Studiemedel vid sjuk- eller aktivitetsersättning

Fru talman! Helene Petersson i Stockaryd har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att den förändring av rätt till studiemedel som genomfördes den 1 januari 2007 inte ska få orimliga konsekvenser för personer med funktionshinder som har sjuk- eller aktivitetsersättning och som studerar vid folkhögskola. Våren 2006 beslutade riksdagen om vissa förändringar inom aktivitetsersättningen som syftade till att stimulera personer att återgå till arbete. Förändringarna innebär att en person kan ha sjuk- eller aktivitetsersättning vilande vid studier. Avsikten är att studier kan vara ett sätt att stimulera till och möjliggöra ett återvändande till arbetslivet. Samtidigt infördes en samordningsbestämmelse mellan studiemedelssystemet och sjuk- och aktivitetsersättningen. Bestämmelsen innebär att det inte är möjligt att under en och samma tidsperiod få både studiemedel och sjuk- eller aktivitetsersättning. Samordningsbestämmelser är principiellt viktiga för att samhällets trygghetssystem ska fungera väl. Dessa bestämmelser ska säkerställa att ersättningar från två olika trygghetssystem inte lämnas samtidigt för samma ändamål. Bestämmelserna är lika för alla och alltså inte riktade mot någon särskild grupp i samhället. Studiemedelssystemet är ett generellt system och är främst avsett att täcka den studerandes levnadsomkostnader under studietiden. Särskilda kostnader ska tillgodoses inom ramen för andra trygghetssystem, till exempel extra kostnader som personer med funktionshinder har i samband med studier och rehabilitering. Olika studerandes studiesociala situation kan variera och har allmänt sett länge varit eftersatt. Regeringen avser därför att se över de studerandes studiesociala förhållanden. Den nya samordningsbestämmelsen mellan studiemedelssystemet och sjuk- och aktivitetsersättningen har fått olyckliga konsekvenser för personer med funktionshinder som studerar vid bland annat folkhögskola. Dessa studerande har tidigare haft både studiemedlets bidragsdel och aktivitetsersättning. Enligt vad regeringen erfar kommer de personer som redan har beviljats studiemedel av Centrala studiestödsnämnden parallellt med aktivitetsersättning att få behålla studiemedlen under den tid de beviljats för. Någon försämring på kort sikt är det alltså inte frågan om. Hur statens stöd till dessa personer ska se ut på längre sikt är ett område som särskilt behöver uppmärksammas.

Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret. Situationen behöver, som utbildningsministern säger, ses över på lång sikt. Grunden till den uppkomna situationen för studerande som uppbär aktivitetsersättning har vi ett delat ansvar för. Den proposition som kom i våras avlämnades av vår regering. Den kom till riksdagen, men tyvärr passerade den utan vare sig debatt eller reservationer. Ingen tog egentligen notis om den eller reagerade över den. Det beklagar jag i dag. Grunden till förslaget om samordning är vi också överens om. Det är bra att ersättningar inte kan utgå från olika system samtidigt. Samordningsbestämmelsen är dock generell, vilket kan ha både för- och nackdelar. En nackdel ser vi tydligt i det fall som nu är uppe till debatt. Vi talar om en grupp funktionshindrade som valt att fullfölja eller komplettera sina studier. De får behålla sin aktivitetsersättning men får inte ta del av studiemedlets bidragsdel, vilket de fått tidigare. Vid första anblicken kan detta verka både rättvist och till och med fördelaktigt. De behöver ju inte ta studielån utan får behålla sin aktivitetsersättning och kan ändå studera. Det berör en liten, speciell grupp. I propositionen beräknas förslaget omfatta ungefär tusen personer som, om de väljer att låta aktivitetsersättningen vila och i stället tar studielån, förväntas ha lägre återbetalningsförmåga. Därmed kommer studielånet att avskrivas i högre grad än för andra som tar studielån. Jag tror inte att vi var riktigt medvetna om vilken grupp som drabbades och hur hårt förslaget slog mot dessa personer. Ministerns regering anser, antar jag, liksom den tidigare regeringen, att en återgång till arbetslivet ska stimuleras. Studier är en oerhört viktig del för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden, och studierna för denna grupp sker ofta på ett annat sätt än för ordinära utbildningar. Att läsa på folkhögskola tillgodoser denna grupps behov på ett sätt som en ordinarie utbildning har svårt att göra. Folkhögskolan har ett särskilt sätt att bedriva undervisning på. Den har större möjligheter att anpassa studierna till den enskilde eleven. Att studera på folkhögskola är inte bara en fråga om undervisning. Det är också ett liv, som en elev sade till mig när jag besökte Ädelfors folkhögskola för ett par veckor sedan. Det handlar dessutom om en grupp elever som av olika orsaker behöver extra tid på sig för att lära. Då känns det inte rätt att de inte ska få den möjligheten bara för att ekonomin inte räcker till. De kan heller inte jämföras med de grupper som i övrigt har tillgång till studiestödssystemet. Det är för den här gruppen svårare att få sommarjobb eller extrajobb på McDonalds på lördagar och söndagar. En generösare tillämpning av studiestödsreglerna under aktivitetsersättning kan öka möjligheterna till återgång avsevärt. I många fall innebär det ett inträde i arbetslivet för denna grupp människor. Som ministern säger i sitt svar är den mest akuta situationen undanröjd i och med att CSN meddelat de personer som redan fått studiestöd beviljat att de får behålla sina pengar. Nu har vi ett halvår på oss att lösa situationen. Hur tänker ministern ta tag i frågan? Är det ministerns mening att försöka få en bred lösning när det gäller de ekonomiska möjligheterna till studier för denna grupp?

Fru talman! Jag håller med Helene Petersson om att vi har ett delat ansvar. Jag blev varse denna fråga före jul när föräldrar till funktionshindrade ungdomar tog kontakt med mig och berättade om det besked de fått från CSN. Jag reagerade då och försökte skaffa mig en bild av situationen. Man kan använda begreppet delat ansvar också när det gäller de instanser i samhället som hanterar den här frågan. Förändringen våren 2006 lades fram av den dåvarande regeringens socialförsäkringsminister. Vi hade i den förra och har i den nuvarande regeringen en handikappminister, alltså ett statsråd med särskilt övergripande ansvar för handikappfrågor. Vi har en minister som är ansvarig för folkhögskolor och vi har en fjärde minister som är ansvarig för studiemedelsfrågor. Det är alltså lätt att frågan hamnar mellan stolarna. Vi har även en särskild myndighet som har till uppgift att överföra resurser till folkhögskolor just för att möjliggöra för funktionshindrade att studera vid dessa. Vidare har vi kommuner som har ett visst ansvar för att förse funktionshindrade med färdtjänst och personliga assistenter. I den bästa av världar skulle alla dessa instanser samordna sina resurser och göra allt för att bistå personer som behöver extra stöd. Tyvärr är verkligheten ofta den att det delade ansvaret leder till att ingen riktigt vill ta ansvar. Om jag fullföljer den tankegången ytterligare ett ögonblick kan man också ställa sig frågan: Varför tar vissa folkhögskolor ut så pass höga avgifter av den elevgruppen att de behöver studiemedel för att ha råd att studera? Det vanliga i Sverige är - och så vill vi alla ha det - att studier ska vara kostnadsfria för de studerande. I den mån det uppstår extra kostnader på grund av ett funktionshinder ska de helst täckas av det bidrag man får i särskild ordning. I regeringen resonerade vi om saken över departementsgränserna. Vi enades om att Utbildningsdepartementet, och jag som ansvarig för studiemedelsfrågorna, ska ta ansvar för en intern beredning där vi reder ut vad som gäller, den situation vi hamnat i och vad som är det bästa sättet att lösa problemet. Precis som Helene Petersson säger är vi helt överens om att studier för den här gruppen i många fall antingen innebär en väg tillbaka till arbetslivet eller, om funktionshindret är så gravt att det inte är sannolikt att det finns en väg till arbetslivet, i alla fall till en meningsfull sysselsättning. Att omöjliggöra studier för denna grupp är oacceptabelt. Jag är alltså helt inställd på att vi måste hitta en lösning som innebär att denna, förmodligen för både den gamla och nya regeringen, oönskade effekt av förslaget undanröjs.

