Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Regeringens nedskärningar på Arbetsmiljöverket

Interpellationsdebatt 29 maj 2007
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 13

Sven Otto Littorin (M)

Anf. 8 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Torbjörn Björlund har frågat mig 1. om jag avser att vidta åtgärder för att tillstyrka mer resurser till Arbetsmiljöverket för att möjliggöra en verkningsfull tillsyn av arbetsmiljölagen, 2. om jag avser att vidta åtgärder för att Sverige ska uppfylla ILO:s rekommendationer avseende antalet arbetsmiljöinspektörer, 3. om jag avser att införa en nollvision mot olycksfall i arbetet, 4. om jag avser att vidta åtgärder för att hushållsnära tjänster ska omfattas av arbetsmiljölagen och 5. om jag avser att vidta åtgärder för att tillstyrka mer resurser så att tillsynen av arbetsmiljön i hushåll möjliggörs. Låt mig först framhålla att regeringen anser att arbetsmiljöfrågorna är mycket viktiga, inte minst för att frågorna har nära beröring med regeringens övergripande prioritering: att bryta utanförskapet. Goda arbetsmiljöförhållanden förebygger utslagning på grund av ohälsa och olycksfall och gör det möjligt för människor att vidareutvecklas i sitt yrkesliv. Samtidigt skapar en bra arbetsmiljö förutsättningar för människor som inte arbetar på grund av ohälsa, funktionshinder eller dylikt att ta sig in på arbetsmarknaden. Att området är viktigt behöver dock inte betyda att allt måste göras på samma sätt som förut. Liksom på många andra områden pågår nu på arbetsmiljöområdet en översyn av politiken. Det är ännu för tidigt att säga vad arbetet kommer att leda fram till. En avsikt är dock att det även i arbetsmiljöpolitiken bör finnas en koppling till frågorna om utanförskap och målsättningen att fler människor ska komma i arbete. För att härefter besvara den första frågan, är det inte aktuellt att tillföra mer resurser till Arbetsmiljöverket. Jag är förvissad om att verket kommer att bedriva en effektiv och målinriktad tillsynsverksamhet inom ramen för de resurser man tilldelas. Besparingarna görs stegvis och kommer att följas av regeringen. Det kan i sammanhanget läggas till att med de anslagsminskningar som regeringen har föreslagit kommer verket att ligga på samma anslagsnivå som man gjorde i slutet av 1990-talet. Vad gäller den andra frågan bör man uppmärksamma att det inte finns någon ILO-rekommendation i sedvanlig mening om lämpliga nivåer på antalet arbetsmiljöinspektörer. Det Torbjörn Björlund hänvisar till handlar om ett riktmärke som kan användas vid jämförelser av tillsynsförhållandena i olika ILO-länder. Det kan dock inte ensamt läggas till grund för en bedömning av de svenska insatserna på arbetsmiljöområdet. Även andra insatser och verktyg måste uppmärksammas. Vid en jämförelse med andra länder kan man konstatera att systemet med regionala skyddsombud inte förekommer annat än undantagsvis i andra länder. Det svenska statliga stödet till den verksamheten torde således vara ganska unikt. Beträffande den tredje frågan vill jag hänvisa till vad jag tidigare har sagt om det arbete som inletts avseende arbetsmiljöfrågorna. Jag kan som sagt inte i dagsläget säga vad det kommer att leda fram till. Vad gäller den fjärde frågan bör man först uppmärksamma att arbetsmiljölagen även gäller för verksamhet som erbjuder hushållsnära tjänster. Beträffande tillsyn kan det emellertid konstateras att inspektionsbesök avseende arbete som utförs i hem endast får ske på begäran av den arbetsgivare eller arbetstagare som berörs eller om det finns någon annan särskild anledning till det. Det är inte aktuellt att göra några ändringar av dessa bestämmelser. Till sist: Vad gäller den femte frågan följer av svaret på den första och fjärde frågan att det inte är aktuellt att anslå mer resurser för tillsyn av arbetsmiljön i hushåll.
Torbjörn Björlund (V)

