Vård av gravida missbrukare

Fru talman! Ulrik Lindgren har frågat mig vad jag avser att göra för att gravida ska nås av mödravården tillräckligt tidigt i graviditeten för att förhindra alkohol- och drogbruk. Han har också frågat mig om jag tagit del av de norska erfarenheterna av att vårda gravida missbrukare mot deras vilja samt om jag är beredd att pröva vård av gravida mot deras vilja för att graviditeten ska bli en alkohol- och drogfri zon. Ulrik Lindgren har tagit upp en mycket angelägen fråga. När vi diskuterar åtgärder bör vi skilja på kvinnor med riskbruk och kvinnor med missbruk. Vi bör också komma ihåg att graviditet är ett av de allra starkaste skälen till att förändra sin livssituation, och många kvinnor är beredda till betydande ansträngningar för att skydda det väntade barnet. Det är därför angeläget att samhället erbjuder den vård som kvinnan behöver. Mödrahälsovården har en mycket viktig roll för att förebygga alkohol- och drogbruk under graviditeten. Arbetet inom Riskbruksprojektet, som startades av det familjemedicinska institutet, Fammi, fortsätter inom Statens folkhälsoinstitut. Projektet syftar bland annat till att utveckla det alkoholförebyggande arbetet inom mödrahälsovården genom att utbilda barnmorskor i att bli bättre på att identifiera riskbruk genom att arbeta med Audit, som är ett formulär speciellt framtaget för att få uppriktiga svar på alkoholvanor. Arbetet sker i samarbete med Alkoholkommittén, som kommer att fortsätta att följa utvecklingen av verksamheten och bidra till att arbetet inom Riskbruksprojektet kopplas samman med de kommunala samordnarnas utvecklingsarbete. Utbildning av barnmorskor ingår ofta som en del i landstingens och kommunernas alkohol- och narkotikaplaner, vilket pekar på en positiv utveckling lokalt. När det gäller gravida kvinnor med missbruksproblem är specialistmödravården en viktig resurs. Specialistmödravård finns i Stockholm och Göteborg men börjar också växa fram på andra orter i landet. Ett bra samarbete mellan socialtjänst och mödrahälsovård eller specialistmödravården är ofta en förutsättning för att fånga upp kvinnor med missbruksproblem tidigt i graviditeten. Ett gott exempel från Malmö är det så kallade Ambulatoriet, som samordnar tidiga insatser för gravida med missbruksproblem och stöder de blivande mödrarna genom graviditeten och i föräldraskapet tills barnet är två år. Ambulatoriet består av barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, kuratorer och representanter för stadsdelarnas individ- och familjeomsorg. Man samarbetar även med Stadsmissionen och sprututbytesverksamheten. Målet är att barn inte ska födas med skador till följd av mammans intag av alkohol eller droger. Ett annat mål är att minska antalet omhändertagna barn. Jag har även tagit del av erfarenheterna från Norge, där socialtjänstlagen ger möjlighet att utan den gravida kvinnans samtycke kvarhålla henne på en behandlingsinstitution under hela den återstående graviditeten om det är övervägande sannolikt att barnet kommer att födas med en skada som har ett direkt samband med moderns missbruk samt att frivilliga insatser inte är tillräckliga. Jag har också noterat att de kliniska erfarenheterna från Borgestadsklinikken är att kvinnorna accepterar tvånget och efter en tid ser positivt på behandlingen. LVM-utredningen behandlade frågan om tvångsvård av gravida kvinnor med missbruk. Utredaren förordade inte någon förändring av lagstiftningen. Ett skäl som utredaren angav var att de allra flesta kvinnor med denna svåra problematik kan antas uppfylla någon av specialindikationerna för vård enligt LVM. Det är viktigt att framhålla att det redan i dag finns möjlighet att använda LVM för att skydda gravida kvinnor som missbrukar och därmed deras ofödda barn. Det finns dock tecken på att denna möjlighet används i olika utsträckning i olika delar av landet. Jag anser att det är viktigt att vi får mer kunskap om hur LVM tillämpas i dag för att se om det finns behov av förändringar för att på ett bättre sätt ge så goda förutsättningar som möjligt för den här gruppen mammor och deras barn. Då Ulrik Lindgren, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Kenneth Lantz i stället fick delta i överläggningen.

