Stranderosion

Fru talman! Maria Malmer Stenergard har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att underlätta och förbilliga för kommunerna att genomföra strandfodring, hur jag ser på möjligheten för staten att ta ett övergripande ansvar för stranderosionsfrågan samt vilken myndighet som i dag har det huvudsakliga ansvaret för stranderosionsproblematiken och hur samordningen fungerar med övriga berörda myndigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Bakgrunden till frågorna är de problem med stranderosion som kan ses på flera ställen i Sverige och särskilt för kustnära kommuner.

Den kommunala självstyrelsen innebär att kommuner och landsting sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse. Kommunerna har därför en central roll att i sina planer förebygga och hantera stranderosion. Kommunerna ansvarar för samhällsplanering och har enligt PBL bland annat ett ansvar för att ny bebyggelse lokaliseras till mark som är lämplig med hänsyn till risken för olyckor, översvämning och erosion.

Mycket görs redan i dag för att stärka arbetet med stranderosion. Statens roll är i första hand att ansvara för forskning, samordning och kunskapsförmedling till stöd för andra aktörer såsom kommuner, näringsliv och enskilda. På så sätt både underlättas och förbilligas arbetet för bland andra kommunerna.

På frågan om ett eventuellt statligt övergripande ansvar för stranderosionsfrågan samt vilken myndighet som i dag har det huvudsakliga ansvaret för stranderosionsproblematiken vill jag särskilt nämna Statens geotekniska institut, SGI. SGI har ett nationellt samordningsansvar för stranderosion. Ansvaret handlar om att samordna många expertmyndigheter, inte att ha all kompetens själv.

SGI ska enligt sin instruktion bidra till att riskerna för stranderosion minskar. Det innebär bland annat att SGI bistår andra myndigheter med sakkunnigutlåtanden i ärenden om stranderosion, utvecklar kunskapen inom området och samordnar olika aktörers intressen.

SGI ansvarar för ett myndighetsnätverk där nio myndigheter ingår. Nätverket ska vara ett kontakt- och samverkansorgan och bistå SGI genom att bland annat identifiera gemensamma frågor och värdera behovet av samordning. Den bild vi har är att denna samordning fungerar bra. Samarbete mellan myndigheterna sker också i olika specifika projekt.

Som exempel på SGI:s kunskapshöjande insatser kan nämnas arbetet med erosionskartering och att SGI utvecklar och testar en metodik för att kartera sårbarheten med avseende på erosion i kustområden, längs vattendrag och i sjöar. Denna sårbarhetskartering kommer att finnas som underlag för kommunerna i deras arbete med översiktsplaner och detaljplaner.

Myndigheten tar också fram en handledning om naturanpassade erosionsskydd och deltar i forskningsprojekt som har bäring på stranderosion. Det gäller bland annat forskning om naturanpassade erosionsskydd i farleder samt forskning om etiska aspekter vid stigande havsnivåer.

Även Sveriges geologiska undersökning, SGU, arbetar med stranderosion. SGU är enligt sin instruktion ansvarig för frågor om berg, jord och grundvatten och arbetar aktivt med både kartläggning och analys av strandförhållanden och erosion.

Som exempel på SGU:s verksamhet kan nämnas projektet Skånestrand som avslutades under 2016 efter fyra års arbete. SGU har tillsammans med berörda kommuner genomfört en kartläggning av både land- och kustremsa längs Skånes kust för att ta fram geologisk information om jordarter och erosionsbenägenhet. Informationen finns tillgänglig i en kartvisare och utgör en bra grund för fortsatt arbete med bland annat planering av erosionsskydd.

Länsstyrelsen ska också som statens regionala representant tillhandahålla kunskapsunderlag för kommunens planering liksom för enskilda aktörers förberedelse inför till exempel myndighetsbeslut om byggande eller om åtgärder mot erosion. Länsstyrelsen ska även pröva kommuners detaljplaner så att kraven på hälsa och säkerhet är tillgodosedda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också särskilt nämna det pågående arbetet med klimatanpassning. Regeringen tillsatte 2015 en utredning för att se över bland annat ansvarsfördelningen vad gäller åtgärder för klimatanpassning. Utredningens slutbetänkande är under beredning.

