Utrikes födda och jobben

Interpellationsdebatt 14 februari 2012

Protokoll från debatten

Anföranden: 13

Anf. 22 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Peter Persson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att bryta utanförskapet. Peter Persson har också frågat mig om jag avser att lägga om den ekonomiska politiken och skattepolitiken för att motverka utanförskapet. Jag väljer att ge ett gemensamt svar på dessa interpellationer. Full sysselsättning främst genom ett minskat utanförskap är ett av regeringens främsta mål. Arbetslinjen genomsyrar vår politik, arbete måste löna sig och människor måste rustas för de jobb som skapas. Vår politik rymmer en bred ansats av åtgärder som stimulerar både utbud och efterfrågan på arbetskraft, särskilt för dem som står längst från arbetsmarknaden, samt åtgärder för att stimulera matchning. Jobbskatteavdraget är den viktigaste åtgärden, men även åtgärder inom arbetslöshetsförsäkringen och ekonomiskt bistånd syftar till att göra arbete mer lönsamt. Vi har lagt om arbetsmarknadspolitiken så att resurserna tydligare riktats mot dem med störst behov. Vi har reformerat utbildningssystemet i syfte att förbättra elevernas kunskaper och därmed framtida anställbarhet. Regeringen har även vidtagit åtgärder för att stimulera efterfrågan för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden, till exempel nystartsjobb, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt moms på restaurang- och cateringtjänster. Vi ser tydligt ett fortsatt behov av reformer. Ungdomsarbetslösheten är hög. I vissa grupper är risken större att bli långtidsarbetslös, exempelvis bland personer som saknar gymnasieutbildning, äldre, funktionshindrade och utrikes födda. Full sysselsättning är fortsatt regeringens främsta mål och arbetslinjen är fortsatt central i regeringens politik.

Anf. 23 Peter Persson (S)

Fru talman! Som sagts i tidigare debatt var lockelsen att rösta på Moderaterna 2006 och 2010 tydlig. De lovade att bryta utanförskapet. De många människor som inte kom in på arbetsmarknaden och som levde i ekonomisk fattigdom skulle hjälpas därifrån. Man pratade fram en massarbetslöshet som man skulle åtgärda genom skattesänkningar kombinerat med försämringar av försäkringssystemen. Detta skulle leda till de nya jobben. Jag hoppas att du nu i denna debatt, Anders Borg, vill kommentera de frågeställningar som vi socialdemokrater har upprepat gång på gång. Vi önskar ingen jämförelse med de länder du plockar fram. Vi önskar en jämförelse med det ni hela tiden har sagt. Ni skulle lösa ett samhällsproblem som den socialdemokratiska regeringen var ansvarig för 2006. Detta vill jag upprepa: Arbetslösheten är högre, särskilt långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten. Bland de människor som lever under det som kan benämnas som de mest utsatta villkoren, i stadsdelar som halkat efter, har arbetslösheten formligen exploderat. Inte sällan gäller det utrikes födda människor som har kommit till vårt land. I det ni i artikel efter artikel beskrev som utanförskapsområden har arbetslösheten ökat från 22 procent till 35 ½ procent. Förvärvsfrekvensen har minskat dramatiskt i just de stadsdelar som ni pekade ut, Anders Borg. När ni talar om att förtidspensioneringen skulle upphöra väljer ni att bara studera några grupper. I andra grupper, som ungdomar, är det annorlunda. År 1990 förtidspensionerades 1 500 ungdomar under 30 år. År 2006 var det 4 500. Förra året, Anders Borg, var det 6 700. Ni har talat mest om att inte förtidspensionera ungdomar, men det accelererar. I den grupp som ni har talat mest om i övrigt, de utrikes födda, exploderar arbetslösheten. Det är ert faktiska politiska ansvar, Anders Borg. Jag tror att du studerar Sverige runt Östermalmstorg. Jag rekommenderar dig att ta tunnelbanan därifrån och åka ut till ändhållplatsen, Norsborg. Gå gärna av även på stationer däremellan och studera hur människor lever i Moderaternas Sverige! Nu börjar skillnaderna åter ses på ett förfärande sätt. Det är ert ansvar och ert misslyckande, Anders Borg.

