Vapens roll i dagens samhälle
Interpellationsdebatt 21 oktober 2008
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
- Hoppa till i videospelarenJörgen Johansson (C)
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
- Hoppa till i videospelarenJörgen Johansson (C)
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
- Hoppa till i videospelarenJörgen Johansson (C)
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 24 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jörgen Johansson har frågat mig vad jag avser att göra för att skapa ett samhälle som, så långt som möjligt, tydliggör vapens roll och användande.
Sverige har en lång tradition av jakt och målskytte. Därför är vi ett land med många vapenägare. Men vi har också sedan lång tid tillbaka en noggrann kontroll av rätten att inneha och bruka skjutvapen. Vid en internationell jämförelse är den svenska vapenlagstiftningen förhållandevis sträng. Huvudsyftet med den stränga kontrollen är att motverka missbruk och att förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av vapen. Av särskild betydelse är givetvis också strävan att minska antalet brott där skjutvapen används. Genom kontrollen minskar risken för att olämpliga personer blir vapeninnehavare och att vapen förvaras eller hanteras på ett sätt som inte är betryggande från säkerhetssynpunkt.
Vapenlagstiftningen är ett område som fortlöpande är föremål för debatt. I takt med att det sker förändringar i samhället måste också regelverket ses över och anpassas. Ett exempel på ändringar som genomförts under senare år är utvidgningen av läkares anmälningsskyldighet till polisen. Från att tidigare endast ha omfattat patienter som vårdas för psykisk störning infördes under 2006 en skyldighet för läkare att underrätta polisen om samtliga patienter som av medicinska skäl bedöms vara olämpliga att inneha vapen. Som Jörgen Johansson påpekar förefaller läkare inte göra anmälan i den utsträckning som de borde. Detta torde dock inte i första hand bero på utformningen av lagstiftningen utan är ett tillämpningsproblem.
En åtgärd som regeringen har vidtagit för att på sikt minska risken för att vapen ska komma till brottslig användning är den vapenamnesti som genomfördes under perioden mars-maj 2007. Resultatet av vapenamnestin var mycket positivt. Under amnestin lämnades drygt 13 000 skjutvapen och 14 ton ammunition in till polisen. Vi hade besvär med att någon lämnade in en handgranat också, kan jag berätta.
Vapenfrågorna är dock inte enbart en svensk angelägenhet. För att på ett effektivt sätt komma till rätta med illegala vapen och för att generellt minska förekomsten av skjutvapen i världen krävs internationellt samarbete. I maj 2001 antog FN det så kallade vapenprotokollet. Det huvudsakliga syftet med protokollet är att underlätta och förstärka samarbetet mellan staterna för att förebygga, bekämpa och eliminera olaglig tillverkning och handel med skjutvapen. Sverige har undertecknat protokollet men ännu inte tillträtt det. Det beror på att vi har inväntat det gemensamma arbetet på EU-nivå. Det arbetet har nu avslutats och resulterat i ändringar i vapendirektivet. Ändringarna antogs i år och ska vara genomförda senast den 28 juli 2010.
Jag avser att inom en snar framtid ge en utredare i uppdrag att ta fram förslag till nödvändiga ändringar i vapenlagstiftningen för att Sverige ska kunna tillträda FN:s vapenprotokoll och för att anpassa svensk rätt till ändringarna i vapendirektivet.
Anf. 25 Jörgen Johansson (C)
Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation. Jag delar en hel del av de synpunkter som ministern för fram, framför allt vad gäller effekten av vapenamnestin under tre månader förra året. Denna gav ett mycket positivt utfall. Jag ser fram emot resultatet av den översyn man gör utifrån FN:s vapenprotokoll.
Jag delar också statsrådets uppfattning att vi har en lång tradition av jakt och målskytte, en tradition som vi ska vara rädda om. Jakten är dessutom en av våra äldsta kulturföreteelser. Målskyttet har varit en viktig del av totalförsvaret, samtidigt som skyttet haft en ungdomsfostrande roll.