Det är stor risk att stranderosionen kan komma att förvärras med klimatets förändring. Regeringen kommer under mandatperioden att ta fram en nationell strategi för klimatanpassning i syfte att stärka det långsiktiga arbetet och samordningen av klimatanpassning.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Sverige har en lång och vacker kust, och det ska vi vara glada och tacksamma för. Den är en källa till rekreation, turism och viktiga intäkter.

Men stranderosion blir allt vanligare längs våra kuster. Kustlinjen förändras ständigt. När havet bryter ned och för bort sanden från stranden krymper stranden, och kustlinjen förskjuts inåt land. För kustnära kommuner är stranderosion ett allvarligt problem. Stora värden riskerar att gå förlorade. Det drabbar enskilda markägare. Det drabbar också möjligheterna till rekreation och riskerar inkomsterna från turism, bland annat.

Skåne är hårt drabbat, men problemen syns också hos kommuner i Blekinge, Småland och Halland, för att nämna några.

På vissa platser är läget akut, som vid kusten i Åhus, vilket ministern väl känner till. Havet äter sig allt längre in, och egendom hotas. När skyddsvallarna förstörs, riskerar snart stora delar av bebyggelsen att hamna under vatten. Det får självklart direkta konsekvenser för de boende men också för vatten- och avloppssystem, för annan infrastruktur och för bygden i stort.

Det finns flera sätt att mildra effekterna av stranderosion. Det kanske mest hållbara och miljövänliga är strandfodring, som innebär att man på en eroderad kuststräcka lägger ut sand som hämtats i havet. Sand som sugits ut till havs återbördas på så sätt i ett kretslopp utan att medföra större skada eller andra efterverkningar. Metoden är vanlig i övriga Europa och i Nordamerika, men den är ovanlig i Sverige.

En förklaring är att regelverket för strandfodring är komplicerat och svårtytt. Framför allt handlar det om den dubbla miljöprövningen som sker mot både miljöbalken och lagen om kontinentalsockeln, vilket i praktiken omöjliggör eller starkt försvårar lämpliga åtgärder. Lagstiftningen är utformad så att olika myndigheter och domstolar handhar olika delar av ansökan. Dessutom gör olika intressenter ofta olika bedömningar.

Ystads kommun har efter många och mycket långa turer fått tillstånd att strandfodra. Det har tagit flera år, och de har drabbats av onödiga kostnader. Detta är inte hållbart. Hanteringen måste förenklas avsevärt.

Ytterligare ett exempel är Ängelholms kommun, som vill strandfodra för att skydda och bevara både stränderna och infrastrukturen bakom stränderna.

Fler kommuner kommer att behöva ansöka. Men alltmer av kusten spolas ut i havet i väntan på olika myndighets- och domstolsprövningar.

Fru talman! Vi ska vara rädda om vår natur, på land, vid vatten och i vatten. Därför måste vi göra det enklare för dem som vill ta ansvar. Vi måste hela tiden sträva efter att göra hela Myndighetssverige betydligt enklare. Detta är bakgrunden till min interpellation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern menar i sitt svar, bland annat, att kommunerna har ett stort ansvar när de planerar för ny bebyggelse. Det håller jag helt med om, men det löser ju inte problemen för befintlig bebyggelse. Det gäller till exempel husen på Äspet som är endast en vall från att spolas ut i Östersjön.

Ministern pekar i sitt svar också på det kommunala självstyret. Problemet med det är ju att kommunerna i princip ändå inte äger frågan. De kan ta initiativ till strandfodring men är sedan helt i händerna på en ineffektiv tillståndsprocess.

