Förtroendet för granskning av kvaliteten i högskoleutbildningar

Herr talman! Mikael Damberg har frågat mig hur jag avser att agera för att säkerställa att Högskoleverkets viktiga kvalitetsgranskningar återfår förtroendet i högskolevärlden. För att upprätthålla förtroendet för svensk högskoleutbildning är det av fundamental vikt att det finns ett fungerande kvalitetsarbete på såväl lärosätesnivå som nationell nivå. Ansvaret för kvaliteten i svensk högskoleutbildning vilar ytterst på ledningen för varje enskilt lärosäte. Denna decentralisering av ansvaret förutsätter emellertid att det också görs en nationell granskning av kvaliteten, ett ansvar som regeringen ålagt Högskoleverket. Det är naturligtvis viktigt att även den som granskar kvalitet själv blir granskad. Högskoleverket har därför vid flera tillfällen låtit göra en extern utvärdering av den egna verksamheten. Vidare har verket ett externt rådgivande organ bestående av internationella utvärderingsexperter. Högskoleverket var en av de första medlemmarna i den europeiska kvalitetsorganisationen ENQA - en organisation som ställer höga krav bland annat på internt kvalitetsarbete i medlemsorganisationerna. Bland annat kräver ENQA att en extern utvärdering av verksamheten genomförs minst vart femte år. Högskoleverket har under den senaste tiden kritiserats av universitet och högskolor för hur utvärderingar av utbildningar har genomförts. Det är viktigt att verket upprätthåller och utvecklar en öppen dialog med lärosätena. En sådan dialog förutsätter att verket aktivt arbetar för att skapa transparens i utvärderingsarbetet och att den kritik som framförts i övrigt tas på allvar. Högskoleverket är internationellt välkänt för sin utvärderingsmetod. Min bedömning är att det nationella system som finns för kvalitetsgranskning av högre utbildning håller en god nivå. Men det är också viktigt att framhålla att alla kvalitetsgranskningssystem kontinuerligt bör utvecklas, förändras och förfinas och att konstruktiva synpunkter på utvärderingssystemet bör tas till vara.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Den här interpellationen handlar om kvaliteten i högre utbildning och det kvalitetsgranskningssystem vi har. Frågan om kvaliteten i den högre utbildningen är en fråga som vi ofta återkommer till i debatten. Jag kan börja med att konstatera att vi var ganska många som var förvånade över att regeringen i sin senaste budgetproposition inte hade några förslag om att höja kvaliteten i högre utbildning. Däremot redovisar vi socialdemokrater i vårt budgetalternativ en ordentlig satsning med 400 miljoner kronor för att höja kvaliteten i grundutbildningen inom framför allt de områden som har problem med kvaliteten, samhällsvetenskap och humaniora. Vi avsätter också 100 miljoner kronor för att öka möjligheten till praktik, utbildning och karriärcenter för att underlätta övergången mellan arbete och studier. Men det räcker inte att bara tala om resurser, utan vi måste också titta på kvalitetsutvärderingssystemet. Det är högskolorna och lärosätena själva som är ansvariga för kvaliteten i utbildningarna. Men det finns också ett centralt system inom ramen för Högskoleverket för att granska kvaliteten. Det som var den springande punkten i varför jag skrev interpellationen var en öppen utfrågning som riksdagens utbildningsutskott arrangerade den 30 oktober om kvalitet i högskoleutbildning. Där framkom det att Sveriges universitets- och högskoleförbund, en organisation som sammansluter universitet och högskolor i Sverige, riktade allvarlig kritik mot Högskoleverket. I den diskussion som förekom sades det att det är svårt att delta i kvalitetsgranskningen eftersom målstolparna ständigt flyttas. Man vet aldrig åt vilket håll man ska skjuta bollen för att hamna i mål. Man tyckte också att det var en inkonsekvens mellan olika granskningar. Högskoleverket svarade att det är svårt att göra kvalitetsgranskningar och att det är viktigt att man gör det. Tonen dem emellan var dock lite bitsk och antydde att förtroendet mellan Högskoleverket och universitet och högskolor i Sverige inte är det bästa. Nu talar vi inte om enskilda universitet och högskolor som kan ha drabbats av en negativ utvärdering. Sådant kan ju alltid hända. Det är rimligt att den granskande makten kan bli impopulär ibland. Här var det dock en systemkritik. Man upplevde att Högskoleverket inte lyssnade och hade dialog med högskolorna och att verket inte hade transparens i det arbete det bedriver och därmed gjorde det svårt att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete på universitet och högskolor. Jag tycker att det är en allvarlig fråga. Det är därför jag har skrivit interpellationen. Ska vi främja kvalitet i högre utbildning är det viktigt att statens instrument för att garantera kvalitet i högskolan också har förtroende. Högskoleministern skriver bra om denna fråga i sitt svar. Jag är särskilt glad att han skriver: "Det är viktigt att verket upprätthåller och utvecklar en öppen dialog med lärosätena. En sådan dialog förutsätter att verket aktivt arbetar för att skapa transparens i utvärderingsarbetet och att den kritik som framförts i övrigt tas på allvar." Jag vill avsluta mitt första inlägg med att fråga: Avser statsrådet att ta några initiativ med anledning av detta eller räcker det med att han säger det här i riksdagens kammare?

