Kris i psykvården

Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig om det som hon beskriver som en kris i den psykiatriska vården. Hillevi Larsson pekar på minskade resurser och brist på vårdplatser och undrar vad regeringen gör för att nå nollvisionen för självmord. Det är riktigt att kostnadsutvecklingen för den specialiserade psykiatrin inte har varit lika hög som för andra specialiteter, men det är inte säkert att det säger allt om utvecklingen inom disciplinen. Resurserna till primärvården, som möter merparten av människor med psykisk ohälsa, har ökat. Dessutom konstaterar Socialstyrelsen att vårdproduktionen i den specialiserade psykiatriska vården ökar kraftigt. I sammanhanget vill jag betona att det är landstingen själva som har ansvar för hur de disponerar sina resurser. Regeringen har ändå sett ett särskilt behov av att stimulera utvecklingen och har sedan 2007 satsat totalt 5 miljarder kronor för att bidra till ökat kunskapsstöd, kompetensutveckling och kvalitetsarbete i den psykiatriska vården och omsorgen. Sedan 2012 har regeringen ingått årliga överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting. Landsting och kommuner som levde upp till vissa prestationer, som minskade köer till den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin och förbättrad slutenvård, får dela på 630 miljoner kronor som ska användas till att utveckla bland annat kvalitet och samverkan med utgångspunkt i regionala och lokala behov. Förra året klarade alla landsting ett eller flera prestationsmål, och totalt bidrog staten med 380 miljoner kronor till landstingen i syfte att utveckla insatserna inom psykiatrin. För att förhindra den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa - som är självmord - räcker det dock inte med att vi bara satsar på att stimulera utvecklingen inom den psykiatriska specialistvården. Det är viktigt att också arbeta med attityder och att se psykisk ohälsa ur ett folkhälsoperspektiv. En viktig satsning som denna regering har gjort är att öka kunskapen och minska fördomarna om psykisk ohälsa. Sedan 2009 har regeringen satsat på kampanjen Hjärnkoll, som arbetar för att öka kunskapen och öppenheten kring psykisk ohälsa i befolkningen. Tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa - antingen egen eller som närstående. Ändå har vi svårt att prata om det. Negativa föreställningar, diskriminerande attityder och tystnad skapar hinder för återhämtning och fungerande livsstrategier för dem som drabbats. Skam- och skuldkänslor drabbar både den med psykisk ohälsa och människorna runt omkring. Hjärnkoll arbetar med att öppna samtalen om våra psykiska olikheter, bland annat genom sina över 350 ambassadörer - personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som berättar om sina egna erfarenheter. I en ny rapport konstateras att kampanjen har gett goda resultat - gemene man är betydligt mer positiv till att personer med psykisk sjukdom ska vara delaktiga i samhället och att psykiatriska verksamheter bör bedrivas i öppna vårdformer 2013 än vid den första mätningen 2009. Fler är även positiva till att vara granne med, umgås med och arbeta med personer med psykisk ohälsa. När det gäller den specifika frågan om självmord är det viktigt att se att det finns en positiv utveckling samtidigt som det finns oroande tendenser. Det finns sedan 1980-talet en stabil nedåtgående trend när det gäller självmord - det är glädjande. Dess värre minskar inte självmorden bland unga människor och inte heller i den grupp som är mest utsatt när det gäller självmord: män över 45 år. För att nå nollvisionen är det avgörande att vi inte försöker ta genvägar, för det finns inga sådana. Det som på sikt leder till ett minskat antal självmord i Sverige är att vi håller oss till de nio självmordspreventiva strategier som riksdagen antog 2008. Angreppssättet är brett, och regeringen har de senaste sju åren på olika sätt stimulerat kunskapsutveckling och gemensamt ansvarstagande. Att arbeta för ökad medvetenhet hos såväl allmänhet som professionella som möter människor i kris har varit ett område som regeringen prioriterat. Ett annat har varit att öka samverkan mellan olika huvudmän för ett bättre omhändertagande. Det är min och regeringens avsikt att även framöver fortsätta arbetet med att målmedvetet utveckla det suicidpreventiva arbetet för att nå nollvisionen när det gäller självmord. För att nå dit krävs det ett envetet arbete med samordning och gemensamt ansvarstagande, och det stimulerar vi med resurser och ett tydligt mål - en nollvision när det gäller självmord.

