Regeringens arbetsformer

Fru talman! Patrik Björck har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att regeringen i större utsträckning än i dag företräds i den offentliga debatten av mig och andra medlemmar i regeringen. Han har vidare frågat mig om jag avser att vidta åtgärder när det gäller regeringens arbetsformer så att det blir möjligt för mig att oftare delta i riksdagens interpellationsdebatter och därigenom stärka riksdagens viktiga demokratiska uppdrag som regeringens kontrollmakt. Riksdagens arbete med att granska regeringen och dess arbete är en viktig del i vårt parlamentariska styrelseskick. Därför är det för mig som statsminister självklart att från regeringens sida underlätta och möjliggöra denna granskningsprocess. En aktiv dialog mellan riksdag och regering är och förblir en viktig del i detta arbete. Mot den bakgrunden är det naturligt för mig och regeringen som helhet att delta i såväl frågestunder, återrapporteringar som interpellationsdebatter. Till detta kommer konstitutionsutskottets viktiga arbete och möjligheten att ställa skriftliga frågor. Som statsminister har jag även en dialog med riksdagens ledamöter vid statsministerns frågestund, som regelbundet hålls i kammaren. I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att parlamentarismen bland annat vilar på grundprincipen att regeringen svarar gemensamt för den förda politiken. Av den orsaken är det inte avgörande vilket statsråd som besvarar till exempel en interpellation. Regeringen anser att det är viktigt att debatten mellan ledamöterna i riksdagen och regeringen hålls levande. Jag kan därför försäkra Patrik Björck att regeringen fortsatt kommer att prioritera arbetet med att svara på interpellationer. Som statsminister sätter jag därtill stort värde i mitt deltagande vid statsministerns frågestund. Jag kan även försäkra Patrik Björck att regeringen fortsatt kommer att vara mycket aktiv i den offentliga debatten i stort och ständigt kommer att eftersträva en dialog med alla människor i vårt land. Det är min förhoppning att även oppositionen vill bidra till detta för att stärka det demokratiska samtalet i Sverige.

Fru talman! Den interpellation som jag har ställt innehåller de två frågor som statsministern har gått igenom. Anledningen till att jag tycker att det ska bli spännande att ha den här debatten med statsministern är att man i en interpellationsdebatt har möjlighet att föra en riktig debatt. Man kan gå igenom svar och ställa motfrågor och få tillbaka svar och på det sättet komma vidare. Det är det som skiljer interpellationsdebatter från till exempel skriftliga frågor eller statsministerns frågestund där det blir en väldigt kort fråga och ett kort svar. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att statsministern finns med i de här debatterna som förs på ett annat sätt och kan gå lite djupare. Man kan titta på de olika punkterna i svaret. Jag vill visa på den här punkten: I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att parlamentarismen bland annat vilar på grundprincipen att regeringen svarar gemensamt för den förda politiken. Så säger statsministern i svaret. Vidare säger han att det då inte är avgörande vilket statsråd som besvarar till exempel en interpellation. Det är en sådan synpunkt som jag skulle vilja få lite närmare genomgången i den här debatten. Nu är det så lyckligt att ännu ett statsråd har slagit sig ned här inför kommande interpellationsdebatter. Om jag till exempel hade ställt en interpellation till regeringen om lagen om anställningsskydd och det inte var arbetsmarknadsministern som svarade på den utan i stället vice statsministern hade jag då fått samma svar? Jag är inte så säker på att jag hade fått det. Det är en debatt som vi också kommer att lyfta upp här i kammaren sedan om det verkligen är oviktigt vem som företräder regeringen. Jag är helt övertygad om att om jag ställer en interpellation till regeringen om lagen om anställningsskydd kommer jag att få svaret av arbetsmarknadsministern inte av vice statsministern. Det finns två skäl till det. Det är arbetsmarknadsministern som ska svara på den typen av interpellationer, och man har en djup spricka i regeringen i sakfrågan, vilket gör att det inte hade varit särskilt lustfyllt för regeringen att släppa fram vice statsministern i den frågan. Det är något som jag skulle vilja sätta fingret på. Det kan inte vara helt betydelselöst vem som besvarar interpellationer i kammaren. Det måste finnas en tanke med vem som gör det och det måste finnas interpellationer som det är rimligt att statsministern svarar på. Statsministerns track record i kammaren när det gäller interpellationer visar att det under första året av den här mandatperioden ställdes 20 interpellationer till statsministern. Statsministern svarade på två. Andra året av mandatperioden har det hittills ställts tolv interpellationer och det här är den första som statsministern svarar på. Det ger inte intrycket att man är så entusiastisk att ge sig ut i debatten som det sägs i svaret. Det ger snarare intrycket att man vill undvika debatt och helst inte vara med. Den andra delen gäller den offentliga debatten i pressen om regeringen deltar eller inte. Det ska jag be att få återkomma till i mitt nästa inlägg och då visa på att det inte bara är oppositionen som har den här synpunkten. Pressen är också orolig för att regeringen och statsministern drar sig undan offentlig debatt och inte vill delta.

