Försörjningstrygghet avseende livsmedel

Interpellationsdebatt 19 december 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 93 Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler har frågat mig på vilket sätt jag och regeringen avser att agera för att öka kunskapen om läget och förbättra situationen avseende livsmedelsförsörjning i händelse av en allvarlig kris och om jag och regeringen anser att det behövs ett samlat ansvar för dessa frågor hos exempelvis någon för ändamålet lämplig myndighet och i så fall vilken.

I linje med den försvarspolitiska inriktningen för perioden 2016-2020 har arbetet med den sammanhängande planeringen för civilt försvar återupptagits. I januari 2017 lanserade regeringen en nationell säkerhetsstrategi som anger ramverk och inriktning för det arbete som krävs för att värna Sveriges säkerhet, såväl inom som mellan olika politikområden. Tillgång till dricksvatten och livsmedel pekas i strategin ut som ett nationellt intresse. Livsmedelsförsörjningen är beroende av robusta försörjningssystem för bland annat energi, transporter och it-kommunikation.

För att stärka förmågan hos bevakningsansvariga myndigheter och andra aktörer inom civilt försvar föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2018 att permanenta medel ska tillföras, vilket för återstoden av innevarande försvarsinriktningsperiod, 2018-2020, motsvarar totalt 1,3 miljarder kronor. Medlen ska tillföras kommuner, landsting, länsstyrelser, övriga bevakningsansvariga myndigheter och frivilliga försvarsorganisationer. Livsmedelsverket och Statens jordbruksverk är ett par av de myndigheter som tilldelas medel för att förstärka planeringen för det civila försvaret. Förstärkningarna skapar förutsättningar att fullfölja den inriktning som anges i den försvarspolitiska inriktningspropositionen.

Grunden för det civila försvaret är det arbete med samhällets krisberedskap som bedrivits av landets myndigheter under lång tid. Livsmedelsförsörjning är en av de prioriterade samhällsfunktionerna i det civila försvaret. Den återupptagna planeringen för civilt försvar har nyligen påbörjats, och i det arbetet involveras centrala, regionala och lokala myndigheter och också de privata aktörerna.

Sedan 2010 har Livsmedelsverket ansvar för nationell samordning när det gäller kris- och beredskapsplanering av livsmedelsförsörjning i leden efter primärproduktionen. Myndigheten har sedan dess i samverkan med andra berörda myndigheter byggt upp kunskap på området. År 2016 inrättade Livsmedelsverket en privat-offentlig samrådsgrupp för att samla berörda aktörer för det fortsatta arbetet.

En annan viktig del i regeringens politik är livsmedelsstrategin och det övergripande målet att den totala livsmedelproduktionen i Sverige ska öka. Ökad livsmedelsproduktion i Sverige leder till bättre förutsättningar för en god nationell försörjningsberedskap såväl i kris som under höjd beredskap och då ytterst i krig.

I dagarna ska Försvarsberedningen överlämna sitt första delbetänkande. I Försvarsberedningens uppdrag ingår att lämna en inriktning för det civila försvaret och att beakta och analysera ambitionsnivåer för olika beredskapsåtgärder, bland annat avseende försörjningsfrågor.

Sammanfattningsvis är kunskapsläget och planeringen för livsmedelsförsörjningen i det nya säkerhetspolitiska läget under uppbyggnad. Den kraftiga resursförstärkning som regeringen med stöd av försvarsgruppen avsätter för att förstärka planeringsarbetet är av mycket stor betydelse för det fortsatta arbetet. Försvarsberedningens bedömningar kommer att vara en viktig utgångspunkt för regeringen i den fortsatta planeringen av det civila försvaret.


Anf. 94 Jonas Jacobsson Gjörtler (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Bakgrunden till den här interpellationen är att säkerhetsläget har försämrats i vår omvärld under en lång rad år. Det rör sig om händelser som ligger utom vår kontroll, och det har gjort att frågor om försvar och säkerhet har kommit allt högre upp på dagordningen i den svenska debatten. Som ett brev på posten följer därpå även andra frågor som handlar om vår säkerhet och hur vi klarar oss i händelse av en svårare kris, till exempel när det gäller livsmedelsförsörjningen.

Här tvingas vi konstatera att det är väldigt bekymmersamt att den svenska konkurrenskraften för svensk livsmedelsproduktion under flera decennier har urholkats så kraftigt att vi i Sverige faktiskt bara producerar ungefär hälften av den mat som konsumeras här. Detta har vi berört lite grann tidigare, bland annat kopplat till livsmedelsstrategin. Där har vi nu ett gemensamt och brett mål om att öka livsmedelsproduktionen, vilket är positivt.