Anf. 9 Torbjörn Björlund (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Arbetsmarknadsministern har i sitt svar på min interpellation lyft fram några saker som jag tänker ta upp för att klargöra hur situationen ser ut och hur den, enligt mitt sätt att se, kommer att se ut framöver. Jag vill tacka för svaret, men som vanligt är jag inte nöjd. Det brukar vara så. Vi står här, vi interpellanter, och är aldrig nöjda med svaret, fast vi kanske har fått ett bra svar. Det här svaret tycker jag andas en viss trötthet. Det är en fråga som återkommer och debatteras med jämna mellanrum. Den har varit aktuell många gånger tidigare. Det verkar finnas lite av en vilja att förminska de problem som kommer att dyka upp när det gäller arbetsmiljöarbetet framöver - de problem som orsakas av just de neddragningar på Arbetsmiljöverket som regeringen har gjort i sina budgetar hittills. Som vanligt återkommer mantrat om utanförskapet som ska brytas. Det är naturligtvis jättebra. Samtidigt menar man att arbetsmiljöfrågorna är oerhört viktiga och att man ska ta dem på allvar och så vidare. Det är en retorik som bara är ord; i handling gör man på ett annat sätt. När det gäller helheten för arbetsmarknadspolitiken och specifikt för arbetsmiljöpolitiken är det bara ord. Man gör precis tvärtom, och det är det som är problemet. Att man gör en drastisk nedskärning på Arbetsmiljöverket kommer naturligtvis att påverka verksamheten. I svaret sägs att den ska fortgå på något sätt och ha ungefär samma nivå, men det kommer naturligtvis att påverka. Det är fullständigt logiskt. Ungefär 225 tjänster kommer att försvinna, däribland naturligtvis en del inspektörer. Det är inte bara administration och det ministern förut har blivit beskylld för att kalla "fluff-fluff", alltså byråkratin runt omkring, som kommer att försvinna. Enligt vissa källor, bland annat Naturvetarförbundet, räknar man med att 100 inspektörer försvinner. Det är rätt mycket med tanke på hur många de är. Det går knappast att undvika när pengarna försvinner. Man säger också att man följer utvecklingen och att det är för tidigt att säga vad resultatet blir. Det är samma svar hela tiden. Vi ska se vad som händer, och sedan får vi se om vi gör något åt det. Jag har sagt det förut: Den här regeringen bedriver en vänta-och-se-politik i många frågor. Varför kan man inte prata klartext? Man kan erkänna att det blir problem när personalstyrkan skärs ned. Det är ju väldigt tydligt. Ett väl fungerande verk, Arbetsmiljöverket, kommer även administrativt att få problem att fungera på ett tillfredsställande sätt. Jag har lyft fram en del siffror i min interpellation. Det finns studier som visar en korrelation mellan antalet inspektörer och arbetsmiljöns positiva utveckling. Nedskärningar bromsar utvecklingen och gör arbetet och därmed arbetsmiljön sämre. Det är enkel logik. Om vi jämför med till exempel Danmark kommer vi 2009 att ha ungefär hälften så många inspektörer som de har. När det gäller ILO:s rekommendation eller riktmärke - det har egentligen ingen betydelse vad det är för ord, och jag vet inte riktigt vad skillnaden är - kan man i alla fall ta ställning till en sådan rekommendation eller ett riktmärke när man ska avgöra hur många inspektörer man ska ha. Vi kommer att halka efter de andra nordiska länderna ännu mer. Norge och Danmark som har satsat förutseende på detta har också sett att de faktiskt tjänar på det. Nivån är hög genom att man har ett stort antal inspektörer som faktiskt klarar av att ha just inspektionsarbetet i fokus. Även arbetsmarknadsministern måste förstå att det får konsekvenser att inte ha kvar den nivån och att vi i sådana fall inte har kvar den kvaliteten på just inspektionsarbetet.
Hillevi Larsson (S)

Anf. 10 Hillevi Larsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag blir lite bekymrad när jag ser och hör svaren på de här frågorna. Vi kan inte se något tecken på att det sker några satsningar på arbetsmiljöarbetet. I stället är det bara nedskärningar. Arbetslivsinstitutet var först, och därmed förlorar vi viktig forskning och viktig utbildningsverksamhet inom arbetsmiljöområdet. Redan där drar man undan mattan för arbetsmiljöarbetet. Nu går man vidare med Arbetsmiljöverket. Det går faktiskt att jämföra det här verket med polisen. Arbetsmiljöverket är polisen inom arbetsmiljöområdet. På våra arbetsplatser, när det gäller arbetsgivarens skyldighet att följa gällande arbetsmiljölagar och arbetsmiljöregler, är Arbetsmiljöverket polisen. Om ni vill minska olyckorna och sjukdomarna på arbetsplatserna kan man fråga sig om det mest effektiva sättet verkligen är att skära bort en tredjedel av resurserna till Arbetsmiljöverket. Vi kan ju jämföra det med att vi skulle skära ned antalet poliser i Sverige med en tredjedel. Skulle det minska brottsligheten? Jag tror att det är få som menar det. Frågan är hur länge vi ska vänta på att det dolda arbete som nu pågår i regeringen för att hitta något annat ger resultat. Jag tycker att det låter väldigt märkligt. När vi nu har en fungerande verksamhet som bevisligen har effekt frågar man sig varför vi ska lägga ned denna verksamhet. Snarare borde vi satsa mer, för ett av Arbetsmiljöverkets stora problem har varit just att de inte har hunnit med alla inspektioner. I svaret nämns också regionala skyddsombud. Det är bara det att regionala skyddsombud inte kan ersätta arbetsmiljöinspektörer. De har inte alls de befogenheterna. De kan bara se felen på arbetsplatsen och uppmärksamma Arbetsmiljöverket på dessa. Men om inspektörerna inte räcker till för att göra inspektioner kommer problemen inte att lösas. Dessutom har inte de regionala skyddsombuden tillträde till de arbetsplatser där det inte finns fackliga medlemmar. På de arbetsplatserna riskerar arbetstagarna ännu mer. Risken är ju att arbetsgivaren missköter sitt ansvar ännu mer på de arbetsplatserna. Det här är verkligen ingen lösning på problemen. I dag är det många, framför allt unga flickor och kvinnor, som arbetar i hemmen. Inte minst de som kommer från andra länder utnyttjas väldigt mycket. Det finns till och med rapporter om att det förekommer sexuella trakasserier och att de här tjejerna får arbeta väldigt hårt för en väldigt liten lön. Det finns också ett regelverk kring au pairer. Med täckmanteln att man har en au pair hemma hos sig kan man få billig arbetskraft. Mot den bakgrunden borde tillsynen i hemmet verkligen öka så att de här tjejerna slipper bli utnyttjade på det här sättet. Det är också en viktig arbetsmiljö att värna. När en arbetsmiljöinspektör kommer ut till en arbetsplats och ser stora fel, till exempel en maskin som riskerar att klippa av händer och armar på arbetstagare - det kan faktiskt handla om så allvarliga saker och till och med om liv eller död - kan inspektören komma med en lista till arbetsgivaren. Det här och det här måste ni rätta till inom en viss tid. Gör de inte det går frågan till domstol. Då kan det bli tal om vite. Företaget får helt enkelt betala böter för att man inte har åtgärdat problemen. I värsta fall kan hela arbetsplatsen stängas. Utan de här möjligheterna går det inte att sätta press på de arbetsgivare som inte sköter sitt uppdrag. Det här riskerar att bli en katastrof, tyvärr.
Eva Olofsson (V)

