Vårdnadsbidraget och segregationen

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att alla barn ska kunna få ta del av den pedagogiska verksamheten i förskolan, vilka åtgärder jag avser att vidta för att Barcelonamålen även ska omfatta kvinnor som befinner sig utanför arbetsmarknaden, samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att landets kommuner ska följa barnkonventionen. Jag vill börja med att tacka för frågorna och för tillfället att få framföra mina och regeringens värderingar i familjepolitiken. Med vårdnadsbidraget har vi sedan den 1 juli i år tagit steget mot ett barnvänligare Sverige. Vårdnadsbidraget ökar valmöjligheterna och gör det möjligt för fler att anpassa arbetstid och föräldraledighetens längd utifrån barnets behov och föräldrarnas egna önskemål. Den självklara utgångspunkten är att familjepolitiken måste inriktas på att så långt som möjligt fungera för alla barn och alla barnfamiljer. Därför är det viktigt med valfrihet och flexibilitet. Syftet med vårdnadsbidraget är att möta barnfamiljernas behov. Det är en reform med ett tydligt barn- och valfrihetsperspektiv. Det är vår utgångspunkt att barnomsorg ska organiseras utifrån barnets bästa - inte utifrån förskolans, kommunens eller olika myndigheters behov och önskemål. Barn är olika och behöver olika former av omsorg, i synnerhet när de är små. Förskolan är bra och ska självfallet vara kvar och vidareutvecklas. Men kanske är den inte det bästa alternativet för alla barn hela tiden. Vårdnadsbidraget är frivilligt för kommunerna att införa, och deras skyldighet att enligt skollagen erbjuda barn som stadigvarande vistas i kommunen en förskoleplats kvarstår alltjämt. Vårdnadsbidrag kan vara en lösning för alla de familjer som upplever att de har för lite tid för sina små barn. Men även de som av andra skäl söker alternativ till förskolan kan få stor nytta av vårdnadsbidraget - exempelvis föräldrar med infektions- eller ljudkänsliga barn eller de som har arbetstider som inte är anpassade efter förskolans öppettider. Det är särskilt viktigt att se att barnen är individer och har olika behov. Vi tror på föräldrarna. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och som ska se till barnets bästa. Föräldrarna är också de som känner sina barn bäst och statens roll i sammanhanget är att stödja föräldrarnas val. Av barnkonventionen följer bland annat att barnet har rätt att så långt det är möjligt bli omvårdat av sina föräldrar. Barnets bästa ska komma i främsta rummet och föräldrarna ska i sammanhanget få lämpligt bistånd då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran. Detta inbegriper såväl stöd som möjliggör omsorg i hemmet som offentligt finansierad förskoleverksamhet. Vad gäller språkutveckling och integration av barn med invandrarbakgrund är jag övertygad om att föräldrarna är de som, utifrån familjens livssituation och barnets behov, har de bästa förutsättningarna att fatta beslut som är till barnets bästa. Detta gäller i de allra flesta fall och oavsett om föräldrarna kommer från Sverige eller något annat land. Utrymmet för flexibilitet och valfrihet bör också vara detsamma för alla familjer, oavsett nationalitet och bakgrund. Barnets språkutveckling och integration ligger i barnets och föräldrarnas intresse oavsett nationalitet och bakgrund. En faktor av betydelse i detta sammanhang är deltagande i förskoleverksamheten, en verksamhet vars kvalitet kommer att förstärkas i och med regeringens satsningar på en utökning av allmän förskola till att även omfatta treåringar. Därmed har föräldrar möjlighet att välja en högkvalitativ förskola på hel- eller deltid. Det senare alternativet kan kombineras med ett reducerat vårdnadsbidrag. Oavsett om föräldrarna uppbär vårdnadsbidrag eller inte kvarstår också möjligheten till obegränsat deltagande i den öppna förskolan. En annan viktig faktor för språkutveckling och integration av barn med invandrarbakgrund är föräldrarnas språkkunskaper och integration, som i sin tur påverkas av möjligheten till arbete och egen försörjning. Regeringens mest prioriterade fråga är att sätta fokus på jobben och minska utanförskapet. Min bedömning är att arbetslinjen och regeringens åtgärder på det arbetsmarknadspolitiska området kommer att bidra till förbättrade språkkunskaper och ökad integration för såväl barn som föräldrar med invandrarbakgrund. Människors möjlighet till god välfärd, frihet och integration i det svenska samhället