Anf. 24 Johnny Munkhammar (M)

Fru talman! Som vi vet utvecklas svensk ekonomi bättre än de flesta andra länders. Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har vi fått 200 000 fler i arbete. Det är en stor framgång. Vi kan också se att antalet personer som befinner sig i det som kallats förtidspension och som nu kallas sjuk- och aktivitetsersättning har sjunkit från 550 000 till 400 000. Utanförskapet minskar och jobben ökar. Det är en stor framgång. Detta har skett trots den massiva finanskris som vi haft runt om i världen och som också slagit hårt mot Sverige, men som vi klarat ut på ett mycket bra sätt. Det som är grunden för att ett samhälle ska utvecklas väl, för att det ska skapas jobb och för att våra inkomster ska öka är att vi har ekonomisk tillväxt. Svensk tillväxt utvecklas bättre än de flesta länders. Tittar vi på de index som görs av IMD, World Economic Forum och OECD ser vi att Sverige ligger i topp. Man säger att Sverige är ett av de länder i världen som är mest konkurrenskraftiga och har bäst förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Grunden är mycket god i Sverige för att vår levnadsstandard ska fortsätta att öka, för att vi ska fortsätta att öka jobben och för att vi ska fortsätta att minska utanförskapet. Men det kräver inte bara tillväxt utan också en arbetslinje. Vi har en arbetslinje som har sett till att minska utanförskapet och öka jobben, inte minst tack vare jobbskatteavdraget. Det har sagts här i tidigare debatter att det inte spelar så stor roll hur mycket det lönar sig att arbeta. Tror ni verkligen att det spelar roll? Så har det sagts i debatter. Ja, det är klart att det spelar roll om man får någonting mer i lönekuvertet för att man jobbar extra timmar. Det är klart att det spelar roll om man får någonting extra i lönekuvertet ifall man tar en utbildning. Ifall det inte spelar någon som helst roll alls om det lönar sig att arbeta kan vi ta bort all lönsamhet för arbete och utbildning. Vi kan ha 100 procent i skatt. Peter Persson har i en tidigare debatt med mig som svar på frågan om han ser något som helst tak för alla sina skattehöjningar sagt: Ja, 100 procent är taket. Det är klart att det på något sätt är taket. Man kan inte ta mer än 100 procent av människors inkomst i skatt. Följden av att ta detta är att man tar bort all lönsamhet för arbete. Skulle det verkligen inte påverka människors vilja att arbeta? Det är klart att det gör! Det är klart att det påverkar om det lönar sig att arbeta eller inte. Det är därför jobbskatteavdraget har bidragit till att fler söker arbete, fler kommer in i arbete och fler jobbar mer. Jobbskatteavdraget är inte en unikt svensk företeelse. Det har genomförts liknande reformer i ett antal länder, som Nederländerna och USA, och erfarenheterna är likadana där. Bill Clinton genomförde jobbskatteavdraget i USA, och vi såg en kraftig ökning av antalet sysselsatta. Framför allt kom de som hade lägst inkomster in på arbetsmarknaden och gick från bidrag till arbete, och framför allt gällde det ensamstående mödrar. Det är en fantastiskt viktig social reform att vanligt folk får behålla mer av sina pengar när de jobbar, att vanligt folk får se till att det lönar sig att arbeta. Då kommer människor att arbeta, och då minskar utanförskapet. Det är precis det som vi har sett ske i Sverige.

