Jazzmusikens ställning i kulturpolitiken

Fru talman! Bosse Ringholm har frågat mig dels vilka initiativ jag har tagit för att ge jazzmusiken en likvärdig position med andra musikformer, dels vilka ytterligare initiativ jag avser att ta för att ge jazzmusiken dess rättmätiga plats i kulturpolitiken. Bosse Ringholm menar att jazzmusiken numera är erkänd i ord men inte i handling. Vidare berör interpellationen också frågan om vad som händer med alla begåvade musiktalanger som har avslutat studier vid högskolor och andra skolor. Låt mig först konstatera att jazzmusiken, liksom alla musikgenrer, omfattas av kulturpolitikens olika insatser. Jazzen bidrar på många sätt till att vi har ett brett musikutbud runt om i landet. I fjolårets budgetproposition höjdes anslagen till scenkonsten med 20 miljoner kronor. En del av denna satsning riktades till musikområdet. I den kulturpolitiska proposition som regeringen presenterade i september i år framgår att det statliga stödet till musikområdet behöver vidareutvecklas för att motsvara de behov som präglar det svenska musiklivet. Som ett led i denna utveckling avvecklas stödet till Stiftelsen Svenska Rikskonserter. I stället ska en ny plattform för musikområdet inrättas under 2011 inom ramen för Statens musiksamlingar, som därmed kommer att få ett breddat uppdrag. En utredare har nu i uppgift att föreslå vilka statliga insatser som bör göras på nationell nivå för att främja utvecklingen på musikområdet. I samband med denna förändring kommer medel att överföras dels till musikverksamheter som drivs på regional nivå, dels till det anslag som riktas till fria musikgrupper, musikarrangörer och till inspelningsstöd. Denna förändring inom musikpolitiken har till syfte att gagna alla musikgenrer och deras utövare. Redan nästa år, 2010, och 2011 förstärker regeringen dessutom det fria professionella kulturlivet genom att stödet till Centrumbildningarna ökar med 10 miljoner kronor. Vidare lämnar staten bidrag med ca 200 miljoner till regional musikverksamhet i samtliga län - en verksamhet som landstingen är huvudmän för. Statens bidrag syftar även här till att det ska finnas ett brett och mångsidigt musikutbud i hela landet. Här har huvudmännen ett stort ansvar för att så sker. Avslutningsvis vill jag lyfta fram satsningen på Skapande skola, som syftar till att elever ska få möta professionell kultur samt den satsning på kulturella och kreativa näringar som regeringen nu driver för att bland annat bredda arbetsmarknaden för såväl musiker som övriga kulturskapare. Dessutom fick Högskoleverket 2008 i uppgift att kartlägga och analysera hur universiteten och högskolorna, inklusive de konstnärliga utbildningarna, utvecklar frågor om bland annat entreprenörskap och företagande inom sina respektive verksamheter. Det är viktigt att den konstnärliga utbildningen ger studenterna sådan färdighet och kunskap som behövs för att de i framtiden ska kunna verka självständigt i arbetslivet. Låt mig också konstatera att alliansregeringens kulturbudget är större än någonsin. En stark kulturpolitik är en förutsättning för ett rikt och levande kulturliv och därmed en förutsättning för att kulturskapare ska kunna leva på sitt konstnärskap.

