Att möta globala utmaningar – om samstämmighet för utveckling

Utrikesutskottets betänkande 2009/10:UU14

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 26 maj 2010

Beslut

Sveriges politik för global utveckling (UU14)

I en skrivelse ger regeringen sin syn på hur Sverige ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Utgångspunkten är att de nationella politiska besluten inom alla områden även har betydelse för utvecklingen utanför Sveriges gränser. Extra fokus ligger på sex utmaningar, bland annat migrationsströmmar, klimatförändringar och miljöpåverkan. I skrivelsen berättar regeringen också om de resultat som uppnåtts sedan den förra skrivelsen presenterades 2008. Riksdagen ställde sig bakom regeringens beskrivning och avslutade ärendet med detta.

Utskottets förslag till beslut: Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Hela betänkandet

Betänkande 2009/10:UU14 (pdf, 295 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

20 motioner, 1 skr

Från regeringen

regeringsskrivelse 2009/10:129 Att möta globala utmaningar - skrivelse om samstämmighet för utveckling

Motioner från ledamöterna

Åtgärder med anledning av ökad antibiotikaresistens Motion 2008/09:So385 av Jan Lindholm m.fl. (MP)
Grön alkoholpolitik Motion 2008/09:So470 av Jan Lindholm och Gunvor G Ericson (MP)
Antibiotikaresistens Motion 2008/09:U218 av Leif Pettersson och Kristina Zakrisson (S)
Bistånd för demokrati och fattigdomsbekämpning Motion 2008/09:U237 av Anita Brodén och Christer Winbäck (FP)
En grön politik för global utveckling Motion 2008/09:U322 av Maria Wetterstrand m.fl. (MP)
En rättvis värld är möjlig Motion 2008/09:U349 av Urban Ahlin m.fl. (S)
Kvinna i världen Motion 2008/09:U360 av Rosita Runegrund och Désirée Pethrus Engström (KD)
En jordbrukspolitik för framtiden Motion 2009/10:MJ403 av Jacob Johnson m.fl. (V)
Försvarande av friheten från alkoholreklam Motion 2009/10:So233 av Gunvor G Ericson m.fl. (MP)
Att möta globala utmaningar - skrivelse om samstämmighet för utveckling Motion 2009/10:U12 av Urban Ahlin m.fl. (S)
Att möta globala utmaningar - skrivelse om samstämmighet för utveckling Motion 2009/10:U13 av Hans Linde m.fl. (V)
Att möta globala utmaningar - skrivelse om samstämmighet för utveckling Motion 2009/10:U14 av Bodil Ceballos m.fl. (MP)
Latinamerika Motion 2009/10:U202 av Hans Linde m.fl. (V)
En ny svensk Afrikapolitik Motion 2009/10:U204 av Hans Linde m.fl. (V)
En utrikespolitik för allas rätt till sin kropp och sexualitet Motion 2009/10:U209 av Lars Ohly m.fl. (V)
Handelsavtal Motion 2009/10:U235 av Désirée Pethrus Engström (KD)
Prioriterade biståndspolitiska insatser Motion 2009/10:U263 av Dan Kihlström m.fl. (KD)
Internationell utvecklingspolitik för rättvisa och jämställdhet Motion 2009/10:U273 av Hans Linde m.fl. (V)
Biståndet Motion 2009/10:U276 av Bodil Ceballos m.fl. (MP)
En rättvis värld är möjlig Motion 2009/10:U340 av Urban Ahlin m.fl. (S)

Beredning

Beredning i utskottet: 2010-04-29
Justering: 2010-05-06
Betänkande publicerat: 2010-05-11
Trycklov: 2010-05-11

Reservationer 12
Betänkande 2009/10:UU14

Alla beredningar i utskottet

2010-04-20, 2010-04-29

Sveriges politik för global utveckling (UU14)

I en skrivelse ger regeringen sin syn på hur Sverige ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling.

Utgångspunkten är att de nationella politiska besluten inom alla områden även har betydelse för utvecklingen utanför Sveriges gränser. Extra fokus ligger på sex utmaningar, bland annat migrationsströmmar, klimatförändringar och miljöpåverkan.

I skrivelsen berättar regeringen också om de resultat som uppnåtts sedan den förra skrivelsen presenterades 2008.

Utrikesutskottet ställer sig bakom regeringens beskrivning och förslår att riksdagen avslutar ärenden med detta.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2010-05-21

Webb-tv Debatt om förslag: Att möta globala utmaningar – om samstämmighet för utveckling

21 maj 2010
Debatt om förslag 2009/10:UU14

Dokument från debatten

2010-05-21

Protokoll för debatten

Ameer Sachet (S)

Anf. 1 Ameer Sachet (S)

Fru talman! Jag vill börja med att välkomna biståndsminister Gunilla Carlsson till debatten! I dag behandlar vi betänkande UU14 Att möta globala utmaningar - om samstämmighet för utveckling . Inledningsvis vill jag säga att vi socialdemokrater givetvis står bakom alla de gemensamma reservationerna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna, men jag vill yrka bifall till reservationerna 3 och 5. Politik för global utveckling är ett viktigt område inom utrikespolitiken. Att både driva och försvara de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter i världen, att bekämpa fattigdom och korruption och att uppnå samtliga millenniemål är också en del av detta arbete. Men trots att FN:s millenniemål ska vara uppfyllda 2015 saknas fokus på dessa i regeringens skrivelse. Det borde inte vara så; politik handlar om att vilja och driva saker. I millenniemålsdeklarationen slås fast att global utveckling förutsätter en helhetssyn, det vill säga sammanhållna insatser för fattigdomsbekämpning, fred och säkerhet, tillväxt, hälsa och utbildning. Även miljö, klimat, mänskliga rättigheter och demokrati är delar av en helhetssyn. Det övergripande målet för politiken är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Det Sverige säger i ett sammanhang måste stämma med svenskt agerande i ett annat. Utöver näringslivets roll, vilken regeringen betonar, vill vi rödgröna lyfta fram även andra aktörers viktiga roll i såväl givar- som mottagarland. För en hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning är det särskilt viktigt med demokrati och demokratisering som ger utrymme för civila och fackliga organisationer samt ger dem möjligheter att påverka den politiska utvecklingen och samhällets resursfördelning. Regeringens nedskärningar av enskilda svenska organisationers informationsverksamhet motverkar målet att öka allmänhetens kännedom om och engagemang för den globala utvecklingen. Vi vill skapa en samordningsfunktion i Regeringskansliet som ska svara för att regeringens agerande samfällt strävar mot målet om en hållbar och rättvis global utveckling. Jag kan konstatera att regeringen fortsätter att ligga på en mycket hög nivå när det gäller avräkningar från biståndet. I budgeten för 2010 gör regeringen avräkningar från biståndsramen som uppgår till hela 14 procent av ramen. Dessa avräkningar berörs inte i PGU-skrivelsen. Det är viktigt att det bistånd vi ska kanalisera på annat sätt än just till fattigdomsbekämpning redovisas tydligt. Vi motsätter oss inte att man gör avräkningar i enlighet med det internationella regelverket, men vi måste ställa oss en viktig fråga: Hur långt ska regeringen få gå i avräkningen av internationellt bistånd? Vi vill därför att regeringen redovisar hur avräkningarna bidrar till målsättningen för fattigdomsbekämpning och utveckling. Om regeringen får fortsätta med avräkningarna riskerar själva huvudmålet för biståndet, fattigdomsbekämpning och utveckling, att marginaliseras. Den internationella handelns regler och avtal måste kombineras med konventioner som skyddar människor och miljö. Skyddet av människor handlar om att vi inte accepterar slavliknande arbetsförhållanden, hälsofarliga arbeten, barnarbete och avsaknad av fackliga rättigheter. Skyddet av miljö handlar om att luft, vatten, jordar och skogar inte får förorenas eller förstöras. Vi måste se hur vi på bästa sätt kan bistå de krafter runt om i världen som på olika sätt arbetar just för mänskliga rättigheter och demokrati. Ett viktigt område som regeringen inte har redovisat i PGU-skrivelsen är de mänskliga rättigheterna för arbetskraften och arbetstagarna. Regeringen har uppenbarligen glömt vikten av och kopplingen mellan mänskliga rättigheter och ett utvecklat arbetsliv med fria fackliga organisationer. Runt om i världen har vi sett hur fria fackliga organisationer gått i spetsen för demokrati och varit en plantskola för demokratiska krafter. Så var det en gång i både Polen och El Salvador. Så är det i dag i både Kina och Colombia. ILO:s konventioner utgör viktiga verktyg för att visa för många länder att fria fackliga organisationer bidrar till fattigdomsbekämpning, utveckling och demokrati. Ska millenniemålen kunna uppnås är det viktigt att också prioritera jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Rätten till abort är en grundsten i ett jämställt och hälsofrämjande samhälle. Varje år dör 70 000 kvinnor på grund av komplikationer efter osäkra aborter. Det borde regeringen uppmärksamma mer i alla de sammanhang som regeringen uppträder i. Inte minst måste religiösa ledare och religiöst påverkade politiker bringas till insikt om att förbud mot aborter hårt drabbar världens kvinnor. Under den senaste tiden har vi hört mycket om Swedfund. När Riksrevisionen har granskat Swedfund har slutsatserna varit entydiga: Det finns ett svagt samband mellan den verksamhet som Swedfund bedriver och den utvecklingsverksamhet som de ansvarar för. Swedfund har inte preciserat investeringarnas utvecklingseffekter och har dålig uppföljning av utvecklingsverksamheterna. Detta går stick i stäv mot regeringens ägardirektiv. Sverige har särskilt goda förutsättningar att föra en aktiv biståndspolitik riktad till utvecklingsländer. Vi har inget kolonialt förflutet, vilket ger oss ett gott renommé. Sverige har också stått upp för småstaternas rätt och för internationell nedrustning. Vi höll oss neutrala mellan öst och väst. Vi kritiserade rasdiskriminering, kolonialkrig och imperialistiska övergrepp, oavsett var de bedrevs och vem som bedrev dem. Sydafrika, Vietnam, södra Afrika, Afghanistan, de baltiska staterna - vi har alltid sagt ifrån! Mot bakgrund av denna stolta tradition känns nedläggningarna och neddragningarna av våra ambassader och beskickningar ute i världen så sorgliga. Sveriges röst på andra kontinenter tystnar. Det är också problematiskt, särskilt när vi har biståndsprojekt som kräver både direktkontakt med lokalbefolkningen och insyn via övervakning så att allt går rätt till. Det är djupt olyckligt att samma regering som inrättat ett särskilt globaliseringsråd beslutar att lägga ned flera ambassader i Asien, Afrika och Latinamerika. Neddragningen av utlandsrepresentationen gör att Sverige förlorar närvaro, kontaktytor och inflytande. Detta oroar oss i oppositionen. Neddragningarna saknar en genomtänkt strategi. Det borde i stället ske en bred dialog om hur vi vill att svensk utlandsrepresentation ska bedriva sitt arbete i framtiden. Konflikthantering och konfliktförebyggande är viktiga områden för oss socialdemokrater. Det behövs för att stärka arbetet för fred och säkerhet. Fred och säkerhet är en förutsättning för utveckling samtidigt som utvecklingssamarbetet bidrar till att stärka säkerheten. Regeringen har inte presenterat någon bred strategi för Sveriges insatser i Afghanistan trots tidigare krav på en sådan. De fredsbevarande insatserna måste tydligt bindas samman med utvecklingsinsatser på det civila området. Regeringen har inte presenterat en bred strategi för Sveriges insatser i Afghanistan, trots tidigare krav på en sådan. De fredsbevarande insatserna måste tydligt bindas samman med utvecklingsinsatser på det civila området. Vi från oppositionen saknar också en redovisning av det viktiga arbetet för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen i PGU-skrivelsen. Regeringen förhåller sig passiv och avvaktande och har hittills inte gripit möjligheterna att göra Sveriges röst hörd i nedrustningsarbetet. Varför tar vi inga initiativ inom och genom EU? Varför inte ta debatten om de brittiska och franska kärnvapnen? Västvärlden och Sverige har ett ansvar för att gå före, för att förena välfärd med långsiktigt hållbart nyttjande av resurserna. Det krävs ett kraftfullt agerande av Sverige och EU för att det kommande klimatmötet i Mexiko inte ska resultera i ett bakslag liknande det i Köpenhamn. Fru talman! Klimatet ska inte heller räddas på de fattigas bekostnad. Vi vänder oss emot att de internationella biobränsleföretagen köper upp jorden i utvecklingsländerna och sedan driver storskalig biobränsleproduktion på bekostnad av matproduktion. Vi vänder oss också mot att småbönder och den lokala befolkningen i dessa länder tvingas flytta från sina marker och blir av med sina tidigare jobb. Redan i dag kan vi se att det finns brist på livsmedel i vissa länder i tredjevärlden som följd av rika länders ökade efterfrågan på biobränslen. Både rika och fattiga länder måste ta ansvar för att rädda klimatet, men de rika länderna måste ta på sig huvuddelen av kostnaderna. Inte minst därför måste Sverige försöka göra mer. Det, fru talman, är den obekväma sanning som den borgerliga regeringen gärna vill springa ifrån.

Hans Linde (V)

Anf. 2 Hans Linde (V)

