HBT-personers situation och den kommunala sektorn

Interpellationsdebatt 12 juni 2006

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 185 Jens Orback (S)

Herr talman! Martin Andreasson har frågat statsrådet Sven-Erik Österberg vilka konkreta åtgärder som ska vidtas för att intensifiera dialogen med kommuner och landsting om deras ansvar för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet och ge personal relevant kunskap i frågor avseende homo- och bisexuella samt transpersoner. Interpellationen har överlämnats till mig. Arbetet för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning är ett prioriterat område för regeringen. Arbetet mot diskriminering och hatbrott på grund av sexuell läggning syftar till att värna principen om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor. Rätten till skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning har stärkts under de senaste åren. Bland annat har skyddet utvidgats till fler samhällsområden, till exempel socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Diskrimineringskommittén föreslår i sitt betänkande från tidigare i år ett skydd mot diskriminering för transpersoner. Regeringen avser att bereda förslagen med inriktning på att en ny lagstiftning ska kunna träda i kraft under 2008. Men jag håller med Martin Andreasson om att det finns mer att göra på området, inte minst på lokal nivå. Som bekant har regeringen nyligen lagt fram sin skrivelse 2005/06:95 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009 . I denna aviseras de åtgärder som ska genomföras under perioden som steg i arbetet för att uppnå det långsiktiga målet om full respekt för mänskliga rättigheter. Kommunerna och landstingen har en viktig roll och ett stort ansvar för att Sverige fullföljer sina åtaganden om mänskliga rättigheter. Förbudet mot diskriminering, bland annat på grund av sexuell läggning, är en central del av de mänskliga rättigheterna och ska självfallet vara en av utgångspunkterna för den verksamhet som kommuner och landsting driver. I den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna uppmuntrar regeringen kommuner och landsting att ta fram lokala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna. Regeringen avser att med den nationella handlingsplanen som utgångspunkt fortsätta och intensifiera dialogen med kommunerna och landstingen om deras ansvar för de mänskliga rättigheterna. Ett uppdrag om att utarbeta en handbok om mänskliga rättigheter i kommunal verksamhet har getts till Centrum för studiet av mänskliga rättigheter vid Göteborgs universitet. Regeringen har dessutom inrättat Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju2006:02), som inom ramen för sitt uppdrag bland annat ska stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Detta stöd kan bland annat omfatta kunskapsöverföring, utveckling av verksamhetsanpassade arbetsmetoder och analysmodeller samt metoder för uppföljning och utvärdering. Delegationen, som ska verka under perioden 2006-2010, ska även lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Samtidigt som delegationen fullgör dessa uppgifter avser regeringen att genom möten med kommunala företrädare och på andra sätt fortsätta sin dialog med kommuner och landsting om respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Ännu en pågående insats som berör skolområdet är ett uppdrag som getts till Statens skolverk om att se över läroböcker och särskilt uppmärksamma eventuella uttryck för diskriminering eller andra former av kränkningar. Avslutningsvis vill jag nämna att regeringen för närvarande arbetar med tillsättningen av en arbetsgrupp med uppgift att lämna förslag som innebär ett samlat grepp om frågor som rör lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning. Mot denna bakgrund kan jag konstatera att det pågår ett arbete med dessa frågor riktat mot kommuner och landsting. Jag kommer noga att följa utvecklingen för att se om det behövs ytterligare åtgärder för att stödja kommunernas och landstingens arbete för att säkerställa att alla människor behandlas likvärdigt oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

Anf. 186 Martin Andreasson (Fp)

