Regeringens hantering av krisen inom läkemedelsindustrin

Fru talman! Tomas Eneroth har frågat mig om jag avser att ompröva beslutet att avveckla branschprogrammet för företagen inom läkemedel, bioteknik och medicinteknik. Karin Åström har frågat mig om jag anser att särskilda utvecklingsprogram som syftar till att stärka konkurrenskraften för strategiska nyckelbranscher är synonymt med en föråldrad näringspolitik och om jag därför avser att verka för en avveckling av programmen. Morgan Johansson har frågat mig vad jag avser att göra för att stärka läkemedelsindustrin i Sverige och om jag avser att hålla fast vid beslutet att avveckla det statliga branschprogrammet för läkemedelsindustrin. Jag besvarar dessa tre interpellationer i ett sammanhang. Låt mig inleda med att säga att jag anser att tillväxt, internationell konkurrenskraft och näringslivets utveckling i första hand gynnas av goda generella villkor för företagsamhet. Därför har regeringen genomfört närmare 200 insatser och åtgärder för fler jobb och växande företag. Regeringen arbetar för en väl fungerande konkurrens, öppna marknader och fri handel. Regeringen har också genomfört en rad åtgärder för att tillgodose industrins krav på högkvalificerad arbetskraft och kompetens, effektiva forsknings- och innovationssystem, en trygg råvaruförsörjning, bra infrastruktur samt en långsiktig energi-, klimat- och miljöpolitik. Regeringen har också under mandatperioden arbetat med att skapa goda förutsättningar för forskning och innovation i Sverige. Den forsknings- och innovationsproposition som regeringen presenterade hösten 2008 medförde en rekordhög medelförstärkning om 5 miljarder kronor. Den medicinska forskningen var ett av tre prioriterade områden och fick en stor del av ökningen, mer än en halv miljard kronor. Detta hänger också nära ihop med det kompetensbehov som finns inom denna del av näringslivet. Förutom dessa två grundbultar för en väl fungerande life science-sektor för jag en tät dialog både med enskilda bolag och med branschorganisationer. Vi följer branschens utveckling noga och arbetar med att förutsättningarna för läkemedels-, medicinteknik- och bioteknikindustrin ska vara utmärkta i Sverige. Företagen inom läkemedels-, medicinteknik- och bioteknikindustrin verkar under hård internationell konkurrens. Ett resultat av dessa samtal är att jag våren 2007 tillsatte en delegation för samverkan inom klinisk forskning. Genom sitt arbete har de visat på att det inte bara är satsningar i pengar som behövs för att innovationssystemet ska utvecklas utan att god samverkan mellan aktörerna är avgörande. Ett sådant arbete är också påbörjat. Det är viktigt att Sverige kan fortsätta att vara ett attraktivt land för industrin att förlägga sin forskning och sina kliniska prövningar i. Detta är inte bara bra för industri och akademi utan även bra för sjukvården, till exempel genom att personalen höjer sin kompetens och patienterna drar nytta av att ny kunskap tidigt kommer till svenska sjukhus. Med samma motiv ser jag det som viktigt att vi arbetar för tidig introduktion av innovativa läkemedel. Mitt svar till Tomas Eneroth, Karin Åström och Morgan Johansson är således att regeringen redan genomför en rad insatser för att stärka konkurrenskraften och industrin i Sverige, så även för läkemedels-, medicinteknik- och bioteknikbranscherna. Några företag har också tack vare Sveriges goda läge investerat i vårt land och jag bedömer att fler investeringar kommer att ske.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag är dock allvarligt bekymrad över att statsrådet i sitt svar verkar tämligen nöjd med de insatser man säger sig ha gjort, trots att vi kan konstatera att man under denna mandatperiod nästan inte gjort någonting. Visst, man har tillsatt en delegation för klinisk forskning. Den utredningen och det förberedelsearbetet var dock på gång redan under den socialdemokratiska regeringsperioden. Därutöver har man fört en dialog, men inte en tät dialog. Ledande företrädare för läkemedelsindustrin säger att det knappast är någon tät dialog man för med regeringen. Tvärtom råder det brist på initiativ, och framför allt är det en ganska nonchalant inställning till det som just nu pågår inom den svenska läkemedelsindustrin. Det oroväckande är att den attityden känns igen från regeringens sätt att möta kriser och omstruktureringar inom andra delar av industrin. Det är allvarligt eftersom life science-branschen är en av Sveriges viktigaste näringar. Det handlar om 17 000 anställda. Man lägger 15 miljarder enbart på forskning. Det är väsentligt mycket mer än de offentliga resurser vi satsar i läkemedelsforskningen. Som exempel kan nämnas Astra Zeneca, som jag tror har 40 procent av sin forskning i Sverige medan endast 1 eller 2 procent av försäljning finns här. Det har kunnat motiveras med att man i Sverige, också från samhällets sida, gjort ordentliga investeringar, att det funnits goda förutsättningar för klinisk forskning och god tillgång på utbildad arbetskraft. Inte minst har vi haft en regering som aktivt arbetat med långsiktiga strategier. Det avbröts i och med att vi fick en borgerlig regering som valde att inte agera utan sade att det är marknadens ansvar och att marknaden också får ta det ansvaret. Effekten av det ser vi nu tydligt. Den nedläggning som sker av verksamheten i Lund är naturligtvis oerhört allvarlig för de anställda, för de som bor där, för regionen, men det är också en varningssignal om den utveckling vi kan komma att se