Fru talman! Jag fick en liknande interpellation förra året av Berit Andnor som den Patrik Björck har framställt i år. Jag svarade vid det tillfället och jag svarar i år. Därmed skiljer jag mig också från en tredje gång då vi i arkivet kan finna att en liknande fråga har framställts, nämligen av moderaten Per Bill till Göran Persson under hans tid som statsminister. Det var en interpellation som då besvarades av Pär Nuder. Det svar som Pär Nuder då gav får väl sägas vara urmodern till hur man ska se på statsministerns närvaro och hur han eller hon ska ta interpellationsdebatter. Det är där formuleringen kommer om att regeringen gemensamt står bakom interpellationssvar och att det därför inte är att betrakta som särdeles viktigt vilket statsråd som ger svaret respektive inte. Det faktum att det inte heller var Göran Persson som gav det svaret gör naturligtvis att vi måste ställa oss frågan: Är det någonting som har hänt som är kraftigt avvikande mot hur tidigare statsministrar har agerat i riksdagen när det gäller interpellationssvar? Det är en rätt tydlig förändring i den ökade närvaron i interpellationsdebatter under min statsministertid jämfört med hur det var under Göran Perssons tid som statsminister. Under perioden 1998-2002 framställdes 61 interpellationer till Göran Persson, och han besvarade 0. Under mandatperioden 2002-2006 framställdes 62 interpellationer, och han besvarade 6 - alla i princip som en följd av bland annat interpellationsdebatten mellan Pär Nuder och Per Bill. Det innebär att jag efter 18 månader som statsminister har klarat av halva det beting Göran Persson tillryggalade under tio och ett halvt år som statsminister. Patrik Björck har alltså inte riktigt fakta på sin sida när det gäller hur det här har behandlats tidigare. Det grundar sig i just detta att det inte behöver vara ett enskilt statsråd som är avgörande för huruvida det är kvalitet i svaret eller inte. Här nämns statsministerns frågestund. Låt mig i det sammanhanget säga att det i Pär Nuders svar också gjordes klart att statsministerns frågestund tillkom just som en utökad möjlighet att ställa frågor till statsministern. Jag minns den diskussionen - jag var själv gruppledare och satt med i de diskussionerna. Det krav som Socialdemokraterna ställde var att det skulle vara mycket hög partinivå på dem som ställde frågorna till Göran Persson; det skulle i princip vara partiledare. Det skulle ses som just ett underlag för att kunna få den typ av direkt kommunikation som Patrik Björck efterfrågar. Jag har sedan jag tillträdde som statsminister varit med vid statministerns frågestund 14 gånger och besvarat 254 frågor - en av dem från Patrik Björck. Det har inte saknats möjligheter att framställa frågor eller att ta debatten med mig under dessa tillfällen, eller för övrigt under de omfattande utfrågningar som jag varit med om i EU-nämnden inför Europeiska rådets möten och naturligtvis inför den granskning som jag är underställd i konstitutionsutskottet. Jag tror helt enkelt att det inte finns någon substans bakom påståendet att det inte skulle finnas möjligheter eller närvaro från min sida när det gäller riksdagens arbetsformer. Det för naturligtvis över frågan till den andra delen av Patrik Björcks frågor. Där lovade Patrik Björck att återkomma, så jag ska lyssna på vad han har att säga innan jag svarar.

