Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Myndighetskoncentration av forskningsfinansiering

Interpellationsdebatt 28 augusti 2008
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 72 Lars Leijonborg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Finn Bengtsson har frågat mig om jag inför den förestående forskningspropositionen avser att beakta att unika individuella företräden bland enskilda forskare, som kan vara helt avgörande för om kreativa idéer till lösningar av komplexa problem över huvud taget kommer fram, möjliggörs för stöd jämte en aviserad satsning på "forskningsstarka miljöer" samt vilka idéer jag har på hur ett sådant stöd till "forskningsstarka personer" och forskningsstarka miljöer kan utvecklas. Jag instämmer med Finn Bengtsson i att det är viktigt att satsa på stark forskning av högsta internationella kvalitet och att framstående forskare och starka forskningsmiljöer är den viktigaste delen i en sådan satsning. Svensk forsknings världsledande position har försvagats under en lång rad år. Min och regeringens åsikt är att det är viktigt att vända denna trend och att arbeta för att kvaliteten på svensk forskning höjs. Detta kräver ökade forskningsresurser så att duktiga forskare får en möjlighet att få finansiering för sin forskning. Alliansen aviserade före valet en förstärkning av resurserna till forskningen. Dessa medel bör fördelas på ett sätt som gynnar forskningens kvalitet, och i detta ingår stöd till enskilda innovativa forskare, och inte endast till forskningsstarka miljöer. Det är viktigt att det statliga systemet för finansiering av forskning kan fånga upp excellenta idéer och är tillräckligt flexibelt för att låta dessa utvecklas. Frågan om organisationen av de forskningsfinansierande myndigheterna har utretts av Madelene Sandström i hennes utredning Forskningsfinansiering - kvalitet och relevans , betänkande SOU 2008:30, och bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma med besked avseende organisationen av de forskningsfinansierande myndigheterna i forskningspropositionen. I den kommer vi även att presentera förslag som medverkar till att problemen inom svensk forskning kan lösas och att svensk forskningskvalitet kan höjas.
Finn Bengtsson (M)