Herr talman! Det är bra att Mikael Damberg har ställt denna interpellation. Det är en viktig fråga. I dag avgörs lärosätenas examensrätt av vilken bedömning Högskoleverket gör av deras kvalitet. Det har alltså en betydande rättsverkan om Högskoleverket menar att en verksamhet är undermålig. Det drabbar också studenter. Det kan innebära, och har inneburit, att utbildningar har fått avbrytas. Det är ett bra system. Vi satsar miljarder på högre utbildning i Sverige. Då måste vi från den politiska nivån, och även medborgarna och skattebetalarna ytterst, veta att det inte är någon undermålig verksamhet vi håller under armarna, utan att den håller hög kvalitet. Jag tror att vi båda är överens om att detta system i framtiden ska bli ännu viktigare därför att det dessutom ska få genomslag på anslagstilldelningen. Då får den centrala myndighetens bedömning ännu större rättsverkan för den granskade institutionen. Därför är det olyckligt om det finns en misstro. Ser man det i helikopterperspektiv är det inte helt förvånande att en granskad känner en viss misstro mot en granskare. En viss sådan spänning ligger i själva systemet. Jag håller dock med interpellanten om att det som har kommit till uttryck dels i en debattartikel i Dagens Nyheter, dels på utfrågningen som riksdagens utbildningsutskott anordnade är bekymmersamt. Det vittnar om att aktörerna på detta område står ganska långt från varandra. Min allra senaste beröring med dessa frågeställningar var när Högskoleverket var uppe hos mig häromdagen och redovisade en bedömning man har gjort om det som brukar kallas rankning. Det ligger ganska nära. Ett eventuellt sådant system handlar också om att bedöma olika saker som pågår inom högskolorna och resultatet av dessa verksamheter. Även den diskussionen visar att detta är svårt. Högskoleverket är väl medvetet om att mycket av verksamheten bygger på bedömningar som är svåra. Jag vill säga två saker på plussidan för Högskoleverket. För det första har man, som jag också nämner i det skriftliga svaret, fått stort erkännande internationellt för det system man byggt upp. För det andra visar man en betydande ödmjukhet inför den kritik man möter. Min sammanfattande bedömning är att läget inte är katastrofalt. Systemet är hyggligt. Framtidsutsikterna ser ljusa ut genom att alla parter är ense om att ett sådant här system behövs. Man är också ense om att det som nu tillämpas behöver vidareutvecklas.

Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som ministern säger. Jag tror dock att man ska vara lite observant på att tonläget kanske inte alltid är det bästa. Jag läste en debattväxling i Nerikes Allehanda den 13 november där man pucklar på varandra med insinuationer fram och tillbaka. Man behandlar inte varandra särskilt respektfullt i denna diskussion. Ska man gå till grunden med detta måste man fundera över vilken kvalitet det är man ska granska och hur det ska göras i framtiden. Det måste vara där någonstans man inte är överens. Då har vi ett problem. Skulle vi vilja hitta tydligare kvalitetsdrivande processer och införa nya system och det finns en diskussion om grunderna för vad kvalitet är så är det lite oroväckande att sätta ett system i sjön där man inte är överens om vad kvalitet är. Det gäller särskilt om de som driver kvalitetsarbetet och är ytterst ansvariga för kvalitetsarbetet, högskolor och lärosäten, inte är överens med den granskande myndighetens syn på kvalitet. Det som väckte nästan mest diskussion bland lärosätena under utfrågningen var Högskoleverkets svar på frågan om vad kvalitet är. Högskoleverket svarade: "Vi har gjort det enkelt för oss. - - - Kvalitet enligt Högskoleverkets definition är det vi mäter när vi granskar kvaliteten." Det provocerar högskolevärlden att man kan svara på ett sådant sätt när man i en akademi talar om kvalitet och säga att kvalitet "är det vi mäter". Det är inte en första diskussion om att man vill mäta detta för att man anser att det är kvalitet i utbildning. Här har vi ett av grundmomenten. Högskolor och universitet tycker att Högskoleverket har lagt för stor vikt vid förutsättningar och det som är lätt att mäta och lagt för lite vikt vid learning outcomes , det som produceras, det som blir resultatet för studenten efter utbildningen. På vilken sida i denna diskussion står ministern när man talar om vad kvalitet är i grundutbildningen? Det handlar inte bara om att kolla om kvaliteten är okej eller inte. Det handlar också om att granskningar är basen för indragning av examensrätter. Då måste man kunna ställa höga krav på transparens och förutsägbarhet i detta. Jag vet att det finns ett krav hos utvärderingsagenturerna i det europeiska registret på att man ska införa någon form av överklaganderätt. Hur ser ministern på den frågan framöver? Jag tror att det är viktigt att högskole- och forskningsministern följer frågan och ser till att det upprättas en dialog som är respektfull och där man lyssnar på varandra. Skulle det visa sig att man vill gå vidare med sådana system när man inte är överens om grunden för detta riskerar vi att skapa mycket stök och kanske en negativ diskussion om kvalitet i högre utbildning. Jag hoppas att vi är överens om att vi ska undvika det.

Herr talman! Vi är överens om det, och vi är nog överens om det mesta i den här diskussionen. Jag deltog i en ministerkonferens inom OECD som hölls i Tokyo för knappt ett år sedan. Där var ämnet en idé som OECD har fått, nämligen att de, på samma sätt som man nu genomför PISA-mätningarna, skulle genomföra mätningar av det som Mikael Damberg kallar för learning outcome , alltså resultatet av utbildning av studenter. Jag åkte dit eftersom jag spontant tycker att detta är en mycket bra idé. I den konkreta fråga som Mikael Damberg ställer har min spontana reaktion alltid varit att det måste vara intressantare att veta vad en 23-åring som har studerat i tre fyra år verkligen kan än hur många av lärarna som har disputerat eller hur stort biblioteket är. Min spontana personliga uppfattning är att jag är mer intresserad av vad studenterna från ett lärosäte kan efter några års studier än de yttre faktorerna. En del för resonemanget ännu längre och säger att vad de kan inte spelar så stor roll om inte arbetsgivarna uppfattar dem som anställningsbara. De menar att det är huruvida man får jobb och vad man får betalt på de jobben som är ännu mer to the point i diskussionen. När jag har diskuterat rankning har jag menat att det för studenterna, som ska välja, kan vara av intresse att få information om alla de parametrarna. Vi i Sverige har sagt till OECD att vi tycker att det är en intressant idé. Vi är villiga att ställa upp som pilotland för att göra sådana undersökningar. Det understryker väl ändå mer svaret på Mikael Dambergs första fråga. Jag är intresserad av att så mycket som möjligt vrida utvärderingen i riktning mot bedömningar av vad studenterna verkligen har lärt sig. När det gäller frågan om överklaganderätt kan man först konstatera att det är en lite ovanlig ordning att två statliga myndigheter - vi pratar ju faktiskt om statliga myndigheter här - kan överklaga varandras bedömningar. På departementet har vi så här långt landat i slutsatsen att eftersom systemet bygger på ett första beslut som man sedan får tid på sig att åtgärda och därefter ett nytt beslut är ett slags överklagandemöjlighet redan inbyggd i systemet. Apropå Nerikes Allehanda vill jag säga att jag känner till att debatten har en särskild laddning just i Örebro som ju har lagt ned ett omfattande arbete på att få en läkarutbildning. De ansträngningarna har vid flera utvärderingar underkänts utifrån kvalitetsbedömningar. Det understryker väl bara det som jag och Mikael Damberg säger, nämligen att utslaget av bedömningar får väldigt stor betydelse för de berörda. Det understryker i sin tur hur viktigt det är att vi har ett bra system.