framöver inom läkemedelsindustrin. Nu görs en satsning i Mölndal. Den är viktig för Göteborgsregionen, men man måste möta upp med både nationella och regionala insatser för att stärka den. Det är en ödets ironi att samtidigt som Astra Zeneca nu koncentrerar en del internationell verksamhet till Göteborgsregionen gör man inom den statliga verksamheten vid Göteborgs universitet besparingar som innebär att man minskar medicinforskningsinsatserna. Här behövs en nationell strategi. Vi kan inte avbryta en nationell strategi, vilket den nuvarande regeringen har gjort. Jag tog del av ett pressmeddelande från Naturvetarna med 31 000 Sacomedlemmar som jobbar inom läkemedelsindustrin, medicinteknikbranschen och övrig forskning. De är starkt oroade över att regeringen inte tar några initiativ och kräver en nationell strategi. Stig Jørgensen, vd för Medicon Valley, har sagt att han hoppas att detta blir en wake-up call för regeringen i Sverige, för det behövs en långsiktig strategi för hur vi ska göra med life science-sektorn. Signalerna står som spön i backen, inte minst om vi konstaterar att omgivande konkurrerande länder storsatsar. I Storbritannien har Peter Mandelson från den brittiska regeringens sida presenterat Office for Life Sciences. Där går man in med en tydlig nationell strategi för att stärka forskningen, den kliniska forskningen och utvecklingen för life science-branschen. Dessutom stärker man utbildningsmöjligheterna. I Sverige väljer regeringen i sin senaste budget att satsa väsentligt mer på avdrag för hushållsnära tjänster i stället för att lägga mer pengar på läkemedelsforskningen eller en strategi för läkemedelsindustrin. Jag tror att det är dags att sluta blunda. Jag tror att det framför allt är dags att regeringen inser att man behöver agera nu. Vi har Olle Stendahls utredning. Vi har Nina Rehnqvists arbete. Här finns en mängd insatser som skulle kunna sättas i sjön omedelbart för att vända utvecklingen och förhindra att vi inom två tre år får en väsentligt mer dramatisk utveckling i läkemedelsindustrin. Detta är i allra högsta grad en wake-up call, och nu måste regeringen vakna och inte bara passivt titta på när vi får en kris i en av våra viktigaste exportnäringar. Se till att vi får ett nytt branschprogram för läkemedelsindustrin och medicinteknikbranschen! Det är det allra nödvändigaste just nu.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, även om jag inte är nöjd med det. Ministern ger ett mycket allmänt hållet svar på en enligt svenska mått mätt mycket viktig fråga om life science-branschen. Ministern beskriver branschen för sig, forskningen för sig och innovationerna för sig. Till slut kommer kunskapen till de svenska sjukhusen. Det som bekymrar mig är att ministern inte verkar se och förstå det samband som finns mellan näringen, forskningen och sjukhusen. Ministern verkar se enheterna som helt isolerade och avskilda från varandra. Så är det inte i dag. Omvärlden utvecklas i en mycket snabb takt, och detta påverkar givetvis förutsättningarna för Sverige och inte minst life science-branschen. Fru talman! Förutsättningarna för att organisera det hela och få maximal nytta för patienten och givetvis en stark och kraftig konkurrenskraft i näring och forskning uppstår om man jobbar metodiskt och långsiktigt nära varandra. Så gjorde vi socialdemokrater. Näringen, forskningen och sjukvården gick armkrok med varandra. Vi blev framgångsrika. Det är vår idé med branschprogrammen. Detta skulle enligt ministern vara en omodern näringspolitik, men nu ligger andra länder i världen i startgroparna för att göra exakt detsamma som vi började med och gjorde. Nu senast har Storbritannien "satt verket i sjön". Fru talman! Varför är det då så viktigt att näringen, forskningen och sjukhusen håller ihop? Jag skulle vilja beskriva det. Vi kliver in en kort stund i en operationssal. Där sker ett viktigt lagarbete kring patienten som ligger på operationsbordet och ska opereras för exempelvis en hjärntumör. I det laget finns naturligtvis hjärnkirurgen, men där finns också den högspecialiserade civilingenjören, som instruerar kirurgen i användningen av den nya laseroperationskniven, som gör det möjligt att operera hjärnan utan att fysiskt göra ett snitt i patientens huvud eller gå in med operationsverktyg. Vid sidan av honom står tekniskt utbildad personal som har till uppgift att sköta apparaturen. Där finns naturligtvis också sjukvårdsutbildad personal, ibland doktorander och forskare, som jämt är med kring patienten. Det är alltså en "högkunskapssektor" som ställer krav på gott lagarbete där man är starkt beroende av varandra för att patienten ska bli frisk, för att näringen ska få frodas och leva och för att forskningen ska stimuleras. Det ger jobb. Fru talman! Det är runt själva patienten som alla innovationer kommer till, från idéer från undersköterskan och hela raden upp till hjärnkirurgen. Innovationerna fångas upp och går runt och fram och tillbaka i goda spiraler mellan näringen, forskningen och sjukvården. De är totalt beroende av varandra i dag. Därför var branschprogrammen så viktiga. Vi såg det starka beroendet och lyssnade på branschen för att avgöra vad som behövde göras politiskt på kort och lång sikt. Vi vet att detta stärker den högteknologiska och kunskapsintensiva life science-branschen. Det är också detta vi i första hand är konkurrenskraftiga på i en alltmer konkurrensutsatt global marknad. Tycker ministern verkligen att det här är ett föråldrat näringspolitiskt synsätt?