Anf. 73 Finn Bengtsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag ber att få tacka forskningsministern för svaret. Låt mig också, glädjande nog, omedelbart få korrigera ministerns eget svar då forskningspropositionens huvuddrag sent på förmiddagen i dag blivit offentliggjorda av honom själv. Här återfinns en unikt stor satsning på svensk forskning. Regeringen kommer att föreslå satsningar på forskning och innovation som innebär att det statliga stödet från och med 2009 successivt ökar för att 2012 nå en permanent förstärkning om hisnande 15 miljarder kronor. Genom att göra en så stor satsning kommer propositionens detaljinnehåll naturligtvis att bli mycket viktigt att debattera. Vad gäller interpellationssvaret i övrigt vill jag börja med att slå fast att vi båda slår vakt om att det tydligt ska ingå ett stöd till enskilda innovativa forskare för att i stort gynna forskningens kvalitet - och inte endast i forskningsstarka miljöer eller universitetsfakulteterna. Med detta förstår jag att forskningsministern i det detaljerade förslaget till propositionen, som snart följer, inom det statliga systemet för finansiering av forskning anvisar metoder som också kan fånga upp enskilda excellenta idéer och är tillräckligt flexibla för att låta dessa utvecklas, såsom svaret anger. Låt mitt inspel i en mer principiell diskussion om forskningsfinansiering ta fasta på just Utbildningsdepartementets glädjande ansats att stödja såväl grundforskning som klinisk forskning som prioriterade områden och att det är regeringens fastlagda politik. Jag kommenterar gärna detta utifrån personliga forskningserfarenheter inom dessa fält under drygt 30 år. Jag hade förmånen att för drygt tio år sedan anordna ett stort nordiskt medicinskt symposium i Stockholm. En av huvudattraktionerna var min kollega och vän professor Arvid Carlsson, sedermera utsedd till vår senaste Nobelpristagare i medicin och fysiologi. Professor Carlsson skulle tala om läkemedelsutvecklingen förr, i dag och i morgon. Detta nyckelanförande skulle vara en timme långt. När femtio minuter gått och Arvid fortfarande beskrev vad som förr hade förevarit inom området började vi bekymra oss för belysningen av situationen i dag och i morgon. När blott en minut återstod av talartiden hade Arvid Carlsson ännu inte kommit till det som vi alla väntade på, situationen i morgon, hur framtiden skulle gestalta sig. Hade han feldisponerat sin talartid? Alls icke. Med trettio sekunder kvar vände Arvid Carlsson lugnt blad och konstaterade: Well, about the future, okay, nobody knows. Han fick rungande applåder för detta. Med det här exemplet vill jag illustrera hur en enormt viktig uppgift, att rätt forskare får rätt resurser, blir problematisk genom att ingen vet hur framtiden kommer att gestalta sig och vad som därför är vettig politik att satsa offentliga forskningsmedel på, det vill säga skattebetalarnas pengar. Herr talman! I alla fall där osäkerheten är stor och ovissheten riskerar att leda till chansartade beslut har just mångfalden ett självklart övertag över enfalden. Ekonomi är i sig en osäker verksamhet. Därför är det självklart för såväl privatekonomer som nationalekonomer att ständigt förespråka att inte lägga alla äggen i samma korg, utan sprida riskerna. Vad kan vi lära oss av detta när det gäller den forskningspolitiska styrningen av finansieringen? Uppenbarligen mycket lite, att döma av resultatet från tidigare socialdemokratiska regeringars fäbless för det omvända, som illustrativt nämndes av statsrådet i svaret. Samtidigt har svensk forskning ofrånkomligt hamnat på efterkälken i jämförelse med resultat från vår omvärld. Om inte annat bör alliansen nu dra lärdom av detta misslyckande och snarast gå åt motsatt håll. Min fråga till forskningsministern blir därför: Tror han nu, som utredaren Madelene Sandström föreslår, att ett enda gigantiskt forskningsverk med en supergeneraldirektör i toppen är den garanti vi behöver för att flest forskare med unika idéer på ett optimalt sätt ska gynnas av tilldelningen av våra gemensamma skattemedel, avsatta för all typ av forskning som kan leda till framgång för detta land?
Lars Hjälmered (M)

