Riksdagens arbete med statsbudgeten innebär att nivån på de statliga utgifterna är låst tre år i förväg av så kallade utgiftstak. Utgiftstaket är en gräns för hur stora utgifter staten får ha under ett år.
Utgiftstaket anges i kronor och höjs inte även om kronan blir mindre värd på grund av inflation. Regeringen föreslår varje år i budgetpropositionen ett nytt tak för det sista året i treårsperioden enligt ett rullande schema.
Riksdagen beslutar om utgiftstak för de kommande tre åren samtidigt som man beslutar om hur höga statens totala utgifter får vara nästa år. Med utgiftstaket får riksdagen och regeringen bättre kontroll över hur utgifterna förändras och tvingas ta hänsyn till hur olika beslut påverkar utgifterna i framtiden.
Utgiftstaket gäller för alla utgifter i statsbudgeten utom räntorna på statsskulden. Räntorna på statsskulden skiljer sig från andra utgifter eftersom staten inte kan påverka dem. Utgiftstaket gäller också för ålderspensionssystemet, som inte ingår i statsbudgeten.
Det är svårt att veta exakt hur statens utgifter kommer att förändras tre år framåt. Därför ska nivån på utgiftstaket vara något högre än summan av alla utgifter. Då finns det ett litet utrymme för oförutsedda ökningar av utgifterna utan att utgiftstaket måste överskridas. Det kallas budgeteringsmarginal. Men om riksdagen utnyttjar budgeteringsmarginalen så ökar också statens utgifter.
Riksdagen kan när som helst ompröva ett redan beslutat utgiftstak. Det kan till exempel bli aktuellt om det blir regeringsskifte efter ett val. Då kan den nya regeringen lägga fram förslag om ett nytt utgiftstak som riksdagen får ta ställning till.
Även om utgiftstaket kan ändras är det ett starkt löfte från den sittande regeringen. Regeringen lovar att föra en politik som gör att statens utgifter håller sig inom utgiftstaket.