USA som rättsstat och frågan om the Cuban Five

Herr talman! Torbjörn Björlund har frågat mig om jag avser att ta upp frågan om, enligt Björlunds ord, USA:s rättsövergrepp i allmänhet och övergreppen mot "the Cuban Five" i synnerhet vid något tillfälle med någon representant för USA. Torbjörn Björlund frågar också varför jag, enligt Björlund, är så rädd för att kritisera USA när det i andra fall är lättare. Svaret på den första frågan är nej. Svaret på den andra frågan är att Torbjörn Björlund och jag verkar ha olika syn på USA som rättsstat. USA:s rättssystem är, till skillnad från exempelvis det kubanska, väl utvecklat. Den amerikanska författningen ger ett omfattande skydd åt grundläggande fri- och rättigheter, inklusive de mänskliga rättigheterna. En kombination av statliga institutioner, självständiga domstolar, enskilda organisationer och fria medier försvarar alla individers rättigheter. Därmed finns goda grundförutsättningar för rättvisa rättegångar i USA.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret, även om det som vanligt är ett icke-svar. Det är inte ett svar på mina frågor, utan det är ett svar som tar andra utgångspunkter. Jag anser, precis som vid en tidigare debatt i samma ämne, att det inte är riktigt seriöst. Det som dock är bra är att man av ett icke-svar kan läsa ut olika synpunkter och meningar, vilket kan användas i fortsatta debatter och kanske även i medierna. Svaret innehåller många vackra ord, särskilt vad gäller den andra frågan. Att svaret på första frågan skulle bli nej utgick jag från. Så var det förra gången också, och jag tror inte att Carl Bildt har ändrat på sig på den punkten. Det andra svaret är dock intressant. Carl Bildt uttalar som sagt en massa vackra ord, men det finns inget konkret. Beskrivningen av konstitution, eller grundlagar, skulle kunna gälla nästan vilket land som helst. I dag kritiseras ett antal länder av Carl Bildt för bristande demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, folkrätt och så vidare - men aldrig USA. Detta är mycket tydligt. Exemplet "the Cuban Five" är intressant. Det är ett fall som utvecklas hela tiden och där fler och fler ansluter sig till protesterna mot hur man har behandlat dessa fem fångar. Verkligheten både inom och utanför USA ser annorlunda ut än den Carl Bildt beskriver. USA:s övervakning togs upp i gårdagens nyhetssändningar, och alltmer avslöjas om vad USA gör och hur USA gör det. Följer USA folkrätt och internationell rätt? Det är rejält ifrågasatt. Dessutom har frågan om Sveriges roll tillkommit, vilket är mycket besvärande. Jag har dock inte sett något svar eller någon kommentar från utrikesministern, och jag utgår från att det inte heller kommer. När det gäller "the Cuban Five" finns det både FN-rapporter och Amnestyrapporter om hur det har gått till. Det är bra redogörelser och svidande kritik mot USA:s sätt att hantera detta rättsfall. Med det perspektiv vi har i dag bli det ännu viktigare att titta på hur det ser ut i USA när de hanterar sin egen rättssituation och utanför USA när de hanterar andra länder. Det hänger ihop, och det måste komma fram. Denna regering har precis som den förra en förkärlek för att lägga ut dimridåer. I svaret hänvisar utrikesministern till att Kuba inte har demokrati. Det må så vara. Jag ställer dock aldrig den frågan, utan mina frågor handlar om USA:s agerande. Ministern försöker dock lägga ut en dimridå med andra länder, och Kuba är ett tacksamt exempel eftersom landet har varit slagpåse i många år. Kuba har visserligen långt till demokrati, men det ingår inte i exemplet eller frågan och är därför onödigt att ta med. Jag har varit inne på Utrikesdepartementets hemsida och tittat på vilka länder utrikesministern uttalar sig om. Det är många länder och många situationer. Just nu handlar det om Ukraina. Där finns rättsfallet med Julija Tymosjenko som Utrikesdepartementet i en skrivelse har lyft upp som ett problem för Ukrainas inträde i EU. Varför går det att yttra sig i sådana specifika rättsfall när det gäller Ukraina men inte när det gäller USA? Jag hoppas att jag kan få något slags svar på denna fråga, även om jag inte räknar med det.