Herr talman! Vi lever i en föränderlig värld, och det gäller också det här området. Det som var bra i går kanske inte är det i dag. De som innehar jaktvapen är en grupp som fått sina vapenlicenser genom noggranna kontroller och som övervakas av en sträng vapenlagstiftning. Jägarna är en grupp som vi har stort förtroende för i de här sammanhangen. Samtidigt är det viktigt att betona att innehav av vapen styrs och ska styras av behov och lämplighet.
Nu är det människor av kött och blod som innehar vapnen, ofta under många år av sitt liv. Det sker saker under ett liv som påverkar lämpligheten att inneha vapen. Sjukdomar och andra omständigheter gör att vi blir mindre lämpliga som vapenägare. Det är en realitet som vi måste ta hänsyn till.
Jag konstaterar samtidigt att vi har en värdeglidning i samhället som vi politiker måste ta hänsyn till. Det finns, ofta inspirerade av actionfilmer eller den amerikanska synen på vapen, vapenfetischister och våldspersoner som ständigt kräver en liberalare vapenlagstiftning. Här måste vi politiker vara uppmärksamma.
Herr talman! Jag ska ta upp två frågeställningar i samband med vapeninnehav. Den första gäller olika typer av skytte.
Vi kan konstatera att skytte och målskjutning är en precisionssport. Traditionellt innebär det att skytten står eller ligger stilla och avlossar sitt vapen mot ett fast eller rörligt mål. Så har skytte bedrivits och bedrivs i tävlingssammanhang. Vi kan se på OS hur skyttet går till.
Nu har en ny form av skytte kommit till Sverige, det så kallade dynamiska skyttet. Det innebär att skytten löpande, ålande och hoppande nedkämpar mål på ett sätt som är att likna med en kommandoutbildning. Likheten mellan det här skyttet och de skolskjutningar som äger rum runt om i världen, senast i Finland, är slående.
Några länder har med rätta förbjudit den här formen av skytte, och som jag ser det är det bara militären och eventuellt polisens insatsstyrka som ska tillämpa denna typ av skytte. Att vi tillåter den här avarten av skytte är mer till skada än nytta för samhället. Här bör samhället reagera, och här bör vi säga ifrån. Jag efterlyser därför hårdare normer för den här typen av skytte tillämpat av civilister. Militärt måste vi ha det, och kanske också inom polisens insatsstyrka, men definitivt inte för civilister.
Jag återkommer i mitt nästa anförande till den andra frågeställningen, som gäller läkares skyldighet att anmäla människor som har psykiska problem och andra sjukdomar till polisen.
Anf. 26 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Det är väl alldeles korrekt att det sker utveckling och förändringar över tid, som i all annan verksamhet. Det är klart att jägartraditionerna var annorlunda i det gamla bondesamhället än de är i det moderna 2000-talets samhälle, även om vi fortfarande har väldigt många jägare. Jag tror att många i dag ser det mer som en miljöinsats och som viltvård, medan man tidigare jagade för att få mat på bordet. Det har alltså skett förändringar. Detta är svårt att ha synpunkter på, eftersom man inte ser alla lägen.
Jörgen Johansson gör en uppdelning och ser fast skytte och målskytte som någonting annat än det som kan kallas dynamiskt skytte. Jag är inte så säker på att man enkelt kan dra dessa skiljelinjer. Jag kommer från Härjedalen, där vi är väldigt bra på skidskytte, där man rör sig med vapen. Jag har aldrig uppfattat det som någonting farligt eller trendsättande åt fel håll.
Tvärtom är det så att organiserat skytte och målskytte med preciserade regler och så vidare sällan är någonting som leder till de bekymmer man kan ha med vapen och skjutande i ett samhälle. Det stora problem vi har är väl den inspiration som de som inte organiserar sitt intresse eller skaffar sig någon utbildning utgör. Man skjuter åt alla håll på de mest vansinniga vis, mest för att demonstrera sin makt. Egentligen har man inget intresse av den precision och sportutövning som målskytte också kan innebära.
