Regeringens ungdomspolitik

Interpellationsdebatt 12 juni 2006

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 135 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Axel Darvik har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de viktiga politiska målen för ungdomar ska uppnås. För att den nationella ungdomspolitiken ska få genomslag i samhället är det viktigt att alla statsråd ser ungdomsfrågorna som ett gemensamt ansvar. I enlighet med detta föreslog regeringen därför i den ungdomspolitiska propositionen Makt att bestämma - rätt till välfärd (2004/05:2) att den nationella ungdomspolitiken skulle utgå från varje politikområdes egna mål. Detta innebär att varje politikområde ansvarar för att förverkliga och följa upp de av riksdagen beslutade övergripande ungdomspolitiska målen inom ramen för sin ordinarie verksamhet. Riksdagen beslutade också att anta regeringens förslag om ett ungdomspolitiskt handlingsprogram. I handlingsprogrammet identifierade regeringen vissa områden där insatser för ungdomars levnadsvillkor var särskilt viktiga. Dessa områden var utbildning, arbetsmarknad, bostad, hälsa och trygghet, inflytande och delaktighet samt kultur och fritid. Det är glädjande att nästan alla av de presenterade satsningarna på dessa olika områden antingen är avklarade eller pågående. Det är dock viktigt att regeringen fortsätter att satsa på ungdomar och som tidigare gör detta med åtgärder på bred front. Regeringen vill därför nu också, utöver de konkreta åtgärder som redan initierats, vidta ytterligare åtgärder. Dessa åtgärder, som presenterades i den ekonomiska vårpropositionen 2006, omfattar över 6 miljarder kronor och följer de redan identifierade områden där ungdomar i dag är i störst behov av insatser. Till exempel föreslås fler jobb och tryggare anställningar för unga, satsning på barn- och ungdomspsykiatrin och insatser för att öka ungas delaktighet. Vidare föreslås även att det ska investeras i fler resurspersoner i skolan, fler utbildningsplatser och höjt studiebidrag. Jag vill särskilt nämna att regeringen i denna satsning föreslår att 80 miljoner kronor per år, under en treårsperiod, används för att främja utvecklingen av stimulerande fritidsverksamheter och mötesplatser för unga. Jag kan också berätta att regeringen i denna satsning föreslår att ett statligt bidrag om 100 miljoner kronor per år från och med 2007 införs till kommuner som vill använda sig av hyresgarantier för att underlätta för bland annat ungdomar att etablera sig på bostadsmarknaden. Ytterligare föreslagna insatser är att 15 miljoner kronor per år under 2006 och 2007 avsätts för att ge kommuner möjlighet att erbjuda sommarkurser till elever som ligger efter i skolan och att 10 miljoner kronor per år avsätts under 2007 och 2008 för att öka kvaliteten i skolans studie- och yrkesvägledning. Med denna satsning har vi kommit ännu ett steg längre i vårt viktiga arbete med att uppnå de politiska målen för ungdomar. Då Axel Darvik, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Martin Andreasson i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 136 Martin Andreasson (Fp)

