Bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor

Anf. 38 Dennis Dioukarev (SD)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5. Jag tänkte även säga några ord om motionen som den berör.

Bank-, försäkrings- och kreditupplysnings-frågor

Vi har nog alla sett programmet Lyxfällan. Här möter vi människor som lever över sina resurser, ofta unga vuxna med bristfällig förståelse för sin privatekonomi. De är ofta så skuldsatta att de ser det som sin sista utväg att medverka i ett nationellt tv-program för att få ekonomisk rådgivning och hjälp. Inte sällan har konsumtionskrediter, så kallade snabblån och sms-lån, försatt dem i denna desperata situation.

Dramaturgin i programmet är alltid densamma. Mot slutet av varje avsnitt lyckas deltagarna med nöd och näppe få ihop sin budget. Men det är långt ifrån representativt för hur det ser ut i verkligheten. Under 2014 inkom 56 641 snabblåneärenden till kronofogden. Det var en ökning från 2013 med nästan 7 500 ärenden. Det motsvarar en ökning på 15 procent.

Herr talman! Siffrorna talar sitt tydliga språk, och vi måste agera. Motionen jag föredrar har identifierat ett par problem, och med rätt åtgärder skulle vi kunna stävja denna destruktiva utveckling.

Finansinspektionen registrerar i dag namnen på företag som önskar erbjuda krediter. Man gör också vissa kontroller av lämplighet, men det krävs enbart tillstånd för företag som kombinerar utlåningsverksamhet av krediter med inlåningsverksamhet.

Det finns dock två typer av företag som myndigheten inte har samma tillsyn över. Det handlar om verksamheter som bedriver inlåning från allmänheten och företag som bedriver kreditgivning till konsumenter.

Finansinspektionen lämnade 2011 en rapport till dåvarande regering med huvudförslaget att allt tillsynsansvar för snabblån borde ligga på Finansinspektionen. Detta skedde i samband med antagandet av den nya konsumentkreditlagen, och det är tydligt, inte minst med tanke på ökningen av obetalda snabblån, att det är en bra idé. Många kreditföretag följer uppenbarligen inte konsumentkreditlagen.

Regeringen bör återkomma med ett förslag om att alla finansiella institutioner som erbjuder krediter till konsumenter ska stå under Finansinspektionens tillsyn. De företag som inte sköter sig ska således också kunna förlora sitt tillstånd.

I dag har kreditgivaren ett tydligt ansvar för att lämna information om den effektiva räntan. Kreditgivaren ska även göra en kreditprövning innan utbetalning ska ske. Enligt Konsumentverket, som granskat förfarandet, visar det sig att flera av bolagen som erbjuder snabblån brister i den mycket viktiga prövningen.

Av den anledningen är det nödvändigt att regeringen utreder införandet av ett heltäckande kreditregister med samtliga medborgares skulder för att förbättra företagens möjligheter till kreditprövning och minska risken för överskuldsättning. Kreditregistret måste givetvis vara uppbyggt så att varje enskild persons integritet skyddas och att företag inte kan använda sig av registret för fel ändamål.

Kreditgivare som på ett eller annat sätt brustit i sin kreditprövning bör rimligtvis heller inte kunna vända sig till Kronofogdemyndigheten för att driva in sin fordran.

Största ansvaret för en god etik i såväl marknadsföring som beviljande av kreditlån ligger självfallet hos kreditgivaren. Det är dock viktigt att det finns välfungerande konsumentvägledning för personer som behöver det. Det innebär att det alltid ska vara möjligt för en kredittagare att få stöd genom goda kontaktmöjligheter.

I detta anförande instämde Per Klarberg och Jimmy Ståhl (båda SD).

Anf. 39 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! En dag kom ett brev till bostadsrättsföreningen Lyran i Ånge från den statliga banken SBAB som man var kund hos. I brevet stod det: Vårt uppdrag och vårt ansvar är att ge kunderna bästa service och samtidigt uppfylla ägarnas lönsamhetskrav.

Vidare skrev man: Vi ska framför allt inrikta vår kreditgivning på expansiva regioner runt våra kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö samt större tillväxt- och högskoleorter.

Lite längre ned i brevet skrev man: Vi kommer därför inte framöver att ha samma möjlighet att erbjuda samma villkor som tidigare och inte samma servicegrad.

Avslutningsvis skrev SBAB: Ni kommer framgent inte att erbjudas bundna lån med längre löptid än två år.

Herr talman! SBAB är en statlig bank. Det betyder att vi alla tillsammans äger banken. Det gör att de som bor i bostadsrättsföreningen Lyran i Ånge inte bara är kunder utan också ägare i SBAB. Då borde det vara rimligt att banken inte själv kan bestämma vilka man ska ge service till utan att man ska ge service till alla ägare, oavsett var i landet de bor.

Too big to fail, för stor för att falla, är ett uttryck som användes för att rädda banker vid den senaste finanskrisen 2007-2008. Det handlar alltså om att privata banker har blivit så stora att de har blivit samhällsviktiga. Det gör att vi tillsammans måste rädda dem för att det ekonomiska systemet inte ska haverera - trots att det inte är våra sparkonton som har sett till att de har hamnat i kris utan deras investmentverksamhet, alltså deras spekulationsverksamhet.

I det amerikanska presidentvalet är frågan om bankdelning het. Det amerikanska folket fick rädda många Wall Street-banker samtidigt som 5 miljoner amerikaner tvingades lämna hus och hem.

I Europa har förslagen om bankdelning funnits, men de har snabbt gömts undan och tystats ned.

Låt oss ta Nordea som exempel. Deras verksamhet i Norden och Baltikum omfattar tillsammans 161 procent av Sveriges bnp. Ansvaret för Nordeas risker kan vi tyvärr inte sprida på våra grannar i andra länder, utan hela ansvaret vilar på oss i Sverige.

Det är inte socialism bara för att man föreslår att småspararnas sparkonton och börshajarnas aktieportföljer inte ska vara i samma bankbolag. Det är sund ekonomi att vi som skattebetalare inte en dag ska behöva rädda de banker som gör enorma vinster på att ta enorma risker med oss andra som säkerhet och garanti i bakgrunden.

Alla borde ha rätt att öppna ett bankkonto. I dag är så inte fallet. Men inom kort kommer en EU-lagstiftning att implementeras i Sverige, och då kommer det att bli så. Det betyder dock inte att man kommer att ha rätt till internetbank. Fortfarande kommer personer med skuldsättning att kunna nekas rätt till internetbank eller andra smidiga betalfunktioner av sin bank. I stället hamnar de i ett beroende med dyra betallösningar som enda alternativ för att kunna betala sina räkningar.