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag ställde den här interpellationen mot bakgrund av den kartläggning som nyligen gjorts av situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner i landets kommuner. Det visade sig där att de flesta kommuner fortfarande har långt kvar när det gäller att arbeta målmedvetet i sin egen verksamhet med att synliggöra de aspekter och de värderingar som kan påverka den dagliga verksamheten och som kan göra att människor behandlas olika på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Det handlar bland annat, som statsrådet är inne på, om att motverka den öppna och dolda diskrimineringen. Men lika viktigt tycker jag att det är att synliggöra de tankebilder som ofta är outtalade men som formar bilden av vad som är det kommunala uppdraget eller landstingets uppdrag, och där man oreflekterat utgår från en bild där målgruppen, medborgarna, som man vänder sig till lever heterosexuellt och har den könsidentitet som sammanfaller med den traditionella normen. Jag har ingenting i sig att invända mot de saker som statsrådet redovisar. Jag tror att statsrådet och jag är helt överens om hur viktigt det är att vi ser till att se över till exempel den nationella diskrimineringslagstiftningen. Det problem som jag ville peka på i min interpellation, där jag tycker att statsrådet borde ta chansen att komma tillbaka nu i debatten, är att just de frågor som handlar om homosexuella, bisexuella och transpersoner så lätt riskerar att tappas bort när man talar om likabehandling, om man inte uttryckligen lyfter fram dem, uttryckligen inkluderar dem och målmedvetet ser till att föra upp dem till diskussion. Det är därför som jag tycker att det är viktigt att regeringen i sin dialog med kommunerna och landstingen, med bibehållen respekt för det kommunala självstyret, ser till att arbeta strategiskt och målmedvetet med att lyfta upp just HBT-frågorna till diskussion ur ett människorättsperspektiv, på samma sätt som man gör när det gäller andra viktiga MR-frågor. Till exempel är regeringen, tycker jag, mycket mer konkret när det gäller frågor som handlar om nationella minoriteter, som vi om en liten stund ska prata om, men också om barns rättigheter. Även där man kan vilja att vi skulle bli konkretare, och jag tror att vi vill bli konkretare också där. Men det gör att vi har en ännu längre bit på vägen just när det gäller HBT-frågorna. Jag ska ta upp några konkreta frågor för att visa vad jag menar. En kartläggning som gjordes för några år sedan av frågor kring likabehandling i socialtjänsten visade på ett antal problemområden där man riskerar eller faktiskt ägnar sig åt särbehandling oavsiktligt med hänsyn till sexuell läggning. Det var en mycket bra kartläggning, och det var ett bra initiativ. Men vi väntar på uppföljare. Det finns ett antal andra områden där regeringen har möjlighet att vidta åtgärder för att just skapa ett kunskapsunderlag, till exempel när det gäller likabehandlingsfrågor inom sjukvården, där vi av de forskningsstudier som har gjorts vet att det finns en betydande dold särbehandling. Herr talman! Vi har också den arbetsgrupp som statsrådet hänvisar till. Är det inte dags att här och nu ge besked om att den arbetsgruppen naturligtvis ska arbeta med HBT-frågor och inte enbart med frågor som rör homo- och bisexuella?

Anf. 187 Jens Orback (S)

Herr talman! Till att börja med är jag glad att jag och Martin Andreasson har så pass stor likhet i vår syn att vi kan bilda en bottenplatta för diskussionen. Martin Andreasson säger nämligen att han inte har något att invända i sak mot mitt svar, men han vill ha ytterligare åtgärder på plats. Då är mitt svar att Delegationen för mänskliga rättigheter har precis det uppdrag som Martin Andreasson efterlyser. Jag ska vara mer konkret genom att säga att vi har tydliggjort det på det sättet att delegationen också ska samråda och samverka med HomO, med RFSL och med Forum för levande historia, alla de som besitter en viktig kunskap när det gäller HBT-personers situation. Ombudsmännen ingår också i en särskild referensgrupp som ska knytas till delegationen. När det gäller frågan om att gradera olika diskrimineringsgrunder vill jag säga att regeringen menar att alla diskrimineringsgrunder har samma värde. Det är därför, i ljuset av det, som vi nu diskuterar en sammanhållen diskrimineringslagstiftning och också för en diskussion om att eventuellt slå samman de olika ombudsmännen till en ombudsman. Jag tror att det är bra med den granskning som har gjorts, dels av Socialstyrelsen, dels av RFSL, där man har graderat olika kommuner. Jag ser att den kommun som Martin Andreasson bor i, Solna, kom nästan lika högt upp som Stockholm. När det sedan gäller att i olika texter beskriva de olika diskrimineringsgrunderna mer eller mindre, om Martin Andreasson tar det till intäkt för att vi tycker att det ena är viktigare än det andra, kan jag konstatera att man i Folkpartiets valplattform nämner bland annat etnisk diskriminering och diskriminering när det gäller kön. Men man väljer att inte lyfta upp HBT-frågor där. Då undrar jag: Är det ett uttryck för att man inte fäster samma avseende vid HBT-frågor som vid till exempel etnisk diskriminering? Jag hoppas och tror att det inte är på det sättet. Men i sådana fall är det nog på samma sätt som när Martin Andreasson försöker föra fram någon form av kritik mot regeringen när det gäller att vi inte i alla avseenden har specificerat vikten av olika diskrimineringsgrunder i MR-handlingsplanen.