bygger på förutsättningen att de ska kunna försörja sig själva. Regeringen har mot denna bakgrund utformat vårdnadsbidraget så att det inte innebär ett hinder för att arbeta eller minskar människors ekonomiska självbestämmande. Vårdnadsbidraget kan kombineras med förvärvsarbete men däremot inte med vissa andra ersättningar från trygghetssystemen som grundar sig på föräldraskap, ålder, arbetsoförmåga eller arbetslöshet. Vårdnadsbidrag får inte heller lämnas till en vårdnadshavare vars sammanboende make eller sambo för samma period får någon sådan ersättning. Syftet med dessa begränsningar är att undvika inlåsningseffekter för personer som står långt från arbetsmarknaden. Regeringen har även för avsikt att genomföra andra reformer på det familjepolitiska området. Föräldrar som väljer att inte utnyttja vårdnadsbidraget ska också få ökad valfrihet. Detta kommer att ske genom barnomsorgspengen som ökar mångfalden i förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen, och därmed ger föräldrar möjlighet att ordna den omsorg som passar dem och deras barn. Kommunernas skyldighet att erbjuda förskola och skolbarnsomsorg till god kvalitet kvarstår, och verksamhetens kvalitet kommer också att förstärkas i och med regeringens satsningar på att förtydliga läroplanen för förskolan. De så kallade Barcelonamålen från 2002 som interpellanten nämner i sin fråga ingår i EU-strategin för ökad tillväxt och sysselsättning. Målen handlar om att det senast 2010 ska finnas förskoleverksamhet för minst 90 procent av barnen mellan tre år och den obligatoriska skolåldern och för minst 33 procent av barnen under tre år. I åldersgruppen 0-3 år är det hittills bara fem medlemsstater - däribland Sverige - som har uppnått det uppsatta målet. Barcelonamålen är redan i dag i huvudsak inriktade på att främja kvinnors möjligheter att komma in i och stanna i arbetslivet för att på så sätt uppnå ökad jämställdhet.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det råder ingen tvekan om att jag och ministern har helt olika syn på vårdnadsbidragets effekter och dess konsekvenser för både barnens pedagogiska utveckling och deras språkutveckling. Men vi har också helt olika syn på vad högerregeringens så kallade moderna familjepolitik kan medföra för kvinnors jämställdhet både inom familje- och samhällssfären. Regeringen har infört möjlighet för kommunerna att besluta om vårdnadsbidrag på 3 000 kronor per månad. Vårdnadsbidraget innebär att skattemedel används för att uppmuntra kvinnor att göra sig ekonomiskt beroende av män och axla rollen som hemmafru. Fru talman! Kvinnor tar i dag ut ca 80 procent av föräldraförsäkringen. Den ojämlika fördelningen av föräldraansvaret leder till att kvinnor i högre grad än män arbetar deltid även när barnen blir större. Detta leder till att arbetsgivare betraktar kvinnor som mer riskabel arbetskraft, vilket försämrar förhandlingspositionen för alla kvinnor när det gäller löner och arbetsvillkor, även för dem som inte har barn. Vi inom Vänsterpartiet insåg dessa problem redan innan vårdnadsbidraget infördes. Nu visar det sig att vi har fått rätt. Vårdnadsbidraget riskerar att försämra alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden ytterligare i form av inlåsningseffekter, ökat antal visstidsanställningar, deltidsarbete och sämre löneutveckling. Följden av en försvagad förankring på arbetsmarknaden är sämre pension, sämre ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, sämre möjligheter till karriär och löneutveckling, i synnerhet för de kvinnor som redan har svårt att hitta ett arbete till exempel på grund av att de nyligen har kommit till Sverige. Vårdnadsbidraget gör alltså i längden de kvinnor som utnyttjar det mer beroende av en man med lön. Detta strider mot två av regeringens jämställdhetspolitiska mål. Det strider mot målet om ekonomisk jämställdhet, som innebär att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det strider också mot målet om jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor. I tidigare interpellationsdebatter har ministern sagt att vårdnadsbidraget inte är en reform med fokus på jämställdhet utan med fokus på att stärka barnperspektivet. I interpellationssvaret hävdar ministern att det handlar om valfrihet för alla familjer. Jag undrar: Vad är det för valfrihet att tvingas söka vårdnadsbidrag på grund av bristande möjligheter att försörja sig? Jag undrar hur ministern tänker i fråga om detta.