Anf. 11 Eva Olofsson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag begärde egentligen ordet och ville vara med i debatten därför att jag har ställt en skriftlig fråga om det här. Det gjorde jag utifrån ett besök på Arbetsmiljöverkets distriktskontor i Göteborg, som har hand om Västra Götaland som har ungefär 1 miljon invånare och 55 000 arbetsplatser. Det de berättade för mig var att de kan göra 7 000 besök per år på de här 55 000 arbetsplatserna. Med de neddragningar som alliansregeringen har gjort får de göra 1 000 färre besök. De här besöken handlar ju om, som har sagts innan, att inspektörer tittar på brister på en arbetsplats som faktiskt orsakar både olyckor och sjukdom. Det handlar också om att följa upp så att åtgärderna blir vidtagna. Det handlar dessutom om att vara med och överföra kunskap och utbildning så att arbetsgivaren själv ska kunna jobba med det systematiska arbetsmiljöarbete som ska göras. När det är allvarliga olycksfall och dödsolyckor - mer än en människa i veckan dör i en arbetsplatsolycka i Sverige - ska man faktiskt utreda det. Jag har väldigt svårt att förstå hur vi ska kunna få en bättre arbetsmiljö genom att göra de här besparingarna så att inspektörerna faktiskt kan vara mindre ute på arbetsplatserna. Då skulle jag vilja ställa en fråga till arbetsmarknadsministern. Ungefär en tredjedel av sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna beräknas nu vara arbetsrelaterade. Försäkringskassan upptäcker faktiskt att folk är sjuka när de är förtidspensionerade i väldigt mycket större utsträckning än man har trott. Det här beräknas kosta 35 miljarder. Andra beräkningar i andra länder pekar någonstans uppåt 100 miljarder, men säg att det är någonstans mellan 35 och 100 miljarder. Är det värt att spara de här miljonerna som får de här stora konsekvenserna på Arbetsmiljöverkets inspektioner? Den andra frågan jag skulle vilja ställa är: Orsakar inte det här mer utanförskap? Jag förstår inte arbetsmarknadsministerns beskrivning av att han ska koppla det här till utanförskapet. Jag skulle vilja ha en konkretisering där. Som jag ser det ökar detta utslagningen. När man blir sjukskriven och förtidspensionerad får man dålig ekonomi, sämre hälsa och ställs utanför. I det svar jag fick stod det också att det är viktigt att arbetsmarknadens parter jobbar bra. Det är självklart. Arbetsgivarna har ju huvudansvaret, men facket jobbar här också för arbetstagarna. När jag har träffat fackliga representanter har de uttryckt en stor oro för den här utvecklingen. Jag skulle vilja ställa frågan till ministern: Vad har du fått för reaktioner från de fackliga organisationerna? Har de sagt till dig att det går jättebra? Det här tar vi över. Vi behöver inte det här stora stödet. Det går bra med mindre. Det är en fråga som jag gärna skulle vilja ha ett svar på. Sedan kan jag se en utveckling. Jag var själv ute vid hemtjänstföretaget Curanda som finns i Nacka och är satt i blockad. I senaste numret av Kommunalarbetaren läste jag att skyddsombudet kanske inte var någon av arbetstagarna. Det var i alla fall ett frågetecken. Det var brodern till ägaren. Allt fler kommer i privatiseringens tecken att på små företag få arbetsgivare med dålig arbetsmiljökunskap, till exempel inom äldreomsorgen där man kanske inte är fackligt ansluten och där ägaren motverkar detta. Man kommer alltså nu att få sämre möjlighet till en bra arbetsmiljö. Då skär ni ned på inspektionerna, när det egentligen finns ett behov av att öka dem.
Sven Otto Littorin (M)

Anf. 12 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag skulle vilja ta EU:s arbetsmiljöstrategi som antogs i våras som utgångspunkt, för det har varit även min utgångspunkt i de här diskussionerna. Den arbetsmiljöstrategi som finns på EU-nivå tycker jag är viktig att följa upp och göra till en svensk nationell strategi. Det är det arbetet som vi nu har inlett. Jag har naturligtvis full respekt för att man tycker att allting borde ha varit klart helst i förrgår och gärna långt innan den europeiska arbetsmiljöstrategin fanns på plats. Men nu är inte det fallet, utan vi har inlett detta arbete. Min utgångspunkt är att vi naturligtvis ska ha det preventiva utgångsläge som finns, det vill säga att man inte ska behöva skada sig, råka ut för olyckor eller sjukdomar när man går till jobbet. Det är en naturlig utgångspunkt. Men jag skulle gärna vilja se detta också i ett lite bredare perspektiv. Eva Olofsson frågade om jag har pratat med fackföreningarna om detta. Jag var senast på Kommunals kongress på förmiddagen och diskuterade precis de här frågorna. Svaret är ja på den frågan. Jag tycker att det är intressant, för Kommunal har jobbat fram ett tiopunktsprogram för en god arbetsplats. Där återfinns mycket av det som jag tycker är en vettig utgångspunkt för en diskussion mellan arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer om hur man ska utforma en arbetsplats. Den ska inte bara ha detta preventiva inslag utan också ta sin utgångspunkt i sådant som schemaläggning av arbetstiden och olika typer av andra förhållanden som styr upplevelsen av att bli mottagen på sin arbetsplats med den värdighet och respekt som man förtjänar och att man går ifrån arbetet när jobbet är slut för dagen och känner att man har gjort ett bra arbete. Det här är oerhört viktigt. Jag skulle vilja ha in den dimensionen på ett tydligare sätt i det nationella arbetsmiljö- och strategiarbetet som vi nu ska jobba vidare med. Det finns goda erfarenheter från många andra ställen. Danmark har nämnts i några inslag i debatten. Jag var tillsammans med Kenth Pettersson i Danmark för en vecka sedan och besökte motsvarigheten till Arbetsmiljöverket. Vi ville lära mer, ta intryck och se vad som har fungerat och vad som inte har fungerat och hur man har jobbat med en nationell strategi under några år. Den har visat sig vara effektfull. Jag har här i debatten hört ganska tvärsäkra uttalanden om det beräknade antalet inspektörer och anställda framöver. Jag kan inte uttala mig lika tvärsäkert om det eftersom planeringen för hur detta ska se ut framöver pågår på Arbetsmiljöverket. Men jag kan konstatera att arbetsmiljöarbetet är viktigt. Det finns siffror som tyder på att dålig arbetsmiljö kostar oss 2 procent av bnp i utebliven tillväxt. Det är viktigt att ta fasta på. Det är dock inte samma sak som att säga att det finns ett rakt samband mellan anslagen till Arbetsmiljöverket rakt upp och ned och det som blir utfallet i statistiken. Den kraftiga ökningen av anslag till Arbetsmiljöverket under de senaste tio åren har inte följts av motsvarande nedgång i antalet arbetsplatsrelaterade sjukdomar och olyckor. Det tydliga sambandet finns inte. Att frågan är viktig gör att vi avser att återkomma med en nationell strategi som säkerligen kommer att diskuteras i kammaren framöver. Jag vill inte nonchalera frågan, men det finns inte detta raka tydliga samband som jag ofta hör i debatten.
Torbjörn Björlund (V)

