Resursfördelning till skolor

Herr talman! Cecilia Dalman Eek har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka kommuners möjlighet att agera i enlighet med internationell forskning och besluta om kompensatoriska insatser enbart riktade till skolor med de största behoven. Till att börja med vill jag påminna om att kommuner eller enskilda är huvudmän för de skolor de bedriver och är ansvariga för resursfördelningen till skolorna. Den möjlighet som Cecilia Dahlman Eek efterlyser är redan inte en möjlighet utan ett krav på huvudmännen. Av läroplanen för grundskolan framgår att hänsyn ska tas till elevers olika förutsättningar och behov. Regeringen har dessutom nyligen föreslagit att skollagen förtydligas med att kommunernas resursfördelning mellan skolor såväl som rektorernas resursfördelning inom skolor ska göras efter elevernas olika förutsättningar och behov. Vidare har regeringen vid flera tillfällen de senaste åren uppdragit åt Statens skolverk att undersöka hur kommunernas resursfördelning är utformad. Skolverket har konstaterat att resursfördelningen inte är tillräckligt differentierad men att medvetenheten om behovet av att kompensera för elevers olika förutsättningar tycks öka. Staten har dock självklart ett ansvar för skolväsendets utveckling. Sedan 2006 har regeringen varje år föreslagit reformer som syftar till att sätta fokus på kunskap i skolan för att höja kunskapsresultaten och öka likvärdigheten. Flera satsningar har varit riktade. Bland annat pågår en försöksverksamhet för att stödja skolor i utanförskapsområden, och särskilda medel har avsatts för fler karriärtjänster i skolor i dessa områden. Dessutom pågår en försöksverksamhet med utökad undervisningstid i svenska och svenska som andraspråk för nyanlända elever i grundskolan. Därutöver har regeringen i 2014 års ekonomiska vårproposition, det vill säga den som nyss har lagts fram till riksdagen, redogjort för kommande förslag om bland annat ett lågstadielyft som möjliggör fler speciallärare, mindre klasstorlekar och skyldighet att erbjuda både sommarskola och läxhjälp samt en permanentning och en fördubbling av försöksverksamheten med mer undervisning i svenska för de nyanlända eleverna. Dessa förslag bedöms ytterligare bidra till alla elevers möjlighet att nå kunskapsmålen för utbildningen.

Herr talman! Jag får tacka utbildningsministern för svaret. I min fråga till utbildningsministern ville jag veta vad han avser att göra för att kommuner ska kunna rikta extra resurser till skolor med lägst måluppfyllelse. Skälet är naturligtvis det vi båda är medvetna om, nämligen att situationen i den svenska skolan är allvarlig och behöver åtgärdas. Resultaten faller snabbast av resultaten i OECD-länderna, och allvarligast är den bristande likvärdigheten mellan elever och mellan skolor. Internationell forskning har länge visat att skolsegregationens effekter måste kompenseras med system som styr resurserna dit där de bäst behövs. OECD:s utbildningschef talar om att de bästa lärarna och de största resurserna måste riktas till de skolor som har de största behoven. De länder som har höjt sina resultat i PISA-undersökningarna och brutit en negativ trend har gjort just den typen av insatser. Under lång tid har Socialdemokraterna krävt att man också ska ta socioekonomiska hänsyn när kommuner fördelar resurser till skolor. Därför är det bra att utbildningsministern nu efter sju åtta år har insett att det behövs. Många kommuner har redan gjort det här i större eller mindre uträckning, till exempel min hemkommun Göteborg, och därför är det bra att detta har regelfästs. Men min fråga gällde alltså vad ministern avser att göra för att kommuner ska kunna rikta extra resurser till skolor med låg måluppfyllelse. I Göteborg har kommunen gjort en särskild satsning för att stärka skolor i utsatta situationer. 70 miljoner riktas över två år till de elva skolor som har lägst resultat och störst behov. Detta är helt i enlighet med vad forskningen säger om hur resurser ska riktas i ett skolsystem med skolval. Därför är det rimligt att reglerna för finansiering av skolsektorn tar hänsyn till vikten av att rikta särskilda stöd som enbart går till de skolor som har de största behoven. Det är detta som min fråga till utbildningsministern handlar om. Sedan 2009 har regeringen sett till att alla resurser som riktas till kommunala skolor också ska läggas in till den fristående skolsektorn där resurserna inte behövs i samma omfattning. Likafördelningsprincipen talar man om, men den har omöjliggjort för kommuner att vidta de extra åtgärder som krävs för att komma åt skolsegregationen. Det är helt orimligt att extra resurser sedan ska riktas också till andra skolor som inte behöver sådana åtgärder. Ingen kommun har ekonomiskt utrymme att flerfaldiga sådana extrasatsningar för att rikta dem också till skolor som det redan går bra för. Jag frågar igen: Vilka åtgärder avser utbildningsministern att vidta för att stärka kommuners möjlighet att agera i enlighet med internationell forskning om kompensatoriska insatser enbart riktade till skolor med de största behoven?