Fru talman! Under de kommande tolv minuterna, kommer 240 barn att dö runt om på jorden. De kommer inte att dö på grund av obotliga sjukdomar, de kommer inte att dö i olyckor som har varit omöjliga att förebygga och deras liv kommer inte att tas av någon effektiv och ondskefull mördare som rövar våra barn ifrån oss. De 240 barn som kommer att dö under mitt anförande kommer att dö på grund av fattigdom, på grund av orättvisor och på grund av ojämlik fördelning av makt och resurser. Under de kommande tolv minuterna kommer också drygt tolv kvinnor att dö i samband med en graviditet. Det kommer inte att vara någon osynlig hand som berövar dessa kvinnor deras liv. De kommer att dö med blödande underliv på Managuas bakgator eller i någon av Tanzanias byar därför att män har förvägrat dem rätten till sin egen kropp, förvägrat dem makten att bestämma när, om och hur de ska bli gravida. När jag går ned från den här talarstolen om en liten stund har dessutom ytterligare 67 personer dött runt om på jorden till följd av hiv och aids, trots att vi vet hur vi kan förhindra att hiv sprids och att vi vet hur vi kan förhindra att aidssjuka dör. Det är egentligen dessa 240 barn, dessa 12 kvinnor och dessa 67 aidssjuka som utvecklingsdebatten borde handla om, hur vi kan använda utvecklingspolitikens samtliga verktyg för att bidra till att ytterligare några av de här barnen får hälsovård, rent vatten och skolgång och att ytterligare några av de här kvinnorna kan känna glädje över beskedet att de är gravida i stället för skräck. Vi ska använda våra verktyg för att se till att ytterligare några människor på det här jordklotet får tillgång till preventivmedel och kunskap för att kunna skydda sig. De siffror som jag har använt i den här debatten kommer från FN:s milleniemålskampanj End poverty 2015. De har som slogan valt "Vi är generationen som kan utrota fattigdomen". Jag tror att det är alldeles sant. Vi är generationen som kan utrota fattigdomen, men då behöver vi i grunden förändra vår breda utvecklingspolitik. Jag är övertygad om att bistånd är viktigt och skulle kunna spela en än större roll och vara betydligt viktigare än det är i dag. Då behöver vi ett bistånd med hög kvalitet och med höga nivåer, ett bistånd som faktiskt går till just utvecklingsinsatser. Bistånd kommer ändå aldrig att ensamt kunna rädda livet på de här 240 barnen, på de 12 kvinnorna och de 67 aidssjuka. Då kommer vi att behöva skuldavskrivningar så att syds regeringar kan lägga sina resurser på vårdcentraler och skolor i stället för på räntor och amorteringar. Vi kommer att behöva rättvisa handelsregler som inte dömer världens fattiga till en evig framtid som underbetalda råvaruproducenter i botten av produktionskedjorna. Vi kommer att behöva se till att de som har skapat klimatförändringarna också tar ansvar för omställningen till en hållbar värld så att färre brunnar torkar ut, så att färre skördar slår fel och så att människorna i Mekongflodens delta och på Kilimanjaros sluttningar kan bo kvar i sina hem. Vi behöver också reformera IMF och Världsbanken så att det blir befolkningen i Mali som bestämmer om deras järnvägar ska vara privat eller offentligt ägda i stället för ekonomer i Washington. Vi kommer att behöva skärpa de globala regelverken för vapenhandel så att vi i nord slutar beväpna förtryckarstater och bidra till väpnade konflikter. Listan kan göras lång. Men det viktigaste av allt kanske är att vi sätter världens fattiga i fokus för vårt arbete, att människor får makten över sina egna liv, möjlighet att organisera sig för förändring, makten att kunna delta i beslutsfattandet och rätten att höja sin röst mot orättvisor, att vi börjar betrakta hbt-personerna i Uganda, kvinnorna i Indonesien och de jordlösa i Brasilien som allierade i ett arbete för förändring, inte som den vite mannens börda. I grunden handlar detta om en annan världsordning där vi omfördelar makt och resurser från nord och syd, där kvinnor, barn, män och gamla får makten och resurserna att styra över sina egna liv och förverkliga sina egna drömmar. Fru Talman! Detta har varit Vänsterpartiets utgångspunkt när vi har tagit del av regeringens skrivelse Att möta globala utmaningar - om samstämmighet för utveckling , som vi i dag har att debattera. Man skulle också kunna kalla den för Bokslut Carlsson, för regeringens skrivelse är på väldigt många sätt en god sammanfattning av fyra år med borgerlig biståndspolitik. Fokus ligger på mätbara resultat, men vad som egentligen ska mätas verkar ha försvunnit på vägen. Någonstans verkar man ha glömt bort att anledningen till att vi har ett svenskt bistånd inte är att vi ska producera resultatskrivningar. Syftet med att ha en biståndspolitik är ju att se till att verkligheten förändras för världens fattiga, hungriga och maktlösa. Det har varit och är en biståndspolitik där fokus på biståndets huvuduppgift, att bekämpa fattigdomen och stärka de fattigas rättigheter, har försvunnit på vägen. Den verkligt stora utmaningen för den samlade utvecklingspolitiken, även för oss här i Sverige, är att uppnå millenniemålen, det löfte som världens ledare gav världens fattiga, hungriga och förtryckta att göra allt som stod i deras makt för att fram till 2015 halvera hungern och fattigdomen, minska mödradödligheten med 75 procent samt bromsa och till och med inleda tillbakapressningen av spridningen av hiv och aids med mera. Det är ett löfte som vi gav och ett löfte som vi är på väg att svika. Trots det är millenniemålen inget som regeringen pekar ut som så kallade globala utmaningar. De är inte heller något av regeringens 18 fokusområden. Sanningen är att i den skrivelse som vi nu har att diskutera, om den svenska biståndspolitiken, nämner man inte ordet "millenniemålen" alls på 91 sidor. På samma sätt har rättighetsperspektivet steg för steg tömts på innehåll. Stort fokus läggs på frågor om svenska investeringar och arbetskraftsinvandring. De må vara viktiga frågor, men de syftar ju först och främst till att gynna den svenska ekonomin och inte till utveckling i den fattiga delen av världen. Knappast har det varit de fattigas rättighetsperspektiv som har varit styrande för den borgerliga regeringens svenska näringspolitik eller politik när det gäller migration. Exemplen är tyvärr många på att fattigdomsperspektivet har tappats bort och rättighetsperspektivet i flera delar har ersatts av våra egenintressen. Låt mig ta ett tydligt exempel bland tyvärr alldeles för många på hur man ser på och behandlar frågan om de fackliga rättigheterna. FN-organet ILO har under en lång tid påvisat sambandet mellan fackliga rättigheter, som är grundläggande mänskliga rättigheter, och fattigdomsbekämpning. Världsbanken, som jag kanske som vänsterpartist inte alltför ofta hänvisar till, har i sin rapport Unions and Collective Bargaining också dragit slutsatsen att fungerande fackföreningar och kollektivavtal bidrar till lägre arbetslöshet, lägre inflation och fattigdomsbekämpning. I en utvecklingspolitik som utgår från fattigdomsbekämpning och ett rättighetsperspektiv borde frågan om fackliga rättigheter ha en självklar plats. När man läser regeringens skrivelse kan man se att ordet näringsliv nämns 42 gånger men ordet fackförening nämns bara en gång. Orden har uppenbarligen också betydelse. Förra året fick LO-TCO Biståndsnämnd, den biståndsorganisation som arbetar med att stötta arbetare i syd när de försöker organisera sig fackligt, tillsammans med Forum Syd, svenska ramorganisationer, de allra största ekonomiska neddragningarna. LO-TCO Biståndsnämnd fick neddragningar på hela 24 procent under förra året. I år har stödet till LO-TCO Biståndsnämnds arbete i Östeuropa, Balkan och Kaukasus halverats jämfört med stödet 2009. Man kan konstatera att de unga centerpartisternas nya slagord "Fuck facket" plötsligt får en helt ny innebörd när regeringen nedmonterar stödet till fackliga organisationer i länder som Vitryssland, Moldavien och Armenien. Fru talman! Problemet med regeringens skrivelse är inte bara det som står i skrivelsen utan också det som inte står där. Aldrig förr i Sveriges historia har så många biståndsmiljarder använts för så helt andra saker än just bistånd. I de fyra budgetar som den borgerliga regeringen har presenterat har man tagit 8 619 miljoner kronor från biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagande i Sverige. 2 000 miljoner har tagits från biståndsbudgeten för att finansiera skuldavskrivningar, men med hjälp av uppblåsta siffror och budgettricksande har man sett till att merparten av resurserna aldrig har lämnat Finansdepartementet. Avräkningarna för UD:s administration från biståndsbudgeten har fördubblats under mandatperioden samtidigt som man har lagt ned ambassad efter ambassad i utvecklingsländerna. Dessutom har man internationellt verkat för att öppna för att militära insatser ska kunna finansieras med bistånd. I slutet av april beslutade den borgerliga majoriteten i riksdagen att införa avgifter vid svenska högskolor för utomeuropeiska studenter. Det är avgifter som ska finansieras med biståndsmedel. När utvecklingens utmaningar diskuteras i skrivelsen ignoreras också några av de kanske största utmaningarna för just utveckling, nämligen skuldsättningen i syd, plundringen av råvaror i många utvecklingsländer, IMF och Världsbankens fortfarande destruktiva krav, baksidorna av arbetskraftsinvandringen i form av brist på sjuksköterskor, lärare och ingenjörer i syd samt de enorma finansiella flödena från syd till nord. Vapenexporten nämns knappast i skrivelsen, trots att det skulle vara intressant att höra vart samstämmigheten tog vägen när Sverige förra året exporterade vapen till Pakistan för 1,4 miljarder kronor samtidigt som landet lägger 47 gånger mer på militära utgifter än på vatten och sanitet. Det sker i ett land där 118 000 människor dör varje år på grund av diarré. När mänskliga rättigheter diskuteras i regeringens skrivelse är det i realiteten bara ett fåtal av de mänskliga rättigheter som har fastslagits i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som över huvud taget finns med. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har helt glömts bort. Det kommer inte att gå att använda de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord om man vill hitta helhetslösningar. Om man fokuserar bara på ett fåtal av de politiska rättigheterna är risken överhängande att dessa rättigheter blir en lyx för de redan välbeställda. Fru talman! Jag ska avsluta med att säga att jag är övertygad om - trots allt - att jag tillhör den generation som kan utrota fattigdomen, och jag är övertygad om att Sverige kan spela en avgörande roll i detta arbete. Det är uppenbart när vi nu har Bokslut Carlsson framför oss att om vi ska uppnå detta behöver vi byta regering och byta utvecklingspolitik. Avslutningsvis vill jag också yrka bifall till reservationerna 1 och 3.

Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 3 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Samstämmighet i utvecklingspolitiken handlar om att inte se på världen i stuprör. Det jag gör här i mitt land påverkar dig i ditt land. Det du gör i ditt land påverkar mig här. Om mitt land säljer vapen till ditt land kanske du kommer att dödas, eller så har ditt land kanske inte råd med både vapen och att bygga skolor och sjukhus. Om jag handlar varor från ditt land får du kanske jobb och kan försörja dig. Eller jag kanske utsätter dig för hälsofara eftersom den produkt du tillverkar är full av kemikalier eller du kanske använder besprutningsmedel utan att ha skyddsutrustning. Om mitt land köper rätten att fiska på ditt lands vatten kan ditt land förhoppningsvis använda pengarna till något bra, men du blir kanske ännu fattigare när fisken tar slut och du inte längre får mat till dig själv och din familj. Eventuellt stoppar kanske någon pengarna i egen ficka. Om mitt land utvisar människor från en förföljd grupp till ett land där deras stat inte kan skydda dem bidrar vi eventuellt till att människor dödas. Det är mycket att tänka på och det är mycket som ska klaffa när vi interagerar med andra länder och med människor i världen. Att hitta balansen är svårt, och det finns ingen patentlösning som fungerar överallt. Att Sverige en gång i tiden kom ur fattigdomen med hjälp av bland annat handel är inte synonymt med att Liberia kan använda exakt samma modell. Förutsättningarna i olika länder skiljer sig åt och det måste också få genomslag i vår politik gentemot andra länder. Fru talman! Det finns mycket att säga om skrivelsen. Hans Linde har tagit upp en del i sitt anförande. Bland annat kan man inte skylla de årliga skrivelserna för att vara lika år från år. Det blir förstås mindre tråkigt och svårare att göra jämförelser. Det känns lite som om det för varje år som går tas ett antal steg mot en förändring av den PGU som vi gemensamt antog i riksdagen för ett antal år sedan. Det var en tolkning à la Moderaterna kanske - eller åtminstone à la Alliansen. Politik för global utveckling handlar om många områden. Regeringen har valt ut sex utmaningar att fokusera extra på som också ligger till grund för skrivelsen. De handlar om förtryck, ekonomiskt utanförskap, migrationsströmmar, klimatförändringar och miljöpåverkan, konflikter och sviktande situationer samt smittsamma sjukdomar och andra hälsohot. Jag undrar hur regeringen egentligen kom fram till just de sex utmaningarna och undrar om vi inte riskerar att hamna i stuprör när vi samtidigt väljer bort andra områden. Jag undrar också på vilket sätt resultatet egentligen mäts genom att identifiera tre fokusområden för varje utmaning där man sedan bedömer politikens utformning och utförande, samordning och samverkan samt kunskap och analys. Jag blev inte särskilt mycket klokare av att läsa skrivelsen. Den säger inte så mycket om resultatet av själva politiken utan fokuserar på hur det interna arbetet har fungerat. Det är naturligtvis bra, men det är inte det jag hade hoppats få ut av skrivelsen. Fru talman! Det är många utrikespolitiska debatter på gång runt om i landet, och vi är några som har varit runt på en del av dem. Ämnena skiftar: EU, Afghanistan, fattigdomsbekämpning samt fred och säkerhet. På frågan om vad som är den viktigaste utrikespolitiska frågan i dag och inför valet svarar jag klimatet. Det svarar jag inte för att det förväntas av mig som miljöpartist. Jag svarar så eftersom det är den absolut viktigaste frågan för oss och för människor i världens alla länder. Om vi inte fixar klimatet kan vi inte klara fattigdomsbekämpningen. Vi omintetgör alla ansträngningar för en fredligare värld, och vi raserar också ekonomin. När världens ledare möttes i Köpenhamn i december förra året var målet att enas om ett globalt bindande avtal om att begränsa utsläppen så att temperaturökningen inte blir större än två grader. Det misslyckades kapitalt. Sverige och EU tog av sig ledartröjan och lät i stället världens två största utsläppare, Kina och USA, göra upp. Vi vände de fattiga länderna ryggen. I stället för avtal i Köpenhamn fick världen ett icke-bindande ackord, ett slags uttalande om att begränsa temperaturökningen till två grader. De som skrev under detta ackord - det gjorde alla stora utsläppsländer, som tillsammans står för mer än 80 procent av de globala utsläppen - lovade också att minska sina utsläpp; men löftena är inte bindande. Löften har som bekant inte räckt särskilt långt hittills - det är sällan de uppfylls, inte ens när de är bindande. Det är något som vi som hanterar biståndsfrågor tydligt märker när vi ser diskrepansen mellan utlovat bistånd och utbetalat bistånd. Många fattiga länder valde att inte ens ställa sig bakom ackordet eftersom de anser att det är för svagt. De var oerhört besvikna på EU. Men även om alla löften i Köpenhamnsackordet som hunnit komma in vid den avstämning som gjordes den 18 april i år skulle uppfyllas räcker det inte på långa vägar för att begränsa temperaturhöjningen till två grader. Det ger i stället en temperaturhöjning i storleksordningen fyra grader. Fru talman! Världens ledare enades, med grund i den forskning som finns, om att temperaturen inte får öka mer än två grader eftersom det är vad jorden tål. Det innebär en minskning av utsläppen med 80 procent fram till 2050. De prognoser vi har att tillgå i dag visar att ökningen av utsläppen kommer att fortsätta ända fram till minst 2050. Vad innebär då det? Jo, att den genomsnittliga temperaturen på jorden kommer att öka med mellan fyra och åtta grader under det här århundradet. Vad gör vi nu? Ska vi minska våra egna utsläpp, eller ska vi minska i andra länder? Vem ska börja? Ska vi ta ansvar när inte X-land tar ansvar? Ska vi inte anstränga oss för att minska ännu mer än till två grader när ett antal länder kommer att försvinna ned i havet om vi överstiger en och en halv grad? Vårt svar är att vi ska minska våra egna utsläpp och att vi ska hjälpa till att minska i andra länder. Vi ska inte köpa oss fria genom att ta de stora minskningarna i andra länder först. Vi ska lägga resurser för klimatinsatser i andra länder utanför biståndsramen. Sverige var alltför upptaget med att samordna EU-ländernas spretande åsikter i klimatfrågan för att orka ägna sig åt att driva en tuff klimatpolitik i Köpenhamn. Nu krävs det att vi inte begår samma misstag i kommande klimatmöte. Jag yrkar därför bifall till reservation 9. Fru talman! Det är förresten konstigt att regeringens klimatåtgärder bekostas av biståndsmedel trots att det knappast kan anses stämma överens med Kyotoprotokollet, som talar om nya och additionella resurser. Annat lägger ju regeringen gärna utanför biståndsramen men inom enprocentsmålet. För 2010 handlar det till exempel om 2,5 miljarder kronor som går till flyktingmottagande i Sverige. Och även om vissa kostnader för flyktingmottagande får inräknas i biståndet enligt Dacreglerna är det anmärkningsvärt att både det och andra avräkningar fördubblats under den här mandatperioden. Det som också är anmärkningsvärt är att det är så svårt att få reda på hur pengarna faktiskt används här i Sverige och om de på något vis bidrar till fattigdomsbekämpning i flyktingens hemland. Det skulle vara bra att få höra någon i Alliansen förklara vad avräkningen för flyktingmottagande egentligen bekostar, eller varför ambassadverksamhet bekostas av biståndsmedel oavsett om de ligger på Island eller i Afghanistan i någon form av schablonavdrag. För Sverige gäller den svenska politiken för global utveckling, förutom Dacreglerna, och vi har ett svenskt mål för biståndspolitiken som ligger på 1 procent. Utgångspunkten för den svenska politiken för global utveckling är fattigdomsbekämpning. Den utgår från de fattigas perspektiv och ett rättighetsperspektiv. Det är samma utgångspunkter för biståndet. På vilket sätt bidrar då avräkningarna till det? För att få en acceptans för avräkningarna ligger det i regeringens eget intresse att faktiskt redovisa resultatet av avräkningarna på samma sätt som regeringen kräver redovisningar på alla andra områden. Jag yrkar därför bifall också till reservation 3. Fru talman! Regeringen talar om aktörssamverkan och betonar näringslivets roll. Frivilligorganisationerna är en annan aktör och spelar en viktig roll i svensk biståndspolitik. De drabbades av stora nedskärningar när ekonomin minskade. Det kan tyckas naturligt att det ska vara så, men då vore det också naturligt om deras anslag hade ökats i goda tider. Men så har inte varit fallet. Om regeringen menar allvar med aktörssamverkan borde regeringen ta initiativ till att åter göra det möjligt för organisationerna att vara aktiva aktörer. Med minskade anslag stryps effektivt möjligheterna att informera dels om de resultat som uppnås i mottagarlandet, dels om vad som sker och bör ske här hemma. Människor i Sverige har traditionellt sett värnat biståndet, och människor bidrar med små eller stora summor till organisationer de känner förtroende för. Med minskat anslag för information är det svårt att nå ut, och då minskar av förklarliga skäl också den totala mängden bistånd. Folk ute i landet lägger ju inte pengar i UD:s bössor på Ica och Konsum. Förlorare på regeringens politik i den frågan är de fattiga i världen.

