Medgivande för Riksbanken att ingå ett avtal om lån till Internationella valutafonden (IMF)

Fru talman! I dag föreslås att riksdagen ska godkänna att Riksbanken ingår ett kreditavtal med IMF om ett belopp som skulle dubbla Sveriges utlåning till låginkomstländer.

Det är inte första gången ett sådant äskande kommer från IMF. År 2008 betalade vi av Liberias skuld. År 2016 beviljade riksdagen en kredit, av samma slag som ligger på bordet för beslut i dag, till just låginkomstländer. Alldeles nyligen aviserade regeringen att man avser att överföra 30 miljoner kronor till IMF:s skuldavskrivningsfond. Och för drygt en månad sedan beslutade riksdagens alla partier, undantaget Sverigedemokraterna, att Sverige ska skriva av Somalias skuld med 21 miljoner kronor.

Denna församling har alltså en dokumenterad historik av att skicka mångmiljonbelopp till andra länder och kalla det för lån, för att i nästa skede skriva av det som andra länder är skyldiga Sverige. Därför är det intellektuellt ohederligt att beskriva denna typ av verksamhet på något annat sätt än som ren bidragsverksamhet. Sverigedemokraterna kommer att rösta nej till denna framställning av såväl principiella som sakliga skäl.

Vårt förhållningssätt till bidrag och bistånd är att dessa ska stå under svensk kontroll och tillsyn för att väljarkåren lättare ska kunna utkräva ansvar. Varken skattemedel eller centralbankspengar ska riskutsättas genom förflyttning av politisk makt långt bortom svenska folkets kontroll. När vi ökar avståndet mellan fordringsägarna å ena sidan, det vill säga svenska folket, och biståndstagarna å andra sidan, exempelvis länder som Uzbekistan eller Somalia, blir det svårare för väljarna att utkräva ansvar. Det skapar problem i form av ett demokratiskt underskott i en organisation där vi redan har sett vår totala röststyrka reduceras till blygsamma 0,93 procent.

Detta ärende föranleder samma grundfrågeställning som när vi pratar om EU, bankunionen, militära allianser eller någonting annat där det politiska ansvarsutkrävandet försvåras och svenska folket får se sitt inflytande reduceras till ett minimum. Svaret på hur man ser på principen att medborgarnas förtroende och inflytande förvaltas och garanteras via fria och allmänna val får vi om någon timme, när vi ser vilka av riksdagens partier som röstar för att outsourca svensk demokrati.

Fru talman! Utskottet motiverar denna så kallade utlåning genom att hänvisa till "den akuta situation som uppstått till följd av coronapandemin". Problemet med den logiken är att även Sverige i så fall är kvalificerat för att få lånemedel från IMF. Regeringens coronastrategi har onekligen satt Sverige på kartan, med en överdödlighet bland befolkningen och med en överdödlighet på våra äldreboenden. Är det något vi missar här?

Denna förfrågan kommer när även vårt land går igenom den största sjukdomskrisen i modern tid. Utöver de humanitära konsekvenserna ställs naturligtvis också vårt samhälle inför stora ekonomiska prövningar med kraftiga bnp-fall, konkurser, massarbetslöshet och deflation som följd. Samtidigt har regeringen inte kunnat åstadkomma samma nivå som våra nordiska grannländer på satsningarna för att hantera de samhällsekonomiska konsekvenserna av pandemin. Det öppnar för en diskussion om ögonblicksbilden av svensk ekonomi, eftersom regeringen bevisligen inte är beredd att tömma ladorna och mer därtill för att sjösätta en offensiv strategi.

Inom ramen för utlåningen i PRGT-programmet är denna kontext relevant, eftersom fordringsägarna betraktas tillhöra finansiellt starka medlemsländer. Kan Sverige definieras som ett sådant just nu? Jag vet inte svaret på den frågan. Men Konjunkturinstitutet visade i sina beräkningar redan före pandemin att de offentliga finanserna inte var långsiktigt hållbara. I Finanspolitiska rådets rapport för 2020 kallas regeringens hållbarhetsberäkningar av standarden på offentlig sektor för orealistiska. Och överskottsmålet har inte nåtts i ett bakåtblickande perspektiv.

