Kostnader för förvaltning av fonder

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder mot bakgrund av att kostnaderna för förvaltning av fonder har ökat. Inledningsvis vill jag säga att jag välkomnar den frågeställning som har tagits upp av Sven-Erik Österberg som själv är mycket insatt i dessa frågors komplexitet. Jag kan konstatera att fondavgifterna i Sverige står sig väl i en internationell jämförelse. Det innebär emellertid inte att de svenska fondbolagen kan slå sig till ro. Avregleringen av EU:s marknader för finansiella tjänster fortgår, och jag tror att avgifternas storlek kommer att bli ett allt viktigare konkurrensmedel. Ökade förvaltningsvolymer borde därtill ge fondbolagen utrymme att sänka avgifterna. Mot den bakgrunden är det givetvis oroande att den genomsnittliga avgiften för förvaltningen av aktiefonder har ökat något, från 1,32 till 1,39 procent mellan åren 2005 och 2007. Det framgår av en undersökning som AMF Pension låtit göra. Undersökningen visar att ökningen framför allt är relaterad till att nybildade fonder i snitt har högre avgifter än redan etablerade. Det sammanhänger i sin tur med att de nya fonderna ofta har en mer komplex inriktning av sin förvaltning, vilket kunderna kan ha varit beredda att betala för. En förutsättning för fungerande konkurrens är att konsumenterna uppmuntras att vara aktiva och kan göra medvetna val. Det kräver att kunderna har god kunskap och information om avgifternas betydelse för det slutliga utfallet av deras fondsparande. Kunderna måste också ha skäliga villkor när de vill byta mellan olika fonder, både när det gäller avgifter för fondbyten och kapitalvinstskatter. Att införa uppskov med kapitalvinst vid fondbyte skulle visserligen kunna få positiva effekter för konkurrensen på fondmarknaden, men det är samtidigt inte oproblematiskt ur flera aspekter. En hög kunskapsnivå hos befolkningen om finansiella tjänster och medvetenhet om till exempel avgifternas betydelse vid långsiktigt sparande kan också bidra till ökad konkurrens och därmed en press på fondbolagen att hålla nere avgifterna. Finansmarknadsrådet pekade i sin första temarapport bland annat på behovet av ökad finansiell kunskap hos allmänheten. En undersökning från Finansinspektionen visar också att det finns väsentliga brister avseende såväl kunskaper som konsumentbeteenden vid köp av finansiella tjänster. Jag anser således att det finns behov av insatser på området för att stärka konsumenternas ställning. Regeringen har som ett led i det arbetet gett Finansinspektionen i uppdrag att tillsammans med olika aktörer genomföra informations- och fortbildningsinsatser för att öka konsumenternas finansiella förmåga. När det gäller fondavgifter kan också nämnas den information som PPM, Premiepensionsmyndigheten, lämnar på sin hemsida om avgifternas betydelse för sparandet. Även medierna tror jag spelar en stor roll, och allt fler medier strävar efter att ge vägledning om placeringar och seriösa råd om bland annat avgifter. En viktig del av informationen till allmänheten är det som fondbolagen enligt lag och myndighetsföreskrifter själva har att svara för i sina kontakter med fondsparare. Fondbolagen måste bland annat lämna information om alla kostnader som påverkar spararna. Sådan information lämnas i faktablad, informationsbroschyrer och årliga utskick. Finansinspektionen bedriver aktiv tillsyn över att fondbolagen sköter den uppgiften på ett riktigt sätt. Inspektionen har såväl i år som förra året utfört särskilda undersökningar beträffande fondbolagens informationsgivning. Tyvärr fann inspektionen vissa brister och har därför föreslagit nya möjligheter till sanktioner. Detta förslag bereds för närvarande av Regeringskansliet. Jag vill avsluta med att säga att jag kommer att noga följa den framtida utvecklingen på fondområdet och följa upp de åtgärder som vidtagits. I den mån det är motiverat är jag beredd att vidta ytterligare åtgärder för att stärka konsumenternas ställning.