Fru talman! Jag ber först att få tacka för svaret på min interpellation, som dessutom har getts i tid vilket jag tycker länder statsrådet till heder. Andra statsråd, som Anders Borg och Maud Olofsson, har satt i system att aldrig svara på interpellationer i tid, så jag tackar särskilt för detta. Jag har valt att fråga inte om musiklivet i största allmänhet och inte heller om kulturpolitiken i största allmänhet. Min fråga är specifik, nämligen: Vad vill statsrådet göra för att just jazzmusiken ska få en likvärdig behandling med andra musikformer? Det är alldeles uppenbart i dag att det finns en skev fördelning av historiska och andra skäl sedan mycket lång tid tillbaka. I dag får jazzmusiken i statligt stöd ungefär lika mycket pengar som Operan får i statligt stöd bara här i Stockholm under en dryg vecka. Det är naturligtvis en fullkomligt orimlig situation att en musikform har så oerhört litet statligt stöd. Detta är ingen kritik vare sig mot Operan i Stockholm eller operakonsten som sådan. Jag konstaterar bara att vissa musikformer av tradition och historiska skäl har oerhört mycket statligt stöd och andra har fått leva på småsmulor, i stort sett. Man kan möjligen förklara det med att en stor del av den klassiska musiken och Operan har drivits i institutioner sedan mycket lång tid tillbaka. Jazzmusiken som en fri, rebellisk form från inte minst Amerika har kommit in i vårt land och i Europa och fått en stark ställning här. Sverige betraktas för övrigt som ett av de mest framstående jazzländerna i världen. Många amerikanska jazzmusiker som kommer till Sverige är väldigt trakterade av det intresse som finns för jazzmusik här. Men det finns tyvärr inte motsvarande stora intresse och stöd för jazzmusiken från samhällets sida. Det är naturligtvis inget som jag ska belasta statsrådet ensamt för eftersom det är något som har funnits under mycket lång tid. Frågan är hur man kan bryta utvecklingen. När statsrådet i sitt svar säger att hon nu har tillsatt en särskild utredare som ska se hur man kan utveckla musikformer av olika slag skulle jag vilja fråga vidare: På vilket sätt kommer då jazzmusiken att kunna få en annan position och ett annat förhållningssätt jämfört med andra musikformer i fortsättningen? Det vore intressant om statsrådet kunde utveckla hur utredaren kan ta hänsyn till att jazzmusiken inte är, och inte heller i framtiden kommer att vara, någon form av statlig institution eller institutionaliserad på det sätt som många andra musikformer är. Jazzmusiken är en fri form, och det hoppas jag att den kan vara i framtiden också. Men det bör finnas möjligheter att ge stöd till dess organisationer och de många ideellt drivna jazzklubbar som finns i landet - över hundratalet - och till olika typer av arrangemang både lokalt och regionalt. Jag har också konstaterat i min interpellation att jazzmusiker i dag är lika väl utbildade som musiker på andra områden. De har gått lika länge på Musikhögskolan. De har gått lika länge i förutbildningar på gymnasienivå eller på annat sätt. Därmed borde man kunna säga att de också bör få en likvärdig behandling. Men det är en realitet att jazzmusiker tjänar mycket mindre. De har mycket mindre inkomstmöjligheter och mycket mindre försörjningsmöjligheter än många musiker i andra genrer av olika slag. Det går naturligtvis inte alltid att jämställa alla de här musikformerna, men det vore intressant om utredaren även på det här området kunde utreda på vilket sätt man kan stödja jazzmusikens utformning. Mina huvudfrågor kvarstår. Även om jag har fått svar som talar om att man ska utveckla musiken och musikarterna av olika slag, vill jag fortfarande veta vad statsrådet mer specifikt tänker göra för att se till att jazzmusiken får en mer likvärdig position med annan form av musik. På vilket sätt kan musiker inom den här verksamheten få ett större stöd i framtiden?

