Svensk stridsstyrka år 2011 och år 2014

Herr talman! Åsa Lindestam har frågat mig om jag avser att verka för att Sverige sätter upp en stridsgrupp även år 2011 och år 2014 och huruvida det är min avsikt att Sverige ska vara en ledande nation för båda dessa styrkor. Den nordiska stridsgrupp som nu står i beredskap ska kunna användas som ett krishanteringsinstrument av EU. Styrkan har mycket god förmåga att lösa de uppgifter som kan komma att ställas. Det är regeringens uppfattning att Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet och vara pådrivande i utvecklingen av unionen som utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. Sveriges målsättning är att bidra aktivt till utvecklingen av EU:s förmåga att genomföra insatser till stöd för internationell fred och säkerhet inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Som regeringen meddelat riksdagen i skrivelse 2007/08:5 har vi därför till EU anmält vår avsikt att ställa upp i en ny beredskapsperiod första halvåret 2011. Sverige avser att vara ledande nation, och även denna gång avser Estland, Finland, Irland och Norge att delta i stridsgruppen. Vår beredskapstid under år 2008 har gett oss många erfarenheter vilka kommer att tas om hand för att ytterligare utveckla vår internationella förmåga i framtiden. Vårt deltagande i stridsgruppen har bidragit positivt till den pågående omställningen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Ett utvärderingsarbete kommer att genomföras såväl nationellt som med de övriga deltagande länderna i NBG 08, i syfte att samla erfarenheter och använda dem i verksamheten. De erfarenheter som nu dras ska bidra till att ytterligare utveckla stridsgruppen till kommande beredskapsperiod år 2011. Åsa Lindestam frågar om jag avser att verka för att Sverige ska sätta upp en stridsgrupp även år 2014 och om jag i så fall avser att verka för att Sverige ska vara ledande nation för denna också. För mig är det naturligt att Sverige även efter år 2011 ska bidra till EU:s snabbinsatsförmåga inklusive EU:s stridsgrupper. När och i vilka former detta ska ske har vi ännu inte utrett, varför något konkret förslag om en nordisk stridsgrupp även år 2014 inte föreligger för tillfället. Regeringen har fortlöpande informerat riksdagen om arbetet med såväl den nordiska stridsgruppen år 2008 som den för år 2011 och kommer även fortsättningsvis fortlöpande att hålla riksdagen informerad om arbetet.

Herr talman! Man kan nästan säga: Äntligen får vi resonera om det här! Orsaken till att jag skrev denna interpellation var att jag läste en debattartikel i tidningen. Det var Allan Widman från Folkpartiet som hade skrivit den. Han insinuerade att vi skulle ha en styrka både 2011 och 2014, vilket gjorde mig lite förvånad. Jag var tvungen att ta reda på vad som egentligen föreligger. Jag är tacksam för svaret. Det var mycket bra att få ett svar. Jag har suttit på min kammare och räknat hur många vi har i våra utlandsmissioner just nu. Vad gäller Tchad har vi 200 personer, killar och tjejer. Förmodligen blir det en utökning med 20 till. Det är ett förslag i alla fall. Jag hade trott på en reducering där, men så är det inte. I Kosovo har vi drygt 300. I Afghanistan har vi strax under 400. Lägger vi ihop det här har vi alltså 900 soldater ute på olika ställen. Sedan har vi några småmissioner också. Fördubblad förmåga har vi precis slutdebatterat i försvarsutskottet. Det ärendet är på väg hit upp i kammaren för beslut. Fördubblad förmåga? Det var då jag studsade på Battlegroup. Är det antalet huvuden vi pratar om? Det hoppas jag inte. Eller är det materialet, kunskapen eller forskningen? Vad är fördubblad förmåga i förhållande till det vi redan har? Är det dubbelt så många i de missioner vi har, eller är det dubbelt så många runt Battlegroup? Det här skapar lite bekymmer i huvudet på mig. Jag har precis läst anteckningar från Gaercmötet, som försvarsministern har varit på. Jag ser där att det fortfarande saknas force protection . Det saknas taktisk flygtransport. Det saknas en strategisk reserv. Vi vet sedan tidigare också att det saknas helikoptrar, logistik och Medevac. Det är en hel del saker. Men vad är