Herr talman! Jag kunde inledningsvis ha sagt att vi ibland kritiserar USA på detta område, framför allt när det gäller användningen av dödsstraff där vi har en fundamentalt annorlunda inställning. Utan att gå in närmare på det konkreta fallet kan jag dock konstatera att detta fall har gått igenom alla instanser i det amerikanska rättssystemet och varit föremål för betydande behandling av det amerikanska rättssystemet på alla nivåer. Det handlar om fem personer som har agerat på den kubanska säkerhetstjänstens uppdrag och blivit dömda, bland annat för spioneri. Såvitt jag förstår och utan att ta ställning till frågan i övrigt har de inte heller förnekat att de genomförde dessa uppdrag. Vi har inte haft anledning att ta upp detta med USA över huvud taget, och det finns heller ingen anledning att göra det. Vi tar dock självklart upp dödsstraff med USA och andra länder. Torbjörn Björlund tar upp alla möjliga andra saker, men jag lägger dem åt sidan. Vad gäller fallet Julija Tymosjenko har det knappt gått genom något rättssystem värt namnet. Här är det de facto en oppositionsledare som har satts i fängelse, och det är vi, för att uttrycka saken försiktigt, rätt skeptiska till.

Herr talman! Jag kan konstatera att det återigen blir en märklig debatt. Det finns inte riktigt samma tendens till nonchalans och arrogans i den här debatten som förra gången, men det finns ändå ett undvikande. Det finns ett undvikande svar i detta - att man inte vågar. Jag tolkar det så. Om man tittar på USA:s rättssystem och jämför det med andra länders ser man att dödsstraffet har varit kritiserat. Men vad som har hänt i övrigt går att jämföra. I detta fall, med de fem kubanska män som sitter i fängelse, har det varit ett uppenbart och klart rättsövergrepp enligt Amnestyrapporten, FN-rapporten och alla andra bedömare som finns utanför landet och inom USA. Detta är fem män som är oskyldiga till spioneri. De har begått ett brott genom att ta sig in i landet, men de har inte spionerat. Jag redogjorde förra gången för turerna i rättegången. För det första förlades den till fel plats, enligt många. I Miami finns det många exilkubaner som ägnar sig åt terrorism som inte beivras av USA. De här männen gick in för att avslöja detta och fängslades i stället. Redan det är en sak som är anmärkningsvärd. För det andra finns det många vittnesmål i rättegången om att det inte handlar om spioneri över huvud taget. Allt som har presenterats av de fem kubanerna har varit öppna uppgifter, som har kunnat ses av USA:s rättssystem självt. Ändå sätter man dem i fängelse för spioneri. Det som är bra med detta rättsfall, i alla fall från min synvinkel, är att det är öppet, tydligt och klart att det är ett rättsövergrepp. Sådant måste man kunna reagera på. Man skyfflar det inte under mattan. Det är det som är kärnan i det här: Varför kan man reagera på andra länders rättsövergrepp mot egna medborgare, men inte mot USA:s? Det kommer ingenting sådant. Det är detta som jag menar är den springande punkten i min interpellation: Varför har vi en utrikesminister och en regering som har skygglappar, och till och med öronproppar, i vissa sammanhang men inte i andra? Varför är det så lätt att kritisera vissa länder men inte USA? Vad är det som är så speciellt med USA för den här regeringen? Man kan spekulera i det. Många tycker olika saker och tycker sig se olika saker. Jag skulle vilja ha ett svar från Carl Bildt. Varför är det så svårt att kritisera USA för de rättsövergrepp man gör? I detta fall, när det gäller USA specifikt, växer protesterna mot USA över hela världen. Det gäller deras massövervakning över i princip hela världen, olika statschefer och även vanliga medborgare som vi - halvvanliga i alla fall. Det innebär att detta "Cuban Five"-fall också uppmärksammas ännu mer. Det finns i dag en rörelse för att lyfta frågan om detta rättsövergrepp över hela världen. Det kommer att hållas konferenser, och allt fler ansluter sig. Även så kallade kändisar kommer med i rörelsen för att lyfta upp detta uppenbara rättsövergrepp av USA:s rättssystem. Det blir både symboliskt och viktigt i andra sammanhang att lyfta upp detta, att kommentera det och att tycka någonting om det. Det är nu 15 år sedan, och det handlar om fem män. En har avtjänat sitt straff. Men en av dem är dömd till två livstider plus 15 år. Det är ett slags dödsstraff i sig. Det är en detalj i det hela att ni inte kritiserar den biten, men den är viktig. Jag tror att det är detta som är det problematiska för regeringen och för utrikesministern. När protesterna mot USA:s sätt att hantera både sitt eget och andra länders rättssystem ökar och det inte kommer någon kommentar till detta från utrikesministern - vad händer då? Det blir spekulationer. Man börjar fundera på vad det är som är så svårt med att lyfta upp de här sakerna. Det måste finnas något slags orsak till att man väljer att inte göra det. Det är det som frågan egentligen handlar om. Varför kan man inte reagera på saker som görs av USA?