Fru talman! Beskedet om att Astra Zeneca ska lägga ned i Lund är inte bara ett hårt slag mot Lund. Det påverkar hela Öresundsregionen som centrum för biomedicinsk forskning. Hela Medicon Valley-konceptet är i fara. Det är också ett allvarligt avbräck för Sverige som framgångsrik forskningsnation på läkemedelsområdet. 900 personer förlorar sina jobb, varav de allra flesta är högt kvalificerade forskare. Det är bara en bråkdel av dem som erbjuds att följa med till anläggningarna i Mölndal. Dessutom kommer ytterligare 100-200 personer som jobbar med service åt Astra att beröras. För Lunds del rör det sig om väl över 1 000 jobb som försvinner. Fru talman! När sådana här saker händer måste samhället agera för att ta hand om dem som förlorar sina jobb och hjälpa dem att få andra jobb. Nu är det så att de allra flesta av dem som blir av med jobbet är högt utbildade, vilket är en fördel för dem. Men å andra sidan är många av dem väldigt specialiserade på sitt område. Det är inte helt enkelt att få ett nytt jobb, åtminstone inte i Sverige. Det är lätt att förstå de sociala problem som uppstår när man måste flytta till en annan del av landet, kanske till och med utomlands, för att kunna fortsätta med sin forskning. Att hjälpa dem som blir av med sina jobb är viktigt. Men samhället måste också agera av en annan anledning. Sverige som välfärdsstat står och faller med en framgångsrik industri. Läkemedel och medicinteknik har länge varit en stark gren inom den svenska industristrukturen. Det är ingen tillfällighet. Framgångarna har ofta grundlagts genom ett intimt samarbete mellan företagen och staten. Staten har haft en viktig roll att spela som stor forskningsfinansiär, men också som stor beställare av de produkter som man har tagit fram. Det är faktiskt så att vi inte hade haft någon läkemedelsindustri om vi inte haft en skattefinansierad sjukvård. Sverige som industrination lever inte längre bara på skogen och stålet. Läkemedel och medicinteknik har varit en mycket viktig del av svensk näringsstruktur under decennier. Också av den anledningen är det viktigt att samhället agerar när en sådan här sak händer. Jag förstår naturligtvis inte varför regeringen i det här läget väljer att lägga ned det branschprogram för läkemedelsindustrin som den socialdemokratiska regeringen inrättade. Det programmet vet jag har varit väldigt uppskattat av industrin. Jag tycker att näringsministern nu måste ompröva det beslutet. Jag vill också att näringsministern nu engagerar sig aktivt i näringens framtid. Jag vet inte om näringsministern haft några kontakter med företagsledningen och de fackliga organisationerna sedan beskedet om nedläggning kom. Men jag tycker att näringsministern nu borde bjuda in företrädare för läkemedelsindustrin och de fackliga organisationerna för att diskutera framtiden för näringen i Sverige. Det är inte bara Astra Zeneca som har problem. Fru talman! Nu krävs det en aktiv regering. Man kan inte ha inställningen att företagen får sköta sig själva - en del lägger ned, andra startar. Det var inte så Sveriges välstånd byggdes. Det byggdes av aktiva regeringar, företag och fackliga organisationer i samarbete. Jag hoppas att näringsministern nu fullföljer den politiken och bjuder in läkemedelsindustrin och de fackliga organisationerna för en diskussion om framtiden.