Fru talman! Göran Persson svarade inte på interpellationer, sade Fredrik Reinfeldt i sitt svar nu. Jag vet inte riktigt - det var inte det jag frågade om, vad som står i arkiven, utan vad jag frågade om var regeringens arbetsformer i dag. Men det är en väldigt vanlig metod från regeringens sida att läsa ur arkiven. Jag har bland annat mött ett statsråd i en interpellationsdebatt som läste protokoll som var 18 år gamla. Det kan väl ha ett visst historiskt intresse, men jag har svårt att se vad det har att göra med den här interpellationen. Sedan säger statsministern att jag inte har fakta på min sida när jag påstår vad som har hänt tidigare. Jag vet inte vilket påstående det är som jag har framfört i den här debatten som skulle sakna fakta bakom sig, men det skulle vara spännande att höra. Vad jag lovade att återkomma till var att det inte bara är oppositionen som har synpunkter på regeringens förhållningssätt i debatten, utan också journalisterna har reagerat. För ett år sedan var det ett antal artiklar i olika tidningar, och där pratade man om att "Tysta ministrar hotar öppenheten", som var en rubrik. "Nya regeringen flyr från debatten" var en annan rubrik. Nu i vår, när regeringen hållit på i snart två år, kom det ytterligare: "Varför tackar regeringen nej?" Sedan var det en stor artikel i Expressen där man går igenom punkt för punkt när regeringen har backat ur debatter sent, aldrig kommit, aldrig svarat eller inte svarat upp. Det här beskriver Sveriges samlade journalistkår från Expressen, svensk tv, Sveriges Radio, Ekot och journalisternas egen tidning Journalisten som ett stort demokratiskt bekymmer, som ett problem. Då kan man inte bara vifta bort det så här lättvindigt. Jag tycker att det finns anledning för statsministern att ifrågasätta det här. När statsministern i sitt svar försäkrar mig att regeringen fortsatt kommer att prioritera det här arbetet blir jag lite bekymrad, eftersom man hittills inte har gjort det. Då tolkar jag det här svaret som att man kommer att fortsätta som förut, vilket alltså inte har varit någon vidare lovvärd insats när det gäller den demokratiska debatten och öppenheten. Någonstans skulle jag ändå vilja ha ett svar där man säger att man har noterat vad som har skett, att det kanske inte har varit det bästa, och med lite ödmjukhet säger att man ska bättra sig. Det hade känts betydligt trevligare, med tanke på hur historien ser ut. Då menar jag denna regerings historia, och inga andra regeringars historia. Det kan säkert finnas anledning att debattera vad som har gjorts bra och dåligt av tidigare regeringar historiskt. Men nu ansvarar statsministern för sin regering och sin regerings arbetsformer, och då känns det väl mer adekvat att diskutera dem. Jag vet inte om det var på samma sätt tidigare, men statsministern har väl också någon statistik på hur många journalister som hävdade att den tidigare regeringen aldrig ställde upp på debatter, i tv-soffor eller liknande. Det kanske finns - jag vet inte - men vi får säkert höra någon sådan statistik i så fall. Återigen: Även om statsministerns pressekreterare har tagit fram den typen av statistik skulle jag vilja att ministern tog ansvar för sitt eget fögderi, sin egen regering och sitt eget görande och låtande och tog den här kritiken på allvar. Det tas också upp i interpellationssvaret att konstitutionsutskottet har ett viktigt arbete. Vad man kan fundera över när man har sett i tidningar och tv i dag på morgonen är om det finns någon allmän typ av inställning till kontrollmakten i regeringen och regeringens närstående medarbetare om att konstitutionsutskottet, interpellationsdebatter eller annat inte är så viktigt. Vad jag förstår vägrar ju den tidigare statssekreteraren att komma till en utfrågning i konstitutionsutskottet. Det är kanske ett tecken på hur man från regeringens sida ser på och har sett på den här typen av frågor under de år som har gått.

Fru talman! Patrik Björck har ställt en viktig interpellation till statsministern. Själv har jag ställt två interpellationer till statsminister Fredrik Reinfeldt som båda har besvarats av andra ministrar. I svaret till Patrik Björck anger statsministern att "regeringen svarar gemensamt för den förda politiken", och "av den orsaken är det inte avgörande vilket statsråd som besvarar till exempel en interpellation". Det är möjligt att det stämmer. Det finns säkert ett antal interpellationer som man egentligen inte borde ha riktat mot statsministern. Jag skrev själv en som handlade om fördelningspolitik, och statsministern valde att fördela den till Anders Borg. Jag tror att det var korrekt. Min senaste interpellation som jag ställde till statsminister Fredrik Reinfeldt handlade om underlaget för utnämning av ny generaldirektör till Affärsverket svenska kraftnät. Anledningen till att jag riktade den till statsministern, fru talman, var att han i en tv-intervju hade gett en helt annan uppgift än vad ett annat statsråd, nämligen Maud Olofsson, hade gett i en radiointervju om just den utnämningen. Därför tyckte jag att det var relevant att ställa en interpellation för att få reda på vad just statsministern hade haft för underlag i rekryteringsprocessen när man beslutade att utse Mikael Odenberg till ny generaldirektör för Affärsverket svenska kraftnät. Nu valde man från regeringens sida att överlämna frågan till Maud Olofsson. Jag utgår från att Maud Olofsson gjorde sitt bästa för att besvara min fråga, men jag upplevde att jag inte fick något riktigt korrekt svar. Vad hade statsministern? Hade man haft olika underlag? Det är därför som jag nu tycker att det är så viktigt att ha den här debatten om interpellationen som instrument för att ställa frågor och kunna få ta en debatt med statsministern när det är relevant, fru talman. Jag upplevde det. Därför tycker jag att det är viktigt att vi framdeles diskuterar hur man ska hantera interpellationsinstrumentet men också diskuterar vikten av att inte bara hänvisa till gårdagen. Därför tycker jag att det är intressant att höra om statsministern har några synpunkter generellt sett om det är fel att ställa interpellationer till honom. Vi är flera som har riktat interpellationer till statsministern, fru talman, och då vore det viktigt att få ett svar: Nej, själva interpellationerna ska i huvudsak riktas till de andra statsråden, och jag besvarar frågor vid frågestunden. Det, fru talman, skulle jag vilja ha svar på med anledning av den här interpellationen.

