Storleken på bankernas investmentbankverksamhet

Interpellationsdebatt 22 november 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 115 Statsrådet Peter Norman (M)

Fru talman! Ulla Andersson har frågat mig om det har gjorts någon analys av storleken på de olika delarna i de svenska bankernas balansräkningar. Ulla Andersson hänvisar till UK Independent Commission on Banking, ICB, i sin interpellation. ICB är en brittisk bankutredning som i sin slutrapport föreslår att Storbritannien ska lagstifta om en separering av detaljist- och investmentbankverksamheten i brittiska banker. Motivet för en separering är att bankernas kärnverksamhet, bland annat in- och utlåning till hushåll och små och medelstora företag, kommer att skyddas och att riskerna för skattebetalarna minskar. I händelse av att en bank får problem bedöms separeringen bidra till att det blir lättare att hantera en bank i kris och att kostnaden för skattebetalarna blir lägre. Utredningen bedömer att mellan 18 och 36 procent av de brittiska bankernas totala balansräkning är kärnverksamhet och kommer att hamna i den del som är skyddad. Jag har tidigare i riksdagen anfört att en uppdelning av bankernas verksamhet, enligt den brittiska modellen, i grunden är en bra idé. Det finns dock flera svårigheter. Enligt min uppfattning är det väldigt svårt att göra en uppdelning mellan vad som är stabil verksamhet respektive vad som är en instabil verksamhet. Det kan även variera över tiden. Tidigare erfarenheter, både från den svenska 1990-talskrisen och från krisen som utbröt 2008, visar till exempel att detaljistverksamheten i svenska banker inte alltid är riskfri. När det gäller hur stor del av svenska banker som utgörs av investmentbankverksamhet finns det inga sådana beräkningar. Uppdelningen enligt det brittiska förslaget innebär att detaljist- och investmentbankverksamhet trots allt sker inom samma bank. Den modell som ICB förordar är otestad i praktiken, och det är oklart om den kommer att uppnå sitt syfte i händelse av en kris. Det finns en risk att en bank som får problem inte kommer att kunna låta en del av banken gå i konkurs. Det är vidare oklart om det går att belägga olika delar av samma bank med olika kapitaltäckningskrav. Riskerna i den svenska banksektorn är i första hand förknippade med dess storlek i förhållande till bnp; det är ingen enskild del av bankernas verksamhet som helt dominerar riskbilden. Risken med att banksektorn är stor kan hanteras på olika sätt, framför allt genom högre kapitaltäckning. Högre kapitaltäckning syftar dels till att minska risken för en bankkris, dels till att kostnaderna om det ändå sker ska bli lägre för skattebetalarna genom att bankerna själva har en större buffert. Den lösningen är enklare till sin konstruktion än den brittiska men kommer att fungera väl i händelse av kris eftersom den kan hantera problem i bankerna oavsett vilken del av verksamheten som drabbas.

Anf. 116 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Jag tackar statsrådet Norman för svaret. Precis som statsrådet vet är de indirekta och direkta statliga garantierna den bärande bjälken i hela den incitamentsstruktur som drivit fram de olika finanskriserna. Det är självklart att det påverkar bankägarnas och ledningarnas beteende om de vet att de själva kan kamma hem vinsterna medan skattebetalarna får stå för förlusterna. Det är just detta vi behöver komma åt. Att då som statsrådet gör hänvisa till högre kapitaltäckningskrav förändrar inte denna struktur utan säger bara att bankerna behöver något mer kapital för att kunna låna ut samma volym. Det är självklart nödvändigt och bra. Problemet är dock att kapitaltäckningskraven är i förhållande till riskviktade tillgångar, vilket är en risk i sig, men framför allt att det inte förändrar den grundläggande incitamentsstrukturen. Det gör inte heller den fond som statsrådet hänvisar till. Den finansieras dessutom till största delen av skattebetalarna och är för liten i förhållande till förlusterna som kan uppstå. Fullt utbyggd motsvarar den 2 ½ procent av bnp, vilket är mindre än de förluster man gjorde i början av 90-talet då bankerna gick omkull. Sedan dess har finanssektorn växt sig betydligt mycket större. I dag omsluter svensk finanssektor 4 ½ gång vår bnp. Vi har den tredje största banksektorn i Europa. Bankerna växer genom att skattebetalarna och medborgarna garanterar deras verksamhet. På så vis lånar de billigare, blir mindre granskade och får dessutom lättare att leva upp till kapitaltäckningskraven, vilket statsrådet är medveten om. Den svenska banksektorn består till allra största delen av ren och skär spekulation. I Storbritannien har man försökt räkna ut hur stor andel av landets banksektor som utgörs av så kallad traditionell verksamhet, det vill säga in- och utlåning till hushåll och små och medelstora företag. En till två sjättedelar visade sig vara traditionell verksamhet medan fyra till fem sjättedelar visade sig vara spekulation, så kallad investmentverksamhet på bankspråk. Om dessa siffror skulle överföras på Sverige - vilket man inte kan rakt av, men det ger en indikation på hur stora volymer det handlar om - rör det sig om 10 000 miljarder till 13 000 miljarder kronor som bankerna spekulerar för. Det är pengar som staten har subventionerat. Vi vet dock inte hur det ser ut. Därför har jag frågat statsrådet om han vill ta reda på det, men det svarar han inte riktigt på. Statsrådet vet att vi vill dela på bankerna. Jag förstår att det kan vara problematiskt, men tittar man på hur det ser ut i dag har vi stora problem. Genom att vi har det system vi har får vi en ohållbart stor finanssektor. Oavsett hur strikt reglerad den är utgör den ett stort hot mot den ekonomiska stabiliteten. Det känns rätt ruttet att staten subventionerar bankernas spekulation. Denna lagstiftning har funnits tidigare, bland annat i USA fram till 1999. I Sverige har vi också haft den. Att dela på bankerna kan medföra vissa gränsdragningsproblem, men fördelarna överväger så pass mycket att man måste göra ett försök. Visar det sig att man hamnar på fel sida av linjen får man i så fall successivt ändra på regelverket och lagstiftningen. Det system vi har i dag är totalt ohållbart, och det försöker jag komma åt på olika sätt. Bland annat är det viktigt att synliggöra den spekulation som pågår och vilka volymer det handlar om.