Fru talman! Det är väl inte alldeles lätt att i opposition hänga med i allt vad regeringen gör. Det begär jag inte. Men det är alldeles självklart att vi har kontakter med läkemedelsindustrin, både den läkemedelsindustri som finns här i Sverige och de globala företag som verkar här. Vi har en mycket bra dialog med dem. Det som är viktigt att säga är att när vi nu under den här regeringsperioden har sett över forsknings- och innovationsmiljöerna och forskningssatsningarna har vi gjort en rekordhöjning av anslagen till forskning och innovation. En del som är utpekad är medicin- och läkemedelsdelen, med 5 miljarder i nivåhöjning. Det har aldrig skett så stora satsningar på forskning och innovation tidigare. Poängen med den proposition som vi lade fram var att vi kopplade ihop forskning och innovation. Det är det som är den stora poängen: Grundforskning och innovationsforskning leder också till företagsutveckling. Det har inte heller gjorts förut. Som resultat av detta har vi ett starkt klimat när det gäller hälsoforskning. När det gäller det sjunde ramprogrammet som jag tittade på har de svenska forskningsmiljöerna stått för 15 procent av andelen i hälsoprogrammet, så långt man nu har fördelat pengarna. Det är 78 miljoner euro som är fördelade till svenska forskningsprojekt, och detta kommer av att vi har resurser att medfinansiera tack vare de satsningar som regeringen har gjort. Den delegation jag tillsatte har för mig beskrivit de brister som finns i den kliniska forskningen. Det var ju detta Socialdemokraterna inte gjorde, men vi har tagit tag i det. Vi har satt oss ned med SKL för att se hur vi tillsammans med framför allt landstingen kan skapa klinisk forskning och kliniska forskningsmiljöer som läkemedelsindustrin kan dra nytta av. Nu har man ett uppdrag att gå in i samarbetsavtal. Det här gjorde ni inte. Jag håller med om att det är viktigt, för om man har den kliniska forskningen får man också fram bättre resultat som i sin tur kan leda till bättre hälsa och bättre hjälp för dem som är sjuka. Man kan också få fram nya läkemedel och annat. Vi har också tillsatt en utredning tillsammans med SKL, där kvalitetsregistren ska utvecklas. Det är också ett sätt att få en bättre struktur, och det är också ett resultat av delegationen för klinisk forskning. Göran Hägglund har beskrivit att vi ska ta fram en läkemedelsstrategi som är till för att få en bättre hantering av läkemedlen. Också här har vi sagt att forsknings- och innovationsdelarna ska ha en större betydelse. Jag ser också att Vinnova som är vår myndighet har fått ett tydligare uppdrag när det gäller forskning inom hälsoområdet. De håller nu på att bygga upp innovationsslussar som ska lokaliseras runt om i landet. Jag bara beklagar om ni inte har sett alla de här sakerna, men det händer en hel del på området. Vi gör det tillsammans med läkemedelsindustrin, SKL och andra som jobbar i den här delen. När jag träffar läkemedelsindustrin worldwide, för det är ju dem jag träffar, säger de att Sverige är ett av de bästa länderna att verka i. Det vi nu gör kring den kliniska forskningen och ökade satsningar på forskning och utveckling ökar deras intresse för Sverige och för lokaliseringar här. Det är de signaler som man för fram från ägarna till de större läkemedelsbolagen. Sedan finns det alltid mer att göra, så är det verkligen, men det är de signaler vi får från dem.

Fru talman! Tack, statsrådet! Jag är förvånad över svaret även här. Det blir lite underligt att hävda att intresset ökar för Sverige, samtidigt som man lägger ned och säger upp 900 anställda i Lund inom en av våra viktigaste exportnäringar och forskningar. Det blir lite underligt att höra att intresset ökar när man ser att varenda företrädare för både branschorganisationer och företag ringer i larmklockor och gör uttalanden. Som jag tidigare sade påpekar 31 000 medlemmar i Naturvetarna att nu behövs det en akut, nationell strategi för Sverige. Man ser ju bristen och att regeringen är ganska ointresserad av en av våra viktigaste exportnäringar. När vd:n för Medicon Valley säger att det här måste bli en wake-up call för Sveriges regering är det en väldigt tydlig signal. Statsrådet ska inte behöva röja vilka hon träffar, men jag måste säga att jag är väldigt förvånad över vilka kontakter statsrådet i så fall har med läkemedelsbranschen. Dem jag träffar säger att de inte har någon större kontakt med Regeringskansliet. Man konstaterar att man inte ens kommer att få möjlighet att träffa näringsministern. Det är möjligt att näringsministern får en helt annan beskrivning av sina politiska sakkunniga eller statssekreterare, men jag är starkt oroad över den strategiska förändring och den omstrukturering som just nu sker inom läkemedelsindustrin och medicinteknikbranschen och dess effekter på Sverige. Det har varit goda förutsättningar som nu håller på att slarvas bort på grund av att man inte är aktiv. Nina Renqvists och Olle Stendahls arbete bör i så fall kunna leda till någon form av handling, men det enda vi hör från statsrådet här är att det är fortsatta utredningar och överväganden. Det är väl som vanligt att det landar på att Finansdepartementet och statsministern säger nej. Jag föreställer mig att det även här, precis som i alla andra näringspolitiska frågor, är Finansdepartementet och Statsrådsberedningen som är tämligen ointresserade av vad Näringsdepartementet levererar. Effekten av detta är att vi får en passiv näringspolitik. Hur goda