Fru talman! Jag ska rikta ett tack till Mats Odell för svaret. Jag kan inte nog understryka vikten av att finansmarknadsministern tar frågan på allvar, agerar kraftfullt och inte förlitar sig enbart på marknadens krafter i det här sammanhanget. Jag skulle också vilja peka på att frågan är central. Sverige är sedan länge ett ledande fondspararland. Vi vet att fondsparandet utgör en dominerande del av hushållens finansiella sparande och förmögenhet och är spritt till i stort sett alla svenska hushåll. Det sker genom privatsparande men också genom privat pensionsförsäkringssparande, därtill naturligtvis via tjänstepensionssparande och genom PPM-systemet. Samtidigt kan vi konstatera att marknaden domineras av en handfull bankkoncerner som med hjälp av kontorsnäten tillsammans håller en marknadsandel runt 75 procent. Så ser det ut i verkligheten. Andelen är dock betydligt lägre för nysparandet. Där kan vi väl se att det kommer in en viss ökad konkurrens. När det gäller dem som nytecknar har inte marknadsandelen samma betydelse längre för storbankerna. Det är viktigt att den här verksamheten bedrivs effektivt på ett sätt som inte äventyrar legitimiteten. Jag hade mycket kontakt under min tid som statsråd med branschen för att just trycka på det. Jag förutsätter att Mats Odell agerar kraftfullt på samma sätt. Det behövs. Jag vet också att det inte är lätt. Det finns inte ett verktyg så man omedelbart kan ändra det här, utan det handlar lite grann om droppen som urholkar stenen. Man får vara envis och ligga på, för det här är en oerhört viktig konsumentfråga. När jag tittat på detta har jag också noterat att fondspararna i Sverige betalar ungefär 15 miljarder per år i förvaltningsavgifter. För vanliga hushåll kan det handla om tusentals kronor i årliga fondavgifter som endast delvis finansierar fondernas förvaltning. För att ta ett exempel: Om en person år 2000 investerar 100 000 kronor i en aktiefond som får en årlig avkastning på 10 procent kommer fonden att vara värd 670 000 kronor år 2020. Med en förvaltningskostnad på 1,6 procent, vilket inte är ovanligt när det gäller sådana fonder, kommer 150 000 av avkastningen att gå till förvaltningskostnader och komma förvaltaren till del. Jag tror att det är många som inte har klart för sig att 1,6 procent på ett sparbelopp kan hamna på dessa summor. Skulle man kunna få svenska konsumenter att intressera sig för fondavgiftens betydelse för sparandet på sikt tror jag att många fler skulle vara mycket mer aktiva och ifrågasättande konsumenter än i dag. Det andra jag skulle vilja peka på som inte är tillfredsställande när det gäller fonder är att det inte finns någon tydlig koppling mellan kostnad och prestation. Detta har Finansinspektionen undersökt. Jag tycker att en högre, men rimlig, förvaltningsavgift kan försvaras om det visar sig att det man får ut från fonden står i proportion till kostnaden. Högre kostnad - högre avkastning är ganska okej. Men någon sådan koppling finns inte, utan det är godtyckligt. Det finns inga tydliga tecken på att en fond med hög förvaltningskostnad oftare skulle ge högre avkastning än en fond med låg förvaltningskostnad. Därför tycker jag att det är ännu viktigare att rikta kritik just mot hur fondavgifterna sätts. Jag tycker också att det finns skäl att ytterligare pressa på för att få ned förvaltningskostnaderna beträffande fonder.