Fru talman! Låt mig börja med att återgälda komplimangen, men kanske inte när det gäller tiden, nu när vi är nästan ensamma här i kammaren. Det finns en trevlig publik här också. Det är trevligt att Bosse Ringholm också engagerar sig i kulturdebatten. Jag tror att det är första gången under mina tre år som kulturminister som vi har haft anledning att diskutera just kulturfrågor. Idrottsfrågor är en annan sak. Låt mig säga något om det här med olika musikgenrer och likvärdighet. Jag vill först ta upp Operan eftersom Bosse Ringholm tog upp den både i sin skrivna interpellation och i det första inlägget. Jag anser inte att man kan jämföra Operans uppdrag med den ställning som jazzmusiken har. Operans uppdrag är så oändligt mycket vidare. Det är en konstform med rötter i 1600-talet. Uppdraget omfattar inte bara musiken, som är stor i sig, utan också hantverk av olika slag. Det är kostym, mask, perukmakeri, snickeri, ljus och ljud. Det är en oändlig massa olika yrkeskategorier som finns representerade på Operan. Deras uppdrag och kompetens betyder mycket för andra operainstitutioner i Sverige, för det internationella utbytet och för övriga delar av musiklivet. Det gäller i synnerhet nu när vi kan se en ny situation där kompetenserna korsar varandra på ett sätt som vi inte riktigt har sett tidigare. Jag kan också glädja mig åt det som Bosse Ringholm sade, nämligen att jazzen har en stark ställning internationellt. Därmed är det kanske inte riktigt en krissituation, även om jag naturligtvis känner till - jag har också haft möten med företrädare för jazzmusiken - att det ofta är kärvt med ekonomin. Så är det inom stora delar av musiklivet. Det tar tid att skapa. Det var inte annorlunda under andra regeringar mot vad det är under den här. Jag ska försöka beta av ett antal frågor. Jag tror också att det är viktigt att de som utbildas vid våra musikhögskolor och väljer just jazzen får en större kunskap om hur de faktiskt ska kunna överleva som musiker. Här finns fortfarande mycket att göra. Många går ut som skickliga musiker, men de vet ofta väldigt lite om hur de ska nätverka, hur de ska marknadsföra sig, hur de ska ta kontakt och hur de ska nå arrangörer. Den satsning som bland annat Maud Olofsson och jag gör på kreativa kulturella näringar har betydelse för hela denna sektor för att man ska kunna hitta varandra. Eftersom jag har träffat ett antal musiker vet jag också att det finns mycket att göra här. Det skulle inte behöva se ut så som det gör. Det var väl en himmelens tur att det blev ett regimskifte och därmed också en översyn av kulturpolitiken. Det har vi faktiskt saknat. Det har till stor del varit mål och visioner från början av 70-talet som har legat kvar på kulturområdet. Det fanns absolut anledning att se över musikområdet för att stärka andra delar av musiken, inte minst nu när det börjar hända oerhört mycket regionalt. Den så kallade Fortsattutredningen, som jag inte tycker att man bara ska skämta bort, är viktig för att det här ska bli bra nu när staten lägger om sitt stöd till musiklivet. Jag tycker att Eric Sjöströms uppdrag att se över hur den nationella plattformen ska se ut och hur statens musiksamlingar bättre ska kunna samverka med den nyskapande musiken är oerhört viktigt. Festivalerna spelar också en stor roll. Det är ett nytt sätt att möta en ny publik.

Fru talman! Statsrådet har fel på en punkt. Det är inte första gången som hon och jag diskuterar kulturpolitik i de här talarstolarna. Statsrådet sade alldeles nyss att vi har diskuterat idrott, och det är en del av kulturpolitiken. Men det kanske vittnar om en annan syn om statsrådet inte tycker att idrotten är en del av kulturpolitiken. Statsrådet har också fel när hon säger att den regering som vi nu har, tillfälligt hoppas jag, har gett ett stort stöd till kulturen. Den här regeringen har mest ägnat sig åt att administrera kulturen och göra administrativa förändringar i organisationen. Jag vill komma tillbaka till min huvudfråga. Jag vill inte diskutera kulturpolitiken i allmänhet. Det har gjorts vid andra tillfällen, senast förra veckan här i kammaren. Min fråga är väldigt specifik. Delar statsrådet uppfattningen att jazzmusiken i dag har en, tyvärr, undanskymd roll och inte en likvärdig roll med andra musikformer? Om statsrådet delar den uppfattningen, vilka initiativ tänker statsrådet ta för att ge jazzmusiken en bättre position? Jag saknar fortfarande svar på de frågorna. Jag hoppas - jag vill tolka statsrådet positivt - att den utredare som nu är tillsatt också ska ha möjlighet att föreslå någonting som förbättrar jazzens ställning. Det kan inte vara så att Operan med sin 1600-talshistoria och jazzen med sin 1800-talshistoria ska leva i två skilda världar där Operan får ett anslag som är 10, 20, 30, 40 eller 50 gånger högre än det jazzen får. Jag har inte begärt att de ska ha exakt samma anslag. Jag har begärt