Den svenska livsmedelsförsörjningen är i dag väldigt beroende av importerade livsmedel. Om vi skulle skäras av eller råka ut för någon form av avbrott blir flera livsmedel relativt snabbt en bristvara.

I sammanhanget vill jag ändå understryka att man inte ska betrakta det som ett problem om vi exporterar mer livsmedel, för kan vi öka vår produktion och också öka vår export bidrar det ändå till att minska vår sårbarhet om en kris skulle uppstå. I det läget kan nämligen råvaror och produkter som annars skulle ha exporterats användas i Sverige.

En annan sida av saken handlar om tillgängligheten till dessa livsmedel, till exempel om drivmedel. Vi måste ha fungerande transporter för att livsmedlen ska komma ut. Drivmedlen behövs dock inte bara för att transportera de färdiga livsmedlen utan också i primärproduktionen, till exempel för att driva traktorer och andra redskap.

Även här är det alltså viktigt att få ett samlat grepp kring hur det ser ut med vår sårbarhet på detta område. Vi behöver helt enkelt en bättre överblick över säkerhetsläget, och det behövs också en tydlig strategi för hur frågorna ska hanteras framöver.

Man kan tolka statsrådets svar, tycker jag, som att regeringen anser att det i dag finns ett samlat ansvar för frågan hos Livsmedelsverket, som, vilket nämns i svaret, sedan 2010 har haft ett ansvar åtminstone för de led som ligger efter primärproduktionen, alltså förädlingen efter själva jordbruksdelen.

Min fråga är om detta är rätt, klokt och tillräckligt. Livsmedelsverket är naturligtvis en viktig aktör, men som jag redan har varit inne på är frågan väldigt mångfasetterad. Det handlar dels om transporter, dels om primärproduktionen, och det ansvaret har inte Livsmedelsverket i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I primärproduktionen finns ett beroende av insatsvaror inte bara i form av drivmedel utan även i form av till exempel proteinfoder och konstgödsel. Alla dessa olika delar i livsmedelskedjan måste man få ett tydligt grepp om.

Jag hoppas därför att statsrådet kan utveckla sitt svar lite grann. Jag är också väldigt positiv till det uppdrag som Försvarsberedningen har i detta och hoppas att de kan bidra till att skingra en del moln och lämna förslag som gör att vi kan nå en större trygghet på det här området.


Anf. 95 Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)

Fru talman! Jag delar ledamoten Jacobsson Gjörtlers uppfattning att export inte är något negativt. Ökad export driver på vår produktionsförmåga och säkerställer en bättre beredskap i sämre tider.

Jag delar också uppfattningen att vi är beroende av många andra insatsvaror för att klara av detta. Det handlar inte bara om drivmedel utan även om gödsel, utsäde med mera. Detta är inte tillräckligt i dag, och därför blir det väldigt intressant att se Försvarsberedningens betänkande och hur man ser på de här frågorna.

Jag ser också med tillförsikt på att när vi har nått det övergripande målet i livsmedelsstrategin och ökat vår produktion kommer Sverige att vara betydligt mer robust. Vi måste öka vår självförsörjningsgrad i fredstid för att ha en bättre förmåga även i kristid.

Det är många samhällsfunktioner som påverkar robustheten, och därför måste vi jobba brett. Livsmedelsverket har ju en central roll i arbetet med livsmedelsförsörjningsfrågor, och man har i myndigheten också startat upp en dialog med de privata aktörerna. Det arbetet kommer att fortsätta att utvecklas, för de privata aktörerna är en viktig del i det här. Utan dem tror jag inte att vi klarar av att få en robusthet i systemet.

Livsmedelsverket och andra myndigheter har tagit fram ett kunskapsunderlag kring livsmedelsförsörjning som jag tror kan spela en stor roll när man går vidare i det här arbetet. Man har också tagit fram vägledningar som riktar sig till regionala aktörer, för livsmedelsberedskap sköts ju inte bara centralt utan måste finnas i hela landet.

Man har också genomfört övningar. Bland annat har man genomfört en övning på Gotland där scenariot var uteblivna livsmedelstransporter och den påverkan det har. En sådan övning kan givetvis även andra regioner dra nytta av.

Även Jordbruksverket har ett uppdrag att titta på försörjningsfrågorna, framför allt när det gäller kunskapen om handeln med jordbruksprodukter, där man är den myndighet som är längst fram med detta.

Tillgången till livsmedel är grundläggande för oss alla, och vi har alla ett eget ansvar. Därför är det viktigt att vi har en god information om dessa delar.

Budgetpropositionen för 2018 pekar bland annat ut livsmedelsförsörjning som ett prioriterat område i beredskapsplaneringen som behöver fördjupas. Jag ser fram emot Försvarsberedningens betänkande innan vi kan utveckla mer hur vi går vidare.