Därför är min självklara fråga: Hur tycker ministern att kommunerna ska agera för att på ett effektivt sätt kunna skydda sin strandlinje?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Stranderosion är något som har diskuterats länge. Man får egentligen alltid samma svar när stranderosion diskuteras, och det är att SGI har det övergripande ansvaret för att rätt fakta ligger på bordet. Det är bra, för utan dessa fakta är det svårt att vidta rätt åtgärder.

Problemet med att ständigt hänvisa till SGI:s utredningar och resultat är att de hela tiden ändras, allt medan tiden går. När kommuner med stranderosion frågar vad de ska göra får de svaret att SGI är den myndighet som har det övergripande ansvaret för att ta fram underlagen. Men till syvende och sist är det kommunerna som står med svartepetter i hand och frågar: Vad ska vi göra då?

Som min kollega Maria Malmer Stenergard tidigare har sagt kommer då en massa olika lagstiftningar in och försvårar för kommunerna att göra det de måste göra för de stränder som är utsatta. Merparten finns i de sydliga delarna av Sverige: Skåne, Blekinge, Småland och Halland. Det är de som har drabbats mycket.

Precis som tidigare har sagts är vi nog fullständigt överens när det gäller den befintliga bebyggelsen. När man bygger får man tänka på att inte placera bebyggelsen i strandkanten när risk för stranderosion finns.

Men den befintliga bebyggelsen har vi här och nu, och då måste man göra någonting. Svaret blir alltid detsamma: SGI har samordningsansvaret. Men, fru talman, det hjälper inte kommunerna i det läget. De står inför att de behöver göra någonting nu, här och direkt. De säger: Vad ska vi göra? Och får vi lov att göra det? Ofta är lagstiftningen problematisk när det gäller detta.

Till det här kommer naturligtvis också kostnaden för att göra någonting. Där finns det olika medel man kan söka. Men i och med att lagstiftningen skiftar när det gäller detta blir det svårt för kommunerna att få ut någon ersättning. Vi fick tidigare höra om Ystads kommun, till exempel, som har strandfodrat. Det har kostat dem 30 miljoner under tre år. De har hämtat sand, vilket vi är tacksamma för att de fick lov att göra, för att göra en strandfodring av stränderna vid Löderups strandbad. Därtill kommer alltså att Ystads kommun får betala 30 miljoner kronor för detta.

Min fråga till statsrådet blir: Finns det någon möjlighet för kommunerna att få något som helst statligt stöd för detta? Ibland talar vi mer om skador som har skett där man inte har kunnat göra någonting, som ras och skred. Men stranderosion är någonting som pågår hela tiden. Kan dessa kommuner i Skåne, Småland, Blekinge och Halland få någon som helst möjlighet till ekonomiskt stöd från staten för att kunna hantera den kostnad det innebär att försöka återställa stränderna, Sveriges land, till vad de har varit så att inte havet vinner över land?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för möjligheten att diskutera stranderosion och inte minst för möjligheten att sätta detta i ett större sammanhang. Klimatets förändringar kommer att påverka Sveriges långa, fantastiskt vackra men också väldigt viktiga, kuststräcka på ett tydligt sätt. Vi på den nationella nivån behöver ägna dessa effekter och vad de betyder för olika aktörer mer uppmärksamhet. Det handlar om kommuner men också om enskilda som kan hamna i svåra situationer.

Tyvärr är detta en diskussion som har legat tyst och stilla i alldeles för många år. Det som behöver göras först är ganska grundläggande saker. Det är därför vi från regeringens sida har sagt att vi till att börja med behöver arbeta med en klimatanpassningsstrategi där man tittar på grundläggande ansvarsfördelning i klimatanpassningsarbetet i Sverige. Inga frågor ska hamna mellan stolar, utan ansvarsfördelningen ska vara tydlig. Det är grunden.