Fru talman! Jag tackar för interpellationen och för svaret. Det var bra att det kom ett så långt och tydligt svar om alliansregeringens samlade ambition för en barnpolitik. Det är just vad diskussionen här handlar om - barnet i centrum. När interpellanten nu tar upp frågan som en jämställdhetsfråga kan man fundera lite grann på om det inte även kan vara en aspekt att barnen ses som mer jämställda i förhållande till vuxna om barnen får sina rättigheter satta i fokus för en gångs skull. Jag har stor respekt för Amineh Kakabavehs synpunkter på att jämställdheten är ett problem mellan män och kvinnor där vi alltså måste arbeta för en ökad jämställdhet. Samtidigt är jag väldigt tveksam till de lösningar som man har försökt göra från den tidigare regeringen, som också stöds av interpellantens parti, för att uppnå jämställdhet med en form av social ingenjörskonst. I interpellantens inlägg här blev det väldigt tydligt att man anser att man bestämmer bättre uppifrån hur alla människor ska utforma sina liv. Barnet kommer då i sista hand, för i första hand kommer andra aspekter som också belystes i svaret från socialministern - att man primärt tittar på förskolans, kommunernas eller myndigheternas behov, eller varför inte på jämställdheten, framför barnets behov. Jag har alltså väldigt svårt att förstå varför det skulle vara en rättvisefråga att ställa jämställdhet mellan män och kvinnor mot barnens rättigheter. Jag kan inte få in detta i mitt huvud. Dessutom kan jag inte förstå argumentet att det har visat sig att införandet av ett vårdnadsbidrag som ett led i en stor satsning på barnpolitiken, precis som beskrivs i svaret från socialministern, efter lite drygt fem månader skulle kunna utvärderas som, om jag förstod interpellanten rätt, ett misslyckande. I så fall är det ett misslyckande utifrån den föreställning som hon hade redan från början, nämligen att detta inte går eftersom målet är att man först ska ha jämställdhet mellan män och kvinnor. Sedan får allt annat komma därefter. Hur gärna vi än vill uppnå denna jämställdhet och hur gärna vi än vill sträva efter detta mål finns det andra värden och andra mål här i livet. Jag tycker att debatterna i dag generellt har handlat om vem som sätter barnet i första rummet och vem som sätter andra prioriteringar i första rummet. Inom interpellantens parti var det tydligt att när det gäller lesbiska par kommer deras intressen före barnets intressen. Här handlar det också om att jämställdheten kommer före barnets intressen. Fru talman! Jag tror att denna diskussion kommer att vara polariserad så länge som vi inte förstår varandra när det gäller ambitionen att vilja se problemet från ett annat håll. Vi har haft tolv år av socialdemokratiskt styre med stöd av Vänsterpartiet. Vad jag förstår har de samma ambitioner i framtiden om de får möjlighet att driva en tes. Detta ställs nu mot en majoritet medborgare som valde ett annat alternativ, inte minst för att de vill se förändringar på det barnpolitiska området. Låt oss då prova detta, och låt oss utvärdera resultatet av en samlad och ny barnpolitik som jag tror väldigt mycket på. Där är vårdnadsbidraget ett viktigt inslag. Det har, som sagt, gått lite drygt fem månader. Jag tycker inte att man i detta läge kan göra en bedömning av om man har misslyckats med att uppnå en förbättring i fråga om barnens möjligheter genom den ökade valfriheten och flexibiliteten. Däremot skulle jag vilja säga att det resultat som den förra regeringen, stödd av Vänsterpartiet, alltså interpellantens parti, lämnade efter sig gav vid handen att man inte strävade efter en maximering av flexibiliteten och valfriheten för föräldrarna som vårdnadshavare för barnen, utan man ville med social ingenjörskonst driva andra intressen framför barnens. Detta tycker jag inte är en barnpolitik som vi ska fortsätta med i det här landet.

