Sambors arvsrätt

Fru talman! LiseLotte Olsson har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till att ändra lagstiftningen så att den vanliga formen för sammanlevande par, sambor, omfattas av arvsrätten. Hon har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att fler sambor ska omfattas av arvsrätten. Sambolagen syftar till att ge ett minimiskydd åt den svagare parten när ett samboförhållande upphör. I lagen finns regler om bland annat delning av sambors gemensamma bostad och bohag, en sambos rätt att överta en bostad som inte ingår i delningen och inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet. I lagen finns också en bestämmelse som garanterar en efterlevande sambo att som sin andel vid bodelningen - om egendomen räcker - få ut så mycket att det motsvarar två prisbasbelopp. Det finns stora och viktiga skillnader mellan de regler som gäller för samboförhållanden och äktenskap, framför allt i fråga om förhållandet mellan parterna själva. Som exempel kan nämnas att sambor inte har någon underhållsskyldighet gentemot varandra ens efter ett mycket långvarigt förhållande. Rätten till bodelning omfattar bara gemensam bostad och gemensamt bohag. Exempelvis bankmedel, bilar och sommarstugor faller utanför bodelningen. När samboförhållandet upphör behålls egendomen av den sambo som äger egendomen. Ytterligare en skillnad är det vi diskuterar i dag, nämligen att sambor inte har någon automatisk rätt till arv efter varandra. LiseLotte Olsson efterfrågar en lagstiftning som innebär att även sambor ska omfattas av arvsrätten. Jag tycker att en sådan ordning är problematisk. För vissa sambor skulle en sådan ordning kunna överensstämma med deras vilja, men för andra skulle det inte passa. Det är då lämpligare att låta sambor lämna en uttrycklig viljeförklaring om att arvsreglerna ska vara tillämpliga. För makar och registrerade partner har önskan om att bland annat arvsreglerna ska gälla mellan dem uttryckts i samband med vigseln och registreringen. Genom den möjlighet som i dag erbjuds sambor som vill ärva varandra, att de måste upprätta ett testamente, lämnas den viljeförklaring som jag anser är en nödvändig förutsättning för att arv ska kunna komma i fråga. Jag delar alltså inte LiseLotte Olssons uppfattning att det finns behov av att ändra den nuvarande lagstiftningen. I stället handlar det om att sprida information om de regler som gäller. Då möjliggör vi för den enskilde individen att ta ansvar för de val som han eller hon gör och vill göra.

Fru talman! Jag börjar naturligtvis med att tacka för svaret, trots att jag inte är nöjd. Jag hade gärna sett en öppning mot en bättre och tryggare lagstiftning för dem som valt att leva som sambor. I dag har vi en lagstiftning som gör att den efterlevande i ett samboförhållande i praktiken är helt utlämnad till arvingarnas godtycke om samboparet inte har skrivit något inbördes testamente. Det spelar ingen roll hur länge dessa två personer har levt med varandra - är de inte gifta saknas ett skydd för den efterlevande partnern. Det är en brist som är tänkt att kompenseras med ett testamente. Det är klart att det kunde ha fungerat om vi människor var rationella och förståndiga, men nu är vi ju inte alltid det. Och vem vill tänka på att jag eller den jag lever med kan vara borta för alltid i morgon? Vi kunde för några veckor sedan åter läsa om hur en kvinna drabbats när hennes sambo, känd deckarförfattare, oväntat gick bort. Det är nu fem år sedan, och den tvisten är fortfarande inte löst. Det finns även andra så kallade kändispar som har drabbats. Ett ytterligare exempel på vad som kan hända är ett par som har skapat, drivit och skött ett gemensamt jordbruk, och mannen avlider. Eftersom inga arvingar fanns över huvud taget gick livsverket till den allmänna arvsfonden. Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt stötande. Kvinnan som blev ensam kvar fick inte behålla någonting av det hon hade varit med om att bygga upp. Det är lätt att vara efterklok, och jag gissar att alla som har drabbats ångrar sig djupt att de inte skrivit ett testamente. Men när olyckan väl är framme finns ingen ångerrätt. Då står du där på bar backe. Visst kan man säga att människor borde ta ett ansvar och ta reda på vad som gäller. Men säg det till den som förlorar sin partner i tsunamin, Estoniakatastrofen eller vid andra oförutsägbara händelser. Jag tror att många som lever som sambor tyvärr inte vet att sambolagen inte ger samma rätt till arv som äktenskapsbalken. När man väl upptäcker det är det för sent. Tycker inte ministern att det vore lämpligare att låta lagen utgå från människors faktiska omständigheter än från ett önsketänkande om hur vi människor borde vara och fungera? I dag har vi en lagstiftning som inte ger en möjlighet ens att gå till domstol för att få rätten till arv prövad. Som det är nu kan den partner som omfattas av sambolagen inte väcka talan för en rimlighetstolkning av sitt fall. Vänsterpartiet har under många år drivit frågan, och jag säger det igen, att vi vill att det ska vara möjligt att väcka talan för att få rätten att ärva sin döda partner prövad - en klausul om att domstolen ska göra en skälighetsbedömning om den efterlevandes rätt till arv. Då kan man ta hänsyn till faktiska förhållanden, exempelvis hur länge man har levt tillsammans. Tycker inte ministern att det vore rimligt med en möjlighet att väcka talan och därmed göra lagstiftningen lite mer verklighetsförankrad?