att de ska få en mer likvärdig hantering. Det vore intressant om statsrådet kunde säga att den här musikutredaren ska titta särskilt på jazzens position eftersom jazzen har en så annorlunda utgångspunkt. Jazzen är ingen institution, och jag tror att vi har den gemensamma uppfattningen att den inte ska bli någon institution i den bemärkelsen att vi ska ha statsanställda jazzmusiker och en institutionell behandling. Jazzen ska leva under mer fria former och med ett stort mått av idealitet även i fortsättningen. Men det är rimligt att jazzmusikerna får en hygglig möjlighet till försörjning. Det är bra om de kan få hjälp med att marknadsföra sig och utveckla egna företag, och det gäller även andra som är intresserade av att driva egen företagsamhet. Det handlar också om hur samhället ser på jazzmusiken. Det har inte funnits, och det finns inte heller i statsrådets svar, något uttalat stöd för tanken att jazzmusiken måste få en bättre behandling i fortsättningen. Jag hoppas att statsrådet kan skicka en sådan signal till sin utredare. Det vore faktiskt av stort värde för alla de idealister som i dag arbetar i jazzsammanhang och gör stora jazzkonserter och stora evenemang och satsar sin fritid, sin ideella tid, på detta. De hundra jazzklubbarna lever på det här ideella engagemanget, liksom den ideella sektorn i övrigt. Jag tror att en fördubbling av de 10 miljoner kronor som jazzen har i form av statligt stöd skulle vara en fantastisk ökning. Då handlar det ändå bara om 10-20 miljoner av det miljardbelopp som kulturen i sin helhet hanterar. En antydan från statsrådet om att den här musikutredaren också skulle kunna ta sig an jazzmusiken och se till att den får en mer likvärdig behandling i fortsättningen skulle visa att man uppskattar jazzmusiken. Jag tror att det skulle ha väldigt stort värde för jazzen i Sverige och för jazzmusiken om man fick ett sådant, till att börja med i alla fall verbalt, stöd av statsrådet.

Fru talman! Jag ger gärna många lovord i verbalt stöd, men jag tror inte att det kommer att räcka. Jazzens företrädare vet också att jag har ett starkt engagemang i jazzen efter våra samtal och mina besök på jazzkonserter. Jag får väl be om ursäkt när det gäller i vad mån som idrott och kultur hör samman. Det är ändå under den här regeringen som idrotten har lyfts över till kulturområdet. Jag tror inte att den här legat där tidigare. Jag hoppas att jag inte har fel där. Vi har nog inte haft någon minister som har varit både kultur- och idrottsminister tidigare. Visst hänger det samman även om vi inte har pratat musik tidigare. Bosse Ringholm återkommer till att det bara skulle vara författningsreformer och administration. Jag tycker absolut inte att det stämmer. Redan i budgeten för två år sedan var det satsningar på alliansen. Den här regeringen har byggt upp en musikallians med 22 miljoner kronor, vilket innebär nya anställningar, trygghet och kompetensutveckling nu också för musikerna. I denna allians finns även jazzmusiker. Det var ingenting som fanns under den tidigare regeringen, så den vill jag gärna ha kredit för, liksom för de ökade anslag som vi har givit till fria grupper och det ökade stödet till regionala institutioner. Om det inte bara ska vara jazzmusik i de stora städerna, i Stockholm, Göteborg och Malmö, utan om jazzen också ska hitta sina former ute i landet är det viktigt att regionerna faktiskt tar en aktiv del. Det finns mycket sådant, och vi skulle kunna bli bättre. Bland annat detta har lyfts fram i såväl Kulturutredningen som i kulturpropositionen. Sedan kan jag väl, om jag ska vara lite elak, fråga mig var den här satsningen fanns under Bosse Ringholms tid när vi nu talar om att bolla med miljarder hit och dit och miljoner hit och dit. Jag såg inte så mycket av det då, men det är väl bra att insikten har kommit nu. Hur ser samhället på jazzen? frågar Bosse Ringholm. Svaret finns väl i det som fanns i interpellationen, att det här också finns väl företrätt i de musikaliska utbildningarna på hög nivå. Kungliga Musikaliska Akademien som firar sin årliga sammankomst i kväll, dit jag tänkte gå och som jag besökte nyligen, lyfter också upp jazzen. Det gör många. Sedan kan det ibland bli ett bekymmer när någonting kommer in alltför mycket i finrummet. Men jag tycker att jazzen spelar en betydelsefull roll, och det ser vi också genom ett ökande intresse och att det finns hos de unga. Jag upptäckte att min jazzsamling försvann när barnen flyttade hemifrån. Den hade de tagit med sig, så den har jag fått bygga upp på nytt. I Skapande skola som är regeringens speciella satsning för mer kultur i skolan och i musiken har jag också på mina resor sett att jazzen finns med även där. Jag besökte bland annat en skola som byggde egna instrument. Det var ett samarbete mellan musiken och slöjden, och de spelade jazz på instrumenten. Jag är alltså inte orolig för jazzens framtid.