När det handlar om stranderosion finns det flera metoder som är relevanta. Strandfodring är en sådan, och det är möjligt för kommuner att få tillåtelse för strandfodring. Miljökraven på strandfodring är väldigt höga, framför allt i den del som handlar om att ta upp sand. Till denna del ska man söka tillstånd enligt en särskild lagstiftning. Men om vi teoretiskt sett säger att det hade varit en enda lagstiftning hade ändå inte kraven på att noga utreda miljöeffekterna av sandsugning minskat.

Det fall som har nämnts här är Ystad. Det som har hänt är att Ystad två gånger har gått upp till regeringen med en ansökan och fått avslag därför att det var sakliga brister i underlaget där man beskrev miljöeffekterna av sandsugningen. Helt oberoende av vilken lagstiftning det handlar om måste kraven på att det hela dokumenteras noga vara desamma. Det var regeringar av olika kulörer som avslog ansökan, och det finns ingen anledning att ifrågasätta hanteringen. Det tar lång tid.

För att hjälpa kommuner framöver att kunna göra sakliga bedömningar av miljöeffekterna av sandsugning är det som sas här det viktigaste: tillgänglighet till kunskap. Då är de karteringar som statliga myndigheter gör, och har gjort mer av under de senaste åren, otroligt viktiga. Då har kommunerna ett basmaterial. De behöver inte börja från scratch vid varje undersökning, utan det finns tillgänglig data. Man har gjort några steg i kunskaps- och informationsinsamlingen, och det kommer att underlätta arbetet framöver avsevärt. Framtidens ansökningar kommer därför att vara enklare.

Jag vill också lyfta fram att det finns andra metoder än sandfodring för att göra detta. Det finns ett spännande innovationsarbete på gång där både SGU och SGI är delaktiga i att ta fram nya metoder. Men också Region Skåne tar ett stort ansvar som en drabbad region. Man har ett projekt på gång som handlar om att testa nya metoder för natur- och ekosystembaserade anpassningsmetoder i kustzonen. Målet är att hitta kostnadseffektiva men också ekologiskt väl fungerande metoder för att skydda kustzonerna långsiktigt i det förändrade klimatet där havsnivån stiger. Jag har stora förhoppningar om att den typen av nya tekniska lösningar kommer att vara viktiga i framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Arbetet med klimatanpassning, som ministern nämner i sitt svar, är viktigt för att vi ska kunna identifiera risker och sårbarheter. Ministern menar att staten genom forskning, samordning och kunskapsförmedling underlättar och förbilligar arbetet för bland annat kommunerna.

Så är det naturligtvis i det längre perspektivet, och det är viktigt och bra. Klimatfrågan är akut, så detta är ett viktigt arbete. Men vi måste samtidigt ha ett hållbart system för de enskilda och kommuner som redan har drabbats och som brottas med problematiken här och nu.

Oftast får kommunerna själva bära bördan och ansvaret för att skydda och återställa sina stränder. Precis som min kollega Anders Hansson var inne på är det förenat med stora kostnader att genomföra strandfodring, från framtagande av underlag till den rent tekniska hanteringen.

Men sedan ska kommunerna därutöver betala för själva sanden. Sand från havets botten är nämligen enligt lagen om kontinentalsockeln en statlig naturresurs, och staten har därför rätt till ersättning för den sand som återförs. Det innebär stora kostnader för de drabbade kommunerna. Sanden som sugs upp och återförs till stränderna ingår i ett kretslopp där samma sand gång på gång sköljs ut till havs för att sedan tas tillbaka regelbundet. Att betala ersättning för sanden varje gång framstår kanske inte som helt rimligt om man har gjort bedömningen att strandfodringen är miljömässigt motiverad, vilket man har gjort i dessa fall. Det sker alltså inte något uttag av resurser från naturen, utan bara en förflyttning. Därför tycker jag att man bör kunna se över statens rätt att kräva ersättning för sand av kommunerna som genomför strandfodring från statens havsbotten. Jag skulle gärna höra ministerns syn på den saken.