ambitioner Maud Olofsson än själv skulle vilja ha i detta är effekten att väldigt lite sker. Jag är den första att understryka och tycka att det är viktigt med en nationell forsknings- och innovationsstrategi. Den är viktig och bra, och inte minst utpekar den medicin som ett av de viktigaste områdena, men det är ingen hemlighet att det hos stora delar av det svenska näringslivet, stora delar av de svenska branschorganisationerna finns en kraftig kritik mot hur de här resurserna sedan fördelas. Det var det jag ville peka på när jag sade att det blir lite underligt att vi samtidigt som Astra storsatsar i Mölndal får en situation där Göteborgs universitet får reduceringar av insatser för bland annat medicinsk forskning och läkemedelsforskning. Den styrningen verkar inte fungera tillfredsställande. Det är ett rimligt understatement. När det gäller klinisk forskning behöver vi också konstatera att där har förutsättningarna försämrats. Vi identifierade och tog initiativ till bland annat det arbete som nu har pågått när det gäller att komma överens med SKL, landstingen och sjukvårdshuvudmännen om hur man långsiktigt ska hantera klinisk forskning. Men bara det arbete som Filippa Reinfeldt och andra bedriver här i Stockholm leder ju till en helt annan utveckling. När man gör vårdgallerior av sjukvård med förenklade kundvalsmodeller försvinner incitamenten för att bedriva klinisk forskning. Det är precis det som sker. Det är det ointresset som branschen märker av, att det i stället är andra kundvalsmodeller som träder före. Därför är det så angeläget att vi nu hittar strategier för att säkerställa en fortsatt stark utveckling för klinisk forskning i Sverige. Återigen och som vanligt när det gäller näringspolitiken under den här mandatperioden handlar det om en avsaknad av strategi. Jag vill inte att det likt fordonsindustrin ska bli så att regeringen den sista månaden när krisen är totalt uppenbar för alla börjar vakna och agera och till slut tvingas hantera diskussioner om lånegarantier. Kan ni inte för en gångs skull agera i god tid och se till att vi undviker en krishantering för life science-branschen om ett, två eller tre år? Det är nu det gäller att agera, och det är det vi saknar från denna regering.

Fru talman! Det verkar inte alls finnas någon klar linje, varken från regeringen eller från näringsministern, när det gäller life science-branschen. När vi pratar om hela sektorn life science arbetar faktiskt totalt 40 000 personer inom den branschen. Det är alltså en väldigt stor bransch med svenska mått mätt. Under det här året har det kommit en mängd signaler om att den svenska läkemedelsindustrin är på väg in i en djupare kris. Det kan inte ha undgått så många i det här landet. Det har alltid varit en viktig näring för Sverige, inte minst har det varit en stark näring när det handlar om att bygga vår välfärd. När vi tittar på Astra Zeneca ser vi att de lägger en betydande del av sitt forskningsanslag i Sverige. Deras totala forskningsanslag på 15 miljarder är betydligt mer än det forskningsanslag vi lägger från statens sida. Jag tycker att det är bra att vi har höjt forskningsanslagen ordentligt, men det är ju fortfarande en ringa del jämfört med vad läkemedelsbranschen lägger på forskning i Sverige. Jag kan också tycka att näringsministerns reaktion när beskedet om uppsägning av personal i Lund kom var närmast obefintlig, och det är att beklaga. Jag ställer mig oerhört frågande till om ministern verkligen har träffat läkemedelsbranschen. Jag är mycket tveksam till det, för vi kan notera att regeringen visar en stor brist på intresse för hela branschen. Fru talman! Det kanske är så att den moderata politiken slår igenom så väldigt starkt här, att ministerns alliansregering med den moderata politiken får ett otroligt starkt genomslag. Det är ju känt att Moderaterna redan 2006 tyckte att de framgångsrika branschprogrammen hade en antikverad syn på ekonomins utveckling. Känt sedan tidigare är att Moderaterna inte är forskningens vänner, att man helst av allt ser att våra sjukhus är privata och att man ska satsa mer på enkla arbeten som ska skapas genom sänkta skatter och sänkta löner. När detta får genomslag i regeringspolitiken är det klart att inte life science-branschen blir en viktig fråga för regeringen över huvud taget. Det blir ingenting som man ska satsa på. Life science är en kunskapsintensiv, högkvalitativ bransch, det vill säga raka motsatsen till det ministern och regeringen i sin dagliga verksamhet visar tydligt att man satsar på. Life science är också en bransch som är ömsesidigt beroende av forskningen och sjukvården. De är nära kopplade till varandra. Det är viktigt att politiken lyssnar in, finns med och deltar i den diskussion som pågår. Det står i rak kontrast mot den moderata regeringspolitiken. Fru talman! I lördags hade Folkpartiet riksmöte i Västerås. De har tydligen fått ett uppvaknande. Jag kan tycka att det är nog så sent, men okej, bättre sent än aldrig. De vill satsa 2 miljarder i olika stöd till forskning inom life science. Björklund uttryckte det så här: "De flesta förstår nog att det mesta av textilindustrin och leksakstillverkningen flyttats till låglöneländerna, men om samma sak även händer med vår forskning och de kunskapsintensiva företagen uppstår ju frågan vad vi ska leva av." Det kan man verkligen fråga sig. Jag hoppas att näringsministern hörsammar detta och omgående börjar agera i frågan. Gör någonting för life science!