Fru talman! Tyvärr har vi på många håll en vårdkris i Sverige. Man kan se att psykvården inte är i mindre kris än den övriga vården, snarare tvärtom. De psyksjuka är oftast inte någon stark patientgrupp. Det är inte de som går ut i demonstration, och det är inte de som får massmediernas uppmärksamhet. Det finns också många fördomar kring människor med psykisk ohälsa, trots att det är vanligt och trots att många under sin livstid upplever psykisk ohälsa eller har någon i sin närhet som gör det. Ministern berättade om Hjärnkoll, som arbetar för att minska fördomarna och öka kunskapen om psykisk ohälsa. Det är ett jättebra projekt, men tyvärr räcker det inte när vi ser nedskärningar inom psykvården. Jag har själv besökt psykvården i Skåne. Den är hårt pressad. Man kan se att trycket är extremt hårt på öppenvården, där patienterna inte läggs in. Nu har man dessutom gjort nedskärningar inom slutenvården. Det innebär att trycket på öppenvården ökar ytterligare. Man får inte glömma att det handlar om oerhört svårt sjuka människor. Det handlar självklart om människor som riskerar att ta livet av sig - det är alltså en fråga om liv eller död. Men det handlar också om väldigt svåra diagnoser. Man kanske inte tar livet av sig, men man mår fruktansvärt dåligt och går ned sig och försämras ytterligare. Jag kan nämna ett exempel från mitt studiebesök i den skånska vården. Man har gjort nedskärningar som gör att psykospatienter riskerar att tvingas dela rum, vilket är fullständigt absurt och vansinnigt. Jag hoppas verkligen att det går att förhindra. Men när jag var på besök var det något som blev tydligt. Eftersom det var färre vårdplatser var alternativet till att psykospatienter inte skulle dela rum att man helt enkelt skulle porta en del av patienterna så att de inte får slutenvård över huvud taget. Det säger sig självt att en psykospatient som pratar med sig själv och som ser syner kan bli väldigt stressad av någon annan i rummet som också är svårt sjuk. De här människorna, som behöver lugn och ro och kvalificerad vård, riskerar till och med att bli sämre i sin sjukdom. Detta är bara ett exempel på de negativa konsekvenserna av nedskärningarna i psykvården. Vi har många ungdomar med självskadebeteenden. De skär sig och utsätter sig för fruktansvärda saker just för att de mår fruktansvärt dåligt psykiskt. Sedan har vi alla ungdomar som är självmordsbenägna. Fortfarande är självmord den vanligaste dödsorsaken bland dem mellan 15 och 24 år. Men självklart är det vanligt också högre upp i åldern. I trafiken finns det en nollvision. Man räknar med att det är 300 dödsfall per år i trafiken. När det gäller självmord är det över 1 000. År 2012 var det drygt 1 500 personer som tog livet av sig. Man kan se en nedåtgående trend, från 80-talet, men vi kan ändå se att det under senare år inte har blivit någon förbättring. Vi införde en nollvision 2008 i fråga om självmord. Men det står och stampar rätt mycket. Det som framför allt är skrämmande är Socialstyrelsens värdering av de här självmorden. Man menar att ungefär hälften av självmorden sker inom en månad efter att dessa människor har haft kontakt med vården och att de i många fall skulle kunna förhindras. Där måste vi fokusera och förbättra.