Fru talman! Jag skulle vilja återkomma till frågan om de dubbla tillståndsprövningarna, som jag redan har varit inne på. Det underlag som ska tas fram av kommunerna är omfattande, och jag har stor förståelse för att det kanske inte heller är helt enkelt att göra detta, att man måste komplettera och så vidare. Men det blir inte enklare av att man måste driva processen i två olika instanser, så jag ser fortfarande ett stort behov av förenkling.

Om en kommun till slut efter en lång process i miljödomstolen där lyckas få sitt tillstånd att strandfodra kan tillståndet ändå falla efter en prövning av regeringen vad gäller lagen om kontinentalsockeln. Här borde man kunna förenkla och renodla. Jag skulle därför gärna se att man såg över regelverken även i denna del för att minska den administrativa bördan.

Därför är min fråga: Anser ministern att nuvarande system är effektivt, eller är hon beredd att se över regelverken så att man kan få enklare och billigare prövningar?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi pratar ofta om Klimatanpassningsutredningen. Det är, precis som ministern säger, en stor utredning när det gäller det här. Det är vi överens om.

Problemet med hela den utredningen är att man inte tar ställning i den fråga som kommunerna egentligen är mest ute efter, nämligen finansieringsfrågan. Hur ska allt detta betalas? Det är ett bekymmer, när utredningen i övrigt ger Boverket mer befogenheter. Men det gäller ofta den befintliga bebyggelsen, inte stränderna och hur de ska hanteras. Vi saknar fortfarande svar på hur de drabbade kommunerna ska få betalt.

Maria Malmer Stenergard tar upp just kostnaden för att hämta sand ute till havs vid strandfodring. Man betalar för varje del sand man tar. Det blir egentligen ganska underligt. I till exempel Ystad tas sanden från en sandbank vid Sandhammaren, som ligger till ungefär hälften på svenskt vatten och hälften på danskt. Om man skulle köpa sanden från Danmark tas den från samma revel, och då betalar Sverige för det.

Det skulle behövas någon form av samordning där, lagstiftningsmässigt, så att det kan bli lättare för oss att ta sand på svenskt territorialvatten än att köpa den billigare från Danmark utan den prövning som jag tror att både statsrådet och jag vill ska finnas. Är statsrådet mottaglig för att samtala med Danmark för att se om det går att samordna en lagstiftning?

Och slutligen vill jag fråga om den kritiska punkten: Hur ser finansieringen ut till kommunerna, det som saknas i Klimatanpassningsutredningen?

Fru talman! Ja, vi för samtal med Danmark om sandsugning. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag kan säga att vi kommer från väldigt olika utgångspunkter när det gäller synen på sandsugning. Jag är inte frestad att hämta inspiration från den danska lagstiftningen. Jag hoppas att jag och Anders Hansson kan komma överens om det.

Finansieringsfördelning i klimatanpassningsarbetet är en oerhört stor och komplicerad fråga. Det stämmer att Klimatanpassningsutredningen inte har gett några tydliga svar på det hittills. Vi har inte fått tydliga förslag på bordet i de delarna. Det är helt enkelt en fråga som vi kommer att behöva arbeta mer med framöver.

Regeringen är beredd att ta ett visst statligt ansvar för klimatanpassningsåtgärder som är för stora för en enskild kommun att mäkta med eller som ligger utanför en kommuns påverkan. Det har vi också visat genom den insats som vi kommer att göra i Göta älv. Det är en fråga som har legat under lång tid. Flera regeringar har låtit den ligga som en het potatis. Men den här regeringen har konstaterat att någon måste ta ansvar för Göta älv. Vi kan inte peka på någon av de berörda kommunerna, utan staten kommer att gå in och ge ett substantiellt bidrag för att man ska kunna skredsäkra Göta älv. Där gör vi en principiell förflyttning.