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Den här tiden på året går tiotusentals ungdomar ut gymnasiet, sjunger "Den ljusnande framtid är vår" och tar steget ut i livet som unga vuxna. För mig och statsrådet, som båda är 70-talister, är det några år sedan som vi själva stod där och sjöng. Man kan fråga sig vad det är för värld som möter dem som i dag är på väg ut som unga vuxna. Vilka möjligheter har de att styra sina liv? Och framför allt: Går utvecklingen åt rätt håll? Axel Darvik skrev interpellationen och pekade på ett antal områden där man inte kan se någon positiv utveckling. Tvärtom ser vi att utvecklingen är djupt oroande. Jag ska inte räkna upp alla de saker som han pekar på utan bara nämna de två mest grundläggande, nämligen att man ska ha tillräckliga kunskaper med sig när man lämnar skolan samt ha möjlighet att genom eget arbete kunna försörja sig. Det handlar alltså om kunskap och jobb. Vi ser att utvecklingen för dem som i dag lämnar skolan, eller för dem som är på väg ut i vuxenlivet efter att ha hoppat av skolan, är mycket oroande. Om vi börjar med grundskolan ser vi att avhoppen de senaste tio åren fördubblats. Det är dubbelt så många elever i dag jämfört med för tio år sedan som inte fullföljer den obligatoriska grundskolan. Vi ser också att det finns en oerhört stark klassaspekt i detta. I fjol var nästan var tredje elev av dem som kom från hem där båda föräldrarna endast gått grundskolan inte behörig att söka till gymnasiet. Nästan var tredje elev! Det som är särskilt oroväckande är att det skett en kraftig ökning bara under de senaste åren. 1999 var siffran 22 % - vilket var oroväckande. Nu är den siffran över 30 %. Om vi sedan går över till försörjningsfrågorna kan vi, när det gäller jobb, se att arbetslösheten bland unga fortsätter att vara ett stort problem - i en galopperande högkonjunktur. Så sent som i dag kom de senaste siffrorna från Arbetsmarknadsstyrelsen. Visserligen hade den öppna arbetslösheten bland unga minskat med 5 000 de senaste tolv månaderna, men det berodde helt och hållet på att man plussat på 5 000 i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi lever alltså i ett samhälle med den perfekta nolljobbskapande tillväxten. Socialdemokraterna talade för tio år sedan om oron för tvåtredjedelssamhället. Jag vill säga att vi i dag lever i ett tvåtredjedelssamhälle där många ungdomar förvisso klarar sig hyggligt men där alldeles för många lämnar skolan utan de kunskaper de behöver och utan möjlighet att skaffa sig jobb. De frågor som Axel Darvik ställde handlade om just dessa viktiga politiska mål. Statsrådet svarar att hon är glad över utvecklingen. Hon är glad över att man kommit ytterligare ett steg framåt när det gäller att uppnå de politiska målen för ungdomarna. Därför vill jag, herr talman, fråga statsrådet: Om den här utvecklingen gör statsrådet glad, hur ser då utvecklingen ut när statsrådet är orolig?

Anf. 137 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag vill börja med att säga, också för att få det till protokollet, att det var lite synd att Axel inte var här. Jag hade tänkt tacka honom, för han har haft ett stort engagemang när det gällt ungdomsfrågor. Det är viktigt att många har det, för ungdomsfrågor är, precis som jag nämnde i mitt svar, något som faller under allas ansvar. De diskuteras naturligtvis ständigt bland utbildningspolitiker, bland dem som jobbar med sysselsättningsfrågor, näringslivsfrågor, och bland dem som jobbar med bostadsfrågor. Det är dessa tre grundläggande frågor vi bygger ungdomspolitiken på. En bra utbildning ger möjlighet att få arbete. Arbete ger egen inkomst, möjlighet till försörjning, vilket innebär att man kan flytta hemifrån, bilda familj och bli en oberoende och självständig vuxen. Om vi ska börja med utbildning vill jag säga att man naturligtvis kan visa mycket med statistik. Ungefär 10 % av eleverna har inte godkänt i alla kärnämnen när de slutar grundskolan. Den siffran kan vi vara överens om, och den är ganska konstant. Något som Folkpartiet ganska ofta glömmer i debatten är den grupp ungdomar som kommer till Sverige under sin grundskoletid. De har det naturligtvis mycket svårare. De har inte fått fem år i förskolan och nio år i grundskolan för att kunna uppnå målen. De har fått betydligt kortare tid än så, och därför behöver det göras särskilda satsningar för dem. De behöver lite längre tid för att nå målen. Vi ska komma ihåg att Sverige är det land där drygt 85 % av 22-åringarna har en treårig gymnasieutbildning. Det är en väldigt hög siffra. Men mycket mer kan göras, och jag tror att Martin Andreasson är väl medveten om de förändringar som görs i gymnasieskolan från och med nästa sommar. Jag vill i det sammanhanget särskilt nämna de val man gör när man börjar gymnasiet. Vi säger många gånger att man inte ska bygga in återvändsgränder, att man alltid ska ha en andra chans, men faktum är att när man går i grundskolan kan det vara ganska enkelt att välja bort en jobbmöjlighet genom att välja ett studieförberedande program. Samtidigt är man inte riktigt beredd på vad det innebär för vidare studier. Jag har mött lite för många ungdomar som helst av allt velat jobba efter gymnasiet men hade valt studieförberedande program. Då är möjligheterna naturligtvis mycket mindre. Den som gått ett yrkesförberedande program har betydligt större möjligheter att få ett arbete. Det har tagits fram siffror som visar att elektriker, fordonstekniker, transportare och flera andra från yrkesförberedande program har mycket goda förutsättningar att få arbete. Det handlar alltså om att göra rätt val efter grundskolan. Sysselsättningen bland ungdomar har ökat sedan 1994. När det gäller möjligheter till utbildning blir resultatet av den borgerliga ekonomiska motionen 17 500 färre högskoleplatser. Att säga nej till den utbyggnad som Socialdemokraterna föreslår innebär nämligen ganska stora konsekvenser. Av dem som är födda 1980, lite senare än jag och Martin, gick 46 % vidare till högskolan. Om vi inte gör en utbyggnad går 38 % vidare. Också det säger något om vilka möjligheter vi ger till de unga när det gäller att konkurrera om de jobb som finns. Det handlar alltså om en förändring av gymnasieskolan vad gäller utbildningssystemet men också om att fortsätta utbyggnaden och inse att det är kunskap som bygger framtiden. Jag ska väldigt kort säga något om målstyrningen och den proposition som jag beskrivit i mitt svar och som på ett tydligare sätt inför ett målstyrningssystem. Jag är mycket stolt över att vi arbetar med indikatorer som gör att varje politikområde bryts ned i stället för att bara beskriva hur många fler som ska ha ett arbete eller hur det ska se ut beträffande hur många som har jobb och så vidare. Det gäller alltså att inte bara ha en sådan generell siffra utan att faktiskt bryta ned den på ungdomarna samt ha specifika mål. Vi gör det ofta i jämställdhetssammanhang, och då inser vi vad det betyder om vi inte bryter ned den på män och kvinnor. Detsamma gäller ungdomar, vilket är en framgång, och därför kommer vi att lyckas mycket bättre i det fortsatta ungdomsarbetet.