Anf. 74 Lars Hjälmered (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Regeringen presenterade i dag vid lunchtid inriktningen på den forsknings- och innovationspolitiska propositionen, som ska läggas på riksdagens bord lite senare i höst. Vi ser där historiskt stora satsningar på svensk forskning, vilket är fantastiskt bra. Samtidigt är inte allt i detta pengar. Till grund för propositionen som senare kommer ligger en lång rad utredningar, däribland den som interpellanten, min kollega Finn Bengtsson, lyfte fram om myndigheter och myndighetskoncentration. Jag ska till utredarens försvar säga att jag tycker att hon i utredningen pekar på flera viktiga problem inom svensk forskning, såsom ett fragmenterat och småskaligt stöd till grundforskning. Samtidigt har jag svårt att köpa den slutsats hon drar. Utifrån problembeskrivningen förordar hon nämligen att man slår samman forskningsfinansiärerna till en central myndighet. Interpellanten har lyft fram att mångfald har ett egenvärde. Jag tror att man snarare ska skjuta in sig på att ta tag i de problem som finns inom de olika organisationerna i dag, fundera på vilket uppdrag de har etcetera. Herr talman! Jag tycker att det finns en poäng i Madelene Sandströms utredning i att hon pekar på det en lång rad andra också pekar på: behovet av någon typ av förstärkt funktion för forskningsanalys och forskningsstrategier i Regeringskansliet. En väg för att lösa detta vore att inrätta någon typ av vetenskapligt råd i Regeringskansliet, ett råd bestående av berörda ministrar, framstående forskare, ledande personer från näringsliv och fack och ett sekretariat som kan stödja i det arbetet, ett råd som kan arbeta likt Globaliseringsrådet har gjort och göra analyser. Till exempel skulle rådet kunna titta på de strategiska satsningar som regeringen har pekat ut inom medicin, teknik och miljö och se om de faller ut på det tänkta sättet, fundera på konkurrensbilden i omvärlden, identifiera styrkeområden i Sverige och formulera strategier till stöd för regeringen. Jag vill, herr talman, passa på att ställa frågan till forskningsministern om han är beredd att verka för inrättandet av ett vetenskapligt råd.
Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 75 Lars Leijonborg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Låt oss gratulera varandra, Finn Bengtsson, denna glädjens dag, då en mycket stor satsning på forskning har offentliggjorts. Nu har också finansministern inträtt i kammaren, och han bör också omfattas av dessa gratulationer. Regeringen har samlat sig till ett kraftfullt program. Det innebär alltså att det successivt trappas upp till en nivåhöjning om 5 miljarder kronor till år 2012. Men till skillnad från tidigare forskningspropositioner har inte minst finansministern medverkat till att den största höjningen kommer redan det första året. Det gör att den ackumulerade effekten blir väldigt stor, nämligen de 15 miljarder som Finn Bengtsson talade om. Det är mycket positivt. Men som båda talarna har påpekat handlar det inte bara om pengar. Det gäller att hitta en bra organisation. Vi har tillsatt en organisationsutredning. Den har kommit med ett förslag. Nu har remissvaren kommit in. Man kan säga att remissopinionen är ganska entydig. Det är mycket stark kritik, en mycket negativ reaktion mot utredarens huvudförslag. Jag tycker ändå att det är korrekt att avvakta den fortsatta beredningen av detta ärende innan jag sätter ned foten. Jag håller med om det Lars Hjälmered sade här. Det är också många remissinstanser som skriver att det ligger en del i själva problemanalysen, men man tycker att Madelene Sandström landar i fel slutsats. Om man har den synen gäller det också att lösa problemen på något annat sätt. Vi är inte färdiga med den frågan. Vi har ännu ett antal veckor på oss innan forskningspropositionen ska fastställas slutligt. Tyvärr måste jag be att få avvakta med besked i den frågan. Själva kärnan, som båda talarna tar upp, är hur man ska motverka fragmentisering och ändå ta hänsyn till att det kan finnas individer i systemet som hamnar mellan stolarna och som kanske inte är välkomna i någon av de forskarmiljöer som vi oftast identifierar, men ändå har någonting viktigt att komma med. För mig är lösningen på det dilemmat att vi slår vakt om ett forskningsfinansieringssystem med stor mångfald. Man talar inom vården om begreppet second opinion . Om man anser att den läkare man går till inte är tillräckligt bra eller inte tror på vederbörandes diagnos kan man gå till en annan läkare. På samma sätt tror jag att det är väldigt viktigt att det om en forskare får avslag på en ansökan på ett ställe finns fler finansiärer att vända sig till. Det ska vi glädja oss åt. Genom till exempel forskningsstiftelserna har vi i Sverige nu ett ganska diversifierat system. Den motsättning som Finn Bengtsson målar upp mellan starka miljöer och starka forskare tror jag i de flesta fall är icke-existerande. I de flesta fall är det ändå så att starka miljöer föder starka forskare. Men det är tillräckligt tänkbart att detta inträffar för att vi ska vara uppmärksamma på problemet. Därför tycker jag att det är bra att Finn Bengtsson har tagit upp det.
Finn Bengtsson (M)