Herr talman! Svaret på Torbjörn Björlunds fråga är mycket enkelt. Anledningen är sakfrågan. Detta är ett land med ett i allt väsentligt fungerande rättsväsen där detta fall har varit uppe till prövning i åtskilliga instanser. Till och med USA:s högsta domstol har prövat om det finns anledning att ta upp fallet till förnyad prövning, och svaret har varit nej. Normalt tar vi inte upp sådana fall. Det finns ingen anledning till det, och så är det. Sedan tar Torbjörn Björlund upp en förfärlig mängd andra saker som har att göra med hans grundläggande inställning till USA, och jag lämnar detta vid sidan om. Det leder till misstanken om att han bara är ute efter USA i största allmänhet i och med att han blandar in allt möjligt. Jag vill begränsa debatten till denna sakfråga, och där har jag svarat för andra gången. Vi kan notera att detta är vår andra interpellationsdebatt i just detta ämne.

Herr talman! Jag konstaterar att detta i princip är meningslöst - jag ska inte säga helt meningslöst, för någonstans finns det anledning att debattera. Men när man inte får en konkret debatt i frågorna blir det om inte frustrerande så ändå lite märkligt. Det blir en konstig debatt. Utrikesministern undviker fullständigt de frågor som är kärnan och som finns uppe på bordet i många andra sammanhang och som handlar om USA. I dag har jag ett gult band på mig. Den rörelse som nu pågår för de fem kubanska fångarna har valt denna symbol. Det är en amerikansk symbol. Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree är den mest kända sången av alla. Detta har man valt därför att man i denna sång också beskriver vad som händer med familjemedlemmarna till de män som sitter oskyldigt dömda. Detta drabbar inte bara rättssystemet. Det drabbar familjerna till de fem männen. De orättvisa domarna drabbar människor. Dessa människor lider. Man måste tänka på dem också. Det handlar om medmänsklighet, och det handlar om mänskliga rättigheter. Man måste tänka på vad konsekvenserna blir av att man inte agerar när orättvisa domar har fällts och man inte ser det. Det finns många människor som reagerar på det mänskliga i att sitta inspärrad oskyldigt dömd. Det finns det säkert kring Julia Tymosjenko också, om det nu är så i hennes fall; men så är det säkert. Det finns ingen anledning. Dessa människor finns med i det här sammanhanget också, och dem måste vi också lyssna på. Denna medmänsklighet i uttalandet från regeringen eftersöker jag också - att man verkligen ser vad mänskliga rättigheter i grunden innebär för människor runt om i världen. Jag lämnar nu över mitt gula band till utrikesministern, och jag hoppas att han tar emot det. Han får väl sätta det någonstans så att han blir påmind om situationen. Vi får se om det blir fler interpellationsdebatter som den här. Det kanske det inte blir, utan det blir andra saker. Men det kanske behövs en påminnelse.

Herr talman! Jag lägger sakfrågan åt sidan. Jag undrade vad det var som Torbjörn Björlund hade. Jag var inte medveten om detta. Normalt sett innebär det gula ett stöd för de svenska soldaterna i Afghanistan, så jag undrade vad som hade inträffat plötsligt. Det delas ut många gula band, och det är många som vill bära dem för att stödja den svenska insatsen i Afghanistan. I den meningen har jag burit samma band - lite mindre, men med i grunden exakt samma färger. Och det tänker jag fortsätta att göra.