Anf. 13 Torbjörn Björlund (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är intressant att ministern tar upp frågan om EU-perspektiv. Det är naturligtvis intressant. Jag hade tänkt att ta upp EU-frågan senare, men jag kan börja med den nu. Vi vet att arbetslivsforskningen är i strykklass. Arbetslivsinstitutet läggs ned, och det finns inga perspektiv, inga riktlinjer, på vart det ska ta vägen. Det enda som finns är att Arbetsmiljöverket har fått något slags uppdrag att jobba med toxikologiskt inriktad kriterieverksamhet. I övrigt finns inga besked. Som ministern sade ser man i EU gärna att de nationella forskningscentrum som finns ska samarbeta mer och utbyta erfarenheter över gränserna. Men eftersom Arbetslivsinstitutet ska läggas ned, var hamnar de frågorna? Vad jag har förstått sade ministern i fredags i EU-nämnden att det här kan hamna på Arbetsmiljöverket. Det är en kommentar som det skulle vara intressant att höra något mer om. Var i sådana fall får verket pengar till detta? Även om det inte finns ett rakt samband - som ministern tycker behövs, en koppling mellan resurser och arbetsinsats - finns naturligtvis en koppling. Mer resurser ger faktiskt större möjligheter att göra ett bra jobb. Vad är alternativet till det nationella forskningscentrumet? Ett universitet? Finns det något annat sätt att göra det på? Om vi inte hakar på kommer vi att halka efter även i den här statistiken. Jag pratar ofta med borgerliga politiker om att ligga i topp på olika listor. Det är poppis bland borgerliga politiker att ligga i topp. Det ska vara listor från Svenskt Näringsliv och så vidare. Där vill man ligga i topp. Men i de här frågorna är det inte så viktigt. Det visar hur den här regeringen egentligen agerar. Det verkar vara det rätta ansiktet för hur det ser ut. Man är inte så intresserad av vanliga arbetstagares väl och ve. Det handlar om andra saker. Man pratar om olika saker, men i praktisk politik fungerar det inte. Ministern var inne på frågan om olyckor på arbetsplatser. Jag har ställt en fråga om en nollvision. Går det att ha en nollvision i antalet dödsfall i yrkes- och arbetslivet? Då hänvisar ministern till tidigare svar, nämligen att det inte går att förutsäga något sådant. Men är det så svårt att säga att man vill ha en nollvision? Det är väl inte så svårt att säga om man vill ha noll olyckor som leder till dödsfall på arbetsplatserna. Det borde kanske vara lättare att faktiskt bedriva en sådan politik. Då kan det bli en realistisk nollvision. Det går inte med den här regeringens politik, framför allt inte när man drar ned på de resurser som ska förhindra olyckorna. Det är problemet med de svar som kommer på frågor om arbetsmiljö och arbetsmarknadspolitik. Det finns ytterligare en sak att ta upp om tjänstesektorn. Vi var inne på frågor om facklig aktivitet och så vidare. Det finns en sak som arbetsgivare och arbetstagare kan göra tillsammans. När det gäller hushållsnära tjänster finns en koppling som är svårare att ta till sig. I hemmet, i hushållet, är det inte så givet att arbetsmiljön kan kontrolleras. Det är problematiskt. Det är oproblematiskt att införa denna sektor, det vill säga hushållsnära tjänster, men det är problematiskt att se till att frågan om arbetsmiljön når ända in. Hur gör man för att få det att fungera? Annars blir det ytterligare en bransch där människor som är i beroendeställning till sin arbetsgivare göms undan. Därmed har de svårt att få makt över och påverka sin egen arbetssituation i arbetslivet - oavsett om det är fråga om schemaläggning eller vad som helst.
Hillevi Larsson (S)