Anf. 117 Statsrådet Peter Norman (M)

Fru talman! Jag tackar Ulla Andersson för interpellationen. Jag håller delvis med henne om att de statliga garantierna kan ge felaktiga incitament till banksektorn. Vi har försökt att ta tillbaka pengar från banksektorn som en betalning för garantierna. Ett sådant försök är avgiften till stabilitetsfonden. Ett annat är de övervinster som Riksbanken gjorde på sina lån som kommer skattebetalarna till del. Huruvida detta uppgår till värdet på garantin kan man diskutera. Det är i alla fall vårt medel för att neutralisera denna effekt. I de banker som har råkat riktigt illa ut och övertagits eller lagts ned de senaste åren, Carnegie och HQ Bank, fick aktieägarna se sitt värde gå ned till noll. Det är precis som det ska i en marknadsekonomi. Har man ett bolag som missköts så att det går på näsan ska man själv stå för förlusten. Så skedde i såväl Carnegie som HQ Bank. Vi har inte som mål att rädda aktieägarna - tvärtom, höll jag på att säga. Det är institutionerna som är viktiga. Aktieägarna måste förstå att om man driver institutionen så långt att den hamnar i stora problem kommer deras värden att utraderas. Detta är ändå en återhållande effekt på bankägarnas agerande i dessa institut. Precis som Ulla Andersson säger är det svårt att avgöra vad som är en retail bank eller en investment bank, det vill säga vad som är kundaffärer och bankaffärer. Jag brukar ta ett exempel: När en kund köper en aktiepost i en bank har inte banken aktieposten i garderoben, utan banken måste skaffa sig den någon annanstans. I första ledet blir det en kundaffär; kunden köper aktier. När banken ska börja köpa in dessa aktier för att neutralisera sin position kanske den inte hittar dem utan köper en snarlik aktie. Då börjar ett spel. Är det då en kundaffär eller en bankaffär? Det kan vara svårt att göra denna åtskillnad. Har man olika funktioner i en bank, så kallad investment bank-verksamhet och retail bank-verksamhet, är det rimligt att tro att man får en riskspridning i banken. Skulle man separera ut och bara hålla på med en typ av enhet kan banken bli mer skakig och ta mer risker, för det är inte helt riskfritt att hålla på med kundverksamhet heller. Olika länder har prövat den här formen. Precis som Ulla Andersson sade prövade man det i USA, men sedan tror jag att marknaden sprang ifrån lagstiftningen. Det gick inte att upprätthålla detta. De allra flesta länder i EU och även länder utanför EU har valt en annan metod att komma till rätta med bankernas problem med för lite skyddsvallar, och det är kapitaltäckning. Det är den väg som vi bör gå även här. Jag delar Ulla Anderssons analys att i och med att banksektorn är så stor i Sverige är det rimligt att vi ska ha högre kapitaltäckningskrav än andra länder, till exempel ett genomsnittligt land i Europa. Annars får svenska skattebetalare betala en högre riskpremie än andra europeiska skattebetalare.