Är Sverige ett finansiellt starkt medlemsland när fattigpensionärer tvingas plocka pantburkar och cancersjuka dör i väntan på operation? Sverige är landet med högst andel hemlösa i Norden. Vi har det största sysselsättningsgapet i hela Europa. Och i maj hade Sverige den högsta coronadödligheten per capita i världen. Är det bilden av ett finansiellt starkt medlemsland?

Om man fortfarande tvekar tycker jag att man kan fråga sjuksköterskan som står i frontlinjen mot covid-19 men saknar grundläggande skyddsutrustning. Man kan fråga läkaren som tvingas avgöra vem som ska leva eller dö, eftersom det inte finns tillräckligt med vårdplatser. Man kan fråga de anhöriga som har fått se sina nära och kära bli bortprioriterade på grund av resursbrist. Se dem i ögonen och säg att Sverige är ett finansiellt starkt medlemsland! Med all respekt är det kanske svensk sjukvård, om något, som är kvalificerad för att få lånemedel från IMF.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till finansutskottets förslag i betänkandet och säga något kort om varför vi står bakom förslaget.

Pandemin covid-19 påverkar hela världen och vårt svenska samhälle. Vi drabbas hårt av virusets framfart. Regeringens insatser för att säkerställa resurser är inte annat än ovärderliga. Man gör dem för att kommuner och regioner, där sjukvården bedrivs, ska ha tillräckligt mycket pengar för att hantera krisen. Sverige kan göra det eftersom vi bedriver en ansvarsfull finanspolitik som nu säkerställer att resurser kan tillföras för att rädda såväl liv som jobb och företag.

Men det är ändå viktigt att vi har med oss att vi är en internationell aktör. Även om vi drabbas av virusets framfart står vi förhållandevis mycket starka. Alla länder är inte i samma situation som vi, med en utbyggd välfärd och internationellt konkurrenskraftiga företag som bidrar till den välfärden.

Vi i Sverige har drabbats hårt av virusets framfart. Stora insatser genomförs varje dag i välfärden i normalfallet, och bristerna har aktualiserats på ett väldigt tydligt sätt den senaste tiden. Hur som helst är de senaste månadernas insatser inte annat än otroligt imponerande och värdefulla. Vi är många som känner en stor tacksamhet för dem.

I ljuset av olika frågor som riksdagen ska ta ställning till, exempelvis den här, tycker jag att det ska sägas att välfärden inte kan tas för given. Det är långt ifrån alla världens länder som i likhet med oss har en utvecklad ekonomi och en generell välfärd i detta läge. Jag tycker personligen att vi på många sätt, detta inkluderat, ska bidra till att göra världen till en lite bättre plats, så att människor får sina behov tillgodosedda och rättigheter tillvaratagna och så att ekonomin kan utvecklas.

Sverige, som har en liten och exportberoende ekonomi, har i ett långsiktigt perspektiv intresse av att länder utanför vårt eget mår väl. Vi vill att de ska få en starkare ekonomi än vad som är fallet i dag, eftersom vi tjänar på det i ett långsiktigt perspektiv. Liksom vi drabbas våra medmänniskor i andra länder hårt av virusets framfart. Då behövs tillgång till pengar för att världen i så stor utsträckning som möjligt ska klara sig lindrigt undan pandemins konsekvenser - därav detta förslag, som är ett steg framåt.

Finansutskottet har i bred enighet, med undantag för Sverigedemokraterna, beslutat att det är rimligt att Sverige ställer lånemedel till förfogande i den akuta situation som uppstått till följd av coronapandemin. Det är ett högst anständigt beslut. Om det inte fattas tar pengarna slut ungefär nu. Det innebär att vi kapar möjligheten till ekonomisk utveckling och möjligheten till en global ekonomi som kan återhämta sig. Där behövs både stora och mindre insatser.

Det beslut vi ska fatta i dag är alltså ett anständigt och solidariskt beslut som möjliggör kapital som så väl behövs för låginkomstländer. Det betyder inte att Sverige ska ta en oproportionerligt stor del av ansvaret för detta. Det innebär bara att vi ska bidra tillsammans med andra, till exempel Storbritannien och Japan, för att säkerställa välståndet för så många som möjligt.

Det vi ska besluta om i dag är ytterligare lånemedel som täcker behovet inom IMF:s fond Poverty Reduction and Growth Trust, PRGT. Det gäller vår del inom detta fram till 2024.

