Regeringens insatser för Västsahara

Herr talman! Jens Holm har frågat mig huruvida jag anser att situationen har förbättrats för västsahariska människorättsförsvarare och ifall jag avser att vidta några åtgärder, vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta mot Marocko för att de ska uppfylla sina åtaganden avseende respekt för de mänskliga rättigheterna och en folkomröstning om Västsaharas framtid samt slutligen huruvida jag, direkt eller via vår ambassad, har för avsikt att medverka vid rättegången mot Brahim Dahane och de andra fängslade människorättsförsvararna. Regeringen ser allvarligt på situationen för mänskliga rättigheter i Västsahara och tar regelbundet upp frågan i den bilaterala dialogen med Marocko. Vi följer noggrant utvecklingen på marken, inklusive händelserna i samband med rivningen av ett tältläger utanför Laayoune i Västsahara i november. Låt mig i det sammanhanget påminna om EU:s höga representant Catherine Ashtons uttalande den 10 november som djupt beklagar incidenterna i Laayoune och uppmanar parterna att avstå från ytterligare våldshandlingar. Demokrati och mänskliga rättigheter är en central fråga även inom ramen för EU:s associeringsavtal med Marocko. EU påtalar regelbundet vikten av respekt för de mänskliga rättigheterna och framför krav på ytterligare reformer, inte minst i den särskilda underkommittén för demokrati och mänskliga rättigheter som senast möttes den 11 oktober. Dessa frågor, inklusive situationen i Västsahara, diskuterades även vid associeringskommittén med Marocko den 27 oktober i Rabat samt vid associeringsrådet med Marocko den 13 december. I samband med associeringsrådet presenterade EU även en deklaration som bland annat beklagade dödsfallen i samband med rivningen av tältlägret och uppmanade parterna att göra allt för att undvika liknande incidenter i framtiden. Deklarationen uppmanade även Marocko att bättre skydda MR-försvarare, i synnerhet i Västsahara, och uttryckte EU:s fortsatta engagemang för en förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna i Västsahara. Sverige och EU kommer även fortsättningsvis att bevaka utvecklingen för mänskliga rättigheter i Marocko och Västsahara. Säkerhetsrådets fredsplan för Västsahara från 1991 innebar ett eldupphör mellan Marocko och Polisario liksom ett beslut om en folkomröstning. Tidpunkten för omröstningen kom dock att skjutas upp gång på gång eftersom parterna inte kunde komma överens om vilka som skulle få delta i folkomröstningen. År 2000 beslöt FN:s säkerhetsråd att den planerade folkomröstningen enligt fredsplanen från 1991 skulle läggas på is och att politiska samtal i stället skulle inledas. Sedan dess har FN:s särskilda sändebud för Västsahara försökt förmå parterna att arbeta efter fredsplanen samt komma överens om formerna för en folkomröstning. År 2007 lade Marocko fram ett förslag till autonomi för Västsahara, som säkerhetsrådet betecknade som "seriöst och trovärdigt". Samtidigt lade Polisario fram ett förslag, som innefattade en folkomröstning med självständighet som ett av alternativen, vilket är i linje med den tidigare fredsplanen för Västsahara. Senast den 8-9 november fördes informella samtal mellan Marocko och Polisario, med Algeriet och Mauretanien som observatörer, under ledning av FN:s nuvarande sändebud Christopher Ross. Regeringen välkomnar att samtalen kunde leda till att parterna enades om att återuppta förtroendeskapande åtgärder bland annat i form av besöksutbyten mellan familjemedlemmar som separerats av den stängda gränsen mellan Västsahara och Algeriet. Samtalen planeras fortsätta i januari, och regeringen uppmanar samtliga parter att samarbeta för att få till stånd en lösning på konflikten. Regeringen och Sverige stöder fullt ut FN:s ansträngningar att få till stånd en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande i enlighet med de principer som beslutats av FN:s säkerhetsråd. Regeringen står fast vid principen om det sahariska folkets rätt till självbestämmande, vilket dock inte nödvändigtvis innebär självständighet. Regeringen har uttryckt sin oro för Per Anger-pristagaren Brahim Dahane och de sex andra aktivister som åtalats misstänkta för brott mot Marockos inre säkerhet. Sverige har haft kontakt med Brahim Dahane och utsänd personal vid Sveriges ambassad i Rabat närvarade vid rättegångstillfällena mot honom och de övriga aktivisterna den 15 oktober, den 5 november och den 17 december. Sveriges ambassad i Rabat kommer i mån av tillgängliga resurser även fortsättningsvis att försöka följa rättegången.