Anf. 14 Hillevi Larsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är lite märkligt att använda arbetet på EU-nivå som ett argument. Det är egentligen precis tvärtom. Nu har till och med EU-kommissionen lyft fram frågorna eftersom man ser med oro på en ökad mängd arbetssjukdomar och olyckor i EU. Man lägger fram tydliga krav. Vi ska ha nationella forskningscentrum som samarbetar, och mer resurser ska ges till inspektionsverksamhet - just sådant som Arbetsmiljöverket håller på med. Därför förstår jag inte hur man kan motivera att dra tillbaka dessa resurser med tanke på vad som händer på EU-nivå. Det borde i stället vara ett starkt argument att behålla resurserna och tillskjuta mer resurser. Det är också märkligt att det ska spela en roll hur människor blir sjuka, skadade eller dör. Om man blir skadad i en bilolycka på väg till jobbet är det ett problem, och då gäller nollvision. Men blir man dödad på jobbet därför att arbetsgivaren inte har tagit sitt ansvar och sett till att till exempel användandet av maskinerna i fabriken inte leder till döden, är det tveksamt om det här är ett allvarligt problem. Det måste självklart vara minst lika viktigt att i dessa fall rädda liv och förhindra sjukskrivningar. Många i landet är sjukskrivna på grund av att de har skadats i arbetslivet. Arbetet med dessa frågor måste förstärkas snarare än försvagas. Det är också märkligt att se att arbetet på Arbetsmiljöverket inte har haft någon effekt. Tvärtom har vi under senare år sett att det har blivit lite bättre, men samtidigt ser vi att inspektörerna inte räcker till. De hinner inte komma ut på alla arbetsplatser. Det är det som är orsaken till att det fortfarande finns så stora problem, i kombination med den svarta verksamhet som har vuxit fram i Skåne. Det finns byggarbetsplatser där byggjobbarna på sin höjd har ett rep runt midjan eller ingenting alls. Arbetsmiljöverket behövs mer än någonsin.
Eva Olofsson (V)

Anf. 15 Eva Olofsson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Den första fråga jag vill ställa till ministern gäller att ni först ska se över politiken, men först drar ni in pengarna. Vore det inte lämpligt att göra tvärtom, det vill säga se över politiken på arbetsmiljöområdet och se om de resurser som finns behövs eller om det krävs ökade resurser? Det känns som en bakvänd ordning. Visst träffar statsrådet fackliga organisationer, men jag har inte fått svar på vad de tycker. Är de positiva till neddragningarna? Tycker de att det hjälper till att få en bättre arbetsmiljö på arbetsplatserna? Vad har de för åsikter? Det hoppade statsrådet över. Man har inget emot det bredare perspektivet. Men vad säger att det är bra att dra ned på Arbetsmiljöverket och inspektionerna, stödet, informationen och motverka ökade kunskaper hos arbetsgivaren? Jag förstår inte det. Jag förstår absolut inte de lösa orden om att vi vill koppla denna fråga till utanförskapet. Vi kan tydligt se att många människor i dag drabbas av arbetsrelaterade sjukdomar eller olyckor. Mängden kvinnor som upplever psykisk stress i jobbet har ökat från 6 procent 1996 till 12 procent. Nu har det planat ut lite. Antalet belastningsskador har sjunkit lite, men inte så mycket. För männen ökar stressen lite, och antalet belastningsskador har sjunkit lite. Den utveckling vi kan se framöver pekar inte på att vi får väldigt mycket mindre arbetsskador. Jag skulle gärna vilja att du svarar på detta: Hur kan till exempel låglönejobb, tillfälliga anställningar, ökade krav på förtidspensionärer etcetera minska utanförskapet? Hur kan ett försämrat arbetsmiljöarbete minska utanförskapet? Jag förstår inte det.
Eva-Lena Jansson (S)

Anf. 16 Eva-Lena Jansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Tack, Torbjörn, för en jättebra interpellation! I interpellationen har du påpekat att regeringen i budgetpropositionen minskar anslaget till Arbetsmiljöverket med närmare 300 miljoner på tre år. Vad som då styr regeringen är motivet att minska den statliga byråkratin. Det är det här som vi från Socialdemokraterna, och också Vänsterpartiet, vänder oss emot. Det är tyckande. Man gör inga analyser av verksamheten, utan det är rent ideologiskt tyckande som styr regeringens agerande. Gamla arbetsmiljörisker som buller, tungt arbete, kemikalier och skadliga arbetsställningar finns kvar, och nya, som hot och våld samt psykosociala påfrestningar, växer. Då drar man ned den verksamhet som både arbetsgivare och skyddsombud har sagt medverkar till en bättre verksamhet. Det måste vara oekonomiskt att göra så. Kostnaderna för arbetsrelaterad sjukfrånvaro ligger på flera miljarder i dag, och jag får inte ihop det när man drar ned 300 miljoner på Arbetsmiljöverket. Jag undrar, precis som alla andra har frågat: Hur har regeringen tänkt att det här ska kunna medverka till en bättre arbetsmiljö? På något sätt är det vad som ska komma ut av det. Färre arbetsmiljöinspektörer och hårdare krav i arbetslivet ska leda till bättre arbetsmiljö. Eller ska det leda till tystare arbetstagare, som inte ifrågasätter sin arbetsmiljö? Vilka möjligheter finns det att vända sig till en arbetsmiljöinspektör? Jag har själv tidigare varit skyddsombud ända till i höstas, innan jag kom in i riksdagen, och vet att förändringen av en arbetsmiljö är svår. Det är inte enkelt att påverka. Man får använda sig av arbetsmiljölagens medel tillsammans med arbetsgivaren för att åstadkomma förändringar, men ibland måste man koppla in Arbetsmiljöverket. Risken är nu, med minskade anslag till Arbetsmiljöverket, att dessa arbetsmiljöinspektörer inte har möjlighet att komma ut på arbetsplatser och att det uppstår ännu fler arbetsolyckor. Frågan till Littorin blir då: Hur får ni ihop det här? Hur minskar antalet arbetsolyckor på grund av att ni drar ned Arbetsmiljöverkets anslag? Tidigare under debatten, herr talman, sade statsrådet så här: Se det ur ett bredare perspektiv. Jag förstod inte riktigt vilken bredd jag skulle ha på perspektivet. Jag förstår att det kommer in fler människor på arbetsplatserna - det är vad Littorin har anfört - men jag förstår inte hur det skulle kunna leda till en bättre arbetsmiljö att man får städa hemma hos någon, att det automatiskt innebär att man får en trygg arbetsmiljö för att det försvinner arbetsmiljöinspektörer. Det skulle jag gärna vilja höra statsrådet Littorin utveckla.
Sven Otto Littorin (M)

