Globalt kvinnoförtryck

Interpellationsdebatt 17 januari 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 11

Anf. 16 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Amineh Kakabaveh brukar hålla mig sysselsatt, och nu har hon frågat mig om jag avser att ta initiativ för att få Sverige som medlem i FN:s säkerhetsråd att verka för att förmå medlemsstaterna att öka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna samt öka efterlevnaden av FN:s kvinnokonvention och barnkonvention. Amineh Kakabaveh har även frågat mig om jag avser att ta initiativ för att Sverige i FN:s säkerhetsråd ska driva frågan om att utvidga kampen mot det vardagliga grova våldet mot kvinnor så att denna kamp även omfattar våld i hederns namn, könsstympning och likartade former av förtryck. Vidare har Amineh Kakabaveh frågat mig om jag avser att ta initiativ till en FN-konferens för att uppmärksamma och motverka olagligt och lagligt våld mot kvinnor.

Herr talman! Respekt för de mänskliga rättigheterna är en av de grundvärderingar som präglar svensk utrikespolitik. Det är nu viktigare än någonsin att stå upp för de mänskliga rättigheterna och deras universalitet. Regeringen har under förra året överlämnat två skrivelser till riksdagen med Sveriges samlade politik för de mänskliga rättigheterna, som betonar att det finns en sammanhållen svensk politik för främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna såväl i inrikes- som i utrikespolitiken. Att försvara folkrätten inklusive de mänskliga rättigheterna - där kvinnors och barns mänskliga rättigheter ingår - kommer således att vara grundläggande för Sverige som säkerhetsrådsmedlem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt att poängtera att säkerhetsrådet är ett förhandlingsorgan. Dialog blir ett centralt verktyg för Sverige som rådsmedlem: Vi kommer att föra dialog med övriga rådsmedlemmar liksom med länder på rådets dagordning. Vi kommer också i fråga om mänskliga rättigheter att ställa krav på FN-systemets rapportering och agerande i fält.

Sveriges regering bedriver en feministisk utrikespolitik. Detta kommer att prägla Sveriges agerande i säkerhetsrådet. Vi kommer att driva dessa frågor på ett metodiskt och integrerat sätt, bland annat med hjälp av säkerhetsrådets informella arbetsgrupp för kvinnor, fred och säkerhet, där vi kommer att dela ordföranderollen med Storbritannien och Uruguay. Kvinnors aktiva inflytande i fredsprocesser är en strategisk fråga för internationell fred och säkerhet och en fråga som Sverige kommer att lägga särskilt fokus på.

Samtidigt är inte säkerhetsrådet den enda arenan för arbetet med jämställdhetsfrågor, och Sverige är aktiv bidragsgivare inom ett antal FN-organ som arbetar med frågorna. Vårt omfattande stöd och engagemang i UN Women är ett sådant exempel.

FN-systemet inbegriper också en rad väletablerade granskningsprocesser och uppföljningsmekanismer med syftet att säkerställa staters efterlevnad av konventioner och andra rättsliga åtaganden. Dessa instanser är Sveriges främsta forum för att säkerställa efterlevnad av kvinno- respektive barnkonventionen.

Kvinnors och flickors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna samt frihet från fysiskt, psykiskt och sexuellt våld utgör två av sex huvudmål för den feministiska utrikespolitiken, och mänskliga rättigheter och jämställdhet är grundförutsättningar i genomförandet av Agenda 2030. Jag kan därmed garantera att de frågor interpellanten belyser står högt på regeringens politiska agenda och även är frågor som jag själv är särskilt engagerad i.

Sverige är aktivt i relevanta internationella forum vad gäller att uppmärksamma och motarbeta kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte minst kvinnors rättigheter genom den feministiska utrikespolitikens breddning, fördjupning och systematik inom området. Vi gör detta i FN:s MR-råd och i relevanta FN-kommittéer. Vi gör det som EU-medlem precis som vi gör det i Europarådet och i OSSE.

Säkerhetsrådet har också alltmer kommit att acceptera att konfliktrelaterat sexuellt våld kan utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. Samtidigt vet vi att det utbredda sexuella och könsbaserade våldet inte upphör när konflikter upphör. Sexuellt och könsbaserat våld kan också bidra till uppblossande av konflikt. Sverige kommer som FN-medlem, även i säkerhetsrådet, att verka för att uppmärksamma den problematiken och för att adekvata åtgärder ska vidtas för att stävja övergreppen och motverka straffrihet.