Fru talman! Det har funnits ett antal uppmärksammade fall där sambor inte har testamenterat inbördes. Det är naturligtvis alltid tråkigt när det är så. Det finns många situationer i livet där människor tänker: Jag kanske borde ha gjort det ena eller det andra, men det blev aldrig gjort. Sedan är det för sent. Att tillskapa en lagstiftning som på ett rimligt sätt täcker de fallen och alla andra fall utan att det får negativa konsekvenser är väldigt svårt. Därför vill jag inledningsvis säga att det är olämpligt att utgå från enskilda fall när man i det här avseendet försöker lämna förslag till lösningar. Frågan om sambors arvsrätt har behandlats i civilutskottet vid flera tillfällen under den innevarande mandatperioden. Det förslag som har väckts genom en motion under det här riksmötet är inte ett genomtänkt förslag av flera olika skäl. Det har de tidigare förslagen inte heller varit. Det första man kan säga, och det nämnde också justitieministern, är att det är direkt olämpligt att arvsrätt uppkommer utan någons uttryckliga viljeyttring, allra helst kopplat till ett samboförhållande som faktiskt kan uppkomma enligt Högsta domstolens praxis redan efter elva veckor. Det kan ha uppkommit utan att någon efterlevande legal arvinge ens känner till att det uppkommit, men det finns en part kvar som kan processa om att möjligen få hela kvarlåtenskapen. Jag får väl ändå säga att Vänsterpartiets argumentation har utvecklats, i alla fall i skrift men inte med tanke på vad LiseLotte Olsson säger. Tidigare motionsyrkanden har inte innehållit ens något krav på att det ska tillskapas en rättsregel om arvsrätt mellan sambor, utan det har stått precis såsom LiseLotte Olsson säger i dag, nämligen att man även utan en rättsregel ska kunna gå till domstol därför att man tycker att man ska ha rätt till arv. Då ska domstolen kunna döma ut arvsrätt utan att det finns en rättsregel om detta. Jag vill påstå att lagstiftning och rättsbildning inte sker på det sättet i något samhälle och allra minst i Sverige. Det får vi riksdagsledamöter vara garanter för. Det måste naturligtvis finnas en rättsregel, men det tycker LiseLotte Olsson uppenbarligen fortfarande inte, att döma av det hon säger i talarstolen. Det är ytterligare ett exempel på att det är helt ogenomtänkt. Ett samboförhållande bedöms utifrån samtliga omständigheter, men när Högsta domstolen har bedömt just tidsaspekten har man sagt elva veckor. Låt oss säga att vår utgångspunkt är elva veckor. Då kan vi säga att från den tidpunkten kan man i så fall med LiseLotte Olssons förslag tala om rätten till ett arv. Man kan fråga sig: Är det en lämplig ordning? Är det genomtänkt med tanke på alla de effekter som skulle kunna uppkomma för alla andra?

