begränsa annonstiderna i radio och tv.

2009/10:K394 av Kent Härstedt och Olle Thorell (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om alkoholreklamförbud.

2009/10:K403 av Johan Pehrson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om mångfald när det gäller kommersiell radio i Örebro.

2009/10:C440 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp):

2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om totalförbud för tv-reklam riktad till barn under tolv år.

2009/10:So510 av Agneta Lundberg m.fl. (s, mp, v):

6.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tv-reklam för alkohol.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Regeringens lagförslag

I proposition 2009/10:95 framlagda förslag.

Bilaga 4

Utskottets lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §1 [ Senaste lydelse 2008:504.]

Talan får avse att åtgärder ska vidtas mot någon för att denne åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla

1. förbud eller ålägganden med stöd av 23, 24, 26 och 27 §§ marknadsföringslagen (2008:486) eller förbud enligt 3 och 6 §§ lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller

2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 17 kap. 5 och 6 §§ radio- och tv-lagen (2010:000), eller

3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §2 [ Senaste lydelse 2010:16.]

Talan ska väckas vid

 

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:486) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. Förvaltningsrätten i Stockholm i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och TV-lagen (1996:844),

2. Förvaltningsrätten i Stockholm i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och tv-lagen (2010:000),

3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

––––––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010

2 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §1 [ Senaste lydelse 2009:1084.]

Lagen tillämpas

1. då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet,

2. på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844),

2. på sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:000),

3. då Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen2 [ EUT L 364, 9.12.2004, s. 1 (Celex 32004R2006).], och

4. då behörig myndighet fullgör sina skyldigheter enligt Europarlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden3 [ EUT L 376, 27.12.2006, s. 1 (Celex 32006L0123).].

Bestämmelserna om garantier i 22 § tillämpas inte i fråga om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detsamma gäller bestämmelserna i 4 § tredje stycket och 7 § när en näringsidkare, som är etablerad i en annan stat än Sverige inom EES, riktar marknadsföring mot en annan näringsidkare.

3 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

4 kap.

10 §

Vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter får inte användas kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program. Detta gäller även för sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844).

Vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter får inte kommersiella annonser i ljudradioprogram, tv-program eller beställ-tv användas. Det gäller även sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:000).

_________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

4 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt förslagspunkt 3

Utskottets förslag

1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– luftfartslagen (1957:297),

 

– konsumentkreditlagen (1992:830),

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– alkohollagen (1994:1738),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– radio- och tv-lagen (2010:000),

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.

– konsumentkreditlagen (1992:830),

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– alkohollagen (1994:1738),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– radio- och tv-lagen (2010:000),

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, och

 

– lagen (2010:000) om lufttransporter.

––––––––––––––––

Denna lag träder i kraft den 1 september 2010.