Anf. 31 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! I civilutskottets betänkande
Äktenskap och partnerskap
behandlas inte mindre än 34 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Majoriteten har valt att avstyrka dessa yrkanden i sex olika paket som vart och ett för sig är väldigt intressant. Viktiga frågor tas där upp. Men jag misstänker att fem av punkterna kommer att drunkna i dagens debatt och även i massmediernas bevakning.
Frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning är, som vi hört av de två tidigare inläggen här, den klart överskuggande frågan. Jag tänker i alla fall använda några minuter till en av övriga frågor som behandlas i betänkandet innan jag går in på frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning.
I en av de motioner som tas upp väcks frågan om vigselförrättare som behärskar teckenspråket. Teckenspråket är i dag ett självständigt språk som hela tiden utvecklas, precis som alla andra språk. Teckenspråket är också ett växande minoritetsspråk.
Det förekommer säkert att någon som väljer att gifta sig i ett främmande land också väljer att använda en tolk för att förstå vad vigselförrättaren säger. Det är ett frivilligt val som görs. Dels gifter man sig i ett främmande land, dels förstår man inte språket. Det normala är nog att man ändå förstår något av det som sägs.
Men för den som inte hör och som kanske inte heller kan tala är det i de flesta fall ett betydligt större utanförskap än det är för den hörande och talande att brottas med en främmande språkmiljö. Jag tycker därför att majoriteten gör det väldigt lätt för sig när man hänvisar till att tolkning vid vigsel enligt gällande lag ska betraktas som den vardagstolkning som man har rätt till.
Men att vigas med stöd av en tolk kan aldrig bli samma sak som att vigas av en vigselförrättare som själv behärskar teckenspråket. Det kan ju vara så att det i praktiken inte är någon stor fråga att lösa det här. Då tycker jag att det är ganska småsnålt och okänsligt av majoriteten att inte ens lägga fram ett förslag om att titta på hur svårt det är att lösa detta.
Tänk om det är så enkelt att det bara handlar om att organisera vigselförrättare som redan i dag behärskar teckenspråket, att ordna någon sorts tillgänglighet eller att visa lite handlingskraft när det gäller att se till att tolkar som kan teckenspråk intresserar sig för att som vigselförrättare också använda sin kunskap! Jag tycker att det är synd att ni lämnar den frågan så obehandlad.
Nu kommer jag till frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning och till den i mitt tycke oförklarliga långbänken. Det finns helt klart många andra långbänkar.
Ni som finns här och som sitter i civilutskottet vet vilken långbänk jag i första hand tänker på, nämligen den om varför Banverket inte startar utbyggnaden av ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge. På ett väsentligt sätt skiljer sig denna fråga från frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Frågan om en utbyggnad har nämligen inte ett tydligt, kanske 90-procentigt, stöd i riksdagen som den senare frågan har. Den skillnaden kan naturligtvis förklara långbänkar som de om Dalabanan, Salapropositionen och varför ett samhälle som Sälen med över 70 000 sängplatser saknar en järnvägsförbindelse.
Jag har full förståelse för att vissa frågor får vänta och för att en del saker kanske aldrig blir av fastän det finns väldigt goda förslag. Men att det ska behöva ta så oerhört lång tid när det finns ett massivt stöd i riksdagen för en könsneutral äktenskapslagstiftning har jag väldigt svårt att förstå. Länder som har gått före är Holland, Belgien, Kanada, Spanien och Sydafrika. Varför skulle det vara så svårt i Sverige?
Det är inte bara här i riksdagen som stödet är starkt. Även i opinionsundersökningar har man sett att det finns ett mycket brett stöd ute bland allmänheten i vårt land.
Dessutom är frågan, vilket beskrivits här av tidigare föredragande, väldigt väl utredd. Det finns ett förslag som borde kunna vara en grund för regeringen när det gäller att lägga fram ett lagförslag.
Av utredningen framgår tydligt att de allra flesta intressen på området på något sätt har varit delaktiga och inbjudna att delta i utredningsarbetet dels genom de olika hearingar som redovisas, dels genom de två referensgrupper som man använt sig av under arbetet.