Christian Holm (M)

Anf. 4 Christian Holm (M)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet, så är formalia avklarad. Vi diskuterar i dag skrivelsen Att möta globala utmaningar - skrivelse om samstämmighet för utveckling . För snart sju och ett halvt år sedan beslutade man här i riksdagens kammare om svensk politik för global utveckling, den så kallade PGU:n. Det är en unik strategi i utvecklingssammanhang som involverar alla politikområden, utskott och departement i arbetet med just den globala utvecklingen. År 2008 debatterade vi PGU:n ytterligare, då förtydliganden gjordes och sex globala utmaningar lades fast. Den skrivelse som vi i dag diskuterar är en uppföljning av detta arbete. Det har hänt mycket inom svensk bistånds- och utvecklingspolitik den senaste mandatperioden. Biståndet har fokuserats på ett mindre antal länder. Det har gjorts tematiska prioriteringar så att Sverige är med och bidrar på de områden där vi kan göra allra mest nytta. Åtgärder har vidtagits för att effektivisera biståndet, och kraven på förbättrad resultatredovisning har ökat. Fattigdomsbekämpningen är central i vår utvecklingspolitik, och bland annat därför har större fokus riktats mot länder på den afrikanska kontinenten, där den största delen av fattigdomen finns. Av världens 25 fattigaste länder återfinns 23 i Afrika. Kvinnors rätt och roll i samhället och de så kallade SRHR-frågorna - sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter - har särskilt lyfts fram liksom frågor om högre krav på demokratisk utveckling och att mänskliga rättigheter respekteras. Korruptionsbekämpning och god samhällsstyrning i övrigt är nödvändigt för att nå en utveckling. Ett annat område som har fått mycket uppmärksamhet är miljö- och klimatfrågorna. Vårt svenska bistånd är ett viktigt verktyg i arbetet för den globala utvecklingen, men långt ifrån det enda. Behovet av ekonomiska reformer och marknadsekonomiska principer för att få i gång handel är avgörande för att få ett fungerande entreprenörskap och företagande, med fler och växande arbetsplatser och en ökad produktion som skapar arbete, tillväxt och en bättre ekonomisk situation för människor i de länder som berörs. Fru talman! Här ligger kanske en av de största skillnaderna mellan Alliansen och vänsteroppositionen. Det är tydligt att Hans Linde och Vänsterpartiet har varit skickliga i sina förhandlingar inför den gemensamma budgetpresentationen. Lars Ohly förefaller få ett väldigt stort inflytande över den svenska utrikespolitiken i allmänhet och utvecklingspolitiken i synnerhet om det skulle bli ett vänsterstyre i vårt land efter valet. Trots dessa ganska markanta skillnader mellan alternativen lägger oppositionen fram en rad reservationer som slår in öppna dörrar där det som efterfrågas egentligen är verklig politik i dag. SRHR-frågorna och kvinnors rättigheter och jämställdhet, rätten till fria och säkra aborter samt kvinnors deltagande i politik och näringsliv har en framträdande roll i vår politik. Även miljö- och klimatbiståndet är exempel på frågor där det i dag sker ett omfattande arbete såväl som arbetet med de mänskliga rättigheterna och reformer för att främja demokratisk utveckling. Det verkar nästan som att det är ett måste. Vi hörde Ameer Sachet här i början nämna bristen på rättigheter för arbetare och möjligheterna att delta fackligt. Som sagt är de mänskliga rättigheterna centrala i vårt arbete. Rätten för arbetstagare och de fackliga rättigheterna är en del av det. Vi har yttrandefriheten, organisationsfriheten, mötesfriheten och så vidare. Självklart ger det arbetare möjligheter att organisera sig fackligt. Vi tror som sagt att bistånd måste kombineras med andra insatser. Undanröjande av handelshinder, politisk dialog för att främja demokratiska reformer och att på olika sätt skapa förutsättningar för företagande och handel är några sådana delar. Snabba, kraftfulla och träffsäkra insatser när katastrofer inträffar är nödvändiga ur ett humanitärt perspektiv. Haiti är ett i tiden närliggande exempel. Att undvika ytterligare förödelse och mänskligt lidande är också ett steg för att förhindra en kommande negativ utveckling och en utspridd fattigdom, för att skapa förutsättningar för det drabbade området och dess befolkning att åter komma på fötter. Att Sverige agerar aktivt på internationella arenor för att påverka andra att på ett mer effektivt sätt delta i den globala utvecklingen fyller en viktig funktion. EU och FN är sådana arenor. Under det svenska EU-ordförandeskapet ordnades bland annat European Development Days - det är ett exempel - där politiska företrädare och företrädare för enskilda organisationer, näringsliv etcetera från världens alla hörn gavs möjlighet att träffas, diskutera och utbyta erfarenheter och åsikter. Fru talman! Jag är glad att vi kan ha den här debatten i dag och lyfta fram det arbete som görs inom svensk utvecklingspolitik, att lyfta fram det i offentligheten. Ett aktivt arbete sker i riksdagen, och inte minst genom vår biståndsminister Gunilla Carlsson. Det finns en bred samsyn i riksdagen i dag om behovet av en utvecklingspolitik. Nu levereras inte bara fina ord och skrivelser med vidlyftiga löften. Nu konkretiseras det hela och levereras resultat och förslag som gör skillnad i verkligheten, som gör skillnad för dem som verkligen behöver det.

Ameer Sachet (S)

Anf. 5 Ameer Sachet (S)

Fru talman! När det gäller fackliga rättigheter vill jag fråga Christian Holm varför regeringen och majoriteten inte nämnt fackliga rättigheter över huvud taget i PGU-skrivelsen. Riksrevisionen har, med all rätt, kritiserat Sida tidigare. Det gäller att alla organisationer har ordning och reda i de uppgifter de ska göra. Beträffande Swedfund har regeringen och majoriteten varit väldigt tysta när Riksrevisionen kritiserat fonden. Swedfund har kanaliserat en hel del av sina investeringar via skatteparadis, bland annat Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna. Vad tänker Christian Holm, Moderaterna och majoriteten göra för att undvika att en del av skattebetalarnas pengar kanaliseras via skatteparadis?

Christian Holm (M)

Anf. 6 Christian Holm (M)

Fru talman! I skrivelsen nämns de mänskliga rättigheterna ett flertal gånger, liksom vikten av organisationsfrihet, mötesfrihet och vanliga universella rättigheter. Där ingår de fackliga rättigheterna, så jag ser inte det problemet. Med våra skrivelser är de fackliga rättigheterna representerade. Riksrevisionen kom förra året med kritik mot Sida, framför allt mot det faktum att man inte på ett korrekt och enkelt sätt kunde följa upp vart de pengar som Sida betalade ut gick. De saknade de verktygen, och där ska de givetvis kritiseras. Det är viktigt för alla organisationer som befinner sig ute i världen och med hjälp av biståndsmedel gör ett viktigt arbete att de får en legitimitet som gör att man kan följa upp vart pengarna går, vad som händer med dem, att man kan följa pengarna hela vägen. Annars kan de misstänkliggöras. Även Bodil Ceballos tog i sitt anförande upp att det är svårt att kunna följa och se vart det svenska biståndet går. Därför har en skrivelse lagts fram om att öppna upp det svenska biståndet, att göra det mer offentligt och transparent för att just kunna följa vart de enskilda svenska skattekronorna i biståndet tar vägen. Det är viktigt. Sedan har vi Swedfund. Det är ett riskkapitalbolag. Det är självklart viktigt att även de pengarna går till rätt saker. Det har funnits fall där det förefaller ha förekommit oegentligheter, och där pågår också en rättslig process. Det är viktigt att den får fortgå, och om någon missbrukat dessa pengar ska personen i fråga självklart dömas för det och pengarna, i den mån det är möjligt, återbetalas.

Ameer Sachet (S)

Anf. 7 Ameer Sachet (S)

Fru talman! Min fråga handlade inte om Sida. Vi ska bekämpa alla oegentligheter när det gäller biståndspengar oavsett vilken organisation som har hand om dem. Frågan gällde inte Sida utan Swedfund. Swedfund har kanaliserat nästan 20 procent, 100 miljoner, av investeringspengarna via skatteparadis. Vi vet att skatteparadis är mer skadliga för utvecklingsländer än för rika länder. Pengarna bara försvinner. Tycker Christian Holm och majoriteten att somliga bolag som har en del av biståndsmedlen ska kanalisera pengarna via skatteparadis? Detta frågar jag med tanke på att även stora länder i Europa under de senaste två åren kritiserat skatteparadisen och kommit med skärpningar i regelverken beträffande skatteparadis bland annat i Europa. Vad tänker Moderaterna göra åt saken så att inte fler organisationer, riskkapitalbolag, kanaliserar biståndspengar via skatteparadis?

Christian Holm (M)

Anf. 8 Christian Holm (M)

Fru talman! Swedfund är som sagt ett företag. Riksdagsmajoriteten och den borgerliga regeringen har kanske mer än någon annan regering tagit tag i frågorna om just skatteparadis. Jag vet inte hur många gånger vi suttit i kammaren och röstat om avtal som ska öppna upp relationerna och de ekonomiska utbytena mellan Sverige och de skatteparadis som finns runt om i världen. Då rör det inte bara Swedfund, utan då rör det alla företags möjligheter att kunna undanhålla pengar från skattesystemet. Det är rimligt att om man är med och deltar i näringslivet är man också med och betalar skatt. Därigenom kan vi nå de mål som vi vill nå. Vi tycker att det är rimligt att man är med och betalar skatt, men vi vill gärna att skatten ska vara lägre. Att få in fler i skattesystemet innefattar Swedfund och alla andra företag. Vi tar alltså frågan på stort allvar.

Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 9 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Det verkar vara Moderaternas taktik att i alla sammanhang när det gäller utrikespolitiken skrämmas med Lars Ohly. Jag vill gärna tala om att vi har ett trepartisamarbete där goda diskussioner förs och där vi är väldigt överens i många frågor. Bland annat är vi överens om att vi vill arbeta för en rättvisare värld. Moderat betyder på de flesta språk måttlig. Jag kan inte påstå att jag tycker att Moderaterna i Sverige är ett måttlighetsparti. Jag tycker att det är ett konservativt parti, och vi har kanske samma anledning att skrämmas med de konservativa. Det är Moderaterna som vill minska biståndet. Inget annat av allianspartierna vill lägga sig under enprocentsmålet. Därför kan vi kontra med det. Jag tycker dock att vi ska undvika pajkastning i kammaren. Jag skulle vilja fråga Christian Holm om avräkningarna. Som riksdagsledamöter har vi att ta ställning till budgeten, och när biståndsbudgeten kommer ligger avräkningarna med där. Det finns Dacregler, som vi talade om tidigare. Där kan i vissa fall bland annat flyktingmottagning ingå, alltså en viss del av flyktingmottagningen. Vi har också PGU, som handlar om fattigdomsbekämpning. Jag menar att även om det är avräkningar måste det, trots det, vara i överensstämmelse med vår politik för global utveckling. Jag skulle därför vilja veta på vilket sätt alliansledamöterna försäkrar sig om att de avräkningar som görs leder till fattigdomsbekämpning samt att de utgår från de fattigas perspektiv och ett rättighetsperspektiv.

Christian Holm (M)

Anf. 10 Christian Holm (M)

Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag upprör Bodil Ceballos. Jag vet att det är tre partier som samarbetar på den vänstra sidan på samma sätt som att det är fyra partier som samarbetar på allianssidan. Det jag kritiserar är det jag har tagit del av, de skrifter som har kommit. Det är en traditionell klassisk vänsterpolitik, där Vänsterpartiet uppenbarligen har fått ett stort genomslag. Det är ju idéerna som räknas, det vi presenterar. Det kan finnas skillnader mellan olika partier. Jag har full respekt för att Bodil Ceballos kanske inte köper allt som står i de gemensamma skrifterna. Det är samma sak för Alliansen. Det är klart att det kan finnas nyansskillnader i vad vi tycker, men vi presenterar en gemensam politik. Vi har drivit en gemensam politik under de här fyra åren. Vi kommer att ha en gemensam plattform inför de kommande fyra åren. Det är bara för Bodil Ceballos att läsa. Då ser hon vad Moderaterna tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna kommer att arbeta för. När det gäller avräkningar sker de, som Bodil Ceballos säger, i enlighet med Dacs, OECD:s biståndskommitté, regelverk. Där görs det naturligtvis hela tiden uppföljningar. Vad händer och vad sker? Vilka regelverk finns, och hur ska de utvecklas? Men så länge vi har det här och vi dessutom har ett fastställt enprocentsmål - senast häromdagen diskuterade vi detta - är det väl också rimligt att vi använder det system som finns och gör de avräkningar som finns. De avräkningarna gjordes ju också under alla de år som Socialdemokraterna satt i regeringen, med stöd från just Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 11 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Ja, det är sant att det också gjordes tidigare, men nu har det fördubblats. Det finns ingen anledning till att det ska ha fördubblats under den här mandatperioden. Det är mycket märkligt. Sedan undrar jag om det verkligen är i överensstämmelse med de här Dacreglerna att vi tar så mycket för flyktingmottagning. I Dacreglerna talas det om flyktingar, och i migrationspolitiken är en flykting den som redan har fått uppehållstillstånd. Däremot är en asylsökande inte en flykting. Så är det i den svenska terminologin när vi talar om flyktingar, och så är det i UNHCR:s terminologi när man talar om flyktingar. En flykting är den som redan har fått uppehållstillstånd. Men när ni tog över 500 miljoner till i tilläggsbudgeten i våras var det på grund av att det var en stor ökning av asylsökande. Då undrar jag: Är det verkligen i överensstämmelse med Dacreglerna att man tar pengar för mottagning av asylsökande? Eller handlar det om det första året för den som redan har fått uppehållstillstånd? För man får använda pengarna ett år för flyktingar, inte för integrationsåtgärder, inte för deportationer etcetera. Det finns ett regelverk som säger det här. Därför undrar jag om detta verkligen stämmer. Jag skulle vilja veta om Christian Holm har satt sig in i regelverket och verkligen kollat upp att pengarna går dit de får gå. Det är nämligen väldigt svårt att ta reda på vad som verkligen sker. Jag har försökt, via UD och via riksdagens utredningstjänst, att få reda på hur pengarna fördelas. Jag har inte lyckats med det. Därför skulle jag vilja höra från en av alliansledamöterna hur ni har försäkrat er om att pengarna hamnar rätt.

Christian Holm (M)

Anf. 12 Christian Holm (M)

Fru talman! Avräkningarna har som sagt ökat, men, vilket borde vara till Bodil Ceballos glädje, Sverige har aldrig någonsin haft ett så högt bistånd som vi har i dag. Det gör att det skulle ha ökat även om man skulle ha ökat det proportionellt. Det skulle möjligtvis glädja Bodil Ceballos. Det här sker i enlighet med Dacs regelverk, och jag har i alla fall inte i det jag har kunnat följa sett någon form av konstigheter i det som sker. Det här sker enligt de principer som man får använda. Det är inte heller så att vi inte granskas. Detta har skett under ett antal år, och då borde det ha kommit fram. Sedan beklagar jag återigen att Bodil Ceballos inte har haft möjlighet att få reda på exakt var, hur och när pengarna har betalats ut. Jag både förutsätter och hoppas då att Bodil kommer att vara med och rösta igenom skrivelsen för att öppna upp det svenska biståndet.

Hans Linde (V)

Anf. 13 Hans Linde (V)

Fru talman! Jag skulle faktiskt vilja inleda med att berömma den borgerliga regeringen, bara för att det här inte i efterhand ska avfärdas som vänstergnäll. Jag välkomnar att regeringen har valt att lyfta fram sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter som ett av sina 18 fokusområden. Det här är en av de verkligt stora globala utmaningarna. Att kvinnor i dag diskrimineras runt om på vår jord och förvägras rätten att bestämma över sin egen kropp är verkligen ett av de stora hindren för fattigdomsbekämpning och utveckling. Christian Holm har egentligen alldeles rätt när han i talarstolen säger att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har fått en framträdande roll i den borgerliga utrikespolitiken. Det har fått en framträdande roll i skrivelsen. Det har fått en framträdande roll i retoriken. Problemet är bara att det inte har fått en framträdande roll i politikens genomförande, att det inte har resulterat i politisk handling. Låt mig ge några exempel! Under den borgerliga regeringens tid har man vid flera tillfällen skurit ned de ekonomiska bidragen till just de organisationer som jobbar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, till Unifem, FN:s kvinnofond, till UNFPA, FN:s familjeplaneringsprogram, och till IPPF, den internationella organisationen, som samlar frivilligorganisationer i 150 länder som jobbar ute i fält just med att stärka kvinnors rättigheter. Alltför många gånger under den här mandatperioden har vi dessutom sett att Sveriges plats har varit tom när sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter debatterats och diskuterats internationellt. I oktober arrangerades den stora översynskonferensen om Kairodeklarationen i Addis Abeba. 150 av jordens länder fanns på plats. Sverige representerades av en riksdagsledamot från Socialdemokraterna och av en riksdagsledamot från Vänsterpartiet. Men den borgerliga regeringen lyckades inte ens skicka en tjänsteman. Samma sak ser vi i juni när ytterligare en stor konferens arrangeras. Biståndsministern har med kort varsel tyvärr tackat nej till att delta i konferensen. Frågan till Christian Holm är: Vad innebär de här prioriteringarna? Vad innebär det att säga att SRHR är ett fokusområde när det inte får några praktiska konsekvenser i den politiska handlingen?

Christian Holm (M)

Anf. 14 Christian Holm (M)

Fru talman! Ja, frågorna om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är, som Hans Linde beskriver, central, inte bara i skrifter och retorik utan också i handling. Vilka organisationer som får del av de svenska biståndsmedlen för det här arbetet kan variera, beroende på utvärderingar där man ser vilken effektivitet det finns i de organisationer som arbetar med detta och på vilket sätt pengarna används. Detta görs för att säkerställa att man med svenska skattebetalares pengar på bästa sätt uppfyller det som vi önskar uppfylla och att pengarna når ut till dem som allra mest behöver dem.