Fru talman! Genomgående tycker jag att vi kan säga att vi har en psykiatri som står sig väl i jämförelse med andra länder. Men psykiatrin är generellt sett i sämre skick än vad den somatiska sjukvården är i Sverige, alltså den kroppsliga sjukvården. Och vi har under en lång följd av år - nu pratar vi om decennier - ett område som har varit satt på undantag när det gäller uppmärksamhet, resurssatsande och utveckling. Därför har regeringen, sedan den kom till, satsat mycket stora resurser på det här området. Det är ett målmedvetet arbete där mycket handlar om att korta väntetider för barn och unga. Det handlar mycket om att förstärka kompetensen inom psykiatrin, där det har funnits och fortfarande finns brister. Det handlar om att få fler läkare att söka sig till utbildning som ger psykiatrisk kompetens för att man ska kunna försörja vården med läkare som är kunniga inom den sektorn. Vi har satsat betydande resurser på samarbete med frivilligorganisationer som är verksamma på det här området, både patientorganisationer och sådana som jobbar med personer som har förlorat en anhörig till följd av självmord. Mycket, mycket görs. Jag sade redan när vi påbörjade det här arbetet att detta inte kommer att låta sig göras över en natt, inte ens under en mandatperiod, utan vi har många års hårt arbete framför oss innan vi kan säga att psykiatrin ens är uppe på den nivå som den somatiska vården är. Det behövs mångas medverkan och breda ansatser. En del av detta, fru talman, är tyvärr inte sådant som vi kan lösa med enkla politiska medel och fatta beslut om eller sådant som genom mer resurser gör att saker och ting kommer att lösa sig. I mänsklighetens hela historia har psykisk sjukdom har drabbat människor. Det tycks inte som att psykisk sjukdom, i takt med att vi har blivit rikare som folk och fått det bättre, har minskat som sjukdomsanledning. Tvärtom får det fortsatt ett stort utrymme. Allt det här går inte att möta med ekonomiska medel eller med aldrig så stora resurser. Vi behöver tänka väldigt brett när det gäller hur vi kan skapa ett samhälle där människor som drabbas av till exempel depressioner vågar prata med andra och öppna sig i ett tidigt skede så att insatser kan sättas in och ett samhälle där de som finns runt omkring vågar prata om det, fråga hur det står till och göra personliga insatser på det här området. Det kan aldrig någonsin bli en uppgift bara för det offentliga, men det offentliga har en väldigt viktig roll. Glädjande nog kan vi konstatera att en stor majoritet av patienterna inom psykiatrin, 84 procent, är nöjd med bemötandet i den psykiatriska öppenvården. 77 procent skulle rekommendera sin vårdkontakt till andra. Men det tycks som att utmaningen i ganska stor utsträckning just rör tillgänglighet och delaktighet, där 61 procent är nöjda. Delaktigheten i den psykiatriska vården är sämre än inom den somatiska vården, enligt vad patienterna själva säger. Det är verkligen någonting att jobba med, fru talman.

Fru talman! Det är såklart väldigt mycket vi måste göra för att förebygga självmord. Socialstyrelsen säger att hälften av självmorden sker i nära anslutning till kontakt med vården. Det visar att människor desperat söker hjälp. De vill inte dö, utan de vill ha hjälp, men de är så sjuka att det ändå slutar med ett självmord. När hälften har haft kontakt med vården inom en månad före självmordet och Socialstyrelsen konstaterar brister i vårdens hantering av de här självmorden - till exempel har man ofta inte gjort tillräcklig analys av självmordsrisken för patienterna - borde vi verkligen fokusera på det. Självklart ska vi göra det andra också, men det här tycker jag är alarmerande. Det kan ju handla om hundratals liv varje år som vi skulle kunna rädda om vi såg till att vården följde de riktlinjer för Socialstyrelsen som handlar om att förebygga självmord. Jag har också varit i kontakt med personal inom psykvården, och de är fullständigt förtvivlade. De vill ingenting hellre än att rädda patienternas liv och dessutom vårda patienterna, inte bara göra livsuppehållande insatser utan insatser för att förbättra livet för patienterna så att de mår bättre. Det rör sig om stora nedskärningar. Även när det gäller barn- och ungdomspsykiatrin finns det problem. Många ungdomar får vänta väldigt länge innan de får hjälp. På den avdelning i Skåne som jag besökte är det en blandning av olika patienter. Där finns rätt så många unga tjejer med självskadebeteende, och det finns en del dementa patienter som har blivit våldsamma. Det kan vara fullständigt kaotiskt på avdelningen. Sedan finns det sådana som är extremt självmordsbenägna. Där får man avsätta en hel personalresurs för att följa den självmordsbenägna personen dygnet runt. Det innebär ett enormt avbräck i verksamheten. Man får följa