Herr talman! En del människor har i dag långa avstånd till att kunna ta ut kontanter. För dem som bor i Vittangi, Hakkas och Fredrika är avståndet till närmaste bankomat mer än fem mil. I Svappavaara finns en statlig gruva men ingen bankomat; den ligger tre mil bort. Vidsel kallas för raketbyn eftersom Försvarsmaktens anläggning för att testa raketer och drönare ligger där. Men någon bankomat har inte byborna sedan förra året. Sammantaget har 117 000 personer mer än två mil till att ta ut kontanter. Av dessa är 36 000 äldre än 65 år.

Någonstans mellan 1 miljon och 1 ½ miljon människor berörs av problem med betaltjänster och skulle ha nytta av att det blev lättare att få tag i grundläggande betaltjänster för kontanter. De som enligt länsstyrelserna upplever mest problem med betaltjänster är föreningar, funktionsnedsatta, äldre, nyanlända och företagare på landsbygden och skärgården.

Enligt Riksbanken görs drygt 20 procent av alla betalningar fortfarande med kontanter. 87 procent av alla svenskar använder kontanter varje månad, och 20 procent av oss använder inte internetbank. Kontanter har alltså fortfarande stor betydelse.

Det är inte konstigt att det är svårt att nå grundläggande betaltjänster i verkligheten. Antalet uttagsautomater har minskat med närmare 500 stycken mellan 2011 och 2015. Bankkontor som hanterar kontanter har minskat kraftigt sedan 2011, från 1 415 stycken till 694 stycken i dag. Det är alltså en halvering. Utöver det har 154 bankkontor stängts.

Handelsbanken var länge en av få banker som valde att behålla kontanthanteringen. Men i mitten av oktober förra året meddelade Handelsbanken att de skulle sluta med kontanter vid 95 kontor runt om i landet. Det innebar att det sista uttagstället för kontanter upphörde på 13 orter. Utöver det har ytterligare 16 orter blivit av med tillgången till kontanter då kontor från andra banker slutade hantera kontanter under förra året.

Remisstiden för Betaltjänstutredningens förslag gick nyligen ut. Flera instanser anser att lagstiftning är nödvändig för att man ska komma till rätta med dagens problem. Tyngst är nog Riksbankens besked. Riksbankschefen Stefan Ingves skrev på DN Debatt: "Ett förslag som borde övervägas är att införa ett lagkrav på bankerna att upprätthålla rimlig kontantservice. Det skulle innebära att bankerna får ett tydligt krav på sig att göra det som förväntas av dem, nämligen att de tar sitt samhällsansvar och ger kunderna den service de förväntar sig." Många andra remissinstanser har instämt i Riksbankens ställningstagande, särskilt bland de ideella organisationerna.

Regeringen ska lämna sin proposition till riksdagen före hösten. Det bästa vore att de föreslår lagstiftning för att skydda konsumenternas tillgång till kontanter. Det näst bästa vore att de föreslår tuffare regler så att det inte ska vara bankerna, framför allt inte storbankerna, som bestämmer om vi ska betala med kort eller kontanter. Bankerna gör nämligen samtidigt miljardvinster. De fyra storbankerna tjänade tillsammans 106 miljarder kronor förra året och delade ut nära 60 miljarder kronor till sina aktieägare.

Det är uppenbart att marknaden inte löser landsbygdens utmaningar. Att se till att det finns tillräckligt god geografisk spridning av grundläggande betaltjänster bör därför fortsätta vara ett statligt ansvar. Till skillnad från i dag skulle en reglering av bankernas ansvar för betaltjänster innebära att det ytterst är staten som avgör när marknaden kan och bör tillgodose kundernas behov eller när det i stället ska vara en statlig uppgift.

Det är naturligtvis ingen lätt uppgift. Men länsstyrelserna gör redan i dag bedömningar av när staten ska gå in med stöd till olika åtgärder. Det viktiga är att det är politiken som styr utvecklingen och att det inte är storbankerna som bestämmer om vi ska betala med kort eller kontanter i vår affär.

Vänsterpartiet har fyra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1.

Anf. 40 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

I betänkandet behandlas 47 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. De berör olika frågor kring bank och försäkring samt kreditupplysning. Utskottet gör två tillkännagivanden till regeringen, dels ett om säkrare kortbetalningar, dels ett om att kreditupplysning för företag inte ska omfatta skulder som inte har fastställts av Kronofogdemyndigheten eller i domstol. I övrigt föreslås avslag på samtliga motionsyrkanden.

Herr talman! Generellt kan sägas att när det gäller de allra flesta yrkanden som framställts i betänkandet pågår statliga utredningar eller processer i EU. Utskottet vill i dessa fall invänta betänkanden från utredningarna.

Den fråga som har väckt mest debatt är ansvaret för kontanthantering. Jag kommer att ta upp detta sist i anförandet.

Det finns bland företagare en oro för att hamna i betalningsregister för felaktigt påstådda skulder som inte fastställts av kronofogde eller i domstol. Sådana kan försvåra för framtida affärer. Frågan har aktualiserats i samband med frågan om fakturabedrägerier. Utskottet vill stilla oron hos dessa företagare och föreslår därför ett tillkännagivande till regeringen.

Herr talman! Fyra motioner berör frågan om bankkonto och betaltjänster. Samtliga har avstyrkts med motiveringen att Betaltjänstutredningen kommer att lägga fram sitt slutbetänkande inom kort. Att lämna ett tillkännagivande skulle inte på något sätt snabba på ett eventuellt lagförslag utan omhändertas i beredningen av förslaget från nämnda utredning.

När det gäller SBAB finns det två yrkanden, dels ett om utförsäljning av SBAB, dels en motion där man menar att det i ägardirektivet ska föreskrivas att SBAB ska finnas i hela landet. Liksom tidigare år avstyrks förslaget om utförsäljning av SBAB. På samma sätt som näringsutskottet hanterat motioner med liknande innehåll vid behandlingen av regeringens skrivelse om statligt ägande avstyrker utskottet motionerna med hänvisning till det pågående utvecklingsarbetet vid förvaltningen av statliga företag.

