Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Lag mot religionskränkning

Interpellationsdebatt 14 mars 2006
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Thomas Bodström (S)

Anf. 10 Thomas Bodström (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tuve Skånberg har frågat mig om jag avser att utreda frågan om att införa en lag mot religionskränkning. Brottet trosfrid upphävdes 1970. Det var samtidigt som till exempel brottet sårande av tukt och sedlighet avkriminaliserades. Det främsta skälet för avkriminaliseringen var att det är viktigt med en fri och öppen debatt i religionsfrågor och att en sådan är till nytta för samhället, även om det medför att uttryck ibland kan vara stötande för vissa grupper. Den strafflagstiftning som ändå fanns och som samtidigt stärktes - framför allt bestämmelsen om hets mot folkgrupp - ansågs ge ett tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Den bestämmelsen har dessutom skärpts vid senare tillfällen. De skäl som motiverade avskaffandet av trosfridsbrottet är fortfarande i hög grad relevanta. I ett öppet, demokratiskt och sekulariserat samhälle måste det finnas utrymme för åsiktsyttranden i religiösa frågor även om de skulle kunna upplevas som kränkande för andra. Sättet att bemöta sådana yttranden bör i stället vara att den som vill ge en motstående bild utnyttjar sin yttrandefrihet till att uttrycka sina åsikter och känslor. På så sätt ökar toleransen för människors olika uppfattningar och värderingar. Det bör alltså inte återinföras straffbestämmelser för brott mot trosfrid eller någon annan lag mot religionskränkning.
Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 11 Tuve Skånberg (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Jag vill börja med att hålla med honom om att det är oerhört viktigt med en fri och öppen debatt i religionsfrågor och att en sådan debatt är viktig för samhället. Jag vill också säga att det är viktigt att när någon blir angripen för den religiösa tro som han eller hon omfattar så ska han eller hon utnyttja sin yttrandefrihet till att uttrycka sina egna åsikter och känslor. Så långt är vi överens. Men det är ju så att det inte finns någon som helst gräns för vad man får säga om en religion. Man får inte kränka en enskild människa eller en grupp och säga att de tillhör det och det samfundet eller den och den gruppen och fördöma den religionstillhörigheten, men om själva religionen får man säga precis vad som helst. Det finns ingen gräns. Vi har ju som ett färskt exempel Muhammedbilderna. Jag skulle gärna vilja resonera med statsrådet om det skulle kunna tänkas finnas något sätt att hantera den kränkning som alltså drygt en miljard muslimer upplevde på grund av publiceringen av Muhammedbilderna. Det finns ingen lagstiftning i Sverige som skyddar muslimer mot att deras tro och deras bild av Muhammed blir kränkt. Det är inte på det viset, som statsrådet sade i svaret, att det finns ett tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Det visade muslimernas upprördhet. Jag vill också naturligtvis skydda yttrandefriheten, det är inte fråga om annat, men jag skulle gärna vilja se att det fanns någon form av bortre gräns - generöst formulerad, långt borta och med högt i tak, naturligtvis. Men om det är högt i tak ska det likväl finnas ett tak. Jag skulle vilja ha statsrådets syn på detta: Ska det över huvud taget finnas ett tak - en bortre gräns?
Thomas Bodström (S)