Hans Linde (V)

Anf. 15 Hans Linde (V)

Fru talman! Att säga att man prioriterar en fråga måste också betyda någonting. Säger man att man prioriterar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste det också innebära någonting när man genomför politiken. Då kan man inte, när man fördelar medlen mellan frivilligorganisationer och FN-organ, konsekvent välja att skära ned när det gäller just de organisationer som jobbar med SRHR. Det går liksom inte riktigt ihop. Och det går inte att säga att man prioriterar SRHR-frågorna i det internationella utvecklingssamarbetet och i den internationella debatten när man samtidigt lämnar sin plats tom när frågorna diskuteras och debatteras runt om på jorden. Jag kan säga att jag var en av de riksdagsledamöter som deltog i Addis Abeba. Jag höll tal och företrädde där Sveriges riksdag och pratade om SRHR-frågorna. Jag beklagade att Sverige inte fanns på plats. Och jag kan säga att de andra länder som var där knappast kände att Sverige prioriterade de här frågorna. Otaliga parlamentsledamöter och regeringsföreträdare kom fram och undrade: Varför är inte Sverige här? Varför står Sveriges plats tom? Jag måste erkänna att jag inte hade något svar att ge dem. I den här skrivelsen, som har presenterats, väljer den borgerliga regeringen att sätta högsta betyg på sig själv när det gäller SRHR-arbete. Man säger att regeringen har kommit långt vad gäller politikens utformning och utförande just när det gäller SRHR-frågor. Då undrar jag: Vad är det man har kommit långt med? Man deltar ju inte på mötena, och man väljer att skära ned bidragen till de organisationer som jobbar med de här frågorna. Vad innebär det egentligen att man har kommit långt med politikens utformning och utförande? Om det här är att komma långt kanske det skulle ha varit bättre att man inte hade gjort så mycket över huvud taget.

Christian Holm (M)

Anf. 16 Christian Holm (M)

Fru talman! Det hedrar Hans Linde att han var på plats och också talade för svensk biståndspolitik i SRHR-frågorna. Jag kan inte svara exakt på om det har varit någon konferens där vi inte har närvarat. Jag vet att vi har närvarat på väldigt många. Det viktiga är inte enbart att närvara på konferenser. Det är viktigt att vi har tydliga skrivningar, att vi har en policy, att vi fördelar medel och att de kommer ut längst ut i ledet till utförarna och når fram till dem som verkligen behöver dem. Vi i Sverige har varit oerhört engagerade och på ett aktivt sätt verkat för att det ska bli verklighet. Till skillnad från Hans Linde har jag träffat mängder med personer på resor, inte minst på den afrikanska kontinenten, som kommer fram och berättar om och uppskattar det arbete som görs. Jag var tillsammans med ett antal riksdagsledamöter i Kongo för några veckor sedan. Där besökte vi sjukhus som arbetade just med kvinnor som hade utsatts för sexuellt våld. De stöttades av Sverige och uttryckte en enorm tacksamhet för det svenska arbetet och de prioriteringar som görs på det området.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 17 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det betänkande vi har att behandla i dag handlar om samstämmighet för utveckling. Det är Politik för global utveckling, PGU, i verkligheten. Det handlar om hur vi klarar ett effektivt bistånd av hög kvalitet. Samstämmighet handlar om politik över hela fältet. Det bygger på ett beslut som den här kammaren tog för två år sedan utifrån regeringens skrivelse då, baserad på PGU och fokuserad på ett antal områden för att tolka ut våra millenniemål. Hur ska Sverige bidra till att uppnå millenniemålen? Var kan vi göra skillnad? Vi såg och tecknade ned sex utmaningar för vår del. Det handlar om förtryck som hinder för utveckling, om ekonomiskt utanförskap, om migration, klimat och miljö, konflikt och sviktande stater och smittsamma sjukdomar. Det är hinder som vi vill göra något åt. Vi valde också att inom de områdena, de sex utmaningarna, peka ut tre fokusområden för att på ett tydligare sätt än tidigare komma vidare i Politik för global utveckling. I den skrivelse som regeringen har lagt fram bedöms den politiska utformningen och utförandet i de delarna. Man bedömer om man har klarat samordning och samverkan. Man bedömer kunskap och analys för att lära av det man gjort. Det här är en skrivelse som inte är det sista steget utan kanske det första. Det bygger på en dialog som förekom med utskottet. Jag utgår från att flera ledamöter deltog i dialogen om hur vi skulle följa upp det. För det här är ett område där Sverige bryter ny mark. OECD har arbetat med att utveckla modeller, men det är få om ens någon som verkligen har en samstämmig politik för global utveckling eller som ens försöker ha en samstämmig politik för global utveckling. Det var också något vi kunde få ta del av när vi för ett år sedan ungefär fick OECD:s granskning av hur vi skött oss. Man uppskattade vår ambition och vår vilja att föra frågorna framåt. Under de två år som nu prövas i den här skrivelsen har vi sett, precis som regeringen konstaterar, ett antal kriser. Det har varit finanskris och kanske fortfarande är. Det har varit matkris, energikris, miljökris och humanitära kriser. Det har till och med blivit vanligt att man i medierna har börjat fundera på om det är något speciellt som gör att det är så många kriser. Trots det, fru talman, kan man konstatera att det här är en möjlighet till utveckling. Kriser är en möjlighet till utveckling, till att förenas och till att förnya. Jag tycker att regeringen har en bra ansats när den nu går fram med den här skrivelsen för att visa för kammaren och svenska skattebetalare hur man har arbetat och hur resultaten ser ut. Det är inte i alla delar men i alla fall ett försök att visa vart vi är på väg. Man har tre bedömningsgrunder. Måhända, fru talman, skulle man inför 2012 precis som när det gäller den högre utbildningen eller gymnasieskolan kunna önska sig några fler steg i bedömningsskalan. Det är ett medskick till dem som fortsatt jobbar med det här. Det är viktigt när man jobbar vidare utifrån den här skrivelsen att man gör det på ett sätt - vilket också framgår av skrivelsen - så att man kan följa utvecklingen. Det handlar om att inte göra tvära förändringar i bedömningsunderlagen. Som sagt, Sverige ligger långt framme i arbetet för att säkra utvecklingspolitiken. Vi jobbar tillsammans samstämmigt mellan olika politikområden. När man hör oppositionen, fru talman, skulle man kunna tro att vi är näst intill sämst i klassen. Men Center for Global Development har rankat, och gör det årligen, de 22 rikaste länderna vad gäller politikens påverkan på utvecklingsländer. Deras bedömning för 2009 - det finns skäl att påtala det - är att Sverige toppar. Det är inget som man ska slå sig för bröstet för. Det är kanske snarare en utmaning att arbeta vidare. Att bära ledartröja kräver en hel del av oss. Det är i alla fall så de har valt att göra bedömningen. Fru talman! När jag läser den här skrivelsen från regeringen noterar jag som centerpartist positivt de skrivningar som görs när det gäller miljö och klimat. Det är ett av de åtta millenniemålen. Man skriver att den långsiktiga finansieringen av klimatåtgärder och både anpassning och utsläppsbegränsningar finns det anledning att reflektera över. Det gäller att fundera på hur man ska komma vidare, att i det internationella samfundet kunna nå lösningar men också att effektivisera FN-samarbetet för att stödja arbetet med de globala utmaningarna och främja rättvis och hållbar utveckling. Det är positivt, och det är viktigt att man jobbar vidare i den delen. Precis som framgår av skrivelsen ligger dock huvudansvaret för den egna fattigdomsbekämpningen och utvecklingen i händerna på de enskilda ländernas regeringar. Man hör ofta irritation över dysfunktionella stater, stater som inte fungerar. Senast var det Kongo. Korruptionen betraktas som det största problemet, det största hindret i många av de mest drabbade staterna. När Afrikanska unionen noterar att en fjärdedel av Afrikas samlade bnp går till korruption är det naturligtvis en signal att någonting är fel. Vi måste arbeta i den globala utvecklingspolitiken, i samstämmighetspolitiken för att riva hinder för människor att göra skillnad. Det handlar om krig och konflikter, om frihet och demokrati, om fungerande stater med fungerande säkerhetssystem och om miljö och klimat. Det är, fru talman, intressant att höra oppositionen. Hans Linde räknade upp vad bistånd ska räcka till. Ingenting rörde hinderfrågorna. Det var bara skuldperspektivet. Låt oss inte gå i den fällan. Låt oss ha tilltro till människor och deras möjlighet att förändra om de får chansen. Låt oss arbeta för att riva hinder för utveckling. Att bistånd är en del i utvecklingspolitiken är viktigt, men det krävs samstämmighet. Miljöpartiet har tillsammans med Vänstern och Socialdemokraterna en reservation om millenniemålen. Hans Linde har väl använt sökfunktionen för att se om det stod något om millenniemålen i skrivelsen. Han stavade möjligen fel när han frågade datorn om det stod något om millenniemål i skrivelsen. Det finns på flera ställen. Jag skulle kunna läsa högt, men det tänker jag inte göra. Reservationen hade kanske varit onödig om oppositionen hade haft förmågan att se att det står att millenniemålen är fokus för skrivelsen. Vi ska se hur vi på det här sättet med samstämmig politik bidrar till att lösa millenniemålen, vilket vi enades om för tio år sedan. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Hans Linde (V)

Anf. 18 Hans Linde (V)

Fru talman! Just nu går Kerstin Lundgrens ungdomsförbund omkring i Sverige med gröna näsor och hånar och ropar glåpord efter människor som har engagerat sig fackligt i vårt land och som har utnyttjat sin mänskliga rättighet i Sverige för att kämpa för mänskliga arbetsmiljöer och löner som man kan leva på. Man skulle kunna avfärda den tokiga kampanjen som ett desperat utspel av ett ungdomsförbund på dekis, om det inte vore så att just den här typen av kampanjer uppenbarligen har fått genomslag även i den borgerliga biståndspolitiken. När man läser skrivelsen ser man tydligt att de unga centerpartisternas tydliga antifackliga perspektiv märks även i politiken. Som jag sade i mitt anförande fick LO-TCO Biståndsnämnd - det svenska biståndsorgan som i dag hjälper och stöttar arbetare i syd med att bygga upp fackliga organisationer - förra året sitt bidrag nedskuret med 24 procent. Det och Forum Syd är de två ramorganisationer av totalt 15 som fick allra störst nedskärningar. I år mer än halveras stödet till LO-TCO Biståndsnämnds arbete i Östeuropa, Balkan och Kaukasus. Det är en lång rad projekt där man stöttar fackföreningsrörelsen i bräckliga demokratier, till med i auktoritära stater. Dem drar man undan mattan för. I stället lyfter man i skrivelsen fram investeringar, handel och näringslivets roll. När det svenska näringslivet ska agera runt om i världen, hur ska vi se till att vinster från investeringar och handel kommer löntagarna till del om det inte finns fackföreningar som, precis som i Sverige, kan stå upp för löntagarnas rättigheter och se till att vinsterna från de svenska företagen kommer de anställda till del och att välståndet fördelas, blir mer jämnt spritt och kommer världens fattiga till del?

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 19 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Vilka kampanjer vår ungdomsorganisation driver är naturligtvis spännande att diskutera. Men det är väl ingen annan än möjligen Hans Linde som ser det som en del av en samstämmighetspolitik. Vår insats för att säkra mänskliga rättigheter är helt entydig. Vi har i alla sammanhang sagt att mänskliga rättigheter är odelbara och ömsesidigt förstärkande. Varken regeringen eller vi har agerat för att dra ned stöd och minska möjligheter för de fackliga organisationerna att bedriva verksamhet. Det är ett myndighetsbeslut. Jag utgår från att den diskussionen kommer att föras med vår biståndsminister senare. Det finns inga medvetna beslut i den delen. Hans Linde må tro det eller ej.

Hans Linde (V)

Anf. 20 Hans Linde (V)

Fru talman! Man kan tolka Kerstin Lundgren som att det är en slump att med en borgerlig regering och en moderat biståndsminister nämns fackföreningsrörelsen en gång på 91 sidor i en skrivelse om svensk biståndspolitik. Jag vill trots allt tro att hur man formulerar sina skrivelser, vad man lyfter fram och inte, är ett resultat av politik och ideologi och inte av en slump. Kerstin Lundgren sade att vi ska ha tilltro till människor runt om i världen. Varför vill ni inte ha tilltro till dem som är fackligt aktiva? Varför vill ni inte ha tilltro till människor som försöker organisera sig i sweatshops i El Salvador, i skofabrikerna i Indonesien eller i Sydafrika där man nu kämpar för att organisera sig fackligt när man bygger arenor för fotbolls-VM? Varför har ni ingen tilltro till de människorna? Varför är ni inte beredda att ge de löntagarna stöd och hjälp när de försöker organisera sig för att stärka sina rättigheter? Låt mig ge exempel på ett projekt som måste läggas ned på grund av den borgerliga utrikespolitiken. Biståndspolitiken styrs av politiker, så skyll inte ifrån er på myndigheter. Ett projekt som nu läggs ned är ett som Svenska Byggnadsarbetareförbundet har haft i Sydafrika. Man har skickat ned volontärer till Sydafrika för att utbilda byggnadsarbetare som jobbar på arenorna inför fotbolls-VM för att de ska lära sig hur man arbetar fackligt och förbättrar sin arbetsmiljö och stärker sina rättigheter på arbetsplatserna. Det projektet måste nu läggas ned. Man kommer inte att kunna skicka fler volontärer eftersom man har ändrat regelverket och skurit ned stödet. Det är konsekvensen av den borgerliga utrikespolitiken. Säg inte att det är en slump, Kerstin Lundgren. Skyll inte på myndigheter. Ta ansvar för den politik ni för.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 21 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag vill understryka att regeringen och Centerpartiet är angelägna om att säkra allas möjligheter att organisera sig fackligt och politiskt. Det är intressant att höra att engagemanget för den fackliga organiseringen är så starkt hos Hans Linde. Jag hör ingenting om möjligheten till politisk organisering. Det är också en viktig del i människors möjligheter att riva hinder. Vi jobbar intensivt och har, tror jag, en ledande roll när det gäller CSR-arbetet. Vi arbetar tillsammans med näringslivet för att man ska vara aktiv när det gäller att skapa goda villkor där svenskt näringsliv finns. Fru talman! Det kan möjligen finnas en påverkansfaktor som Vänsterpartiet störs av. Vissa länder har blivit medelinkomstländer och är inte låginkomstländer längre. Sveriges relationer med Sydafrika förändras eftersom de har klarat av att ta sig ur låginkomstsituationen. Det påverkar naturligtvis vilket stöd som ges. Det håller på att förändras. Utfasning pågår. Jag vill inte säga att det är just detta som är skäl till det här ärendet. Där svenskt bistånd fasas ut påverkas naturligtvis läget. Det hindrar inte någon förening i Sverige att bedriva verksamhet. Jag utgår ifrån att Byggnads kan fortsätta där om de vill.

Ameer Sachet (S)

Anf. 22 Ameer Sachet (S)

Fru talman! Det finns många frågor inom PGU-området. Jag ska spinna vidare på Hans Lindes frågor när det gäller fackliga föreningars möjligheter att existera. Vi har läst skrivelsen om PGU. Regeringen nämner ingenting om de fackliga organisationernas roll. Det står inte mycket om fackliga rättigheter och de fackliga organisationernas roll inom demokrati och demokratisering. Jag upprepar: Fackliga föreningar har gått i bräschen för att stödja demokratiarbetet. Jag kan nämna Solidarnosc med Lech Walesa i Polen 1981 som har lett demokratiseringsprocessen i Polen och som har hjälpt många andra östeuropeiska stater in i demokratin. Det är ett viktigt arbete. Många fackliga ledare i Colombia dör i dag för demokratin. Vad har Centerpartiet gjort för att på något sätt lyfta fram den fackliga rörelsen och den roll som den utövar i världen? Vad har Centerpartiet gjort för att på något sätt lyfta fram dessa frågor som en del av PGU-området? Varför hörs ingenting från Centerpartiet? Vill ni inte berätta mer om det, eller har ni någon annan form av relation till fackliga föreningar som gör att ni inte vill säga någonting om deras roll? Fackliga föreningar är en folkrörelse som bidrar och har bidragit till demokratisering i västländerna, här i Europa och i andra länder.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 23 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det låter som om politik för global utveckling handlar om Byggnads möjligheter att bedriva verksamhet. Nog måste det finnas en större samstämmighet än så. Jag förstår att Socialdemokraterna och Vänstern känner att det är ett huvuduppdrag att bedriva facklig verksamhet även här i riksdagen. Från vår utgångspunkt handlar samstämmighet om att ge möjligheter för människor, oavsett var de befinner sig, att bestämma över sina egna liv, bestämma om de vill organisera sig politiskt, fackligt, kyrkligt eller i vilka organisationer som helst eller inte organisera sig alls för den delen, och det handlar om att människor ska få makt och möjligheter att förändra sina liv. Om detta handlar politik för global utveckling. Det handlar om att riva hinder som förtrycker. Vi talar om förtryck. Vad handlar förtryck om? Jo, det handlar till exempel om många av de totalitära staterna - Hans Lindes gamla kompisar - där det finns många exempel på att fackliga ledare, politiska ledare, journalister och andra som försöker påverka och göra någonting som inte gillas av ledningen i landet fängslas eller till och med mördas. Vi står upp för dem oavsett var de är. Försök inte säga någonting annat. Mänskliga rättigheter gäller för alla, odelbara och ömsesidigt förstärkande.