Fru talman! Jag har förstått att de här frågorna har fått uppmärksamhet genom ett antal omskrivna fall. Jag har i verkligheten mött vanligt folk också för vilka detta är ett bekymmer, och jag säger inte att det inte är ett bekymmer. Däremot är det inte sant att man är helt utlämnad som efterlevande. Det finns en delningsregel även om den ligger på en basal nivå. Samtidigt delar jag inte uppfattningen att det här skulle vara något som folk inte känner till. Det här har fått uppmärksamhet under senare år, och vi gör informationsinsatser för att upplysa människor om att man måste veta vilka regler som gäller. Jag vänder mig mot inställningen, som jag tror är rätt vanlig, att man tycker att dödsfall är oväntade. Det enda vi vet är att vi ska dö. Det är klart att man oftare borde fundera över vad som då gäller. Likaväl som man kan säga att staten borde se till att vi hade arvsregler för sambor kan man vända på det och säga: Men om jag inte vill att min sambo ska ärva mig? Det är ganska vanligt att man inte vill det. Ska man då vara tvingad till det? Det är viktigt att lagstiftningen så långt som möjligt bygger på enskilda medborgares aktiva vilja och att man har en viljeförklaring. Det är det som är innebörden i sambolagen. Man får inte en arvsrätt med automatik. Det är viktigt. I dag är det många som lite senare i högre ålder flyttar ihop med någon och kanske har en eller två familjer bakom sig och har rätt mycket i ryggsäcken så att säga. För dem är det inte självklart att arvsrätt ska vara någonting som följer med automatik. Vad sambolagen syftar till är att vara en skyddslagstiftning för den svagare parten, en brygga över till det liv man måste leva även efter det att samboförhållandet upphör. Det är det som man har byggt på. Senaste gång som vi ändrade reglerna var 2003. Det var efter en överenskommelse i en proposition mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Den förändring som gjordes var i princip att homosexuella partner fick samma villkor som andra sambor. Det var vad man efter en ganska lång bedömning kom fram till var det rimliga. Man konstaterade att sambolagen uppfyller sitt övergripande syfte väl. Syftet är att skydda den svagare parten, men har man den uppfattningen att ett förhållande är sådant att det också ska ge arvsrätt bör man testamentera eller gifta sig. Så enkelt är det i dag. Jag tror att det är viktigt att man erbjuder människor mer än en form för samlevnad och att man inte tvingar på människor arvsrätt med automatik därför att vi har enstaka fall där det inte fungerar. Däremot tror jag att vi behöver göra mer för att upplysa om de villkor som gäller och informera om det. Justitiedepartementet gör en hel del informationsmaterial om detta, och det finns även i andra sammanhang möjlighet för människor att få reda på det. Då kan man minimera de tråkiga följder som det blir när man säger att man inte var medveten. Sedan är det så att nomineringar och bouppteckningar är tillfällen då de flesta blir osams. Jag tror att detta aldrig kommer att bli riktigt enkelt, därför att det finns alltid någon som tycker att han eller hon borde ärva även om det inte var den avlidnes önskan.

Fru talman! Jag ska kommentera några saker som Beatrice Ask sade. Sambolagen ska vara ett skydd för den svagare parten, visst borde det vara så, men jag tycker att det som har hänt nu är bevis på att det just inte är det. Lagen sågs över senast för sex år sedan, om jag räknar rätt, och nu har vi sett att den inte fungerar på det sätt som vi då trodde och hoppades att den skulle göra. Anti Avsan säger att man inte ska titta på enskilda fall, men det är väl just så man måste upptäcka att en lagstiftning inte fungerar. Hur slår den nu gällande lagen i de enskilda fallen, de efterlevande i det här fallet? Jo, den kan slå väldigt, väldigt hårt. Men nu finns det en möjlighet, tycker jag, att göra något åt det. Åtminstone önskar jag att man kunde titta på den möjligheten. Beatrice Ask säger att det ska finnas flera former av samlevnad - det tycker jag också förstås, det är jättebra - och att man inte ska tvinga på någon en arvsrätt, eller hur du uttryckte det. Men jag menar att i och med de regler som finns i dag tvingar vi på människor att välja just äktenskap som samlevnadsform. Det kan finnas fall där man tvingas välja att leva i samboförhållande; man vill inte eller kan inte gifta sig av diverse orsaker. Om man då har oturen att mista sin partner borde man ha rätten till ett tryggt liv. Trots att vi vet att vi ska dö, visst vet vi det, förväntar sig ingen att vi ska dö i morgon. Jobbiga saker skjuter man fram. Att skriva testamente kan vara jobbigt. Det skjuter vi på och är det ingenting som vi vill ta tag i. Det handlar inte om att vi inte tar ansvar för de val vi gör. Det handlar om att vi människor kanske inte är helt rationella, tyvärr, och vi är inte heller förutseende. Alla är vi sådana, mer eller mindre, och då tycker jag fortfarande att det är orimligt att man som efterlevande, förutom sorgen över att mista sin livskamrat, också ska förlora sin ekonomiska trygghet. Jag undrar om det finns någonting som kan förmå ministern att tänka om om någonting som behöver göras. Vi i Sverige anser att vi har en ganska modern lagstiftning och en modern syn på samlevnad, men när det gäller lagstiftning ligger vi efter flera länder. Jag tänker ta några exempel. I Storbritannien finns nu ett lagförslag om sambors arvsrätt. I Storbritannien finns redan i dag möjligheter för common law, som det heter, att pröva saken i domstol. I USA jämställs common law marriages med gifta i flera delstater. Även om de är i minoritet accepterar övriga delstater dessa personers status. I Frankrike kan man registrera concubinage, som det heter på franska, på rådhuset, och med det följer arvsrätten. Det är i och för sig en aktiv handling som jag förstår också kan vara ett hinder för många. Men jag menar bara att det finns andra sätt att se på saken och att man i andra länder har försökt lösa problemet, för det finns ju i alla länder, inte bara i Sverige. Jag ställer frågan igen till justitieministern: Finns det någonting som regeringen och du skulle kunna göra? Det kanske inte handlar om så många fall, och att problemet inte drabbar alla vet jag också. Men dem som det drabbar, drabbar det väldigt hårt. Och det känns orättvist. Jag nämnde jordbrukarparet där kvinnan tappade sitt livsverk. Det var staten som fick ärva - Allmänna arvsfonden. Det finns mycket som inte fungerar och som känns gammeldags och oskäligt i den lagstiftning som vi har i dag. Vad ämnar Beatrice Ask göra?