Herr talman! Tack för svaret, utrikesminister Carl Bildt! Jag uppskattar att Sverige via den svenska ambassaden i Rabat i Marocko följer rättegången mot Brahim Dahane och de sex andra människorättsaktivisterna som enligt min åsikt inte har begått något brott. De kämpar för ett fritt Västsahara. Jag tycker att detta att man följer den här rättegången är ett bra exempel på hur ett land kan se till att mänskliga rättigheter följs. Nu har den här rättegången blivit uppskjuten vid ett flertal tillfällen, och det är dags för en ny rättegång den 7 januari nästa år såvitt jag har förstått. Annars när jag lyssnar på utrikesministerns svar får jag mer en känsla av att det är en redogörelse för vad EU gör, och EU gör tyvärr alldeles för lite för att bekämpa Marockos kolonisering och förtryck av Västsahara. I min interpellation frågar jag vad utrikesministern och den svenska regeringen gör för att det ska bli en lösning på konflikten. När man lyssnar på utrikesministerns redogörelse låter det lite som om det här skulle vara en konflikt som pågår mellan två jämbördiga parter, men Marocko ockuperar Västsahara helt illegitimt sedan 1975. Man utövar dessutom ett extremt brutalt förtryck. Det senaste exemplet var när man stormade protestlägret Gdeim Izik den 8 november i år. Ungefär 20 000 saharier befann sig i det protestlägret. Man hade slagit upp tält, och man demonstrerade för sina grundläggande rättigheter. Tidigt på morgonen den 8 november attackerades det här protestlägret av marockansk militär. Minst en person, en 14-årig pojke, men troligtvis några människor till har dödats under och innan den här attacken. Mängder av personer sitter fortfarande i arrest eller i fängelse i det ockuperade området eller i Marocko. Det är svårt att bedöma exakt hur många de är, men jag skulle uppskatta det till ungefär 160 personer. Hundratals personer har blivit svårt skadade av Marockos attacker. I det läget säger den svenska regeringen ingenting. Carl Bildt hänvisar till Catherine Ashton, att hon beklagar våldsamheterna, men det är svårt att förstå vem hon egentligen lägger ansvaret på. Lägger hon ansvaret på de fredliga icke våldsamma demonstranterna eller lägger hon ansvaret på ockupationsmakten Marocko? Mina frågor går därför tillbaka till utrikesminister Carl Bildt. Vad kommer den svenska regeringen konkret att vidta för åtgärder, och då menar jag inte omvägen via EU, för att Marockos förtryck och ockupation av Västsahara ska upphöra? Vilka konkreta åtgärder, om det finns några, kommer utrikesminister Carl Bildt att vidta för att fördöma Marockos brutala angrepp på protestlägret den 8 november?