Anf. 76 Finn Bengtsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag uppskattar mycket forskningsministerns kloka svar. Vi ska naturligtvis inte pressa honom på detaljer när det kommer i propositionen. Låt oss i stället diskutera den viktiga frågan om balansen, brytpunkten mellan att gynna enskilda starka forskare och samtidigt gynna forskningsmiljöer. För att belysa det här skulle jag vilja återgå till mina personliga erfarenheter. Jag har kommit mycket nära framgångssagan hos professor Arvid Carlsson, vår senaste men förhoppningsvis inte sista Nobelpristagare. Av alla framgångsfaktorer som för unik forskning ges ett brett erkännande torde tilldelningen av just Nobelpriset fylla detta kriterium. Notera då också att detta inte tilldelas vare sig diffusa forskningsstarka miljöer, eller universitetsfakulteter för den delen, utan enskilda starka forskare, ensamma eller i mindre grupper. Varför? Jo, det är forskningens inre väsen. Slående ofta, för att inte säga nästan alltid, är detta forskare som gått sin egen väg, på tvärs mot konvenansen och den för dagen allmängiltiga sanningen. Den senare frodas tyvärr i alltför hög grad inom ramen för större bildningar av forskningsmiljöer och också ibland på universitetsfakulteter. Är dessa av naturen starka? Ja, möjligen, men inte när det gäller forskningsframgången eller styrkan hos enskilda forskares kreativitet och intellekt. Där är det betydligt viktigare att bevaka den oftare mer formella eller byråkratiska styrkan hos stora men opersonliga forskningssammanslutningar, där en snabbfotad förnyelse i tänkandet för att lösa komplexa problem oftare ses som ett hot än som en tillgång. När Arvid Carlsson med få medarbetare strax efter mitten av förra seklet fann att ämnet dopamin inte blott var en kemisk produkt, utan de facto är en av hjärnans viktigaste budbärare för information mellan nervcellerna, möttes han av mycket stor skepsis från ansedda kolleger som basade för den tidens forskningsstarka miljöer och fakultetsledningar. Detta motstånd hade 50 år senare lett fram till nya väsentliga insikter som i dag helt och hållet ligger till grund för att vi framgångsrikt kan möta sjukdomar som schizofreni, Parkinsons sjukdom och beroendesjukdomarna genom dopamins centrala inblandning i våra belöningssystem. Arvid Carlsson ligger också bakom skapandet av världens i dag i särklass mest tillgängliga och effektiva behandling av depressionstillstånd under 1980-talet i form av våra nya antidepressiva mediciner. Reflexionen här är att det trots även denna klarsyn från en enskild och numera också alltmer erkänd forskare fann vårt flaggskepp inom läkemedelsindustrin vid den tiden Astra att det skulle släppa det försprång på minst ett halvt decennium som vi då hade mot resten av världen i denna unika forskning. Man var på företagsledningshåll tveksam till att lyssna till en enskild forskares bedömning och förslag och agerade till förmån för mycket traditionell företagspolicy. Historien är full av liknande exempel där blott en mycket liten del enligt mitt förmenande har lett till den framgång som det borde ha förtjänat. Vad har detta då med regeringens kommande forskningsproposition att göra? Min fråga till Lars Leijonborg är i vilken omfattning utredare som till exempel Madelene Sandström, som vi nu har diskuterat, men även Regeringskansliet och ytterst ministern själv och hans närmaste har anförtrotts att lyssna till dessa enskilda bevisligen framgångsrika forskares erfarenheter och vägt in detta i bedömningen. Anslagen för forskningsfinansieringen kan vi glädjande nog återigen för en gång skull dunka varandra i ryggen och gratulera oss för. Det handlar om hur de ska fördelas mellan satsningar på just unika individer, mindre grupper inom forskningen, separata forskningsfinansiärer och naturligtvis också universitetsfakulteterna.
Lars Hjälmered (M)