Fru talman! I de enskilda fall som det hänvisas till har man nog i samtliga helt enkelt missat just detta att testamentera inbördes. Som jag sade tidigare kan man missa många viktiga saker i livet. Och att man tycker att det är jobbigt är nog inte ett rimligt skäl till att ändra lagstiftningen så att det får en mängd andra konsekvenser. När jag säger att man inte kan titta på enskilda fall är det helt uppenbart att man inte kan göra det om man inte har förståelse för helheten. Man måste ju förstå vilka konsekvenser ett sådant förslag skulle få även i övrigt. Det som förvånar mig lite är att LiseLotte Olsson inte lyfter fram ett enda problem, resonemangsvis, med att ändra lagstiftningen på det här sättet. Det måste väl tyda på att man då bara tittar på enskilda fall och inte har någon förståelse för helheten. Även om jag skulle ha uppfattningen att någon lagregel skulle ändras i något fall, vill jag påstå att jag i de allra flesta fall också ser problem. Det finns skäl att återigen påpeka att civilutskottet har behandlat frågan. Jag kan nämna att när det gäller just önskemålet om att tillskapa arvsrätt genom en domstolsprocess uttalade utskottet att det framstår som klart olämpligt att införa en ordning där rätten till arv tillskapas genom en domstolsprocess. Mot detta reserverade sig bara Vänsterpartiet. När det gäller Allmänna arvsfonden kan medel i vissa fall avstås av Allmänna arvsfonden, till exempel till förmån för en efterlevande make eller maka. Den möjligheten har man alltså också, förutom att det faktiskt är valfritt att testamentera inbördes. Jag tror för egen del att människor i allmänhet vet att sambor inte ärver varandra.