Fru talman! Det låter hoppfullt. Framför allt låter det hoppfullt för den grupp som nu kommit i kläm. Vid Ädelfors folkhögskola, som jag har mycket kontakt med och besöker med jämna mellanrum, har man olika grupper. Där finns hjärnskadade men också sådana som inte haft möjlighet att fullfölja sina gymnasiestudier eller ens grundskolestudier. Det finns även en grupp som behöver extra undervisning för att lära sig hur man hanterar sin vardag. Det är klart att man kan göra det på andra ställen än på en folkhögskola, men en folkhögskola betyder oerhört mycket för dessa personer. Det är, som jag sade i mitt inledningsanförande, också ett liv. Det är en samvaro. Man träffar olika människor. Jag vet inte om jag håller med ministern om att folkhögskolorna tar ut höga, eller orimligt höga, avgifter. Jag tror att omkostnaderna är ganska stora vad gäller att bedriva undervisning på detta sätt, för det är, som sagt, inte bara en lektion man kommer till och går från, utan ett helt sammanhang. Det tror jag betyder oerhört mycket för dem som har någon form av funktionshinder. Jag läste folkhälsoministerns pressmeddelande i mitten av december där det sades att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder antagits av generalförsamlingen den 13 december. Där tar man upp både utbildning och arbete men även ekonomiska åtgärder. I pressmeddelandet sägs också att det nu gäller att gå igenom svensk lagstiftning för att kunna ratificera konventionen. Kan detta vara något som vi kan anknyta till, eftersom vi vill ratificera dessa rättigheter? Vi ser ju att både arbetsdelen och studierna är annorlunda för gruppen med funktionshinder. Om vi behöver gå igenom en del regler kanske även detta är något vi måste förändra. När det gäller samordning av bidrag måste vi absolut vara medvetna om vilken myndighet som ger respektive bidrag, så att det inte kan utnyttjas eller missbrukas. Det är vi helt överens om. Frågan låg både hos socialförsäkringsutskottet och hos utbildningsutskottet, och propositionen kom från socialförsäkringsministern. Det var alltså många som var inblandade i det här i riksdagen. Kanske skulle man ändå fundera på att skilja aktivitetsersättningen från studieersättningen. Aktivitetsersättningen får du i dag när din arbetsförmåga är varaktigt nedsatt eller nedsatt under en begränsad tid. Man har möjlighet att delta i någon aktivitet, men det är inget krav och heller ingen morot. Jag tror att detta är en grupp som kanske måste stimuleras extra för att komma i gång och ta steget att börja studera. Jag tror att ett speciellt riktat studiestöd kan fungera som en extra stimulans för att få denna grupp att studera vidare och få en chans att komma ut i arbetslivet. Det är ju det som både ministern och jag strävar efter i slutändan.

