Svenska höghastighetsbanor

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 8 juni 2010

Interpellation: Svenska höghastighetsbanor

den 21 maj

Interpellation

2009/10:471 Svenska höghastighetsbanor

av Lena Hallengren (s)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

Det står sedan en tid tillbaka klart att regeringen har lagt planerna på svenska höghastighetsbanor på is. I den lista över väg- och järnvägsinvesteringar som regeringen vill genomföra fram till år 2021 finns inte ett enda höghastighetsprojekt med.

De är tydligt att de borgerliga regeringspartierna länge varit djupt splittrade i denna avgörande framtidsfråga, men att Moderaterna nu triumferat. Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna har samtliga ställt sig positiva. Moderaterna däremot, inte minst anförda av finansminister Anders Borg, har flera gånger uttryckt sitt starka motstånd mot svenska höghastighetsbanor. I en intervju publicerad i Sydsvenskan den 9 november 2007 sade finansministern: En investering i väg är fyra–fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar. Knappt ett halvår senare, den 3 mars 2008, deklarerade finansministern i en intervju med Borås Tidning att han säger nej till höghastighetsbanor.

Inte mindre än tre utredningar om svenska höghastighetsbanor har genomförts under innevarade mandatperiod. I mars 2008 fick Banverket i uppdrag att genomföra fördjupade analyser av de marknadsmässiga och samhällsekonomiska förutsättningarna för svenska höghastighetsbanor. Ett halvår senare presenterade den så kallade Industrigruppen med bland andra de statliga bolagen SJ och Jernhusen rapporten Nya tåg i Sverige – en affärsmässig analys. Under senhösten 2008 lät regeringen utreda höghastighetsfrågan på nytt. Utredaren Gunnar Malm presenterade sitt betänkande i september 2009, ett betänkande som fick lovord av statsrådet Torstensson. Och som om dessa tre utredningar inte skulle vara nog har regeringen tydligt deklarerat att man avser att genomföra ytterligare en utredning – i så fall den fjärde inom loppet av två år. För en yttre betraktare framstår det alltså som uppenbart att regeringen försöker hantera en uppenbar inre konflikt genom att begrava frågan i en räcka med utredningar.

Mina frågor till statsrådet är mot bakgrund av ovanstående följande:

Vilka aspekter som inte hanteras i den ordinarie planeringsordningen (förstudier, järnvägsutredningar, järnvägsplaner och kommunala detaljplaner) anser statsrådet inte har belysts i de tre utredningar om svenska höghastighetsbanor som genomförts de senaste två åren?

Vilka andra åtgärder, utöver ytterligare utredningar, avser statsrådet att vidta för att förverkliga Ostlänken och Göteborg–Borås, de två sträckor som höghastighetsutredaren Gunnar Malm föreslog som lämpliga första etapper av ett framtida höghastighetsnät?

Delar statsrådet finansministerns uppfattning att Sverige överinvesterat i järnvägen och vilket empiriskt underlag åberopar i så fall statsrådet till stöd för detta påstående?