Fru talman! Under alla år som jag arbetat, både utanför och i detta hus, med frågor om könsneutralt äktenskap och för all del också sambofrågor är det en fråga som varit väldigt tydlig, nämligen om vi kunde tänka oss att bara acceptera samboförhållandet. Vi måste ha klart för oss att det var en annan tid då. Lagstiftningen om samboförhållandet respektive äktenskapet är så väsensskilda. Det handlar inte bara om arv. Jag vill minnas att det i utredningen var tre och en halv A4-sidor med lagrum där äktenskapet var viktigt. När det gäller arv - jag håller med om att det har varit några spektakulära fall i pressen, och jag har också stött på dem i närheten - ska jag ta ett enda exempel. En av mina goda vänner miste sin sambo efter många år tillsammans. De hade gemensamma barn. Hade de inte gift sig i sista ögonblicket innan hon dog, hade barnen hamnat under god man. Det är det regelverk som gäller i dag. Då kan man fundera på vad som är nästa steg och nästa. I den friare formen av samlevnad vet vi att det bara handlar om det gemensamma bohaget och det man har skaffat tillsammans. Sedan har vi det här paketet vi får via äktenskapet. Jag tycker att vi gemensamt har luckrat upp lagstiftningen när det gäller äktenskapet så att den inte är så strikt som den var tidigare. Därför är jag mycket tveksam till om en ändring skulle ge någon effekt, för det kan få någon effekt i nästa steg som inte är positiv - jag tog exemplet med barnen som hamnar under god man - och sedan kanske det blir ytterligare ett steg. Det är trots allt väldigt mycket lagstiftning kring äktenskapet och samboendet. Det är en stor skillnad mot tidigare. Frågan är hur långt man är beredd att gå. Man pratar här i debatten om att i Frankrike kan man registrera sig. Men då kanske man har blandat ihop det med civiläktenskapet, för det är bara en form av registrering. Jag vet inte vad det är som man inte vill ha av äktenskap. När jag var vigselförrättare brukade jag säga att äktenskapet är strikt juridiskt. Man får en väldig massa rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Det är inte särskilt romantiskt att prata om det, så jag gick över till att prata lite grann om kärlek och varför man gifter sig. Men vilka rättigheter respektive skyldigheter är det då som man inte ska ha i ett samboförhållande? Det är det komplicerade med just detta. Från början var det meningen att sambo skulle vara ett friare sätt att leva tillsammans. Det skulle vara ett sätt att hantera bara det gemensamma hemmet, vilket var det enda man hade gemensamt. Allt annat hade man medvetet avstått från. Det är en frihet som måste finnas. Man måste man fråga sig: Vilka rättigheter är viktiga? Är det bara arvet som är viktigt eller även de gemensamma barnen? Vad är det som inte är viktigt och vad är det som är viktigare än annat? Det blir jag inte klok på i denna debatt.

Herr talman! LiseLotte Olsson säger att det som nu hänt, och hänvisar till några aktuella ärenden, visar att sambolagen inte skyddar den svagare parten. Vad LiseLotte Olsson då gör är att ta ställning för endera parten i tvister som förekommer, och de är alltid komplicerade. Självklart måste vi följa med i vad som händer och dra lärdom av det, men man kan inte dra enkla slutsatser innan beslut är fattade i alla delar. Sambolagstiftningen ger ett skydd för den svagare parten, ett slags brygga över till att klara av tillvaron. Finns det barn i ett förhållande är det, Börje Vestlund, inte barnen som hamnar under god man utan pengarna. Det är en viss skillnad, vill jag påpeka. Det ligger ett värde i att det är på det sättet. Det finns föräldrar som tycker att barnen och ingen annan ska ha tillgångarna. Detta är komplicerad materia. Jag delar bedömningen som Börje Vestlund gav uttryck för, nämligen att det är svårare än man tror. I mitt första inlägg försökte jag säga att jag ser det som problematiskt att ändra regelverket på det sätt som LiseLotte Olsson efterfrågar. Vi behöver ha en möjlighet för människor att leva i friare förhållanden. Människor är inte rationella. När ens sambo dör blir man besviken över att man inte får ärva. Jag vågar säga att även utan arvsrätt är folk inte särskilt rationella. Det är just därför som vi erbjuder enkla former för paketlösningen som är äktenskap. Tittar man på lagstiftning i andra länder ligger den ofta mycket nära det som är borgerlig vigsel i Sverige. Det är en enkel viljeyttring på en myndighet och inget annat. Att folk sedan älskar att göra ceremonier kring det har jag förståelse för. Det enda nordiska land som har lagstiftning på detta område är Norge, och den är ganska ny. Den liknar dock i stora delar den delningsregel vi har till skydd i sambolagen, även man i Norge ligger något högre när det gäller den ekonomiska nivån än vad vi gör i Sverige. Sammanfattningsvis har jag den bestämda uppfattningen att människor ska kunna välja att flytta ihop med någon utan att man samtidigt får med sig hela det menageri av åtgärder och skyddsnät som samhället erbjuder i form av äktenskap. Jag vill också påpeka att detta med testamente inte är så märkligt. I andra aktuella fall har man skrivit ganska enkla lappar med sin viljeyttring och fått dem signerade, och det blir prövat av domstol. Det är alltså inte särskilt komplicerat. Det finns inget skäl för människor att avstå av den anledningen, utan det är ganska enkelt att upprätta ett testamente som får betydelse. Information om de regelverk vi har är vägen framåt för att minimera de fall där någon känner sig förorättad. Jag tror tyvärr att vi alltid kommer att ha tvister när bodelning och annat ska göras, för att man har olika uppfattningar. Ytterst måste det ändå vara den enskilde själv som aktivt väljer samlevnadsform och vilket ansvar man vill ha mot andra närstående.