Fru talman! Jag kan ha viss förståelse för att statsministern överlåter interpellationer som gäller enskilda sakärenden till ansvarigt statsråd att svara på. Men det har ett demokratiskt värde om statsministern emellanåt besvarar interpellationer som gäller den allmänna inriktningen av regeringens politik. Statsministern är den person som är ytterst ansvarig och också den som i medborgarnas ögon symboliserar regeringspolitiken. Därför är det rimligt att statsministern i ökad utsträckning visar närvaro i kammaren även i samband med interpellationsdebatter. Sådant som fördelningspolitik, där den stora delen av resurserna i regeringens hittills lagda budgetar har gått till de mest välbeställda i vårt land, är sådant som det är av intresse att höra statsministerns åsikt om. Arbetslinjen, som nu enligt regeringens egna prognoser knäcks och vänds i ökad arbetslöshet, är en annan fråga av strategisk art. Hur ser statsministern på det livslånga lärandet som en konkurrensfaktor för svenskt näringsliv i relation till nedskärningarna inom vuxenutbildningen? Hur ser statsministern på kraven på ett svenskt Natomedlemskap långsiktigt? Det här är viktiga principiella frågor om den svenska linjen. Det skulle vara intressant om ledamöterna ibland kunde få ha en sådan inriktningsdiskussion med statsministern. Det finns alltså många frågor av nationell och generellt övergripande natur som statsministern från tid till annan borde kunna ta sig tid att debattera med ledamöterna. Kammarens frågestunder ger snabba och korthuggna svar och är inte av den informativa karaktär som en interpellationsdebatt i kammaren kan vara. Men jag säger också att frågestunderna är bra. Det här var något som Björn von Sydow tog initiativ till när han var talman, med medverkande av Göran Persson, som var statsminister på den tiden. Det tycker jag att man ska hålla Göran Persson räkning för. Interpellationsdebatterna har dock ett annat djup i sammanhanget. Kammardebatterna tv-sänds också ofta, och om statsministern närvarar ökar det naturligtvis tittarvärdet och stärker det demokratiska samtalet, för att använda statsministerns egna ord. Sedan vill jag ta upp detta om diskussionen om företrädaren. Ibland kan det nog - om jag får våga mig på ett gott råd i sammanhanget - vara en dålig måttstock. För min del försökte jag inte efterlikna min företrädare när jag var kommunstyrelseordförande i Borlänge. Han försökte inte efterlikna sin. Man ska vara sig själv, hitta sina egna arbetsformer, och man ska inte leva i skuggan av någon annans verk. Därför är jag lite förvånad över statsministerns sätt att argumentera när det gäller interpellationsdebatter. Vi gör alla våra val här i livet. Om statsministern inte tycker att det har ett värde att åtminstone ibland ta interpellationsdebatter i vissa principiellt viktiga frågor är det ett ställningstagande. Tre debatter, som man har nämnt här, är liksom inget att vara imponerad av. På den här punkten, när det gäller interpellationsdebatter, väljer statsministern bort riksdagens folkvalda ledamöter. Man kan då diskutera på så kallad hög partinivå. Alla ledamöter som sitter i den här församlingen är valda på exakt samma mandat, och våra röster har exakt samma värde när vi trycker på knappar. Det är en rätt bra ingång när man bedömer hur man ska svara på frågor. Jag skulle vilja fråga statsministern: I vilka ärenden är statsministern beredd att medverka i interpellationsdebatter?