När det sedan gäller förslaget om att ändra ägardirektivet så att SBAB uppdras att finnas i hela landet ska det först framhållas att SBAB inte har något samhällsuppdrag. Några statliga företag har det, till exempel Systembolaget, Samhall med flera. De som inte har ett samhällsuppdrag ska agera på samma sätt som andra företag på en konkurrensutsatt marknad. Att ställa krav på ett bredare kontorsnät skulle vara att gå ifrån principen om att agera på en konkurrensutsatt marknad. Med all sannolikhet skulle SBAB kräva att staten ersätter bolaget för dessa merkostnader. Ett exempel på det är att staten får betala en viss ersättning till Postnord för brev- och paketutlämning i glesbygd.

Vi bör i sammanhanget notera den minskning av antalet bankkontor som skett de senaste åren. Jag är ganska säker på att det inte har skett på grund av att bankerna vill vara elaka mot dem som drabbas både i städer och på landsbygden. Skälet är såvitt jag erfarit dålig lönsamhet för kontoren.

Herr talman! Fyra motioner tar upp problemet med hushållens överskuldsättning. Utskottet delar denna oro. Problemet vid överskuldsättning är att det kan drabba det enskilda hushållet, men det innebär också risker för makroekonomisk instabilitet. Flera åtgärder har dock vidtagits under senare tid, varav amorteringskravet som träder i kraft den 1 maj är det främsta. Det pågår också flera diskussioner, bland annat om skuldkvotstak. Det finns säkert andra förslag som såväl myndigheter som riksdag och regering för samtal om, men det har inte har inneburit några skarpa förslag hittills. Jag tror inte att det är alltför djärvt att påstå att ytterligare förslag på detta område sannolikt kommer att presenteras. När och av vem vill jag inte spekulera i.

Det bör också noteras att det nyligen antagna krishanteringsdirektivet på ett mer systematiskt sätt kräver att bankerna gör riskbedömningar. Detta omfattar självklart också överskuldsättningen i hushållen.

En motion har väckts i vilken man kräver att i princip alla finansinstitut som erbjuder krediter till konsumenter ska stå under Finansinspektionens tillsyn. Lagen om kreditgivning till konsumenter ändrades från den 1 juli 2014 så att dessa institut måste ha Finansinspektionens tillstånd för att bedriva utlåning av konsumentkrediter. Därmed står de också under Finansinspektionens tillsyn.

När det gäller frågan om regelverk vid utlåning av konsumentkrediter blev regelverket också betydligt mer detaljerat och tydligt vid justeringen. Det kan med fog sägas att denna motion är väl tillgodosedd i och med de nya lagändringarna.

Herr talman! I ett motionsyrkande tas frågan om att skilja affärsbanker från investmentbanker upp. Det pågår för närvarande ett arbete i EU om den så kallade strukturreformen. Förslaget innebär i korthet ett förbud för kreditinstitut att bedriva handel för egen räkning över ett visst tröskelvärde. Enligt utskottet finns det inga skäl att föregripa detta arbete. Det vore direkt dumdristigt. Om man lägger fram ett sådant förslag måste det sannolikt ändras kort därefter eftersom det då har kommit ett nytt regelverk från EU.

Jag delar inte heller Håkan Svennelings uppfattning att det här skulle stå stilla, att det inte händer särskilt mycket. Jag skulle vilja påstå att det händer väldigt mycket. Både parlamentet och kommissionen arbetar ganska aktivt för att ett sådant förslag ska läggas fram.

I tre motioner behandlas lokal närvaro av mindre banker och sparbanker. Utskottet vill understryka den viktiga roll sparbankerna har för konkurrensen på bankmarknaden.

Frågan om externt kapital har behandlats av utskottet ett flertal gånger. Det bör i detta sammanhang påpekas att det pågår en behandling av bankstrukturreformen, som jag har nämnt tidigare. Regeringen har vidare tillsatt en utredning för att se över sparbankernas villkor. Det finns därför skäl att invänta såväl bankstrukturreformen som utredningen innan slutlig ställning tas.

Herr talman! I fem motioner tar man upp frågan om finansmarknadens regler och tillsyn. Det handlar om att följa penningtvättslagens regler, om Svenska skeppshypotekskassan, om att utveckla en policy för att motverka särbehandling av företagare utifrån kön i finanssektorn, om regelförenkling på finansmarknadsområdet samt om en översyn av kreditgivning för företagare.

Herr talman! När det gäller penningtvättslagen har helt nyligen ett betänkande överlämnats till regeringen om implementering av det fjärde penningtvättsdirektivet. Utskottet noterar dock att det redan i dag finns regler om hur man hanterar finansinstitut som inte följer penningtvättslagen.

När det gäller Skeppshypotekskassan ser regeringen just nu över regelverket för finansiering av sjöfartssektorn. Något skäl att föregripa denna översyn har inte utskottet ansett finnas.

När det gäller regelförenkling delar utskottet motionärens oro över detta. Arbetet med regelförenkling inom finanssektorn har inte varit lika aktivt som det har varit på andra områden. Jag skulle vilja säga att regelbördan till och med har ökat rejält i finanssektorn. Vissa områden har med råge kunnat minska sin regelbörda med mer än 25 procent av det mål som såväl den tidigare som den nuvarande regeringen har. Men man kan konstatera att det är precis tvärtom när det gäller regelbördan inom finanssektorn. Skälen till detta är självklart hela tiden nya regelverk från EU. Men man har också konstaterat att det finns problem med penningtvättslagstiftning, banker som går i konkurs och så vidare.

Det finns dock några få undantag. Helt nyligen presenterade kommissionen ett förslag om att prospektdirektivet ska förändras så att det blir enklare för mindre företag inom finanssektorn att kunna hantera detta.

När det gäller kreditvärdering av företag på landsbygd vill utskottet hänvisa till den pågående landsbygdskommittén.

Herr talman! Utskottet har gjort ett tillkännagivande till regeringen om säkrare kortbetalningar. Det rör bland annat krav på legitimation vid köp med kort.

Jag ska nu ta upp kontantfrågan. Det finns ett antal motioner där tillgången på kontanter i samhället behandlas. I motionerna finns lite olika förslag, till exempel att bankerna ska vara skyldiga att hantera in- och utbetalningar med kontanter. Det finns också förslag om att samhället på olika sätt ska ta ett sådant ansvar.

Slutligen finns en motion som tar upp en fråga i det arbete som just nu pågår om offentlig och kommunal service på landsbygden. Ska detta omfatta också tillgång till betalning och/eller uttag med kort och kontanthantering? När det gäller den sistnämnda motionen hänvisar utskottet till landsbygdskommittén. Utskottet har erfarit att frågan behandlas av nämnda kommitté.