Fru talman! Näringsministern säger: Vi talar med näringen. Det verkar vara något slags envägskommunikation eller också är det tjall på linjen. Det är uppenbart, för när man frågar näringsföreträdare säger de: Vi har ingen större kontakt med regeringen. Jag undrar vem som egentligen talar med vem. Kanske är det så att linjen är bruten någonstans. Jag tycker, näringsministern, att när läget är som det är, jättestora uppsägningar är på gång i Lund, många högt kvalificerade forskare kommer att bli av med sina jobb, är det hög tid att man tar ett initiativ. Bjud in läkemedelsindustrin brett! Den har totalt sett ganska stora problem just nu. Sätt dig med dem! Engagera dig personligen i detta! Lägg det inte bara på någon politiskt sakkunnig eller en statssekreterare, engagera dig personligen i detta och gör det också på ett sätt så att man verkligen ser att regeringen gör någonting. Det är lätt att komma hit och säga att man har en dialog. När vi frågar visar det sig att det är väldigt lätt att syna den bluffen. Sätt dig med dem och gå igenom vad som är problemet för näringen just nu! Vad kan vi som stat hjälpa till med? Ta med de fackliga organisationerna också! Det finns mycket, tror jag, som de kan bidra med i en sådan diskussion. Då visar ni, näringsministern, att ni tar hela frågeställningen på allvar. Alla kan inte jobba med städning i hushållsnära tjänster. Sverige måste ha högt kvalificerad forskning och en näringsstruktur som klarar av att bära in exportinkomster till oss för att vi ska överleva som välfärdsstat. Vi höjde forskningsanslagen, säger näringsministern. Ändå lägger de forskningsintensiva företagen ned. Det är inte bara Astra Zeneca i Lund. I Lund har vi också ganska stora bekymmer därför att vi inte riktigt vet vad som ska hända med Ericsson. Också där kanske ett kommande svårt slag mot min stad. Både Ericsson och Astra Zeneca, som så att säga är klassiska, stora forskningsintensiva företag i Sverige, är just nu i gungning. Jag tror att det finns en ideologisk skillnad mellan hur vi ser på saker och ting. Om jag ska prata nationalekonomi kan jag säga att det fanns en nationalekonom, en österrikare, som hette Joseph Schumpeter. Han lanserade teorin att kapitalismen utmärks av kreativ förstörelse. Då och då lägger företag ned, och det är inte någonting att göra åt det. Ur den här askan av företagen ska det resa sig någonting nytt, som en fågel Fenix på något sätt. Staten skulle egentligen inte göra så mycket. En del företag lägger ned, andra startar. Så är det med det och man ska inte bry sig så mycket om det. Det verkar vara den teorin som näringsministern har anammat. Mot det står en socialdemokratisk modell där vi försöker ta långsiktigt ansvar för Sveriges starka näringsgrenar med ett brett samarbete mellan stat, näringsliv och de fackliga organisationerna. Den strategin har varit oerhört framgångsrik för Sverige under decennier och, menar jag, har fört oss till den position som en stark industrination där vi i dag är. Avrundningsvis, fru talman, är det två saker som jag skulle vilja att näringsministern gör. För det första: Ompröva nedläggningen av branschprogrammen! De behövs nu, särskilt för läkemedelsindustrin. För det andra: Sätt dig med näringen, med läkemedelsindustrin, gå igenom problematiken och se vad man kan göra tillsammans, stat, näringsliv och de fackliga organisationerna! Det behövs sannerligen också.