Fru talman! Tack för att vi får ha den här diskussionen. Det var väldigt bra att statsministern ville komma till en interpellationsdebatt med Patrik Björck. Till en debatt med mig ville han inte komma när jag ställde frågor om hur regeringen sköter sitt arbete med jämställdhetsfrågor. Då valde statsministern att lämna över frågan. Jag hade gärna debatterat detta med statsministern eftersom det ändå är han som är regeringsbildare, och det är han som har valt att inte ha hälften kvinnor i regeringen, utan det är viktigare med hälften moderater. Det andra skälet till att jag just med statsministern ville diskutera genusperspektivet i regeringen var att det var fler kvinnliga ministrar som fick avgå för att de inte hade betalt tv-licens eller fuskat med skatten när det gällde barnflickor, medan det fanns manliga ministrar som hade begått samma typ av skattefusk och samma typer av misstag men som inte behövde avgå. Det hade varit intressant att få diskutera detta, och det skulle vara roligt att få höra de kommentarerna nu. Det fanns också ett tredje skäl till den interpellation som jag framställde, och det gällde just den kontrollmakt som interpellationerna är en del av. Den sorgliga historien med den tidigare statssekreteraren blev aktuell just för denna kontrollmakt vid statsministerns frågestund, som för övrigt infördes av den förre talmannen Björn von Sydow. Genom denna kontrollmakt uppdagades det att statsministern inte hade förtroende för sin tidigare statssekreterare. Alltså är det viktigt att delta i och använda sig av kontrollmakten, och då är interpellationerna ytterligare en sådan. Det är trist att statsministern tidigare har valt att inte delta. Statsministern hänvisar hela tiden till sin företrädare. Det är väl jättebra att Göran Persson är en förebild för Reinfeldt, men man måste inte alltid göra som företrädaren. Om Patrik Björck ställer frågor om hur den nuvarande regeringen sköter sig är det inte så att han saknar fakta om hur den förra regeringen skötte sig. Om Reinfeldt ser upp till Persson så mycket må det väl vara hänt. Men Fredrik Reinfeldt kritiserade Göran Persson för att han inte deltog i interpellationsdebatter. Då kan han sedan inte gärna säga: Ja, men min företrädare gjorde det ju inte, och därför behöver inte heller jag göra det. Enligt mitt sätt att se det deltar man i de interpellationer som man anser vara viktiga. Jag är besviken på statsministern som inte har velat diskutera jämställdhetsfrågor här med mig i kammaren tidigare. Nu har vi alla möjligheter. Nu kan statsministern få svara på varför det är så viktigt med hälften moderater i regeringen och inte med hälften kvinnor, varför det är hårdare press på de kvinnliga ministrarna så att de avgår när de har begått skattefusk med barnflickor och inte betalat tv-licens, medan manliga inte behöver göra det och varför statsministern negligerar de här frågestunderna. Jag vill ändå påminna om att det var vid ett sådant tillfälle som han fick retirera när det gällde den statssekreterare som han inte hade förtroende för.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda vi har hört här i dag är väl egentligen att Peter Hultqvist berömmer Göran Persson. Det är väldigt ovanligt att man hör socialdemokrater göra det nu för tiden. Men det kanske säger något om Peter Hultqvist. Hela upplägget från fyra socialdemokrater i rad är alltså att vi nu ska glömma det som har varit, att det har funnits socialdemokratiska regeringar i det här landet som har behandlat riksdagen på ett visst sätt. Vi har varit med om detta förut. Socialdemokrater som förlorar makten upptäcker att riksdagen finns. Helt plötsligt blir det viktigt att börja diskutera riksdagens arbetsformer. Det är som om ingen av oss har något minne, som att vi inte har suttit i den här kammaren, i gruppledarsamtal med era ledande företrädare, år ut och år in och hävdat värdet av att någon gång försöka visa ett intresse eller försöka utveckla riksdagens arbetsformer. De svar jag ger läser jag högt ur de svar som Pär Nuder har gett på precis samma frågor då Göran Persson själv inte har velat ta debatten. Det är inte att leva i efterträdarens skugga. Det är att göra annorlunda. Jag är här där Göran Persson inte var i precis samma diskussion. Jag har på 18 månader klarat av halva det beting som Göran Persson tillryggalade på tio och ett halvt år som statsminister. Ni har inget underlag i argumenten, och det är kanske trots