Jag är inte beredd att här och nu uttala mig om vilka skytteformer vi ska ha i Sverige i dag eller i morgon. För mig är det viktiga att det finns noggrant utformade regler, att det sker under ordnade former och att det görs en prövning innan skytteföreningar och enskilda får tillgång till vapen.
Det är dessutom så att det inte bara finns "vanliga" vapen i dag. I globaliseringens tidevarv kommer nya typer av vapen. Det är möjligt att vi någon gång i Sverige också ägnar oss åt pilbågar och bågskytte av olika slag, men jag har, eftersom jag delvis är sportintresserad och har två söner, noterat att det nu finns många varianter på skytte och vapensport. Man använder helt andra vapen, olika typer av bågar och annat. Det är också ett främmande inslag som vi inte borde acceptera, men detta tror jag inte skulle leda någonstans.
Jag tror att man ska vara försiktig med att ha synpunkter på vad som är rätt och fel när det gäller formen av sportskytte. Däremot ska det vara ordnade regler kring föreningar, verksamhet och annat, så att man är säker på att det är just organiserad idrottsutövning det handlar om, ingenting annat.
Anf. 27 Jörgen Johansson (C)
Herr talman! Modellen med dynamiskt skytte innebär trots allt en förändring av den värdegrund vi har haft inom skytterörelsen. Man måste hela tiden fråga sig vad syftet är med en typ av skytte. Att bedriva kommandoliknande skytte är inte i enlighet med hur vi har uppfostrat våra ungdomar i skytte. Jag anser definitivt att detta är en avart i Skytte-Sverige.
Jag ska gå över till läkares oförmåga att följa gällande lag. 1996 års vapenlag tog upp läkares anmälningsplikt till polis om patient med psykisk sjukdom var vapeninnehavare. Inga anmälningar gjordes efter den lagens ikraftträdande, och i början på 2000-talet skärptes lagen för att vi skulle få bättre efterlevnad.
Trots det blev efterlevnaden dålig. Vi kan se län där inga anmälningar har gjorts, och då skulle man kunna säga att det inte finns några med psykisk sjukdom i de länen. Det är väl ingen som tror att detta är någon sanning, utan det är något som är fel på annat håll.
År 2006 skärptes lagen ytterligare i enlighet med hur ministern beskrev det. Det är intressant. I Finland diskuterar man nu att följa just den lagen, och då kanske det vore bra att vi såg till att den fungerar här.
När jag granskar Rikspolisstyrelsens uppföljning av antalet ärenden konstaterar jag att andra halvåret 2007 hade län som Halland inga ärenden anmälda, Västmanland, mitt hemlän, ett ärende, Sörmland ett ärende - för att ta några exempel. Halland, Gotland, Jönköping, Skåne, Norrbotten med flera hade ingen åtgärd under hela 2007.
Då måste man fråga sig: Är det här trovärdigt? Enligt Socialstyrelsens uppföljning var antalet människor som togs om hand på grund av psykisk vård 40 000 under 2006. Den nya lagstiftningen innefattar också andra sjukdomar som demens, alkoholproblem och liknande, och frekvensen år 2007 var 687 personer. Det är skrämmande låga siffror. Man måste fråga sig varför läkarna inte sköter den här frågan bättre än vad de gör i dag.
I samband med Rikspolisstyrelsens frågor till läkare säger en läkare i Blekinge så här: En anmälan upplevs som kontraproduktiv. Det är en intressant kommentar från en läkare mot bakgrund av att Rödebyfallet kommer från samma län. I Sörmland säger en läkare: Risken för ett rubbat förtroende mellan patient och behandlande läkare uppstår.