det då som gör att vi inte kan använda Battlegroup, som står i beredskap? Det är inte första gången den står i beredskap. Det har varje grupp fått göra. Ingen har ryckt ut än. Varför blir det inte det skarpa läge där vi kan trycka på knappen och säga: Nu är det dags att åka! Är det något fel? Kanske det är så att de är för tungt utrustade och därför inte användbara? Jag trodde att vi skulle använda dem i Tchad innan vi satte in den styrka vi satte in. Men någonting hände. Det kanske är att de är för tunga. Eller är det så att de inte är efterfrågade alls? Och varför ska vi då sätta upp en till styrka 2011, förmodligen av samma storlek som den vi redan har? Jag tycker att det här är frågor vi måste fundera över. Från början sade vi att det skulle vara 1 500 personer i varje battlegroup . Nu är vi uppe i nästan det dubbla, 2 850. Det är otroligt många fler. Men fortfarande är detta inte användbart. Det är tio dagars beredskap. De kostar jättemycket pengar, och dessutom vet jag, eftersom jag har pratat med dem några gånger, att de vill ut och göra nytta. Vad är det som gör att de inte kan? Ändå ska vi sätta upp en till, och kanske ytterligare en. Vad är det som försvarsministern i så fall tänker förändra? Går det att göra någonting så att de också kan komma till nytta? Det skulle jag vilja veta.

Herr talman! Först vill jag bara säga att jag tycker att det är härligt frigörande att få en försvarsdebatt som handlar om riktiga försvarsfrågor. För det vill jag rikta ett tack till Åsa. Det är inte regionalpolitik eller spel, utan riktiga försvarsfrågor som spelar roll på riktigt. Låt mig börja med den fördubblade förmågan. Till att börja med fördubblar vi finansieringen över tre år för de internationella insatserna. Vi går från 1 ½ till 3 miljarder för att backa upp den politiska ambition vi har. Det är nödvändigt. Precis som Åsa antydde är det så att antalet huvuden är en del i en fördubblad förmåga. Det är ett sätt att mäta det på. Men det finns mycket mer. Det handlar om att kunna lösa uppgiften på plats. Det handlar om att kunna tillföra förmågor som saknas i olika internationella insatser. Där har vi några saker där vi kan och bör göra mer. Jag brukar alltid försöka lyfta fram vikten av ambulanshelikoptrar, Medevachelikoptrar, till Afghanistan till exempel, dels för att öka effekten av det bidrag vi har, dels för att det är en viktig moralisk fråga gentemot dem vi sänder dit. Det är en väldigt dyr verksamhet. Men den är väldigt viktig. Det är ett exempel på en sak som jag gärna vill föra in i det här med fördubblad förmåga. Vi ska kunna göra fler saker på ett bättre sätt. Det är inte bara antalet huvuden. Men det är en viktig aspekt. Det andra som Åsa tar upp är den begynnande diskussion som sker i EU gällande Battlegroup. Det är alldeles korrekt konstaterat: Ingen battlegroup i EU har hittills använts. Det sätts upp två per halvår. Anledningen till att vi bygger en snabbinsatsförmåga som med tio dagars varsel ska kunna åka i stort sett vart som helst i världen och gripa in på alla olika konfliktnivåer är lärdomarna bland annat från Rwanda och andra situationer där västvärlden inte har haft kapacitet, för den delen inte heller alltid vilja, och inte kunnat göra något när vi alla har sett att det funnits ett skriande behov. Vi ska aldrig hamna där igen. Det har varit alldeles rätt att bygga förmågan. Nu ser vi att det finns olika bromsande faktorer för användningen. En sådan kan vara politisk vilja. Det börjar med ett FN-mandat för en insats. Det handlar om att EU sedan ska välja att göra det till en battlegroup -process. Man ska sedan välja battlegroup . Sedan går bollen över till lead nation , det land som har huvudansvaret. Sedan ska man resonera med de andra länderna för att sedan komma i väg. Då har det funnits vissa stoppbollar i processen. Jag tog själv upp det här på ministermötet alldeles nyligen. Det handlar om den politiska viljan. Det kan vara så att vissa länder vill att en insats ska ske, medan andra inte vill delta i den. Det kan vara så att man står ansvarig för en kommande battlegroup och inser att om man går in i den första fyra- till sexmånadersinsatsen måste den följas