Aktuellt

Talman Andreas Norléns inledning vid pressträff den 16 januari 2019

Publicerad: 16 januari 2019 klockan 14.37

Välkomna!

Innan jag går in på mina slutsatser efter dagens talmansrunda vill jag gärna ge några allmänna kommentarer om processen så här långt.

Vill man sammanfatta hösten i siffror kan man säga att vi har haft:
En obligatorisk statsministeromröstning, den 25 september
Två prövningar i kammaren av talmannens statsministerkandidater
Tre sonderingsuppdrag
Fyra gruppvisa samtal
Sex möten mellan mig och kungen, senast i dag
Sju talmansrundor
17 diskussioner med de vice talmännen
Och ännu fler pressträffar. Det här är den 14:e bara med mig. Ni har bevistat ytterligare några med partiledarna.

Det här har varit en höst som ingen annan i svensk politik. När jag valdes till talman den 24 september insåg jag att vi stod inför en komplicerad regeringsbildning, men jag kunde inte tro att det skulle bli så här svårt och så här utdraget. Jag har, som ni vet, svarat på åtskilliga frågor från er under dessa månader, men mer än en gång har jag varit frestad att citera Runeberg som i dikten Sveaborg använder formuleringen ”Det frågtes blott, det gavs ej svar”. Det har onekligen många gånger funnits fler frågor än svar om vad som kommer att hända.

När den långa tidsutdräkten har diskuterats har jag istället varit frestad att citera Karin Boye: ”Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Men Karin Boye har faktiskt inte rätt i det här sammanhanget. Min uppgift är att föreslå kammaren en statsministerkandidat. Det är inte vägen som är mödan värd, utan det är målet som står i fokus. Om den här processen i historiens ljus kan beskrivas som framgångsrik eller inte avgörs vid slutet av dagen av om den leder till att Sverige får en regering eller inte.

Jag har haft några ambitioner genom hela denna process.

För det första har jag velat vara tydlig, både med vilka beslut jag fattat och varför. Jag har strävat efter att varje beslut ska kunna motiveras med objektiva argument. Därigenom blir det möjligt för andra att granska besluten och att bilda sig en egen uppfattning om ifall man anser att argumenten håller eller inte.

För det andra har jag strävat efter att kombinera tradition och utveckling. Jag har velat bygga vidare på tidigare praxis för regeringsbildning, men jag har samtidigt inte dragit mig för att vidta åtgärder som inte har prövats tidigare, när det har varit motiverat.

För det tredje har jag velat vara förankrad i nuet, men ha blicken mot framtiden. De åtgärder jag vidtar ska kunna ligga till grund för praxis, som kommande talmän kan utgå ifrån under kommande regeringsbildningar. Jag har alltså försökt att inte enbart fokusera på dagens situation, utan har även funderat över hur olika åtgärder kan fungera mer generellt och långsiktigt.

För det fjärde har jag strävat efter att vara så öppen, transparent som möjligt med mina åtgärder. Jag har velat vara så tillgänglig som möjligt för er i media för att därigenom kunna ge väljarna en god bild av hur arbetet med att bilda deras regering fortskrider. Samtidigt har jag inte velat kommentera processen, när den har varit inne i känsliga skeden, och har därför försökt skapa en balans mellan transparens och omsorg om processen.

För det femte har jag försökt göra en rimlig avvägning mellan intresset att regeringsbildningsprocessen ska gå snabbt och intresset att Sverige alls ska få en regering. Givet de låsningar som funnits mellan partierna och det faktum att det är svårt för partier att ompröva positioner, särskilt i centrala frågor, har jag gett utrymme för förhandling och förankring i en utsträckning och med metoder som inte förekommit tidigare. De första sonderingspersonerna fick två veckor var för sitt arbete, för att ta ett exempel. Metoden att avisera kommande statsministernomineringar är ett annat. Ibland har det diskuterats om jag gett för många och för långa tidsfrister. Något helt säkert svar på den frågan kommer vi aldrig att få. För mig är de många turer och vändningar som förekommit denna höst ett bevis för att det har varit motiverat att arbeta metodiskt, steg för steg, och ge relativt gott om tid för både kontakter mellan partierna och interna processer i partierna. Hade jag i känsliga skeden forcerat fram statsministeromröstningarna snabbare hade risken varit betydande, menar jag, att någon regering aldrig hade kunnat bildas.

Idag har det, om jag inte räknar fel, gått 129 dagar sedan valet den 9 september. För svenskt vidkommande är detta historiskt långt. Också i ett europeiskt perspektiv är det lång tid. Enligt uppgift hör den här regeringsbildningen nu till de fyra procent av västeuropeiska regeringsbildningar efter 1945 som har tagit längst tid. Processen är historisk också på andra sätt. Jag har, som jag nämnde, använt metoder som inte använts tidigare. Det har aldrig tidigare förekommit att talmannens kandidat till statsministerposten har avvisats av riksdagen och dessutom inte en utan två gånger.

Mot bakgrund av detta har jag flera gånger sagt att jag helst ser att den kandidat jag föreslår inför den tredje omröstningen har förutsättningar att faktiskt bli vald. I måndags såg det ut som om det skulle bli svårt. Under dagens talmansrunda har jag emellertid fått nya besked.

Jag kommer därför klockan 14 att i kammaren föreslå att riksdagen till statsminister väljer Stefan Löfven. Han har för avsikt att bilda en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Min bedömning är att han har förutsättningar att bli vald på fredag, eftersom S, MP, C, L och V kommer att rösta ja eller avstå i omröstningen och dessa partier tillsammans förfogar över 195 av mandaten i riksdagen. Det som krävs för att bli vald är som bekant att inte 175 eller fler av ledamöterna röstar nej. Därmed skulle 2018 års långa politiska höst i Sverige ta slut fredagen den 18 januari.

Jag lämnar nu ordet till Stefan Löfven, varsågod!