Ameer Sachet (S)

Anf. 24 Ameer Sachet (S)

Fru talman! Kerstin Lundgren och Centerpartiet har vänt på frågorna som jag har ställt till henne på ett sådant sätt att de skulle handla om Byggnads och kanske andra nationella frågor. Alla vet att Centern inte gillar LAS. Centern är inte förtjust i fackliga föreningar här hemma i Sverige, det vet vi. Centern har alltid talat negativt om fackliga föreningar, det vet vi. Kerstin Lundgren och Centerpartiet, som utgör en del av det borgerliga regeringsunderlaget som styr Sverige, har på något sätt lyft fram de fackliga frågorna och den fackliga rörelsen som är en del av den demokratiseringsprocess som sker i många utvecklingsländer i dag. De har en central roll. Vad har Centerpartiet gjort för att kunna ha någon form av relation till fackliga föreningar ute i världen? Varför nämns det aldrig någonting från Centerpartiet om fackliga rättigheter och fackliga möjligheter ute i världen?

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 25 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag skulle gärna ha en debatt om detta i särskild ordning. Nu handlar det om skrivelsen om politik för global utveckling som vi i riksdagen var eniga om när vi tog ställning till den. Detta är en uppföljning av den skrivelse som riksdagen hade att behandla för två år sedan. Sedan må det vara så att Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna känner sig upprörda över att det finns saker som inte redovisas i denna skrivelse på ett sätt som de önskar. Men det beror på riksdagens tidigare ställningstagande, ett ställningstagande som oppositionen i allt väsentligt stod bakom. Nu återkommer man, och då glömmer man, eller vill inte se, vad som egentligen var det tidigare beslutet och det som var grunden för den redovisning som nu görs, utan man börjar diskutera annat. Fru talman! Återigen vet jag inte hur jag ska kunna säga just detta tydligare. Mänskliga rättigheter och människors möjligheter är en bärande pelare för vår politik. De är odelbara, och de är ömsesidigt förstärkande. Det handlar naturligtvis också om de fackliga rättigheterna och om människors möjligheter både att välja att gå med i facket och att stå utanför, vilket också är en rättighet, om de så skulle önska. LAS och andra lagar som stiftas i denna kammare måste vi rimligen kunna diskutera i de sammanhang som de gäller. Låt oss ta den diskussionen när det gäller arbetsmarknadsutskottet. Kanske är det så att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har frågan om en global LAS som sin viktigaste fråga i politik för global utveckling. Uppfattar jag det rätt?

Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 26 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! En global LAS är inte det viktigaste i vår utrikespolitik. Vi har högre ambitioner än så. Jag talade tidigare i mitt anförande om att vi har haft en hel del utrikespolitiska debatter på sistone. Jag och Kerstin Lundgren är de som oftast brukar lyfta fram klimatfrågan. Vi har lite olika uppfattningar om hur vi ska nå fram till målen. Men det är egentligen en helt annan fråga. Nu handlar det om PGU och denna skrivelse. Under avsnittet Klimat - anpassning och utsläppsminskningar i skrivelsen på s. 41 står det: "Sverige spelade en betydande roll som EU-ordförande i de internationella klimatförhandlingarna. Under ledning av Sverige flyttades EU:s positioner fram." Det är vi på den här sidan inte överens med er om. Vi menar att Sverige intog en undanskymd roll i förhållande till den roll som vi har haft tidigare i EU. Under ordförandeskapet fick vi hela tiden höra att vi inte kunde vara så framträdande därför att vi skulle se till att samordna de olika länderna så att man kunde komma framåt. Men just när det gäller klimatfrågan, där vi tidigare har varit de som har framträtt mest, hade det varit bra om Sverige hade fortsatt att ha ledartröjan. EU förlorade också sin ledartröja. Det tog jag upp i mitt anförande. Jag skulle därför vilja fråga Kerstin Lundgren vad hon anser om Sveriges roll i de fortsatta förhandlingarna inför kommande klimattoppmöten. Hur ska vi lyfta fram Sveriges roll i dessa frågor?

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 27 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag delar bedömningen att det är oerhört viktigt att vi är aktiva, precis som vi var inför toppmötet i Köpenhamn. Sverige har varit ett gott exempel, och vi är många som har varit med och jobbat för att vi ska kunna vara det, det vill jag säga. Med Sverige som föredöme kan vi, och kunde vi, föra EU vidare från en inte helt enkel position eftersom EU består av många olika länder. Men vi lyckades nå överenskommelsen om 20-20-20. Vi lyckades nå överenskommelsen om en reduktion med 20 procent och är beredda att höja till 30 procent. Vi lyckades resonera om snabbstartsinsatser. Fru talman! Bilden av att det var ett misslyckande för EU eller för Sverige är inte sann. Det var inte Sverige som stod i vägen för en global uppgörelse i Köpenhamn. Det var inte till Sverige som någon sade: Flytta på er så att vi kan komma överens. Det gjorde man i Bali när man pratade om USA. Det var inte EU som stod i vägen för en global överenskommelse i Köpenhamn. Det var inte till EU man sade: Flytta er, ni står i vägen. Det var till några andra som man sade det. Den intressanta frågan är hur EU ska ha modet att våga gå vidare och agera för att nå framgång där man kan förena de som har väldigt låga ambitioner, de som har lite resurser, de som känner sig väldigt utsatta och de som har stora resurser och utveckling. Världen ser ut på så många olika sätt. Att klara att förena världen till en överenskommelse i Mexiko är den stora utmaningen. Men då måste man våga samverka.

Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 28 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Jag säger inte att Sverige stod i vägen, men jag menar att regeringen inte var tillräckligt tuff i dessa förhandlingar. Det var också vår statsminister som före Köpenhamnsmötet gick ut och sade: Vi kommer inte att nå ett bindande avtal. Varför går man ut redan innan slutförhandlingen har påbörjats och talar om att vi inte kommer att nå ett bindande avtal? Det motsätter jag mig. Det tycker jag var helt fel taktik av den svenska regeringen. EU-nämnden har haft besök av Frankrikes klimatberedning. Vi var några ledamöter som var och pratade med dem. De menade att Sverige inte var tillräckligt tufft. När till och med Frankrike tycker att Sverige inte är tillräckligt drivande är det någonting som är fel, skulle jag vilja påstå. Men sedan har vi nästa fråga när det gäller klimatpolitiken. Enligt Kyotoprotokollet ska de insatser som görs i andra länder vara nya och additionella. Det innebär att de inte ska tas från biståndet, för biståndet har vi redan intecknat till annat. Det ska gå till fattigdomsbekämpning. Klimatanpassning är också fattigdomsbekämpning; jag säger inte att det inte är det. Men vi har redan tidigare utlovat ett bistånd för fattigdomsbekämpning, och vi har utlovat åtgärder i andra länder för klimatet. Det ska inte gå på samma post. Jag skulle vilja höra på vilket sätt Kerstin Lundgren och Centerpartiet driver frågan om att insatser för klimatåtgärder ska vara nya och additionella och inte ingå i biståndsbudgeten.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 29 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Den bild Miljöpartiet försöker odla är att Sverige på något sätt bidrog till att man inte nådde fram i Köpenhamn, att Sverige gav upp. Det man måste diskutera och komma fram till, fru talman, är: Vill vi ha ett globalt avtal som omfattar också de stora utsläppsländerna? Eller vill vi ha ett europeiskt avtal tillsammans med några andra länder? Då är det lättare - men inte lika effektivt om man vill klara tvågradersmålet, vilket jag tror att vi är överens om att man som minst måste klara. Då krävs det, fru talman, att vi kommer vidare och inte gör om det vi gjorde i Kyoto. Kyoto var en början, men det var verkligen inte tillräckligt. Vi måste klara att få ett globalt avtal, inte ett lokalt, ett svenskt eller ett europeiskt avtal. Jag hoppas verkligen att vi ska lyckas i den delen och att EU ska kunna fortsätta att bidra. Vi var beredda att visa på snabbstartsinsatser för att underlätta den ekonomiska sidan av saken. Jag gläds åt markeringarna i den skrivelse jag tidigare nämnde, fru talman, om att man måste fundera på hur man klarar den långsiktiga finansieringen, för det är en viktig fråga. Det kommer inte att vara biståndet som klarar detta, utan man måste hitta också andra delar. Det är en del av den diskussion som förs på den globala scenen. Sedan finns det skäl att bara understryka att EU nu har öppnat för att diskutera Kyoto plus för att se om det ska kunna leda framåt. Men det avgörande är: Vill vi ha ett globalt avtal och jobba för det eller inte?

Fredrik Malm (Fp)

Anf. 30 Fredrik Malm (Fp)