Anf. 12 Thomas Bodström (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att man i den här debatten inser att det gäller att hitta rätt avvägning. Om man bara skulle kunna ta till exempel det fall som nämnts - jag ska inte gå in och recensera enskilda tidningar - och bara kunde ha ett intresse vore det lätt, men man ska vara medveten om att om man inför straffbestämmelser på det här sättet så skulle det definitivt påverka den allmänna debatten. Det är också väldigt viktigt att understryka att även om det inte är straffbart att trycka eller visa bilder så innebär det inte att tryckfriheten ska innebära att man skall trycka det som inte är straffbart. Jag tycker att Sverige och svenska medier har hanterat den här frågan oerhört bra, faktiskt, därför att man har inte stirrat sig blind på vad som är straffbart eller inte, utan man har själv gjort en bedömning där man har tagit hänsyn till hur det här kan uppfattas på olika sätt, och jag tycker att det är väldigt positivt att man just har följt det att man inte ska trycka allt som inte är straffbart. Det gäller ju inte bara de här sakerna. Det kan naturligtvis vara så i något enskilt fall att en sådan här straffbestämmelse skulle kunna vara till fördel, men man ska vara medveten om att det också skulle innebära nackdelar när det handlar om andra religiösa påfund som man verkligen skulle vilja kunna kritisera, alltså religiösa påfund som på olika sätt kanske till och med kränker enskilda människor. Att man då inte skulle kunna använda den starka yttrande- och tryckfriheten - vi har ju ändå sådana fall i Sverige - skulle ju vara ett stort problem. Vi har liknande situationer när vi talar om det ska vara straffbart eller inte. Vi diskuterar de här sakerna i EU. Vi blir oerhört upprörda när vissa människor talar om till exempel att Auschwitz och andra koncentrationsläger inte har funnits. Diskussionen finns. Förslag finns att straffbelägga det. Vi motsätter oss det, inte därför att vi inte tar frågan på allvar utan därför att vi anser att det är så viktigt att man i en öppen debatt ska kunna uttrycka det här. Vi har inga som helst problem att föra fram våra åsikter och se till så att de åsikter som jag nämnde som förs fram inte kommer att vara de som gäller. Vi anser alltså i den här avvägningen, även om man alltid kan hitta enskilda exempel, att nackdelarna är så mycket större, och mot bakgrund av det anser vi inte att det bör införas en straffbestämmelse på det sätt som föreslås.
Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 13 Tuve Skånberg (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag är fullt klar över att statsrådet inte vill följa den här linjen, och med honom sannolikt en majoritet av det öppna samhället. Yttrandefriheten är så värdefull att man inte är beredd att ompröva det här. Men då blir man också svaret skyldig: Hur ska vi hjälpa den som upplever att han eller hon är helt rättslös? Vi talar alltså om människor som visserligen inte blir angripna för sin etniska tillhörighet. Det gäller inte egenskapen att komma från det eller det landet eller ha den eller den hudfärgen. Det är heller inte fråga om deras politiska åsikter - om de tillhör den eller den befrielserörelsen eller politiska grupperingen. Allt det där hade vår lag skyddat. Men nu är det deras religion som angrips - inte att de är tillhöriga religionen, utan religionen i sig. Om vi nu skyddar människor för angrepp på deras etnicitet eller politiska åsikt säger vi därmed att det här är identitetsbärande, värdefulla åsikter eller, till och med djupare än så, övertygelser, som man inte ska behöva uppleva att man blir kränkt för. Vi lever i en global by. Vi sitter i en gemensam båt. Det gäller att hitta någon typ av spelregler så att vi kan överleva tillsammans. Med en och en halv miljard kristna av olika schatteringar och drygt en miljard muslimer av olika schatteringar kan vi inte skjuta åt sidan de här frågorna och säga att de får hållas därhemma, därför att hemma är här. Vi har muslimer som känner sig sårade i vårt eget land och som säger: Jag är fullkomligt rättslös! Här säger statsrådet i sitt svar att jag får utnyttja min yttrandefrihet för att uttrycka mina åsikter och känslor. Alltså: Jag får skydda mig själv och min religion bäst jag kan. Från staten finns ingen hjälp att vänta, med att säga: Stopp! Ta ert förnuft till fånga! Inte längre än så här! Därför skulle jag återigen vilja säga en sak. Statsrådet säger nu att det handlar om rätt avvägning och att problemet kanske till och med handlar om en gränsdragning mellan vad som skulle vara tillåtet och vad som inte skulle det. Här är det ju ingen avvägning alls. Här finns det ju ingen gränsdragning alls. Allt är tillåtet. De här bilderna, och mycket, mycket värre, skulle kunna gå att publicera i Sverige, och människorna med den trosövertygelsen skulle stå helt rättslösa. Jag tycker att det är beklämmande. Jag tänker alldeles speciellt på att man i Norge har en annan lagstiftning. Den norska lagstiftningen säger att man inte på ett kränkande och sårande sätt får visa ringaktning för någon trosbekännelse. Det skulle kunna vara en modell att åtminstone överväga. Fungerar det i Norge, vårt broderland med samma demokrati och stora yttrandefrihet, skulle det väl i all sin dar kunna fungera också i Sverige.
Thomas Bodström (S)