Herr talman! Det spanska parlamentet antog en resolution för att fördöma det som hände i Västsahara för inte så länge sedan. Här i riksdagen arbetar vi på ett lite annat sätt, men vi har en vängrupp för Västsahara. Den träffades den 24 november, och i anslutning till det mötet gjorde vi ett uttalande. Jag tänkte läsa upp det så att det kommer med i protokollet. Det lyder: "En oberoende utredning om händelserna i Västsahara är nödvändig. Utvecklingen i Västsahara är alarmerande. De fredliga protester som brutalt slogs ner av marockansk militär den 8:e november har skapat en situation där västsaharierna nu överväger att åter ta till vapen. Det vore en mycket olycklig utveckling. Sverige kan och bör stå upp för respekten för de mänskliga rättigheterna och fördöma Marockos brutala rivning av lägret i Gdem Izik där demonstranter samlats för att kräva sociala rättigheter. Nu befinner vi oss i en situation där vi har obekräftade uppgifter om ett okänt men stort antal döda, sårade och fängslade. Samtidigt pågår förhandlingar mellan Marocko och EU om en förlängning av det nuvarande avtalet gällande fiskerättigheter. Den svenska regeringen har hittills motsatt sig fiskeavtalet och bör fortsätta att stå upp för den svenska linjen i denna fråga. Allt för länge har västsaharierna ropat på hjälp från världssamfundet utan att få gehör trots att de redan 1991 fick löfte av världssamfundet att en folkomröstning skulle hållas, där västsaharierna själva skulle få bestämma om de vill vara en del av Marocko eller ett självständigt land. Det vore ett enormt misslyckande för världssamfundet om inte denna fråga skulle kunna lösas med fredliga medel. Vi anser därför att Sverige inom EU och i andra internationella sammanhang bör ställa krav på att den överenskomna folkomröstningen om självbestämmande för det västsahariska folket genomförs, i enlighet med fredsplanen från 1991. Vidare bör Sverige kräva att Marocko upphör med våldshandlingarna på ockuperat område och att en oberoende utredning tillsätts med anledning av den brutala förstörelsen av protestlägret Gdem Izik. Sverige bör även protestera mot den marockanska informationsblockaden och verka för att den hävs så att utländska journalister och människorättsobservatörer släpps in i landet. Under alla omständigheter kan inte Sverige och EU stillatigande titta på när marockansk polis och militär kränker sahariernas mänskliga rättigheter och samtidigt belöna Marocko med förmånliga avtal. Sverige bör vara pådrivande för att FN ska ge mandat till FN-styrkan MINURSO att bevaka MR-situationen och ingripa när de mänskliga rättigheterna kränks." Så långt uttalandet. Herr talman! Utrikesministern nämnde det möte som hölls den 13 december mellan EU och Marocko. Det jag har kunnat läsa, i det här fallet i spansk press, är att utgångspunkten är att relationerna till Marocko är så viktiga att man så att säga får stå ut med lite annat på vägen. Det innebär att man måste stå ut med det som har hänt i Västsahara. I ett tidigare sammanhang har EU begärt att Marocko ska upphöra med dödsstraff, för att kunna skriva under avtal etcetera. Jag vet inte hur det gick med den frågan, men tre avtal skrevs under den 13 december. På lunchen diskuterades sedan frågan om Västsahara, allt enligt spansk press. Åtminstone var den belgiske utrikesministern närvarande vid den lunchen, enligt El País. Vi har också hört om Wikileaks läckor där man menar att den spanska regeringen talat om att hitta en katalansk lösning på problemet med Västsahara. Det är inte en bra lösning. Vi ska komma ihåg att Spanien är en union av stater; det bildades av frivilliga stater 1491. Marocko och Västsahara kan inte liknas vid Spanien. Det vill jag förmedla till utrikesministern så att han inte tänker i samma banor som den spanska regeringen.