Fru talman! Vi har att diskutera utrikesutskottets betänkande 14 Att möta globala utmaningar - om samstämmighet för utveckling , baserat på en regeringsskrivelse med samma namn. Det handlar om hur vi kan bidra till en bättre värld genom att samordna våra insatser bättre och se till att de insatser vi gör stämmer överens med de riktlinjer och mål vi har satt upp. Jag tror att det är viktigt att börja med att se på hur utvecklingen i världen egentligen har varit de senaste 20-30 åren. Det är bra för att förstå vilka åtgärder vi kan vidta. I huvudsak har vi sett en positiv utveckling i världen. Det kan man inte alltid tro när man lyssnar på oppositionen, men så är det. Ungefär i mitten av 70-talet bedömde institutet Freedom House att vartannat land i världen var en diktatur. 30 år senare, i mitten av 2000-talet, definierades vart fjärde land i världen som en diktatur. Vad som hade hänt var alltså att antalet diktaturer i världen halverats. Men inte bara det, vi hade också fått en rad nya stater när Sovjetunionen kollapsade. När Sovjetunionen och kommunismen som idésystem visade sig ohållbar, förruttnad, omoralisk, förtryckande, orättvis och så vidare fick vi en rad nya stater i världen. Den politiska utvecklingen mot mer frihet i världen har alltså varit väldigt stor. Vad som har hänt är att det i mängder av stater, exempelvis i Latinamerika, har slutits freder, om än bräckliga, mellan gerillor och olika juntor och regimer. Man har haft fria val och en sådan utveckling. Pinochet försvann från Chile. Apartheidsystemet kollapsade i Sydafrika. En rad afrikanska stater fick ha sina första fria val, där de som sedan förlorade valet frivilligt valde att avgå. Tyskland återförenades. Östra Asien klarade en svår bankkris. Indien klarade ett premiärministermord. Och så vidare. Ser vi sammantaget på utvecklingen från 70-talet och framåt kan vi konstatera att den på många sätt har varit positiv. Dock har vi väldigt stora utmaningar framför oss, och det finns många problem. Ett problem är det som biståndsminister Gunilla Carlsson ofta pekar på, nämligen att den ekonomiska utvecklingen på flera håll i världen är väldigt svag, inte minst i södra Afrika. Vi har olika interna konflikter och sönderfallande stater på Afrikas horn och i Mellanöstern. Vi har en notoriskt svag utveckling, både politiskt och ekonomiskt, i arabstaterna. Det finns många problem i världen som vi behöver ta fasta på, och där kan utvecklingssamarbete spela en väldigt viktig roll för att vända trenden. Sverige ska ha ett högt bistånd; det är vi alla överens om. Vi ska ha ett bistånd som är transparent, som går att granska och som inte bidrar till korruption och sådant. Vi ska ha ett bistånd som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. Det alliansregeringen har gjort, i grova drag, är att upprätthålla enprocentsmålet. Vi har faktiskt nått upp till det. Det som ni på andra sidan, som gnäller väldigt mycket på oss, inte klarade av har alliansregeringen klarat av. Biståndet går nu till lite färre länder, men i gengäld har vi ett betydligt mer kraftfullt agerande för de länder som vi har utvecklingssamarbete med. Vi har ett specifikt riktat demokratistöd, något jag tvivlar på någonsin skulle kunna införas om Hans Linde med flera hade makten. Då hade det i stället gått till regimerna som styr i dessa länder. Vi har processer med det öppna biståndet som syftar till att göra biståndet mer transparent och öppet. Vad bygger detta på i grund och botten? Jo, det bygger på en iakttagelse som är väldigt central, nämligen att demokrati bara kan byggas av demokrater. Det är omöjligt att bygga demokrati om det inte finns demokrater. I Tjeckien fanns det demokrater, under ledning av Václav Havel med flera. I Polen fanns det demokrater, precis som Ameer nämnde, under ledning av Lech Walesa och andra. Där byggde man demokrati. I Belarus, exempelvis, var det andra som behöll makten. Man hade där inte samma möjlighet för befolkningen att bygga demokrati. Det innebär att fokuseringen på demokrati och mänskliga rättigheter är oerhört central för att kunna få en positiv utveckling i stort. Detta har alliansregeringen också fokuserat mycket på, vilket jag tycker är positivt. Det handlar om att ha ett mycket bredare förhållningssätt än att bara predika fria val. Detta är mycket bredare än så. Det handlar om stöd för att bygga institutioner - fungerande institutioner, hållbara institutioner, demokratiska institutioner, institutioner som befolkningen kan lita på och känna lojalitet med. Det handlar förstås om rättssamhället - rättvisa domstolar, ett fritt och oberoende rättsväsen. Det handlar om fria val, som jag nämnde, en demokratisk värdegrund, jämställdhet, hbt-rättigheter och tolerans. Det handlar om på vilket sätt vi kan bidra till allt detta och förstås också till en ekonomisk utveckling i de här länderna. Det är alltså ett väldigt brett arbete som krävs. Då krävs också mer samstämmighet, fru talman, i biståndspolitiken och i utrikespolitiken i stort. Jag tror att vi någonstans måste sammanföra och se hur en rad olika processer kan samverka för en positiv utveckling. Det handlar om ekonomi, handel, demokratistöd, migration, diplomati, turism, globala organisationer, remitteringar och mycket annat. Det är detta arbete vi fortsätter att jobba för. Avslutningsvis vill jag, fru talman, bara nämna något som är lite rörande. Jag förstår att den facklig-politiska samverkan har varit mycket dynamisk och engagerande i dag för oppositionen. Jag vill bara poängtera att det finns ett parti inom vänsteroppositionen som under väldigt många år har haft ett rätt så utvecklat samarbete med till exempel Fidel Castros regim på Kuba och som även i dag faktiskt har ett visst samarbete med regimen i Vietnam. Om man tittar på de rapporter som skrivs av Human Rights Watch, Freedom House och Amnesty International och bedömer hur de fackliga rättigheterna är i en stat som Kuba är detta ganska fascinerande. Det finns inga syndikalister på Kuba, för de få som finns sitter i fängelse. De resterande som fanns drevs i exil redan på 60- och 70-talen. Om man vill predika de fackliga rättigheterna tycker jag alltså att det är viktigt för vänsteroppositionen att göra sin egen hemläxa. Då får man bryta med de regimer som inte tillåter strejkrätten, och då får man bryta med de regimer som inte tillåter människor att organisera sig i fria fackföreningar. Om man inte gör det är man inte trovärdig. Gör man inte det innebär det att man säger: Vi är moraliska. Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 31 Rosita Runegrund (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för att biståndsministern är här för debatten om en skrivelse från regeringen. Det uppskattar jag väldigt mycket. Jag väljer att sluta i riksdagen. Jag är tacksam för den tid jag har fått ha i utrikesutskottet, och jag är glad att få delta i denna debatt. Jag tar mig också rätten att ta upp några frågor som är personligt engagerande för mig och som jag vet har stöd i regeringens politik. Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet om skrivelsen om att möta globala utmaningar. Skrivelsen visar att Sverige fortsätter att inom utvecklingspolitiken vara ett föregångsland med hög ambition att utifrån en samstämmig politik för utveckling bidra till målet om en rättvis och hållbar global utveckling och att tydligt försvara de mänskliga fri- och rättigheterna. När jag kom in i utrikesutskottet 1999/2000 lade jag fram en kommittémotion om kvinnor och barn i världen och en motion om Afrika. Dessa frågor, som gäller fattigdom och kvinnors möjligheter, har jag levt med under åren. Fattigdom har traditionellt sett definierats som bristen på materiella resurser, men enligt mitt och Kristdemokraternas synsätt är fattigdom ett mycket mer mångfasetterat begrepp än så. Fattigdom innebär också att människor saknar inflytande över och trygghet i sin livssituation, och därför är det viktigt att utvecklingspolitiken har ett fortsatt fokus på jämställdhet mellan könen och stärkande av kvinnors, barns och utsatta gruppers rättigheter. Inom detta område är fortsatt stöd till och stärkande av det civila samhällets kapacitet av stor betydelse. Ytterst handlar det nämligen om att ge möjligheten att leva ett människovärdigt liv. För oss kristdemokrater är solidaritet med utsatta människor i andra delar av världen en omistlig del av vår ideologi och politik. Vi kommer aldrig att backa undan vårt moraliska ansvar att stötta våra medmänniskor, oavsett vilka nationsgränser som skiljer oss åt. Det visar också nu den svenska regeringen genom att ha en ambitiös och långsiktig biståndspolitik med ett garanterat enprocentsmål. Fru talman! Jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati är begrepp som hör ihop. Arbetet för mänskliga rättigheter och således jämställdhet är oerhört angeläget i såväl internationella som nationella sammanhang. Föraktet mot kvinnor i många av världens länder, som bland annat tar sig uttryck i de systematiska våldtäkterna i krigssituationer, är vidriga brott mot mänskliga rättigheter och jämställdhet. Solidaritetstanken förpliktar. Då en kvinna eller man diskrimineras på grund av sitt kön kränks hennes eller hans mänskliga rättigheter, något som jag som kristdemokrat aldrig kan acceptera eller välja att blunda för. Människovärdet är knutet till existensen och inte till vare sig kön, prestationsförmåga eller social position. Det unika människovärdet måste alltid försvaras. Det finns också en stark idémässig grund för jämställdhet på alla plan i vårt samhälle och även globalt. Strukturer, fru talman, tvingande könsmönster, attityder och traditioner som hindrar människor från att utveckla sin fulla potential och få makt över sina liv måste med kraft motarbetas. Utifrån synen på mänskliga rättigheter, värden och värderingar är det glädjande att biståndsministern så tydligt markerar Sveriges hållning, nu senast när det gäller kränkande domar och behandling av homosexuella i Malawi och tidigare i Uganda. Fru talman! "Systerskap" är ett ord jag tycker om. I mitt arbete i Awepa under de år jag har varit engagerad där har vi genom svenskt bistånd öppnat en möjlighet till arenor där parlamentariker träffas. Vi diskuterar inte partipolitik på så sätt, utan vi är systrar som träffas och diskuterar på samma nivå hur vi ska låta utvecklingen gå framåt när det gäller just att främja jämställdhet och kvinnors ställning. Vi har också en samstämmighet om att det är viktigt att inom utvecklingspolitiken stödja och involvera det civila samhället, enskilda organisationer, kyrkor och parlament i kampen mot kvinnors diskriminering. Vi vet att kvinnor arbetar i genomsnitt fler timmar om dygnet, får lägre lön, är mindre läs- och skrivkunniga samt har ett lägre energiintag i förhållande till sin kroppsvikt jämfört med männen. Oftast är det flickorna som prioriteras bort när föräldrarna ska bekosta barnens utbildning. Bistånd ska - tycker jag, och det tycker regeringen - riktas till kvinnor också för att stärka demokratiska strukturer. Kvinnor hamnar i en speciellt utsatt situation vid krig och konflikter. Oftast är det männen som deltar i konflikten, och kvinnorna bär huvudansvaret för hemmet, de närmaste och familjemedlemmarnas överlevnad. Fred, jämställdhet och utveckling är som sagt begrepp som hänger samman, och de är också beroende av varandra. Därför måste kvinnor involveras i ländernas fredsprocesser för att långsiktig fred och säkerhet ska kunna upprättas. Hållbar fred kan inte skapas utan att kvinnors behov, prioriteringar och strategier för konfliktlösningar tillvaratas i fredsförhandlingar. Det är också viktigt att allt konfliktförebyggande arbete innehåller ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Grundläggande för internationellt jämställdhetsarbete är också att män och kvinnor ska ha samma ekonomiska, sociala och politiska rättigheter. Kvinnor som inte ges rätten att äga mark, vara med vid beslut och använda jordens resurser saknar också ofta andra rättigheter i andra aspekter av sina egna liv. Att sakna möjligheten att bestämma över sin egen kropp, graviditeter, sin civila status och utbildning och att sakna möjlighet till förvärvsarbete gör att kvinnor också är mer sårbara vid plötsliga miljöförändringar. Tidiga giftermål, många graviditeter, kvinnlig omskärelse i kombination med icke-adekvat läkarvård, dåliga transportmöjligheter, förorenat vatten etcetera bidrar exempelvis till fortsatt hög mödra- och barnadödlighet i många utvecklingsländer. Vi vet också att det vid migration till städerna är kvinnorna som i sina underordnade samhällsroller är mest sårbara för ekonomiskt och sexuellt utnyttjande, misshandel, våld och människohandel. Därför är det, som har påtalats här av mina kolleger, oerhört viktigt att på olika sätt stärka kvinnors ställning i samhället och, som regeringen gör, stärka sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter. Fru talman! Jag vill sluta med en kommentar till en proposition som jag var med och arbetade med i utskottet år 2002. Där är det ett par meningar som jag tycker om. Det står så här: Utveckling kan aldrig skapas utifrån. Utveckling skapas av människor i det egna samhället, och därför ska vi bli bättre på att lyssna men också ställa krav. Till sist, fru talman, vill jag nämna att utvecklingsländerna till min stora sorg dräneras på sina utbildade personer men också, som Diakonia tydligt har lyft fram, på kapital, det man kallar för kapitalflykt. Det är någonting som vi ska motverka, även om det inte är lätt att komma åt. Sverige har under alliansregeringens ledning slutit många avtal, precis som Christian tog upp här tidigare, med länder som är skatteparadis. Syftet är att öppna för ett utbyte så att man kan påverka olika skattemyndigheter. Jag tycker dock att Sverige måste ta ett större ansvar för dessa frågor i ett internationellt perspektiv. Vi har gjort det, och vi vill verka ännu mer för det. Fru talman! Jag måste få säga att i onsdagens Expressen ges en fantastisk bild på hur sydafrikanska kvinnor får möjlighet till ett friskare liv tack vare att ledaren i Sydafrika tar sitt ansvar när det gäller hiv/aidsfrågor, vård, mediciner och prevention. Att de internationella ledarna tar ett ansvar för hiv/aidsfrågorna i dag ser jag som en framgång för Sveriges politik där man jobbat med de här frågorna. Jag vill tacka mina kolleger i utskottet för den här tiden.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 32 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! I dag ska vi inte prata bistånd. Jag är inte bara biståndsminister utan även utvecklingsminister. Det är precis alla mina kolleger i regeringen också när det gäller Sveriges politik för global utveckling. Det unika med Sveriges politik för global utveckling är att den ger hela regeringen ansvaret så att alla inom sina respektive ansvarsområden bidrar till målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Detta just för att vi kan konstatera att utveckling i slutändan handlar ganska lite om bistånd och att underutveckling i världen många gånger beror på våld, konflikter och förtryck. Klimatkrisen och finanskrisen har nämnts. Deras effekter kan möjligtvis lindras med biståndet, men de måste hävas genom mer kraftfulla politiska beslut och internationellt samarbete på en mängd områden där inte minst Europeiska unionen har en viktig roll att spela. Händelser dagligen i den rika världen får kraftiga återverkningar i utvecklingsländerna, och beslut inom olika politikområden i Sverige och inom EU påverkar arbetet med hur och om vi lyckas med att bekämpa fattigdomen. Ibland är det motsägelsefullt - utvecklingsinsatser undermineras av åtgärder på andra områden. Biståndet, rätt använt, har en viktig roll, ofta katalytisk och kompletterande till andra politikområden. Min avsikt under de här åren som borgerlig biståndsminister har varit att kraftfullt utveckla biståndet som verktyg för att vara en del i den samlade utvecklingspolitiken. Övertygelsen om att vi alla har ett ansvar att bidra till fattigdomsminskning och till en rättvis och hållbar global utveckling ligger till grund för politiken för global utveckling. Det ligger också i vårt eget intresse. Det som sker långt borta får återverkningar även hos oss. När vi fattar beslut och bygger kapacitet här i Sverige handlar det inte bara om hur vi tar ansvar för Sverige och svenska medborgare eller människor som bor här, utan vi lär oss och kan använda detta i världen. Det är en viktig kapacitetsbas. Det handlar om allas utveckling. Världens länder har enats om åtta millenniemål för att halvera fattigdomen till år 2015. Med fem år kvar håller FN i september ett toppmöte om framsteg och kvarstående utmaningar. Vi vet att EU:s politik inom en rad områden påverkar utvecklingsländernas möjligheter att uppnå millenniemålen. Ett bekymmer inom inte minst EU när vi söker utveckla ett effektivt bistånd är att det finns politiska beslut inom andra politikområden som inte tillräckligt tar hänsyn till utvecklingseffekten. Då kan EU inte vara den trovärdiga och ansvarsfulla globala aktör som jag skulle vilja se det som. De tydligaste exemplen på detta är handelsstörande jordbrukssubventioner och handelshinder i jordbrukssektorn, men det finns en mängd andra, stora såväl som små, hinder. Under EU-ordförandeskapet fick vi möjlighet att sätta agendan för arbetet i ministerrådet. Jag kan med glädje konstatera att flera av mina ministerkolleger tog initiativ till att lyfta fram just utvecklingsfrågor i förhandlingar inom sina respektive områden. I rådsslutsatser behandlades till exempel migration och utveckling, och vikten av samstämmighet uppmärksammades i rådsslutsatser på jordbruksområdet vid sidan av informella diskussioner. Sverige är ett föregångsland vad gäller att formulera och genomföra en aktiv samstämmighetspolitik. Med våra erfarenheter från PGU har vi en ledarroll. Andra länder vill lära av oss, och vi påverkar EU:s gemensamma arbete med samstämmighet för utveckling. Under ordförandeskapet lades därmed grunden för ett mer fokuserat och strategiskt arbete med samstämmighet inom EU. Fru talman! Jag vill även redogöra för och svara på en del frågor som handlar om processen med resultatskrivelsen för PGU och för hur jag ser på hur vi under de här åren utvecklat PGU. När alliansregeringen tillträdde såg vi att politiken inte i tillräcklig utsträckning förverkligats. Vi konstaterade att vi behövde ha ett mer fokuserat förhållningssätt för att genomföra detta fina aktstycke politik för global utveckling och att politiken behövde göras mer till en strategisk fråga för hela regeringen. Det var tidigare så, fru talman, att varje politikområde hade sina egna mål. Det blev 65 mål inom stuprör, skulle man kunna påstå, som nästan hanteras sugrörsaktigt. Nu har vi i stället i samband med 2008 års skrivelse till riksdagen identifierat sex globala utmaningar för att nå målet och där Sverige har möjlighet att bidra på ett effektivt sätt. Vi hade kunnat välja andra utmaningar, men vi valde just de här sex för att ha någonting att hänga upp det på och att börja jobba processinriktat. De här sex globala utmaningarna handlar om förtryck, ekonomiskt utanförskap, migration, klimatförändringar och miljöhot, säkerhet och smittsamma sjukdomar. Regeringen formulerade också mål för hur politiken ska genomföras. Fokus på resultat är viktigt. Därför har vi i resultatskrivelsen valt ett upplägg som redovisar exempel på resultat. Det är inte en fullödig uppräkning av allt vad vi har gjort på området utan exempel och även våra egna bedömningar av hur vi ligger till. Det är dem vi ska diskutera i dag. Detta har vi gjort för att skapa tydlighet och jämförbarhet i skrivelserna över tid, för att kunna följa utvecklingen och för att som regering bli utvärderad. Detta upplägg ger oss vägledning för fortsatta ansträngningar med att stärka samstämmighetspolitiken med fokus på de sex globala utmaningarna. Samtidigt tror jag att vi måste vara beredda att hantera nya utmaningar som uppstår i vår omvärld. Livsmedelskrisen hade betydelse för Sverige, Europa och hela världen. Livsmedelskrisen var en sådan situation där en effektiv hantering bara kunde säkras genom samstämmigt agerande från hela regeringen. Därför har vi valt i skrivelsen att redovisa detta arbete i riksdagen. Alliansregeringen har under denna mandatperiod arbetat för att göra det samlade svenska bidraget till den globala utvecklingen så effektivt som möjligt. I korthet kan man tala om tre ömsesidigt förstärkande byggstenar för ett effektivt arbete med samstämmighet. Resultatskrivelsen följer denna uppdelning. Den första byggstenen handlar om det politiska åtagandet att inkludera ett utvecklingsperspektiv i alla relevanta beslut, EU-positioner, propositioner och i politikens genomförande. Det kan exemplifieras med att vi har antagit ett tydligt utvecklingsperspektiv i klimat- och energipropositionen och i forskningspropositionen. Ett annat exempel är jordbruksministern som under vårt EU-ordförandeskap sammankallade sina ministerkolleger för att tala om utvecklingseffekter av jordbrukspolitik. Den andra byggstenen handlar om samordning och samverkan inom Regeringskansliet och med berörda myndigheter. Inom UD har vi en enhet som ansvarar för Regeringskansliets samordning av PGU. Bland annat genom att vi bildat operativa arbetsgrupper för de sex globala utmaningarna har vi skapat nätverk för berörda departement och myndigheter. Där behandlas aktuella frågor inom berörda politikområden. Vi som är ansvariga ställs ibland inför mål- och intressekonflikter, och när så sker och frågan inte kan lösas ut på tjänstemannanivå lyfts den till politisk nivå. Slutligen den tredje byggstenen, som handlar om att vi har den rätta kunskapen om hur vår politik faktiskt påverkar fattiga människor både när den utgör ett hinder för utveckling och när den har potential att skapa synergier, som till exempel med biståndet. Detta är den största utmaningen, och vi kommer att behöva jobba ännu hårdare framöver. Vi använder redan i dag våra expertmyndigheter för detta. Våra ambassader blir nu fler och finns på andra ställen än tidigare. Där behöver vi verkligen öka våra kontaktytor, vår kunskap och vår rapportering. Vi använder internationella samarbeten med organisationer som fördjupat sig i frågorna. Men vi vill bli ännu bättre och kommer att rikta särskilt fokus på kunskap och analys framöver. Alliansregeringen har höga ambitioner och Sverige bedöms, som också har sagts av kolleger i den internationella jämförelsen Commitment to Development Index, som det land som har kommit längst med att utforma en utvecklingsvänlig politik inom olika politikområden. Och jag är den första att säga att mycket, mycket arbete återstår innan vi kan känna oss nöjda. Arbetet med samstämmighetspolitiken är inte bara en process i Regeringskansliet, utan det är också en process i lärandet och i vårt utbyte med andra. Jag kan till exempel konstatera att Concorde Europa inte bara valde att utse Sverige som världsledande på detta under ordförandeskapet, utan också ger oss värdefull kunskap och utmanar oss när det gäller många av de dilemman som man ställs inför i det politiska arbetet. Där skapar naturligtvis PGU en anledning för oss att döma av det här på ett tydligt och transparent sätt. Det har kommit en mängd frågor i debatten, och vi får kanske möjligheter att i replikrundorna ta upp en del av dem mer specifikt. Jag tycker att Christian Holm och naturligtvis också Rosita Runegrund på ett väldigt fint sätt berörde frågan om kvinnor, SRHR-frågor, miljö och klimat. Men jag skulle ändå vilja säga några få ord till ledamoten Hans Linde med anledning av detta. På s. 19 i skrivelsen lyfter vi upp sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och ger exempel på hur vi har jobbat med det. Vi har där inte gjort en fullödig beskrivning av alla mina resor eller mitt deltagande i konferenser. Vi har heller inte diskuterat budgetinsatser, för det här är ju ingen budgetdebatt, utan vi kommer att ha särskilda budgetdebatter senare. Jag kan bara för sakupplysningens skull säga att bland annat UNFPA är någonting som jag har försökt att freda i en tid där enprocentsmålet tvingat oss att skära i biståndsbudgeten och som gjort att vi haft att omprioritera. Vi har försökt freda UNFPA och den typen av arbete eftersom vi ser det som centralt. SRHR-frågor och frågor om kvinnors ställning är verkligen ett sätt att stärka utvecklingspotentialen. Här har ni exempel på hur hela regeringen har jobbat strategiskt med alla frågor som just handlar om bättre hälsa och livskvalitet för kvinnor och män, pojkar och flickor i utvecklingsländerna. Det har pratats mycket här om hur man googlar och söker på olika ord. Om det då uppfattas som att jag på något sätt har försummat detta jämfört med tidigare kolleger, skulle man kunna tänka sig att googla Carin Jämtin och mödradödlighet och göra detsamma men med Gunilla Carlsson. Då kan man få en uppfattning om hur mycket engagemang var och en av oss har haft specifikt i dessa frågor. Jag vill säga det, fru talman, eftersom detta har diskuterats en hel del. En annan fråga som kom upp i dag, och som jag tycker är väldigt bra, är frågan som Ameer Sachet tar upp om LO-TCO:s anslagstilldelning. Låt mig börja med att tala om vilken roll jag tillmäter fackföreningars bidrag i kampen för både rättigheter och utveckling. Jag hade själv oerhört god nytta av det som kunskapsbas men också lite grann för att stimulera och tänka ett varv till när vi jobbade med skrivelsen Frihet från förtryck . Där har vi identifierat att fackföreningsrörelsen är en av de institutioner som är väldigt viktiga när vi ska jobba med en frihetsagenda. På flera områden i den här skrivelsen kanske vi inte skriver om just fackföreningar, men vi skriver om NU-rådet, det råd som vi har inrättat för näringsliv och utveckling. Där ser jag svenska fackföreningar som en del av det svenska näringslivet. Där har fackföreningsrörelsen en central roll, och facket sitter naturligtvis med i NU-rådet eftersom vi där diskuterar frågor inom biståndet och inom utvecklingspolitiken. Men också inom ramen för hela regeringens arbete med corporate social responsibility värnar vi naturligtvis fackliga rättigheter i utvecklingsländerna och använder den kompetensbas som finns i Sverige. Det är därför jag själv blir häpen över att LO-TCO Biståndsnämnd inte har lyckats bättre i sina anslagstilldelningar från Sida och nu får halverade anslag. Jag blir rentav bekymrad eftersom jag gång på gång har framhållit vikten av att vi måste använda de fackliga organisationernas kompetensbas i kampen mot förtryck. Jag begriper inte hur detta kan vara möjligt. Jag kan förstå att en del av biståndsmedlen nu har krympt eftersom vi har ett enprocentsmål och Sida också har fått besparingskrav överlag när det gäller bland annat anslag till det civila samhällets organisationer. Men att detta så tydligt skulle drabba just LO-TCO Biståndsnämnd hade jag inte kunnat drömma om. Jag lovar att jag ska gå tillbaka och se hur det kommer sig att det blev så i medelshanteringen. Men det är ingenting som jag som enskild minister kan lastas för, eftersom det är myndigheten som fattar beslut. Jag hoppas att detta är fullt accepterat av kammaren. Men jag är lika häpen och förvånad som ni ledamöter är över att det kan bli så, eftersom det råder en sådan samsyn om vikten av att använda fackföreningsrörelsen, bland annat för en samstämmig utvecklingspolitik och för aktörssamverkan men också i kampen mot förtryck. Det här är kanske också en del i ett större problem som vi har med efterlevnaden av de politiska debatter som vi för här i kammaren vad gäller utvecklingspolitiken och biståndet och hur myndigheterna sedan tar detta vidare. Fru talman! Jag tänkte avsluta mitt anförande, och jag ber igen om ursäkt för att jag överskridit talartiden, med att tala om hur jag hoppas att det här arbetet kan fortskrida framöver. Riksdagen har ju att granska hur regeringen utför politiken på det här området. Vi har hittills i debatten snuddat vid en del dilemman. Frågan om vapenexporten har nämnts. Handel kontra frågor om mänskliga rättigheter skulle kunna vara en annan. Frågan om engagemang för energitillförsel och kampen för en bättre miljö är ett annat dilemma och konfliktområde som vi behöver lyfta fram mer i den allmänna debatten men också i debatten här i kammaren om hur regeringen dömer av olika dilemman. En del av dem har oppositionen nu tagit upp. Det är väldigt viktigt att vi fortsätter med detta, för bara genom att regeringen kan vara transparent och återkomma till riksdagen med ett resultattänkande, lägga fram beslutsunderlag och ha en lärande men också granskande funktion kan vi ta den här politiken vidare. Jag tycker att den här debatten är ett bra exempel på det, men det skulle kunna dras ännu längre. Vi måste också lägga mer tid på att återkoppla med resultat för att använda de biståndspengar vi har mer effektivt, men också se till att alla politikområden som kanske kan bidra ännu mer till utveckling utmanas ännu mer i Sverige men framför allt i Europa. Vi är, som jag sade, världsledande på detta. Men vi måste nu också titta på hur vi jobbar med till exempel korruptionsbekämpning. Det är ingenting som bara förekommer inom biståndet utan också inom handelsfrågor, och det handlar också om hur näringslivet arbetar med de frågorna. Då får vi också en bättre effektivitet i utvecklingen som sådan. Ni har här lyft fram exempel på hur man jobbar med finansiella ramverk, skatteparadis och så vidare, fast utifrån ett annat perspektiv. Fru talman! Det finns en väldigt stark tradition i Sverige av globalt ansvarstagande. Jag skulle kunna säga att det också finns en samsyn om att det är viktigt att ta ansvar. Men det finns också en avgörande skillnad. Hans Linde talar om en ny världsordning och vill hellre omfördela, medan vi säger att vi vill skapa ansvar och se till att människor kommer till sin rätt. Det har diskuterats av bland annat Kerstin Lundgren här hur ekologi, klimat och miljö måste vägas in i en samstämmighetspolitik. Och Fredrik Malm gör en bra analys av vad som är hinder för utveckling, att det inte bara handlar om fattigdom utan att fattigdom snarare är en effekt av att det råder förtryck och att biståndet är en del i en samstämmighetspolitik som kan göra skillnad. Det här är, fru talman, kanske "bokslut Carlsson". Det är vår sista riksdagsdebatt före valet. Det är inget bokslut för biståndet, utan det kommer en resultatskrivelse till riksdagen nästa vecka som regeringen antog på sitt torsdagssammanträde i går. Det har varit mycket budgetdebatt här i dag, och vi har samtidigt samlat upp en mängd frågor. När vi diskuterar avräkningar och annat vill jag bara påminna oppositionen om att också 2002 var det 14-15-procentiga avräkningar från biståndsramen. Skillnaden är att då var biståndsbudgeten hälften så hög. Kan vi därmed vara överens om att mycket av den diskussion vi har fört nu om avräkningar, flyktingmottagande och hur vi jobbar med administrativa saker bör hänföras till diskussionen om resultatet i biståndet som kommer senare och konstatera att vi behöver titta på bland annat behovet av en bättre migrations- och integrationspolitik som en del i att möta globala utmaningar. I detta anförande instämde Christian Holm, Walburga Habsburg Douglas och Mikael Cederbratt (alla m) samt Fredrik Malm (fp), Kerstin Lundgren (c) och Rosita Runegrund (kd).