Herr talman! Huvudnumret när det gäller frågan om kontanter är att bankerna ska få ett tydligt ansvar för att hantera kontanter i sina kontorsnät. Frågan har behandlats i två statliga utredningar. Kontanthanteringsutredningen avgav sitt betänkande 2014. I detta föreslås inte att det är banker som ska sköta kontanthanteringen. Inte heller Betaltjänstutredningen föreslog detta särskilt utan konstaterade att det inte kan åläggas banker att utföra detta.

I sammanhanget ska också nämnas den roll som Post- och telestyrelsen har för att tillse att det finns betaltjänster över hela landet, där också Länsstyrelsen i Dalarna har fått regeringens uppdrag att kartlägga situationen i olika delar av landet, främst på landsbygd och i glesbygd.

Regeringen har som ambition att hitta en lösning för hantering av kontanter. Skillnaden mellan främst oss och Vänsterpartiet är att vi anser att man måste pröva alla vägar. Det är oklart vad man menar med banker. Det måste understrykas att när man talar om bank menar man alla banker. Annars uppstår en situation där lagstiftningen inte är konkurrensneutral. Om man menar de fyra storbankerna finns det risk att det tolkas som samhällsuppdrag, och då måste staten sannolikt betala för detta. Det måste till smartare lösningar än den fixering vid bankernas skyldigheter som Vänsterpartiet hävdar.

Vi utesluter dock inte att det i slutändan blir bankerna som får detta ansvar. Det finns också anledning att påpeka att om man inför en skyldighet, som motionärerna vill, finns en risk att fler bankkontor läggs ned, och det är inte omöjligt att detta blir i just glesbygd och på landsbygd. En annan aspekt som det finns anledning att nämna är att detta genom innovation och utveckling av nya tekniska lösningar måste ses som en del av denna prövning.

Jag vill dock understryka behovet av att hanteringen av kontanter får en lösning på landsbygden, för städerna, för företagarna, för civilsamhället och för personer som inte kan hantera den teknik som automatuttag och betalning via internet kräver. Det är främst äldre personer men också personer med någon form av kognitiv funktionsnedsättning.

Jag vill slutligen nämna, herr talman, att i betänkandet behandlas även ett antal frågor om inkassoverksamhet, hållbart finansiellt system och islamisk finansiering. På dessa områden finns inga reservationer varför jag inte särskilt har berört dem.

Anf. 41 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag ska försöka beröra både SBAB och kontanthanteringen i replikskiftet. Vi börjar med SBAB.

Börje Vestlund uppfattar mig som att jag vill ha ett bredare kontorsnät. SBAB har ett av Sveriges kanske smalaste kontorsnät med kontor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Karlstad. Den mesta kontakten med banken har man via telefon, internet, mejl, brevledes och så vidare. Det gör att vi inte alls tycker att man ska ha kontor överallt i hela landet, men vi tycker att man ska ha ansvar för alla ägare oavsett var de bor.

Jag tror att det skulle vara en märklig situation om Börje Vestlund en dag får ett brev hem till Liljeholmen där det står: Börje Vestlund! Du är inte lönsam för oss. Vi är därför inte intresserade från detta statliga bolag av att ta ansvar för dig. Vi vet att du är ägare till oss och att du sitter i Sveriges riksdag. Men du är inte lönsam, och därför tar vi inte ansvar för dig.

Det är det som SBAB gör, och de skriver det rakt ut. Därför borde detta vara ett ansvar, och det borde finnas ett direktiv från regeringen om att SBAB har ansvar för alla sina ägare oavsett var i landet de bor.

Om vi återgår till kontanterna tycker jag att vi gör det krångligt för Sverige. I Norge har man en lagstiftning som säger att banker i den utsträckning som konsumenterna förväntar sig ska erbjuda kontanter till kunderna. Vad ska vi med en bank till om den inte har kontanter? Det borde inte vara svårare än att man helt enkelt säger: Det här är bankernas ansvar. Det här borde ni kunna uppnå.

Man behöver absolut kunna se till exakt hur en sådan lag skulle genomföras. Men problemet i dag i Sverige är att regeringen gömmer sig i en utredning och kommer fram till att de egentligen inte ens tittar på frågan. De konstaterar i stället att det handlar om teknikutveckling och att det faktum att gamla människor dör troligtvis kommer att vara det som gör att människor kommer att sluta använda kontanter och i stället använda Swisch. Det tycker inte jag är ett hållbart sätt att se på det hela.

Jag blir orolig när man hänvisar till kommittéer som jag själv sitter i, vilket är fallet med landsbygdskommittén. Jag tror inte att det är en landsbygdskommitté som kommer att lösa denna typ av utmaningar, som är tekniskt krångliga. Det behöver man göra från finansutskottet.

Anf. 42 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Jag vet inte om jag krånglar till det så mycket. Jag bara konstaterar att man nu ska göra en förändring av ett redan befintligt regelverk för bankerna.

Jag delar uppfattningen att vi måste lösa frågan om kontanter. Men om man blir fixerad vid en enda lösning och tycker att det bara är den som finns har man uteslutit allt detta med innovationer i framtiden. Det finns en utveckling redan i dag när det handlar om korten och att utforma dem på ett bättre sätt så att även personer som inte kan hantera dem, till exempel äldre och personer med kognitiva handikapp, ska kunna göra det i framtiden. Man kanske inte behöver ha den kod som i vanliga fall behövs i dag.

Det finns ingen som har påstått - inte någon utredning och inte något parti, vad jag vet - och som tror att det kontantlösa samhället kommer att bli verklighet. Det kommer i varje fall inte att inträffa under vår livstid. Även om jag är några veckor äldre än Håkan Svenneling tror jag inte att det händer vare sig under min eller hans livstid att kontanter kommer att försvinna. De kommer att finnas kvar. Sedan kommer kontanterna naturligtvis med tiden att minska. Men att de skulle försvinna är det nog ingen seriös aktör som över huvud taget tror.

Vår uppfattning är att vi ska hitta en lösning på detta. Men om det exakt blir på det sättet att det är bankerna som får ansvaret vet vi inte. Däremot har vi inte uteslutit att det kan vara bankerna som får uppdraget. Men man måste också ha respekt för att många banker ska bygga upp ny infrastruktur för att de har ändrat sin infrastruktur. Det kommer att kosta pengar, och vem ska betala för det? Det kommer att vara vi kunder.

Anf. 43 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Det är bra, Börje Vestlund, att du konstaterar att kontanterna kommer att finnas kvar under en lång tid framöver. Vi är i en situation just nu att Riksbanken trycker nya sedlar och mynt, och samtidigt har vi fyra storbanker som i princip har full kontroll över kontanterna från att de är tryckta hos Riksbanken till att de når din och min plånbok. De här storbankerna äger bankernas depå där kontanterna lagras efter att de har tryckts, och de äger alla bankomater runt om i hela landet.