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret på denna viktiga fråga. Häromdagen uttalade sig Carl Bildt om ett helt annat land, Vitryssland. Med stor kraft och tydlighet fördömde han repressionen mot den demokratiska oppositionen i Vitryssland. Det visar att Sveriges regering och utrikesminister kan tala klarspråk när de vill. Vi vill att Carl Bildt talar klarspråk å Sveriges vägnar också när det gäller Marockos förtryck av Västsahara, att Carl Bildt som utrikesminister gör ett tydligt fördömande av övergreppen mot fredliga protester och ett tydligt ställningstagande för västsahariernas rätt till självbestämmande, självstyre och fullt nationellt oberoende - om de så väljer i en demokratisk folkomröstning. Det vore välkommet att få det klargörandet i denna interpellationsdebatt. Den 8 november gick marockansk militär och polis in i de fredliga tältlägren. Amnesty International kom häromdagen med en rapport som de kunnat lägga fram efter att ha intervjuat människor på plats. Det är ett mycket grundligt arbete. Amnesty vittnar om enorm brutalitet. Alla som gripits och som Amnesty talat med har misshandlats svårt. Äldre kvinnor, handikappade, barn har misshandlats. Man vittnar om flera fall av våldtäkter utförda av marockansk polis och militär och riktade mot de fredliga demonstranterna. Man vittnar om hur anhöriga till de hundratusentals som gripits och förts bort inte har fått veta var deras nära och kära befinner sig. Detta menar jag är grund för att uttala sig. Det räcker inte med att beklaga våldsamheterna eller uppmana parterna att sluta med våldsamheterna. Man måste lägga ansvaret och skulden där ansvaret och skulden finns. Det är hos den marockanska ockupationsmakten. Det är inte två som träter. Det är ett land som ockuperar ett folk i strid med folkrätten. Därför menar jag att Catherine Ashtons uttalande inte räcker. Jag hoppas och tror att Sveriges regering kan gå längre på det här området. Det finns stora risker med den nuvarande utvecklingen i Västsahara. Både i landet och bland flyktingarna som sedan 35 år lever i lägren i Algeriet växer i dag missmodet och också ilskan. Risken är uppenbar att de unga i Västsahara och de unga i flyktinglägren kommer att kräva att få ta till vapen, att få börja kriget igen. Det vore en farlig utveckling, och en dålig utveckling. Det enda som kan förhindra att det blir verklighet är att omvärlden sätter press på Marocko, talar klarspråk och verkar för en fredlig lösning. Då kan Sverige spela en nyckelroll. Sverige har spelat en positiv roll i Västsaharakonflikten. Sverige var det enda land som i EU:s ministerråd röstade emot fiskeavtalet med Marocko. Det hedrar Sverige, men det innebär också ett ansvar att föra arbetet vidare och inte tystna i en konflikt där så många andra valt tystnaden, av hänsyn till ekonomiska eller politiska intressen, och samarbete med den marockanska ockupationsmakten. Det jag skulle önska av Carl Bildt och regeringen är ett tydligt uttalande om händelserna i Västsahara. Efter det som skett har i stort sett varje journalist och parlamentariker som försökt resa in i Västsahara för att skapa sig en oberoende uppfattning hindrats från inresa i landet. Ibland har de slängts ut under ganska brutala former. Själv nekades jag inresa i Marocko för några veckor sedan. Jag skulle resa till Västsahara. De sade att jag stod på en politisk spärrlista och fick inte åka till Västsahara. Jag undrar om regeringen har någon uppfattning om att svenska riksdagsledamöter, EU-parlamentariker och andra hindras inresa i Västsahara bara för att de vill granska situationen för mänskliga rättigheter.

Herr talman! Det som föranledde interpellationen hade väl en annan bas, men för att börja med det som inträffade den 8 november i samband med rivningen av tältlägren vill jag säga att vi inte haft möjlighet att vara på plats. Jonas Sjöstedt har inte heller haft möjlighet att vara på plats. Jag var inte medveten om att Amnesty kommit med en rapport. Däremot vet jag att Human Rights Watch efter ett antal försök fick tillträde och hade möjlighet att, med tillstånd av de marockanska myndigheterna, intervjua olika personer för att ta reda på vad som egentligen hade inträffat. Riktigt vad som inträffade när det hela började har vi svårt att bilda oss en uppfattning om. Vi kan konstatera att det var elva döda marockanska säkerhetsofficerare och två döda civila på den västsahariska sidan. Det ger inga omedelbara slutsatser om vad som inträffade, men det leder självklart till en del frågetecken. Vad vi kan konstatera utgående