Anf. 77 Lars Hjälmered (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tycker att det var bra besked vi fick från forskningsministern när det gäller behovet av mångfald. Utöver det argument som lyftes fram av ministern att man skulle kunna ha flera organ att vända sig till kan man som forskare vara väldigt duktig och få pengar från olika seriösa ställen. Det kan användas på så sätt att man har det engelska begreppet som på svenska kan översättas som dra-åt-fanders-pengar. Det handlar om att man kan utgå från sin forskning och ligga fast vid det och inte måste gå till alla ställen för att få pengar. Det kan vara en poäng i det sammanhanget. Jag vill i mitt andra och avslutande inlägg komma tillbaka till frågan om ett vetenskapligt råd som jag inte tyckte att ministern riktigt lyfte fram. Jag kan se en poäng i och ett behov av att ha någon typ av organ som likt Globaliseringsrådet jobbar på ett sådant sätt. Jag vill också lyfta fram frågan om en krydda som man skulle kunna använda till ett sådant råd för att lyfta svensk forskning och duktiga forskare som till exempel Arvid Carlsson som nämns här i debatten. Det skulle kunna vara att säga att alla svenska medborgare som får Nobelpris eller andra stora vetenskapliga pris blir självskrivna som rådgivare till regeringen i den här typen av frågor. Man kan ge erkänsla till duktiga personer. Jag vill ånyo fråga forskningsministern om han är beredd att verka för någon typ av vetenskapligt råd som stöd till regeringen i analys- och forskningsstrategier.
Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 78 Lars Leijonborg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag delar Finn Bengtssons fascination inför svensk vetenskapshistoria. Vi har väldigt mycket att lära av det som har hänt. Flera framgångsrika genombrott har skett i konflikt med etablerade sanningar. Jag tror att Finn Bengtsson var inne på genombrottet för Losec som skedde i Mölndal och Göteborg i strid mot den dåvarande Astraledningen som hade andra tankar om vad man skulle ägna sig åt på laboratoriet i Mölndal. Men starka individer fortsatte att driva forskningen. Resultatet blev detta fantastiska genombrott som har betytt bättre livskvalitet för miljoner och åter miljoner människor och miljarder och åter miljarder till Astras aktieägare. Frågan är hur vi gynnar starka personligheter. Ett traditionellt grepp som alliansen har betonat är fakultetsanslagen. Det ska finnas en fast resurs ute på lärosätena där man på eget initiativ kan driva saker. Det har framgått av det som har presenterats i dag att propositionen innebär en förskjutning av relationerna i den totala forskningsfinansieringen till förmån för de direkta anslagen till universiteten. Om man har svårt att attrahera och vinna anslag från forskningsråden kan det ibland finnas en poäng i att man har en finansiering säkrad på sin fakultet. Väldigt ofta i forskningspolitiken måste man dock komma till begreppet både-och. Man kan måla upp en bild att en stark forskare motarbetas av etablerade intressen och bör få möjligheter. Man kan också måla upp bilden där en mycket dominerande personlighet trycker ned yngre kolleger så att vetenskapsinriktningen inom en hel disciplin hämmas genom en stark personlighet. Vad ska man då göra? Det finns alla möjliga önskemål som riktas mot systemet. Slutsatsen är väl just att vi ska jobba med flera olika instrument samtidigt. Då kommer vi till frågan som Lars Hjälmered ställde. Jag svarade egentligen på den. Madelene Sandström pekar på behovet av ett mer strategiskt tänkande och föreslår den sammanslagna myndigheten. Jag sade att jag inte riktigt vill sätta ned foten. Det alternativ som Lars Hjälmered pekar på är naturligtvis ett alternativ till Madelene Sandströms förslag. Det är att vi behåller forskningsråden som nu, men antingen skapar en ny myndighet, i så fall en liten sådan, med de strategiska uppgifterna, eller möjligen i själva Regeringskansliet skapar en sådan resurs. Som jag har sagt delar jag synen att svensk forskningspolitik liksom politiken i flera andra länder - Finland, Nederländerna, eller vad det kan vara - behöver en resurs av den typen. Men exakt hur vi ska utforma den ska jag be att få återkomma till.
Finn Bengtsson (M)