Om de då bestämmer att det inte ska finnas så många bankomater kvar - de har ju minskat antalet med 500 - samtidigt som vartannat bankkontor inte tar emot dig när du vill sätta in eller ta ut kontanter är det storbankerna som styr och inte politiken. Det gör att vi faktiskt får en situation där det inte är möjligt att ta ut kontanter i Fredrika, Hakkas och Vittangi, utan närmaste ställe är fem mil bort. Det är ett långt avstånd. Vi ser en sådan utveckling även på andra platser, och det blir alltså fler platser utan kontanter.

Jag är orolig över att vi inte ska hitta en politisk lösning på det här utan att vi i stället lägger över det på bankerna. Jag är absolut inte låst vid att vi måste ha en typ av lösning och att det måste vara lagstiftning. Men vi ser att Sverige går i bräschen som den nation i världen som avvecklar kontanter fortast. Nationer som inte går så fort fram, som till exempel vårt grannland Norge, har en lagstiftning. De tydliggör vad som är statligt ansvar och vad som är bankernas ansvar. Till exempel riksbankschefen har anslutit till den här linjen för att han vill ha en tydlighet när det gäller vad som är hans ansvar och vad som är storbanksdirektörernas ansvar.

Det, Börje Vestlund, tycker jag att regeringen borde ta ett större ansvar för och inte gömma i en massa utredningar i stället för att faktiskt titta på vad man skulle kunna göra konkret. Det är helt öppet för mig om det är lagstiftning, tillståndsgivning eller något annat sätt, men man måste framför allt hitta en lösning.

Anf. 44 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Jag tyckte att jag sa, Håkan Svenneling, att vi tycker att det är viktigt att man hittar en lösning. Vi har inte sagt att vi inte ska göra det. Tvärtom vill jag påstå att vårt betänkande i år är lite skarpare än förra året.

När det gäller en politisk lösning pratar vi om två utredningar, men den ena har inte lagt fram sitt slutbetänkande än. Vad är det annat än politik? Ligger det på någon annan nivå? Jag förstår inte vad Håkan Svenneling menar. Jag menar inte alls att bankerna helt och hållet ska få bestämma detta själva.

Dessutom ska jag rätta Håkan Svenneling på en punkt. Ett antal nischbanker är med och äger bankomaterna, så det är inte bara de fyra storbankerna.

Min huvudpoäng är att vi tycker att man måste prova alla metoder som man kan och sedan väga in det som framför allt fackförbunden har tagit upp vid ett flertal tillfällen, nämligen säkerheten. Den har man inte ägnat sig speciellt mycket åt i den här debatten, utan det viktigaste är att få ta ut kontanter. Hur säkerheten ska lösas är man inte särskilt tydlig med i de här debatterna. Det beklagar jag verkligen.

Det är där jag menar att vi måste vara öppna för nya och innovativa saker och titta på alternativ till att hantera över kassa på det sätt som det gjordes förr. Jag tycker ibland att det är som att man drömmer sig bort till en helt annan tid och inte är i nutid där det finns nya möjligheter och nya förutsättningar. Men det måste anpassas så att de människor som behöver använda banken och som har problem med det också ska kunna göra det.

Anf. 45 Peter Helander (C)

Herr talman! Bank- och försäkringsfrågor diskuteras inte bara här i kammaren utan också runt omkring i landet. Det sker i vardagliga samtal i fikarum och vid köksbord. De är i ordets rätta bemärkelse plånboksfrågor vi diskuterar.

En högaktuell fråga som vi berör i betänkandet är frågan om kontanthantering. Det är en oerhört viktig fråga. Vi går mot en utveckling där kontanter används i allt mindre utsträckning. Digitaliseringen av en rad samhälleliga tjänster har gått mycket fort i Sverige. Det är för de flesta av oss medborgare en positiv utveckling. Samtidigt medför det för vissa medborgare en problemfylld vardag eftersom utbyggnad av mobiltäckning och bredband i första hand inte sker hos dem som bor i gles- och landsbygd.

Runt om i landet finns många platser där bristen på kontanthantering orsakar stora problem för både privatpersoner och företagare. I dag på förmiddagen ringde jag lanthandlaren hemma i Venjan, som är en sockenby i min hemkommun Mora. Jag vet att han har problem med kontanthantering. Han har elva mil fram och tillbaka till Loomis låda inne i Mora centrum.

Ni förstår säkert själva att han inte kan åka varje dag för att stoppa dagskassan i lådan. Och det innebär försäkringsproblem, nämnde han, för han får för mycket pengar liggande. Skulle det bli ett rån täcker försäkringen kanske inte hans växelkassa. Att polisen kommer en eller två timmar efter att rånet skett hör till en annan debatt i ett annat utskott.

Joel, som lanthandlaren heter, har svårt att få växel. Han försöker lösa det. Venjan är en by som håller ihop, och det finns massor av föreningar som har basarer och evenemang och får in pengar, som tur är, som de kan växla in hos lanthandlaren. Det är bra, för bankerna tar inte emot pengarna som föreningarna tjänar in.

Han skulle förstås kunna köpa växelkassa av Loomis, men Loomis ska då åka elva mil fram och tillbaka för att leverera pengarna, och ni kan förstå att för en liten lanthandel som kämpar för sin överlevnad blir det för stora kostnader.

Min utgångspunkt är att det i första hand är banker och andra som ska ta sitt ansvar och på eget initiativ verka för att säkra tillgången på kontanter. Att behöva lagstifta om detta vore olyckligt. Som har nämnts tidigare skulle en lagstiftning kunna leda till att bankkontor läggs ned, framför allt på mindre orter.

Herr talman! Finanskrisen visade med all tydlighet på vikten av sunda institutioner, transparens, förutsägbarhet och rättssäkerhet. Banker och finansiella institut är förutsättningar för att vi ska kunna ha en fungerande ekonomisk verksamhet. Av den anledningen är den här verksamheten en av de mest beskyddade som finns i samhället. Staten står som sista garant om det går över styr. Det är en nödvändighet likaväl som det är en risk.

Politiskt fokus har under flera år legat på att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet. De kriser vi har sett de senaste decennierna i banksystemen runt hela världen är avskräckande exempel även för oss. I Sverige och EU, liksom på global nivå, pågår fortsatt ett arbete med att göra systemen mer robusta för att förhindra nya kriser i framtiden och för att fördela risker, ansvar, kostnader med mera.