Herr talman! Det finns inga som helst hinder för en kommun att göra detta, och många kommuner gör det. Det finns absolut inga regler som säger att man måste ge lika mycket pengar till alla skolor. Tvärtom, man ska som kommun ge olika mycket pengar till olika skolor. Man måste inte alls ge pengar bara till friskolor eller bara till kommunala skolor, men däremot får man inte systematiskt missgynna fristående skolor. Om en fristående skola också har en elevsammansättning som är av den arten att man behöver extra resurser ska den få det på samma villkor som de kommunala skolorna. Att det ska vara på lika villkor är den enda reglering som finns, men det innebär inte lika mycket pengar, utan det betyder att en skola som har många elever med stora svårigheter ska kunna få extra resurser, och den ska få det oavsett vem som är huvudman. Det finns inga hinder alls för det. Det är bra att Göteborg har tänkt om, för Göteborg har fördelat om väldigt lite resurser i jämförelse med till exempel alliansstyrda Stockholm som har haft en mycket mer långtgående socioekonomisk omfördelning än vad Göteborgs kommun har haft. Det är modigt av Cecilia Dalman Eek att nämna Göteborgs skolväsen här i kammaren. Den politiska styrningen av skolväsendet i Göteborgs kommun har ju närmast havererat under lång tid. Man har lagt ut ansvaret på stadsdelsnämnder som inte klarar av att styra skolorna. Det är bra att Göteborg har tagit initiativ när det gäller de här 70 miljonerna. Det borde man ha gjort för länge sedan. Det här har aldrig varit förbjudet, utan det är bara att köra på. Skolor som har stora behov ska ha mer resurser än de skolor som har mindre behov. Så är det. Vi är överens. Vi skrev in det i lagen, men det har stått i läroplanen hela tiden. Den regeln har gällt hela tiden, och om Göteborgs kommun har vaknat nu och gör så är det utmärkt. De borde ha gjort det för länge sedan. Tack för att ni har gjort det, Göteborg!

Herr talman! Detta var verkligen ett glädjande besked! Jag ska ta med det tillbaka till Göteborg. Och att jag är modig är beröm som jag gärna tar till mig. Att det här är rätt väg att gå ska jag ta med mig tillbaka till utbildningsministerns partikolleger i Göteborg, för de har motsatt sig det här beslutet. De har nämligen krävt att alla extraresurser i utvecklingsfonden ska fördelas lika för varje elev. Det innebär inte att man gör den kompensatoriska åtgärd som behövs för att motverka skolsegregationen. Internationell forskning, svensk forskning, Skolverket och OECD är helt överens om att det behövs, precis som utbildningsministern här säger. I resursfördelningen ingår att de kommunala satsningarna till skolorna ska läggas in i fördelningen till den fristående sektorn. Menar utbildningsministern att det inte stämmer eller att han nu har en annan inriktning? I så fall är det ett mycket bra besked, och jag tar med det till Göteborg.