Anf. 118 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Låt oss konstatera att stabilitetsfonden som till 52 procent betalas av skattebetalarna inte kommer att förändra bankernas beteende. Det kommer inte heller kapitaltäckningskraven att göra även om man höjer dem. Det ger en större säkerhet, men det ändrar inte bankernas grundläggande beteende. Det vi behöver komma åt är den oansvariga spekulationen som drivs på av att man vet att någon annan står för förlusterna. Finansinspektionen sade i en utfrågning att garantierna innebär ungefär 25-30 miljarder kronor i förtjänst för bankerna i Sverige. Brittiska centralbanken har kommit fram till att de indirekta och direkta statliga garantierna för banksektorn motsvarar hela vinsten 2007, det vill säga 50 miljarder pund. Det visar vilken enorm betydelse de indirekta och direkta statliga stöden har. Vi är överens om att ägarna ska stå för förlusterna, men vi är inte överens om hur det ska gå till. Även om jag, precis som Peter Norman, vill höja kapitaltäckningskraven kraftigt och tycker att de skulle uppgå till 20 procent för att vi ska stå stabilare kommer det inte att ändra det grundläggande problemet som jag menar att vi måste komma åt. Peter Norman har inte svarat på min fråga om han avser att räkna på hur stor del av svensk banksektor som är traditionell verksamhet och hur stor del som är annan mer spekulativ verksamhet. Om det är sådana enorma belopp som 10 000 miljarder till 13 000 miljarder visar det vilken enorm risk det är. Att staten subventionerar spekulationen känns illa. Det kan vara svårt att sätta upp ett regelverk eller skapa en lagstiftning som är hållbar över tid, men det vi har nu är absolut inte hållbart över tid. Det är faktiskt den här finanskrisen som har drivit fram hela EMU-krisen. Vi lever i ett otryggt och ofritt samhälle när vi har en finanssektor som beter sig på det här viset. Det kommer den att fortsätta med så länge man vet att man har skattebetalarna bakom ryggen.

Anf. 119 Statsrådet Peter Norman (M)

Fru talman! Om jag inte svarade på frågan ber jag om ursäkt. Jag försöker göra det nu. Vi har för närvarande inga planer på att göra en sådan uppdelning. Argumentet för det är att EU och därtill hörande länder samt USA och andra har valt en annan väg för att komma till rätta med de här problemen, nämligen kapitaltäckning. Mitt argument är att jag tror att bankerna blir mer sårbara om man gör en sådan uppdelning. Man får fler ägg i samma korg. Därför tycker jag inte att det är en bra idé, förutom de praktiska problem som står för dörren. I dag är det en stor statlig andel i Stabilitetsfonden. Den har vi för att fonden skulle vara kraftig och fungera från dag ett. Hade vi inte valt att ha statliga pengar i fonden hade den byggts upp långsamt under lång tid. Det var viktigt att från dag ett ha ett kapital som man kunde använda sig av. Den statliga delen i Stabilitetsfonden ska avvecklas när bankerna kommer in med sina avgifter. Det är en temporär åtgärd som ska tillbaka till skattebetalarna. Jag tror att kapitaltäckning är ett effektivt medel för beteendet i banksektorn. Ju mer man kan förlora själv av insatta pengar desto mer tror jag att man anstränger sig för att göra bra affärer. Jag delar därför inte uppfattningen att kapitaltäckningen inte kan påverka beteendet. Men det räcker inte med kapitaltäckning. Ulla Andersson säger att någon annan får stå för förlusterna. Så är det inte. I Carnegie och HQ-bank - de två senaste exemplen - stod aktieägarna för förlusterna. De fick sitt kapital utraderat. Aktieägarna gick inte skadeslösa därifrån. De fick tvärtom sina tillgångar nedskrivna till noll. Jag tycker att det är bra. Det är precis så det ska gå till. Om man inte sköter sig ska man heller inte få några pengar. Därför tror jag att krishanteringsmekanismen är det kanske mest beteendeskapande, och där ska vi lägga mycket krut. Vi måste hitta en kristhanteringsmekanism även för större banker som innebär att aktieägarna får sitt kapital utraderat och att de inte går på en räkmacka genom livet som man har gjort i övriga Europa. I övriga Europa har man haft fruktansvärt dålig bankkrishantering som innebär att bankägarna på många ställen har gått ganska skadeslösa ur det hela trots att de har gjort fruktansvärda affärer. Jag tycker att Sverige är ett föredöme. I Bryssel försöker vi få gehör för hur vår krishantering går till. Jag har varit där och pratat med både kommissionärer och andra om hur det gick till när vi tog över Carnegie. Jag var ordförande under den processen då staten ägde banken. EMU-krisen är inte riktigt vad interpellationen handlar om. Jag hävdar dock att dagens EMU-kris i huvudsak handlar om att länder har misskött sig. Det är regeringar, stater och parlament som har klätt sig i utgifter som man inte har täckning för i intäkterna. Det är grunden för EMU-krisen, inte att bankerna har gjort dåliga affärer.