från rapporten från Human Rights Watch är att det skedde allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter därefter, och det är väl dokumenterat i de intervjuer som har genomförts. De marockanska myndigheterna har nu lovat att ta upp detta till juridisk och rättslig granskning, och det återstår att se om detta kommer att bli fallet. Vi noterar att både Human Rights Watch och - det utgår jag från, även om jag inte har läst deras rapport - Amnesty kommer att följa de juridiska processerna. Självfallet ser vi med betydande oro på det som inträffat. Det var väl Jens Holm som sade att vi huvudsakligen reagerar via EU. Det är ju ett påstående som generellt sett är sant. Ska vi få kraft och tyngd i den utrikespolitik som vi ska föra är det klart att det har mycket större tyngd när det är den europeiska rösten som talar. Därför inriktar vi i väldigt många olika frågor vår aktivitet på att se till att Europeiska unionen agerar på ett visst sätt. Så är det. Just det här fallet är dock lite av ett undantag, för här agerar vi framför allt genom Förenta nationerna. Det här är en konflikt som i formell mening ligger på säkerhetsrådets bord. Säkerhetsrådet har tillsatt representant efter representant för att få i gång en förhandlingsprocess. Den förhandlingsprocessen är på gång. Den har pågått under betydande tid. Motsättningarna är betydande. Jag tror inte att det finns utsikter för en snar lösning, men bara det faktum att man har fått i gång en förhandlingsprocess också efter det som inträffade kring lägret den 8 november och omedelbart därefter. Den förhandlingsomgång som då var gav åtminstone vissa positiva indikationer på att man ska sätta i gång olika typer av förtroendeskapande åtgärder. Vi har all anledning att stödja detta. Jag tror att det var Jonas Sjöstedt som sade att det är oroande om detta blir en våldsam konflikt. Jag delar helt den bedömningen. Det måste bli en politisk lösning, och den politiska lösningen kan bara åstadkommas inom den ram som de av Förenta nationerna ledda förhandlingarna utgör. Därför är den rätt självklara utgångspunkten för det svenska och europeiska agerandet att ge så starkt stöd som möjligt till FN-processen, gärna att lägga tryck på parterna - det krävs alltid två - för att åstadkomma en kompromiss. Det ska åstadkomma den lösning som ger möjlighet till självbestämmande på ett eller annat sätt. Det finns åtskilliga modeller för hur detta kan åstadkommas. Jonas Sjöstedt bad att jag skulle uttala mig för självbestämmande. Det har jag redan gjort åtskilliga gånger i detta interpellationssvar. Under den tid som detta tar är det självklart att vi måste vara mycket vaksamma när det gäller utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. Det gäller i Västsahara och för västsaharier på andra ställen. Låt oss inte glömma att det finns en hel del allvarliga frågetecken vad gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i det stora lägret i Tindouf i Algeriet.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att berömma utrikesministern för hans stora engagemang i utrikespolitiska frågor. I går kväll satt jag och läste igenom utrikesministerns blogg Alla dessa dagar från oktober, november och december. Jag slogs av den imponerande bredd som fanns där och vilken mängd av kontinenter, länder och konflikter som utrikesministern kommenterar. Dagen efter Marockos brutala stormning av lägret kommenterade utrikesministern läget i Bosnien, Albanien och Turkiet - tre länder på en dag. Två dagar efter var det ännu fler länder som kommenterades, nämligen Afghanistan, Iran, Kina, Indonesien, situationen på Balkan, Turkiet, Albanien och Montenegro. Så där har det fortsatt med tre fyra fem länder, konflikter eller kontinenter varje dag. Det är imponerande. Precis som Jonas Sjöstedt sade kan ju utrikesministern vara väldigt tydlig i vissa frågor, nu senast när det gäller Vitryssland. Men samtidigt slås jag av frånvaron av kommentarer om situationen i Västsahara. Den brutala stormningen av lägret Gdeim Izik är ju knappast något som har skett i lönndom. Marocko har dock velat att det skulle vara på det viset eftersom man konsekvent har vägrat politiker och journalister