Herr talman! I oktober 2016 anordnade vi på mitt initiativ en konferens om kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter och mot diskriminerande lagstiftning med högnivårepresentanter från bland annat Världsbanken och Internationella brottmålsdomstolen. Samtliga parter arbetar nu vidare med de slutsatser och lärdomar och det fördjupade samarbete som den konferensen möjliggjorde. För att överväga en ny konferens behöver vi säkerställa att den har ett mervärde och att vi har konkreta målsättningar som kan uppfyllas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sammantaget kan konstateras att Sverige kommer att bedriva ett metodiskt, engagerat och intensivt arbete för kvinnors och barns rättigheter, såväl som medlem i FN:s säkerhetsråd som i alla andra relevanta forum och sammanhang.


Anf. 17 Amineh Kakabaveh (V)

Herr talman! Innerligt tack, utrikesministern! Det här är viktiga frågor, och jag vet att det finns ett starkt engagemang hos utrikesministern. Därför är det viktigt att alla blir sysselsatta med detta. Halva världens befolkning är faktiskt kvinnor. Det är vi som har minst av resurserna, och det är vi som tillsammans med barn är offer för krig och elände. Jag vet att det engagerar utrikesministern starkt. Det handlar om stora frågor och även om stora problem. Det handlar, precis som utrikesministern var inne på, om mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors mänskliga rättigheter.

Tyvärr är det inte alltid dessa frågor som intresserar världens internationella, regionala eller nationella stormakter. Vad som intresserar sådana krafter är i första hand den egna statsmakten - att bevara och stärka den. Frågor om mänskliga rättigheter har inte haft den status de borde ha i världspolitiken.

De frågor om mänskliga rättigheter som hamnar längst ned på listan är frågor om kvinnors och barns mänskliga rättigheter. De är de vanligaste offren för MR-brott, och de är de mest försvarslösa offren. Det är brott som kan genomföras hastigt, dramatiskt och i stor skala, som till exempel i Mellanöstern just nu och i delar av Afrika. Men för hundramiljontals kvinnor och barn utgör de en del av vardagen, och det har de gjort genom hela historien. Förtrycket har varierat beroende på samhällets demokratiska utveckling och utvecklingsnivå.

Jag noterar att utrikesministern har tagit fasta på att kvinnor råkar särskilt illa ut i krig. Det stämmer, och det gläder mig att utrikesministern tar fasta på att kvinnoförtrycket i sig utgör ett hot mot världsfreden. Det är något som sällan behandlas i den politiska debatten.

Men det är några saker jag skulle vilja ta upp. Utrikesministern talar om att det finns väletablerade granskningsprocesser och uppföljningsmekanismer med syftet att säkerställa efterlevande av konventioner och andra rättsliga åtgärder. Vad menas konkret med detta? Var någonstans i världen ser vi effekterna av arbetet med sådana rättsprocesser och mekanismer?

Med tanke på vad som sker i världen just nu verkar det arbetet minst sagt inte särskilt framgångsrikt - tyvärr. Vi ser Erdogan, som i stället för att söka sig till Europa närmar sig Iran, vill återinföra tolvårsgräns för barnäktenskap, avbryter fredsförhandlingar och intensifierar kriget mot sitt eget folk och mot kurderna. Brasiliens kvinnliga, demokratiskt valda president myglas bort från sin post, och den nye, genomkorrumperade presidenten tillsätter en regering enbart bestående av män. Och i USA har en första klassens mansgris blivit president för världens största stormakt.

I ett sådant läge tycker jag att det är lite för klent och formalistiskt att nöja sig med att hänvisa till etablerade processer och mekanismer. Därför tycker jag att det är viktigt att ta fasta på FN. Det är viktigt att Sverige tar initiativ till en konferens just med tanke på utvecklingen och det som sker. De länder som är medlemmar i FN ska inte stå där på samma villkor.


Anf. 18 Carina Ohlsson (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, utrikesminister Margot Wallström, för svaret! Tack också till interpellanten! Jag tror inte att det är många parlament som ställer den här typen av frågor. Då tänker jag på den feministiska utrikespolitik som vi har.

Vi kommer naturligtvis att rikta frågor och även utmaningar till utrikesministern. Men det är klart att vi samtidigt vet att det är en värld med många politiska ledare som definitivt inte har en feministisk utrikespolitik, så det är verkligen en oerhört stor utmaning. Man behöver bara se på Putin, Trump och Erdogan för att känna att man behöver jobba stenhårt med den feministiska kampen och att det är viktigt att Sverige finns med i säkerhetsrådet för att kunna utgöra någon form av motvikt och lyfta upp de här frågorna.

Det finns många saker som utrikesministern beskriver i sitt svar som man kan ställa ytterligare frågor om.