Anf. 14 Thomas Bodström (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag är också troende, och jag är också mån om att kränkningar inte ska ske. Därmed inte sagt att jag anser att det ska vara straffrättsligt reglerat. Det finns en avvägning. Den avvägningen är gjord för att skydda människor. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp skyddar just människor som tillhör en viss folkgrupp mot uttryck för hot eller missaktning på grund av deras trosbestämmelse. Det är den avvägningen som görs, och den tycker jag är rätt. Man skulle naturligtvis i enskilda fall kunna önska att det just i den specifika situationen fanns en straffbestämmelse. Men så fungerar inte lagstiftningen. Då måste man göra den här avvägningen. Även om det finns enskilda fall där det vore önskvärt med en bestämmelse är det inte sammantaget så att fördelarna skulle uppväga nackdelarna, utan det är tvärtom. Jag vill också kommentera situationen i Norge. Det är riktigt att man har den här paragrafen i Norge. Men huruvida den fungerar eller inte blir närmast en akademisk fråga eftersom den inte har tillämpats sedan år 1933. Det är inte på något sätt så att den används i Norge. Det visar tvärtom att den inte är någonting som på något sätt är användbart. Det finns dessutom i Norge en pågående diskussion om att i stället göra som i Sverige, det vill säga att upphäva den bestämmelsen. Det tycker jag också vore klokt om man gjorde i Norge, särskilt som man inte använt den på över 70 år.
Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 15 Tuve Skånberg (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag börjar med att kommentera frågan om lagstiftningen används eller inte används. Jo, den används. Den användes nu i samband med Muhammedbilderna. Den användes inte så att någon blev dragen inför rätta, men den användes som ett signalsystem om att man inte får göra vad som helst. Vi har ett liknande exempel i lagstiftningen om aga här i Sverige. Vi är alla från höger till vänster i partierna överens om att vi ska ha en lagstiftning som är emot att man agar barn. Det är förbjudet att aga barn i Sverige. Mig veterligen har ingen blivit fälld enligt den lagen. Men signalverkan att vi inte slår våra barn är oerhört värdefull. Det är kanske det som jag efterlyser. Det finns en bortre gräns. Jag vill inte se någon fälld för religionskränkning. Det är inte vad jag är ute efter. Jag vill att man ska besinna sig och tänka efter. När jag publicerar den här bilden av Muhammed, är detta verkligen rätt och riktigt? Skulle jag kunna ställas inför domstol? Jag skulle kanske bli friad, men likväl ställas inför domstol. Det handlar om att det är människor som blir kränkta. Så är det. Om jag angriper låt oss säga statsrådets politiska övertygelse utan att nämna statsrådet vid namn innebär det inte att jag kränker statsrådet. Om jag drar en politisk övertygelse i smutsen blir statsrådet kränkt och ledsen och svarar naturligtvis emot. Men de grupper vi nu talar om kan inte tala emot. De äger inte tillträde till medierna och en möjlighet att ställa sig upp i Sveriges riksdag på samma sätt som vi. De får helt enkelt knyta handen i byxfickan eller i extremfallen ta till våld och attentat. Jag tycker att det borde finnas bättre sätt att kunna föra en debatt. Också vårt signalsystem med laggivning borde fungera bättre så att man inte var hänvisad till detta.
Thomas Bodström (S)

Anf. 16 Thomas Bodström (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det finns skydd för människorna. Det ska vi också se till att det finns i andra situationer. Det exempel som nu har tagits om bilderna visar faktiskt att det inte är straffbestämmelsen som är avgörande. Svenska medier har också avstått utan den här bestämmelsen. Det har de gjort just för att de har följt principen: Vi trycker inte allt även om det inte är straffrättsligt förbjudet. Det visar att det inte är en fråga om det är straffrättsligt förbjudet eller inte. Vi ska värna den tryckfrihet och yttrandefrihet vi har. Jag vill avslutningsvis säga att vi är helt överens om det lämpliga i att inte kränka andra människor på olika sätt även om det inte är straffrättsligt förbjudet. Där tror jag att vi har precis samma åsikt och kommer att ha även i framtiden.

Dokument

den 10 februari

Interpellation 2005/06:257 av Tuve Skånberg (kd) till justitieminister Thomas Bodström (s)

Lag mot religionskränkning

I ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle som det svenska är det angeläget att skapa respekt och trygghet inte bara för den enskildes politiska eller ideologiska övertygelse, etniska bakgrund eller sexuella läggning, utan också för hans eller hennes religiösa tro och bruk. Judar som vill importera kosherslaktat kött, muslimska kvinnor som vill bära slöja, sikher som vill bära turban riskerar alla att i dag mötas av fördomar och hån.