att komma in i Västsahara, men vi har alla nåtts av nyheterna via BBC, CNN, svenska medier och så vidare. Proportionerna på den brutala attacken - hur många som har dödats eller skadats och hur många som fortfarande sitter i arrest eller fängelse - kan naturligtvis diskuteras, men vi kan vara säkra på att proportionerna blir gigantiska när man river ett protestläger med 20 000 civila. I det läget väntar jag mig mer av en utrikesminister än att han bara hänvisar till en EU-position där EU:s höge representant i utrikespolitiska frågor fördömer båda sidor, alldeles som om det hade varit två jämbördiga parter som träter med varandra. Det är ockupation som det handlar om, en brutal ockupation. Då väntar jag mig mer av Sverige, som har en tradition av att stå upp för ockuperade länder och förtryckta människor. Å andra sidan vet vi att den svenska regeringen är mycket aktiv när det gäller samarbete med Marocko. I fjol reste utrikeshandelsminister Ewa Björling till Marocko med en hel delegation av företagsledare. Jag tror att det var i mars i fjol. Såvitt jag har förstått både föregicks det och följdes det av väldigt täta ekonomiska och diplomatiska diskussioner. Det tycker jag är helt fel signal att sända till Marocko - att vi är öppna för ett ökat ekonomiskt samarbete med Marocko samtidigt som Marocko trappar upp sin ockupation av Västsahara. Det finns några konkreta saker som utrikesministern skulle kunna göra: Utrikesministern skulle kunna säga att vi kommer att rösta nej till en förlängning av EU:s fiskeavtal med Marocko. Utrikesministern skulle kunna tydligt fördöma Marockos våld och rivningen av lägret. Utrikesministern skulle kunna kräva en oberoende undersökning. Utrikesministern skulle kunna kräva att politiker och oberoende journalister ska kunna komma in i Västsahara. Utrikesministern skulle kunna kräva att FN:s styrka Minurso ska få ett tydligt uppdrag även när det gäller mänskliga rättigheter. Utrikesministern skulle kunna gå direkt till Marocko och säga: Det här är inte okej! Vi kommer inte att ha några som helst politiska eller ekonomiska relationer med er så länge ni ockuperar Västsahara. Det finns väldigt mycket som regeringen skulle kunna göra, och det är många frågor som inte har blivit besvarade här ännu.

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det som Jens Holm sade. Det är faktiskt obegripligt att det inte har varit någon reaktion från svensk sida i Västsaharafrågan. Vi har tidigare stått up för västsahariernas rätt. Vi gör det i teorin, men i praktiken ser man ingenting av det. Det gäller både fiskeavtal och annat, där vi hela tiden uttalar oss till förmån för västsahariernas självbestämmande och för en folkomröstning etcetera, men nu känns det som att man i EU-kretsen, med Spanien och Frankrike i ledningen, försöker ändra retoriken och argumentationen lite. Jag hör till och med sådant som att det inte skulle pågå någon ockupation i Västsahara. Då har vi verkligen kommit långt från det som vi andra upplever är en verklighet och som man har sagt tidigare, nämligen att Västsahara är ockuperat. Helt plötsligt kan man alltså få höra att det inte pågår någon ockupation. Det sker en glidning i formuleringarna. Jag skulle vilja veta om detta bara är rykten, eller om det faktiskt pågår någon sådan diskussion i EU-kretsen. När det gällde Palestina-Israel-frågan har Sverige tagit täten i EU-kretsen, och vi fick till bra slutsatser under det svenska ordförandeskapet. Sverige ville ha dem ännu tuffare men fick inte igenom allt. Men vad gör ministern när det gäller Västsahara för att också vara tuff och driva på där? Som ministern sade är det självbestämmande eller självständighet det handlar om. Det behöver alltså inte nödvändigtvis betyda självständighet, men det är västsaharierna som ska bedöma det. Det är de som ska få rösta om vilken status de vill ha, om det är självbestämmande eller självständighet. Det är inte vi andra som ska tala om det för dem. Det har tidigare tagits upp att det nu är mycket oroligt. Problemet är förhandlingarna mellan Polisario och Marocko. Många ungdomar orkar inte vänta. Det är risk för att man åter tar upp vapnen om vi inte gör någonting.