Anf. 120 Ulla Andersson (V)

Fru talman! Det stora flertalet länder som har problem nu hade inte problem före finanskrisen. Man gick in och räddade banker. Vänsterpartiet var tidigt ute med högre kapitaltäckningskrav. Där är vi helt överens. Jag tycker inte att den här diskussionen behöver handla om det. Du tycker att det är lösningen. Jag menar att det inte är den grundläggande lösningen på incitamentsstrukturen. Du säger också att aktieägarna får betala, och du gav några exempel. Visst är det så, men det är de systemviktiga bankerna vi behöver komma åt. Det är de som vet att de har garantier och det är de som tjänar mycket på de indirekta statliga stöden. Därför är det dem vi måste rikta in oss på. De behöver ju aldrig stå för förlusterna, eller hur. Det stora problemet i dag är att vi snart inte har råd att rädda dem om de går omkull. Det är det vi måste angripa, menar jag. Det är svårt att gå igenom balansräkningen för en så stor bank. Anders Borg sade att det skulle ta 40-50 dagar. Det visar vilket komplicerat handelssystem de använder. Det var så England fick göra. Man fick rädda sådant som inte var systemviktigt, utan också olika former av spekulation. Man tillsatte utredningen för att visa hur bankernas affärer kryper in i varandra. Om man delade upp bankerna i olika verksamheter skulle de bli mer genomskinliga och det skulle betydligt minska riskerna i hela systemet, menar jag. Då skulle man ju se vad de höll på med i systemviktig verksamhet, det vill säga in- och utlåning. Det finns också en reell bas i den utlåning man har. Det kan man inte säga att det gör i en stor del av den spekulativa verksamheten. Det är bra att vi är överens om kapitaltäckningskraven. Jag hoppas att vi ska komma närmare varandra också i den andra frågan.

Anf. 121 Statsrådet Peter Norman (M)

Fru talman! Jag vill säga några ord till om Carnegie. Carnegie betraktades som en systemviktig bank och fick därför inte gå i konkurs eller avvecklas. Den drevs vidare av staten och såldes sedan till nya privata aktörer med en vinst för skattebetalarna. Det är exempel på en systemviktig bank som gick på näsan och där aktieägarna fick betala hela kalaset själva. Det är precis så vi måste göra, även om det gäller större banker än Carnegie. Nu har vi en finanskriskommission som arbetar med detta. De ska lämna sitt betänkande nästa höst. Låt oss se vad den kommer fram till. Jag tror att krishantering av banker är den bästa beteendeprocess vi kan ha. Om bankägarna på allvar förstår att de riskerar sitt eget kapital om de låter banken gå omkull får vi en beteendeförändring. Jag vill också kommentera frågan om att dela upp banker. På Irland var det stora problemet att fastighetspriserna gick ned kraftigt under finanskrisen. Det blev stora kreditförluster på lånen i bankerna. Det var den del av banken som skulle uppfattas som säker. Frågan är komplex. Jag vidhåller att om banker har flera olika typer av verksamhet har man äggen i flera korgar. Jag är övertygad om att kapitaltäckning är vårt främsta sätt att komma till rätta med beteenden, kombinerat med ett krishanteringssystem.

den 8 november

Interpellation

2011/12:95 Storleken på bankernas investmentbankverksamhet

av Ulla Andersson (V)

till statsrådet Peter Norman (M)

I september presenterades den brittiska bankutredningen, Independent Commission on Banking (ICB), sin slutrapport. Utredningen tillsattes mot bakgrund av finanskrisens effekter på det brittiska banksystemet. När den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig att det var mycket svårt att separera traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Detta innebar att hela bankerna fick räddas, även de delar som inte ansågs samhällsviktiga, vilket blev mycket kostsamt. Bland annat mot denna bakgrund föreslår utredningen ett slags separation (”ringfencing”) av bankernas verksamhet i dels traditionell bankverksamhet, dels investmentverksamhet. Utredningen uppskattar att så mycket som fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från det som definieras som ”investmentverksamhet”, vilket motsvarar 40–50 biljoner kronor.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Peter Norman:

Har statsrådet sett till att någon motsvarande analys gjorts av storleken på de olika delarna i de svenska bankernas balansräkningar?