Anf. 138 Martin Andreasson (Fp)

Herr talman! Jag vill först säga att ungdomspolitiken naturligtvis kan och ska ses som ett område som angår alla de olika departement och myndigheter som har ansvar för att inom sina verksamhetsområden se vilka speciella villkor som kan gälla för just ungdomar och hur de i så fall ska beaktas. Jag lyssnade väldigt noga men kunde inte höra något svar på min direkt ställda fråga. Jag ställde en tydlig fråga om det är så att vi trots en galopperande högkonjunktur ser att ungdomar i dag har lika svårt som tidigare att få ett riktigt jobb och att vi ser att resultaten i skolan faktiskt är på väg i fel riktning. Nog är väl statsrådet i så fall beredd att medge en betydande oro, eller menar statsrådet verkligen allvar med att hon är nöjd? Jag tyckte att statsrådet visade bort verkligheten lite väl enkelt när hon sade: Ja, man kan visa mycket med statistik. Men det är ju faktiskt så att på punkt efter punkt, inte bara i de svenska undersökningarna utan också i de internationella undersökningar som görs, så visar det sig att utvecklingen i den svenska skolan har gått åt fel håll. I matematik och naturvetenskap ligger Sverige numera på undre halvan av tabellerna när vi får våra skolresultat jämförda med dem i andra länder. Skolverket självt har pekat på att det har skett en markant försämring för svensk del vad gäller både matematik, naturvetenskap och läsförståelse - grundläggande kunskaper som vi alla behöver, oavsett vad vi sedan tänker göra senare i livet. Sedan är det naturligtvis så att statsrådet har helt rätt i att beroende på vilket program man har valt kan det vara mer eller mindre lätt att hitta ett jobb direkt efter gymnasiet. Visst är det så. Men då undrar jag återigen vilken verklighet vi lever i, därför att det är ju just de yrkesförberedande programmen som har de stora problemen med avhopp under gymnasieutbildningen. Jag möter många företagare runtom i landet som svarar samma sak när jag frågar dem, nämligen att de som lämnar gymnasiet i dag inte har de yrkeskunskaper som behövs. Det är därför, herr talman, som det är så nödvändigt att vi får en nystart för just gymnasieskolan med en tydlig fokusering på yrkeskunskaper på de yrkesförberedande programmen, där vi också återinför en modern lärlingsutbildning, där vi ser till att det inte finns några återvändsgränder, som statsrådet var inne på, i systemet utan vilket program eller studieväg man än har valt så ska man ha möjlighet att senare komplettera, läsa vidare och om man vill gå vidare till högskolan. Men i dag, herr talman, vill jag faktiskt hävda att den gymnasieskola vi har fungerar som en återvändsgränd för alldeles för många ungdomar. Det är därför jag menar att vi i dag lever i det av Socialdemokraterna skapade tvåtredjedelssamhället för ungdomar. Jag vill mena att vi också här har en nyckel till att Socialdemokraterna har så svårt att visa konkreta resultat när det gäller ungdomsarbetslösheten. Jag väntar som sagt fortfarande på statsrådets svar, herr talman.