Fru talman! Det är kanske så som interpellanten säger, att det finns väldigt tydliga meningsskiljaktigheter mellan oss. Efter hennes inlägg här är jag naturligtvis beredd att skriva under på det. Det jag ser som kärnan i våra meningsskiljaktigheter är först och främst frågan om vem som bestämmer. Vem ska bestämma hur familjerna ordnar sin barnomsorg? Å ena sidan finns där vi som tycker att det är viktigt att föräldrarna själva avgör detta eftersom det är de som bäst känner barnen och som vet vad som är bäst för barnen och eftersom de är myndiga personer som själva kan bestämma. Å andra sidan finns där interpellanten som företräder linjen att det är bättre att de här frågorna avgörs av politiker som är sakkunniga och som begriper det här bättre än föräldrarna själva gör. Då lägger man livet till rätta för föräldrarna. De behöver inte bekymra sig över att behöva fatta egna beslut eller göra några överväganden, utan det får bli som politikerna bestämmer. Den andra frågan är precis det som Finn Bengtsson här så förtjänstfullt hanterade, alltså vem familjepolitiken är till för. Är den till för barnen, eller är den till för vuxna föräldrar? Den självklara utgångspunkten för mig är att stå på barnens sida och att försöka hitta system som är sådana att barn, oavsett hur de är, får en möjlighet till en trygg och bra uppväxt. Vänsterpartiet är lite grann inne på samma sak som Henry Ford och hans berömda T-Fordar. Man får välja precis som man vill bara man väljer svart, sade Henry Ford om sina bilar. Det är lite på samma sätt här. Vänsterpartiet säger: Ni får gärna välja själva bara ni väljer så som vi bestämmer. Sedan styr och ställer man med bidrag och lagar när det gäller hur mallen ska se ut för hur barn i Sverige ska tas om hand. Jag tror inte att det är en modern familjepolitik. En modern familjepolitik handlar för mig om vuxna myndiga människor som kan fatta beslut om vad som är bäst för dem själva och för deras barn. Jag tilltror föräldrarna förmågan att avgöra vad som är bäst för barnen och tror faktiskt till och med att föräldrarna vet det bättre än vi här i kammaren. Det sägs här också att föräldrarna tvingas söka vårdnadsbidrag för att kunna försörja sig. Nej, så är det inte alls! Vårdnadsbidraget är en reform som handlar om att underlätta för den förälder som vill vara hemma ytterligare en tid efter det att föräldraförsäkringen gått ut eller som möjligen vill gå ned lite grann i arbetstid för att kunna tillbringa mer tid tillsammans med barnen. Det är det som är själva poängen. Jag förundras ständigt över hur man från vänsterhåll kan anse att föräldraförsäkringen är lysande ända fram till ett magiskt datum. Fram till den tidpunkten är det lysande om föräldrar tar hand om sina barn. Men just vid en speciell tidpunkt inträffar alltså någonting fantastiskt. Då är det nämligen dåligt om föräldrarna skulle välja att prioritera barnen genom att gå ned i arbetstid eller vilja vara hemma ytterligare en tid med sina barn. Det är för mig en gåta hur alla kan vara stöpta efter samma mall och hur man precis på dagen kan veta när det är rätt respektive när det är fel. Detta tror jag är kärnan i meningsskiljaktigheterna mellan oss här. Jag är ledsen, men jag tror inte att denna debatt helt kommer att överbrygga de här motsättningarna. Vi skiljs säkert här med olika uppfattningar i frågan, och så får det vara. Vi har i alla fall genomfört en reform som är efterlängtad hos många barnfamiljer.