Herr talman! Ibland kan också bristen på ett svar vara ett svar. Jag beklagar att utrikesministern här inte har valt att fördöma Marockos övervåld i Västsahara den 8 november. Jag beklagar att utrikesministern inte kan säga att det är fel av Marocko att hindra journalister och parlamentariker från inresa i det ockuperade Västsahara. Tystnaden är Marockos vän. Marocko vill att regeringarna är tysta och inte påtalar detta. Det är inte så att det faktum att frågan hanteras i FN:s säkerhetsråd förhindrar att vi har en åsikt. Vi har åsikter om många konflikter i världen som behandlas i FN:s säkerhetsråd. Det är ett politiskt val. I den mån det förekommer övergrepp mot mänskliga rättigheter i de av Polisario administrerade lägren i Tindouf är det fel. Det ska fördömas och tas upp med Polisario. Det gäller att man har använt våld mot de marockanska styrkorna. Men huvudansvaret för våldet i lägret ligger på marockanerna för deras enorma brutalitet. Huvudgrunden till konflikten är den illegala ockupationen av ett territorium som inte är marockanskt. Jag vill ta upp två frågor som jag gärna vill ha svar på. Det första är om det är Sveriges ståndpunkt att Minurso ska få ett utvidgat mandat så att man också får övervaka situationen för mänskliga rättigheter i Västsahara. Det vore en stor tillgång att den FN-personal som finns på plats får övervaka situationen för mänskliga rättigheter. Det är ett mycket modest och rimligt krav. Det andra är om utrikesministern kan kommentera fiskeförhandlingarna med Marocko. Jag vet att fiske inte är utrikesministerns huvudintresse. Kan ni här lova att återigen stå upp för folkrätten och rösta nej till varje avtal som säljer ut rätten att fiska i ett ockuperat lands vatten?

Herr talman! Förhandlingarna i riksdagens EU-nämnd är belagda med en viss mån av sekretess. Men det kan avslöjas att vi har haft en diskussion om fiskeförhandlingar med Marocko och att Jonas Sjöstedt är väl förtrogen med min oförtrogenhet med fiskeriförhandlingarna inklusive detta. Jag vet att det har varit en diskussion med Eskil Erlandsson. Jag utgår från att Jonas Sjöstedt redan vet svaret på den fråga han ställer. Men jag vet det inte, eftersom jag inte i detalj har följt fiskeriförhandlingarna. Det är det mycket ärliga svaret på den frågeställningen. Det är självklart att vi följer MR-situationen så noga vi kan. Låt mig utan att gå in på andra diskussioner säga att svensk utrikesförvaltning är en förvaltning med icke obegränsade resurser. Det är till och med så att vi ibland får minskade resurser. Det innebär att vi har minskade möjligheter att följa med utvecklingen i olika delar av världen eller lämna detaljerade svar på riksdagens frågor. Vi måste vara säkra på att den information vi delger riksdagen är rätt. Det kräver vissa resurser, och vi har inte alltid de resurserna. När detta är sagt vill jag gärna säga att det är det självklart att vi ska försöka. MR-frågor är viktiga varhelst i världen. Här finns det absolut inga undantag. Sedan finns det begränsningar i våra möjligheter som kommer från andra saker. Jag glömde att i mitt första svar på Jonas Sjöstedt fråga säga att det ska vara en rätt för ledamöter av Sveriges riksdag eller ledamöter av Europaparlamentet att resa varthelst de vill i världen. Inskränkningarna i de rättigheterna är icke acceptabla oavsett var, oavsett när och oavsett varför. Det kan finnas ordningsskäl i lokala situationer, men det tror jag vi alla respekterar. Men på något sätt måste detta vara vår ståndpunkt, och det är också vår ståndpunkt. Jag återvänder till det som dess värre är huvudsvaret från min sida. Den här typen av konflikter är dess värre inte alldeles unik i vår värld. Det gäller självbestämmande, territoriella konflikter eller hur vi nu väljer att definiera dem. De kan enligt min mening bara lösas genom politiska kompromisser och förhandlingar. Jag ser inget bättre instrument i dagens värld, utan att säga att det är perfekt, än de instrument som Förenta nationerna ställer till förfogande. De är alla icke perfekta. Ibland finns det begränsningar i deras möjligheter som följer av de mandat som Säkerhetsrådet ger. Jonas Sjöstedt var inne på delar av detta. Det finns andra delar av FN-maskineriet som i så fall kan vara aktiva till exempel när det gäller frågor om mänskliga rättigheter. Vi kan om vi ska vara effektiva huvudsakligen stödja denna FN-process. Jag ser inte förutsättningar för att den leder till omedelbar framgång. Men det är väldigt viktigt att det markeras att den rör sig framåt. Det ger också hopp på bägge sidor att man ska komma fram till en lösning som är ömsesidigt någorlunda acceptabel. Jag säger ömsesidigt någorlunda acceptabel eftersom erfarenheten är att när man kommer fram till lösningar är det aldrig en lösning som är 100 procent åt det ena hållet. Då är det 0 procent åt det andra hållet, och det kommer aldrig att accepteras. Det är någon typ av kompromiss som säkerställer minimikraven från bägge sidor utan att tillfredsställa maximikraven från någon sida. Då finns det förutsättningar till en hållbarhet. Jag ställer mig gärna bakom ansträngningar för att ge FN-processen mer kraft och större möjligheter. Men jag vill ärligt säga att jag inte ser något alternativ till denna. Där tycker jag också Europeiska unionen ska vara. Det ska vara ett stöd till FN-processen men självfallet också en vaksamhet när det gäller folkrätten och mänskliga rättigheter. Låt mig sedan under mina återstående fem sekunder utfärda jullöftet: Jag ska skriva på bloggen om denna debatt och vad den har handlat om.