De goda avsikter som finns med regelverk är dock ett hot mot de lokala sparbankerna, som spelar en mycket viktig roll på landsbygden och i mindre städer. Vi vet alla att det inte var de små sparbankerna som orsakade finanskrisen, men de drabbas av de regelverk som implementerats av alla banker. Regelverken gör inte skillnad på storbanker och lokala små sparbanker.

En kapitaltäckningsrapport omfattade tidigare ca 25 sidor, och i dag omfattar den mer än 600 sidor. Det är bara ett exempel på hur de regelverk som bankerna måste följa oavsett storlek har förändrats. Det är klart att det här blir tungt för småbanker.

Vi skulle behöva en förändring av sparbankslagen så att sparbankerna kan ta in externt kapital, för det är ett problem i dag. Det behövs en rimlighet och en proportionalitet mellan regelverk för små banker och regelverk för de stora bankerna.

Jag yrkar bifall till motion 2649 yrkandena 4 och 5.

Anf. 46 Jan Ericson (M)

Herr talman! Detta motionsbetänkande om bank, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor innehåller ett stort antal motioner samt två tillkännagivanden till regeringen. Jag tänker göra fyra nedslag i betänkandet.

Det första gäller tillkännagivandet angående ökad säkerhet för kort med betalfunktion. I en alliansmotion av Beatrice Ask med flera anförs att fler åtgärder bör övervägas för att höja säkerheten vid kortbetalningar. Bakgrunden är att brottsligheten på internet är omfattande och att bank- och kontokortsbedrägerier är vanliga. För att förebygga att brott begås krävs det att banken kontrollerar identiteten noga för att säkerställa att rätt person använder kontokortet.

I juli 2014 antog EU betalkontodirektivet, som syftar till att ge bättre insyn i betaltjänster som är kopplade till konsumenters betalkonton. Som en del i detta arbete lämnade kommissionen ett förslag på ett reviderat betaltjänstdirektiv. Den 1 april 2015 tillsatte regeringen Betaltjänstutredningen för att lämna förslag på hur de båda direktiven ska genomföras i svensk rätt. Detta ska vara gjort senast den 18 september i år.

Utskottet anser att en stor säkerhet vid kortbetalningar är en angelägen fråga och noterar att vissa initiativ har tagits i denna riktning. Samtidigt konstaterar utskottet att det finns stora säkerhetsproblem vid kortbetalningar och att detta leder till bank- och kontokortsbedrägerier. Dessa typer av brott har ökat de senaste tio åren, vilket till stor del beror på att internetanvändningen ökar och att den tekniska utvecklingen skapar både nya möjligheter och nya säkerhetsrisker.

Utskottet anser därför att åtgärder för att öka den tekniska säkerheten i samband med kortbetalningar bör prioriteras. Det är också viktigt att branschen har rätt utrustning för att säkerställa att rätt person använder kontokortet, och noggranna kontroller krävs av identitet och id-handlingar.

Det är glädjande att utskottet går på Alliansens linje och gör ett tillkännagivande till regeringen om att man bör vidta flera åtgärder för att uppnå det som utskottet anför när det gäller att öka säkerheten för kort med betalfunktion.

Herr talman! Det andra ärende där flera alliansmotioner tillgodoses rör problem för företag som drabbas av bluffakturor. Till skillnad från vad som gäller för fysiska personer kan redan en ansökan om betalningsföreläggande hos kronofogden redovisas som betalningsanmärkning när kreditupplysningsföretagen lämnar en kreditupplysning om en näringsidkare, alldeles oavsett om kravet är befogat eller inte.

Många företag väljer tyvärr att betala även så kallade bluffakturor just för att slippa betalningsanmärkning, eftersom en sådan allvarligt kan försvåra för företaget att bedriva sin verksamhet. Detta förhållande utnyttjas av mer eller mindre kriminella aktörer som skickar falska fakturor till små företag.

Motionärerna anser att det behövs en ändring i kreditupplysningslagen så att kreditupplysningar på näringsidkare inte omfattar sådana skulder som inte blivit fastslagna av domstol eller av Kronofogdemyndigheten. Sådana regler gäller som sagt redan i dag för fysiska personer som inte är näringsidkare.

Utskottet anser att en kreditupplysningsverksamhet med aktuell och korrekt information om både enskilda och näringsidkare är en viktig förutsättning för att komma till rätta med oriktiga krav och fakturabedrägerier, vilka räknas som ett stort samhällsproblem.

Utskottet vill trots pågående utredning och beredning ändå särskilt framhålla att de nuvarande reglerna i kreditupplysningslagen ser olika ut för näringsidkare och enskilda personer och att det finns anledning att anta att många företag i stället för att bestrida ett oriktigt krav tyvärr betalar skulden av rädsla för att hamna i Kronofogdemyndighetens register.

Utskottet anser i sitt tillkännagivande att regeringen bör överväga om kreditupplysningslagen ska ändras så att kreditupplysningar på näringsidkare inte omfattar betalningsförsummelser som inte blivit fastställda av en domstol eller en annan myndighet, det vill säga Kronofogdemyndigheten. Jag är mycket nöjd med detta beslut av utskottet, inte minst eftersom jag själv motionerat om samma sak tidigare.

Herr talman! Jag vill också kommentera frågan om kontanthantering. Det är en fråga som kommer upp varje år i finansutskottet och som jag själv motionerat om såväl 2013 som 2014. Där menar jag att bankerna bör åläggas att hålla en rimlig kontanthantering.

Frågan om bankernas kontanthantering och möjligheten att sätta in eller ta ut kontanter engagerar många. Det handlar om att vissa grupper, till exempel barn, äldre, funktionshindrade, nyanlända flyktingar och personer som inte kan eller får hantera kort och koder, är hänvisade till kontantaffärer. Det handlar också om att småföretagare och föreningsliv har stora problem att sätta in kontantkassor på banken. Så länge Riksbanken ger ut sedlar som är ett lagligt betalningsmedel måste också dessa sedlar kunna användas och sättas in eller tas ut från bankkonton.

I det så kallade kontantupproret, vars möten både jag själv och andra i utskottet har besökt ett antal gånger, finns flera organisationer som upplever växande problem. Vid finansutskottets hearing den 19 mars förra året bekräftades problemen även av Svensk Handel, Länsstyrelsen i Dalarna och Sveriges Kommuner och Landsting. Och så sent som för några veckor sedan krävde, som någon nämnde tidigare här, till och med riksbankschefen en lagstiftning som ålägger bankerna att erbjuda kontanthantering för de kunder som så önskar. Allt detta visar att denna fråga är väldigt viktig.