Fru talman! Det verkar som om Socialdemokraterna har fått nya talepunkter. Nu är det Moderaterna som hindrar allt det goda som ska ske i en regering. Jag kan berätta att regeringens engagemang för den här industrin startade före de här tre interpellationerna. Det var nämligen så att Delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen kom till som ett initiativ från mig och Lars Leijonborg. Det gjorde vi tillsammans. Det är ju många år sedan som detta sattes i gång. Varför gjorde vi det? Jo, därför att vi ville förstärka just den här delen. Om ni som interpellanter väljer att inte se det som har skett är det klart att det har en politisk bakgrund. Ni vill inte se det. Sanningen är att den kliniska forskningen är det som den delegationen lyfte fram. Det var ju det som ni misslyckades med. Det är det som har dragits ned under den senare tiden. Det är, som man säger från läkemedelsindustrin, en viktig del för att vi ska kunna välja att etablera oss i Sverige. Jag tycker att det är väldigt bra när vi nu ser det ökade samarbetet mellan SKL och Vinnova, som är vår myndighet, för att hitta bättre möjligheter på det här området. Det ni pratar om att ni tänker göra gjorde ni inte när ni satt i regering, men det är redan gjort med en alliansregering, trots Moderaterna, som ni nu tror stoppar allting. Det som också är viktigt att säga är att det är klart att jag har kontakter med läkemedelsindustrin. Vi har kontakter med de globala företag som tittar på hur de olika miljöerna ser ut runt om i världen. Om Karin Åström menar att jag ljuger om att jag träffar dem tycker jag att Karin Åström måste ha några slags bevis för detta. Det är klart att jag har de kontakterna med dem för att också visa hur attraktivt Sverige är som investeringsland även på det här området. De 5 miljarder i ökade anslag som vi har gett till forskning och innovation är naturligtvis otroligt viktiga. Jag tittade nyss på rankningen i Europa när det gäller innovationsklimat. Sverige toppar ju denna. Det är klart att det har spelat en roll att vi har tillfört ytterligare 5 miljarder. Det som är viktigt att se, tycker jag, är att det som vi inte är tillräckligt bra på än är kommersialiseringen. Där har vi en utmaning att göra ännu mer och ännu bättre. Därför är återigen den kliniska forskningen ett sätt att förbättra kommersialiseringen av goda forskningsresultat. De ytterligare 5 miljarderna är ju ett tillskott. Det är klart att man i olika forskningsmiljöer kommer att säga: Vi fick inte del av de tillskotten. Nej, därför att vi också ökar kraven när vi fördelar resurserna. Det är en tuffare konkurrens. Det är en tuffare konkurrens här hemma och det är en tuffare konkurrens också på Europanivå. Jag vet ju att vi har många duktiga forskare som är beredda att ta upp den konkurrensen och som gör väldigt många goda insatser. Men vi har också varit mycket tydliga med att för att vi ska klara den tuffa, globala konkurrensen måste vi höja kvalitetskraven när vi fördelar forskningsresurserna. Då blir det också så att en del kommer att få mer och en del kommer att få mindre. Så ser det ut. Men det är inte en politisk uppgift för ministrar att säga att de där borde få forskningsresurser men inte de här. Det är forskningen själv och de granskningsorgan vi har som ska se till att de fördelas på ett bra sätt. Jag tror väldigt mycket på Sveriges möjligheter här. Det gör jag därför att jag i mina samtal med läkemedelsindustrin - jag har naturligtvis inte pratat med allihop, så det går säkert att hitta någon som inte har fått träffa ministern - får höra att de är väldigt nöjda. De tycker att vi på olika sätt också möter deras önskemål och krav när det gäller det som behöver ske i Sverige för att vi ska vara ännu mer attraktiva. Finns det ytterligare idéer till det är det klart att jag är beredd att lyssna. Jag har inga problem med det. Kom inte och säg annat än att det har skett en hel del saker också innan de här interpellationerna lämnades in.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Historien upprepar sig. Det är en påfallande nöjd näringsminister som inte ser några bekymmer och tycker att allt är frid och fröjd, inte minst eftersom hon enligt egen utsago träffar globala företrädare för läkemedelsindustrin. Det är intressant att se vilka de är. Det är också intressant att konstatera att alla de små företag där framtidens jobb ska skapas inom medicinteknikbranschen och läkemedelsbranschen uppenbarligen inte får besök av näringsministern. De som jobbar på nationell nivå med ambitionen att växa i Sverige får uppenbarligen inte heller besök. Det är fråga om globala kontakter med stora multinationella företag. Det är nog så viktigt, även om jag kan konstatera att det vi behöver satsa på i Sverige är att skapa förutsättningar för det som kan bli nästa Astra Zeneca eller nästa stora företag. Det kommer kanske inte att anställas fler i de stora företagen, men det kommer definitivt att anställas fler i de mindre och medelstora företagen. De har nu möjlighet att växa om vi satsar tillräckligt mycket på forskning, utveckling och innovationer. Det är den oron som Naturvetareförbundet och vd:n för Medicon Valley vädrar - över huvud taget från alla branschorganisationer. Tidigare har vi sett att den spridning som kan ske av forskning och innovation med hjälp av en stark koncentration, kluster, av läkemedelsforskning och medicinteknisk forskning ger fler företag och fler möjligheter att utvecklas i Sverige. Den missar vi när regeringen så tydligt minskar ambitionsnivån och inte vill bidra till att öka satsningarna vare sig regionalt i Lund- eller Göteborgsregionen eller nationellt när det gäller att skapa branschprogram med en strategisk utveckling. Det är skillnaden med till exempel Storbritannien där Office for Life Sciences har skapats. Jag blir frustrerad och besviken över att statsrådet är nöjd, och framför allt är jag starkt oroad över att vi inte ser att regeringen har någon som helst strategi för hur vi ska möta de kommande omstruktureringarna i läkemedelsbranschen som kommer att ske när patent går ut. Det behövs ett life science-program nu.