En sådan fråga, som jag tänker ställa nu, handlar om att utrikesministern säger att dialogen är ett av de centrala verktygen för Sverige för att föra fram den här typen av frågor både som rådsmedlem och i dialog med enskilda länder. Jag skulle gärna vilja ha några exempel. Jag vet att det redan under årets inledande veckor har förts den typen av dialog, som verkar ha kommit en bit framåt, men jag skulle vilja ha fler exempel på vad som kommer att göras och vad som skulle kunna göras.

Utrikesministern beskriver att det finns informella arbetsgrupper för kvinnor och fred och säkerhet. Det vet vi också. Vi vet samtidigt att utrikespolitik inte bara är politik som bedrivs utrikes utan att utrikespolitik också är inrikespolitik och tvärtom. Det skulle vara bra att få veta om utrikesministern ställer några krav tillbaka på kvinnoorganisationer i Sverige som handlar om hur vi skulle kunna intensifiera och stötta kampen för feministiska frågor och antivåldsfrågor. Det är också en fråga som det skulle vara intressant att höra synpunkter på.

Utrikesministern talar om breddning, fördjupning och systematik inom detta område. Hur kan det se ut? Det kan vara en sådan fråga som vi kan jobba tillsammans med i olika forum. Jag själv sitter i Europarådets parlamentariska församling, som nämns här. Hur skulle vi än mer strategiskt kunna jobba med de här frågorna?

Till sist en fråga som säkert är lika svår som de övriga. Vi vet att det sexuella våldet är ett hot mot fred och säkerhet, och vi vet att det förekommer mycket sexuellt våld i krig och konflikter, men även efteråt. Vi vet också att det kan leda till fler konflikter. Hur skulle man kunna jobba mer med adekvata åtgärder, som nämns i frågesvaret?

Det är några kompletterande frågor utöver dem som Amineh Kakabaveh ställde.


Anf. 19 Hillevi Larsson (S)

Herr talman! Egentligen är det ganska grundläggande att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Om man bara kunde vara överens om det skulle många problem vara lösta. Men vi har inte kommit dit än. Det finns brister i jämställdheten i alla länder i hela världen - mer eller mindre - och det är rent kvinnoförtryck på många håll och på många områden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Män har också mycket att vinna på att man får bättre jämställdhet. Den machokultur som finns är förödande inte bara för kvinnor och barn utan även för männen själva. Det är en våldskultur som de själva dukar under för också.

Hela mänskligheten har därför väldigt mycket att vinna på jämställdhet och feminism och att vi bekämpar machokulturen och de patriarkala strukturerna.

Jag tror att det är viktigt att man är ett gott föredöme i den internationella politiken. Vi kan inte säga att andra ska göra någonting om vi inte själva agerar. Där har vi verkligen flyttat fram positionerna i Sverige med en feministisk politik på alla områden. Vi har det som man kallar jämställdhetsintegrering, där jämställdheten tas upp på alla områden så att man ser att det inte blir en försämring för kvinnor och jämställdhet överlag när man genomför politik inom olika områden.

Det kan ibland vara så att man inte ens har tänkt på frågan. Jag tror att det är just det som är det allra största problemet. Det är ett stort dilemma att man osynliggör kvinnor och jämställdhetsfrågorna. Det är inte så många som säger rent ut att de tycker att det är bra att kvinnor förtrycks och att kvinnor inte har samma rättigheter som män. I stället osynliggör man kvinnorna så att de inte är med i beslutande funktioner och inte kan vara förebilder för andra kvinnor och dessutom inte kan föra kvinnors talan. Man osynliggör också många av de problem som är kvinnors. Då blir det plötsligt någonting privat, och då är det en fråga för familjen när det handlar om kvinnors rättigheter.

Margot Wallström har varit mycket tydlig med att kvinnors mänskliga rättigheter också innefattar sexuella och reproduktiva rättigheter. Det är sådana frågor som man ofta säger är familjefrågor, privata frågor eller frågor som är för känsliga att debattera offentligt. Det blir ofta så när det handlar inte minst om sexualitet. Därför har det faktiskt varit banbrytande när utrikesministern har lyft fram till exempel frågan om sexuellt våld i konflikter. Tidigare har det på många sätt osynliggjorts eller till och med setts som någonting normalt. Men det kan aldrig någonsin vara normalt att man ger sig på kvinnor och barn på det sättet.