Anf. 188 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Jag vet inte om det är för att vi håller på att närma oss valet som det där sista kom. Det känns som att statsrådet lite grann håller garden uppe i den här diskussionen, och det tycker jag egentligen är lite tråkigt. Vi borde kunna använda diskussionen till att var och en leverera konkreta besked om vad som är viktigt att göra när det gäller att åstadkomma likabehandling oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Från statsmaktens sida kan man med bevarad respekt för det kommunala självstyret göra sitt till för att få dessa frågor uppmärksammade i kommuner och landsting. Här måste jag till att börja med rätta statsrådet. Naturligtvis finns HBT-frågorna med i Folkpartiets valmanifest. Jag vet inte vilken version av dokumentet som statsrådet har tagit del av. På den punkten kan jag dock lugna statsrådet med att partirådets beslut om valmanifestet är mycket tydligt. När det gäller detta med att gradera vet jag inte om statsrådet missuppfattade min fråga. När jag tycker att det är viktigt att lyfta fram HBT-frågorna tydligare i beskrivningen av vilka frågor som ska uppmärksammas i dialogen med kommuner och landsting är ju inte det för att gradera diskrimineringen i sig och få viss sorts diskriminering att framstå som mer allvarlig än annan bara för att den tar sikte på den ena eller andra personlighetsegenskapen. Det är just därför att vi vet att det finns vissa frågor om särbehandling och diskriminering där medvetenheten är mycket hög och en del frågor där medvetenheten är mindre hög. Jag menar att vi alla som politiskt verksamma har ett ansvar att lyfta upp och synliggöra de olika former av diskriminering som finns så att vi tillsammans kan motverka dem i de olika verksamheter som vi har ansvar för som politiker. Just eftersom jag tycker att det är viktigt att se diskrimineringsgrunderna som likvärdiga tycker jag att det vore bra ifall statsrådet här och nu kunde ge besked om att den arbetsgrupp som kommer att tillsättas inom Regeringskansliet ska arbeta inte bara med frågor om lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning utan också lika rättigheter och möjligheter oavsett könsidentitet. Jag tror att man har mycket att vinna på att arbeta integrerat med HBT-frågor när det gäller att kartlägga likabehandlingsaspekter, även om sakfrågorna naturligtvis kan skilja sig åt. Jag tog upp den kartläggning som gjordes av den dolda särbehandling som fanns inom socialtjänsten. Vi har faktiskt väntat ett par år nu sedan den kartläggningen kom, och jag tycker att det är hög tid att regeringen tar nästa steg med att bidra till ett kunskapsunderlag inom till exempel sjukvården, som jag nämnde. Statsrådet nämner i sitt interpellationssvar också skolan. Där kan jag på samma sätt tycka - jag vet att statsrådet kommer att svara att det inte är hans bord, och det har jag förståelse för - att det var ett steg i fel riktning när man under Ingegerd Wärnerssons tid strök skrivningarna om sexuell läggning ur skolans kursplanedokument. Jag tror att man där faktiskt bidrog till ett osynliggörande. Jag tror inte det var av ond vilja, men jag tror inte att man insåg att det faktiskt skulle kunna få den här effekten. Jag hoppas som sagt att statsrådet är beredd att återkomma med fler konkreta besked i sina nästa inlägg.