Fru talman! Först vill jag tacka ministern för svaret. Jag vill bara tala om varför jag är så övertygad om att den här förmånen för föräldrarna inte gäller alla föräldrar. Många kvinnor, framför allt kvinnor från olika förorter till våra större städer, tvingas till detta. Jag kan ge några exempel utifrån uppgifter från slutet av november. 95 föräldrar i Rinkeby-Tensta och 63 föräldrar i Spånga-Tensta har ansökt om vårdnadsbidrag, vilket kan jämföras med 19 ansökningar från föräldrar i Upplands-Väsby, 6 ansökningar från föräldrar i Salem och 15 ansökningar från föräldrar i Danderyd. Jag menar att detta visar på en väldigt tydlig skillnad mellan de olika kommunerna eller stadsdelarna. Att skattepengar nu börjar gå till att hålla barn borta från en pedagogisk verksamhet som utvecklar barns sociala förmåga är helt fel utveckling, tycker jag. Jag talar också utifrån egen erfarenhet. Som socialarbetare har jag i tio år arbetat med barn och ungdomar. Jag håller med ministern om att ett barn behöver sina föräldrar, oavsett om barnet är ett år eller om barnet är 15 år - det tycker jag absolut - men lösningen är inte att föräldrar som har barn som är yngre än tre år helt enkelt ska få 3 000 kronor i månaden för att ta hand om sina barn. Sänk arbetstiden så att båda föräldrarna har tid i stället för att satsa på den här reformen! Jag tänker på de kvinnor som liksom jag kommer från delar av världen där man aldrig haft möjlighet vare sig till högre utbildning eller till att finnas på arbetsmarknaden. Man har aldrig fått den chans som finns här i Sverige. Jag är jag rädd att man på ett eller annat sätt försöker ta ifrån dem den möjligheten. Det tycker jag är väldigt olyckligt. Jag bor i Skärholmsområdet. Södersidans tidning har skrivit om 35 kvinnor från Afrika och andra delar av världen som inte ens har en chans att komma in på arbetsmarknaden. Såvitt jag vet är denna regerings målsättning att man ska komma ut på arbetsmarknaden. Man ska helt enkelt ha utbildning och arbete och inte vara bidragsberoende. För mig är det hela en paradox. Även om jag inte var politiker eller en vanlig socialarbetare eller så skulle jag tänka: Men, Herre Gud, hur ska jag förstå den här politikern? Hur ska jag kunna ta in det som sägs som något som verkligen gynnar föräldrarna, både kvinnor och män? Varför är det här viktigt? Ja, det är självklart att vi i Sverige hävdar att Sverige är världens mest jämställda land. Men vi upplever inte det här målet. Jag har inga sådana förväntningar från något land i Afrika eller i Mellanöstern. Där kräver ingen detta. Det är inte lagstadgat, och ingen strävar efter det. Men här strävar alla efter jämställdhet. Detta är motsägelsefullt. Jag vet och är övertygad om att barn behöver båda föräldrarna. Lösningen är inte de 3 000 kronorna. Erfarenheter från Norge och Danmark visar på ett misslyckande. Där gällde det ensamstående kvinnor, föräldrar som stod längre bort från arbetsmarknaden och invandrade kvinnor. Det är precis som i Skolverkets remissvar på propositionen om vårdnadsbidraget, nämligen att erfarenheterna visar att det hela är helt olyckligt och att det här har varit ett misslyckande i andra delar av världen. Varför ska vi lyckas med det här när vi redan vet att det finns så många kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, framför allt kvinnor med invandrarbakgrund?

