Inskränkning i äganderätten vid sikfiske

Herr talman! Sven-Erik Bucht har i anledning av vissa restriktioner för fisket i Torneälvens fiskeområde frågat mig hur jag ser på äganderätten i området när det gäller rätter som är inskrivna i fastigheternas lagfarter såsom rätten till fiske. Han har även frågat mig om jag anser att inskränkningar i äganderätten kan göras utan att förhandlingar vidtas med dem som får tåla inskränkningar i sin äganderätt samt om jag avser att vidta några åtgärder för att begränsa den skada som skett eller rätta till de inskränkningar som äganderättsinnehavaren kommer att drabbas av kommande sommar. Fiske efter andra arter än lax och öring med flytnät på traditionella fångstplatser i älvområdet inom Torneälvens fiskeområde är sedan 2013 begränsat så att högst ett flytnät per båtlag får användas eller förvaras ombord. För årets fiskesäsong finns en överenskommelse med Finlands regering om att detta fiske får påbörjas den 1 augusti i stället för den 15 juli. Dessa begränsningar motiveras av att beståndet av sik har försvagats samt att huvuddelen av sikens uppvandring har förskjutits från juli till augusti på senare år. Sikfisket har även effekter på laxens uppvandring, vilket har konstaterats genom fiskräknaren vid Katilakoski, där andelen uppvandrande lax minskar markant under sikfisket. Denna reduktion bedöms av forskarna bero på att lax fångas eller att uppvandringen störs av sikfisket. Även inom ramen för fisketillsynen har det kunnat konstateras att det fångas lax i flytnätsfisket i juli. Bedömningen är att fångsterna inte är av obetydlig omfattning. Mängden fångad lax i juli är större än mängden sik. Under slutet av juli är det inte tillåtet att fånga lax med nät. I syfte att skydda båda bestånden konstaterade Sverige och Finland gemensamt i årets förhandlingar att det finns skäl att senarelägga sikfisket för att säkerställa att en viss andel sik ges möjlighet till lek samt för att minska trycket på laxbeståndet. Självklart ska fiskerättshavarnas rätt till sitt fiske respekteras och upprätthållas. Som Högsta domstolen konstaterar i den dom som Sven-Erik Bucht syftar på måste dock en enskild generellt sett tåla inskränkningar i fiskerätten till följd av fiskevårdande föreskrifter. De nu aktuella föreskrifterna syftar till att skydda både sik- och laxbestånden, till gagn för bestånden och därmed för fisket. De faktiska effekterna för fisket efter sik är vidare begränsade eftersom huvuddelen av siken vandrar upp i älven först senare. Om åtgärderna är tillräckliga för att vända utvecklingen vad gäller sikbeståndet kommer att följas upp inom ramen för det svensk-finska samarbetet vad avser förvaltningen i Torne älv. Några förhandlingar med enskilda behöver allmänt sett inte genomföras i samband med reglering av fiske. Just för Torneälvens fiskeområde finns dock en referensgrupp som är sammansatt av företrädare för olika fiskeintressen på den svenska sidan av riksgränsen, däribland företrädare för fiskerättshavarna längs älven. Referensgruppen hörs regelmässigt i samband med de årliga överläggningarna med Finland. Jag är övertygad om att de begränsningar av fisket som det nu är fråga om kommer att bidra till att stärka bestånden av både sik och lax i fiskeområdet och att detta i längden kommer att gynna fisket. Jag avser inte nu att vidta några särskilda åtgärder med anledning av detta.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret även om jag tycker att svaret andas en väldigt stor portion nonchalans inför dessa frågeställningar. Statsrådets syn på äganderättsfrågor verkar vara att det inte är någonting som han bryr sig så mycket om. Det är faktiskt så att äganderätten till fiske i Torneälven finns inskriven i fastigheternas lagfarter. Betyder det ingenting för statsrådet att så är fallet? Statsrådet säger att det här är någonting som vi måste tåla: Vi måste skydda laxen och siken. Jag håller med: Vi måste skydda både laxen och siken. Och det behövs regler. Men när reglerna så ensidigt riktar sig mot det traditionella fisket i Torneälven, som man är lagfaren ägare till, måste man reagera och frågan tas upp och belysas. Jag ska börja med laxfisket, som statsrådet hänvisar till i svaret. Sportfisket har 78 dygns fiske på ett år, under sommartid. Havsområdet har 91 dygns fiske. Det traditionella fisket, som har rätten inskriven i fastigheternas lagfarter, har sju dygn men fördelat på hälften till finsk sida och hälften till svensk sida, alltså tre och ett halvt dygn. Statsrådet säger att man måste skydda uppgången. Då ställer jag frågan: Vad gör sportfiskarna när det är förbjudet? Jo, de fiskar för fullt. Vad gör man i havsområdet när det är förbjudet för det traditionella fisket? Jo, man fiskar för fullt. Så säger statsrådet i sitt svar att det förekommer tjuvfiske. Jaha - är det kollektiv bestraffning som gäller i Sverige numera? Är det inte de som tjuvfiskar som ska bestraffas, och inte de som har mantal och rätt till fisket? Sikfiskets kraftiga begränsningar innebär bland annat att det i juli är totalt förbjudet för det traditionella fisket, alltså för dem som har rätten inskriven i sin lagfart. Det är inga inskränkningar för fisket i havet och inga inskränkningar för håvfisket i forsarna. Den 1 augusti får man börja fiska, men då görs det ytterligare en inskränkning: Ni får använda endast ett nät. Jag vet att statsrådet kan jordbruk. Att bruka sitt vatten och att bruka sin jord är en rättighet som finns inskriven. Men tänk om bonden som kör en plog med fyra blad plötsligt bara får använda en enskärig plog och måste köra fram och tillbaka. Det är så statsrådet har satt regelverket för att bruka vattnet i Torneälven. Man sätter sig totalt över de rättigheter som finns. Till och med Högsta domstolen har nyligen avkunnat en dom som handlar om exakt denna äganderätt till fisket. Och statsrådet säger: Jag tänker inte göra någonting. Det är en mycket stor nonchalans mot Tornedalens folk och en nonchalans mot äganderätten. Man verkar till och med, som statsrådet, strunta i de konsekvenser som Högsta domstolens dom ger.