allt det viktigaste. Det är klart att det spelar roll vad som har hänt tidigare. I vilket sammanhang anser vi inte att det skulle spela roll hur vi har förhållit oss till detta genom historien? Det är väl självklart att vi med tanke på att Göran Persson har fått 123 interpellationer och valt att avstå från att svara på 117 har en fantastisk lista med Monica Greens sätt att resonera. Som högst ansvarig för socialdemokratin ansåg Göran Persson att 117 ämnen inte var tillräckligt mycket värda för att han skulle vara här i riksdagen och debattera dem. Skulle det inte ha någon relevans? Vi talar inte om 18 år tillbaka i historien. Det handlar i princip om det som skedde för bara två tre år sedan. Jag respekterar att ni upptäcker riksdagen när ni inte har makten, men ni måste föra konsekventa resonemang som också har bäring på hur ni i så fall beter er i majoritet. Och tro inte att vi inte har kämpat för att föra den här typen av resonemang! Statsministerns frågestund, som flera refererar till, tillkom bland annat just för att säkerställa att det skulle få ställas frågor av allsköns art, som också har nämnts här i dag. Jag har för riksdagen nu också sammanfattat att jag har svarat på 254 sådana frågor vid 14 frågestunder, vilket visar att jag mycket brett har varit på plats här för att fullgöra min del när det gäller att ta del i den offentliga debatten. Det avser jag också att fortsätta göra. Men resonemang som bygger på att det inte skulle kunna göras referenser eller att man förstår att en logik har övergått till en annan har jag ingen respekt för. Det måste självklart bedömas på precis samma sätt nu som det har bedömts tidigare. Och sanningen är att det nu svaras på fler interpellationer från mig än vad som gällde tidigare. Dessutom finns det omfattande andra möjligheter att i partiledardebatter och i andra sammanhang möta mig. Man kan vända detta mot det nuvarande socialdemokratiska ledarskapet. Med det här sättet att resonera om hur viktiga interpellationer är undrar jag hur Mona Sahlin har visat att hon tycker att interpellationsdebatter i Sveriges riksdag är viktiga, sedan hon tillträdde som Socialdemokraternas partiordförande. Det handlar om en interpellation. Det kanske säger något om vad ni egentligen tycker, eller åtminstone de som leder Socialdemokraterna.

Fru talman! Jag tror ändå någonstans att detta var en viktig debatt. I svaret verkar det som att vi är överens. Statsministern säger att det här är viktiga frågor och att man tar dem på allvar. Om man då ska gå vidare på något sätt och utveckla det här kanske man ändå ska fundera över den andra delen i frågan. Det är möjligt att statsministern inte kommer att delta i mer än tre interpellationsdebatter till, eller vad det nu var, för att upprätthålla någon sorts märklig logik som jag inte riktigt förstod. Låt gå för det! Det är upp till statsministern. Men jag ställde en fråga till, om konsekvensen av en regering som är djupt splittrad och oenig och om varför vissa ministrar svarar på vissa frågor. Det är naturligtvis logiskt. Men med den logik som statsministern anför, att det inte spelar någon som helst roll vilken minister som svarar på vilken fråga, ska det bli spännande. Då skulle jag faktiskt kunna tänka mig att ställa en interpellation till vice statsministern om regeringens uppfattning om till exempel lagen om anställningsskydd och verkligen se fram emot den debatten med glädje, just med tanke på den här logiken, att det inte har någon som helst betydelse vem som svarar på frågorna. Men vi får se. Vi får väl återkomma och pröva regeringens intentioner på den punkten. Sedan gällde det den oro som inte bara riksdagsledamöterna känner över regeringens frånvaro utan som också den samlade svenska journalistkåren känner. Jag hänvisade till ett antal artiklar i ett tidigare inlägg som statsministern inte berörde. Jag hade väntat mig någon lista på alla debatter som Göran Persson inte hade varit med i eller alla morgonsoffor som Göran Persson hade tackat nej till, men jag fick inte den. Pressekreterarna på Regeringskansliet kanske inte har hittat den listan. Vad vet jag? Men oavsett vad Göran Persson gjorde eller inte gjorde är det oroväckande att regeringen inte ställer upp i den offentliga debatten och vågar ta debatten med politiska motståndare utan bara använder ensidig kommunikation via debattartiklar och annat. Det skulle vara kul att höra statsministerns kommentar till det.

