Staten och kommunernas framtid

Fru talman! Peter Persson har frågat mig dels hur jag avser att hantera de kommunalekonomiska utmaningarna från statens sida, dels hur jag avser att hålla ihop rikets alla kommuner och landsting utifrån de väldigt olika kommunalekonomiska förutsättningar som ges. Peter Persson påstår att regeringens politik har tvingat många kommuner och landsting att höja skatten. Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har den genomsnittliga kommunalskatten ökat med 0,24 procentenheter. Men under det socialdemokratiska regeringsinnehavet ökade den genomsnittliga kommunalskatten med 1,40 procentenheter mellan 1998 och 2006, det vill säga nästan sex gånger mer under en lika lång tidsperiod. Det bör i detta sammanhang också påpekas att den dåvarande regeringen under åren 1997 till och med 1999, i syfte att motverka skattehöjningar, sänkte statsbidraget för de kommuner och landsting som höjde skatten. Regeringens främsta mål är full sysselsättning. Sedan 2006 har antalet sysselsatta ökat med mer än 250 000, en kvarts miljon. Skatteintäkterna har därmed ökat, vilket skapat utrymme för ökad kommunal konsumtion samtidigt som de kommunala finanserna har stärkts. Resurserna till välfärdens kärnområden vård, skola och omsorg ökade med 8,6 procent eller 44 miljarder kronor mellan 2006 och 2012, justerat för pris- och löneökningar. Ungefär hälften av de ökade resurserna kompenserar för den demografiska utvecklingen, men 24 miljarder kronor har gått till att höja ambitionen för välfärdstjänsterna. Antalet sysselsatta i kommunfinansierade verksamheter har ökat med 20 000 personer sedan 2006. Regeringen följer noga den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn och har i 2014 års ekonomiska vårproposition redovisat en bedömning för de närmast följande åren. Det förbättrade konjunkturläget och återhämtningen på arbetsmarknaden fram till och med 2018 bedöms stärka de kommunala finanserna och även ge utrymme för en ökad kommunal konsumtion. Skatteinkomsterna beräknas öka med drygt 4 procent 2014 och öka med i genomsnitt 4,8 procent per år 2015-2018. Det är en ökning med 150 miljarder kronor jämfört med 2013. Förutsättningarna skiljer sig dock mellan enskilda kommuner och landsting. Därför har vi ett system för kommunalekonomisk utjämning som i huvudsak finansieras av staten. Det är framför allt kommuner i landets glesbefolkade delar som får de största utjämningsbidragen per invånare. Ett mindre antal kommuner i storstadsregionerna och ett landsting, Stockholms läns landsting, får däremot bidra till utjämningen.

Fru talman! Tack, finansmarknadsministern, för svaret. Det känns nästan sorgligt att titta ut över detta ödelandskap. Hela den moderata skyddsvakten har tagit kollektiv ledighet. Så nu får Peter Norman och jag klara oss själva; det tror jag går bättre. Kommuner och landsting är den stora bäraren av praktisk välfärdspolitik i vårt land. Människors frihet har ökat enormt genom förskolans utveckling, genom utbildningssystemet, genom omsorg om äldre och funktionshindrade samt genom hälso- och sjukvårdspolitik. Även bostadspolitiken har medverkat till en välfärdsutveckling där vi lever allt längre. Många gamla lever i dag ett rikt liv efter åren i arbetets slit och glädje. Det var det som var meningen med välfärdspolitiken - en solidarisk finansiering där vi bidrar efter förmåga att betala skatt. Fördelning efter behov är grunderna. Men den moderatledda regeringen har aldrig förstått eller accepterat den här politiken. Ledande företrädare som finansministern, socialförsäkringsministern och statsministern har i stället beskrivit välfärdsstaten som passiviserande och trumpeterat systemskifte genom skattesänkningar och bantning av samhällsåtaganden. Snart åtta år med den moderatledda regeringen har också inneburit kraftiga skattesänkningar, 134 miljarders underminering av välfärdens finansiering. Man har också bejakat och släppt loss ett tänkande där vi människor har gjorts om till kunder på en marknad. Vinstjakt härjar på förskolor och i äldreboenden. Har statsrådet någon uppfattning om att grupperna är större inom förskolan? Skolresultaten faller. Kvaliteten i äldreomsorg debatteras på många platser i vårt land. Har det inte ett samband med skattesänkningarna? Statsrådet verkar, liksom finansministern, totalt obekymrad över kvaliteten i vår gemensamma verksamhet. När regeringen försöker att anpassa sig verbalt till en stigande opinion för att stoppa vinstjakt och för att få mer resurser till det gemensamma säger man till allas vår förvåning att det nu blir skattesänkningsstopp. Dagen efter lades 16 förslag på skattesänkningar fram i skatteutskottet med de mest fantasifulla avdrag. Men Peter Norman hade missat informationen från kampanjhögkvarteret. Han lät sig intervjuas i Riksdag & Departement och sade: "Tittar vi framåt, så ska vi fortsätta den här vägen, när den offentliga ekonomin så tillåter", det vill säga fortsatta jobbskatteavdrag. "Det måste bli större skillnader mellan att arbeta och inte arbeta." Jag vill då fråga statsrådet: Kommer det att fungera med fortsatta skattesänkningar och de enorma finansieringsbehov som finns i den kommunala ekonomin? Tror statsrådet på detta?