Anf. 139 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Vi återgår till det som rör utbildning och som uppenbarligen präglar den här interpellationsdebatten ganska mycket. Jag träffar också en hel del företagare, och där är man mycket bestämd med att man vill ha anställningsbara ungdomar, ungdomar som fixar jobbet, men man vill också ha utbildningsbara ungdomar - utbildningsbara medarbetare över huvud taget, naturligtvis. Under ett arbetsliv händer väldigt mycket. Man måste kunna ta till sig ny kunskap. Av det skälet känner jag mig ännu mer styrkt i att vi inte ska gå på Folkpartiets linje och säga: Vi ska korta utbildningarna på gymnasiet. De som går på yrkesförberedande program kan väl strunta i kärnämnena. De kan väl strunta i svenska, engelska och matte så där länge. Det viktigaste är väl att de kan hantverket som sådant. Jag tror inte att det underlättar. Jag tror inte att man med mindre kunskaper bättre möter behoven på arbetsmarknaden. När det gäller lärlingsutbildningen är det faktiskt snart två år sedan vi fattade beslut om propositionen som gör att vi nästa sommar inför en lärlingsutbildning. Jag tycker det är jättebra. Jag har i flera andra sammanhang också sagt att det säkert är så att yrkesförberedande program har varit lite styvmoderligt behandlade. Det är väldigt klokt, tycker jag, att vi inför en lärlingsutbildning. 10 % av dem som går ett yrkesförberedande program kommer att kunna göra det i lärlingsform. Det betyder inte att man missar allmän behörighet till högskolan, men det betyder att man får mer av arbetsplatsförlagt lärande. I de kursplaner som arbetas om försöker man också att knyta kärnämnen och karaktärsämnen närmare varandra. Det tror jag är en väldigt viktig del när vi talar om att alla ska läsa kärnämnen och få allmän behörighet. Det är naturligtvis så att matematiken ser olika ut på byggprogram, naturprogram, omsorgsprogram och så vidare. Är statsrådet stolt över alla de siffror som Axel Darvik har plockat fram? Det är klart att jag inte är stolt över att någon ung människa saknar ett arbete att gå till, men jag är stolt över att vi har bättre siffror i dag än vad vi hade 1994. Jag skulle inte vara särskilt stolt om jag visste att jag kastade ut ungefär två tredjedelar i öppen arbetslöshet med en borgerlig politik som innebär att arbetsmarknadspolitiken kraftigt försämras. 100 000 platser försvinner. Det betyder att ungdomsgarantin, kommunala ungdomsprogrammet, interpraktik, företagslärling och mycket annat försvinner och ersätts av - ja, vaddå? Ingenting. Det innebär att de som är arbetslösa som i dag har en praktikplats och som kompletterar sitt gymnasium i stället blir öppet arbetslösa. Det är en utveckling som jag tror gynnar varken samhället eller de unga som söker arbete.