Fru talman! Interpellanten målar upp en bild av att det föreligger en orättvisa och antyder, i alla fall enligt mitt sätt att lyssna, att det här varit en odemokratisk process. Låt oss därför se hur det har gått till! En folkmajoritet i det här landet har valt en ny regering eftersom man tyckt att tolv år med tidigare provad strategi inte varit så lyckade. Denna folkmajoritet som valt fram en ny regering talade redan före valet om att vårdnadsbidraget är en intressant uppslag i ett familjepolitiskt program med mycket mer, som också redovisas i svaret. Sedan har vi fattat beslut om en lag. Kommunerna i sin tur har så att säga fullständig rättvisa att bestämma om de vill eller inte vill införliva det här lagförslaget, precis som socialministern har nämnt. Ett antal kommuner har sedan gjort det. Ett antal Stockholmskommuner nämns här. Jag räknar med att det var ett par hundra människor som nämndes och som har valt detta. Är det interpellantens mening att de människor som fått detta genom en rättvis demokratisk process i flera led, som ett alternativ till en tidigare provad politik, ska undandras den här möjligheten därför att interpellanten och hennes parti absolut bestämt sig för att det finns andra mål som är viktigare än dessa mål som röstats fram successivt? Jag vill nästan säga att det är fråga om grundlagsbetonade ändringar eftersom det är flera mellanliggande demokratiska processer som krävs för att införa en sådan här ordning. Nej, fru talman, jag tror att det mycket mer handlar om en djupgripande ideologisk diskussion. Jag säger detta bara för att exemplifiera vad jag menar är problemet i den här debatten, som vi inte kommer att lösa i kväll. Låt oss tänka oss att vi uppnår en hypotetiskt fullständig jämställdhet - om det nu var ett mål från interpellantens sida. Är man intresserad av att fundera över valfrihet och flexibilitet för den jämställda populationen att välja den barnomsorg som man vill? Nej, jag tror inte det. Jag tror att man i grunden, om jag får misstänka, inte vill se någon sådan valfrihet och flexibilitet för vårdnadshavare. Man sätter inte barnen i fokus, allra minst i det utopiska samhälle man själv drömmer om. Inte heller i det samhälle som är fullständigt jämställt och klasslöst kommer det att finnas någon rättvisa för barnen.

Fru talman! Jag tänkte påminna om en undersökning som gjordes vid Göteborgs universitet där man i samband med valet gjorde en jättestor mätning. Man ställde människor ett antal frågor. En av de frågorna handlade om vårdnadsbidrag enligt den modell som nu har införts i Sverige. Man frågade vad de tyckte om den reformen. Det visade sig att i det parti som jag företräder fanns det en majoritet av väljarna som tyckte att vårdnadsbidrag var bättre än att vara utan. I det parti som Finn Bengtsson företräder, Moderaterna, fanns en majoritet av väljarna som tyckte att vårdnadsbidrag var bättre än att vara utan. I Folkpartiet var det på samma sätt, i Centerpartiet var det på samma sätt, i Socialdemokraterna var det på samma sätt, i Miljöpartiet var det på samma sätt och i Vänsterpartiet var det på samma sätt. Fler av dem som röstade på Vänsterpartiet tyckte att vårdnadsbidrag i den här tappningen var bättre än att vara utan. Jag tror att svenska folket har en stark känsla för att man själv som förälder ska få bestämma i de här sakerna. Det betyder inte att alla kommer att använda vårdnadsbidraget, men det bygger på att människor har uppfattningen att alla bör kunna få välja, alla bör få ett större mått av valfrihet än det som har rått i decennier tidigare. Det är detta som vi nu genomför, precis som Finn Bengtsson var inne på. Jag ska också påminna om att vi har infört en jämställdhetsbonus som syftar till att få ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Jag tror att det är ett viktigt inslag. Precis som det har redogjorts för här tidigare är männen underrepresenterade när det gäller uttaget av föräldraförsäkringsdagar. Bonusen syftar till att utjämna uttaget. Man får en rejäl ekonomisk bonus om föräldrarna delar lika. Det goda med det här är att det är en morot, det är inte en piska. Vänsterpartiet vill lagstifta om en tudelning, som i vissa fall kommer att innebära att barnen berövas föräldraförsäkringsdagar. Bonusen ger föräldrarna möjlighet att fördela dessa på det sätt som är lämpligt, och det kommer att utgå en bonus om det är lika fördelat eller om man vrider det i en mer jämställd riktning. Jag tror att det är viktigt att fäderna tar ett större ansvar för barnen tidigt så att barnen kan knyta an till pappan och att pappan kan bli mer delaktig i barnets uppväxt. Jag tror att det kommer att spela en jättestor roll när barnet blir större. Vänsterpartiet vill tvångsdela föräldraförsäkringen. Det ställs frågan om arbetslinje och vårdnadsbidrag. Det råkar vara så att vi kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi tycker till exempel att föräldraförsäkringen är utmärkt och att den inte strider mot arbetslinjen, som gäller i övrigt. Barn ska ha en trygg uppväxt. Detsamma gäller vårdnadsbidraget. Det ger föräldrar möjlighet att vara hemma ännu lite längre eller att gå ned i arbetstid. Det rimmar utomordentligt väl med arbetslinjen, för vi är inte alldeles enögda i vårt tänkande. Här väljs en väldigt dramatisk och intressant formulering om att skattepengar går till att hålla barn borta från pedagogiskt innehåll. Det är precis den typ av överhetsfasoner som jag tror att de flesta svenska barnfamiljer är innerligt less på. Man vill snarare höra att vi tror på er som föräldrar, vi tror att ni vet ert barns bästa och ni ska ha beslutanderätten själva.