Fru talman! Som vanligt är jag och Peter Persson överens om det mesta när vi debatterar. Vi tycker att det är viktigt att omsorgen, skolan, sjukvården och dagis fungerar väl; där är vi överens. Vad vi inte är överens om är vad som bygger Sverige och kommunerna starka. Vad som bygger kommunerna starka är en hög grad av arbetskraftsdeltagande. Detta problem accentueras över tiden i takt med att allt färre ska försörja allt fler. Vi blir äldre. Det är naturligtvis någonting att glädjas över att vi blir äldre och att vi kan utnyttja fler år än tidigare till att göra livsdrömmar realiserbara. Som vi väl känner till säger forskarna nu att varannan flicka som föds kommer att uppleva sin hundraårsdag, och amerikanska forskare hävdar att det inte är inte så långt till den första tvåhundraåringen finns på jorden. Den personen är förmodligen redan född. Det är kanske Peter Persson eller jag själv, vad vet jag. Men vi får väl se. När man står inför denna utmaning handlar det om att vi har två val. Antingen kan vi sänka kvaliteten i det offentliga åtagandet eller så kan vi bibehålla kvaliteten. Eventuellt kan vi också öka kvaliteten. För att få råd med detta måste vi få fler arbetade timmar i ekonomin. Vårt svar på detta dilemma är självklart att vi inte avser att sänka kvaliteten. I stället vill vi öka kvaliteten i det gemensamma åtagandet. Då handlar det om hur vi får fler arbetade timmar i ekonomin. En grundbult för att få fler arbetade timmar i ekonomin är en god utbildningssektor. En annan grundbult är ett innovationsklimat som fungerar. En tredje grundbult är att det ska vara lönsamt att arbeta. Trots Peter Perssons svartmålning av jobbskatteavdraget är det ändå ett faktum att det aldrig har kommit in så många skattekronor till staten som det gör i dag. Detta tror jag är ett besvärligt konstaterande för Socialdemokraterna. Trots dessa drakoniska - enligt er egen uppfattning - skattesänkningar har det aldrig kommit in mer skattemedel till staten. Det beror ju på att det är fler som arbetar än tidigare. Ytterligare en kvarts miljon människor ingår nu i arbetskraften än tidigare. Vi tror att detta är medlet för att se till att den kommunala verksamheten och omsorgen kommer att ha en god kvalitet. Om man gör tvärtom, om man gör det dyrare att anställa, om man har en högre beskattning, om man lägger på ytterligare pålagor så att det lönar sig mindre att utbilda sig tror jag och vi att den här utvecklingen går åt andra hållet. Man får mindre pengar och färre människor i arbetskraften, mindre sysselsättning. Detta skulle vara förödande för den kommunala sektorn. Här tror jag att vi tycker olika, och det ska bli mig ett nöje att debattera det med Peter Persson.