Fru talman! Jag vill tacka Sven-Erik Österberg för en väldigt bra interpellation och också säga att jag gärna samarbetar med Sven-Erik Österberg i dessa frågor. Jag tror nämligen att han har helt rätt - det handlar för det första om att med olika åtgärder, inte minst med hjälp av våra egna myndigheter och med den möjlighet vi har att påverka den regulativa miljön, öka konkurrenstrycket. Men för det andra handlar det, precis som Sven-Erik Österberg tar upp, om att om konsumenterna hade en ökad kunskap om detta och hur det påverkar deras framtida pensioner så skulle de vara mer ifrågasättande och mer aktiva. Vi har gett Finansinspektionen ett uppdrag om en folkbildningskampanj. De har redan gjort en förstudie. Tanken är att vi ska ha med oss dels - naturligtvis - aktörerna på marknaden, dels olika delar av Folkrörelse-Sverige. Här tror jag att vi skulle kunna hitta samarbetsmöjligheter för att få upp intresset runt privatekonomiska frågor genom de olika folkrörelser vi representerar. Kunskaper om privatekonomi är många gånger avgörande för hur man ska klara sin tillvaro. Det visade sig i den undersökning som Finansinspektionen gjorde att det finns en ganska betydande grupp medborgare som trots ganska goda inkomster inte har grepp om sin privatekonomi och har väldigt små marginaler. Jag tror att den typ av frågor som tas upp i interpellationen kan ha betydelse för hur livet kan utveckla sig för medborgarna. Jag hänvisade till den studie som AMF Pension har gjort. Där påpekas ändå, och det var Sven-Erik Österberg själv inne på, att när det gäller nysparande finns det nu ett antal lågprisaktörer som tar marknadsandelar. Det kan förstås tolkas som att marknadsaktörer i allt större utsträckning uppfattar avgiftsnivån som ett konkurrensmedel. Samtidigt är det också så, och det nämnde också Sven-Erik Österberg, att nya fonder med högriskprofil, trots högre avgifter, ändå kan slå sig in på marknaden. Det får väl tolkas som att det ändå finns någon sorts efterfrågan även på sådana fonder och att många, inte minst under tider när börsen går väldigt bra, väljer fonder där man förväntar att avkastningen ska ha större betydelse för valet än avgiften. Svenska Dagbladet granskade avgifterna i 100 PPM-fonder för att se efter om forskningen har rätt när den säger att dyra fonder generellt sätt inte går bättre än billiga. Undersökningen visade att sambandet mellan höga avgifter och hög avkastning var väldigt litet. De billiga fonderna har i sex fall av tio gått bättre än de dyra. Det finns alltså inget självklart samband mellan hög avgift och hög avkastning. Detta är ett område som behöver angripas från två fronter: Vi bör med olika medel som vi förfogar över på politisk nivå öka konkurrenstrycket, och vi bör å andra sidan med gemensamma krafter försöka skapa en bättre kunskapsnivå bland medborgarna så att de kan navigera på ett bättre sätt i den djungel som fondsparandet trots allt utgör.

Fru talman! Det gläder mig att Mats Odell så tydligt har förstått den här problematiken. Jag konstaterar att vi i grund och botten är ganska överens om det problem som finns. Det tycker jag är glädjande, för det finns ett stort konsumentintresse i detta. Det intressanta med fondavgifter, och även här bilägger Mats Odell det jag säger, är att det inte finns något tydligt samband, eller kanske rentav inget samband alls, mellan hög förvaltningskostnad och vilken avkastning man får från fonden. Detta påminner om vad Leif Pagrotsky sagt här tidigare: att apan lyckades lika väl som de specialiserade fondförvaltarna med att pricka in en bra fond, om man ser till avkastningen. Det utfallet var ganska intressant, men det gillades så klart inte av fondförvaltarna som förstås anser sig vara ett väldigt kvalificerat skrå. Men av konsumenthänsyn är det viktigt att trycka på detta. Jag har noterat att det finns gott om marknadsföring som lovar hög avkastning. Att gå ut och lova sådant är bland det farliga som finns. Besvikelsen blev ju oerhört stor i början av 2000-talet när börsen vände kraftigt nedåt. Folk kände sig lurade av bankerna som faktiskt hade lovat hög avkastning. Vi som är hyggligt initierade vet att det är livsfarligt att lova någonting på den här marknaden. Det finns förstås goda bedömare men ingen som säkert kan pricka in och säga hur det ska gå. Det råder som vi vet många delade meningar kring detta, och det är svårbedömt på många sätt. Jag skulle också vilja peka på att det faktiskt finns ljuspunkter. I april i år gick Sjunde AP-fonden ut och sänkte sina förvaltningsavgifter dramatiskt. Man förvaltar dels den så kallade soffliggarfonden där pengarna från dem som inte väljer PPM-fond hamnar, dels den mer aktiva delen. Man gick ut och sänkte avgiften från 0,5 procent till 0,15 procent. Det är en drastisk sänkning som jag tycker måste berömmas, även om det naturligtvis finns en tanke bakom. Detta har en ganska nära koppling till resonemanget om att ett statligt ägande och en statlig fond också kan vara viktigt ur konsumentintresse och för att visa vägen. Det är kanske för tidigt att säga vad som har hänt, men bedömningen i april var att andra skulle känna sig tvingade att följa efter. Så har skett till viss del, men det är som sagt var för tidigt för att exakt kunna bedöma hur stort utfallet har blivit. Jag hoppas att Mats Odell tycker att det är bra att Sjunde AP-fonden på det här sättet är en prispressare när det gäller förvaltningskostnader och på så sätt gynnar konsumentintresset. Vi vet vad en 20-åring sparar i PPM-systemet, så varje punkt i förvaltningskostnaderna kommer att utgöra hundralappar, kanske till och med tusenlappar, den dag man slutar att förvärvsarbeta och uppnår pensionsåldern. Det handlar alltså inte bara om ett ganska betydelselöst noll komma någonting, utan det handlar om stora belopp för vad som händer när man väl blir pensionär. Det finns en stark koppling. Sjunde AP-fonden gör ett bra jobb. SBAB gjorde något liknande när det gällde bolånen. Mats Odell har sagt att SBAB ska säljas ut för att öka konkurrensen. Jag undrar om det är så klokt med tanke på att vi faktiskt behöver något som upprätthåller en ordentlig konkurrens där det finns ett konsumentintresse. Där har staten ett stort ansvar, och även regeringen och den ansvarige ministern kan bidra till detta på ett positivt sätt.