Fru talman! Jag hade hoppats att statsrådet skulle undvika det här vanliga sättet att komma undan debatt genom att tala om kulturpolitik i största allmänhet, kultursatsningar och om andra kulturformer, för det är faktiskt inte det som min interpellation handlar om. Jag ville ha en diskussion, och jag tycker fortfarande att det finns utrymme för den diskussionen med statsrådet. Jag undrar om statsrådet kan tänka sig att ta något särskilt initiativ när det gäller den här musikutredaren som statsrådet har tillsatt för att ge denne en vink om att ta upp jazzens ställning och se på vilket sätt man kan stärka jazzen i fortsättningen så att den får, kanske inte en likvärdig, för det är nog ett väldigt långt steg, men i varje fall en bättre behandling än vad den får i dagsläget. Det är mil mellan det stöd som andra klassiska musikformer har och det lilla stöd som jazzen har som den rebelliska utbrytargenre den är. Den har en kortare historia då den uppstod i Amerika under 1800-talet. I internationella sammanhang har Sverige ett oerhört gott renommé och förtjänar det renomméet när det gäller jazzmusikens ställning internationellt. Det skulle naturligtvis vara väldigt trevligt om vi också kunde visa från samhällets sida, från statens sida, att vi uppskattar det som jazzmusikerna och jazzmusiken gör. Jag ger fortfarande statsrådet en chans att i sitt nästa inlägg säga: Jag kommer att på något vis kommunicera med utredaren för att ge honom möjlighet att också lyfta fram jazzmusiken i fortsättningen. Jag vet inte vilket tidsplan som utredaren har, men jag återkommer gärna till statsrådet om tre månader med en ny fråga om statsrådet har fått något förslag från utredaren som kan förbättra för jazzmusiken. Jag lovar alltså en fortsättning på vår jazzmusikdebatt om jag inte inom tre månader har sett något mer påtagligt bevis på att statsrådet har skickat signaler till utredaren och har fått ett förslag från utredaren om att stärka jazzen. En fortsättning lovas alltså så här före jul!

Fru talman! Nu hör det ju till rollerna när man är i opposition och i regering att man ska ha olika uppfattning. Jag har tolkat det mer som att Bosse Ringholm vill ha mitt verbala stöd för jazzen, och det ger jag gärna. Däremot tycker jag inte att det är någon god idé att börja avlöva Operans resurser för att det ska bli mer jämbördiga villkor, och det är så jag ändå har tolkat Bosse Ringholm när han gång efter annan lyfter upp Operans så kallade gynnade ställning. Jag hävdar envist att de inte har en riktigt gynnad ställning i förhållande till det uppdrag de har även om vi under vår regering har givit dem betydligt mer pengar. De ska inte konkurrera; de kan också samarbeta. Jag kommer naturligtvis gärna att prata med Eric Sjöström som har uppdraget som ska redovisas i mitten av februari kring den nationella musikplattformen. Men jag vet också, eftersom han är chef på Kulturhuset, att det pågår diskussioner med bland annat Fasching om en eventuell scen i Kulturhuset för jazzen. Jag tror att Eric Sjöström själv ser att jazzen har en framtid. Det uppdrag som vi har gett honom och den förändring som vi nu gör på musikområdet, också med nya inspelningsformer, kommer att vara till stort gagn för jazzmusiken. Jag hoppas att vi kommer att ses, kanske inte bara i kammaren för att diskutera jazzen, utan kanske på någon bra jazzklubb. Då kan vi lyssna på något bra band, digga och kanske dricka ett glas öl och trivas tillsammans inför den nästa diskussion som Bosse Ringholm har lovat att jag ska få här.