Herr talman! Tack för det jullöftet, utrikesministern! Jag ska följa det med stort intresse. Jonas Sjöstedt ställde tidigare en fråga som jag tror att vi inte fick svar på. Utrikesministern har chansen att svara på det. Det gäller FN-missionen Minurso som har till uppgift att verka för att det blir en folkomröstning i Västsahara. Man skulle kunna utvidga dess uppdrag så att den också ska bevaka mänskliga rättigheterna. Just nu pågår en informationsblockad från Marockos sida. Politiker kan inte resa in i området. Jonas Sjöstedt var en av dem som försökte, och det är flera EU-parlamentariker som har stoppats. Journalister kommer inte in i området. Såvitt jag har förstått det har till och med representanter för Minurso som försökt att resa in i området stoppats. Här tycker jag att Sverige skulle kunna verka för att Minurso får ett utvidgat uppdrag. Sverige måste verka mycket hårdare mot Marocko. Det ska inte vara några nya företagarresor till Rabat och Casablanca så länge Marocko beter sig som en brutal ockupationsmakt. Det utrikesministern sade om fiskeavtalet låter hoppfullt, kanske inte för fiskeavtalets räkning men åtminstone för den svenska positionen. Men då gäller det att driva på stenhårt mot andra länder. Man kan använda sådana avtal som påtryckning mot ockupationsmakten Marocko. Det är bara så EU verkligen kan markera att detta beteende är helt oacceptabelt.

Herr talman! Där vi skiljer oss åt Jens Holm och jag, och det gäller väl i största allmänhet Vänsterpartiet, är att jag som bekant inte är någon anhängare av ekonomiska sanktioner eller ekonomiska restriktioner. Jag är inte heller någon som tror på det i fallet Vitryssland, för att ta någonting som är aktuellt i dessa dagar. Jag ser snarare utveckling av det ekonomiska samarbetet generellt sett som ett medel att öka de kontakter som ökar förutsättningarna för fredliga lösningar. Detta är ett generellt uttalande. Vi känner igen detta från debatter i andra frågor om andra konflikter i andra delar av världen. Låt mig säga angående mandatet för FN-närvaron att Sverige inte sitter i säkerhetsrådet. Jag har inte haft anledning att ta ställning till det i detalj. Jag vet från tidigare erfarenhet är att sådana FN-mandat är utformade på lite olika sätt. Ibland är de utformade på ett sådant sätt att MR-ansvaret läggs någon annanstans. Det kan finnas skäl till det, och det kan finnas skäl mot det. Jag kan inte redovisa något bestämt ställningstagande eftersom jag inte har tittat på detta i detalj. Tillgången till information är viktig. Vi har talat om detta tidigare. Jag har kritiserat inskränkningarna från Marockos sida i detta sammanhang. Jag har dock noterat att Human Rights Watch släpptes in och fick möjlighet att göra inträngande intervjuer med dem som hade varit utsatta för övergreppen. Det var bra. Nu gäller det för Marocko att också följa upp de löften som man gav där att ta detta till de juridiska myndigheterna och göra utredningar. Jag har inte läst Amnestys rapport. Men det skulle inte förvåna mig om även Amnesty har släppts in på samma sätt. Det är positivt i en bild som i övrigt, det ska sägas, har många mörka drag. Sveriges stöd gäller fortsatt folkrätten och Förenta nationernas ansträngningar att få en fredlig lösning.