Herr talman! Jag hoppas att vi är överens. Jag vill betona att vi måste klara ut de grundläggande förtroendefrågorna innan vi går vidare. Jag hoppas att vi är överens om basen och vad som ska mätas innan man går vidare. Det kan ju bli lite parodiskt, om jag får dra det till sin spets. Statsrådet vill att Sverige ska bli pilotland, men vi vet fortfarande inte vad vi ska utvärdera. Vi ska ha någon form av utvärdering och vi ska jämföra oss med varandra, men vi har fortfarande inte bestämt vad vi ska jämföra och vad vi ska titta på för det är så svårt och det är lite komplicerat. Det blir lite bakvänd ordning. Jag hoppas att jag tolkade TT-telegrammet om rankning fel. Först kom Högskoleverket med sin bild av utvärderingen. Den säger att den information vi har i dag inte lämpar sig för rankning som handlar om att man ska värdera sammanvägda data som innebär att man kan säga att ekonomiutbildningen här är bättre än ekonomiutbildningen där. Ekonomiutbildningen där borta kan ju vara bäst på internationalisering medan ekonomiutbildningen här kan vara bäst för arbetsmarknadsrelevans, eller vad det nu kan vara. Man avrådde ganska bestämt från att göra sådana rankningssystem. Det svar som man fick från statsrådet var att vi ska gå vidare. Vi ska ha rankning. Vi vet inte riktigt hur det ska se ut och vad vi ska granska, men ranka ska vi. Om man i högskolevärlden känner sig osäker på det nationella kvalitetsutvärderingssystemet, och tycker att det inte är tillräckligt transparent och om man inte är överens om grunderna för vad man ska granska blir det lite provocerande om regeringen väljer att gå vidare med andra system som bygger på den här granskningen innan vi har klarat ut vad det är man ska granska. Kan statsrådet ge ett tydligt besked om att vi blir överens om grunderna för att sedan kunna gå vidare med andra kvalitetsdiskussioner?

Herr talman! Tack än en gång för diskussionen. Den är viktig. Skulle vi bli pilotland inom OECD kommer vi därifrån att få en ganska preciserad beställning på vad vi ska undersöka. Det ligger mycket i linje med vad Mikael Damberg har efterlyst, nämligen någon form av undersökning och bedömning av studenternas kunskaper mot slutet av en viss utbildning. Uttrycket sammanvägd bedömning förekommer. Frågan är på vilken nivå man väger samman. Jag håller med om att det är ganska ointressant att ha alla lärosäten i lång rad på en lista om man söker en designutbildning. Om det finns en designutbildning på ett visst håll och det på samma ställe finns en sjuksköterskeutbildning och designutbildningen håller mycket hög klass medan sjuksköterskeutbildning är svag är det rätt ointressant att få genomsnittet om det är designer man vill bli och inte sjuksköterska. Den typen av sammanvägning tycker jag inte har så stort informationsinnehåll. Däremot kanske en designutbildning är lite svagare på internationalisering men har väldigt duktiga lärare och eleverna blir framför allt duktiga och får jobb. Att man gör en sammanvägning av designutbildningar i Sverige tror jag har ett visst informationsvärde för studenter. Jag är inställd på att i någon form gå vidare med den här rankningstanken. I den muntliga dialog jag hade med Högskoleverket var de inte alls främmande för att göra det om man tar hänsyn till de invändningar som de har fört fram. Det ska man naturligtvis göra.