Herr talman och Beatrice Ask! Jag tar ställning för de kvinnor och män som drabbas. Så enkelt är det. I detta fall finns det många konkreta exempel på människor som farit illa av detta. Jag fick många att debattera med så jag ska försöka vara kort. I motsats till Anti tycker jag att det faktum att något är jobbigt för människor visst är ett skäl att ändra saker och ting. Det är väl så lagstiftningen ändras, eller hur? Man ser ett problem och ser hur det slår i människors vardag, och då försöker vi som lagstiftare rätta till det. Det är precis så lagstiftningen ska utvecklas, tycker jag. Steg för steg försöker vi rätta till det som inte fungerar. Det här är ett exempel på lagstiftning som inte fungerar. Till Börje vill jag säga att det vi diskuterar i dag är arvsmöjligheten i samboförhållanden. Ska vi diskutera hela äktenskapslagen och sambolagen får vi göra det en annan gång. Jag vill tala om rätten att ärva när man drabbas av olyckan att mista sin livspartner. Människor är inte rationella; de förstår inte att detta kan hända. När det händer drabbas de oerhört hårt. Finns det någon enda liten möjlighet borde vi försöka hjälpa till att göra det bättre för de efterlevande. Det är klart att det finns problem i frågan, men problem är till för att undersökas och lösas. Det finns möjlighet att tillsätta utredningar. Det finns möjlighet att verkligen ta frågan på allvar och inte stoppa huvudet i sanden och låtsas att det händer bara några få människor helt oförutsägbart. Så är det inte. Många har blivit drabbade. Jag tycker att vi ska ta vårt ansvar och göra det bättre för dessa människor.

Herr talman! Justitieministern har naturligtvis rätt; det är inte barnen som hamnar under god man eller förmyndare utan deras tillgångar. Jag har en ytterligare kommentar. Jag tror att man gör det enkelt för sig genom att rycka ut en del av paketet man har i äktenskapet, för det finns fler delar som kan vara minst lika känsliga. Det gäller till exempel gemensamma barn kontra särkullbarn. Det finns många aspekter på detta. Hur är det om man har företag gemensamt? Det är mer komplicerat än att bara titta på en enda fråga, nämligen rätten att ärva. Visserligen är det arvsfrågan vi diskuterar här, men jag tror att vi gjorde rätt i hbt-rörelsen som valde att titta på alltihop samtidigt i stället för att titta på en del åt gången. Jag tror att det var bra att man tog helheten på en gång, självklart även ur rättviseperspektiv. Vi hade diskussioner om att utöka sambolagen, men det sade vi alltid nej till. Det finns dessa två alternativ. Man kan alltid fungera på hur äktenskapet ska se ut i framtiden, men det är en annan fråga som kräver ännu mer diskussion.

Herr talman! Det här är en viktig fråga eftersom den engagerar många människor. Frågan om äktenskap eller sambo är något som rör alla mer eller mindre. LiseLotte Olsson säger att hon tar ställning för de kvinnor och män som drabbas av nuvarande sambolagstiftning där inte arvsrätt ingår. Det ligger säkert mycket god vilja bakom det och ett engagemang för dem som har hamnat i ett läge där de känner att det är bekymmersamt. Man måste dock vända på kuttingen. Skulle man ha ett statligt paket som gjorde arvsrätten automatisk eller mer lik äktenskapet får man många människor som blir påtvingade en arvsrätt och måste agera mot regelverket. Vill man undvika olyckliga efterlevande finns det ingen annan lösning än att fler enskilda själva gör ett aktivt ställningstagande. De som väljer att ingå äktenskap får en avtalslösning som är färdigpaketerad i lagstiftningen. De som väljer andra samlevnadsformer får något annat. De som vill leva tillsammans med någon och ingå samboskap - om det nu heter så - kan välja det med vad det innebär. De kan också välja att komplettera det med ett testamente och en viljeyttring om att den efterlevande ska ärva. Jag vill påminna om det jag sade inledningsvis. Många människor flyttar i dag ihop efter kanske både ett och två äktenskap. Det finns barn och andra närstående och man vill kanske inte fullt ut ha alla de konsekvenser som ett äktenskap innebär. Jag tycker att man ska respektera det ställningstagandet också. Jag avser inte att nu ta initiativ till några förändringar av regelverken.