Anf. 17 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Låt mig börja med ALI, eftersom det har kommit upp flera gånger här. Jag vill påminna om, som jag brukar göra, att fyra femtedelar av den forskning som är arbetslivsrelaterad redan före årsskiftet låg utanför ALI, nämligen på universitet och högskolor. Vi har haft den här diskussionen många gånger förut. Doktoranderna har samtliga fått nya positioner, och av de disputerade forskarna som jobbade på ALI har näst intill samtliga fått nya forskartjänster. Biblioteket har överförts till Stockholms universitet. Kriterieforskningen är hanterad, och arbetslivsforskningen i Sverige mår väl, trots den förändring som vi gjorde. Torbjörn Björlund frågade mig om nollvisionen. Det enklaste svaret är naturligtvis: Vill vi ha olyckor på arbetsplatsen? Vill vi att folk ska dö på jobbet? Svaret är naturligtvis nej - det är klart att ingen vill det. Då handlar det om att ha en så pass effektiv och bra politik som möjligt för att det ska undvikas. Det bredare perspektivet har jag fått en del frågor om, bland annat av Eva-Lena Jansson, som tycker att allt det här bara är tyckande. Ja, vi tycker att det är fel med utanförskap och arbetslöshet. Det är vad vi tycker är fel. När vi med knappa resurser i statens budget ska prioritera vad vi lägger pengarna på har det självklart haft en väldigt hög prioritet. Det har betytt att vi också har sparat på Arbetsmiljöverket. Nu är vi tillbaka på nivåer när det gäller anslagen som var desamma för sju åtta år sedan. Då är frågan: Varför är detta med utanförskap viktigt ur det breda perspektivet, som vi har hört bland annat Eva Olofsson ställa en fråga om, om det inte hade varit bättre att ta det i en annan ordning? Den största försämringen i ohälsa noterar vi hos folk som har gått från arbete ut i utanförskap och framför allt långtidsarbetslöshet. Där har vi den största ohälsorisken. Det är alla dem som ni i Socialdemokraterna under tolv års styre av detta land lämnade efter er, det femtedelssamhälle som ni permanentade, där hundratusen ungdomar under 24 år står utanför, där var femte svensk i arbetsför ålder inte har ett jobb att gå till. Där är ohälsoproblemen som allra störst. Är det en poäng att jobba med att bryta utanförskapet också för att minska ohälsan hos dem som inte har någon representant i Folkets hus kongressal eller var det nu kan vara? Det är dem som vi ska jobba för så att de kan komma tillbaka. Det ligger ingen motsättning i det angreppssättet och den attityden, som Torbjörn Björlund tar upp och som jag delar. Det är klart att ingen ska behöva skada sig, bli sjuk eller förolyckas på jobbet. Det borde vara en stor självklarhet. Eva Olofsson nämnde att kvinnors arbetsrelaterade ohälsa har ökat från 6 till 12 procent, om jag hörde rätt, mellan 1996 och 2006. Ja, vem var det som hade regeringsmakten i det här landet då? Det var ju Socialdemokraterna med stöd av Eva Olofssons parti. Det ligger väl lite i konstaterandet att detta är ett ganska problematiskt område och inte alldeles lätt. Jag är övertygad om - det var också utgångspunkten för till exempel den diskussion jag hade på Kommunals kongress på förmiddagen - att arbetstagarorganisationer tillsammans med arbetsgivare, när man diskuterar igenom vad som kännetecknar en god arbetsplats och en god arbetsmiljö, också kommer att förstå och inse på vilket sätt det spelar en roll hur man organiserar arbetet, hur man leder arbetet, att chefer har utbildning i den här typen av frågor och bryr sig om hur de anställda och medarbetarna mår på jobbet. Detta inser man ju i allt högre grad. Det är oerhört centralt. När det gäller det vidare arbetet var det någon som tyckte att det var fel att vi har inväntat EU-arbetet på det här området. Det skulle jag inte säga är huvudorsaken, men när det finns en strategi på EU-området är det väl bra om vi utnyttjar den också för inhemskt bruk och ser över vad vi kan lära av andra länder, till exempel av Danmark. Det arbetet pågår nu för fullt.
Torbjörn Björlund (V)

Anf. 18 Torbjörn Björlund (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag blir lite överraskad av arbetsmarknadsministerns koppling. Enligt regeringens dekret skulle jag alltså välja antingen arbetslöshet eller bra arbetsmiljö. Han ställer de sakerna mot varandra. Det är oerhört märkligt, tycker jag. När man pratar om utanförskap och att det är det som skapar problem med hälsa och sådant är det självklart att det gör det. Men kan vi inte välja båda, att ta bort arbetslöshet och ha en bra arbetsmiljö? Enligt vårt sätt att se på det går det alldeles utmärkt att göra det, bara man sätter in resurserna där de ska vara. Den här regeringen prioriterar skattesänkningar före bra arbetsmiljö. Och så pratar man om utanförskap och att skapa jobb. Vad man gör är att skapa låglönejobb och lägre ersättningar i a-kassan. Man skapar problem för dem som måste leva utanför arbetslivet, för dem som inte har ett jobb. Det är det som är problemet. Det andra som jag tycker är ett lite enkelt sätt att slippa undan är när man pratar om att 80 procent av forskningen bedrivs på andra ställen än ALI. Men det är ALI, Arbetslivsinstitutet, som är vårt nationella centrum. Det är de som samordnar, som ser till att det här på något sätt ska föras ut och att man får tillbaka erfarenheter från andra länder inom EU. Det är det man pratar om i EU. Det är oerhört märkligt. Var hamnar i så fall det nationella centrumet? Eller ska vi inte ha något nationellt centrum för arbetslivsforskning? Ska det bara finnas utspritt? Vad får man för nytta av det i så fall? Det tredje är nollvisionen. Jag har ännu inte hört om några åtgärder i debatten över huvud taget för hur man ska nå nollvisionen och hur man i så fall bär sig åt genom att dra ned medlen till Arbetsmiljöverket. Det är en helt absurd tanke. Jag tycker att det är väldigt ihåliga argument från ministern när det gäller de här bitarna. Det finns alltså inga svar. Man pratar om saker som utanförskap och att man tycker att det är viktigt med arbetsmiljö, men man gör precis tvärtom. Det är oerhört märkligt, speciellt när man tycker sig ha en bra arbetslöshetspolitik. Det är ännu värre. Men det tar vi en annan gång.
Eva-Lena Jansson (S)