Anf. 25 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Låt mig börja med att korrigera min kollega Johnny Munkhammar. När Socialdemokraterna styrde kunde det hända att skattetrycket blev över 100 procent. Det gjorde att trogna socialdemokrater blev tvungna att skriva en saga som hette Pomperipossa om ett skattetryck som låg över 100 procent. Det är konsekvensen om socialdemokrater ohejdat får lov att använda skattevapnet. Då hamnar man på helt bisarra nivåer. Det är därför som socialdemokrater kanske ibland som Hans Dahlgren slutligen tar sitt förnuft till fånga och börjar fundera över andra lösningar än att ständigt höja skatter på lönearbete. Den här debatten handlar om utanförskapet. Låt mig gå tillbaka till budgetpropositionen för innevarande budgetår. Där kan man av framräknade siffror utläsa att vi för år 2006 hade ett utanförskap på 1,083 miljoner helårsekvivalenter. Det är en svår siffra, men den betyder att man har ett ganska högt utanförskap. Det var också på det som det svenska folket gav alliansregeringen förtroendet att överta regeringsmakten. Fram till i dag har man med samma beräkningsgrund minskat med 15 procent. Man har en prognos som är fortsatt positiv. Man skulle kunna komma ned till 0,686 miljoner helårsekvivalenter år 2015, vilket är en kontinuerlig minskning av utanförskapet. Enligt dessa bedömningar lever alliansregeringen alltså klart upp till sitt vallöfte i en av de viktigaste frågorna, nämligen att minska utanförskapet. Vad bygger detta på? Återigen måste vi titta på hur det såg ut när alliansregeringen tillträdde 2006. Det är viktigt att notera att vi då hade en sjukförsäkring som inte fungerade. Vi hade massiva förtidspensioneringar och också individer som var långtidssjukskrivna utan egentligen annan plan än att gå över i förtidspension. Man såg inte någon strävan att återbördas till arbetsmarknaden trots att det säkert fanns arbetskapacitet, något som reformen i sjukförsäkringen har visat. Fru talman! Detta har lett till att vi genom att ha kommit ned till nivåer som är jämförbara med likartade länder vad gäller sjukskrivnings- och ohälsotalen har kunnat minska utanförskapet. Detta har skett vid sidan av att vi dessutom via jobbskatteavdragen har ökat stimulansen till människor att komma in på arbetsmarknaden. Det är en positiv ökning i en riktning och en positiv minskning i en annan riktning. Man såg stora geografiska skillnader i ohälsotalen över landet som inte hade någon medicinsk förklaring. Det kunde bara vara att man blundade inför det faktum att man försatte människor i utanförskap genom att de hamnade i ett sjukförsäkringssystem som inte var anpassat till dem som hade möjligheter att kanske rehabiliteras, arbetsträna eller komma åter in i arbetsmarknaden. Ett passivt utanförskap är fel typ av välfärdsåtgärd och leder inte framåt. Det skapade detta utanförskap som alliansregeringen har vänt på under relativt kort tid. Varför är detta viktigt? Det innebär att vi inte har människor som befinner sig i ett sjukförsäkringssystem där de också konsumerar mer sjukvård. Det är tyvärr så att det finns en koppling mellan att man befinner sig i en sjukskrivning utan en plan för att arbetsrehabiliteras, arbetsträna eller få annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och en ökad konsumtion av sjukvård. Det innebär att man i sin tur dränerar resurser från sjukvården som är till för välfärdspolitiken. Allt som allt har alliansregeringen kunnat samla detta till ett reformutrymme för att massivt kunna satsa på arbetsmarknadsåtgärder under den svåra finanskris som härjar i vår omvärld. Detta har skett tack vare, precis som finansministern har sagt, att vi har kunnat skaffa oss sunda statsfinanser i detta land som står emot en omvärld och ger ett reformutrymme. I andra länder ser man tyvärr ökat utanförskap när vi samtidigt kan minska detta på olika fronter till gagn för svenska folket.

Anf. 26 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Det är en hel del sjukskrivna som man nu har friskförklarat och på det sättet löst problemet. Men jag anser inte att det är lösningen. Lösningen består i stället av att rehabilitera de sjuka som går att rehabilitera men framför allt att från början förebygga att fler blir sjukskrivna. Något som är väldigt oroväckande för framtiden är utarmningen av arbetsmiljöarbetet i Sverige. Man har skurit ned anslagen till Arbetsmiljöverket, lagt ned Arbetslivsinstitutet och minskat utbildningen till skyddsombuden. Det är på detta område som vi på allvar kan förebygga nya sjukskrivningar. Problemet är att människor är sjuka. Tidigare har problemet gjorts till att det är människor som egentligen inte är sjuka, utan de vill bara inte jobba. De orkar inte jobba, eller de har det för bra ekonomiskt. Nu visar det sig att människor faktiskt är sjuka. Det kommer lite som en överraskning. Det finns många läkare som är förtvivlade och som inte kan hjälpa sina patienter. Det har alltmer blivit så att det är tjänstemän på Försäkringskassan som avgör om man har rätt till sjukskrivning eller inte. Det finns hur många fall som helst av cancersjuka och hjärtsjuka människor som mår fruktansvärt dåligt. Nu är det väl så att man får bli sjukskriven när man är döende. Men tidigare fick även döende ett kuvert med beskedet: Du ska jobba och stå till arbetsmarknadens förfogande. Om vi vill minska utanförskapet på längre sikt är arbetsmiljöarbete A och O. Detta med att vi ska jobba till 75 år är inte realistiskt över huvud taget. Det finns självklart en del som vill och kan göra det. Men det finns också stora grupper som redan i dag går i pension vid 58 års ålder, inte minst de från LO. Här borde i stället målet vara att se till att de kan jobba åtminstone till 65 år. Det gäller att satsa på arbetsmiljöarbete för att uppnå detta och självklart på en mänsklig sjukförsäkring som ger rehabilitering när man väl har blivit sjuk. Väldigt många har blivit sjuka av dålig arbetsmiljö. Den andra delen är arbetslösheten. Det handlar om att se till att ungdomar får så bra grund som möjligt att stå på och att se till att de som är arbetslösa så snabbt som möjligt får hjälp att komplettera sin utbildning. På många områden finns det inte brist på jobb. Det finns arbetstillfällen, men det är kompetent arbetskraft som saknas. Det är självklart det vi ska satsa på och inte att gödsla restaurangerna med 5,4 miljarder kronor. De hade kunnat användas mycket vettigare. Det kommer säkert att bli en del jobb, men inte speciellt många jobb. Det blir väldigt dyra jobb. Det är bättre att se till att satsa de pengarna på framtidsinriktade områden och se till att ungdomarna får kompetens. Det blir en snedfördelning och snedvridning. Man satsar på låglönemarknader. Vi sänker skatten mest för de rika och sparkar på de sjuka och arbetslösa. Det blir konsekvensen av de sänkta ersättningarna. Sedan satsar man speciella subventioner på låglönemarknader där en hel del hamnar i fickorna på företagen och inte leder till nya jobb. Vi behöver en mer framtidsinriktad politik som på längre sikt minskar klyftorna, självklart ger fler jobb men också ser till att människor har jobb på bättre villkor. De ska ha bra arbetsmiljö, bra arbetsvillkor och löner som går att leva på. Det är framtidsinriktade jobb vi ska satsa på, och vi ska satsa på människor.