Herr talman! Jag tycker att skollagen ska vara neutral beträffande vem som är huvudman för skolan. Man kan inte som kommun säga att alla skolor ska ha exakt lika mycket pengar per elev, för då gör man fel. Man ska fördela efter elevers förutsättningar och behov. Om vi har en kommunal skola och en friskola som båda har en elevsammansättning med stora svårigheter och de är ungefär likvärdiga när det gäller behovet av extra stöd, har ungefär samma svåra förutsättningar och behov, då kan man inte ensidigt gynna den kommunala skolan före den fristående. Man ska absolut ge mer resurser till de skolor som har stora problem. Oftare är det kommunala skolor i utanförskapsområden och så vidare som har de eleverna. Föräldrarna har kanske nyligen anlänt till Sverige, har inte hunnit orientera sig och utnyttjar inte det fria skolvalet på samma sätt. Jag vet att det är så. Det gör att kommunala skolor oftare har stora behov och många elever med svårare förutsättningar för undervisningen. Då ska de ha mer resurser. Därav följer inte att friskolor ska ha samma resurser, såvida de inte har samma problem, för då ska de ha samma resurser. Det är inga konstigheter med det. När jag var skolborgarråd i Stockholm för tio tolv år sedan gjorde vi så redan då. Att Göteborg nu har vaknat är väl utmärkt, men det borde ha skett för länge sedan. Självklart ska skolor med stora svårigheter, med elever som har stora behov, ha mer resurser. Det är självklart. Det har gällt hela tiden, och det har också stått i läroplanen.

Herr talman! Det är välkomna besked, men det som utbildningsministern hänvisar till från sin tid som skolborgarråd gäller inte längre. I sitt yrkande, som jag i och för sig inte räknar med att utbildningsministern ska ha läst eller kunna utantill, säger Alliansen, där Folkpartiet ingår, att reglerna om bidrag till fristående skolor ändrades 2009. Det handlar om 14 kap. 2 § skolförordningen. Där står hur man ska hantera ytterligare resurser. Det innebär att borgarna i Göteborg helt enkelt säger nej till den typen av fördelning som utbildningsministern berömmer. Det måste vi ta ad notam i Göteborg. Jag välkomnar det beskedet. Det ligger någonting genuint gott i att elever och föräldrar kan välja utbildningsinriktning och välja skola. Men det här handlar inte om skolval. Att välja till något gott är bra. Skolvalet i Sverige har säkerligen bidragit till att vi har bredare utbildningsinriktningar och en pedagogisk bredd, men när det gäller skolval har det också inneburit att man väljer från någonting. De skolor man väljer från behöver insatser. Den internationella forskningen har vid ett flertal tillfällen visat att extra insatser behöver riktas hit. Herr talman! Den utvecklingsfond som Göteborg använt har inneburit att man ger extra resurser till skolor där det inte gått så bra. Det är kommunala skolor, men det kunde lika gärna ha varit fristående skolor i utsatta områden. Då hade de fått del av pengarna. Nu är det elva skolor som får dessa resurser. Jag måste fråga vad som händer med skolsegregationen om extrapengar till utsatta skolor ska dubbleras och sedan ges till de skolor som inte har samma problem. Det är det som är fallet här.

Herr talman! Jag har naturligtvis inte satt mig in exakt i hur just resursfördelningen av de 70 miljonerna i Göteborg går till. Vi har 290 kommuner och alla detaljer i varje resursfördelningssystem kan jag inte, men principerna kan jag mycket väl. Skolor som har stora problem ska ha mer resurser än skolor som inte har stora problem. Det är en glasklar princip. Den är inte ny, den har gällt i modern tid, och den är kodifierad först i 1994 års läroplan, sedan i 2011 års läroplan och nu skriver vi dessutom in den i skollagen. Egentligen står det redan i läroplanen, så det gäller, men för att markera tyngden i det skriver vi in det i skollagen. Det har alltså gällt hela tiden. Däremot får man inte systematiskt missgynna en fristående skola, om man nu är ute efter det, men det uppfattar jag inte att det handlar om. Man sätter upp ett antal kriterier, och när man ser att vissa skolor har stora problem får de extra resurser. Om det sedan råkar vara kommunala skolor - ja, då är det så. Om en fristående skola har stora problem får man inte systematiskt missgynna den. Så får man inte göra. Men jag uppfattar inte att det är det som interpellanten frågar om. Jag ser inga problem med det. Om man sedan fördelar ur just den utvecklingsfonden eller av andra medel till skolor som har problem är upp till kommunerna. I slutändan ska en skola som har stora utmaningar i sin elevsammansättning, till exempel socioekonomiska utmaningar, ha mer resurser än en skola som inte har den typen av utmaningar. Det framgår glasklart i både läroplan och skollag.