Anf. 79 Finn Bengtsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag känner mig mycket nöjd med de svar som levereras i den här interpellationsdebatten av forskningsministern. Det är sällan vi hör det från den här talarstolen. Det brukar vara missnöje, men jag är mycket nöjd. Vi har diskuterat de fria forskningsfinansiärerna. Jag tror att vi var ganska överens om att en mångfald där är nödvändig. Under sommaren har fakultetsanslagen varit uppe till diskussion och att de i vissa stycken skulle vara en total ersättning för de fria forskningsfinansiärerna. Jag lyfte fram i min interpellation att jag inte tror det. Det är ett viktigt tillskott. Det kommer att bli en balans mellan tilldelning till fria forskningsfinansiärer av ett mångfaldsuttryck, och det även till fakulteterna i landets lärosäten. När det nu gäller själva kärnan i interpellationen om de enskilda bevisligen framgångsrika forskarna har Lars Hjälmered gjort ett väldigt intressant inspel. Det är ett vetenskapligt råd som knyts närmare regeringen i så måtto att även regeringsledningen, det vill säga statsministerns kansli, intresserar sig för frågorna och att man tar del av kunskapen hos de unika personer som bevisligen har haft den här framgången. Det bygger ibland mycket på kopplingen till näringslivet. Vi kan fortsatt ta exemplet med Losec förutom de andra medicinerna jag tog upp. Vi kan också sträcka ut oss och titta på mobiltelefonen som hölls dold inom Ericssons väggar. Man fick nästan bedriva subversiv verksamhet för att utveckla denna. I min eget hemlän Östergötland hade Facit en intressant historia på 60-talet. Där blev man föreslagen att gå över till halvledarteknik för räknesnurror. När företagsledningen hade suttit ned kom man fram och meddelade de unga ambitiösa ingenjörerna: Nej, det skulle minsann vara mekanik i räknesnurran. Annars var det inte trovärdigt. Vi vet hur den utvecklingen gick. Genom det beslutet gick detta företag successivt tyvärr mot sotdöden. Av många anledningar måste man för de unika upptäckterna som man kan rada upp, som ju fler man tänker på är betydelsefylla, också ta ett engagemang för att möta de enskilda forskarna. Vad jag saknade i bland annat Madelene Sandströms utredning var att man ska lyssna av inte bara de enskilda lärosätena, vilket myndigheten tyvärr inte gjorde. Det var också att lyssna till några av dessa framgångsrika forskare som vi trots allt har i vårt närområde. Det är något som jag vill skicka med till Regeringskansliet att ta med i slutfasen av beredningen. Lyssna till dessa.
Lars Leijonborg (Fp)

Anf. 80 Lars Leijonborg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag känner inte Arvid Carlsson personligen, men jag tycker att Lars Hjälmereds tanke om att de svenskar som har vunnit Nobelpriset skulle kunna vara försäkrade att ha god tillgång till sittande regering och att deras klokskap ska tas till vara är en mycket bra idé. Jag vet inte vilken incitamentseffekt det har att veta att man får bli rådgivare åt regeringen, om det ökar sannolikheten för att man ska göra det stora genombrottet, men från utgångspunkten att det vore bra för regeringen tycker jag att det är en utmärkt idé. Jag tycker också att det var bra att Lars Hjälmered talade om dra-åt-fanders-faktorn - jag såg att talmannen grep efter klubban när ordet nämndes, men jag tycker att det måste få användas i riksdagens talarstol. Det avser ju detta att man har en sådan styrka i sin finansiering att man inte är totalt beroende av välvilja från en viss forskningsfinansiär. Det är naturligtvis ett väldigt viktigt inslag. Man kan konstatera att möjligheterna i och med resurstillskottet ökar på olika sätt, men samtidigt är det viktigt att det faktum att vi har mer pengar inte gör att vi intresserar oss mindre för att de används väl. Det vi nu laborerar med och som också väcker stort internationellt intresse är att bygga in en kvalitetsfaktor i fördelningen. När man talar om fakultetsmedel säger man - jag tänker på vad som stod i en debattartikel i Dagens Nyheter i somras - att de är väldigt bra, men sanningen är faktiskt att vi inte riktigt vet det. Det har inte riktigt utvärderats. Jag tycker att det är spännande med tanken att också i fakultetsmedlen bygga in en kvalitetsutvärdering.

Dokument

den 18 augusti

Interpellation

2007/08:835 Myndighetskoncentration av forskningsfinansiering

av Finn Bengtsson (m)

till statsrådet Lars Leijonborg (fp)

Regeringens särskilda utredare av myndighetsorganisation för forskningsfinansiering, Madelene Sandström, vill koncentrera statens ansvar för detta ytterligare jämfört med i dag.