Jag finner det svårt att tro att arbetet i utredningen skulle ha missat några större eller väsentligare punkter och frågeställningar, och jag tycker att när man läser igenom den gigantiska lunta med remissyttranden som vi fick tidigare i år, där 56 av de 57 listade remissinstanserna har valt att svara, får man den bilden bekräftad.
Visst kan man säga att det är beklagligt att det har tagit så lång tid att komma fram till att tillsätta en utredning och att det tog två år för utredningen att komma med sitt förslag, men jag tycker inte att man alltid bara kan fortsätta att skylla på det som har varit. Förslaget kom ändå fram i mars förra året, och regeringen hade kunnat följa den ungefärliga tidsplan som utredaren föreslog med en ganska omedelbar och snabb remiss. Då hade förslaget kunnat behandlas under hösten och träda i kraft den 1 januari 2008, såsom det var tänkt.
Men nu valde regeringen i stället att dra ut på arbetet, och man jobbade länge med att färdigställa remissmaterialet. Det skickades ut först, som jag har förstått det, en bit in i juni månad 2007. Sedan valde man en väldigt lång remisstid, som man sedan dessutom valde att förlänga ytterligare.
Om man tittar på andra remisser baserade på utredningar som regeringen har jobbat med - både den sittande regeringen och tidigare regeringar - brukar remisstider inte vara så oerhört långa, och när de är längre brukar det baseras på att utredningarna har några, som man kallar det på byråkratispråk, har jag förstått, "utestående frågor" eller, enklare uttryckt, några olösta problem i utredningarna. Här fanns det ju inte någonting sådant som utredningen pekade på, så även om man hade tagit till en lång remisstid hade den kanske inte behövt vara mer än hälften av den tid man nu valde att ta i anspråk. Den hade kunnat vara även kortare.
Nu är det ganska precis på dagen tre månader sedan remisstiden gick ut, och man kan undra vad regeringen har gjort under de här tre månaderna. Såvitt jag vet har man kanske inte gjort någonting. Remissvaren är väldigt mångordiga - det är en tjock lunta. Jag tycker inte att de borde förlänga arbetet. I princip kan jag inte se att där finns någonting vare sig nytt eller tidigare okänt som man tillför.
Man kan därför undra vad som ligger bakom den här oförklarliga långbänken. Det är väldigt många som undrar, men några tydliga eller trovärdiga svar har jag inte hört från regeringens sida.
Förra sommaren debatterades frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning på många ställen, bland annat under Almedalsveckan. Även från majoritetens företrädare uttrycktes då ett stöd för möjligheten att ta ett utskottsinitiativ, så jag föreslog att vi från utskottet skulle göra det vid höstens första sammanträde. Men då sade majoriteten nej med motivet att man ville invänta remissvaren. Oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, gjorde då ett nytt försök med ett utskottsinitiativ när remisstiden hade gått ut. Då avslogs det med motiveringen att man ville invänta regeringen, denna ständiga väntan som sprider oro.
Målet, fru talman, att få till en könsneutral äktenskapslagstiftning är naturligtvis även för oss i Miljöpartiet överordnat våra partiintressen i frågan, men jag vill ändå bara nämna den lilla detalj som vi lyfter fram i det särskilda yttrande som vi har tillsammans med Vänsterpartiet. Det är så att vi helst ser att lagstiftningen, när den förhoppningsvis kommer till så snart som möjligt, ändå inte utformas så att en utövare av en offentligrättslig funktion tillåts diskriminera genom att välja vem han eller hon väljer att gå till mötes med sin offentliga funktion. Men vi har samtidigt sagt att huvudmålet här är så viktigt att vi anser att det är överordnat vår uppfattning om den detaljen.
Man undrar: Hur länge ska en riksdagsmajoritet behöva vänta på en handlingsförlamad regering?
Jag yrkar bifall till reservation 1, fru talman.
(Applåder)
I detta anförande instämde Peter Eriksson (mp), Caroline Helmersson-Olsson, Hillevi Larsson, Fredrik Lundh, Carina Moberg, Dan Nilsson, Christina Oskarsson, Helén Pettersson i Umeå, Ameer Sachet, Mona Sahlin och Börje Vestlund (alla s), samt Alice Åström och LiseLotte Olsson (båda v).