Det viktiga här är alltså att man tar bort osynliggörandet av detta och tvärtom synliggör det. Sanningen är inte så vacker. Det ser mycket illa ut. Man kan även i den svenska politiken se att det inte var jättemånga år sedan som man såg till exempel våldtäkt inom äktenskapet som okej, eftersom det var någonting privat inom familjen. Men vi har kommit mycket långt. Därmed reagerar vi också mer. Jag tror också att vi måste jobba med att få resten av världen att reagera, eftersom kvinnoförtrycket har normaliserats till den grad att man inte ens reagerar över det.

Jag är helt övertygad om att det går att komma framåt i Sverige och i alla andra länder. Det är egentligen det naturliga att röra sig framåt mot ett modernt samhälle. Då handlar det om att synliggöra det förtryck som finns. Det kan såklart leda till konflikter. Detsamma gäller naturligtvis hbtq-rättigheter. När man ser tillbaka ångrar man inte att man har kämpat för det, eftersom det leder till resultat i slutänden.


Anf. 20 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Hur ska jag hinna svara på alla dessa kloka frågor och synpunkter?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag uppfattade Amineh Kakabavehs fråga som att hon undrade vad vi kan göra i säkerhetsrådet och om inte säkerhetsrådet borde göra mycket mer också när det gäller kvinnors och barns rättigheter och när det gäller efterlevnaden av detta.

Då har jag försökt att svara att det kanske inte i första hand är säkerhetsrådet direkt som ska se till att säkra efterlevnaden av till exempel barnkonventionen eller kvinnokonventionen. Det finns redan internationella övervakningsmekanismer för detta och FN:s kommitté för kvinnokonventionen, som har till uppgift att granska staters efterlevnad av förpliktelserna. På samma sätt finns det en FN-kommitté för barns rättigheter. Det är deras uppgift att internationellt granska om staterna verkligen lever upp till vad de har lovat och åtagit sig att göra. Detta är inte i första hand säkerhetsrådets uppgift, och vi kan inte heller göra det till säkerhetsrådets uppgift. Det är inte riktigt den roll som säkerhetsrådet ska ha.

Hur arbetar vi då i säkerhetsrådet med dessa frågor? Jo, vi säger att Sverige arbetar utifrån en bottenplatta - jag vet inte varför vi har detta som modeord, men jag tror att det kommer från den militära världen - av våra svenska värderingar, eller universella värderingar, som handlar om mänskliga rättigheter, som handlar om jämställdhet och som handlar om humanismen som drivkraft. Det är detta som vi startar från varje gång.

När vi tittar på olika landsituationer, vilket säkerhetsrådet gör, frågar vi oss först och främst: Var är kvinnorna? Finns de representerade? Är de med i FN-insatsen? Finns de som medlare eller förhandlare? Finns de över huvud taget representerade runt bordet där denna situation diskuteras? Vi ser alltså alltid till att det är vår instinkt, och vår första instinkt är just att se till att vi arbetar för jämställdhet och för kvinnors rättigheter. Det innefattar också barns rättigheter.

Nu är vi ordförande i den arbetsgrupp som följer upp detta, Children and Armed Conflict, alltså barn i väpnade konflikter. Hur har de det? Hur ska vi få bort barnen som soldater och stridande i världens krig och konflikter? Vi har det verkligen dagligdags på dagordningen, inte i första hand för att följa upp just dessa specifika konventioner men i sammanhanget fred och säkerhet. Det tycker jag är rätt och bra. Vi jobbar dessutom med inriktningen att alltid se till att de konventioner som rör sexuellt våld i krig och konflikt är ett mycket viktigt element. Annars kommer det inte att bli fred.

Andra aktörer är FN:s särskilda rapportörer, som behandlar till exempel våld mot kvinnor. Vi har också FN:s högkommissarie, som granskar mänskliga rättigheter. De är ovärderliga när det gäller att främja kvinnors rättigheter.

Jag har ingenting emot en konferens. Vi har redan haft en sådan konferens, förra året. Jag kan gärna ordna en konferens igen. Det viktiga är att vi bestämmer oss för vad vi ska ha för inriktning på den så att det verkligen kan bli någonting som vi mäter resultaten av.

Vi har en handlingsplan för den feministiska utrikespolitiken. Vi har formulerat en skrivelse om mänskliga rättigheter och uppföljningen av dem. Vi har också en ambassadör för mänskliga rättigheter i Sverige. Och vi träffar regelbundet civilsamhällets organisationer, som hjälper till att ställa frågor om hur vi gör med olika saker och hur vi följer upp dem på olika sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar att vi måste jobba på hela bredden med verktyg och metoder för att se till att vi inte glömmer denna fråga och att vi genomför allt som vi har lovat att göra.