Väljer regeringen att följa detta förslag är det i så fall en väg som inte heller denna gång tar forskningens egentliga väsen till utgångspunkt för förslag till lämplig framtida forskningsbyråkratisk organisationsform. Redan förra gången en organisation för forskningsfinansiering inrättades på den socialdemokratiska regeringens initiativ den 1 januari 2001 skedde detta med en tydlig myndighetskoncentration jämfört med tidigare. Enligt utredaren har mycket riktigt denna organisationsform inte heller levererat vad som då förväntades av kvalitetsökning inom forskningen, eller fört fram mer kommersiellt tillämpbara forskningsresultat som har kunnat länkas till innovationsverksamhet i företag.

Bristen på nödvändig insikt om forskningens väsen, och koppling mellan förutsättning för sådan verksamhet och dess organisation, kan komma att motverka själva huvudsyftet – att stärka svensk forskning i allmänhet och ur internationell konkurrenssynpunkt i synnerhet. En misslyckad maktkoncentration av statliga forskningsfinansiärers organisation föreligger i Sverige sedan 2001. Varför då gå ännu längre i en redan misslyckad strategi genom ytterligare myndighetskoncentration som försöker sig på att styra forskningen? Är det inte rent av troligt att ännu en sådan maktkoncentration i syfte att diktera fram forskningsresultat kommer att igen misslyckas, jämfört med om förslag till politiska och myndighetsstödjande roller för den fria forskningen utgår från det som är flaskhalsarna för denna verksamhets grundläggande villkor?

Utredaren fokuserar sin analys bland annat på att ”grundforskningens starka forskningsmiljöer utgör alltid samhällets viktigaste kunskapsbas för att lösa samhällets problem inom teknisk utveckling, hälsa, miljö eller vad det nu må vara”. I denna typ av i dag oftast oemotsagda påståenden föreligger en brist på insikt i vad som gäller för forskningens inneboende villkor. Mantrat med forskningsstarka miljöers välsignelse för forskningens gynnsamma utveckling vittnar nämligen om en bristande insikt och reflexion över hur unika forskningsresultat och deras kommande applikationer faktiskt ofta tillkommer.

Det är sannolikt så att närvaron av en ”stark forskningsmiljö”, med i begreppet ett vanligen underförstått behov av en toppstyrd och åsiktslikriktande organisation, snarast kan ta död på vidareutvecklingen av många idéer av genuint innovativ karaktär. När denna typ helt nya och banbrytande idéer först kläcks är det av en eller ett fåtal personer i intimt samarbete, och knappast av en kollektiv forskningsstark miljö. Själva idén befinner sig inte sällan då i ett mycket bräckligt läge för att övervinna det motstånd som krävs för att den tänkta tanken ska kunna komma vidare till att övertygande bevis för tesen skapas, och att detta sedermera för utveckling mot också användbara applikationer.

I senare faser av den till en idé eller för en innovation nödvändiga bevisproduktionen (eng. manufacturing – ”skapande av bevis” för idén/innovationen) med efterföljande framtagande av lämpliga applikationsområden (eng. valufacturing – ”skapande av ett mervärde” för samhället av denna idé/innovation) kan emellertid en forskningsstark miljö, tillsammans med en mångfald av finansiärer med offentligt, ideellt eller privat riskkapital vara helt avgörande för framgången. Men, för själva upphovet till en idé och därmed det avgörande frö från vilken innovationen kan utvecklas, måste den fria associationsförmågan hos enskilda individer med rätt förutsättningar utnyttjas och stödjas av omgivningen. Det är viktigt att finansieringen av forskningen med offentliga medel bejakar även detta första men ”bräckliga” steg för en unik idé att komma vidare genom att inte enbart koncentrera på att stöd ges åt så kallade forskningsstarka miljöer.

Tillfälligheter skapar tillfälliga genier, men inte av en ren slump – eller som Louis Pasteur uttryckte det i ett känt citat: ”In the fields of observation, chance favours the prepared mind.” Fritt översatt betyder detta att ett väl förberett, rätt ”preparerat” sinne gynnas i att se en unik lösning när tillfället uppenbaras. Rätt förutsättningar för de tillfälliga betraktelserna har ofta den eller de personer som har en bra utbildning, en bra observationsförmåga och som har viljan och modet att problematisera bortom dagens system och uppfattningar för vad som anses som dogmen för denna typ av kunskapsbakgrund. Sådana personer innehar sällan framträdande formella positioner inom ramen för vad som politikerna i dag förknippar med en forskningsstark miljö, utan riskerar snarast att bli motarbetade om de ifrågasätter de teser utifrån vilka kollektivet i dag bearbetar olika på förhand uppgjorda forskningsfrågeställningar som hittills gjort dem ”starka”.