I ärlighetens namn ska påpekas att bankerna agerar ganska olika i denna fråga. Det finns banker som är tydliga med att de inte har några planer på att upphöra med kontanthantering, och det finns andra som redan avskaffat mycket av kontanthanteringen.

Jag kan passa på att nämna Swedbank Sjuhärad hemma i min valkrets, där jag själv är kund. Det är en av de banker som har kontanthantering på alla sina kontor och som tydligt säger att de inte har någon tanke på att upphöra med det. Så det finns undantag i dag.

Bankerna åberopar ofta säkerhetsskäl för att slippa hantera kontanter. Men när den kontanthantering som ändå sker flyttas från de mycket säkra bankerna till de mer oskyddade butikerna ökar i stället rånrisken.

Den tekniska utvecklingen och övergången till allt fler korttjänster och betalningar via Swish eller internet är i grunden positiv, utom förstås när det saknas mobiltäckning eller när det blir strömavbrott eller andra problem med tekniken. Då är det inte så dumt att ha lite kontanter i plånboken.

Jag upplever att vi har en ganska bred samsyn i finansutskottet om att möjligheten till kontantbetalning bör finnas kvar så länge den efterfrågas i samhället. I så fall krävs också en kontanthantering i bankerna i en rimlig omfattning.

Jag kan acceptera att utskottet avslår samtliga motioner med hänsyn till den pågående betaltjänstutredningen, den fortsatta beredningen av Kontanthanteringsutredningens betänkande, som Alliansen tillsatte en gång, och myndigheternas pågående arbete med grundläggande betaltjänster för glesbygdens behov. Men jag vill vara tydlig med att både jag och andra kommer att följa denna utveckling noga.

Det finns omfattande kritik från remissinstanser när det gäller alltför vaga förslag i fråga om att erbjuda kontanttjänster. Om inte pågående utredningar och regeringens och myndigheternas arbete ger det resultat som behövs kommer ett tillkännagivande från finansutskottet till regeringen sannolikt allt närmare.

Herr talman! Slutligen skulle jag vilja säga några ord om Moderaternas reservation nr 7 angående regelverk och tillsyn inom finansmarknadsområdet.

Jobb skapas av företag som växer och anställer. Fler jobb i växande företag betyder ökade skatteintäkter, vilket i sin tur finansierar vår gemensamma välfärd. Fyra av fem nya jobb skapas i mindre företag. De beslut som fattas politiskt kan få helt avgörande effekt på villkoren och möjligheterna för mindre företag att växa och anställa.

Vi moderater anser därför att vi måste bidra till att förbättra förutsättningarna och villkoren för företagande och entreprenörskap. Inom finansmarknadsområdet har, som flera andra påpekat tidigare, regelverken för bank- och finansföretag skärpts flera gånger under de senaste åren. Syftet har varit att bidra till ökad finansiell stabilitet med anledning av finanskrisen. Skärpta regler kan dock hämma konkurrensen och försvåra för mindre företag att växa. Vi moderater vill därför göra reglerna enklare för de mindre företagen.

Vi anser att regeringen bör ge Finansinspektionen i uppdrag att se över hur regelverket kan förenklas för mindre aktörer inom bank- och finansmarknaden så att konkurrensen kan öka utan att marknadens tillförlitlighet äventyras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet punkt 2 om säkra kortbetalningar, punkt 5 om kreditupplysningar och till reservation 7.

Anf. 47 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Jag har en stillsam liten undran. Till att börja med delar jag uppfattningen om regelförenkling. Jag som tidigare haft förmånen att sitta i näringsutskottet kan konstatera att vi hade en diskussion om det hela tiden. Som jag nämnde i mitt anförande är det en del sektorer som har lyckats ofantligt bra med detta därför att man har samarbetat mellan departementet och myndigheterna och därmed kunnat få en bra regelförenkling. Men av olika skäl är det inte fallet när det gäller finanssektorn.

Jag blev lite intresserad. En sak som vi har varit överens om när det gäller regelförenkling är att vi inte kan ha olika regelverk för stora och små företag eller mikroföretag, som man har pratat om på Europanivå - vi kallar det något annat i Sverige.

Men det som jag tycker är intressant här är att man ska gå ifrån den principen nu. Kan Jan Ericson i så fall peka på vilka regelverk som skulle förändras utan att man bryter mot EU-rätten?

Anf. 48 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jag kan bara relatera till min egen bakgrund. Jag har alltså jobbat som jurist i en av de fyra storbankerna och sett hur mycket arbete det krävs inom en bank för att man ska kunna hantera de regelverk som finns. Det är ganska stora staber av både jurister och andra som hela tiden följer upp, förebygger problem och ändrar bankens avtal, regler och villkor. Det som är gemensamt med detta är att det alltid är kunderna som får betala kalaset, eftersom det kostar ganska mycket pengar att hantera regelverken.

Jag tror inte heller att man kan ha olika regler i de olika bankerna i sak. Däremot tror jag att man kan ha olika tillämpning av reglerna när det gäller detaljrikedom och så vidare. Detta skulle man säkert kunna se över.

Sedan finns det i alla verksamheter regelverk som man skulle kunna förenkla om man ville. Då skulle man kanske kunna förenkla för både stora och små bolag.

Vi sätter inte ned foten och säger vilka regler som kan ändras eller tas bort. Vi vill att Finansinspektionen får det här uppdraget för att se vad som skulle kunna göras utan att, som sagt, äventyra tillförlitligheten i marknaden.

Anf. 49 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Problemet med de regler som vi har inom finanssektorn är att nästan allting - med några få undantag - är EU-reglering. Det är väldigt svårt att förändra den. Då ska man gå till EU-kommissionen och sedan ska det förhandlas med parlamentet och så vidare. Det kan ta flera år, om man nu skulle lyckas med det. Det verkar inte finnas någon jättestor ambition hos finansministrarna, oavsett politisk färg på dem. Jag kan inte minnas att Anders Borg sa nej till några regler på grund av att de drabbade små finansföretag. Jag hörde inte det i alla fall i EU-nämnden, och jag var ledamot där under i princip hela den tid som Anders Borg var finansminister.

Även tillämpningen måste vara enhetlig för alla företag. Däremot håller jag med om att man på något sätt borde göra någonting åt detta. När det gäller allt arbete som jag lade ned på denna fråga under åtta år räcker det med ett sammanträde i finansutskottet för att det ska raderas. Man bara lastar på ännu mer regler. Det är en väldigt stor regelbörda som man lägger på finansinstituteten, men det har varit viktigt för stabiliteten i makroekonomin.