Fru talman! Jag tror att här finns väldigt goda förutsättningar att arbeta från olika håll. Jag har redan nämnt det som sker på statlig myndighetsnivå. En syntes av detta är också att Finansinspektionen i budgetpropositionen för nästa år får kraftigt förstärkta resurser för just den här folkbildningsverksamheten som jag tror är någon sorts grundförutsättning för att konsumenten ska bli mer medveten om privatekonomin över huvud taget, hantering av risker, pensionssparande, lån till bostäder och så vidare. Det tror jag blir en god möjlighet för Sven-Erik Österberg och mig att hitta en samverkan för hur detta ska genomföras. Jag ser fram emot ett sådant samarbete.

Fru talman! Jag har ingenting emot att fortsätta jobba med frågan och kommer att göra det. Det är precis som Mats Odell säger i sitt svar, jag har ett stort intresse av den här frågan och tycker att den är oerhört intressant. I grund och botten har vi en väldigt bra finansmarknad i Sverige. Det ska också sägas. Det kan ibland upplevas som att man bara hackar på den här marknaden. Internationellt sett står den stark. Det förtar inte kravet att det kan bli bättre och att det finns ett konsumentintresse i Sverige som vi är satta att förvalta och på bästa sätt se till att svenska folket får så bra utdelning som möjligt. Man kan inte säga att vare sig fondförvaltning eller bankhantering i övrigt har varit någon olönsam affär de senaste åren. Det finns faktiskt en potential för att kunna medverka till ett bättre sätt. Det är Mats Odell som sitter i regeringen och har huvudansvaret naturligtvis. Jag kommer att fortsätta följa frågan. Jag har tolkat det som att Mats Odell har ett stort intresse av detta och kommer att fortsätta att verka i rätt riktning. Jag kommer att bevaka, diskutera och ställa interpellationer igen i den här frågan om jag tycker att det skulle vara viktigt. På så sätt kan jag också medverka till att vi höjer konsumentnyttan och ser till att vi får effektiva och bra fondavgifter som gynnar svenska folket. Det ska jag bidra till.

Fru talman! Jag tycker att det här är ett område där vi verkligen har anledning att inte söka onödiga åsiktsskillnader utan där det finns en väldigt positiv utgång av en samverkan. Jag kan bara säga att förebilden för oss har varit det som har hänt i Storbritannien. Där tog Tony Blair initiativ till ett stort folkbildningsprojekt som nu har hållit på ett antal år. Där har man involverat allt från barnavårdscentral till förskola och hela vägen där den ekonomiska verkligheten i människors liv förändras. Man försöker alltså skapa mötesplatser för att kunna informera om och skapa intresse för de här frågorna. Det förutsätter också att det civila samhället är med. Man har lyckats väldigt bra. Man har med skolan. Man har undervisning i matematik och allt möjligt annat där man också tar exempel från det här området på ett mycket mer medvetet sätt än tidigare. De olika folkrörelser som våra partier representerar kan som sagt också ha en viktig del i detta framöver.