Jag har tagit exempel från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, ett uttalande från en läkare som hade en psykpatient från år 2002 fram till den 11 juli förra året. Patienten tog livet av hustrun och sedan sig själv. Hon säger så här: Innan hans vapeninnehav hade jag aldrig hört talas om hans intresse för jakt och hade inte kunnat föreställa mig honom som jägare, inte tänkt mig att han skulle äga ett vapen.
Nu var det inte det här som man var ute efter i lagstiftningen, utan man skulle göra en bedömning, oavsett om man vet eller ej, om en person är lämplig att vara vapenägare eller ej och efter den premissen göra en anmälan till polisen. Sedan är det upp till polisen att göra bedömningen. Det här fungerar alltså inte.
Så här kan man gå igenom fall efter fall län efter län, och det här, hävdar jag, är definitivt inte vad vi som lagstiftare har tänkt oss. Detta är ingenting som har kommit de senaste åren, utan det är en tolvårig följetong att det fungerar på det här viset. Vi kan naturligtvis säga att det är tillämpningsproblem, men det är ändå upp till oss i denna kammare att se till att det tillämpas rätt och att det blir påföljder så att det beivras. Men uppenbarligen fungerar detta inte.
Anf. 28 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Det är väl så att läkare inte gör anmälan till polisen i den utsträckning som de borde. Det sade jag också tidigare. Enligt min uppfattning finns det naturligtvis en del man kan göra för att förbättra informationen om den här anmälningsskyldigheten. När man läser olika uttalanden undrar man vad inställningen är, om alla riktigt har förstått vad som är skälet. Men vi måste arbeta via läkarna, för det är svårt för oss på politisk nivå att göra en gränsdragning eftersom det är en bedömningsfråga när en person är tillräckligt sjuk i någon mening för att inte vara lämplig att inneha vapen. Där måste vi ha läkarna med oss för att kunna göra en bedömning.
Socialstyrelsen håller på att ta fram nya föreskrifter och allmänna råd om läkarnas anmälningsskyldighet. Det tror jag är bra därför att en del läkare behöver lite råg i ryggen och också anvisningar att peka på när man berättar för patienten att det kanske är dags att lämna i väg vapen, sluta med älgjakten eller vad det nu kan vara. Men det är för tidigt att uttala sig om vilka effekter som utvidgningen av anmälningsskyldigheten har haft på anmälningsfrekvensen. Vi måste följa det, och jag gör det och kommer att noga studera den statistik som kommer framöver. Om det inte fungerar måste vi fundera på vad vi kan göra därutöver.
Det svåra är ändå, skulle jag vilja säga, detta med psykiskt sjuka eller labila. Det är väldigt svårt att bedöma när en människa går från ett sinnestillstånd till ett annat. Det kan vara väldigt svårt också för en läkare. Helt enkelt och vattentätt kommer detta naturligtvis inte att bli. Därför är det viktigt att grundreglerna för vapeninnehav och hanteringen är noggranna och att vi ser till att alla rutiner därutöver fungerar. Man måste se helheten.
Jag kan inte låta bli att återkomma till det dynamiska skyttet och Jörgen Johanssons fäbless för att moralisera över vad som är nyttigt och inte. För min del måste jag säga att jag har väldigt svårt att se någon nytta över huvud taget med tävlingsskytte, men jag har uppfattat att vi har och har haft tävlingsskytte under många år och är duktiga på det. Det ger rekreation och inspiration därför att tävlingsmomentet i sig är intressant. Man behöver inte moralisera över det, men någon nytta i form av att man får hem mat eller något annat lär det inte finnas.
Det är likadant med nya företeelser. Samma sak med dem som spelar paintball som är lite av 2000-talets cowboyer och indianer. Jag har alltid funderat över hur det ska vara så kul att springa och säga: pang, pang. Men det är uppenbarligen något slags mänskligt behov som det manliga könet har periodvis. Det hittar hela tiden nya former. Det är ingen nytta med det, men det tar sig olika uttryck. Jag tror att vi politiker ska vara försiktiga med att moralisera över det eller försöka sätta gränser.