Staten är beredd att i någon mån, i vissa utvalda fall, gå in och ta ett delansvar. Jag ser framför mig att vi ska titta vidare på vilka andra fall, vilka andra företeelser vi har runt om i landet, där det är relevant att staten går in. Men vi ska göra det med försiktighet.

Vi ska inte göra det i sådan omfattning att det skapar en passivitet hos kommunerna, så att kommunerna i stället för att arbeta aktivt sitter och väntar på att staten ska komma och lösa problemet åt dem. Det måste fortfarande vara tydligt att det är ett huvudsakligen kommunalt ansvar. Och visst kan stranderosion vara ett sådant fall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hoppas att vi ska kunna prata över blockgränserna - det är inte en speciellt ideologisk fråga utan mer en praktisk fråga - och titta på var gränsen ska gå för statens ansvar. Hur ska staten agera så att vi uppmuntrar ansvarstagande, innovation och ekonomiskt effektivt arbete? Hur tar vi ett ansvar som inte skapar passivitet, så att vi inte får kommuner som sitter som fågelholkar och väntar på att vi ska komma? Det är inte en enkel fråga.

Vi har många av de här delarna framför oss. Som jag sa i mitt tidigare inlägg är klimatanpassningsfrågorna fortfarande omogna. Vi har en utredning som har börjat ta lite i de här frågorna. Vi har mycket utredningsarbete och politisk diskussion framför oss.

Regeringen kommer att börja den resan med att förtydliga ansvarsfördelningen mellan olika nivåer i samhället. Vi har också börjat genom att ta ett ansvar för skredsäkring i Göta älv och därmed flyttat fram positionerna för vad staten och regeringen bör och kan göra.

Fru talman! Jag vill avsluta där jag började, med att Sverige har en fantastisk kust. Den är en viktig källa till avkoppling men också till turism och inkomster. Vi måste vara rädda om den.

Det blir alltmer uppenbart, i takt med att havet äter sig allt längre in i våra kuster, att vi behöver en hållbar politik för att skydda våra stränder, vårt boende och vår infrastruktur. Precis som ministern påpekar behöver vi hållbara regler för hur vi ska bygga i framtiden, så att vi blir mindre sårbara. Vi behöver också satsa på forskning och innovation. Jag tycker att ministern lyfter fram intressanta projekt för hur man kan få mer kostnadseffektivt och hållbart skydd av vår kustlinje.

Samtidigt som vi gör det måste vi dock stötta de kommuner som vill ta ansvar och skydda våra stränder och de boende. Det är inte lätt för dem att göra det i dag. Där ser jag stor potential. Dels kan regelverket bli enklare, så att tillståndshanteringen inte tar en evighet, dels kan vi kanske hjälpa kommunerna ekonomiskt. Man får titta närmare på hur, men till exempel genom att inte ta ut avgifter för sand som ändå flyttas runt i ett kretslopp.

Jag tror att vi kommer att få anledning att återkomma till de här frågorna. Jag vill tacka ministern för en bra debatt och ser fram emot ytterligare debatter i den här och andra miljöfrågor.

Fru talman! Jag vill avsluta med att upprepa vikten av att vi talar om klimatanpassning här i riksdagens kammare. När jag var kommunpolitiker saknade jag diskussion på den nationella arenan om klimatanpassning. Jag tror att många kommunpolitiker runt om i landet fortfarande gör det och känner sig ganska ensamma i de här frågorna. Jag vill därför avsluta med att tacka för möjligheten att diskutera klimatanpassning och stranderosion i Sverige.

Det är såklart också fantastiskt att få höra min hemmastrand nämnas här i kammaren. Den är en viktig plats för mig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag håller med om att den svenska kusten är viktig - för den biologiska mångfalden, för naturen, för turismen och för livskvaliteten i Sverige. Vi är många som älskar vår kust, och vi måste arbeta gemensamt för att skydda den. Vi måste ta frågorna om stigande havsnivåer och ökat tryck som kommer med klimatförändringarna på mycket stort allvar.

Överläggningen var härmed avslutad.