Anf. 21 Amineh Kakabaveh (V)

Herr talman! Jag tackar utrikesministern, och jag tackar andra systrar här som lyfter fram dessa frågor. Utöver att vi är riksdagsledamöter är vi också engagerade i olika ideella eller politiska kvinnoorganisationer som har skrivit om detta.

Sverige är den enda rösten i FN med en feministisk utrikespolitik, och vi ger kommandot i säkerhetsrådet. Vi har möjlighet att granska de länder som är medlemmar i FN och som i sin lagstiftning bryter mot internationella konventioner och mot allt det som vi här i talarstolen diskuterar. Vi har möjlighet att granska de länder som bryter mot alla de mänskliga rättigheter som vi har tagit upp: Iran, Saudiarabien, Qatar och Turkiet. Vart är dessa länder och USA och länder i Latinamerika på väg?

Jag säger inte att vi är det bästa landet. Vi kan inte slå oss för bröstet, och jag tänker då också på invandrarkvinnors situation och hedersförtryck. Ingen säger att vi är perfekta. Men jag talar om de länder som i sin lagstiftning bryter mot mänskliga rättigheter.

Varför ska de vara med på samma villkor som de länder som faktiskt aktivt jobbar för mänskliga rättigheter, inte bara i sina egna lagstiftningar utan även ute i världen? Det borde finnas någon form av varning och något sätt att mäta hur man implementerar mänskliga rättigheter. Varför ska alla länder vara med i FN:s säkerhetsråd och själva FN på samma villkor när det gäller mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och så vidare?

Det vi menar är att Sverige skulle kunna ta ett sådant samtal med den nye generalsekreteraren - att vi är ett feministiskt land med en feministisk utrikespolitik och att det är oacceptabelt att sitta där med sådana länder. Dessa länder får dessutom faktiskt aktivt uppdrag i FN; de blir en röst för MR-frågorna, till exempel Saudiarabien. Det är ett slag mot alla människor som kämpar för fred och mot alla kvinnor som vill ha rätt till sina egna liv och kroppar. Det är ett slag mot alla människor som sitter i fängelse och mot de barn som snattat och fått delar av kroppen avskurna, och så vidare.

Dessa länder borde inte få så mycket uppmärksamhet och en röst på samma villkor som andra. Att ge en varning vore åtminstone ett steg där vi säger: Konkret har vi detta. Vi vill att en kommitté ska granska de länder där det är lagligt att förtrycka kvinnor, där det är lagligt att barn gifts bort och där det är lagligt att människor stenas till döds för kärleksrelationer. Det finns inget mer konkret än dessa frågor. Enligt FN:s egen granskning - Kofi Annan sa detta 2005 - mördas över 5 000 barn i hederns namn i många stater som är medlemmar i FN.

Därför menar jag att detta är konkret och viktigt och att det krävs att en feministisk utrikespolitik tar upp detta. Nu har vi det unika tillfället att göra det.


Anf. 22 Carina Ohlsson (S)

Herr talman! Jag ska inte ställa några ytterligare frågor, för jag förstår att utrikesministern fick väldigt många frågor av oss i de första inläggen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är särskilt glad över det som nämndes i svaret om att vi ska jobba med dessa frågor metodiskt, dedikerat och intensivt. Det är ju oerhört bra att man håller i en fråga och inte ger upp även om motståndet är väldigt starkt. När man säger att man har en feministisk regering och en feministisk utrikespolitik är det verkligen starka uttryck, som är uppfordrande, och det är bra att man håller i det.

Att vara den första regeringen som har en feministisk utrikespolitik och möta den typen av ledare som finns i världen är självklart ingen lätt uppgift. När man har svåra uppgifter är det alltid bra att känna att man har ett hårt tryck i ryggen så att man både blir framskjutsad och kan luta sig tillbaka lite grann emellanåt och pusta. Där finns vi, som driver dessa frågor, så det kan utrikesministern känna sig väldigt trygg i. Jag tror faktiskt att även herr talmannen finns där. Han är ute i världen och lyfter upp de universella värden vi står för: att mänskliga rättigheter också innebär kvinnors rättigheter och barns rättigheter.

Det är viktigt att man säger det. Även om detta är universella värden är det nämligen inte alla som står upp för det, utan när man tittar på mänskliga rättigheter kan man många gånger tro att m:et står för "män" - det vill säga att det handlar om mäns rättigheter. Det är alltså oerhört viktigt också att ställa frågorna, som utrikesministern säger. Det kan även vara frågan hur kvinnor på flykt har det när det handlar om mänskliga rättigheter. Detta är också en fråga vi kan ställa oss i dessa tider.