Anf. 140 Martin Andreasson (Fp)

Herr talman! Jag hoppas att alla som lyssnar på den här debatten eller som läser den i efterhand ser vad statsrådet sade i sitt svar när jag frågade om statsrådet var nöjd när det gäller svårigheterna att hitta ett riktigt jobb. Då började statsrådet prata om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är här jag tycker att den grundläggande skillnaden finns mellan den politik för ungdomar som Folkpartiet står för tillsammans med Allians för Sverige och den politik som Socialdemokraterna står för och som jag tror att väldigt många socialdemokratiska väljare känner sig rätt så främmande för. Det blir en politik där det viktiga inte är att man ska kunna ha ett riktigt jobb att gå till utan att man inte ska synas i statistiken. Jag tror att en orsak till att så många unga människor i dag känner sig främmande inför den politiska debatten är just att så mycket av de politiska åtgärderna verkar handla om inte att man ska få möjlighet att av egen kraft lösa de problem som man ställs inför i livet och få hjälp när så behövs, utan det viktigaste är kanske att ens problem inte ska synas. Det är därför som det blir så intressant för Socialdemokraterna att tala om arbetslösheten men inte om alla dem som göms undan från statistiken genom olika former av praktik och annat som gör att man inte är öppet arbetslös men fortfarande inte har ett jobb, en vanlig, riktig anställning att försörja sig på. Det är därför statsrådet talar om de praktiska programmen och kunskapsmålen i dem men inte talar om det faktum att dessa mål ju har lett till att just de praktiska programmen har blivit en utslagningsmaskin för ungdomar som i dag försvinner från gymnasieskolan och som inte får en fullvärdig vare sig yrkesutbildning eller gymnasieutbildning. Jag beklagar, herr talman, att den här debatten inte har gett några nya svar, men det var kanske inte så överraskande. Den har i alla fall tydliggjort skillnaden mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Med det, herr talman, vill jag tacka för den här debatten.

Anf. 141 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Att gömma arbetslöshet är ju ett ständigt argument från de borgerliga partierna. Jag tror att den som vill mycket enkelt kan se hur många som är öppet arbetslösa och hur många som befinner sig i någon så kallad åtgärd. Det där "åtgärd" eller att någon får någon typ av praktik eller bidrag är också sådant som de borgerliga talar om med ganska mycket förakt, tycker jag. Vad handlar det om? Jo, det handlar om att arbetsgivaren får ett stöd, ett anställningsstöd, för att någon ska kunna gå till arbetet. Det handlar om att någon som är mellan 16 och 19 år går tillbaka till utbildning och kanske får kombinera det med praktik eller någonting annat för att känna att man klarar av sina studier. Två tredjedelar av dem som i dag får sådana möjligheter skulle inte få det med en borgerlig regering. Det skulle betyda att 20 000 ytterligare ungdomar blir öppet arbetslösa i stället för att de har ett jobb, en praktikplats eller en utbildning att gå till. Jag vill också bara avsluta med att säga att den som läser protokollet naturligtvis alltid kan läsa själv, och kan också, tror jag, notera hur mycket jag har återkommit till det som faktiskt handlar om utbildning: att vi inte ska bygga in en återvändsgränd och att vi inte ska tala om för en generation unga att de behöver mindre utbildning och inte mer. Det gäller både högskola, vuxenutbildning och gymnasieutbildning.

den 12 maj

Interpellation 2005/06:403 av Axel Darvik (fp) till statsrådet Lena Hallengren (s)

Regeringens ungdomspolitik

Ungdomsstyrelsen konstaterar i Ung 2004 @ Fjärde årets uppföljning av den nationella ungdomspolitiken att regeringens ungdomspolitik har varit ett misslyckande på följande områden:

·            Antalet unga arbetslösa har ökat under åren 2001@2003.

·            Ungdomar med annan etnisk bakgrund än svensk är överrepresenterade bland dem som lämnar grund- och gymnasieskolan utan godkända betyg och slutbetyg.

·            Antalet kommuner som har bostäder som unga efterfrågar har minskat.

·            Antalet ungdomar som har behov av långvarigt försörjningsstöd har ökat.

·            Trots förändringarna av studiemedelssystemet klarar majoriteten av alla studenter inte sina omkostnader med enbart studiemedel utan måste arbeta vid sidan om. Sämst ställt har ensamstående studenter som har barn.

·            Självrapporterade besvär som sömnbesvär, trötthet, ängslan, oro och ångest har ökat kraftigt sedan 1995, särskilt bland unga kvinnor.

·            Andelen kommunala ledamöter mellan 18 och 30 år har inte ökat under perioden.

·            Andelen unga representanter i myndighetsstyrelser och statliga kommittéer har minskat under perioden.

