skattekonkurrens eller skatteharmonisering

den 9 november

Interpellation 2000/01:102

av Carl Erik Hedlund (m) till finansminister Bosse Ringholm om skattekonkurrens eller skatteharmonisering

Det fanns en tid, då olika nationer trodde sig kunna beskatta sina medborgare efter eget gottfinnande. Valutaregleringar, gränshinder för varor och tjänster och stora svårigheter för medborgarna att flytta och få arbetstillstånd i andra länder var effektiva gränshinder. Denna epok är nu över. Den Inre Marknaden inom EU har skapats. Den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och människor skapar helt andra förutsättningar. Även i världen utanför EU rivs gränshinder och den globala konkurrensen ökar. Människor kan, om de så önskar, undvika höga skatter eller omfattande regleringar.

Internationellt är EU ett högskatteområde även om det finns stora spänningar mellan olika medlemmars skattetryck. Ur det politiska elitperspektivet ses detta som ett problem, eftersom det blir svårare att upprätthålla höga skattenivåer.

Lösningen för det politiska elitskiktet är därför att harmonisera skattenivåerna i Europa. Med lika skattenivåer kommer människor, kapital och företag inte att flytta på grund av lägre skatter. Därmed är det tänkt att höga nivåer kan bestå och kanske ytterligare utökas. Sedan flera år har medlemsländerna försökt komma överens om beskattning av sparande, dvs. räntor på banksparande och vissa obligationer. Svårigheterna att hitta lösningar bottnar i medlemsländernas olika skattekulturer. Det finns dock flera anledningar att undvika både eliternas högskatteperspektiv och harmoniseringslösningar i Europa.

Ett första konstaterande är att en någorlunda omfattande skatteharmonisering skulle möta mycket stora praktiska problem. Medlemsländerna skiljer sig åt i skattestruktur på flera sätt. Medan en del lutar åt obligatorisk avgiftsfinansiering, väljer andra att finansiera socialförsäkringssystem via skatten. En del länder tar ut merparten av sina skatter på indirekt sätt, medan andra lutar åt direkta skatter. Det finns också betydande skillnader i fördelningen mellan statliga och kommunala skatter.

Detta kommer förutom den tekniska konstruktionen att skapa förhandlingsproblem kring nivåerna på varje enskild skatt, eftersom länderna har olika intresse av harmonisering på olika områden. Ett högskatteland har exempelvis lägre skatt på sparande än ett annat och får därför ett visst inflöde av sparpengar. Därför vill man inte gå med på att harmonisera skatten på just sparande. Ett annat land har låg moms och vill inte höja den, osv.

Till samordningsproblemen inom Europa kommer det faktum att omvärlden inte kommer att omfattas av harmoniseringarna. Redan i dag leder de höga europeiska skatterna till omfattande utflöde av kapital och välutbildade människor. En lyckad harmonisering av höga skattenivåer inom EU skulle alltså mycket lätt kunna visa sig vara en pyrrhusseger.

I grunden är det ändå inte de praktiska problemen som är det främsta skälet att avstå från harmoniseringsvägen. De politiska eliternas överhetsperspektiv på skattefrågan är felaktigt. Utgångspunkten för beskattning bör inte vara att ta så mycket som möjligt från enskilda människor, utan i stället att ta så lite som möjligt. Skatter är ett nödvändigt ont för att finansiera ett fåtal genuint gemensamma åtgärder.

Rörlighet, öppenhet och konkurrens mellan olika samhällssystem har alltid utgjort en civiliserande kraft på statsmakter med despotiska tendenser. När ädelmetaller blev betalningsmedel kunde människor lättare dölja sina tillgångar undan kunglig konfiskation, eller flytta med hela sin förmögenhet. Situationen är likartad i dag när de teknologiska förändringarna heter IT och kommunikationer.

Enligt en rapport från Riksskatteverket behöver skatterna sänkas med ungefär 100 miljarder kronor på grund av globaliseringens effekter. Det handlar om lägre skatt på kapital för att inte investeringar och sparande ska ske utanför Sverige, om sänkt moms för att inte konsumtionen ska flytta och om avskaffad statsskatt för att inte längre bestraffa utbildning och höga inkomster bland mycket annat.

Ur det politiska elitperspektivet är den här typen av skattesänkningar en dålig nyhet. "Realisterna" hävdar av vi måste sänka åtminstone en del av skatterna, men inte för tidigt och inte för mycket. Andra stoppar huvudet i sanden och hoppas att inte så mycket ska märkas av att flyttlassen går.

Ur ett medborgarperspektiv vore det tvärtom alldeles utmärkt om RSV:s skattesänkningslista genomfördes snarast. Företag skulle skapas och växa, och därmed öka anställningsmöjligheter och löner, om kapitalflödena vände och vi fick fler verksamheter förlagda i Sverige. Handeln skulle skapa innovationer och möjligheter i kombination med den nya kommunikationstekniken när svenska handelsvaror inte längre är dyrare av skatteskäl. Människor skulle känna tillförsikten i att arbete, entreprenörskap och utbildning är garantier för en bättre tillvaro när de får behålla resultatet av sina ansträngningar.

Den skattekonkurrens som politiska eliter vill harmonisera bort är en unik möjlighet att utveckla de fyra friheternas Europa. Med politisk vilja skulle konkurrensen kunna bli en tillgång för Sverige genom att vi medvetet sänker skatterna och därmed lockar till oss kapital, företag och entreprenörer. Skatter är inte en uppgift för EU utan tillhör den nationella sfären. Genom att gå före snarare än släpa efter kan Sverige hjälpa till att få ett dynamiskt, levande och öppet Europa.

Alternativet till en sådan utveckling är att sätta sitt hopp till den politiska harmoniseringscentralismen, och sakta vandra vägen mot mera slutna och stagnerande samhällen. Men då blundar vi för verkligheten. Det är en farlig väg.

Under första halvåret 2001 är Sverige ordförandeland i EU. Ordförandeskapet innebär att man i viss utsträckning kan sätta en egen profil på arbetet. Sverige har därmed en möjlighet att påverka agendan och inriktningen av diskussionerna om skatteharmonisering inom EU. Sverige har flerfaldiga gånger hävdat att skatter tillhör medlemsländerna och inte är en överstatlig fråga. Eftersom diskussionerna om skattepaketet nu dragit ut på tiden, så är det möjligt att det är rätt läge att ta ett initiativ till att stryka momentet om upplysningsplikt alternativt minimisatser för källskatt. Det vore mer fruktbärande att diskutera hur EU:s medlemsländer ska möta en hårdnande institutionell konkurrens från andra länder.

Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande frågor till finansministern:

1.Ämnar finansministern medverka till att Sverige går före i Europa med skattesänkningar på områden med ökande skattekonkurrens?

2.Sverige har länge varit för öppenhet, rörlighet och fri handel. I harmoniseringsfrågan måste vi välja väg. Hur ser finansministerns strategi ut när det gäller strävanden för en harmonisering av skatterna på överstatlig nivå inom EU?

3.Hur avser finansministern agera under det svenska ordförandeskapet när det gäller skatteharmonisering?