Vad vi ska se till är att de som använder vapen i något sammanhang ska följa noggranna regler som gör att man garanterar säkerheten. Man ska se till att de här vapnen inte kommer i händer där de kan användas till någonting som kan skada andra människor. Det tror jag är vår viktiga uppgift, inte att så att säga moralisera. Jag tror att utvecklingen också på sportskytteområdet kommer att förändras över tid. Det kanske är bra att vi hittar former för det, för jag tror att sunda och meningsfulla fritidsaktiviteter är bra också i 2000-talets Sverige.
Anf. 29 Jörgen Johansson (C)
Herr talman! Vad gäller det dynamiska skyttet ska man ha klart för sig att traditionen både i Sverige och internationellt bland seriösa skyttar handlar om precision. Precision förekommer inte i samband med kommandoliknande aktiviteter som det här går ut på. I grund och botten är det fråga om inställning till vapen, och vi ska vara mycket restriktiva. Det är ingen leksak det gäller. Här måste man vara restriktiv. Det handlar om vilka signaler vi skickar ut från samhället. Därför ville jag ta upp den frågan. Jag tycker att det här är en avart i samband med skyttet.
Vad gäller läkares anmälningsskyldighet håller jag fullständigt med ministern om att vi måste jobba via läkarna. Socialstyrelsen försöker få läkare att inse att de har den här skyldigheten. Det är ändock en fråga om skyddet av tredje man. Man kan inte negligera det, utan man måste få alla att inse att göra det även om det är svårt. Därför ville jag ta upp den här debatten.
Enligt Rikspolisstyrelsens statistik hade man år 2000 42 anmälda fall i Sverige. Det är skrämmande. Nu har det ökat till 682 år 2007. Men när man ser vilken nivå det borde ligga på, över 20 000, inser man att det är någonting som är fel. Detta är inte bra.
Som sagt tror jag att debatten här bidrar till att debatten kommer i gång utanför det här huset, och det tror jag är direkt nödvändigt för att vi ska kunna nå de resultat som vi gemensamt vill nå.
Jag vill tacka för debatten.
Anf. 30 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jag tror att interpellanten och jag är överens om att vi måste få en bättre tingens ordning när det gäller anmälningar från läkare om dem som inte får behålla sin vapenlicens. Det är väl ingen tvekan om det. Det kan göras mer där.
Jag tror ändock inte att det är huvudproblemet när det gäller vapenfrågorna i det här landet. Vi är rätt överens om att vi har en positiv inställning till sund jakt, till sportaktiviteter och att det ska finnas bra regler för detta.
Problemet är de illegala vapnen. Problemet är att det förs in vapen i det här landet som inte borde vara här och att personer som aldrig har sett röken av en vapenlicens kommer åt och använder vapen utan att vare sig ha det vett eller den kunskap som krävs för att använda vapen till rätt saker. Det är ett bekymmer som vi behöver jobba med på många sätt.
Sedan har vi en liten grupp - den är ändå förhållandevis liten - som på grund av psykiska problem eller av andra skäl inte borde fortsätta ha sin vapenlicens. Där ska vi så klart se till att läkarna gör sitt.
I grunden tror jag ändå att det handlar mycket om att arbeta brett och med de olika frågor som det gäller. Vi ska också sprida bättre kunskap om reglerna så att man underlättar för människor att ta ställning.