Anf. 23 Hillevi Larsson (S)

Herr talman! Jag tror att mycket handlar om vilket fokus man lägger på jämställdhet och kvinnors rättigheter - är det någonting som kommer längst ned på agendan och lite i periferin, eller är det en central och viktig fråga?

Jag tror att man har mycket att vinna på att lägga ihop det med mänskliga rättigheter, precis som utrikesministern gör. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är en väldigt central fråga, och därmed blir även kvinnors rättigheter väldigt viktiga i sammanhanget. Kvinnor kan nämligen utsättas för samma förtryck som män när det gäller till exempel begränsning av yttrandefrihet, men sedan kan det vara ytterligare förtryck som handlar om att kvinnan inte kan bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv.

Jag tror att man kan sammanfatta frågan rätt bra med att man har kommit väldigt långt bara man låter flickor och kvinnor styra över sin egen kropp och sitt eget liv. Det gäller självklart alla pojkar och män också. Då har man kommit väldigt längt, och då täcker man in mycket av bland annat de frågor Amineh Kakabaveh tar upp i sin interpellation. Det handlar till exempel om könsstympning och våld i hederns namn. Kan vi bara komma dithän att flickor räknas lika mycket som pojkar och har bestämmanderätt över sin framtid har vi alltså kommit väldigt långt.

Det är självklart så att man aldrig får slå sig till ro. Vi får inte göra det vare sig internationellt eller i Sverige. Vi har utmaningar vi inte har lyckats komma till rätta med. Vi kan också se en backlash där krafter som vill gå tillbaka i utvecklingen vinner mark. Det är krafter som faktiskt vill försämra kvinnors rättigheter, och det kan till och med handla om liv eller död för kvinnorna. Det är alltså en dubbel utmaning att fortsätta den långa, långa kampen framåt men även se till att vi inte backar bandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det känns väldigt bra att vi nu har en plats i säkerhetsrådet. Jag är övertygad om att vi kan göra stor nytta.


Anf. 24 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Jag vill nog börja där Hillevi Larsson slutade. Det är opportunt - det är rätt tid - nu att återigen betona var vi i Sverige står när det gäller dessa frågor. Vilken politik förespråkar vi, och vilken politik har vi själva? Vi ska också i EU-sammanhang markera hur vi ser på dessa frågor. Vi behöver nämligen skicka den signalen, inte minst till ett land där man har valt en ny president som snart ska tillträda och som har gjort direkt kvinnofientliga uttalanden. Det är viktigt att vi markerar vår syn på dessa frågor mycket tydligt.

Jag kan försäkra Amineh Kakabaveh om att vi som enda röst i säkerhetsrådet för en feministisk utrikespolitik har varit så tydliga att man nu försöker förekomma mig - när jag är där och träffar andra utrikesministrar brukar de börja med att berätta vad de gör när det gäller jämställdhet eller kvinnors rättigheter. Det har verkligen gjort avtryck, kan jag säga. Det finns ett jättestort intresse, och det är ingen tillfällighet att Kanada har bett oss berätta om hur vi gör den årliga handlingsplanen för en feministisk utrikespolitik. Jag tror att vi har tjänat som inspiration för många andra länder.

Vi använder detta i säkerhetsrådet på just det sätt jag sa, det vill säga att vi i alla situationer har detta som en av de punkter vi alltid kontrollerar: Kan vi säga att det också är en garant för kvinnors och flickors rättigheter? Hur har barnen det i en viss situation? Vad mer kan vi göra? Kan vi göra ännu tydligare uttalanden? Kan man använda sig av naming and shaming? Det föreslog egentligen Amineh också; det handlar om att lyfta fram de länder som inte har klarat att uppfylla sina åtaganden.

Det gäller just dessa mekanismer, både UN Women och de kommittéer som ska kontrollera efterlevnaden, men i säkerhetsrådssammanhang är det viktiga att ta upp detta i varje landsituation och dessutom ha teman - till exempel barn i väpnad konflikt eller sexuellt våld - samt se till att vi följer upp och implementerar resolutionerna. Det är vid det här laget åtta resolutioner, om jag har räknat rätt. Här finns alltså verktygen, och nu gäller det att vi använder dem fullt ut.

Vi har definitivt talat med den nye generalsekreteraren om detta. Guterres har bland annat demonstrerat att han menar allvar genom att utse hälften kvinnor i sitt eget team, och han har dessutom sett till att sätta en plan i verket för utnämningar inom FN-systemet. Han menar att man måste vara tydlig i att ha kvinnor som FN-medarbetare i lika hög grad som man har män. Det har vi alltså definitivt gjort klart. I relation till generalförsamlingen kommer detta att vara en viktig punkt.