Fru talman! Tack för svaret, ministern, eller försöket till svar! Jag beklagar att Ulrik Lindgren inte själv kan närvara i debatten, men han har skäl att utebli. Jag har fått förmånen att företräda partiet och dela min uppfattning med ministern angående de här viktiga frågorna. Det är rätt och riktigt att vi får ett svar. Ministern har också noterat och kommenterat att han har varit i kontakt med, tagit del av och informerat sig om. Men det finns en punkt, som kanske inte är klart och tydligt utskriven i Ulrik Lindgrens interpellation till ministern, och det är något som vi förväntar oss ett svar på. Det är konkret: Vad ska göras, och vad kan förbättras? Min utgångspunkt i det här engagemanget är barnens bästa. Det är inte fråga om att vi är ute efter att klämma till några kvinnor som lider under missbruk. Det är bra att kunna hjälpa enskilda kvinnor naturligtvis i den här situationen, men det är barn som inte väljer sina föräldrar som är det absolut viktigaste i den här frågeställningen. Vad avser ministern att vidta för åtgärder den tid som återstår? Vad tänker Socialdemokraterna att vi ska göra åt den här gruppen som riskerar att bli predestinerade för alkoholism eftersom de redan har fått del av detta innan födseln? Kristdemokraterna har arrangerat ett seminarium i just de här frågorna då vi har tagit upp det här viktiga ärendet. Jag tror också att ministern delar det här ansvaret med oss. Det är därför det är så angeläget för oss att påtala för regeringen och för ministern att det skyndsamt måste vidtas några konkreta åtgärder. Ulrik nämner i sin fråga frivilligvård, och det finns med i svaret också. Det är bra. Det är föredömligt om vi kan ha så mycket frivilliga och ideella krafter som möjligt i ett samhälle. Det är min ambition också. Men det finns en grupp som aldrig hörsammar en sådan inbjudan. Det är den gruppen som jag tycker att norrmännen har lyckats så väl med när de talar om med bestämdhet att det också finns möjlighet att med en viss form av tvång gå in och vårda och hjälpa kvinnor så att de inte föder barn under påverkan av droger av olika slag. Fru talman! Låt mig konkret få ställa någon fråga om den influens som jag förhoppningsvis kan få höra har påverkat ministern i någon mån också kan få realiseras i någon form av handgripliga åtgärder så att vi ser en viljeinriktning, inte bara att man berättar att det här finns, att det är bra och att det är viktiga frågor. Hur ser Morgan Johansson personligen eller som företrädare för regeringen på vad man ska göra för att förbättra situationen för dessa barn som riskerar att födas under påverkan av droger?

Fru talman! Det här är en fråga som vi har diskuterat förut, Morgan Johansson. Även Ulrik Lindgren har varit med tidigare. Jag tycker att det är bra att mycket sker, som ministern säger, och jag tror att det finns en klar ambition att det ska bli bättre för den här gruppen av kvinnor och för barnen framför allt. Många av de här barnen simmar bildligt talat i alkohol under graviditeten. Barnen är lika berusade som mamman är berusad. Det gör att barnen far illa. Jag har just haft samtal med en grupp barn som har de här skadorna och vars föräldrar tillhör en FAS-förening. När man hör de här ungdomarna som har skadorna - de var mellan 15 och 20 år - säger de: Kan man inte stoppa att mamma dricker? Kan man inte få stopp på mamma? För de ser vilka skador de har fått. De är klart medvetna om de skador de har och hur jobbigt deras liv är. Då känner man att vi har instrumentet. Vi skulle kunna stoppa det här. Jag har förståelse för att Morgan Johansson inte vill göra något snabbt och att han vill utreda, men jag tror att det skulle vara en väldigt viktig åtgärd för väldigt många barn. Även om, som det står i svaret, man kan tillgripa LVM - visst kan man göra det - tror jag att jag tidigare har berättat om några fall som jag själv känner till där mamman överklagade, vann i rätten och kunde fortsätta att dricka under graviditeten, även om man hade använt sig av LVM. Vi har ingen lagstiftning för fostret. Så jag skulle vilja vädja till ministern att tänka en gång till. Min fråga är om det är något på gång. Har ministern tankar åt det här hållet? Vi har diskuterat detta förut, men kanske har det gått ett litet steg framåt. När jag började med att väcka den här motionen tror jag att vi var ensamma i Folkpartiet. Nu är vi fyra partier som står bakom. Jag hoppas att det kommer ett femte parti också.