Anf. 27 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Att bryta utanförskapet är centralt för svensk ekonomi och också för välfärd och trygghet i Sverige. När utanförskapet var som störst låg ungefär var fjärde svensk i arbetsför ålder i beroende av något av transfereringssystemen. Det var en uppgång från någonstans på 10 procent på tidigt 70-tal och sedan en kontinuerlig ökning. Dessa siffror började gå ned redan under den socialdemokratiska regeringen. Man stramade upp förtidspensionen, förändrade regelverk för a-kassa och började vidta åtgärder. Det arbetet har vi fortsatt. Vi är nu på väg ned under 15 procent. Om prognoserna står sig kommer vi att ligga under 15 procent alldeles tydligt mot slutet av mandatperioden. Detta är det mått på utanförskap som den socialdemokratiska regeringen valde att ta fram och sedan använda och även sätta som mål för politiken. Det är klart att det är en enorm skillnad för Sverige om utanförskapet i denna mening kan minska kraftigt. Låt oss ta ett annat mått: socialbidragen. Vi är nu på en nivå där ungefär 6,2 procent, strax över 6 procent, av hushållen, justerat för att vi har lagt om etableringspolitiken, är beroende av socialbidrag. Det är lite förvånande givet att vi under 2006 och 2007 hade många interpellationsdebatter där Socialdemokraterna hävdade att socialbidragen skulle explodera. I stället minskade de under 2007 och 2008 så att de låg på den lägsta nivå vi upplevt under kanske 20 år under de åren. Under krisen steg de sedan till 6,2 procent. Siffran är lägre än under åtminstone åtta av de år som Socialdemokraterna styrde. Man kan alltså jämföra med att vi under de senaste 20 åren hade den högsta siffran, på över 10 procent av hushållen som var beroende av socialbidrag, under den socialdemokratiska regeringen. Om utvecklingen får fortsätta i någorlunda gynnsam riktning kommer andelen att pressas tillbaka, särskilt om vi också kan vidta åtgärder för att det ska löna sig bättre att arbeta också för dem som är beroende av socialbidrag. Där har vi goda förutsättningar att komma framåt. När jag blickar ut över Sverige sker det ofta från Katrineholm, där jag bor. Någon gång har jag kanske passerat Östermalmstorg, men jag får nog säga att min utgångspunkt i normalfallet är Katrineholm. Det ger mig en insikt om vad som är centralt med full sysselsättning. Inkomsten är naturligtvis viktig. Men det andra som följer av arbete är också viktigt: självkänsla, trygghet och upplevelsen av att man har en förmåga och en möjlighet att bidra till samhället. Det är därför arbete är så centralt, och det är därför det är så avgörande att arbeta för full sysselsättning. Här är kontrasterna i svensk politik tydliga. Vi har en alliansregering som kämpar för arbetslinjen i motvind med en socialdemokratisk opposition som kämpar för bidragslinjen. Det är så skiljelinjerna i svensk politik ser ut. Vi har en politik som gör att det lönar sig bättre att arbeta för alla dem som sätter sig i bilen och åker till jobbet. Socialdemokraterna har en politik som lägger tunga bördor på alla som sätter sig i bilen och åker till jobbet. Det är skiljelinjen. Det finns alltid en avvägning mellan drivkrafter för arbete och de trygghetssystem vi har för att det hela ska fungera och för att vi ska nå full sysselsättning. Vi har kunnat förskjuta denna avvägning samtidigt som vi har bibehållit de minsta inkomstskillnaderna och den kanske största sammanhållningen av de flesta jämförbara länder. Socialdemokraterna lägger ensidigt bördor på dem som arbetar och prioriterar ensidigt att återskapa bidragssystemen. Detta är skiljelinjen. Det finns en socialdemokratisk politik som inte orkar förnya sig. Det är uppenbart och tydligt i debatterna att det är ett nej tack till varje form av förnyelse från Socialdemokraternas sida. Bidragslinjen, bidragslinjen och bidragslinjen är det enda socialdemokratiska alternativet. (Applåder)