Anf. 96 Jonas Jacobsson Gjörtler (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Landsbygdsministern redogör här för olika aktörers roll och tar ett antal exempel från Livsmedelsverket och Jordbruksverket. Det går inte annat än att hålla med om att de här aktörerna har en väldigt viktig roll. De är nödvändiga aktörer när det handlar om att bygga upp en fungerande försörjningssäkerhet gällande livsmedel.

Min fråga gäller egentligen inte det. Det är klart att såväl Livsmedelsverket och Jordbruksverket som många andra aktörer har ett ansvar och behöver göra olika saker för att få hela pusslet att fungera. Men den springande punkten tycker jag är det samlade ansvaret, och det är detta samlade ansvar som jag tycker att vi ganska länge har saknat i Sverige.

Efter andra världskriget och långt in på 90-talet hade man ett tydligare, samlat grepp kring det här. Nu handlar det inte om att bygga upp eller göra om saker och ting så som man gjorde då, men jag tror att för att få en ordentlig överblick behöver man ha en myndighet som har ansvar för hela livsmedelsförsörjningen och hur vi ska hantera den i händelse av kris.

Både Livsmedelsverket och Jordbruksverket liksom andra aktörer behöver ingå i någon form av beredning eller arbete kring hur det här läggs upp. Jag tror dock att ansvaret måste samlas någonstans, och det är inte alls säkert att det ska vara på någon av de här enheterna, utan det kanske finns andra myndigheter som skulle vara bättre skickade att hantera detta.

De rena produktionsfrågorna hanteras med fördel av Jordbruksverket, Livsmedelsverket och så vidare. Så har vi distributions- och lagerhållningsfrågorna, som kan verka banala eller enkla. Men det är de långt ifrån; dessa frågor är tvärtom en stor utmaning. Förr hade vi stora beredskapslager uppbyggda. Det har vi inte i dag, och inte minst när det gäller våra större städer blir det här väldigt snabbt ett problem.

Det finns siffror som pekar på att om vi skulle skäras av från omvärlden skulle de större städerna vara utan livsmedel inom några få dagar eller kanske inom en vecka - i bästa fall. Det är väldigt allvarligt. Människor känner nog inte till vare sig detta faktum eller att man själv förväntas ha livsmedel hemma så att man kan klara sig i 72 timmar utan att hämta in någonting utifrån.

Det är också ett ansvar som jag tror att vi behöver få in i det här samlade greppet: att tydligare kommunicera till medborgarna i Sverige vad som förväntas av dem och att man ska kunna leva upp till 72-timmarsregeln.

Poängen är alltså inte att bygga upp nya beredskapslager och särskilda lagerutrymmen som vi gjorde förr. Det tror jag inte att någon förespråkar, utan det här går ju att lösa på annat sätt, till exempel genom lagerhållning i befintliga butiker.

Genom ett tydligt samlat grepp kan vi ge ett uppdrag till de privata aktörer som redan finns där ute - till handeln - att sköta lagerhållningen. Detta kräver säkert någon form av regeländringar och kanske någon form av ekonomisk kompensation om man ska stå med varor som man annars inte skulle lagerhålla, men det är sannolikt väldigt mycket billigare och mer effektivt än att från statligt håll bygga upp separata lagerutrymmen.

Det jag framför allt efterlyser och hoppas att statsrådet tar med sig är behovet av ett samlat grepp om hela paketet med frågor som handlar om primärproduktion, livsmedelsförädling, distribution, lagerhållning, handel, det vill säga hela kittet.


Anf. 97 Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är inte beredd att i dag peka ut någon myndighet som skulle ha ett samlat grepp om detta. Jag tror inte att någon är beredd att göra så i dag, utan jag tror att vi alla måste invänta Försvarsberedningens delbetänkande som kommer att beröra bland annat dessa frågor.

Ledamoten Gjörtler tar upp frågan om de större städernas sårbarhet. Vi ska inte glömma bort att Sverige är ett avlångt och geografiskt stort land, vilket gör att kommunikationer är en oerhört viktig del i att säkerställa livsmedelsberedskap. Det måste finnas fungerande kommunikationer. Det är inte bara städerna som kommer att få stora problem vid en krissituation, utan det finns också många andra ställen där det finns hög risk. Livsmedel måste nå ut till hela landet.

Det här är inget som Livsmedelsverket kan åstadkomma på egen hand. Jag tror också att privata aktörer tillsammans med myndigheter är oerhört viktiga. Det måste vi poängtera när vi jobbar med dessa regionala frågor. Här har länsstyrelserna ett viktigt ansvar att jobba med dessa frågor.