Fru talman! Det är inte så att vi skrämmer bort eller att det är osanna påståenden. Jag sitter själv som ersättare i stadsdelsnämnden i Skärholmen. När detta infördes var direktören jätteorolig. Han sade att det är skattemedel. Jag vet inte hur man klarar det. Det var inte alls tal om hur man ska finansiera det. Det är ett exempel. Valfrihet ska jag tala om. Valfrihet för vem? Är det för välbeställda kvinnor som tjänar 25 000-35 000 kronor och som ska vara hemma för att vårda sina barn för 3 000 kronor? Nej, det är sant att det inte är dessa. Det är de kvinnor som jag nämnde i mitt förra inlägg. Det är faktiskt ensamstående kvinnor och kvinnor som har varit utanför arbetsmarknaden. I går var jag i Botkyrka och träffade representanter för socialtjänsten och några fackliga aktivister. De är helt enkelt väldigt oroliga över den situation som kvinnor har i dag. Man lämnar in hundra ansökningar per vecka, men man får inte jobb. Det ger psykisk påverkan. Man kan inte klara av det med den arbetsmarknadspolitik som högern har infört. Det blir omöjligt. Då går man tillbaka till att det är lika bra att sitta hemma med barnen och slippa de fysiska och psykiska påfrestningarna. Det handlar också om språkutveckling. Hur ska invandrade barn lära sig svenska under dessa tre år? Det är väldigt påfrestande. När föräldrar lämnar barn på dagis efter tre år har dessa barn väldigt svårt att anpassa sig. Det handlar om pedagogik. I hemmet har man ett helt annat förhållningssätt i fråga om barnuppfostran än när det gäller det moderna samhällets sätt att uppfostra barn. Det är två helt olika världar. Det här är olyckligt för barns uppväxtsituation.

Fru talman! Efter de här inläggen funderar man om föräldrar över huvud taget ska få ha någon befattning med sina barn. Jag tror att föräldrar är de som känner sina barn bäst och bör ha beslutandemakten. Här sägs det att invandrarkvinnor är överrepresenterade. Ska vi underkänna deras val? Om kvinnor som kommer från en annan bakgrund träffar ett medvetet val som landar på att de vill stanna hemma en tid ytterligare med sina barn, är det någonting som ska underkännas? Är det just för att de har en annan bakgrund, eller är det av något annat skäl? Jag vill tilltro varje vuxen människa möjligheten att själv bestämma och förmågan att besluta. Jag vill också påminna när det gäller vårdnadsbidraget och nivån om att svenska småbarnsfamiljer är ganska fiffiga. När det gäller föräldraförsäkringens utformning har det utvecklats en imponerande kunskap om hur man kan använda föräldraförsäkringen för att tänja ut tiden så mycket som möjligt. Många föräldrar använder den modellen, för man vill vara hemma med sina barn lite längre än vad föräldraförsäkringen strikt använd skulle leda till. De använder den inte på något sätt som är mot reglerna. De använder den så att de tar ut fyra och fem dagar och på det sättet tänjer ut tiden. Jag tror att vårdnadsbidraget kommer att användas av många på ungefär samma sätt. Många föräldrar känner att de vill vara hemma, inte alla, men de som önskar det och menar att det är det bästa för deras barn ska ha rätten att bestämma detta. Jag står på föräldrarnas sida och har barnens perspektiv i den fråga som jag tror har en väldigt stor betydelse för att skapa trygga uppväxtförhållanden för alla barn i Sverige.