Anf. 189 Jens Orback (S)

Fru talman! Nu ska jag göra ett försök att göra Martin Andreasson nöjd på alla punkter, så får vi se om jag överträffar Sven-Erik Österberg i den förra debatten - även om jag tyckte att ni hade rätt likartade synpunkter där också. Till att börja med ska könsidentitet vara med i den arbetsgrupp som ska få i uppgift att dels överväga förekomst och omfattning av diskriminering på grund av sexuell läggning, dels lämna förslag på indikatorer på olika områden. Könsidentitet ska vara med också där. Du ställde också en konkret fråga om socialtjänsten och Socialstyrelsens rapport. HomO har nu i sitt arbete att följa upp den studien och titta på vad som händer. Martin Andreasson tyckte att jag var petig. Ändå tyckte jag att jag ställde precis samma fråga till dig som du ställde till mig: Om man inte tar upp en viss fråga i en text, innebär det då att den inte är tillräckligt prioriterad? Jag tycker nog att likabehandlingen bör göra att jag kan få ställa samma frågor till Martin Andreasson som han ställer till mig. I övrigt tror jag att den här delegationen - som har ett klart direktiv men som också kan gå utanför detta om man ser skäl att arbeta med kommuner, landsting och myndigheter på ett sätt där man får indikationer från HomO, RFSL och Forum för levande historia - är en väldigt bra och viktig åtgärd just för att denna politik ska konkretiseras. Jag håller helt med Martin Andreasson: Vi kan tala storstilat om mänskliga rättigheter, allas lika rättigheter och HBT-personers lika rättigheter, men det är i kommuner och landsting som mycket av den här politiken förverkligas. Jag ställer därför väldigt stora förhoppningar till att MR-handlingsplanens intentioner och löften också möjliggörs genom att denna delegation blir ett väldigt bra hjälpmedel för kommuner och landsting att uppmärksamma HBT-personers rättigheter och möjligheter ute i kommunernas och landstingens alla olika verksamheter.

Anf. 190 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Först och främst vill jag verkligen välkomna det klara besked som statsrådet passade på att ge när det gäller arbetsgruppen. Det är alldeles utmärkt att man nu har gett ett klart besked om att den kommer att arbeta med HBT-frågor integrerat. Det ska bli mycket spännande att se vad detta kommer att leda vidare till. Den regering som kommer att sitta efter valet, oavsett vad väljarna bestämmer för partifärg på den, har ett stort ansvar att driva det här arbetet vidare. Här är det naturligtvis också intressant att se vad man från regeringshåll kommer att göra för att fortlöpande ta egna initiativ, bland annat utifrån de resultat som följer av arbetet inom den delegation för mänskliga rättigheter i Sverige som statsrådet har hänvisat till. Det är naturligtvis viktigt att HomO nu utvärderar vad som hände inom socialtjänsten efter den kartläggning som Socialstyrelsen gjorde för några år sedan. Jag tänkte i mitt förra inlägg kanske närmast på att det finns en rad andra områden där kommuner och landsting har ansvaret för verksamheten men där staten har ett tillsynsansvar eller på annat sätt kan bidra till att bredda kunskapsunderlaget om hur likabehandlingssituationen ser ut med avseende på kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder, könsidentitet och så vidare. Jag tror att det vore värdefullt om vi så snart som möjligt fick liknande initiativ på andra områden. Jag har nämnt sjukvården. Avslutningsvis, fru talman, har statsrådet naturligtvis helt rätt i att kommun- och landstingspolitikerna själva här har ett mycket stort ansvar. Statsrådet nämnde att min egen kommun Solna ligger hyggligt till. Jag kan dock lova att jag inte tycker att vi ligger tillräckligt hyggligt till. I min roll som verksam inom kommunföreningen i Solna gör jag naturligtvis vad jag kan för att driva utvecklingen framåt. Men jag ser fram emot statsrådets nästa svar och vill passa på att tacka för debatten.