Stöd från omgivningen, och i det här fallet den statliga och annan offentligfinansierad forskning, bör därför ta fasta inte bara på stöd, inte bara till forskningsstarka miljöer, utan även till ”forskningsstarka” personer i mindre och, ofta, spontant uppkomna forskningsmiljöer. Till förutsättningen för de senare hör även respekt för viktiga faktorer som ”personkemin” mellan två eller några få som har förmågan till idéskapande och innovationstänkande enskilt eller tillsammans. Den senare gäller då åter en unik personlig förutsättning, om än också av synnerligen mänsklig karaktär, och låter sig därför knappast kommenderas fram av centraliserade politiska eller myndigheters beslut. Betydelsen av insikten kring detta kan på ett slående sätt visas genom de olika förutsättningarna för forskningsfinansiärer som exempelvis Kungliga Vetenskapsakademins Nobelkommitté, Vetenskapsrådet och Vinnova har att hantera. Medan alla vill stödja ”den bästa forskningen” söker Vinnova blicka in i den för oss alla okända framtiden (genuint risktagande), Vetenskapsrådet granskar forskningsresultat och kvalitet i närtid (några få år till cirka ett decennium) medan Nobelkommittén inte sällan kräver många decenniers till upp emot ett halvt sekels eller längre retrospektiv analys för att klargöra vad som i dag objektivt kan betraktas som en unik upptäckt eller ett större forskningsmässigt genombrott.

Under sommaren 2008 har dessutom röster i debatten hävdat att fakultetsanslagen bör prioriteras för att garantera forskningskvaliteten. Frågan om att finna en optimal balanspunkt mellan fördelning till fakulteterna och till fria forskningsfinansiärer av offentliga medel är naturligtvis en svår fråga. Men utgångspunkten för fördelningen måste vara att en mångfald av finansiärer finns att tillgå för de många olika forskningsbehov som finns bland forskarna själva för att lösa sina uppgifter. Även flertalet fakulteter i landet har tyvärr en övertro på ensidiga satsningar på forskningsstarka miljöer, ofta på grund av att dessa förefaller lättare att administrera och följa upp av fakultets- och universitetsledningarna.

Men ett kattrakande mellan fakulteterna och de fria forskningsfinansiärerna av de offentliga medel som regeringen är beredd att ställa till förfogande gagnar inte nödvändigtvis forskarsamhället, utan gynnar kanske mest den byråkratiska organisation som lyckas vinna en sådan maktkamp. Enligt min mening är en sådan polarisering mellan specifika anslagsgivare därför inte heller någon garanti för att enskilda forskare eller forskargrupper får maximal utväxling på offentlig resurstilldelning i förhållande till den specifika uppgift de är kompetenta och intresserade av att utföra.

Följaktligen är det av största vikt att de politiska beslut som ska ligga till grund för att kunna stödja en forskning som de facto ökar kvaliteten och tillämpbarheten av forskningsresultat, och som utgår från unika idéer, tar fasta på innovationsbevismervärdesprocessernas samverkan, men också på de helt olika behov för stöd och därmed förslag för lämpliga finansieringsmodeller som föreslås.

Mina frågor till statsrådet Lars Leijonborg är därför:

Avser statsrådet att inför den förestående forskningspropositionen beakta att unika individuella företräden bland enskilda forskare, som kan vara helt avgörande för om kreativa idéer till lösningar av komplexa problem över huvud taget kommer fram, möjliggörs för stöd jämte en aviserad satsning på ”forskningsstarka miljöer”?

Om så, vilka idéer har statsrådet på hur ett sådant stöd till också ”forskningsstarka personer” jämte ett stöd till forskningsstarka miljöer kan utvecklas?