(Applåder)

Fru talman! Från Sverigedemokraternas håll vill jag redogöra för vår utgångspunkt. Problemet med dessa typer av program, som IMF sjösätter och äskar pengar för, är att de tenderar att förr eller senare omvandlas till skuldavskrivningar. Man har en dokumenterad historik av att skriva av andra länders skulder. Därför kan inte detta betraktas på något annat sätt än som bidrags- eller biståndspolitik. Vi skulle dock ha haft större förtroende för de så kallade utlåningsprogrammen om lånen de facto betalades tillbaka i större utsträckning.

Sedan vill jag bemöta ett par saker som Fredrik Stenberg sa i sitt anförande.

Några av de länder som vi skänker pengar till, exempelvis Somalia - 21 miljoner för en månad sedan - ligger i toppen av korruptionsindex. Det är skurkstater det handlar om i väldigt många fall. De jobbar inte med den typ av politik som är viktig för Socialdemokraterna - jämställdhet, miljöfrågor och så vidare. Framför allt kränker man konstant grundläggande mänskliga rättigheter i de här länderna. På vilket sätt är ledamoten övertygad om att dessa pengar inte används för vidare korruption i exempelvis ett land som Somalia?

Ledamoten gör en poäng av att bidrag skulle leda till välstånd. Det finns över huvud taget inte något sådant kausalt samband, så det argumentet faller. Singapore var ett fattigt land för 50 år sedan. Det har aldrig mottagit en krona i bistånd men är i dag en av världens framstående nationer i ekonomisk mening. Somalia har tagit emot hur mycket bistånd som helst men har inte utvecklat något välstånd. Jag vill bara poängtera att det inte finns något sådant kausalt samband. Det finns ingen empiri för det påståendet.

Fru talman! Jag noterar att ledamoten inte tycks inse att vi lever i en värld där vi är starkt beroende av en fungerande omvärld, som vi har både sociala och ekonomiska intressen av. Sverige skulle faktiskt inte fungera utan internationell handel. Vi är en del av ett internationellt system. Att vi bidrar till ett sådant system är naturligt och rimligt. Vi har - utöver solidariteten - ett intresse av att världen fungerar.

Vi kan inte göra allt. Det förslag som ligger på riksdagens bord i dag löser inte alla världens problem, långt ifrån. Men frågan som jag ställer mig är: Blir världen bättre, med mindre korruption, för att länder inte får tillgång till kapital över huvud taget? Är det inte sådana situationer som brukar öka spänningar och riskera att leda till mycket mer dåligt här i världen?

Fru talman! Detta har absolut ingenting med handel att göra över huvud taget. Sverigedemokraterna är ett handelsvänligt parti. Det är någonting som vi återkommande betonar i våra politiska förslag.

Vad gäller ledamotens fråga angående korruptionen: Hur ska man som svensk skattebetalare och väljare kunna utkräva ansvar av de politiska partierna? Hur säkerställer regeringen att de här pengarna inte går till mer korruption? Det blir en väldigt konstig ordning att skicka pengar till länder som ligger i toppen av korruptionsindex och där mänskliga rättigheter kränks konstant och sedan hoppas att det på något sätt löser sig med tiden eller dylikt. Man måste redan i detta läge ställa vissa krav och se till att de efterlevs. Sedan kan vi börja prata om bistånd och om regelrätta lån, inte bidrag, som det är fråga om i detta sammanhang.

Jag får inget svar på min fråga, så jag omformulerar den. Hur säkerställer ledamoten, regeringen och Socialdemokraterna att de här pengarna inte går till att fördjupa korruptionen i ett land som Somalia?

Fru talman! Jag tycker inte att det är en konstig ordning att Sverige deltar i sådana här internationella program. De flesta partier i finansutskottet tyckte också att det var rimligt. Det är jag glad för.

Sverigedemokraterna brukar ofta prata om att man ska hjälpa till på plats och göra insatser nära de platser där problemen finns. Jag noterar att man i det här fallet tycker precis tvärtom. Man tycker faktiskt precis tvärtom i snart sagt alla sådana här fall. Det tycker jag är lite beklämmande och lite skenheligt, skulle jag nog vilja uttrycka det.

Hur ska då Sverige säkerställa det här? Det gör vi genom att vi är en del av IMF. Vi fortsätter att verka på den arenan för att säkerställa att detta hanteras på rätt sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)