Fru talman! Jag tror att alla som någon har träffat ett barn, eller en vuxen för den delen, med ett fetalt alkoholsyndrom inte kan undgå att känna att det måste kunna förebyggas, att det måste vi ha kunnat göra någonting åt, likaså om man har sett en film, vilket jag har gjort, om ett barn som föds med heroinabstinens, som skakar redan när det kommer ur moderlivet. Det är klart att det är en fråga som är oerhört viktig. Samtidigt är det viktigt att vi gör rätt saker. Jag tror att man ska börja, när det handlar om vilka åtgärder man ska vidta, med att försöka nå kvinnorna tidigt, via barnavårdscentralerna och mödravårdscentralerna. Det gäller att se till att det finns resurser och en kompetens på barnavårdscentraler och mödravårdscentraler, att man klarar av att möta kvinnorna, att man klarar av att fråga på ett sådant sätt att man får riktiga svar, att man också klarar av att ta hand om de svaren sedan. Vi genomför därför - det är faktiskt ett konkret besked i interpellationssvaret - det stora projektet ihop med Familjemedicinska institutet. Vi gör särskilda utbildningsinsatser just mot BVC-personalen. Det är sjuksköterskorna och barnmorskorna framför allt som får den utbildningen. Det är helt avgörande att det finns. Det andra är att det också måste finnas en möjlighet till omedelbar vård i de situationerna. Vi talar om missbrukarvården. Det är klart att det ska vara noll väntetid för en gravid kvinna som har ett behov av vård och som vill komma in i vården. Hon måste komma in omedelbart utan väntetid. Den signalen har jag hittills när det gäller socialtjänsten. För runtom i landet har den här gruppen en oerhört hög prioritet. Det finns egentligen ingen väntetid, utan man kommer rakt in och får vård. Om det inte är så måste det bli så. För här kan man inte vänta en vecka eller två eller en månad eller två. Här måste man komma rakt in. Det finns faktiskt redan i dag tvångsåtgärdsmöjligheter enligt LVM. Det skriver vi också i interpellationssvaret. Det är tvångsmöjligheter som ibland tillgrips, men rättspraxis är lite olika över landet, vilket jag också snuddar vid i interpellationssvaret. Det finns en anledning att göra en bredare översyn av det. Jag kan bara nämna ett exempel. Jag hörde häromdagen, i måndags, hur man hade gjort. Man ville tvångsomhänderta en kvinna, men man tyckte inte att den lagstiftning som i dag fanns var tillräcklig för att göra det med hänvisning till barnets hälsa. I stället skrev man till länsrätten att man gör det, för om kvinnan föder ett barn som har skador kommer de psykiska problemen för kvinnan att vara stora, och då kan man med stöd av LVM för hennes skull, så att säga, göra ett tvångsingripande. Det var nästan ett sätt att gå över ån efter vatten. Det känns inte riktigt bra. Jag tycker inte att det känns bra att man måste göra den typen av skrivningar för att göra ett omhändertagande om det verkligen behövs. Det är lite synd att vi får upp interpellationsdebatten i dag. Faktum är att vi skriver på direktiv till ett uppdrag till Socialstyrelsen att göra en bredare översyn av tillämpningen av LVM. Det är en del av det, men vi hänger framför allt upp det på den bredare frågan hur man bemöter gravida kvinnor i missbrukarvården och i barnavården och hur man får stöd och hjälp. LVM:s tolkning är en del av utredningsuppdraget.

Fru talman! Tack så mycket, justitieministern. Det är väl en bit på väg. Man känner ändå att det finns en viss förståelse. Skam vore ju om vi inte kunde ha ett gemensamt intresse i detta - ministern, jag själv och mitt parti och även övriga partier, såsom Marita på ett förtjänstfullt sätt nämnde här i förbifarten. Jag tycker att detta är så pass viktigt att vi också borde kunna kräva ett svar när det gäller den översyn som Morgan Johansson själv för fram att man funderar på och just i dagarna sitter och skriver på: Kan detta bli ett gemensamt parlamentariskt intresse, ett uppdrag som vi gemensamt mellan flera olika partier skulle kunna få gå in i och arbeta med, för att på så sätt eventuellt också få en väldigt bred majoritet för en sådan här undersökning och utredning? Det skulle vara intressant om ministern kunde delge några tankar om detta till protokollet och till riksdagen när nu ministern själv har fört på tal att man arbetar med detta i Regeringskansliet. Om man frågar från barnmorskorna vill man ju ha svar. Får man möjlighet och känner sig stark nog att svara vill man förmodligen också ha hjälp. Då kan jag inte annat än ställa mig väldigt tveksam till att den hjälpen reellt finns i dagens sjukvård. Folkhälsominister är en fantastisk titel. I dessa sammanhang krävs det också ett visst engagemang av en minister med en sådan ärevördig titel när vi har en förebyggande hälsovård i Sverige som tar blygsamma mindre än 10 % av sjukvårdsbudgeten. Jag tycker att vi borde satsa mycket mer medel och resurser på att förebygga i stället för att gång på gång bedriva en vård i efterhand. Det skulle vara härligt att få uppleva att en minister kraftfullt sade: Jag kommer att driva och med tanke på barnens bästa se till att vi, eventuellt enligt den norska modellen, kan komma åt de mödrar som av ett eller annat skäl har drabbats av drog- och alkoholbruk så att de kan få hjälp, innan de har gått några månader med sitt foster, att på ett eller annat sätt bli fria från det här begäret. Tack så mycket för svaret så långt! Men skulle vi kunna få enas om ett gemensamt åtagande mellan olika politiska partier i detta ärende tror jag att det skulle ses med välbehag av väldigt många i Sverige.