Anf. 19 Eva-Lena Jansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Den borgerliga regeringens situation är att man är i en högkonjunktur med starka statsfinanser. Då sänker man förmögenhetsskatten med 1,7 miljarder. Det är samma summa som man sedan sparar på att sänka pensionen för sjukpensionärerna. Många av dessa har skadat sig i arbetet. Samtidigt säger man att det inte finns 300 miljoner kronor till Arbetsmiljöverket. Jag vill hävda att det är fel att spara 300 miljoner kronor på ett arbete som kan sänka statens kostnader med flera miljarder, på samma sätt som faktiskt har redovisats tidigare. Att säga att de pengarna inte finns tycker jag, herr talman, är att fara med osanning. Har man 1,7 miljarder att sänka skatten med, så att till exempel Hennes & Mauritz störste ägare får 43 miljoner mer om året att leva på, finns det pengar. Det kan i alla fall jag se. Att arbetstagaren ska riskera att utsättas för ohälsa och olycksfall på grund av att översynen av arbetsmiljön ska skäras ned borde inte vara ett alternativ år 2007. Jag kan förstå om det var ett alternativ 1937 men inte 2007. Jag trodde att vi hade kommit längre. Jag är besviken på regeringen. Jag har blivit det tidigare, och jag blir inte mindre besviken i dag med de argument som framförs i denna debatt.
Sven Otto Littorin (M)

Anf. 20 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill bara påminna Eva-Lena Jansson om att H&M:s huvudägare redan tidigare var undantagen från förmögenhetsskatt enligt ett beslut som den förra regeringen fattade. Man tyckte att det var en bra idé att få kapitalet att stanna i landet. Så det fröet föll i osedvanligt dålig jord. Hela poängen med förändringen är att se till att de 500-700 miljarder som nu finns investerade i utlandet kommer hem och investeras i nya företag och nya jobb i Sverige. De gör bättre nytta i produktionen än i skatteparadis. Så var det sagt. Torbjörn Björlund, jag satte inte fajten mot arbetslöshet mot fajten för en god arbetsmiljö. Det var precis det jag sade i mitt förra inlägg att jag inte gjorde. Det är tvärtom oerhört viktigt att vi också ser fajten mot det stora utanförskap som ni lämnade efter er som en viktig del i det totala goda arbetsmiljöarbetet för att fler ska undvika att leva i det trauma som utanförskap och arbetslöshet för med sig. När kommer svaren, frågar Torbjörn Björlund. Ja, den frågan kan man naturligtvis ställa sig. Men jag vill påminna om att när vi gör saker mycket snabbt får jag mycket kritik för det här i kammaren och blir jag KU-anmäld, vilket jag tror att jag har blivit sex gånger. Nu gör vi det på det sätt som har efterlysts i debatten, nämligen att vi tar utgångspunkt i en internationell strategi, som i detta fall består av EU:s arbetsmiljöstrategi som det nyligen fattades beslut om, och vi gör en nationell strategi av den. Vi för också samtal med arbetsmarknadens parter för att lyfta upp frågan. Det kommer naturligtvis att ta lite tid. Och det är en ganska bra idé, tror jag. Detta är ett besvärligt område som vi vill prioritera just av det skälet som jag nämnde, nämligen att det går att räkna på stora samhällsekonomiska förluster av en dålig arbetsmiljö. Vi vill se till att folk känner den stolthet och glädje över att gå till jobbet som vi diskuterade på Kommunals kongress på förmiddagen. Det förtjänar de som arbetar i vårt land.

Dokument

den 8 maj

Interpellation

2006/07:508 Regeringens nedskärningar på Arbetsmiljöverket

av Torbjörn Björlund (v)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

I och med budgetpropositionen för 2007 minskar regeringen anslaget till Arbetsmiljöverket (AV) med 50 miljoner kronor 2007, 100 miljoner kronor 2008 och 155 miljoner kronor 2009. Enligt motiveringen är det ett led i regeringens åtgärder för att minska den statliga ”byråkratin”.

I tilläggsbudgeten för 2007 minskas anslaget till AV med ytterligare 13 miljoner kronor. Regeringen har avvecklat Arbetslivsinstitutet per den 30 juni 2007. Men den toxikologiskt inriktade kriterieverksamheten som utgör underlag för hygieniska gränsvärden, vilken bedrivits av ALI, ska överföras till AV. I tilläggsbudgeten tillstyrker regeringen därför 2,6 miljoner kronor för 2007 till AV men minskar samtidigt anslaget med 15,2 miljoner kronor för 2007.

Regeringens nedskärningar på AV innebär att den centrala och regionala tillsynen samt möjligheterna till förebyggande arbete genom regelutveckling minskar. Av dagens 800 medarbetare på AV måste nästan 225 tjänster avvecklas.