Fru talman! Innevarande år säger Ekonomistyrningsverket att prognosen för det offentliga underskottet är 87 miljarder kronor, 78 miljarder fördelat på staten och 12 miljarder på kommunsektorn. Trots det kämpade regeringspartierna som bävrar här i kammaren för att bara för några månader sedan få igenom ytterligare skattesänkningar. Med skatter på dagens nivå kommer välfärdens finansieringsunderskott år 2035 att uppgå till runt 200 miljarder, enligt Sveriges Kommuner och Landsting. Jag vet inte om det är korrekt. Ibland finns det en tendens att förstärka och dra ut prognoserna väl kraftigt. Men det pekar på ett allvarligt problem. Socialdepartementet har ju sett detta. De ville tillsätta en bred parlamentarisk utredning om välfärdens framtida finansiering. Men det moderatledda Finansdepartementet och Statsrådsberedningen sade kategoriskt nej till en utredning om välfärdens framtida finansiering. Arbetet med utredningsdirektiven startade för mer än två år sedan. Stig Orustfjord höll i pennan och uttryckte det så här till tidningen Dagens Samhälle: "Men det var hela tiden nya bud om åt vilket håll departementet ville gå. De hade inte ens tänkt igenom vad de ville ha gjort. Och då var det ju svårt att skriva direktiv." Totalt skrev Orustfjord ett tiotal utkast innan han lade ned pennan och gick vidare till ett annat jobb. Varför, statsrådet, ville inte Finansdepartementet ens utreda välfärdens finansiering? Var ni oroliga för resultatet? Skulle det försvåra era ytterligare skattesänkningsambitioner? Ty jag tror mig veta vad som väntar i nästa rum. Jag har diskuterat den frågan med finansministern tidigare under dagen, nämligen Silver Life-konceptet i välfärden, som han inte ville ta avstånd ifrån. Det innebär att det finns ett slags basfinansiering, exempelvis i ett äldreboende, och sedan går du själv in och köper till bättre mat, bättre service, mer av lust och möjlighet. Jag tycker att det är en förfärlig utveckling, där penningen åter avgör vilken kvalitet som verksamheten har. Det är inte våra behov och våra krämpor som avgör. Det här blir effekten av stora skattesänkningar och neddragningar. De som kan köper sig förbi. Vi får ett helt annat samhälle. Svara nu på frågan, Peter Norman: Tycker du att Silver Life är okej? Varför fick Socialdepartementet inte igenom förslaget om en utredning om den framtida finansieringen? Kan du utlova att du är felciterad i Riksdag & Departement, där det står att du säger att fortsatta skattesänkningar är det viktigaste av allt?

Fru talman! Sist jag kollade hade just Peter Persson en interpellation med rätt minister angående Silver Life, och jag skickar tillbaka den bollen till Peter Persson. Fick han inte svar från Anders Borg utgår jag från att han frågar honom igen. Vad gäller mitt uttalande i Riksdag & Departement gällde den frågan på längre sikt. Alliansregeringen har varit väldigt tydlig med att vi under nästa mandatperiod inte ser några som helst möjligheter till skattesänkningar. Det blir en mycket paradoxal diskussion, i och med att det i detta val inte är vi som går fram med skattesänkningar utan Peter Perssons parti. Det blir en bumerang tillbaka till Peter Persson och Socialdemokraterna. Återigen: Vi har aldrig haft så mycket skattekronor rullande in till staten som nu. Naturligtvis är detta en effekt av att det har blivit mer lönsamt att arbeta. Vi har fått ytterligare en kvarts miljon och mer än det i sysselsättning. Det är det som gör att det är inte bara våra skattekronor i staten som blir fler utan även skattekronorna i kommunerna. Det är alldeles utmärkt. Vad sedan gäller de 87 miljarderna: Ja, vi har ett budgetunderskott på ungefär 2 procent under innevarande år. Allt annat, vill jag påstå, hade varit ansvarslöst. Vi har haft den djupaste lågkonjunkturen sedan depressionen. Det är rimlig politik att hjälpa till i lågkonjunktur. Nu är det ett sådant läge där vi ska ut med pengar från staten. Våra bedömningar är dock att vi 2018 har ett läge där ekonomin är ungefär i balans. Det betyder - i och med att åtminstone vi tycker att överskottsmålet är viktigt, det vill säga 1 procents överskott under en konjunkturcykel - att vi ska upp igen till 1 procents överskott. Från och med nu till 2018 ska vi gå från -2 till +1 procent. Detta ställer krav på reformer. Detta ställer krav på ansvar från alla politiska partier. Då går det inte att utlova massiva skattesänkningar och massiva bidragsökningar. Vad vi säger är att vi ska föra politik och att vi naturligtvis ska fortsätta med reformer, men de reformerna ska betalas krona för krona. Första gången detta applicerades var i vårpropositionen, där vi lyckades "hitta" 6-7 miljarder bland annat genom att ta bort subventionen för privat pensionssparande och lägga de pengarna där vi tycker att de bättre hör hemma, i första hand i skola och infrastruktur. Det är så man driver en ansvarsfull ekonomisk politik. Tittar vi på länderna runt om i Europa ser vi att det är precis tvärtom. De har fört en oansvarig politik, vilket har lett till att de nu sitter med statsskulder som är så höga att de när nästa lågkonjunktur kommer är mindre skickade att själva stimulera sina ekonomier än under denna lågkonjunktur. Då måste vi ta ett större ansvar än vi annars skulle göra, och då gäller det att ha ännu mer i ladorna och ha ännu mer torrt krut för att undvika att arbetslöshet och andra problem växer sig onödigt stora.