·            Valdeltagandet bland förstagångsväljarna har sjunkit. I senaste riksdagsvalet 2002 röstade 70 % av 18@20-åringarna.

I den rapport om ungas etablering och väg in på arbetsmarknaden som Ungdomsstyrelsen överlämnade till regeringen den 5 december 2005 konstateras bland annat att ungas möjligheter att få arbete försvåras av regler som inte är anpassade efter ungas situation. Dålig samordning mellan olika instanser i samhället leder till att det dröjer längre innan unga får jobb.

Unga som studerar riskerar att förlora sin sjukpenninggrundande inkomst om de jobbar extra. Familjer som har försörjningsstöd (socialbidrag) riskerar att det minskas om en ungdom i familjen tar ett sommarjobb. Unga hamnar ofta i kläm när kommuner och arbetsförmedlingar ska dela på ansvaret för unga arbetslösa. Brister i samverkan gör att de får vänta längre på åtgärder och i förlängningen också på att få jobb.

Det tredje exemplet på att regeringens ungdomspolitik misslyckats kan hämtas från Ungdomsstyrelsens senaste rapport Ung i dag 2006 @ En beskrivning av ungdomars villkor. Trots de beslut som riksdagen fattade med anledning av regeringens ungdomspolitiska proposition 2004 har ungdomarna knappast fått det bättre. I rapporten konstateras bland annat följande:

·            Andelen elever med utländsk bakgrund som är behöriga till gymnasieskolan är betydligt lägre än andelen elever med svensk bakgrund, 77 respektive 91 %. Elever med utländsk bakgrund når också i mycket lägre utsträckning än andra behörighet till högskolan.

·            Unga är arbetslösa i större utsträckning än vuxna. Allra störst är andelen arbetslösa i åldern 20@25 år.

·            Andelen långtidsarbetslösa 2005 var högst bland dem i åldrarna 26@29 år. Det är också i denna grupp som långtidsarbetslösheten har ökat mest mellan åren 2003 och 2005.

·            Det råder brist på små och billiga lägenheter, sådana som unga efterfrågar, i hälften av landets kommuner.

·            Unga är mer utsatta än andra grupper. 27 % av de unga kvinnorna känner ofta ängslan och oro, och 24 % avstår från att gå ut på kvällen för att de är rädda.

·            Långa sjukfall minskar i alla åldrar, men minskningen är lägre i åldersgruppen 20@29 år.

·            Ca 30 % av unga kvinnor och män mellan 16 och 24 år har en riskabel alkoholkonsumtion, och antalet unga som vårdas för alkoholintoxikation är högt för både unga män och kvinnor.

·            Ungas representation i riksdag, kommun och landsting är låg, och unga hoppar av sina uppdrag under mandatperioden i större utsträckning än äldre.

Det är alltså tydligt att regeringens ungdomspolitik misslyckats på område efter område. Det visar rapporter från regeringens egen myndighet Ungdomsstyrelsen. Flera av de påtalade problemen riskerar dessutom att förvärras, när andelen ungdomar i de aktuella åldrarna under de närmaste åren kommer att öka, till exempel arbetslösheten, bostadsbristen etcetera.

I regeringens senaste ungdomspolitiska proposition valde man att, i motsats till Ungdomsstyrelsens rekommendation, inte sätta upp några delmål för ungdomspolitiken. Antagligen vill regeringen slippa ännu ett flagrant misslyckande. Verkligheten ser dock inte ut att förändras till det bättre.

Folkpartiet liberalerna vill vara tydligare och föreslog att mål skulle sättas upp för att ge ungdomar möjlighet till arbete, god utbildning, egen bostad, trygghet och meningsfull fritid. Sammantaget vill vi ha en ungdomspolitik där alla ungdomar ska ges förutsättningar för att själva styra över sin framtid och att alla ska ges samma möjligheter från start i livet.

Många ungdomar har blivit de verkligt stora förlorarna under Socialdemokraternas tid vid makten. Så här kan det inte fortsätta utan nu krävs en förändring.

Frågan till ungdomsministern blir mot denna bakgrund naturlig:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att det som måste vara de viktiga politiska målen för ungdomar ska uppnås?