Trots att Sverige lyckats förhållandevis bra med arbetsmiljöarbetet finns det fortfarande stora problem. Varje år dör 50–60 personer i arbetet. Ännu fler människor dör av arbetsrelaterade orsaker, utan att komma med i statistiken. Mörkertalet är stort, men AV uppskattar att det för Sveriges del kan handla om drygt 3 000 arbetsrelaterade dödsfall per år. Det är således fler som dör av arbetsrelaterade orsaker varje år än som dör i trafiken. AV:s utredningar visar att de rapporterade dödsfallen hade kunnat undvikas om gällande regler följts.

De anmälda arbetsskadorna har minskat men ligger fortfarande på en hög nivå. Enligt AV:s rapport Arbetsmiljöstatistik 2007:2 om arbetsskador 2005 framgår det att 117 000 arbetsskador anmäldes 2005. Huvuddelen av de anmälda skadorna var arbetsplatsolyckor. 33 000 av dessa arbetsplatsolyckor, eller 28 procent, medförde sjukfrånvaro. Av de rapporterade arbetsskadorna 2005 stod arbetssjukdomar för 15 procent. Den vanligaste arbetssjukdomen är belastningsskador till följd av tunga lyft samt ensidiga och ansträngande arbetsställningar.

Enligt AV:s rapport om arbetsskador 2005 är antalet arbetsolyckor med dödlig utgång 2,5 gånger högre inom EU-15 jämfört med Sverige. Även när det gäller arbetsolyckor med fler än tre sjukskrivningsdagar ligger Sverige betydligt lägre än genomsnittet för EU-15.

Sedan 1999 har AV fått en resursökning och kunnat anställa fler arbetsmiljöinspektörer. Studier visar att det finns ett samband mellan antalet inspektörer och arbetsmiljöns positiva utveckling. Regeringens nedskärningar riskerar därför att bromsa den positiva utvecklingen och i stället leda till ökad sjukfrånvaro och fler olyckor.

ILO rekommenderar en arbetsmiljöinspektör per 10 000 anställda. Det skulle innebära 400 arbetsmiljöinspektörer för Sveriges del. För att uppnå denna nivå måste vi få ytterligare 80 arbetsmiljöinspektörer. Enligt AV borde Sverige dock ha samma ambition som Danmark med en arbetsmiljöinspektör per 6 000 anställda, vilket förutsätter ytterligare 190 inspektörer. Om regeringen fullföljer sina nedskärningar kommer Sveriges tillsyn däremot att vara långt under den nivå som är normal för länder med motsvarande levnadsstandard.

Regeringens arbetsmarknadspolitik kan dessutom försvåra arbetet för friska arbetsplatser ytterligare. Med sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen pressas lönerna ned, och rädslan för omställning ökar. Det drabbar såväl arbetslösa som löntagare. Med fler privatiseringar och småföretag som ska slå sig in på ”välfärdsmarknaden” riskerar kollektivavtalens omfattning att minska och arbetsmiljötillsynen att bli för kostsam. Allt fler visstidsanställningar ökar stressen och tystar ned arbetsplatserna. Med fler löntagare som ska jobba med hushållsnära tjänster omöjliggörs tillsynen eftersom arbetsmiljölagen inte omfattar arbete i hushåll.

Regeringens politik för en låglönemarknad förstärker uppdelningen i ett A- och ett B-lag. Kvinnor, ungdomar, utlandsfödda och kortutbildade ska hålla till godo med lägre lön och sämre villkor. Det kommer att försvåra arbetet för ett hälsosamt arbetsliv.

Syftet med arbetsmiljölagen är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö. Det krävs enligt lagen ett systematiskt arbete för att uppfylla dessa mål. AV bedriver tillsyn så att arbetsmiljölagen efterlevs. För att tillsynen ska vara verkningsfull krävs vissa volymer på tillsynen. Om regeringen fullföljer sina nedskärningar hamnar Sverige däremot under den nivå som anses godtagbar enligt ILO när det gäller antalet arbetsmiljöinspektörer.

Arbetet för friska arbetsplatser är avgörande för samhällsekonomin och för löntagarnas ställning i arbetslivet. Vi har sett konsekvenserna av nedskärningarna på 1990-talet i form av ökad ohälsa och än i dag orkar hela 15–20 procent av löntagarna inte jobba fram till pensionen.

Enligt AV:s undersökningar anser 90 procent av arbetstagarna och arbetsgivarna att inspektionerna är relevanta och ger effekt. Arbetsgivarnas administrativa kostnader för arbetsmiljöarbete beräknas uppgå till 3 miljarder kronor per år eller 10 000 kronor per år och arbetsplats. Då räknas inte vinsterna för utebliven sjukfrånvaro in. Arbetsmiljöarbetet utgör således ingen belastning för arbetsgivarna eller samhällsekonomin; tvärtom är friska arbetsplatser avgörande för en positiv utveckling.

För att kunna upprätthålla en effektiv tillsyn av arbetsmiljölagen samt bedriva viss forskning äskar AV i budgetunderlaget för 2008 ytterligare 126 miljoner kronor 2008, 247 miljoner kronor 2009 och 319 miljoner kronor 2010.

Mot bakgrund av det som anförs vill jag fråga statsrådet:

1. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att tillstyrka mer resurser till Arbetsmiljöverket för att möjliggöra en verkningsfull tillsyn av arbetsmiljölagen?

2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att Sverige ska uppfylla ILO:s rekommendationer avseende antalet arbetsmiljöinspektörer?

3. Avser statsrådet att införa en nollvision mot dödsfall i arbetslivet?

4. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att hushållsnära tjänster ska omfattas av arbetsmiljölagen?

5. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att tillstyrka mer resurser så att tillsynen av arbetsmiljön i hushåll möjliggörs?