Fru talman! Vi ser vad ni har gjort. Problemet ligger kanske inte alltid i det ni har gjort. Det stora problemet är att ministern är frånvarande, att ministern inte deltar i direkt diskussion med branschen. Sätt dig ned med branschen. Det är viktigt att du som minister faktiskt finns med där. Det är på det sättet man kan förebygga och gå in med både kortsiktiga och långsiktiga politiska insatser. Det är otroligt viktigt. Då är man också informerad. Man behöver inte göra som i Lund. Vi fick information i torsdags vid vårt möte i näringsutskottet från Industrifonden. Industrifonden hade blivit snabbinkallad till Lund för att hitta spin-off-effekter från all forskning och utveckling som sker där. Sådana saker hade kunnat göras långt tidigare och verka förebyggande om ministern hade diskuterat och resonerat om vilka behov som finns och vad som kan göras bättre. Gå in, ta ansvar och agera. Det är det som jag och mina kamrater kräver, och det är det som branschen också kräver. Det är med kompetens och kunskap som Sverige ska konkurrera. Det är det absolut viktigaste vi har framför oss. Det ska inte vara som regeringen och ministern har valt att göra, nämligen att skattesubventionera en mängd tjänster - till och med så att min hund ska få gå ut och göra sina behov. Backa ordentligt. Gör om och gör bättre. Agera och var närvarande, ministern. Du har allt att vinna på det.

Fru talman! Jag är besviken på näringsministern i den här debatten. Jag hade hoppats att hon skulle ha tagit ett initiativ och sett att det är allvarligt när en stor verksamhet med 900 anställda läggs ned. Om inte näringsministern var nöjd med det socialdemokratiska branschprogrammet för läkemedelsindustrin som vi startade under vår period kunde hon väl ha tagit initiativ för att göra ett eget branschprogram. Det startar alltid med en aktiv dialog med industrin och fackföreningsrörelsen. Det är därför jag i den här debatten efterlyser en inbjudan till dem; göra det här offentligt, sitta ned med dem i rundabordssamtal. Utgå från att det finns bekymmer i stället för att vara liknöjd och säga att det har anslagits mer pengar hit och dit. När ni ser att det går baklänges måste ni agera. Jag hade hoppats att näringsministern skulle ta ett sådant initiativ, men något sådant har vi inte fått i dag. Det är i stället denna liknöjdhet, att det är bra som det är. Visserligen lägger företagen ned, och visserligen går det baklänges, men hon tänker inte göra något ytterligare för att komma till rätta med situationen. När det här beskedet kom skrev Sydsvenskan att det var ett dråpslag för 900 anställda. Längre bak i tidningen stod det att det var ett dråpslag för Lund. Så långt ska man nog inte sträcka det här. Lund är en stark stad när det gäller forskning och utveckling med ett starkt universitet i botten. Det är inget dråpslag. Men man kan inte töja det här hur långt som helst. Förr eller senare kommer man att underminera också mycket starka forskningsmiljöer om detta inte tas på allvar. Vi har redan sett att hela konceptet med Medicon Valley i Öresundsregionen nu också är ifrågasatt. Ompröva nedläggningen av branschprogrammet, näringsministern, och bjud in läkemedelsindustrin.

Fru talman! Låt mig först notera att Socialdemokratiska arbetarepartiet inte tycker att arbeten inom de hushållsnära tjänsterna är fina nog för det gamla arbetarepartiet. Det tycker jag att man ska notera. Ni har av partipolitiska skäl valt att inte över huvud taget kommentera det som regeringen gör. Det är för att ni ska få det att låta som att det inte har hänt något. Det var efter en dialog med branschen som vi tillsatte bland annat Delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen. Det är därför vi har höjt forskningsanslagen, och det är därför vi har prioriterat medicin och hälsa i de forskningsinsatser som görs nu. Det var det här ni missade. Det var det här ni inte gjorde när ni satt i regeringen. Nu står ni här och säger att det händer så lite och att ministern inget gör, träffar inte någon och förstår inte detta. Vi stärker nu detta med hjälp av ökade insatser inom forskning och innovation. Det ska vara innovationsmiljöer där också den här sektorn kan ha tillgång till inkubatorer och allt vad som krävs för att vi ska gå från forskningsresultat till kommersialiserbara produkter. Det är därför vi får den kliniska forskningen att fungera igen. Ni gjorde inget åt detta. Det är bra att ni har vaknat. Det här var ett område som det verkligen behövde göras något åt. Vinnova får ett utökat uppdrag som också omfattar den här sektorn. Vinnova är det organ som ska fungera också hos oss. Det är inte ministern som ska styra ute i landet - om det så handlar om fordonsindustrin eller läkemedelsindustrin. Mitt uppdrag som minister är att skapa bra, generella miljöer som är till gagn för inte minst den här sektorn. Det är klart att det går att göra mer. Jag är naturligtvis fullt beredd att göra mer. Om det finns fler idéer från den här sektorn är jag beredd att lyssna på dem. Men det har hänt en hel del saker, och jag tror snarare att det är Socialdemokraternas dåliga samvete som gör att vi har den här interpellationsdebatten i dag.