Fru talman! Som relativt ny riksdagsledamot - jag kom in hösten 2006 - har jag svårt att förhålla mig till vad som har hänt tidigare. Jag försöker naturligtvis lära mig uppdraget efterhand och konstaterar att jag ibland har ställt interpellationer till fel personer. Men när det gällde interpellationen om vilket underlag som statsministern hade vid utnämningen av ny generaldirektör till Affärsverket svenska kraftnät tyckte jag att det faktiskt borde beröra statsministern och att jag borde ha fått ett svar därifrån. Jag kommer att fortsätta att ställa interpellationer i frågor och ämnen som jag anser är viktiga för den politiska debatten för att klargöra för Sveriges medborgare vad skillnaderna är mellan de olika politiska partierna, så att man också får tydliga svar på varför regeringen gör eller inte gör på ett visst sätt. Jag vill också understryka skillnaden mellan interpellationsdebatter och frågestund. Det kan nämligen vara svårt att förstå för dem som bara lyssnar på den här debatten varför vi inte är nöjda med att bara ställa frågor till statsministern. Fru talman! Jag kan då berätta hur reglerna ser ut. Om jag ställer en fråga till en minister på frågestunden får jag möjlighet att ställa en följdfråga, det vill säga jag kan få ett svar igen. När jag ställer frågor till statsministern, som jag gjorde apropå ministrar som hade anlitat svartarbetande personer och som inte hade betalat tv-licens och så vidare, fick jag aldrig någon möjlighet att ställa en följdfråga. Jag fick alltså ett svar. Därmed kan man inte ha en längre debatt, vilket man kan ha i en sådan här interpellationsdebatt. Då kan man få fram ett mycket tydligare svar. Det handlar om att man kan ställa följdfrågor. Det är därför som vi som är med i den här debatten i dag faktiskt poängterar vikten av att ha en ordentlig interpellationsdebatt. Men jag tycker också att det är relevant att jag, när jag ställer mina interpellationer, funderar på om jag ställer dem till rätt minister. Det avser jag att göra, och jag avser att vara väldigt tydlig med att jag tror att jag riktar dem till rätt person.

Fru talman! Statsministern hänger fast vid sin oerhörda insats i att ha lyckats svara på tre interpellationer, varav två handlar om varför han inte svarar på interpellationer och en handlar om etikarbetet i regeringen. Det man egentligen vill diskutera och debattera med statsministern är väl kanske linjerna i politiken, fördelningsfrågor, arbetslinjen, livslångt lärande, Nato - de frågor som kanske har en djupare bäring på samhällsutvecklingen. Man kanske egentligen inte vill ha debatter om varför statsministern inte vill ta debatter om interpellationer, där det givna svaret är att han skyller på Göran Persson. Jag står fast vid att jag tyckte att det var bra att Björn von Sydow med benäget bistånd av Göran Persson ordnade statsministerns frågestunder. Statsministern säger själv här: Som statsminister sätter jag därtill stort värde i mitt deltagande vid statsministerns frågestund. Kan man inte hålla Göran Persson och Björn von Sydow räkning för det här? Är inte det bra? Det jag har sagt är positivt. Då kommer statsministern med någon sorts halvförklenande omdöme om mig som person. Det må vara hänt, men jag tycker att det är lite dålig substans i argumenten. Det var en hänvisning till att Göran Persson och Pär Nuder var någon sorts urmoder till hanteringen av det här. Måste du leva i skuggan av någon urmoder? Om nu Björn von Sydow och Göran Persson ordnade frågestunderna skulle inte statsministern kunna flytta fram ämbetets positioner genom att oftare medverka i interpellationsdebatter? Jag kräver inte någon närvaro här för jämnan eller att statsministern ska svara på interpellation efter interpellation. Men statsministern kanske kunde svara på ett antal under ett år som handlar om någonting som har med linjen i politiken att göra. Det tycker jag skulle vara ett sätt att utveckla statsministerns närvaro och det demokratiska samtalet.