de här personerna vid varje steg, både dag och natt, och vaka över dem därför att de är så självmordsbenägna. Det här området måste vi satsa mer resurser på. Det är klart att vi måste ha mer kunskap, men vi kommer inte ifrån att vi också måste satsa mer resurser och se till att det finns tillräckligt många vårdplatser och tillräckligt många i personalstyrkan. De som jag varit i kontakt med inom psykvården sade det är en fruktansvärd arbetsmiljö och att det kommer att bli ännu värre, men det de är mest oroliga för är patientsäkerheten. Det är en maktlöshet man känner när man vet att patienternas liv hänger på om de får hjälp eller inte. För de svårast sjuka patienterna räcker inte öppenvården. Det kan vara till exempel på helgen eller mitt i natten att de känner sig ensamma och har ångest. Då är inte öppenvården tillgänglig, utan då hade det varit bättre att de var inom slutenvården. Det finns patienter som inte har råd med mediciner. Det här är en grupp patienter som är mycket fattiga. De blir utsläppta därför att det inte finns vårdplatser. Sedan har de inte råd med mediciner, och många har inte heller ett riktigt hem. De får skrivas in igen för att de har blivit sämre därför att de inte har råd med sina mediciner. Hela tiden laborerar man med att försöka skriva ut folk så tidigt som möjligt. Då är det risk att de kan behöva komma tillbaka eller att man helt enkelt får säga nej och porta patienter vid dörren. Det känns fruktansvärt, för många mår väldigt dåligt. I en tid när de psykiska diagnoserna ökar borde vi satsa mer på psykvården för att ytterst rädda liv.

Fru talman! När vi påbörjade psykiatrisatsningen och satsade ganska stora pengar på det området hände det att en del landsting samtidigt minskade sina egna anslag till psykiatrin. Det bekymrade mig, och jag har fört samtal med landstingen om det under ganska många år och sagt att det inte är tillfredsställande. Vi måste se till att uppräkningen inom psykiatrin håller åtminstone samma nivå som när det gäller den kroppsliga hälso- och sjukvården. Mellan 2008 och 2011 skedde en minskning av landstingens satsning på psykiatrin med ca 1 procent. Det handlar om ungefär 100 miljoner kronor av en satsning på mångmiljardnivå. År 2012 kunde vi se en nominell ökning av resurserna. Många landsting har jobbat väldigt bra med att ta fram nya modeller för att kunna möta patienter i öppenvården, alltså på vårdcentralerna. Där har statistiken visat att kanske var tredje person som kommer till en vårdcentral kommer dit egentligen till följd av psykiatriska problem, även om man kanske söker hjälp för magont, ryggont, ont i nacken eller vad det nu kan vara. Det fordrar naturligtvis ett stort kunnande och tid av personalen för att kunna ägna sig åt den här personen för att identifiera det verkliga problemet. Det är verkligen inte lätt. Det är lättare för oss att säga att man ska hitta det. Men det är betydligt svårare i vardagen när man ska försöka få fram vad det egentligen handlar om hos människor som ibland inte själva vill berätta därför att det fortfarande ligger någonting skamligt över psykisk ohälsa. Det pågår väldigt många projekt, och jag har under det senaste året träffat många som jobbar i psykiatrin och som säger: Aldrig har så här mycket hänt; vi ser väldigt positivt på utvecklingen. Men jag träffar också sådana som tycker att det är extremt tungt. Det är viktigt att inte bara, som jag tycker att Hillevi Larsson gör, beskriva det som fungerar illa eller mindre bra eller det som är brister. Brister ska uppmärksammas, men det gäller att också se att vi gör framsteg. Det satsas på nya arbetssätt och på ny forskning, och fler läkare söker sig till psykiatrin. Det är bra och jätteviktigt. Sedan har vi förstås saker och ting att arbeta vidare med. Det som vi har jobbat mycket med nu på senare tid är att öka tillgängligheten, inte minst för barn och unga, samt att förbättra samverkan mellan landsting och kommuner, där det många gånger brister. Landstingen har ansvar för vårdens innehåll och kommunerna för boende och sysselsättning. Det handlar om att följa upp verksamheter och se vad som fungerar och inte fungerar. Den enskildes makt bör också stärkas. Attitydarbetet är naturligtvis otroligt betydelsefullt för att fler ska våga berätta och för att fler ska kunna hjälpa till. Vi ser en del goda resultat, men framöver handlar det om att vara tålmodig, att fortsätta att jobba när det gäller till exempel självmordsprevention, som ju är ett område som inrymmer allt ifrån att fundera på hur man bygger järnvägar och vägar till att möta den lilla killen och tjejen i skolan som det inte går så bra för och som inte mår bra. Då ska det finnas en första linje som fångar upp dessa barn medan det är enklare att åtgärda och som ger det stöd som envar behöver.