Det finns all anledning att återkomma i frågorna längre fram efter det att det nya året har börjat och när vi har fått titta på vad Försvarsberedningen säger i sitt delbetänkande.


Anf. 98 Jonas Jacobsson Gjörtler (M)

Fru talman! Det låter som att vi är hyfsat överens om vikten av att koppla ett brett grepp och fånga in helheten i problemen. Det är uppenbart och självklart att utmaningarna är olika för de större städerna och för glesbygden, men vi är överens om att de finns.

Det är lätt att instämma i det statsrådet tog upp om att vi bör invänta Försvarsberedningens förslag. Det väntas komma inom kort, och vi hoppas att det finns ett samlat grepp från deras sida.

Jag ska inte förlänga debatten ytterligare. I stället avslutar jag med att önska statsrådet, fru talmannen och övriga en god jul och ett gott nytt år.


Anf. 99 Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)

Fru talman! Tack för möjligheten att belysa denna mycket viktiga fråga. Den är mycket angelägen för vårt land.

Vi är överens i de flesta frågor, och det är viktigt att inte fastna i de lösningar som fanns tidigare. Det finns en del debattörer som brukar hänvisa till 40-talet, men jag tror inte att lösningarna finns där. Vi måste utgå från den värld vi lever i i dag.

Fru talman! Arbetet är påbörjat, men det finns mycket kvar att göra. Tack vare uppgörelsen i försvarsgruppen kan man nu stärka och bygga upp ett civilförsvar igen. Jag tycker också att Moderaterna är en viktig part i uppgörelsen. Det uppskattar jag mycket.

Tack för en bra debatt! Jag vill tillönska såväl ledamoten som fru talmannen en god jul och ett gott nytt år.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2017/18:241 Försörjningstrygghet avseende livsmedel

av Jonas Jacobsson Gjörtler (M)

till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)

 

Säkerhetsläget har försämrats i vår omvärld under en rad år och till följd av händelser utom vår kontroll. Det gör att det har blivit nödvändigt med ett ökat fokus på exempelvis försvars- och säkerhetsfrågor. Som ett led i den diskussionen följer också frågor som rör vår beredskap, exempelvis avseende livsmedelsförsörjningen. Det är bekymmersamt att den svenska konkurrenskraften har urholkats så mycket att bara ungefär varannan portion som konsumeras här faktiskt produceras här. Det gör oss sårbara om en allvarlig krissituation skulle uppstå och vi exempelvis skulle bli avskurna från omvärlden.

Den svenska livsmedelsförsörjningen är i dag till stor del beroende av importerade livsmedel. I händelse av begränsningar eller avbrott i importen finns det stor risk för att vissa livsmedel relativt snabbt blir en bristvara. Ur det perspektivet är ökad livsmedelsproduktion viktig, eftersom det innebär minskad sårbarhet.

Det är viktigt att understryka att ökande export absolut inte är ett problem i det här sammanhanget, eftersom all ökad produktion – även den som exporteras – innebär minskad sårbarhet i händelse av kris. Om en bristsituation skulle uppstå kan råvaror och produkter som annars skulle ha exporterats i stället användas i Sverige.

Livsmedelsförsörjningen är också beroende av fungerande transporter. Även vårt beroende av import av fossila drivmedel innebär i det perspektivet ökad sårbarhet. Såväl skogen som jordbruket kan dock bidra till en produktion av biodrivmedel där förutsättningarna för expansion är goda i Sverige. Det innebär också en möjlighet till fler jobb. Regeringen behöver därför snarast säkerställa långsiktiga spelregler för biodrivmedel, till nytta både för klimatet och för vårt oberoende.

Det har tyvärr länge saknats ett samlat ansvar och en överblick av vad som händer med livsmedelsförsörjningen i händelse av en allvarlig kris. I ljuset av det förändrade omvärldsläget behövs därför ett tydligare och samlat samordningsansvar när det gäller försörjningstrygghetsfrågorna, avseende exempelvis livsmedel och drivmedel. Vi behöver få en bättre överblick över säkerhetsläget, och det behövs en tydlig strategi för hur dessa frågor ska hanteras framöver.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht:

 

1. På vilket sätt avser statsrådet och regeringen att agera för att öka kunskapen om läget avseende livsmedelsförsörjning i händelse av en allvarlig kris?

2. På vilket sätt avser statsrådet och regeringen att agera för att förbättra situationen avseende livsmedelsförsörjningen i händelse av en allvarlig kris?

3. Anser statsrådet och regeringen att det behövs ett samlat ansvar för dessa frågor, exempelvis hos någon för ändamålet lämplig myndighet – och i så fall vilken?