Anf. 191 Jens Orback (S)

Fru talman! I den här MR-handlingsplanen har vi också sagt att vi ska ha en dialog från regeringens sida med politiska företrädare och andra företrädare från kommuner och landsting. Då kanske det finns skäl att ha en sådan dialog också med Solna. Martin Andreasson tog också upp skolan. Det är naturligtvis så att lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling också omfattar diskrimineringsgrunden sexuell läggning. Jag vill avslutningsvis säga att jag tycker att det är viktigt att vi går vidare med arbetet för allas lika rättigheter, oberoende av sexuell läggning och sexuell identitet. Låt mig också säga att jag trots allt är stolt över det arbete som utförts. Vi har en HomO. Vi har sett till att homosexuella kan prövas för adoption. Vi har partnerskap. Vi har sagt att vi ska ha könsneutrala äktenskap. Homofobi har varit ett prioriterat området för många, bland annat för Forum för levande historia. Skolverket ser nu över läromedlen. Vi ser över kursplanen som rör sex och samlevnad. Vi ska se över skyddet för transpersoner och så vidare, och så vidare. Det ska alltså inte finnas några skäl att tvivla på regeringens ambitioner på dessa områden. Jag tycker att det varit en värdefull diskussion med Martin Andreasson när det gäller hur vi ska gå vidare i arbetet med att ge fulla mänskliga rättigheter åt HBT-personer.

den 22 maj

Interpellation 2005/06:470 av Martin Andreasson (fp) till statsrådet Sven-Erik Österberg (s)

HBT-personers situation och den kommunala sektorn

RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, har nyligen presenterat en kartläggning över situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner i landets 290 kommuner. Kartläggningen, som är den andra i sitt slag, visar att situationen i flertalet kommuner fortfarande är långt ifrån tillfredsställande. Endast ett litet fåtal av kommunerna bedriver ett systematiskt arbete för att säkerställa rätten till likabehandling oavsett sexuell läggning eller könsidentitet i skolan, och det finns också stora brister i kommunernas arbete för att ge sin egen personal den utbildning i HBT-frågor som är relevant i olika förvaltningar.

Inom så skilda verksamheter som barnomsorg och skola, socialtjänst och äldreomsorg riskerar HBT-personer att utsättas för sämre bemötande när verksamheten bedrivs utifrån det outtalade antagandet att allmänheten består av heterosexuella. RFSL:s kartläggning bekräftar också den bild som tidigare framkommit i exempelvis Socialstyrelsens studie av hur individers sexuella läggning kan påverka bemötandet vid kontakter med socialtjänsten.

Den offentliga maktens ansvar att motverka diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning är något som fastslås redan i regeringsformens inledningskapitel. Det kommunala självstyret innebär givetvis att det är den politiska ledningen inom de olika kommunerna som har ansvar för sin egen verksamhet. Likafullt har regeringen ett ansvar när det gäller att agera i dialog med den kommunala sektorn för att uppmärksamma rätten att slippa bli diskriminerad i kontakt med offentlig förvaltning. Osynliggörande och okunskap inom förvaltningen innebär att individen riskerar @ och ofta får @ sämre bemötande och sämre service än vad han eller hon har rätt att förvänta sig.

I regeringens skrivelse 2005/06:95 om en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006@2009 talas om att regeringen avser att ”intensifiera dialogen med kommunerna och landstingen om deras ansvar för de mänskliga rättigheterna”. När det gäller en dialog med kommuner och landsting om frågor kring likabehandling oavsett sexuell läggning och könsidentitet är dock regeringen påtagligt vag i sin beskrivning, och de konkreta beskeden lyser med sin frånvaro. Skillnaden är stor jämfört med de mer detaljerade besked som ges när det gäller dialogen med kommuner och landsting om andra viktiga människorättsfrågor som till exempel barnkonventionen, nationella minoriteter och etnisk diskriminering.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta, och när, i fråga om konkreta åtgärder för att intensifiera dialogen med kommuner och landsting om deras ansvar för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet och ge personal relevant kunskap i HBT-frågor?