Anf. 50 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jag är fullt medveten om att det är väldigt mycket som styrs från EU, men allt styrs inte därifrån. Vi har även nationella regler på en del områden. Dessutom är tillämpningsföreskrifter inte alltid EU-styrda. När det gäller hur Sverige utformar regelverken på hemmaplan för att implementera EU-lagstiftningen och hur vi sedan hanterar tillsyn har vi ett visst utrymme själva. Men, som sagt, Finansinspektionen är experter på detta. Låt den titta på det här.

Det är bara att konstatera att det inte är en alldeles enkel historia att starta en ny bank i dag; det kan vi vara överens om. Om vi vill ha en konkurrens och vill att det inte bara är de fyra storbankerna som ska ha monopol i Sverige är det ganska viktigt att underlätta för nischbanker och nischaktörer att vara med och röra om lite.

Vi ser nu hur storbankerna ger i princip noll procents ränta på kundernas konton. Om det kommer nischaktörer som erbjuder ränta flyttar människor flyttar sina pengar från storbankerna. Det här ett sätt att använda konkurrensen för att påverka villkor. Det gäller även på bolagens sida. Det här är jätteviktigt.

Men, som sagt, låt Finansinspektionen få förtroendet att se vad och om man kan göra något på detta område.

Anf. 51 Carl Schlyter (MP)

Herr talman! Jag tycker ibland att vi i riksdagen är lite ogina mot motionsförslagen. I betänkandetexten om mitt förslag om att det ska vara en marknadslösning som ska vara självfinansierad från företagen när det gäller insättningsgarantin säger utskottet att det är en bra idé. Men sedan avstyrker man min att-sats 3. Jag kunde ju få godkänt i stället för underkänt när jag lägger fram förslag som alla är överens om.

Huvudsaken är att vi är överens. Det är inte skattebetalarna som ska ta risken när bankerna inte sköter sin ekonomi, utan den får de sköta själva på en riskvärderad försäkringsmarknad. Det är liberalt och bra, tycker alla partier.

Utskottet har lite grann missförstått mitt förslag om komplementära lokala valutor. Syftet med dem är att skapa tillgång till riskkapital för företag, privatpersoner och olika verksamheter på landsbygden som har svårt att få lån från de centralt styrda affärsbankerna. Bristol pound fungerar utmärkt som valuta. Det finns ett system sedan 1934 i Schweiz som har fungerat som en katalysator för små företag att få tag på pengar.

Jag ville att man skulle se på hur Skatteverket kan se till att staten får in skatt samtidigt som man inför det nya sättet för att få fram kapital, särskilt på landsbygden och kanske även i utsatta stadsområden så att folk där får en möjlighet att investera. Dessutom finns det i USA time dollars där man betalar med tid, och sedan får man ut varor, tjänster eller pengar för den tiden.

De komplementära metoderna gör att fler människor kan sysselsätta sig själva, och det är väl någonting som vi alla är överens om är bra. Jag tycker att det är lite konstigt att man då säger att man inte är för detta eftersom man sa nej till en reform om nordisk valuta. Det hade ju ett helt annat politiskt syfte. Det är inte alls samma sak, så jag är lite missnöjd med att utskottet säger nej till denna utmärkta idé utan att ens ha analyserat förslagen på ett noggrant sätt.

Kapitaltäckningsregelverket är omfattande. Den version som jag läste innehöll 1 266 sidor, och det innehöll en hel del matematiska formler. Jag har själv läst kemiteknik på KTH, men det var komplicerat att förstå hur regelverket fungerar. Dessutom är det fullt av kryphål som bara jurister klarar av att hantera.

Varför ska vi göra allting så komplicerat? Mitt enkla förslag är att man ska anpassa det hela efter Chicagoplanen. De ekonomer som var för den nyliberala ekonomin sa: Nej, just kapitaltillverkningen måste ändå vara i statlig regi. Om man har hundra procents kapitaltäckningskrav får man ut seignorage, det vill säga varje krona som skapas i Sverige får vi skattebetalare betalt för. Bankerna måste köpa loss den från Riksbanken. Då får vi en skuldfri generering av statliga pengar. Bankerna som tjänar pengar på våra pengar måste då betala en liten avgift till staten, och det är väl helt rimligt att en krona har ett värde över huvud taget.

Våra pengar är bara värdelösa bomullsbitar eller ettor och nollor på en bank. En sedel är bara papper - det är inte värt någonting. Men med hjälp av regelverk, garantier och trovärdighet har vi satsat hela ekonomin på att pengar ska vara värda något. Varför ska bankerna kunna skapa hur mycket värde som helst och tjäna alla pengarna? Nej, de får köpa loss dem från oss skattebetalare som har skapat valutan. Det är rätt och rimligt, och jag tycker att utskottet kunde ha tillstyrkt det förslaget. Åtminstone borde man titta närmare på det.

Andra fördelar med detta är att risken för bankrusningar försvinner. Varje krona på banken har täckning. Riskerna att få bubblor och kollapser minskar också. Då får vi en stabilare och säkrare kreditgivning, ett säkrare och tryggare banksystem, och vi får in miljarder varje år i intäkter som skapar våra pengar. Sedan kan man ta bort lite snedvridande skatter. Det borde tilltala både Alliansen och de rödgröna. Det är en bra reform. Låt oss titta närmare på den. Jag återkommer i detalj till den nästa år.

Sedan gäller det Mifidregelverket. Det är nu på gång i Sverige. När jag skrev motionen var det inte klart. Men det handlar alltså om att många människor dör och om revolutioner som kan uppstå när man måste använda för stor andel av sin inkomst för att betala för mat. Här finns det ett tydligt samband. Om folk måste använda mer än 40 procent av sina inkomster för mat, då blir det ofta revolution.

Varför ska vi då tillåta bankspekulanter att sälja 93 procent av alla grisar? De är bara luft - de finns inte ens. Det är bara spekulation, och det gäller inte bara grisar utan det gäller också många råvaror. Varför ska vi tillåta spekulation av luft som leder till svält och död för att man ska tjäna lite pengar på ett osäkert sätt?

EU har sagt att man nu måste ta tag i råvaruspekulationerna, och detsamma bör gälla livsmedel. Sverige kommer med förslag 2018. Då hoppas jag att det blir ett bra regelverk, så att folk inte dör på grund av spekulation med fiktiva grisar och annan mat.

Bank-, försäkrings- och kreditupplysnings-frågor

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 april.)