Fru talman! Det låter ju väldigt bra att det ska hända någonting eller att ni håller på och skriver på någonting. Skriv nu rätt, säger jag då, så att det går åt rätt håll! Kanske barn inte behöver födas skadade om socialtjänsten och sjukvården har möjlighet att förebygga på det här sättet. Över huvud taget tycker jag att det är bra att det händer saker med den förebyggande verksamheten, men det har ju tagit förskräckligt lång tid. Vi började i Göteborg 1974. Då kom vi på att det var farligt att dricka alkohol under graviditeten. Nu är det 2006. När vi träffades några stycken som jobbat med detta under många år sade vi: Varför har det gått så förskräckligt långsamt? Det har varit näst intill omöjligt. Är det för att det rör kvinnor? Är det för att det rör barn? Är det så att man inte bryr sig? Lite grann kan man känna att just denna långsamhet gör att man blir nästan förtvivlad. Under tiden är det ju barn som blir skadade, och när man träffar barn som är skadade ser man vilka bekymmer de har. Vi vet att det nyss var 30 % av de gravida kvinnorna i Stockholm som fortsatte att dricka alkohol under graviditeten. Jag känner också att alkoholen inte minskar särskilt mycket konsumtionsmässigt när det gäller unga tjejer i dag. Jag tror alltså att detta är en viktig fråga också framöver. Och det behöver inte ta så förskräckligt lång tid.

Fru talman! Jag tycker inte att Marita Aronson behöver vara så dyster i den meningen att allting tar så lång tid. En av de stora saker som hänt under de drygt 30 åren mellan 1974 och 2006 är ju att attityderna till graviditet och alkohol faktiskt har förändrats. Det ser vi både reellt och när vi tittar på opinionsundersökningar och så vidare. Det är inte längre socialt accepterat i vårt land att dricka samtidigt som man är gravid. Det är en stor skillnad, och där får man väl säga att vi sticker ut lite från svensk sida. När min Anna var gravid med vårt första barn var vi i Italien med några kompisar och åkte runt på olika vingårdar. Nästan överallt fick hon frågan: Ska inte du också smaka på vinet? Det blir han eller hon väl bara pigg av. Den attityden stöter man faktiskt inte alls på i vårt land, medan den är mer vanlig om man kommer ut på kontinenten. Den här attitydförändringen, att graviditeten är ett av de alkoholfria områdena, är en väldigt stor framgång som jag tycker att Marita Aronson och andra som har jobbat med detta under lång tid faktiskt ska ta till sig. Sedan är frågan hur man ska bemöta dem som kanske har ett tungt missbruk under en graviditet och klara den situationen. Där har jag sagt att det viktiga är att man kan gå in tidigt. Här finns utbildningsinsatser mot BVC. Här finns också vad jag kallar för noll väntetid i missbrukarvården. Det är jätteviktigt i den situationen. Det kan inte vara så att man får vända med orden: Det finns ingen plats i avgiftningen till dig förrän om två månader. Gravida måste ha en gräddfil i missbrukarvården. De pengar som vi nu anslår till missbrukarvården, de sammanlagt nästan över 800 miljoner som vi anslår under tre år för att stärka missbrukarvården, kommer att kunna medverka till att det blir bättre också där - även om jag faktiskt tror att det redan i dag på de allra flesta håll finns en särskild prioritering i de situationerna. Sedan har vi frågan om användning av tvångsåtgärder, som inte är så enkel som man i förstone kan tro. Det finns ett starkt argument emot, nämligen om det skulle visa sig att färre kvinnor söker sig till barnavården eller mödravården på grund av att denna tvångsmöjlighet finns och att man då kanske skulle få fler som väljer att föda sitt barn i lönndom, helt enkelt, med allt vad det innebär i fråga om risker för barnet. Det är det tunga argumentet emot. Jag har hela tiden sagt att jag vill att vi känner på det argumentet, inte minst att vi ser på erfarenheten från Norge, innan vi slutligen sätter ned foten. Det är nog ganska viktigt att man reder ut detta. Det är också därför jag vill att Socialstyrelsen gör en utredning om detta. Jag tror också att det är just Socialstyrelsen som ska göra den. Partierna får komma in sedan. När expertmyndigheten har gjort sin bedömning blir det här föremål för en politisk process - detta som en kommentar till Kenneth Lantz fundering här. När vi gör det ska vi ha det här breda perspektivet: Hur bemöter man gravida kvinnor med ett missbruk? Hur har vi det med utbildningsnivån? Hur har vi det med våra instrument? Om vi också ska titta på om vi måste göra förändringar i tillämpningen av LVM blir det en bedömning efter den analysen. Men som sagt, direktiven för detta uppdrag till Socialstyrelsen sitter vi nu och skriver. Det kommer vi att vara färdiga med inom några veckor, så då kommer det.

