Anf. 159 Ola Johansson (C)
Herr talman! Ja, plötsligt händer det! Äntligen - inte en dag för sent - lägger regeringen fram förslag som innebär förenklingar i plan- och bygglagen. Det är skarpa och konkreta förslag, åtminstone på papperet, som kan innebära kortare planprocesser och en större förutsägbarhet för dem som vill, kan och ska bygga bostäder.
Men under förra mandatperioden hördes det raljerande toner från de rödgröna om alla utredningar och uppdrag - dutt, dutt.
Vänner! Resultatet av detta är fortfarande det enda som kommer hit till riksdagen för ställningstagande, då ofta för sent och för lite. Det gäller exempelvis kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser och kanske allra mest den förordning om buller som, när den slutligen kom, bara marginellt förbättrade möjligheterna att få fram bostäder centralt intill trafik och verksamheter som kan ge ljud ifrån sig.
Herr talman! Vi kan konstatera att även regionplaneringsreformen dröjer. Regeringen vill invänta den nya regionindelningen som - om det inte havererar fullständigt, vilket det kanske gör - kommer att genomföras först 2023.
Med en tydligare roll för regioner och län för den fysiska planeringen ökar kraven på kommunerna att ha planer för bostäder framme, så att utbyggnaden kan ske samordnat med infrastruktur i arbetsmarknadsregionerna, små och stora.
Samtliga partier som ingick i Bostadsplaneringskommittén var överens, och Kaplan försatte inte något tillfälle att berätta om hur viktigt han tyckte det var att det nu har arbetats gemensamt med bostadspolitiken. Nu hörs inget sådant längre, i alla fall inte om det förslaget.
I stället bjuds det in till samtal med regeringen. Det är inget ont i det, men mycket av det som vi förväntas tala om i de samtalen är sådant som med allra största säkerhet skulle tas emot med öppna armar här i riksdagen om det leder till ökat bostadsbyggande, snabbare och mer förutsägbara planprocesser, minskade krav på detaljplaner, som Ewa Thalén Finné var inne på, och ökat självbestämmande för kommuner om detaljplanerna och deras antagande och framarbetande.
Herr talman! Alliansregeringen tillsatte och mottog den utredning som ligger till grund för det beslut som vi ska fatta i nästa vecka om att avskaffa länsstyrelsen som överklagandeinstans för detaljplaner och i stället föra över ärendena till våra fem mark- och miljödomstolar. Det gäller antagande, ändring och upphävande av kommunala beslut. Enligt vår mening kunde regeringen ha gått längre och flyttat över även prövningen av bygglov till en högre instans.
Det är ett steg i rätt riktning när länsstyrelsen ges en mer renodlad roll för att medverka till att en plan kan tas fram utan att stå i strid med lagar och nationella intressen och där olika myndigheter samordnas. Förhoppningsvis samråder man med kommuner på ett sådant sätt att bostadsbyggande inte stoppas.
Nu kommer länsstyrelsen inte längre att sitta på två stolar och pröva samma plan som de har medverkat till att ta fram under samrådet. Däremot kommer länsstyrelsen - genom regeringspartierna med stöd av Vänstern och Sverigedemokraterna - att kunna fortsätta upphäva de bygglov som har beviljats som ett resultat av samma plan.
I betänkandet finns en reservation där Centerpartiet, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna tillsammans vill se en överföring även av byggloven till mark- och miljödomstolarna. Det handlar om 110 000 kommunala beslut per år, men det är bara 3 000 av de kommunala besluten som överklagas till första instans, länsstyrelsen, så det är ingen orimlig uppgift, eftersom enskilda bygglov ofta är betydligt mindre komplexa än en detaljplan, som kan omfatta hundratals bostäder. Det är uppskattningsvis bortemot 500 detaljplaner totalt som överklagas, och redan i dag får mark- och miljödomstolarna hantera hälften av dem, sedan länsstyrelsens beslut har överklagats en första gång.
Det är en tidsvinst att hoppa över länsstyrelseledet för detaljplaner - vi håller med om det. Men vi skulle gärna se att även byggloven följde med på den resan.
Är det något man möter när man träffar byggföretag men också kommunala politiker och tjänstemän är det en uppgivenhet över mängden överklaganden, den långa fördröjning det ger innan man kan sätta spaden i jorden och få bostäder färdiga och känslan av att aktörer som över huvud taget inte är berörda överklagar enbart för att sätta käppar i hjulet för en byggnation som man ogillar och fördröja genomförandet av en plan som ger bostäder.
Ibland tycks de vilja trötta ut den sökande. Om inte annat bidrar de till att det bara är de största, mest kända, uthålliga och kapitalstarka byggföretagen som klarar att fullfölja en sådan process. De små företagen avstår hellre, och därmed minskar konkurrensen och kostnadseffektiviteten i byggbranschen.
Herr talman! Det är av den anledningen vi i Centerpartiet och övriga allianspartier passar på att reservera oss till förmån för att regeringen borde överväga att minska den sakägarkrets som i dag tar sig rätten att överklaga planbeslut. Det handlar om att låta utreda vilken effekt det skulle få för lusten att okynnesöverklaga om det belades med någon form av avgift.
För Centerpartiet, som är ett liberalt parti, är individens rätt att sätta sig upp mot myndigheter grundläggande. Det bör inte vara förbehållet de rika att säga sin mening, men mot detta ska individers möjligheter att själva förverkliga sina bodrömmar vägas. Avgiften ska inte vara hög och måhända gälla bara de fall där utgången är klar men där det bara handlar om att fördröja. Detsamma ska gälla överklaganden av bygglov inom en plan, om inga nya omständigheter har tillkommit sedan planen vunnit laga kraft.
Till slut kan vi konstatera att inget av detta kanske skulle behövas om överklagandeprocessen kunde snabbas på genom mer resurser till mark- och miljödomstolarna, en välvilligare tolkning gentemot den sökande och en stupstock för långa handläggningstider.
Vi har i dag ett bostadsbyggande som är långt över vad det har varit tidigare. Det beror inte på den nuvarande regeringen utan på den föregående, där Centerpartiet deltog. Den rödgröna regeringens budget, med sitt investeringsstöd och bidrag till kommunerna för att de ska klara av sin självklara uppgift att planera för att bygga, har gällt i bara 65 dagar. Det finns inte heller något färdigt regelverk för vem, hur och för vad man kan söka dessa subventioner. Det som åstadkoms nu är alltså inget som ni kan slå er för bröstet för.
Däremot är det upp till bevis nu! Tveka inte att föra fram fler regelförenklingar och passa också på att ta bort de regleringar som hindrar investeringar i hyresrätter! Utmaningen vi har är enorm. Vi från Centerpartiet är med och vill ta ansvar så länge det känns konstruktivt och det finns en öppenhet när det gäller att se och lösa problemen.
Vi behöver bygga dubbelt så många bostäder de närmaste åren, eftersom det under decennier har legat en regelmässig hämsko på byggföretagen. Vi behöver lättnader i strandskydd och planprocesser så att fler kan aktiveras och vi får igång byggandet också utanför storstäderna.
Herr talman! En närodlad bostadspolitik börjar med att jag yrkar bifall till reservation 2 och i övrigt yrkar bifall till propositionen. Men det kommer inte att räcka. I den mycket allvarliga situation vi ser framför oss kan inte människor med en inkomst från arbete, med väntande studier eller behov som uppstår till följd av ändrade familjeförhållanden, ålder eller att man är nyanländ få tag i bostäder som passar behoven. Använd i första hand de bostäder som redan finns effektivare och sätt fart på byggandet!
(Applåder)