Fru talman! Man skulle självklart gärna vilja prata om det positiva. Projektet Hjärnkoll för att minska fördomar och öka kunskapen om psykisk ohälsa är jättebra. Men man måste ändå fokusera på det negativa när hälften av självmorden sker i anslutning till vården och i många fall hade kunnat förhindras. Så säger ju Socialstyrelsen själv i sin analys. Det rör sig om hundratals liv varje år som skulle kunna räddas. Därför kommer jag att fortsätta att tala om det negativa, för det är väldigt negativt när en människa tar livet av sig och avslutar sitt liv i förtid. Det är ett fruktansvärt trauma för familjen runt omkring som man kanske aldrig någonsin kommer över. Fullt ut kommer man ju aldrig över det, men många kan inte gå vidare över huvud taget. Vi har en nollvision mot självmord som infördes 2008. Det var jättebra att den infördes, men det är ju nära 1 500 per år som tar livet av sig, även om det fluktuerar från år till år. Antalet har dock inte minskat sedan 2008. Därför måste man tyvärr fokusera på det negativa, men självklart på ett konstruktivt sätt. Det gäller att hitta det som man kan göra någonting åt. Även om det fungerar på en del håll nås man tyvärr av rapporter om personer som till och med har försökt att ta livet av sig, men som avvisats från vården därför att det inte finns plats. Det finns exempel där man har skurit upp handlederna och blir hopsydd så att det slutar att blöda. Men man skickas hem utan åtgärd. Så ska det självklart inte gå till, och i de flesta fall gör det inte heller det. Men så här får det inte vara. Jag hoppas verkligen att ministern tar till sig att vi inte har lyckats med nollvisionen. Vi måste göra mer och lyssna på Socialstyrelsen.

Fru talman! Jag tror att Hillevi Larsson gör sig själv en otjänst om hon bestämmer sig för att fokusera på det negativa. Det är väldigt viktigt att få folk att söka sig till den här sektorn, människor som vill arbeta med personer som har drabbats av psykisk ohälsa, och att man också kan peka på framsteg och förbättringar som görs. Livet är i dag för väldigt många människor med psykisk ohälsa lättare att leva, bland annat till följd av nya läkemedel som har en fantastisk verkan och till följd av att öppenheten ökar allteftersom. Vi kan nu samtala om sådant som handlar om psykisk ohälsa. Det har också skett många andra positiva saker. Det ska inte hindra att vi tar itu med det som är brister, tillkortakommanden och sådant som måste förbättras. När det gäller nollvisionen i trafiken om att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken var det många som gjorde sig lustiga över den när den en gång infördes. Men det visade sig ju vara ett ganska bra instrument för att fundera över vilka svagheter det finns och var man behöver sätta in extrainsatser av olika karaktär för att få ned antalet dödsfall eller allvarligt skadade. På samma sätt ska vi jobba inom psykiatrin. En av de saker som Hillevi Larsson tar upp och som är jätteviktig är ju att man ibland i vården får ett enda tillfälle att rädda en människa, och man kan inte veta vilka de människorna är. Då måste vården vara så professionell som den någonsin kan vara. Vi kan nog inte få en hundraprocentig träffsäkerhet, men vi ska fånga upp de människor som hör av sig genom ett nödrop. Dessa människor ska ges bästa möjlighet att komma vidare. Där misslyckas vi i alltför stor utsträckning, och det ansvaret delas av många - ett ansvar som måste tas för att man ska komma till rätta med detta.