Herr talman! För att förbättra beståndssituationen har samhället, staten, genom åren vidtagit en rad olika förvaltningsåtgärder över hela landet. Vi gör detta för att vi vill bygga upp bestånd som är över de biologiskt säkra gränserna men också för att det ska finnas en möjlighet att nyttja bestånd av olika arter i vårt land. Detta gäller på fiskets område. Men jag kan också dra paralleller med till exempel det jaktliga området, där det nu och då görs inskränkningar i möjligheten att bedriva jakt, både mängdmässigt och i tid - allt för att bestånden ska byggas upp så att de blir möjliga att nyttja på ett hållbart sätt också i framtiden. Jag kan exemplifiera det jag nu har sagt med att vi har infört förbud mot användning av drivgarn. Vi har infört förbud mot långlinefiske, som innebär stora begränsningar för möjligheten att fiska efter lax i södra Sverige. Vi har minskat kvoter för exempelvis lax för att vi ska få möjlighet att bygga upp olika typer av bestånd. I detta sammanhang vill jag särskilt poängtera, herr talman, att det är viktigt att respektera alla fiskerättshavares rätt och möjlighet att fiska både nu och i framtiden. Finns det inga bestånd som är möjliga att nyttja är ju den rätt man har ganska värdelös. De åtgärder som nu vidtas syftar till att skydda bestånd och ge bestånden möjlighet till återhämtning. Kan vi åstadkomma detta säkerställer vi goda fiskemöjligheter - för att komma närmare det som egentligen är föremål för diskussionen - för fiskerättsinnehavare både i älven och i havsområdet.

Herr talman! Statsrådet behöver inte lära tornedalingarna att ta ansvar. Tornedalingarna har alltid tagit ansvar för sin natur och de tillgångar som finns där och har historiskt tagit ett jättestort ansvar när det gäller fisket av såväl lax som sik. Vi hade i över 20 års tid totalförbud dagtid, och det accepterade man. Men när det kommer mer och mer inskränkningar, när man trängs in i ett hörn och de som inte har rätten inskriven i sin lagfart i princip får fiska fritt, är det klart att det blir reaktioner. Det finns alltid en gräns. Tre och en halv dag, statsrådet, får man fiska när man har rätten inskriven i fastigheten. 78 dagar får den fiska som inte har det inskrivet. Den kollektiva bestraffningen, att man bestraffar människor kollektivt, var finns den i vår lagstiftning? Om någon bryter mot lagen ska den straffas, inte alla. Det här är oerhört viktigt också principiellt när det gäller äganderätten. Vi är beredda, Tornedalens folk är beredda, att skydda både lax och sik. Men staten måste också bära sig åt på ett sätt som är anständigt. Det finns en dom, nyligen avkunnad i Högsta domstolen, där det tydligt sägs att staten i det fallet är skyldig att utge ersättning för att den har gjort ett kraftigt intrång i äganderätten när det gäller kustfisket uppe vid Torneälven. Med det här som bakgrund svarar statsrådet att vi måste skydda. Jo, vi är beredda att skydda; Tornedalens folk är beredda att skydda både lax och sik. Men andra måste också vara med i det jobbet.