Anf. 28 Peter Persson (S)

Fru talman! Om Anders Borg så innerligt tror på en politik där man ska piska dem som är arbetslösa och sjuka för att stimulera fram arbete - varför går han då inte vidare? Är inte en 60-procentig a-kassa alldeles för hög? Varför inte 40 eller 30 procent? Varför ska den som är sjuk ha en ersättning som gör att man kan livnära sig gott och prenumerera på en tidning? Kläm åt lite till då, så blir de väl friskare! Ni har en brutaliserad människosyn. Jag tänker på de 1 200 eller 600 som blev arbetslösa för någon vecka sedan på Astra i Södertälje. Blir deras förutsättning att få nya forskarjobb större om de får ökad otrygghet i vardagen? Om olyckan att få en svår sjukdom, som skulle kunna drabba mig eller vem som helst, skulle drabba mig - kommer jag då att tillfriskna fortare om jag får en försämrad trygghet? Det där hänger inte ihop. Det vet ni också, och därför vill ni prata om någonting annat. Jag har haft en debatt med Peter Norman - Anders Borgs kollega i Finansdepartementet. Norman erkände då att: Ja, Peter Perssons siffror är korrekta. Arbetslösheten, och särskilt långtidsarbetslösheten, har ökat. Förvärvsfrekvensen har minskat. Siffrorna är rätt. Varför kan du inte erkänna, Anders Borg, att det faktiskt är så? Det blir en annan utgångspunkt i debatten än om du står och för en debatt och inte svarar på våra frågor. Du kan väl ändå svara på vad IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, skriver om det så kallade jobbskatteavdraget? De skriver: Vår sammantagna bedömning utifrån en omfattande analys är att resultatet inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdrag hänvisande till sysselsättningsökning. Du menar alltså att IFAU, Edmark, Liang, Mörk, Selin och tjänstemännen är socialdemokratiska propagandister som far med osanning? Här står svart på vitt det som också andra har konstaterat. Effekterna av de stora skattesänkningarna känner andra till. Låginkomsttagare halkar efter. Klyftorna växer. Det blir lägre skatt för dem med hög inkomst. Nu, Anders Borg, tävlar Sverige med Turkiet, Zimbabwe, Moçambique och Ungern om att ha lägst skatt för höginkomsttagare. Utanförskapet skulle minska. Så här blev det. Anders Borg! Du talar som om du inte läste tidningar eller lyssnade på nyheter utan bara läser Per Schlingmanns promemorior om tillståndet i landet. Jag upprepar: Ta tunnelbanan från Östermalmstorg! Kliv av på valfria stationer! Se under vilka villkor en del människor lever! Se hur klyftorna växer! Kom till insikt! Er politik har totalt misslyckats i förhållande till vad ni sade. Och kanske var det en avsiktlig politik.

Anf. 29 Johnny Munkhammar (M)

Fru talman! Peter Persson och Hillevi Larsson berättar hur en brutaliserad människosyn som vi påstås ha i Alliansen kastar ut sjuka människor på gatan. Min moderata kollega Finn Bengtsson är överläkare. Själv har jag till och från tillbringat två och ett halvt år på Karolinska som cancerpatient. Jag tror att vi har en mycket nära relation till den svenska välfärden och ett mycket starkt engagemang för att förbättra den. Vi ska ha världens bästa sjukvård i Sverige. Vi arbetar stenhårt för att tillföra resurser och för att förbättra tillgängligheten. Det var inte det denna debatt skulle handla om, men vi har ett starkt engagemang på den punkten. Jag betackar mig för denna typ av synpunkter på brutaliserad människosyn, som över huvud taget inte har med verkligheten att göra. Denna debatt skulle delvis handla om utrikes föddas utanförskap. Om man tittar på den senaste AKU:n från Arbetskraftsundersökningarna ser man att vi har 130 000 utrikes födda som är utan arbete. Det är för många. Fler av dem måste komma i arbete. Men vi har också 700 000 utrikes födda som har arbete. Det är en fantastisk tillgång för Sverige att så många utrikes födda har kommit hit, har kommit in i jobb, bidrar med skatteintäkter till den svenska välfärden och bygger vårt välstånd. Det är en bra situation. Men fler av dessa 130 000 som är utan arbete måste komma in i arbete. Då är det klart att det är viktigt att det lönar sig att arbeta och att det går bra för företagen. Det handlar också om att till exempel reformera försörjningsstöden så att det blir mer lönsamt för dem som står längst bort att komma in i arbete. Man kanske också ska titta på den typ av ekonomiska frizoner som vi överväger för olika områden och som utreds just nu. De kan inriktas på de ställen där de sociala problemen är som störst för att få fler människor att gå från utanförskap till arbete. Kan vi hoppas på ett brett stöd för dessa två åtgärder här? Då kan vi vara glada, och det kan de utrikes födda också.