Jag tänker på den enkla vapenamnesti som vi gjorde, och som många inte trodde på när vi gjorde den senast men som ändå blev en sådan framgång. När man upplyser människor om att de inte blir straffade om de lämnar in vapen som av någon anledning har hamnat hos dem utan att de kan göra det fritt är det många som känner för att städa upp i garderoberna. Och det är inte så dumt. Vi ska fortsätta att vara pragmatiska och tydliga i vårt signalsystem när det gäller vapenhanteringen.
den 29 september
Interpellation
2008/09:17 Vapens roll i dagens samhälle
av Jörgen Johansson (c)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
En spiral av upptrappning av de grövre våldsbrotten i Sverige förefaller, enligt medierna, vara en realitet i dag. Beskrivningarna gör att såväl den kriminella sektorn som den polisiära rustar upp med målet att ha övertaget. Inom den polisiära sektorn kan vi följa en förändring och militarisering av polisen sedan tiotalet år tillbaka. Inom den kriminella sektorn har andelen illegala vapen ökat radikalt. Ofta sker införseln från de gamla öststaterna. Förändringarna är sådana att en analys av den svenska utvecklingen kopplad till andra länders utveckling är nödvändig att göra. Till detta ska läggas förändringen inom den traditionella skytterörelsen där målskjutning med precision varit ledande till former av så kallat dynamiskt skytte där actionliknande skjutningar genomförs som snarare är att likna vid militär kommandoutbildning. Denna form av civilt skytte måste starkt ifrågasättas då det i Sverige endast torde vara militär och polisens insatsstyrka som bör ha sådan utbildning. Skytteformen har framkallat extrema vapen samtidigt som vapenfetischister dras till den här typen av skytte och föreningar med liknande framtoning. Det är långt ifrån det traditionella skytte som bedrevs för att utgöra en resurs för Sveriges försvar och som samtidigt hade en uppfostrande roll för den uppväxande generationen.
Antalet illegala vapen ökar i landet. Ofta förekommer sådana handeldvapen på gator, torg och i restaurangmiljöer. Innehavet och bruket av sådana vapen måste starkt beivras för att motverka förekomsten.
Vid sidan av de illegala vapnen finns i Sverige drygt två miljoner legalt registrerade. Licensinnehavarna för dessa vapen har noggrant kontrollerats och står under ständig översyn beträffande hur man sköter sig i samhället. Om innehavaren gör något brottsligt förfaller rätten att inneha vapen. Nu är skyttar ofta laglydiga personer så detta sker sällan, men behovet och inriktningen som är kopplade till vapenlicensen är bra. Av de legala vapnen stjäls omkring 1 promille om året. Siffran kan verka låg men är ändock för hög. Det har inneburit att bestämmelser om förvaring av vapen har skärpts vilket är positivt. Nu är dock även vapeninnehavare människor som i olika faser råkar ut för sjukdomstillstånd som gör dem mindre lämpliga att inneha vapen, för viss tid eller för resterande del av livet. I sådana fall har läkare anmälningsplikt till polisen när en person anses mindre lämplig att inneha vapenlicens. Riksdagen har återkommande skärpt inriktningen i 1996 års vapenlag om läkares anmälningsplikt i sådana fall. Tyvärr förefaller åtlydnaden av lagen vara dålig. I samband med dödsskjutningar och därmed påföljande lex Maria-anmälningar har rutiner och rapporteringar tillfälligtvis förbättrats men efter en tid återfallit till utgångsläget. En skärpning av efterföljandet av riksdagens lagstiftning på området är därför nödvändig.
I ett samhälle kommer alltid vapen att finnas. Det innebär att överträdelser kommer att finnas. Samtidigt är det viktigt att samhället skapar normer och värderingar som tydliggör vapenanvändningen. Hur samhället utformar regelverk, ser på extrema skytterörelser och behandlar vapenfetischister är därför normgivande för hur samhället utvecklas på det här området. Samtidigt är det viktigt att framhålla vikten av traditionellt skytte och den uppfostrande roll detta har. Situationen i dagens samhälle gör dock att frågan om vapnens roll i samhället bör lyftas till en genomgripande debatt om hur vi formar framtidens samhälle på det här området.
Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga justitieministern:
Vad avser ministern att göra för att skapa ett samhälle som så långt som möjligt tydliggör vapens roll och användning?