Fru talman! I våra första inlägg har vi framför allt fokuserat på den situation som funktionshindrade befinner sig i. De har fått det som förr kallades förtidspension, de studerar under tiden, och då får de dessutom studiemedel - det vi i praktiken talar om i de flesta fall är studiemedlens bidragsdel. Jag har talat om situationer när studiebidraget behövs för att finansiera extrakostnader i samband med studierna. Den förändring som den socialdemokratiska regeringen föreslog, och som en enhällig riksdag accepterade, innebär naturligtvis en försämring för många människor. Man förlorar alltså över 2 000 kr i månaden, och det är ett betydande belopp. Är det möjligt att välja mellan att få 2 000 kr och att inte få det skulle väl vi alla välja att få det. För systemens legitimitets skull var det dock inte rimligt att det utgick en ersättning för uppehälle och omkostnader och så ytterligare en ersättning för samma sak. Den principen tycker jag ändå är riktig. Nu för Helene Petersson in ett annat element som naturligtvis också är värt att diskutera och fundera över. Är det verkligen så att den grupp vi framför allt talar om - funktionshindrade eller personer som av andra skäl har särskilda problem i sin studiesituation eller i sin livssituation - behöver en extra ekonomisk morot för att lockas att studera? Jag har inget svar på den frågan just nu. Helene Petersson nämnde folkhälsoministern i den nuvarande regeringen, alltså samma statsråd som också har ett övergripande ansvar för handikappfrågor. Jag har samrått med henne om hur vi ska gå vidare med detta, och vi är helt överens om att den negativa effekt som nu tycks ha uppstått eller kommer att uppstå inte är acceptabel, även om det är oklart exakt hur många individer som än så länge har drabbats. Det är vi överens om. Därför jobbar tjänstemännen på Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet tillsammans för att till att börja med kartlägga problemet. Om det inte kan hanteras inom systemets befintliga ramar är vi inställda på att föreslå någon form av förändring. Om huvudproblemet är att folkhögskolor tar ut för höga avgifter kan det åtgärdas antingen genom att de förmås att sänka sina avgifter eller genom att man ökar det statsbidrag som skolorna får för att ta emot funktionshindrade. Det är kanske de smidigaste lösningarna. Det skulle vara en mycket större apparat att riva upp den förändring som beslutades 2006.

Fru talman! Det finns säkert hur många lösningar som helst på detta. Jag är öppen för många av dem. Nu har jag kanske inte mandat att tala för hela mitt parti, men jag kommer i alla fall att jobba hårt med frågan. Jag tror inte att det handlar om att välja 2 000 kr eller inte. Jag tror snarare att det handlar om att man känner att man blir tvungen att välja bort studierna, för man har inte råd att fullfölja dem. Många av de elever jag träffade när jag var på Ädelfors folkhögskola var riktigt förtvivlade. Någon sade: Jag har kommit ifrån socialbidraget och sett att detta var en möjlighet som får mig att känna ett värde. Jag behöver inte söka en mängd olika bidrag, till exempel socialbidrag, för att leva när jag får aktivitetsstöd och studiebidrag. En del sade att de fick ta av de försäkringspengar de hade fått för sin skada - för det fanns också personer som var trafikskadade eller med förvärvade hjärnskador där. Kanske det är rätt - det får man diskutera - men jag är tveksam till det. Aktivitetsstöd får man upp till 29 år, och de flesta av de unga människor detta gäller har förhoppningsvis ett långt och värdigt liv att leva. Det finns många olika lösningar. Jag tror inte att folkhögskolorna tar ut oskäliga summor. Det blir extra kostnader både för den enskilde eleven och för skolan. Det är bra att man kartlägger problemet. Jag tror som sagt att man kan hitta olika möjligheter här. Vad som framför allt är viktigt är att inte föräldrarna till eleverna eller eleverna själva ska behöva leta sig fram till någon möjlighet. Det måste fungera smidigt som förut. Då har man fått aktivitetsersättning, och man har också fått studiemedlens bidragsdel. Tack för debatten!

Fru talman! Jag tror att de avgifter som folkhögskolorna tar ut för detta är ganska olika. Folkbildningsrådet har observerat att det i enstaka fall har förekommit väl höga avgifter. Då finns det anledning att åtgärda det. Jag lovar att relativt snabbt gå igenom denna fråga. Om det är nödvändigt för att undvika dessa oönskade konsekvenser ska vi göra någon form av förändring. Man kan ta ett större grepp, som Helene Petersson förordar, och se till att samordningen inte gäller funktionshindrade, eller kanske en ännu större grupp. Jag kan inte utlova det. Men effekten att personer som rimligen behöver studera inte får möjlighet att göra det är oacceptabel. Jag hoppas verkligen att vi kan undvika den.