Anf. 30 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! När Peter Perssons arroganta uttalande om brutaliserad människosyn från Alliansen inte visade sig fungera utan faller på hälleberget talar han i stället om ett avsiktligt misslyckande från vårt håll. Jag tycker att det är ganska trist att man ska hamna i denna typ av diskussioner i en debatt. Låt mig därför använda mitt korta inlägg åt någonting som handlar om det som föregående talare Johnny Munkhammar berättade om - den desinformation om sjukskrivningarna som Hillevi Larsson nyss spred här. Dessutom skrämmer hon upp folk med någonting som inte alls stämmer med en verklighetsbild som jag står mycket nära. Jag har sjukskrivit folk i ungefär 30 års tid. Sedan jag hamnade i heltidspolitiken har jag varit tjänstledig från denna verksamhet, men jag har just därför förvissat mig med mina kolleger om hur det fungerar. Låt mig för Hillevi Larsson och Peter Persson berätta hur det har fungerat efter sjukskrivningsreformen. Låt oss börja med hur det var före sjukskrivningsreformerna. När jag sjukskrev var detta det första som patienter tog upp med mig: Och så var det sjukskrivningen! Innan vi ens hade talat om vilken sjukdom det handlade om kom sjukskrivningen upp, för den var ofta någonting som man använde som ett arbetsmarknadspolitiskt redskap. Det var satt i en struktur i Sverige att använda den på det sättet. Det har varit en desinformation från socialdemokrater när det gäller cancersjuka, och jag undrar om den inte har varit medveten. Jag gjorde faktiskt en kontroll hos Försäkringskassan. Förra året var det elva fall där patienter som hade tumörsjukdom i diagnos hade fått avslag. Av dem var det bara en som hade en pågående behandling, och hon var 67 år. Hon skulle alltså inte ha någon sjukförsäkring. De andra tio hade inte någon pågående behandling. Det var inte ens tumörsjukdomen som var den primära diagnosen, utan de hade andra diagnoser för vilka de önskade sjukskrivning. Det finns inga belägg för att det undantag från cancer som finns för att vara sjukskriven över huvud taget har inneburit att en enda människa har hamnat i en oförsäkrad situation. Jag vill inte att debatten ska handla om den här typen av desinformation längre. Jag vill påstå, fru talman, att den närmar sig en avsiktlig lögn.

Anf. 31 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Jag kan hålla med om att det var ännu värre förut, men då var det också ett läkaruppror. Jag antar att Finn Bengtsson inte deltog i det. Det var faktiskt ett läkaruppror där läkarna var upprörda över hur patienterna behandlades. Konkret handlade det till exempel om att många cancersjuka jobbade halvtid eftersom de inte orkade jobba mer, men de ville ändå jobba halvtid. Det var inga problem för just den här gruppen. Arbetsgivaren var överens med patienten om att det var en bra balans. Men det visade sig att dessa människor skulle jobba heltid. Det var en av anledningarna till att det blev ett läkaruppror. Jag kan hålla med om att reglerna har mildrats. Vad jag vet finns det inte längre döende patienter, det vill säga människor som ligger på sin dödsbädd, som inte får vara sjukskrivna. Jag har träffat handläggare på Försäkringskassan, och jag har också pratat med sjuka människor som berättar att om man genomgår en behandling för cancer kan man i dagsläget vara sjukskriven under den perioden. När behandlingen sedan är genomgången ska man stå till arbetsmarknadens förfogande, men man vet ju inte hur länge man har kvar att leva. Det vet ingen, och man mår kanske fruktansvärt dåligt både fysiskt och psykiskt. Sedan är varje fall unikt, men det finns skräckexempel på hur illa människor har blivit behandlade. Det är därför det har varit läkaruppror. Det har till och med varit två läkaruppror. Låt mig gå tillbaka till huvudfrågan. Leder verkligen denna politik till resultat? Nej, det gör den inte. Den gör bara att sjuka och arbetslösa misshandlas. Visst fanns det fall tidigare där enstaka människor inte skulle vara sjukskrivna, men det kan man inte ta till intäkt för att misshandla en så stor grupp människor som de facto är sjuka nu. Deras läkare är helt förtvivlade över detta. Jag tycker att det är en omänsklig politik, och framför allt leder den inte till fler jobb.