Herr talman! Låt mig inleda med att konstatera att Högsta domstolen säger att enskilda generellt sett måste tåla inskränkningar i fiskerätten till följd av fiskevårdande föreskrifter. Det säger Högsta domstolen. Den säger dessutom att man underförstått i allmänhet måste göra det utan ersättning. Låt mig också konstatera att grundlagen de facto är ändrad efter det att det aktuella fallet togs upp. Vi har i dag en annan lydelse av bestämmelserna i 2 kap. 15 § än vad som var fallet vid tidpunkten för den aktuella diskussionen och det aktuella fallet. Därtill skulle jag, herr talman, vilja poängtera att jag inte tvivlar ett ögonblick på att tornedalingar såväl som andra vill göra rätt. Jag tror att de också är intresserade av att bygga upp bra fiskbestånd i sina vatten. Med det sagt vill jag referera till det jag sade i mitt inledningsanförande, nämligen att vi har en senare sikuppvandring i dag än vi hade för några år sedan. Därav den förändring som är gjord i föreskrifterna för att få bedriva fiske i det här området. Att därtill påstå att andra typer av fiske, till exempel sportfiske, inte skulle ha några begränsningar är fel. Det finns till exempel fångstbegränsningar för sportfiskare i det här området och i väldigt många andra områden också - allt i syfte att skydda bestånden så att vi får rikliga fiskbestånd i vårt land. Jag drar återigen parallellen till ett annat område som också är föremål för den här typen av begränsningar nu och då, nämligen jaktområdet. Ibland måste man göra begränsningar beroende på att biologi, årsmån eller annat förändras så att vi får den biologiska mångfalden och en möjlighet att fortsätta nyttja de värdefulla resurser som finns i vår natur, i det här fallet fisken. Jag hoppas att vi kan vara överens om det. Jag brukar vara överens med Sven-Erik Buchts partiföreträdare på fiskeområdet om att skydda och bygga upp fiskbestånd i olika vatten i vårt land. Jag hoppas att vi kan vara det i det här fallet också. Det tjänar nämligen både tornedalingarna och biologin på.

Herr talman! Jag har domen med mig. Enligt 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen har Högsta domstolen hänvisat till att ersättning ska utges om man gör den här typen av intrång i äganderätten. Det råder inget tvivel om, statsrådet, att tornedalingarna tar ansvar. De har tagit ett mycket stort ansvar och kommer att fortsätta att ta ett mycket stort ansvar. Men de har en regering som tränger ut dem mer och mer. Det är inte bara ett angrepp på äganderätten; det är ett angrepp på den kultur som finns uppe i Tornedalen. Det är ingenting som man bara kan vifta bort och försöka skapa en bild av att tornedalingarna inte bryr sig om eller förstår att skydda beståndet. Försök inte med det, statsrådet! Vi vet hur man skyddar bestånd, men i det jobbet måste andra vara med. Man kan inte tränga ut bara en grupp. Vi i Tornedalen är vana vid att man tar bort från oss. Man förbjöd oss att tala vårt eget språk, och nu ska man förbjuda så att vi i princip inte får fiska alls. Man gör ett jätteangrepp på både äganderätt och kultur som finns där uppe.

Herr talman! Låt mig stillsamt fråga Sven-Erik Bucht: Vilka åtgärder skulle du vilja vidta för att skydda och bygga upp ett bestånd som är i fara? Det har inte varit frågeställningen i debatten, men jag tycker att det hade varit intressant att höra något om det. Jag har inte gjort det. Grundlagen är ändrad i vårt land. Därför tillsatte regeringen efter grundlagsändringen 2011 en utredning med uppgift att se över behovet av nya ersättningsregler till följd av de rättighetsinskränkningar som infördes i och med grundlagsändringen. Utredningen överlämnade sitt betänkande i augusti 2013, alltså för mindre än ett år sedan. Betänkandet har därefter remitterats. Utredningen föreslog inga ändrade regler. Den konstaterade att ersättning kan behöva införas på vissa områden men att den frågan behöver undersökas när de olika regelverken ses över i andra sammanhang. Den frågeställning som har varit föremål för debatt i dag vilar på en äldre version av grundlagen. Det är därför jag säger att det är ett enskilt fall. Nu ska vi blicka framåt, och då är det utredningen som jag nyss nämnde som vi måste titta vidare på.