Fru talman! Peter Norman och jag har haft några interpellationsdebatter i denna kammare under senare år, och Peter Norman har haft en förkärlek för att citera Tage Erlander i hans dagböcker. Tage Erlander var ju som statsminister och socialdemokratisk partiordförande en prövande intellektuell. Det finns inte en sanning, utan man får hela tiden värdera politik och uppfattning. Det är till skillnad mot dem som har uppfattningen att vad som än rör sig är lösningen att sänka skatten. Jag ska inte citera Erlander utan en av Erlanders gamla sekreterare, Ingvar Carlsson. Med en önskan om trevlig sommar vädjar jag till statsrådet att läsa Lärdomar , där Ingvar Carlsson skriver så här: "Nästa stora steg i fel riktning tas när regeringen Reinfeldt efter tillträdet 2006 påbörjar nedmonteringen av den svenska välfärdspolitiken. Minskningen av den offentliga sektorn, urholkningen av den generella välfärden, försvagningen av de fackliga organisationernas ställning och framför allt sänkningen av ersättningsnivåerna i de inkomstrelaterade försäkringssystemen leder till att Sverige fjärmar sig från grundprinciperna för den nordiska modellen. Det hindrar, paradoxalt nog, inte Reinfeldt och Borg från att i Davos sola sig i glansen" kring "den nordiska modellen . Det är tur att jag följer dessa evenemang på avstånd. På plats skulle det vara svårt att hålla tillbaka känslorna och orden." Trevlig sommar!

Fru talman! Tack, Peter Persson, för högläsningen! Låt mig då bara ge en kontrast mot denna högläsning. Kommunerna har aldrig haft så mycket medel som nu. Det har aldrig varit så mycket resurser i välfärden som nu. Det har aldrig varit så många anställda i den kommunala sektorn som nu. Detta har skett trots den djupaste lågkonjunkturen sedan depressionen, vilket jag i någon mening är stolt över att ha varit med om att bidra till, tillsammans med många andra. Det jag är orolig för är att vi får en upprepning av det som hände på 90-talet när Socialdemokraterna hade satt upp ett arbetslöshetsmål på 4 procent. Det är alldeles utmärkt att man har höga ambitioner vad gäller arbetslösheten, och det har Socialdemokraterna nu också - det tycker jag är alldeles utmärkt. Men om man inte påvisar en rimlig väg att nå målen får vi gå tillbaka till vad som hände förra gången. Förra gången skedde en massiv ökning av antalet förtidspensionärer i Sverige. Det var till och med så att 150 personer om dagen blev nya förtidspensionärer. När det var som allra värst hade vi en halv miljon förtidspensionärer i Sverige, på en befolkning av drygt åtta miljoner. Om de personerna tar varandra i handen får man en kedja på ungefär 80 mil - 80 mil svenskar som är förtidspensionärer. De fick höra av statsmakterna att man skulle gå hem, man skulle få en liten slant en gång i månaden, man skulle inte höra av sig och man skulle inte anstränga sig för att få ett jobb, utan man skulle vara tyst och stilla, vara hemma och inte göra väsen av sig. Den här stocken har vi krympt till under 300 000. Det är något som jag är mest stolt över i mitt mycket korta politiska liv. Vi får aldrig komma tillbaka till den tiden när förtidspensionering var ett sätt att lösa arbetslöshetsproblemen.