Fru talman! Nu blev jag lite förvånad. Jag vet inte om statsministern försöker vara sarkastisk eller någonting över att socialdemokrater ger sina tidigare partiledare beröm. Jag vet inte om det är sarkasm eller vad det är. Det är väl inte konstigt att vi tycker att det är bra att Göran Persson tog Sverige ur krisen och att han hade ordning och reda på ekonomin. Det var en så stark ekonomi att vi till och med nu håller oss kvar i en god ekonomi. Det brukar åtminstone Anders Borg berömma Göran Persson för. Det är väl inte konstigt att vi tycker att han har varit duktig på många sätt. Det tycker i alla fall inte jag. Sedan säger Fredrik Reinfeldt att han inte har någon respekt för riksdagsledamöter som ställer sådana frågor som vi gjorde. Vi har nämligen fel, enligt statsministern. Jag tycker att det är ganska cyniskt av en statsminister att säga så, att han inte har någon respekt för sådana riksdagsledamöter för att de inte tycker som han. Jag tycker att statsministern faktiskt ska visa oss respekt. Vi ställer de frågor som vi tycker är viktiga för kontrollmaktens räkning. Jag har tidigare ställt frågor till statsministern om genusperspektivet och om jämställdhetsarbetet i regeringen, eftersom jag tycker att det är väldigt anmärkningsvärt att kvinnliga ministrar har fått avgå för att de har fuskat med barnflickor och tv-licens men att de manliga ministrarna, som har gjort samma misstag, inte har avgått. Det hade jag velat diskutera med statsministern. Nu har statsministern möjlighet att svara mig. Jag vill inte att statsministern då säger: Monica Green visar jag ingen respekt för, för hon har ingen trovärdighet. Hon har en tidigare partiledare som gjorde så och så. Därför behöver jag inte svara Monica Green. Jag tycker att det är statsministern som visar väldigt dålig respekt inför riksdagsledamöterna och oss som kontrollmakt.

Fru talman! Jag ställde själv en interpellation till Fredrik Reinfeldt. Den överlämnades till Anders Borg. Det handlade om offentlighetsprincipen och kungahuset. Anledningen till att jag ställde den var att jag ville ha ett svar på om offentlighetsprincipen gäller för kungahuset eller inte. Det var med tanke på att statsministern har uttalat att offentlighet råder för kungahuset. Såsom reglerna ser ut råder inte full offentlighet. Det var även ett uttalande från statsministern att vi kan följa varje skattekrona vad den går till. Det gäller faktiskt inte kungahuset. Nu talar jag ju i egen sak. Jag ville naturligtvis ha svar på min interpellation av statsministern. Jag tror att vi många känner så. Det finns ett skäl att vi vänder oss just till statsministern. Därmed blir det lite svårt att förstå att nästan inte en enda interpellation besvaras av statsministern. Jag förstår att alla interpellationer kan vara svårt att hantera, men lite fler interpellationer hade varit väldigt positivt. Jag sitter även i EU-nämnden. Jag måste säga att där är otroligt god närvaro av hela regeringen i de ärenden som berör de olika ministrarna. Även statsministern har en god närvaro. Jag hade önskat att man hade kunnat utsträcka det till att gälla hela riksdagsarbetet. Statsministerns frågestund finns visserligen. Det är väldigt positivt att den möjligheten finns. Men det är trots allt ett begränsat antal som har möjlighet att ställa frågor, och det blir väldigt korta svar. Man har ingen möjlighet att följa upp svaret. Interpellationer är ett utmärkt sätt att fördjupa debatten. Man kanske skulle ha statsministerns interpellationsdebatt och ha den kanske inte varje vecka eller varje månad men en eller ett par gånger om året. Det tror jag skulle vara väldigt välgörande. Jag tror att det inte bara är riksdagen och ledamöterna som vinner på att vara offentliga i debatten utan även regeringen. Det är i många sammanhang som statssekreterare skickas fram i den offentliga debatten. Det upplever vi i utskotten i riksdagen också. Jag tror att alla skulle vinna på att statsråden helt enkelt var mer närvarande i debatten. Det ger dem också möjlighet att förklara sin politik och ha ett meningsutbyte där det även ges möjlighet att följa upp och svara på de frågor som framställs. Det skulle vara positivt om man kunde utvidga det här. Jag är rädd att om ingenting görs kommer det att fortsätta på det här sättet. Det kanske blir ytterligare någon interpellationsdebatt med statsministern innan valet. Kanske kommer den än en gång att handla om ämnet varför statsministern inte deltar mer i utbytet med ledamöterna, inte minst i interpellationsdebatter. Jag tror att det vore väldigt positivt om det även kunde vara mer sakpolitiska debatter. Det är visserligen så att regeringen är gemensamt ansvarig. Men i våra frågestunder är det faktiskt det statsråd som är ansvarigt för ett visst område som svarar på frågorna. Statsministern har ändå ett övergripande ansvar. Det kommer man inte helt undan. Jag tycker att det finns tillfällen där det övergripande ansvaret slår in. Sedan finns det andra tillfällen där det är mer lämpligt att sakstatsråden, så att säga, rycker in. Men precis som i EU-nämnden, låt statsministern delta mer i debatten!

Jag vill säga till interpellanterna att den här interpellationen handlar om regeringens arbetsformer. Jag är fullt införstådd med att ni tar exempel på frågor som ni har ställt tidigare, men ni kan i dag inte begära svar av statsministern på de interpellationer som har varit överlämnade till andra ministrar.