Fru talman! Jag tackar så hjärtligt för tillfället att säga tack till Morgan Johansson också för det här svaret. Det är inte så att vi jublar, lyfter händerna och tycker att nu är vi framme, nu är det färdigt, men vi är ändå gemensamt på banan och slåss och kämpar för det här. Kristdemokraterna kommer att driva den här frågan vidare från sitt perspektiv och sina övertygelser. Vi är helt övertygade om att det behövs en oerhört kraftig insats för att förebygga, informera och på alla sätt och vis hjälpa de kvinnor som hamnat i den här situationen - också förebygga för ett bättre liv för deras barn som förhoppningsvis ska födas. Jag ställer mig inte bakom att någon ska föda sitt barn i lönndom och inte inom den offentliga vården, absolut inte. Här måste vi föra fram en möjlighet och en positiv väg att kunna föda sitt barn inom den sjukvård som finns i Sverige och som är bra. Morgan Johansson säger att detta ska ha högsta prioritet och att det inte får vara någon väntetid när det gäller att hjälpa dem som drabbats av missbruk. Är det med sanningen överensstämmande att dessa resurser finns känner vi oss mindre oroliga. Jag har dock viss erfarenhet av ett ideellt engagemang i min hemstad Helsingborg, där jag ändå tycker att det finns en tröghet i systemet. Man ifrågasätter och räknar inte med att avsätta de resurser som egentligen finns. Det finns oerhört många ideella organisationer som gärna skulle åta sig mer uppgifter inom den här vården och inom detta arbete. Men de borde också få någon form av erkännande från staten och kommunerna på det här området. Jag ropar efter, och jag företräder då en grupp människor som väldigt seriöst och djupt känner för den här frågan, och vädjar om stöd och hjälp i detta arbete.

Fru talman! Sedan den här frågan började diskuteras har jag haft kontakt med många människor som jobbat med gravida kvinnor i missbrukssituationer, inte minst med Ambulatoriet i Malmö. Jag har också pratat med socialtjänsten på många håll. Så sent som i måndags talade jag med socialtjänsten i Malmö om situationen där och ställde den hårda frågan: Om en kvinna som är gravid och som samtidigt har ett missbruk kommer till er och vill ha vård för sitt missbruk, kan hon då beredas vård direkt? Vart jag än vänder mig får jag samma svar: För den här gruppen finns det inga väntetider. Det klarar vi. Skulle det vara någonstans där man inte klarar det, där det inte är så, måste den kommunen rätta till det därför att här måste det, som jag tidigare sagt, finnas en gräddfil i missbrukarvården. Det är inte säkert att det i första hand är ideella krafter som i det fallet ska anlitas, utan det är nog professionell missbrukarvård som man så att säga hamnar i. Kanske är det till och med någon av statens institutioner som tar det ansvaret. Men några väntetider ska det alltså inte behöva finnas. Jag instämmer absolut i Kenneth Lantz resonemang om att det behövs mer pengar också till förebyggande insatser i hälso- och sjukvården. Det är delvis en annan fråga - en fråga om hur vi klarar av att förebygga i de här avseendena innan det blir ett akut läge. Kenneth Lantz vill att vi ska vara en partner där. Jag är gärna en partner i fråga om att driva fram mer resurser till förebyggande insatser i hälso- och sjukvården. Jag hoppas då bara att Kenneth Lantz och oppositionen är partner till oss när det gäller att ordna finansieringen till den typen av förebyggande verksamhet. Det är inte alltid som man ställs inför den situationen.