av en andra och kanske en tredje. Då ser man det mer som ett långsiktigt commitment som påverkar en själv. Den gemensamfinansieringsmekanism som skapades för att möjliggöra användningen av BG kan också kanske ha kommit att bli dämpande för viljan till användning, eftersom den innebär att även länder som är lite tveksamma till en insats är med och finansierar den. Jag tror inte att det är själva konceptet för battlegroups som är fel. Den nordiska stridsgruppen är nämligen skalbar. Den har 2 850 personer i sin stora omfattning - alldeles korrekt - varav 2 350 svenskar. Men den är också skalbar efter uppgift. Jag tror inte att det i första hand är det. Det handlar om att vi måste få en diskussion i EU om villkoren för användning. Vad är det som är tillbakahållande i dag? Varför är det så viktigt att vi har denna snabbinsatsförmåga? Olika länder har valt att bygga stridsgrupperna på olika sätt. Storbritannien formar sin BG utifrån hemkommande rotationer som har varit ute på insats. Sedan är de också nästa utgående rotation. Man har kanske inte samma tryck på användning som vi har haft. Nu ska vi utvärdera erfarenheterna av 2008 och också se hur andra länder har gjort, för att bygga en ännu bättre battlegroup nästa gång.

Herr talman! Det var verkligen ett intressant svar! Det är många saker vi måste förhålla oss till, sätta oss in i och utvärdera, som försvarsministern säger. Vi går in på det här med att vara ledande nation. Det är också en väldigt intressant fråga. Jag lärde mig alldeles nyss ett nytt ord: gemensamfinansieringsprocess. Det var långt! Jag ska räkna bokstäverna sedan. Jag tror att det kan handla om det. Förmodligen måste man titta väldigt noga på det här, så att det känns att det inte är det som bromsar. Men finansen för det här kostar i dag för Sverige. Vi ska fundera över om detta är det rätta sättet. 1 500 skulle det vara. 2 850 har vi på plats i dag. Av dem är 2 350 personer svenskar. Det är alltså drygt 80 procent som är svenskar. Det är en väldigt stor del av detta. Vi är tacksamma för de länder som är med, men de lämnar väldigt små bidrag. Det måste vi nog ändra på. Det blir en dyr sak för Sverige att stå som leading nation varje gång om det ska ramla på i samma takt som hittills. Beredskapen betyder att vi betalar för de 80 procenten och att de andra länderna betalar för sina, och därför kostar det mycket. Fortfarande handlar det om skarpt läge. Vi hade skarpt läge i Tchad som kunde ha gjort att kanske inte Nordic Battlegroup skulle ut, men en av de två som står i beredskap borde ha åkt innan styrkan var på plats. Det är precis den arbetsuppgift som man skulle ha gjort. Det handlar om att resa ut och kanske vara där i tre månader och sedan dra sig tillbaka. Exakt så formuleras det. Varför var den inte där? Varför efterfrågas inte just den? Jag går tillbaka till frågan om finansieringen. Jag läste i tidningen häromdagen att 750 man är uppsagda från styrkan som står i beredskap. Det är jätteförvånande. Hur ska vi då förhålla oss om vi ska sätta upp en styrka och vara leading nation igen? Det kostar att säga upp, och det kostar också att ha dem i beredskap. Om vi inte har råd nu, hur ska vi då kunna ha råd sedan? Det oroar mig fruktansvärt. Jag tror att styrkan är bra. Men den är för tungt utrustad just nu. Det är andra saker som efterfrågas, som lätt förflyttning och sådana saker och personer på marken. Det är det absolut viktigaste. Där måste vi göra någonting. Vad gör vi med de 750 män och också kvinnor som är uppsagda? De har stått i beredskap men får alltså gå hem. De har varit oss behjälpliga under hela halvåret. Nu kommer de med den kunskap de har fått att gå hem. Det är förskräckande. Vi har nyligen varit på resa med försvarsutskottet i andra länder. De har tackat oss för att vi har haft Nordic Battlegroup. Den har varit bra. Man har tittat på den och ser att det finns väldigt mycket kunskap där, och sedan avpolletterar vi dessa människor. Det är inte rätt sätt. Det kanske beror på att den var fel från början. Det måste vi göra någonting åt. Det handlar om politisk vilja. Det ska bara ske oavsett finansiering. I detta anförande instämde Peter Jeppsson (s).