Anf. 32 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Peter Persson talar om en piska som har vinit över Sverige. Den stora förändringen som har skett i svensk ekonomi är att vi har genomfört jobbskatteavdraget. Det är alltså en sänkt skatt där huvuddelen av effekten när det gäller marginal- och tröskeleffekter ligger på låginkomsttagare. Den största sysselsättningseffekten ligger på dem som tidigare inte varit på arbetsmarknaden och på dem som jobbat halvtid. Det är en piska. Ur det perspektivet förstår man att en höjd skatt är en morot och att det därför är det som är kärnan i Socialdemokraternas politik eftersom sänkt skatt alltid är någonting dåligt. Låt oss titta på resultatet av den ekonomiska politik vi har bedrivit. Den är alltså totalt misslyckad. Det finns inte uttryck för några nyanser, utan den är totalt misslyckad enligt Peter Persson. Vi har ett utanförskap där vi, trots den svåraste ekonomiska krisen sedan depressionen, ser en kontinuerlig nedgång. Det är nu under 15 procent som är beroende av olika transfereringssystem, det mått som Erik Åsbrink och den socialdemokratiska regeringen lade fast som mål när det talades om full sysselsättning. I dag stiger sysselsättningen enligt SCB:s statistik för privat sektor med 4,3 procent, och den privata sektorn har inte uppvisat sysselsättningsökningar under decennier. Trots den svåraste ekonomiska krisen sedan depressionen har vi en socialbidragsnivå som ligger på 6 procent. Det är lägre än de 10 procent vi toppade på under det socialdemokratiska styret. Vi har en långtidsarbetslöshet som är den lägsta i Europa som andel av arbetskraften. Det här är ett totalt misslyckande. Man undrar verkligen vilken värld Peter Persson lever i. Han kan inte se några nyanser, han kan inte se att det har varit en kris och han kan inte se att andra länder har drabbats på ett sätt som gör att Sverige framstår som ett av dem som klarat sig väl undan. Men jag välkomnar att Peter Persson och Socialdemokraterna gör detta till huvudstriden i svensk ekonomi. Hur hög skatt ska vi ha på arbete? Ska det finnas några gränser? Hur hög a-kassa ska det vara? Finns det inga risker med att i evig tid höja ersättningen så att man under väldigt lång tid utan drivkrafter kan stå utanför arbetsmarknaden? Ska vi återgå till att förtidspensionera bort människor? Det var ju så Socialdemokraterna hanterade situationen. Man förtidspensionerade avsiktligt bort människor från arbetsmarknaden. Är det den politiken vi ska återgå till? Låt oss återigen konstatera vad resultatet av Socialdemokraternas politik var. Vi har haft ökade skillnader i Sverige. Gini-koefficienten har gått upp. 85 procent av den ökningen låg under de socialdemokratiska åren. Om det är så lätt att korrigera det här, om det är så medvetet när skillnaderna ökar under vår tid, varför gjordes då ingenting under det långa socialdemokratiska maktinnehavet? Varför gjordes ingenting om det är så enkelt att det är ett uttryck för vår brutaliserade människosyn att vi har haft en viss ökning av klyftorna under våra år samtidigt som 85 procent av den brutaliserade människosynen låg under de socialdemokratiska regeringsåren? Detta var naturligtvis resultatet av de övriga misslyckandena med sysselsättningen, med utanförskapet och med att skapa full sysselsättning. Det är där Socialdemokraterna biter sig fast i en bidragspolitik som inte vunnit väljarnas förtroende, som inte fungerat i verkligheten och som har medfört ökande och växande klyftor. Det är det misslyckandet som Socialdemokraterna så tydligt bitit sig fast vid, och jag kan bara välkomna det. Vi ska ha en ny debatt i valrörelsen 2014 om arbetslinjen och bidragslinjen. Jag vill tacka Socialdemokraterna för att de så tydligt biter sig fast i sitt eget misslyckande.