Ameer Sachet (S)

Anf. 33 Ameer Sachet (S)

Fru talman! Vi är glada över att biståndsministern är med oss och debatterar i dag. PGU är ett viktigt område. Vi från oppositionen vill inte bara kritisera utan säga att biståndsminister Gunilla Carlsson har gjort en hel del bra saker som Sveriges ansikte utåt i världen. Låt oss återgå till avräkningsfrågan. Vi ser att avräkningarna har ökat markant till ca 14 procent av den totala biståndsramen. Vi har inte i någon redovisning från regeringen eller på annat sätt kunnat se vad dessa medel går till. Det är viktigt för oss som är i opposition men också för hela riksdagen att få veta hur skattemedlen används eftersom riksdagen har rollen som kontrollmakt. Det tror jag att biståndsministern håller med mig om. Vi vill därför gärna få veta hur regeringen tänker. Vi vet inte vem som vinner valet. Vi har visserligen ambitionen att ta över, men om den borgerliga regeringen sitter kvar efter september med Gunilla Carlsson som biståndsminister, vad har ministern för ambitioner när det gäller avräkningarna? Ska de ökas till 30, 40, 50 procent? Jag har också en undran om transparensen. Biståndsministern har kritiserat Sida, och det har med rätta ställts frågor om oegentligheter när det gäller hur biståndsmedel används. När det gäller Swedfund har vi dock inte hört så mycket. Samma transparens borde kunna gälla för alla organisationer som på regeringens uppdrag får möjlighet att använda biståndsmedel i världen.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 34 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Jag tackar Ameer Sachet. Det är roligt att vara här och debattera och samla ihop en mängd frågor. Jag tycker att vi ska återkomma till avräkningarna i samband med att vi har en resultatdiskussion. Den kommer dock att ske efter valet eftersom skrivelsen om biståndets resultat först nu ligger på riksdagens bord. Vi har som första regering valt att återkomma till riksdagen med en resultatskrivelse för att kunna få bättre kunnande om biståndet för att kunna debattera och granska vad som faktiskt görs. Då ställs det relevanta frågor här om hur detta bidrar till fattigdomsbekämpning. Varför har vi ett enprocentsmål och varför diskuterar vi avräkningar hela tiden när vi kanske snarare skulle titta på hur måluppfyllelsen och resultatet är? Hur kan vi öka flödena till utvecklingsländerna genom att bli ännu mer effektiva på att bekämpa korruption? Jag ser fram emot denna debatt, för mycket av avräkningsdebatten handlar om att vi i förväg fastslår vissa summor. Jag kan förstå att ni ställer dessa frågor, men de har också ett samband med att man har fastnat för en viss doktrin. Jag vill bara säga att det är rent matematiskt. Ett högt varaktigt förutsägbart bistånd som gör skillnad är vår uppgift. Därför är det bra att vara tydlig med vad vi åstadkommer. Det är därför som jag när det gäller transparens och möjligheter att utkräva ansvar och att granska kommer att återkomma med ett löfte om den transparensgaranti som jag hoppas kunna genomföra inom biståndet för att lättare kunna se vem som gör vad. När det gäller Swedfund har vi bolagssekretess, och vissa uppgifter kunde man inte få ut eftersom det skulle drabba tredje man. Därför har det prövats i enlighet med den svenska sekretesslagstiftningen.

Ameer Sachet (S)

Anf. 35 Ameer Sachet (S)

Fru talman! Jag tackar Gunilla Carlsson för svaret. Jag tycker personligen att det är problematiskt med Swedfund och att en del av medlen kanaliseras via skatteparadis. Vi har hört borgerliga företrädare i Europa, bland andra Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy, uttala sig om hur man ska begränsa skatteparadisens roll i världen. De skadar nämligen både den fria marknaden och civilbefolkningen i Europa. De skadar även utvecklingsländerna. Betalar man ingen skatt blir det mer fattigdom; det vet vi. Jag hoppas därför att regeringen driver denna fråga. Jag har ytterligare en fråga till biståndsministern. Vi har kanske inte talat så mycket om detta, men det ingår också i PGU-arbetet. Det handlar om nedrustningen. Sverige har ända sedan andra världskriget varit pådrivande när det gäller nedrustning. Under de snart fyra år som den här regeringen har regerat har vi inte hört så mycket. Sveriges röst har blivit svagare i dessa frågor. Nu pågår NPT-konferensen i New York, och företrädare för alla partier i riksdagen och för regeringen deltar. Hur vill biståndsministern påverka så att vår röst blir högre i dessa frågor och kan påverka våra grannländer i Europa men även större länder när det gäller nedrustning? Det är en viktig fråga som även har koppling till och bäring på fattigdomsbekämpningen.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 36 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Vad gäller nedrustningsfrågorna är jag glad över att tillhöra ett parti och en borgerlighet som tidigt stod upp för att vi måste skapa ett enat Europa, kämpa mot förtrycket och få en förändring av Sovjetunionen. Det har påverkat såväl vapenarsenaler som förtroende och möjligheter i världen och också lett till en snabb fattigdomsminskning. Det här hänger givetvis ihop med vapenmakt i världen. Jag är glad att vi tar upp dessa frågor men gör det inte till en fråga om att den borgerliga regeringen inte skulle ha fullföljt den ambition som alltid funnits i Sverige att arbeta för nedrustning. Det har väl inte undgått kammarens ledamöter att både Carl Bildt och statsministern var i USA för att vara med på viktiga överläggningar som ett unikt land eftersom vi har en roll att spela i detta - så vår röst är väldigt tydlig. Vad gäller skatteparadis och finansiella system har vi i kölvattnet av finanskrisen fått en nödvändig uppstädning av hur de internationella finanssystemen ser ut. Arbetet har påbörjats, men det blev en bra alarmklocka för oss alla. Finanskrisen har slagit extremt hårt mot Sverige som är ett litet exportberoende land, men den har naturligtvis också gett påverkan i utvecklingsländerna. Att man tittar över regelverket får betydelse också för remitteringar, för hur vi jobbar med biståndsmedel och för hur vi får bättre och mer trovärdiga flöden till utvecklingsländerna och inte bara från dem. Många gånger är det tyvärr så att flödet av finansiella resurser från utvecklingsländerna är större på grund av att man skövlar råvarutillgångar och att man bedriver mycket brottslig verksamhet. Det är därför det är viktigt att stoppa skatteparadisen, och det är därför som regeringen har sett till att öka transparensen och satt stopp för Caymanöarna och andra skatteparadis. Dessa beslut är fattade. Jag uppmanar er i kammaren och andra att titta på detta och på behovet av att vi jobbar mer med till exempel dubbelbeskattningsavtal och annat. Jag har ett lysande exempel från Moldavien. Hur vi jobbar med finansiella ramverk och annat som möjliggör investeringar är också en viktig samstämmighetsfråga som vi ska ge oss på.

Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 37 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Biståndsministern sade tidigare att det kanske är "bokslut Carlsson". Även om vi på denna sida hoppas att det är "bokslut Carlsson" vill jag passa på att säga att jag uppskattar det sätt som biståndsministern har hanterat oss i oppositionen. Biståndsministern har alltid varit öppen för dialog och för att vi ska kunna vara delaktiga på ett eller annat vis. Det vill jag tacka för. Jag tänkte tala lite om samstämmighet med utgångspunkt i ett konkret land. Vi har mycket bistånd till Irak, och vi har goda relationer till Irak. Många svenska ministrar är också engagerade i Irak. Carl Bildt, biståndsministern och migrationsministern har på ett eller annat vis kopplingar till Irak. De här goda relationerna beror mycket på att många av dem som nu sitter i regeringen eller har suttit i parlamentet där nere också är svensktalande. De var här som flyktingar en gång i tiden, och efter Saddams fall flyttade de tillbaka för att bygga upp landet. Vi har alltså goda relationer till Irak. Därför har vi också möjlighet att påverka. För inte så länge sedan kidnappades en ung journalist utanför universitetet och dödades sedan. Det pågår ingen direkt utredning om detta. Jag bad Kerstin Lundgren prata om det på Iraks ambassad, och det har hon tydligen gjort. Sådana här saker kan vi vara med och påverka så att man sätter i gång utredningar. Vi ser ju att Irak inte har förmåga att skydda sin egen befolkning. Irak har drabbats av en stor katastrof och ett långt lidande, och regeringen klarar inte av att skydda befolkningen. Nu skickar vi dessutom flyktingar tillbaka dit, som inte heller regeringen klarar av att skydda. Jag skulle vilja höra Gunilla Carlssons syn på samstämmigheten mellan de olika politikområdena.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 38 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Irak är ett gott exempel på samstämmighetsfrågor där vi ser att biståndet med sin roll katalytiskt har engagerat människor redan på Saddamtiden. Det spelade roll för att kämpa mot förtryck och för att hjälpa till med försoningsprocesser. Vi har använt biståndet strategiskt. Det har också gjort att vi har haft rätt så bra ingångar inom ramen för FN:s arbete och på andra sätt. Vi hade till exempel en stor Irakkonferens en vår här för två år sedan, tror jag att det var. Vi ser att vi använder samstämmigheten på så sätt. Jag tror att det är 2 procent av Sveriges befolkning som på ett eller annat sätt har en bakgrund i Irak. Detta är någonting som berikar vårt land. Det betyder också någonting för vilket ansvar vi har för strömmarna inte bara av kapital, kultur, historia och annat utbyte utan också av människor. Bodil Ceballos frågar specifikt om flyktingar och återvändande. Jag vill bara poängtera den princip som jag ser utifrån en global utmaning och hur vi samarbetar med en cirkulär migration. Ibland erbjuder vi människor en fristad. Vi ställer självfallet upp för en väl fungerande asylpolitik, men vi ökar nu också möjligheten för människor att komma hit för att söka arbete. Vi ska vara ett bra värdland, och när människor kommer hit ska de ha möjligheter till bättre integration. Det är ett viktigt arbete. Men vi ska också se möjligheten för återvändande. Vi ska kunna se till att människor förvärvar kunskaper och kontakter och kan återvända. Det handlar dels om att skapa en trygg miljö att återvända till, dels om att ha möjligheter att göra det. Det är det vi har jobbat med med Irak. Vi har framför allt använt diasporan här i Sverige framgångsrikt för att titta på detta - att man inte bara behöver ha trygghet och säkerhet utan också ett jobb att komma tillbaka till. Vi ska se hur detta kan användas i ett näringslivsperspektiv. Detta tycker jag är ett bra exempel på samstämmighet.

Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 39 Bodil Ceballos (Mp)

Fru talman! Jag menar att cirkulär migration inte är lösningen på irakiernas problem och för dem som tar sig hit. De är skyddsbehövande. Vi har många från sårbara grupper från Irak, kristna och andra minoritetsgrupper i Irak, som nu har fått avvisningsbeslut och ska skickas tillbaka. Jag menar att detta inte är i överensstämmelse med samstämmighetspolitiken. Vi ger Irak ett problem när vi skickar tillbaka människor som man inte klarar av att skydda i sitt hemland. Gunilla Carlsson pratar om försoningsprocesser. Det är jättebra om vi har det och att vi hjälper till med det. Men när situationen för minoriteterna många gånger är sämre i dag än under Saddams tid är det någonting som är fel. Då har vi inte kommit särskilt långt. Vi måste arbeta mycket för försoningsprocesserna och för att få Irak stabilare så att Irak klarar av att skydda sin egen befolkning innan vi börjar skicka tillbaka människor dit. Det blir en belastning för den irakiska staten att ta emot så många återvändande. Jag upplever att vi inte har någon samstämmighet i just de här frågorna. Det är viktigt. Vi ska inte bara prata om samstämmighet och hur det är i andra länder. Vi glömmer att ta fram den egna bilden - det vi gör här. Det vi gör här påverkar dem som är där. Det är vi egentligen överens om. Men när vi pratar om PGU - politik för global utveckling - talar vi nästan bara om det som sker där ute och väldigt lite om det vi gör här. Jag tycker att vår regering borde vara mycket bättre på att samordna de olika delarna i utrikespolitiken så att de inte motverkar varandra.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 40 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Det blir intressant när man tar ett särskilt land och diskuterar det. Sedan kan man ha olika uppfattningar. Jag tänker här nu tala utifrån ett samstämmighetsperspektiv och inte ge mig in i diskussionen utifrån migrationsministerns ansvar vad gäller skyddsbehövande eller inte. För det första kan jag bara konstatera vilken betydelse jag tror att det framtida Irak har för att den kristna minoriteten ska hanteras bättre. Det finns ett behovet av pluralism och ett behov för dessa enskilda människor av att känna trygghet och kunna återvända till sina hem - som är en helt legitim hemplats även för kristna i Irak. Detta är ett ansvar som vi har både i MR-perspektiv och av rena utvecklingsskäl. Vi ska se till att man inte låter folk fördrivas på detta sätt och få den otrygghet som jag uppfattar är fallet just nu. Vad gör vi då för att komma åt problemet utifrån ett samstämmighetsperspektiv? Jag var inne på det väldigt kort. Vi har jobbat till exempel inom ramen för Swedfund med att titta på hur vi kan skapa förutsättningar för jobbskapande och affärskontakter. Hur kan vi underlätta för återvändande så att de ska kunna etablera sig och komma tillbaka? Hur jobbar vi med den politiska dialogen för att se till att Irak blir duktigare på att ta detta ansvar självt och också genom biståndet se till att bygga kapacitet för mänskliga rättigheter och för en rättsstat? Det är så vi jobbar i ett Irakperspektiv inom ramen för global utveckling och samstämmighet. Det är när det gäller detta vi granskas lite grann. Jag vet att Bodil Ceballos har en annan syn på hur Migrationsverket borde bedöma skyddsbehovet. Men det tycker jag inte riktigt hör hemma i den här debatten. Fru talman! Jag vill passa på att tacka inte bara för Bodils utan också för andras vänliga ord eftersom jag tycker att de här frågorna är så viktiga. Vi lär oss av varandra och genom att bli utmanade och granskade. På så sätt kan vi också se till att ta politiken vidare. Det gäller såväl oss - vi som har ansvaret i regeringsställning - som riksdagen och hur den utvecklar sin förmåga och möjlighet att granska och driva på utvecklingen. Det är därför det är så roligt att få ägna sig åt de här frågorna. I grunden kommer vi ju från samma traditioner och har samma syn på vad det är som driver utvecklingen. Vi sätter demokrati och mänskliga rättigheter högt. Det är därför jag tror att vi kan vara så ensade när vi har den här typen av debatter, även om de politiska meningsskiljaktigheterna ibland mycket väl kan komma emellan.

Hans Linde (V)

Anf. 41 Hans Linde (V)

Fru talman! Biståndsministern sade tidigare att det här inte bara är en biståndsdebatt utan också en utvecklingsdebatt. Det är helt sant. Biståndsministern sade också, precis som jag gjorde i mitt anförande, att det inte kommer att räcka med bara bistånd. Vi behöver jobba med betydligt fler verktyg än så. Återigen får jag ge biståndsministern rätt. Vi har kanske lärt oss av vår svenska biståndshistoria, där vi alltför många gånger har sett att det vi har gjort med den ena handen har motverkats av den andra. Vi har gjort biståndsinsatser som har motverkats inom andra områden av politiken och med politikens verktyg. Därför var politik för global utveckling för sju år sedan oerhört viktig. Man sade att vi skulle ha en samstämmig politik. Alla delar skulle hänga ihop. Men om det här nu är "bokslut Carlsson" och om vi ska titta på hur samstämmigheten har sett ut de senaste åren under den borgerliga regeringen får vi tyvärr konstatera att den på punkt efter punkt har brustit. Tidigare i veckan ratificerade och undertecknade man ett handelsavtal med Centralamerika. Det innebär att centralamerikanska småbönder som i många fall har fått svenskt bistånd genom åren nu på en global, öppen marknad ska konkurrera med hårdsubventionerat industrijordbruk från Europa. Var finns samstämmigheten här? Samma brist ser vi när det gäller synen på skuldsituationen i syd. Just nu bedriver Sverige ett återuppbyggnadsarbete på Haiti med svenska biståndsmedel. Samtidigt säger Anders Borg, den svenske finansministern, starkt nej till att man ska skriva av Haitis skulder i Internationella valutafonden och i Interamerikanska utvecklingsbanken. Vi ger bistånd med ena handen men håller stenhårt fast vid skulder med den andra. Var finns samstämmigheten här? Samma brist på samstämmighet ser vi när det gäller vapenexporten. Många av de länder där vi i dag bedriver biståndsarbete importerar samtidigt vapen från Sverige. Vi ser samma brist när det gäller kvinnors rättigheter. Biståndsministern lyfter gång på gång fram kvinnors rättigheter - det får jag erkänna. Men samtidigt har vi en utrikesminister som verkar ha något slags beröringsskräck för både kvinnors och hbt-personers situation. Frågan till biståndsministern blir: Sju år efter politik för global utveckling - när ska de andra statsråden börja ta ansvar för utvecklingsfrågorna?

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 42 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Låt mig börja med det som jag antydde i mitt anförande; Hans Linde talar om en annan världsordning. I en del frågor kan vi ändå vara överens och tycka lika, till exempel om vikten av att kvinnors rättigheter lyfts fram mer. Det kanske också gäller kvinnor som ekonomiska aktörer, vad vet jag. Men när det till exempel kommer till frågor om global frihandel och handelns möjligheter att skapa kontakter mellan människor och hur handeln kan bidra till att skapa tillväxt och arbetstillfällen och därmed lägga grunden för utveckling och fattigdomsbekämpning har inte jag och Hans Linde samma uppfattning om vad det är som driver utveckling. Där tycker vi olika. Det är därför som vi nu tycker att de här handelsavtalen är någonting som verkligen behövs. Låt mig ta finansministern som ett exempel när det gäller frågan om vad andra ministrar gör. Jag nämnde tidigare hur vi nu äntligen har kunnat göra den här typen av begränsningar av skatteparadisens härjningar. Där har vi i Sverige varit med i vår lagstiftning, men det har också skett inom ramen för hur EU har sett på saker och den finansiella stabiliteten över lag. Vad gäller Haiti är vi överens om att vi ska ha skuldavskrivning under ordnade förhållanden. Vi har också sagt att detta ska ske snabbare eftersom det de facto är ett helt nytt land som nu växer fram och som behöver börja från början med extrema utmaningar. Här har han och jag inte alls någon olika politik. Jag vill ta upp Moldavien som exempel. Jag skulle vilja att riksdagen var ännu mer på när det gäller Moldavien till exempel. Här är vi duktiga och ger ett väldigt generöst bistånd som är mycket målinriktat. Samtidigt ser jag att det tar åratal att få fram ett dubbelbeskattningsavtal med Moldavien på grund av att det finns bristande handläggningskapacitet på Finansdepartementet. Jag medger att finansministern i vissa delar kanske behöver granskas för sin samstämmighetspolitik, men det är den här typen av frågor inom ramen för politik för global utveckling som jag driver. Här behöver vi ha svenska resurser för att lösa en fråga som ni kan tycka är pytteliten men som ändå är ett exempel på hur vi jobbar med de här processerna i Regeringskansliet för att få en bättre samstämmighetspolitik.

Hans Linde (V)

Anf. 43 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag tror att biståndsministern trots allt har ett hästjobb framför sig med att förmå de andra ministrarna i regeringen att inse att utvecklingsfrågorna även ligger på deras bord. Låt oss ta frågan om handelspolitiken och Centralamerika som ett konkret exempel. I fallet Nicaragua har Sverige i många år bidragit till att stötta och utbilda småbönder, i synnerhet inom mjölksektorn. Jag var själv i Nicaragua för ett par år sedan och besökte flera av de här projekten. Nu tvingar man Nicaragua att öppna sin jordbrukssektor. Man tvingar de små nicaraguanska bönderna, som precis har fått i gång sin verksamhet, att konkurrera med europeiska mjölkbönder som får både ekonomiska subventioner och exportstöd. Vad är det för fritt med den handelspolitiken, Gunilla Carlsson? Hur kan man kalla det frihandel att låta en småbonde i Centralamerika konkurrera med ett hårdsubventionerat industrijordbruk från Europa på en öppen global marknad utan några som helst skydd eller stöd? Jag kan rekommendera Gunilla Carlsson att läsa de skriftliga frågor jag har ställt till Anders Borg om skuldsituationen för Haiti. Där avfärdar Anders Borg helt skuldavskrivningar för Haiti när det gäller IMF och Interamerikanska utvecklingsbanken. Det visar igen att vi ska ge bidrag till att återuppbygga Haiti med ena handen, och med andra håller vi fast i skulder som innebär att Haiti i framtiden kommer att betala räntor och amorteringar när man i stället skulle behöva lägga resurserna på att bygga upp sitt land. Jag har tagit upp några exempel. Tyvärr finns det fler. Här i riksdagen klubbade den borgerliga majoriteten nyligen igenom avgifter på våra svenska universitet och högskolor för utländska studenter. Hur kan det sägas vara samstämmigt med en biståndspolitik där vi försöker uppmuntra människor i syd att utbilda sig? Samtidigt försvårar vi ju genom avgifter deras möjlighet att komma till Sverige och studera. Jag tycker att vi också ser det tydligt i Afghanistan där den borgerliga regeringen de facto har ökat biståndet, men samtidigt deltar Sverige i ett militärt krig. Vi deltar som en part i ett krig och en konflikt som innebär att möjligheterna till utveckling slås sönder i Afghanistan. Om Gunilla Carlsson vill jobba med att få de andra ministrarna att ta ansvar för utvecklingen säger jag som Per Ahlmark: Lycka till!

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 44 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Tack så mycket! Jag hinner inte beröra allting i min avslutningsreplik. Låt mig ta upp Afghanistanbollen. Vi i regeringen var väldigt glada i går över att kunna utse Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare till ny ambassadör i Afghanistan. Detta är ett tecken på den förnyelse som har skett av Sveriges Afghanistanpolitik där det civila får större utrymme. Vi använder det kunnande som finns, i det här fallet hos en väldigt erkänd NGO. Han har även lång erfarenhet från biståndsmyndigheten Sida. Jag är jätteglad över detta. Det visar regeringens politik och att det inte bara handlar om den militära närvaron, för det var fallet under den socialdemokratiska regeringen som Hans Linde stödde. Då åkte inga civila ministrar till Afghanistan. Då hade vi inte något strategiskt bistånd, utan då hade vi bara en militär närvaro. Nu har vi ungefär samma militära närvaro på inbjudan av den afghanska regeringen och i ett internationellt samarbete. Men vi har dubblat biståndet, vi ökar våra civila insatser och vi ser till att vi kan göra mer för att stärka Afghanistans eget rättsväsen genom att utbilda poliser och annat. Det kommer att ta tid. Det kräver närvaro. Vi har nu haft möjlighet att utse en ambassadör eftersom vi också har en diplomatisk närvaro. Detta är också exempel på samstämmighet och på att politiken hänger ihop. Det är ett bra landexempel. Bodil Ceballos tog upp Irak. Nu kan vi ta upp Afghanistan. Fortsätt granska oss! Det är klart att det finns massor mer att göra på alla ministerområden, inklusive mitt eget, när det gäller hur biståndet ska kunna vara mer effektivt och verkligen ha den här katalytiska rollen för att samstämmighetspolitiken ska få större genomslag. Där har jag ett särskilt ansvar i regeringen. Herr talman! Jag är ledsen att jag inte får längre repliktid. Därför kommer jag inte att bemöta vare sig Haiti eller Nicaragua i detta forum. Jag passar i stället på att tacka för en bra debatt, för en fin hantering i utskottet av de här frågorna och för ett väldigt bra samarbete under de här fyra åren. Jag tycker att det har varit spännande. Man brukar göra ett årsbokslut. Man gör inga fyraårsbokslut, utan det här är ett bokslut. Riksdagen har nu debatterat och hanterat politik för global utmaning. Det kommer fler bokslut från mig. Tack ska ni ha!

Beslut

Beslut: 2010-05-26

14 förslagspunkter, 10 acklamationer, 4 voteringar

Webb-tv: Beslut

26 maj 2010

Protokoll med beslut

2010-05-26

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2009/10:283

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Millenniemålen m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U12 yrkande 1 och 2009/10:U13 yrkandena 1 och 3.

Reservation 1 (s, v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp)
s	0	110	0	20
m	82	0	0	14
c	21	0	0	8
fp	24	0	0	4
kd	18	0	0	6
v	0	17	0	5
mp	0	12	0	7
-	1	0	0	0
Totalt	146	139	0	64
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Fattigdomsbekämpning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2009/10:U13 yrkande 2.

Reservation 2 (v)

3. Uppföljning av avräkningar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U13 yrkande 4 och 2009/10:U14 yrkande 1.

Reservation 3 (s, v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 3 (s, v, mp)
s	0	110	0	20
m	82	0	0	14
c	21	0	0	8
fp	24	0	0	4
kd	18	0	0	6
v	0	17	0	5
mp	0	12	0	7
-	1	0	0	0
Totalt	146	139	0	64
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

4. Ändring av regler för avräkningar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2009/10:U13 yrkande 8.

Reservation 4 (v)

5. Mänskliga rättigheter

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U12 yrkande 2, 2009/10:U13 yrkande 5 och 2009/10:U14 yrkandena 2 och 6.

Reservation 5 (s, v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 5 (s, v, mp)
s	0	110	0	20
m	82	0	0	14
c	21	0	0	8
fp	23	0	0	5
kd	18	0	0	6
v	0	17	0	5
mp	0	12	0	7
-	1	0	0	0
Totalt	145	139	0	65
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Biståndet till SRHR

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2009/10:U13 yrkande 6.

Reservation 6 (v)

7. Ekonomiskt utanförskap

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U12 yrkande 3 och 2009/10:U13 yrkande 7.

Reservation 7 (s, v, mp)

8. Migrationsströmmar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2009/10:U14 yrkande 3.

Reservation 8 (v, mp)

9. Klimatförändringar och miljöpåverkan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U12 yrkande 4 och 2009/10:U14 yrkande 4.

Reservation 9 (s, v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 9 (s, v, mp)
s	0	111	0	19
m	82	0	0	14
c	22	0	0	7
fp	24	0	0	4
kd	18	0	0	6
v	0	17	0	5
mp	0	12	0	7
-	1	0	0	0
Totalt	147	140	0	62
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

10. Konflikter och sviktande situationer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U12 yrkande 5 och 2009/10:U14 yrkande 5.

Reservation 10 (s, v, mp)

11. Smittsamma sjukdomar och andra hälsohot

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2008/09:U218 och 2008/09:So385 yrkande 3.

Reservation 11 (s, v, mp)

12. Livsmedelskrisen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2009/10:U14 yrkande 7.

Reservation 12 (s, v, mp)

13. Övriga yrkanden

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

14. Skrivelsen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen lägger skrivelse 2009/10:129 till handlingarna.

Var är ärendet nu?

Beslut

Sveriges politik för global utveckling (UU14)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Alla beredningar i utskottet

Sveriges politik för global utveckling (UU14)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Millenniemålen m.m.

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Fattigdomsbekämpning

3. Uppföljning av avräkningar

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

4. Ändring av regler för avräkningar

5. Mänskliga rättigheter

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Biståndet till SRHR

7. Ekonomiskt utanförskap

8. Migrationsströmmar

9. Klimatförändringar och miljöpåverkan

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

10. Konflikter och sviktande situationer

11. Smittsamma sjukdomar och andra hälsohot

12. Livsmedelskrisen

13. Övriga yrkanden

14. Skrivelsen