Herr talman! Solidaritet kostar - så är det. De internationella förberedelserna för dem är dyra, men de är väl motiverade. Det är de därför att det är moraliskt rätt att sprida fred, säkerhet och mänskliga rättigheter i världen. Men det är också bra för oss själva. Det håller hoten borta. Vi vet av egna erfarenheter att när länder faller sönder kommer hoten hit så småningom om vi inte hjälper till att lösa dem där. Den nordiska stridsgruppen är förmodligen den hittills bästa stridsgrupp som har satts upp i EU. Vi får väldigt mycket erkännande för detta. Det gläder mig att Åsa också markerar och i riksdagen visar dem som deltar vilken uppskattning vi känner för kvaliteten i deras arbete och insatser. Jag kanske får vara så fräck att jag hänvisar Åsa Lindestam till en artikel jag skrev i GP förra veckan som handlar om synen på framtiden för BG inte minst år 2011. Det kommer att ske ett arbete med att bland annat kalibrera storleken på den kommande BG:n. Varför blev det inte Tchad? Förutom de saker jag nämnde tidigare i diskussionen kan jag nämna att det är en snabbinsatsförmåga. Det bedömdes att det i Tchadfallet fanns tid för styrkegenerering. Nu kom den av helt andra skäl att dra ut på tiden ett halvår. Det var ganska få av medlemmarna i EU, i själva verket bara hälften, som ville delta i Tchad. Då är det viktigt att den som går in snabbt inte blir hängande. Man bedömer att BG:n skulle ha kunnat verka i Tchad i fyra-sex månader och förmodligen i fyra. Det är ändå kortare tid än vad styrkegenerering i stort tog. Det andra som det nu har varit en diskussion om är huruvida man skulle ha BG:n som strategisk reserv i Tchadinsatsen. Problemet då är att man låser upp en snabbinsatsförmåga som inte längre kan göra en snabb insats någon annanstans förrän den är upplåst som reserv. Det har också avförts. Gällande nästa sak som Åsa tog upp här står NBG i beredskap till halvårsskiftet. Den ska kunna gå in till och med halvårsskiftet. Det är en utbredd missuppfattning som jag har noterat i den svenska debatten att om den inte gick ut i början på perioden så går den inte ut. Den kan gå in i juni och sedan vara ute i fyra-sex månader. Det är vårt krav från politikens sida att det ska vara så. Det är den uppgift man har att förvalta. I det generella tror jag att Åsa Lindestam har rätt när hon pekar på lättmek som en framtida utveckling och efterfrågan om man så vill i internationella insatser. Kring det tror jag att vi behöver ha en mer långsiktig diskussion med anledning av den kommande inriktningspropositionen om hur Sveriges försvar ska se ut och utvecklas. Nästa fråga som Åsa tar upp är höggradigt relevant. Vad gör vi nu med de killar och tjejer som har tränat, utbildat sig, förberett sig och varit i beredskap? Svaret är att de i så stor utsträckning som bara är möjligt ska tas till vara i andra utgående rotationer för pågående internationella insatser. Det gäller till exempel Kosovo, Afghanistan och så vidare. Det handlar om välutbildade och väldigt duktiga personer. Jag vill också skjuta in att NBG har byggt stolthet, framtidstro och motivation i omställningen av vårt eget försvar. Det finns mycket erfarenheter att dra där för framtiden. Det är viktigt för hela försvaret och för förnyelsen av försvaret i stort. Det gäller inte bara i Sverige. Det är samma utveckling i ett antal europeiska länder. Stridsgruppskonceptet har bidragit till en allmän modernisering och förnyelse. Vi måste också kontinuerligt fundera på hur vi balanserar snabbinsatsförmåga inom EU mot förmåga till mer långsiktiga insatser på plats. Där har vi som bekant haft problem inom EU med styrkegenereringen. Det kostar stora summor att ha resurser som står i snabb beredskap. Men det finns också särskilda skäl. Jag tror att vi alla skulle inse det väldigt snabbt om det kom ett nytt Rwanda och vi skulle behöva använda en snabbinsatskapacitet för att hindra oacceptabla humanitära situationer.