Anf. 33 Peter Persson (S)

Fru talman! Jag noterar att finansministern har börjat i Sofia Arkelstens aftonskola Så skriver vi om historien. Han säger att Socialdemokraterna inte har åstadkommit någonting under sin långa regeringsperiod. Jag tror att människor i vårt land har sett en enorm förändring politiskt, socialt och ekonomiskt med en vidgad demokrati. Det fanns kvarvarande brister, och dem skulle ju ni rätta till. Ni skulle ju fixa jobben och utanförskapet. Men när vi ställer frågor till er om det, Anders Borg, vägrar du svara. Då far du någon annanstans. Du vägrar att diskutera utvärderingar om jobbskatteavdraget gjorda av era egna myndigheter. Det har inte lett till någonting, men det har fått effekten att arbetslösa och sjuka har fått betala in 20 miljarder till dem som redan hade det bra. De har fått stora skattesänkningar och kan när som helst bli sjuka och arbetslösa. Ni har skapat ett nytt utanförskap, Anders Borg. Arbetslösheten är inte lägre, utan den är högre. Långtidsarbetslösheten är förfärande. Många människor i vårt land har åkt ut ur sjukförsäkringen och in i försörjningsstödet och en del har hamnat någonstans däremellan. Det är effekten av er misslyckade politik. Den tänker vi fortsätta att debattera här i kammaren ända tills vårt land välförtjänt får en annan politik. (Applåder)

Anf. 34 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Sverige är ett fint land. Vi har byggt en välfärdsmodell som vi kombinerar med hög tillväxt, omställning och dynamik på ett sätt som man diskuterar internationellt och i andra länder. Vi har lyckats kombinera tillväxt och sammanhållning. Det har vi lyckats med därför att vi har haft en arbetslinje, därför att vi har haft en öppenhet mot omvärlden, därför att vi har haft en tilltro till utbildning, därför att vi har haft starka företag och därför att vi har byggt en ekonomi där vi också värnar om dem som inte har haft de bästa förutsättningarna. Det är alldeles uppenbart när vi blickar över de senaste åren att detta har varit en tydlig del av den bild man har haft av Sverige i omvärlden och hur vi står oss i förhållande till omvärlden. Vi har högre tillväxt än EU, USA och de flesta andra länder och starkare sysselsättningsökning och bibehållen sammanhållning när krisen har slitit och dragit i samhället. Det här är viktiga argument för varför den samhällsmodell som vi tror på är bra. Det är den samhällsmodell som Socialdemokraterna vill dra tillbaka till det bidragssamhälle med det utanförskap och den stagnation i privat sektor som vi har upplevt och där tjänstesektorn pressas tillbaka med höjda skatter och pålagor som gör att jobben flyttar från Sverige. Här har vi en skiljelinje i svensk politik. Vad är viktigt? Att människor har arbete eller att vi belastar alla som sätter sig i bilen och åker till jobbet för att använda resurserna till att bygga ut bidragssamhället? Skiljelinjen är uppenbar och tydlig. Vi står för arbetslinjen, och Socialdemokraterna är och förblir det främsta bidragspartiet i Sverige.

den 21 december

Interpellation

2011/12:182 Utrikes födda och jobben

av Peter Persson (S)

till finansminister Anders Borg (M)

I valen 2006 och 2010 fick de borgerliga partierna folkets förtroende i val att bilda regering. Det främsta vallöftet var då att minska ”utanförskapet”, det vill säga antalet personer som inte befinner sig i arbete. Räknat över hela arbetskraften så minskar nu utanförskapet igen efter att ha ökat under 2009 och 2010. Den ekonomiska oron kommer att innebära att den börjar öka igen.

Redan nu ser vi dock att flera personer kommit att fastna i långvarigt utanförskap till följd av regeringens politik. Det rör sig om utförsäkrade, personer i fas 3 och inte minst om de många nyanlända invandrare som får allt svårare att komma in på arbetsmarknaden.

När tidningen Dagens Nyheter bad Arbetsförmedlingen räkna på andelen utrikes födda bland de arbetslösa visade det sig att den andelen har ökat med 13,3 procentenheter mellan januari 2005 då den var 22,2 procent till oktober 2011 då den var 35,5 procent. Enligt en undersökning av 18 industriländer gjord av OECD är gapet mellan sysselsättningsgrad för inrikes och utrikes födda störst i Sverige. Om invandrare skulle kunna få arbete i samma grad som inrikes födda så skulle vinsten för de offentliga finanserna vara 34 miljarder kronor.

Mot bakgrund av detta tydliga misslyckande, vilka åtgärder för verklig politik som bryter det nya utanförskap som regeringens politik lett till avser finansministern att vidta?