De mål som vi har satt för en feministisk utrikespolitik handlar till stor del om kvinnors och flickors humanitära situation och om att bekämpa sexuellt och könsrelaterat våld i konflikt- och postkonfliktsituationer.

Samtidigt fortsätter vi att rikta sökarljuset mot frågor som gäller sexuell och reproduktiv hälsa. Vi ska också bekämpa barnäktenskap och andra fenomen av det slaget för att visa att detta omsätts i praktisk handling och i vår egen politik, både här hemma och i utlandet.


Anf. 25 Amineh Kakabaveh (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar utrikesministern, Hillevi Larsson och Carina Ohlsson för denna viktiga debatt. Vi kommer att återkomma till den och sysselsätta alla i den här kammaren. Det är nödvändigt. Det handlar om kvinnor, mer än hälften av världens befolkning, och det är därför särskilt angeläget att återkomma till frågan, vilket jag tror att även utrikesministern tycker.

Det är väldigt viktigt att ha uppsatta mål. Vad gäller krig och konflikter är kvinnors deltagande i fredsprocesser viktigt och bra. Det finns dock många länder där det inte råder krig men där man krigar mot sin egen befolkning, eller i alla fall hälften av den, nämligen mot kvinnorna. Man stiftar lagar mot kvinnor. I de flesta länder där sharia gäller är kvinnor hälften så mycket värda som män när det gäller till exempel arvsrätt, rätten till vårdnad eller vittnesrätt - för att inte tala om kyskhetskulturen, avrättningar och steningar.

Jag menar att det finns all anledning för den nye generalsekreteraren att tillsätta en kommitté med uppgift att inventera förekomsten av nationella lagar som strider mot de mänskliga rättigheterna. En allvarlig varning bör därefter riktas till de stater som tillåter grova brott. Om reformer uteblir ska berörda stater utsättas för sanktioner, som att fråntas sin rösträtt i generalförsamlingen.

Jag tycker att det är absurt och oacceptabelt att de medlemsstater som i sin lagstiftning tillåter grova brott mot de mänskliga rättigheterna, som står på agendan i vårt land, får delta i världssamfundets arbete och styrning på samma villkor som de stater som efterlever principerna. Det är därför viktigt att vi tar detta initiativ.


Anf. 26 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Jag tackar Amineh Kakabaveh, Carina Ohlsson och Hillevi Larsson för denna debatt.

Det är sant att det finns väldigt mycket kvar att göra. Världen är långt ifrån en perfekt plats när det gäller respekten för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter och möjligheter - deras fulla möjligheter.

Det kommer inte att vara lätt i fortsättningen heller. Det kommer att krävas kamp och hårt politiskt arbete. Det kommer att krävas allt från demonstrationer till tålamodsprövande lagstiftningsarbete för att garantera att kvinnor kan åtnjuta samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som män.

Det är en lång väg kvar. Därför ska vi använda alla de instrument som vi har till vårt förfogande, både i FN-systemet och nationellt. Jag tror att det är viktigt att vi gör dessa frågor synliga, precis som Amineh Kakabaveh har påpekat flera gånger. Det är viktigt att vi visar på att det inte kan bli hållbar fred någonstans om inte kvinnor är med - om man utesluter hälften av befolkningen, och i vissa länder mer än halva befolkningen.

Dessutom måste principen vara: "ingenting om dem utan dem". Vi måste se till att kvinnor har en röst och att kvinnor har fullt deltagande i alla olika sammanhang. Vi kommer att fortsätta att verka för detta i FN-sammanhang, och vi kommer att fortsätta att arbeta med den feministiska utrikespolitiken här. Det är bra att det, trots allt, finns en stor politisk enighet i Sverige och att vi kan fortsätta våra debatter och vårt arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2016/17:206 Globalt kvinnoförtryck

av Amineh Kakabaveh (V)

till Utrikesminister Margot Wallström (S)

 

Efter andra världskrigets blodspillan, förbrytelser och enorma förluster av människoliv bildades Förenta nationerna. Erfarenheterna från krigets fasor resulterade i att den nybildade organisationen 1948 antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna. 30 år senare enades FN även om kvinnokonventionen, Cedaw.

Det har alltså sedan länge funnits universella grundprinciper som alla stater ska leva upp till. Dessa principer har givit hopp om en bättre framtid, men de medför också förpliktelser. Sedan 1948 måste vi följaktligen ständigt fråga oss: Hur lever FN:s medlemsstater upp till denna gemensamt antagna deklaration?