Muslimer i Sverige och snart sagt över hela världen har protesterat mot de Muhammed-teckningar som Jyllands-Posten har publicerat. Även om en del protester har tagit sig uttryck vi aldrig kan acceptera, måste muslimerna generellt bemötas med förståelse och respekt för hur de upplever situationen, så att en konstruktiv dialog kan komma i gång. När företrädare för olika religiösa riktningar protesterade mot att Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka visade vad man menade var djupt kränkande bilder, möttes de på liknande sätt som muslimerna i dag av nedsättande och föraktfulla omdömen.

Före 1970 fanns i Sverige skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid (tidigare lagen mot hädelse). När lagen 1970 togs bort menade man att lagen om hets mot folkgrupp skulle ge ett tillfredsställande skydd mot att religiösa värden skulle kränkas. Sedan 1970 har den religiösa pluralismen ökat, vilket innebär att situationer där olika religiösa seder, bruk och trosföreställningar förekommer och kan kollidera har blivit långt fler än man kunde förutse 1970. Lagen om hets mot folkgrupp har visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa se sin tro eller trosutövning kränkt.

Brottet att smäda Guds namn, att häda, har en lång historia. Hädelse som föremål för världslig lagstiftning i Sverige fick sitt första uttryck genom Erik XIV:s patent om högmålssaker år 1563. Med tiden blev lagstiftningen mer detaljerad och i missgärningsbalken från 1734 formuleras den enligt följande: ”Vilken som av uppsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramentet, miste livet.”

Senare mildrades påföljden och i 1864 års strafflag fastställs fängelsestraff för religionsbrott i meningen ”hädelse mot Gud samt lastande av Guds heliga ord eller sakramenten” och ”gäckeri av gudstjänsten”. Mot dessa bestämmelser svarade bestämmelser i tryckfrihetsförordningen (TF) om ”hädelse mot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten”.

Från och med den svenska religionsfrihetslagstiftningen 1951 förekom inte längre hädelse som ett brott, utan i stället talade man om brott mot trosfrid. Detta skydd var inte begränsat till att omfatta den officiella tron, utan omfattade även andra samfund. I tryckfrihetsförordningen infördes förbud mot ”skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles heligt”.

I en utredning 1969, Yttrandefrihetens gränser, (SOU 1969:38) föreslogs på goda grunder att man skulle behålla bestämmelsen om trosfridsbrott, men med den ändringen att Svenska kyrkans särställning skulle försvinna och förbudet direkt kopplas till religionsfrihetens betoning på den enskildes trosuppfattning.

Den socialdemokratiska regeringen ansåg dock annorlunda när man i proposition 1970:125 föreslog att trosfridsbestämmelserna helt skulle avskaffas. 1968-vågen drog med full kraft genom det svenska samhället och den fria och öppna debatten i ett demokratiskt samhälle krävde, menade departementschefen, en vidsträckt rätt till yttrande- och tryckfrihet. Vad gällde medborgarnas religiositet menade regeringen att bestämmelserna i exempelvis brottsbalken om hets mot folkgrupp borde ge ett tillfredsställande skydd så att religiösa värden inte kränktes.

Vad som nu finns kvar av skydd av trosfriden är enbart grundlagsbestämmelsen om religionsfrihet, även om ett indirekt skydd kan sägas fungera genom att skyddet mot kränkning antas bli reglerat av andra lagar, särskilt bestämmelserna om hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende.

Såväl Danmark som Finland har tidigare haft lagstiftning mot hädelse men har, liksom Sverige, under åren tagit bort denna. I Norge finns däremot numera den så kallade blasfemiparagrafen i Almindelig borgerlig Straffelov (Straffeloven), 13 kap. ”Forbrydelser mod den almindelige Orden og Fred”:

142 §. Den som i ord eller handling offentlig forhåner eller på en krenkende eller sårende måte viser ringeakt for nogen trosbekjennelse hvis utøvelse her i riket er tillatt eller noget lovlig her bestående religionssamfunds troslærdommer eller gudsdyrkelse, eller som medvirker hertil, straffes med bøter eller med hefte eller fengsel inntil 6 måneder.

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde ge medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Hur en sådan lag ska utformas, samtidigt som ett starkt skydd för yttrandefriheten kvarstår, bör närmare utredas. Även om en domstol inte skulle fälla Muhammed-teckningarna i Jyllands-Posten eller Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka utifrån en lag mot religionskränkning, skulle en sådan lag ge en signal om vikten av att respektera andra människors trosbekännelse.

Avser justitieministern att mot denna bakgrund utreda frågan om att införa en lag mot religionskränkning?