Herr talman! Jag tror inte bara att det handlar om Rwanda. Jag var nere i Kosovo strax innan det brakade loss där år 2004. Det finns säkert många ställen där man kan använda en sådan styrka. Jag är mycket medveten om styrkegenereringen. Jag tror att det vid det här laget har skett fem gånger och att man fortfarande inte har full styrka i Tchad. Trots det måste vi fundera över hur vi ska bemanna vår battlegroup och de saker som vi har lovat. Samtidigt finns det i detta ett bekymmer för att vi på hemmaplan dränerar de tjänster som vi har på regementen där vi ska utbilda våra värnpliktiga. De har inte heller varit fullt besatta. Det här är någonting som ska planeras mer noggrant i framtiden, anser jag. Om man nu tar så många personer och sätter i en battlegroup och skickar i väg dem måste man också fylla på från andra hållet. Här är vi på väg att nedrusta, har jag förstått. Jag talade om leading nation , ledande nation. Är det Sverige som alltid ska stå för de delarna? Jag funderar på om det måste vara så. Är man leading nation måste man alltså täcka upp med saker där man inte får andra länder att ställa upp. Då kostar det väldigt mycket. Jag tror att också andra länder skulle kunna må gott av att ta den delen. Jag tycker som socialdemokrat att vi ska vara pådrivande. Vi ska driva dessa frågor väldigt hårt. Jag vet att vi gör nytta därute. Jag vet att många som tar emot oss ser att det är rejäla människor som också har ett civilt liv med sig ned dit de åker. De kan göra väldigt goda saker, och det är viktigt. Just de som nu står redo borde vara ute. Det vore bra om de kunde åka till Kosovo och till Afghanistan. Jag skulle också vilja slänga in en sista fråga: Vem är det som fattar beslutet att sätta in Battlegroup när det väl är dags?

Herr talman! Åsa Lindestam ställer frågan: Är det alltid så att Sverige ska vara leading nation ? Jag tycker att vi ska ha den ambitionen åtminstone för år 2011. Det är vad vi nu hanterar. Sedan är bemanningen alltid en dialog med de andra deltagande länderna. Det är inget givet i utfallet och hur det kommer att se ut. Just nu har vi börjat få in underlag från Försvarsmakten om olika tänkbara alternativ för BG:n för år 2011. Det finns olika alternativ på storlek hur många Sverige ska delta med. Jag vill gärna vara med i EU och med kollegerna fortsätta att diskutera just detta om användbarheten av BG:n. Jag tror att själva konceptet är gott. Det är inte där diskussionen nu finns. Det handlar om de andra sakerna vi har talat om i den här debatten. Det är politisk vilja och gemensam finansiering. Finns det oförutsedda saker som håller tillbaka användningen? Blev det så att den gemensamma finansieringen som var tänkt att möjliggöra användningen i stället kom att bromsa användningen? Det måste vi fortsätta att tala om. Det är också viktigt att konstatera att redan existensen av EU:s snabbinsatsförmåga bidrar till att den inte behöver användas. EU får möjlighet att på ett annat sätt ha makt bakom orden. Alla vet att om det behövs finns möjligheten för EU att med mycket kort varsel - i praktiken tio dagar - gå in och göra en substantiell insats i princip var som helst i världen. Det kan möjligen ge upphov till en eller annan extra tanke hos andra. Det adderar trovärdighet till den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Det vore alldeles fel att tro att BG och i synnerhet NBG inte har något värde även om de inte används. Det har de. De verkar avhållande. De höjer EU:s samlade trovärdighet. Om man ska göra någon form av bokslut har det haft stor betydelse för EU:s trovärdighet, för vår reformering av vårt eget försvar och för utbildningen av ett antal väldigt bra personer som nu också är tillgängliga för andra insatser.