Begränsning av riksdagsledamöters möjlighet till återval

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}
Motion till riksdagen
2002/03:K229
av Gustav Fridolin (mp)

Begränsning av riksdagsledamöters möjlighet till återval


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en lagstiftad rotationsprincip för riksdagsledamöter.

Inledning

Ett omdiskuterat problem i den svenska demokratin är det förakt mot politiker och folkvalda som brett ut sig under de senaste decennierna. Tidigare ansågs det fint att vara folkets representanter. Idag ses politiker av många som en maktens egocentrerade förlängda arm. Vi riksdagsledamöter möts många gånger av misstro, irritation och ibland rentav förakt. Jag kan inte påstå att jag inte förstår dem som har den synen på politiker. Det politiska systemet har beskurit sina beslutsbefogenheter och gjort sig oförmöget att lösa många av de problem som människor möter i sin vardag. De politiska församlingarna söker inte längre efterlikna den verklighet som finns utanför beslutsrummen. Under senare år har politiker varit inblandade i ett antal skandaler och affärer. Stundom har de inblandade politikernas egna reaktion härpå mest varit att likna vid förvåning, som om det timade så att säga drabbat dem, utan egen förskyllan.

Inför en rotationsprincip

Orsakerna till såväl politikerförakt samt enskildas oförmåga att agera etiskt korrekt står enligt min mening att finna i det faktum att stora delar av våra folkvalda kommit att bli yrkespolitiker. Våra folkvalda måste behålla kontakten med övriga samhället. Framför allt bör våra folkvalda ha en aktuell egen erfarenhet av livet utanför våra beslutande församlingar. Enligt 1 § 1 st regeringsformen utgår all makt från folket. Folkstyret förverkligas praktiskt genom ett representativt och parlamentariskt styrelseskick. Våra folkvaldas uppgift är enligt regeringsformen att vara folkets representanter, ingenting annat. Saknar man, eller har dålig kontakt, med samhället kan insikter och moraluppfattning komma att uppluckras. Detta kan resultera i brister i beslutsfattandet samt en risk för att de som vistats länge i maktens korridorer kan komma att gå andras ärenden än folkets. Därtill skapas en grogrund för uppkomsten av affärer och skandaler. Vidare medför framväxten av en yrkesmannapolitikerkår att underlaget för våra folkvalda begränsas, eftersom bristen på rotation medför minskat behov av nyrekrytering. Vi riskerar att förlora intresserade och engagerade potentiella folkvalda.

Mot bakgrund av ovanstående tror jag på den princip som vi i Miljöpartiet refererar till som rotationsprincipen. Den innebär att ingen får sitta på samma politiska uppdrag längre än tre mandatperioder i följd. Tack vare den principen är det bevisligen enklare att ta sig in på politiska uppdrag och att arbeta med politik i några år för att sedan göra andra saker, inom Miljöpartiet än inom andra partier. Rotationsprincipen vitaliserar partiet, politiken samt ger en rikare referensram att ösa ur. Fördelarna är sådana att det närmast är svårt att förstå varför inte övriga partier anammat samma princip. Det har de dock av någon outgrundlig anledning inte gjort.

Detta är en fråga av stor demokratisk betydelse som i slutändan handlar om hur man ser på politikerrollen och vilka referensramar vi som politiker har – och skaffar oss. Enär det politiska systemet och dess aktörer inte självmant synes förmögna att tillse att politiska förtroendeuppdrag förblir just tidsbegränsade förtroendeuppdrag, och inte en mångårig yrkesprofession, finner jag det nödvändigt att föreslå att riksdagen beslutar att lagstifta om en rotationsprincip.

Ingen ska få inneha samma politiska förtroendeuppdrag längre än tre mandatperioder i följd. Därefter tvingas man ut för att skaffa sig nya referensramar och erfarenheter som är nyttiga som politiker. Man lämnar också plats för andra att ta del av det politiska inflytandet. Det finns de som kommer att säga att man på detta sätt mister värdefull kompetens. Frågan är om man inte med dagens system går miste om väldigt mycket kompetens som finns ute i samhället, men som aldrig kommer politiken till del på grund av svårigheterna att ta sig in i den politiska sfären. Förvisso har flera partier sökt verka för att t.ex. unga skall engagera sig politiskt. Detta har stundom initialt burit frukt. De unga som värvats och tagit plats i politiska församlingar har dock i oroande hög grad lämnat sina uppdrag efter – eller till och med under – första mandatperioden. Flertalet anger som skäl härför att de upplevde sig vara utestängda från de slutna kretsar, inom partierna och församlingarna, där besluten i praktiken fattades.

Det bör påpekas att detta inte är ett åldersdiskriminerande förslag, tvärtom. Med en lagstiftad rotationsprincip får inte bara yngre möjlighet att ta sig in i politiken utan också äldre, som kanske inte haft tid eller ork att engagera sig politiskt under den yrkesverksamma delen av sitt liv. Kort sagt blir det enklare för människor att komma direkt från gatan in i politiken. Det är nyttigt. Det ger en vitalitet och förnyelse som politiken är i stort behov av.

Stockholm den 16 oktober 2002

Gustav Fridolin (mp)