Ingen stat är perfekt; det vet vi. Det begås brott mot de mänskliga rättigheterna av alla stater – ingen kan slå sig för bröstet och säga att man i allt lever upp till FN:s deklarationer, men många har en tydlig strävan att göra det och har rättssystem som beivrar brott och övergrepp mot FN:s deklarationer.

Vissa stater går emellertid på tvärs mot dem och stiftar nationella lagar som direkt strider mot de FN-deklarationer man undertecknat. Detta skadar hela världssamfundets anseende. Detta gäller i synnerhet i frågan om kvinnors mänskliga rättigheter.

Flera stater stiftar alltså lagar som sanktionerar mäns våld mot kvinnor – ett våld som drabbar miljontals unga kvinnor. De saknar rätten till sina egna kroppar. Detta tar sig olika uttryck såsom barn- och tvångsäktenskap, fysisk och psykisk misshandel, prostitution och sexslaveri, våld i hederns namn, könsstympning med mera. I flera länder är det förbjudet att ha sexuella relationer utanför äktenskapet. Hbtq-personers grundläggande mänskliga rättigheter är beskurna, och homosexualitet är förbjudet i många länder.

Sverige, ett utvecklat land med en hög bildningsnivå och en stark demokratisk tradition, skakades år 2002 av nyheten att en far avrättat sin dotter därför att han ansåg hon ingått en kärleksrelation som han och hans omgivning ansåg kränkte familjens heder.

Dottern hette Fadime Sahindal – en modig kvinnorättsaktivist som under dödshot kämpade mot förtryck och våld i hederns namn. Hennes far dömdes till livstids fängelse.

En annan ung svensk kvinna, Pela Atroshi, mördades också av sin far. Mordet skedde vid ett besök i Irak. Fadern fick där inget fängelsestraff. Hans handlande ansågs vara ett legitimt försvar av familjens heder. I vårt land sker flera mord i hederns namn årligen.

Av detta och andra fall kan vi inte dra någon annan slutsats än att i vissa länder är brott mot de mänskliga rättigheterna fullt lagliga. Det handlar alltså om nationellt lagliga handlingar som strider mot de mänskliga rättigheterna. Dessa handlingar drabbar ofta unga människor – främst kvinnor.

Brott mot kyskhetslagar kan bestraffas med avrättning. Flera länder har lagar om dödsstraff för samkönade relationer, andra accepterar eller till och med uppmuntrar barnäktenskap.

Amnesty International har rapporterat om ett fall där en tolvårig flicka dött efter bröllopsnattens våldtäkt, utförd av en över 50-årig man som lagenligt gift sig med henne. Vad det handlar om är inget annat än mord och pedofili med lagens stöd.

Att stater som är medlemmar i FN legitimerar brott mot de mänskliga rättigheterna är orimligt. FN måste agera resolut nu. Det duger inte att vänta ytterligare 30 år innan man tar ytterligare små steg framåt när det gäller kvinnors och barns rättigheter.

Efter de blodiga krigen på Balkan och de förbrytelser som där begicks mot kvinnor antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 om våld mot kvinnor i krig. Men grovt våld förekommer inte bara i krig. Vi måste inse att det finns i allehanda former även under fredliga förhållanden och då till och med kan vara legaliserat.

Sverige har nu ett unikt tillfälle under de kommande två åren, då vi är medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Därför är det viktigt att se till att den nya generalsekreteraren som ett första steg tillsätter en kommitté med uppgift att inventera förekomsten av nationella lagar som strider mot de mänskliga rättigheterna och mot kvinnors och barns rättigheter. En allvarlig varning måste därefter riktas mot de stater där dessa brott begås.

Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

 

1. Avser utrikesministern att ta initiativ för att Sverige i FN:s säkerhetsråd ska verka för att förmå medlemsstaterna att öka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna?

2. Avser utrikesministern att ta initiativ för att Sverige i FN:s säkerhetsråd ska verka för att förmå medlemsstaterna att öka efterlevnaden av FN:s kvinnokonvention och barnkonvention?

3. Avser utrikesministern att ta initiativ för att Sverige i FN:s säkerhetsråd ska driva frågan om att utvidga kampen mot det vardagliga grova våldet mot kvinnor så att denna kamp även omfattar våld i hederns namn, könsstympning och likartade former av förtryck?

4. Avser utrikesministern att ta initiativ för att Sverige ska verka för en FN-konferens för att stoppa det ”lagliga våld” mot kvinnor som utövas av flera medlemsländer i FN?