Folkbildningssatsningar för att öka IT-kompetensen

Herr talman! Monica Green har frågat mig vad jag som folkbildningsminister avser att göra för att öka den digitala kompetensen och minska det digitala utanförskapet. Jag anser, precis som frågeställaren, att det digitala samhället ska vara öppet för alla. Bland annat därför antog regeringen redan 2011 den digitala agendan för Sverige med ambitionen att alla som vill ska kunna använda de möjligheter som digitaliseringen erbjuder oavsett personliga förutsättningar. En bred samling företag, myndigheter och organisationer har undertecknat agendan och angett de insatser de avser att göra inom sina olika verksamheter. Att folkbildningen valt att ansluta sig till denna agenda gör mig särskilt glad. Under min tid som minister för folkbildningsfrågorna har jag uppfattat att det görs ett mycket gediget arbete av studieförbund och folkhögskolor när det handlar om att öka den digitala kompetensen. Omvärldsförändringar har inneburit att arbetet för digital delaktighet i dag ingår som en naturlig del i ett mer övergripande folkbildningsuppdrag. Folkbildningens organisationer har själva angett sin vilja att gå i spetsen för att utveckla nya lärformer och en modern pedagogik som tar till vara den nya tekniken. Inom ramen för statsbidraget till folkbildningen har Folkbildningsrådet ett särskilt utvecklingsuppdrag om 8,5 miljoner kronor gentemot studieförbund och folkhögskolor för att öka den digitala delaktigheten och utveckla en ökad användning av internet som en naturlig del i undervisningen. Som frågeställaren noterar deltar även folkbildningen i kampanjen Digidel, som delvis är finansierad av regeringen. Herr talman! Regeringens uppfattning är att det är angeläget att folkbildningen med utgångspunkt i sin pedagogiska värdegrund tar till vara digitaliseringens möjligheter för utveckling av pedagogik och metodik. Folkbildningen ges årligen ett betydande statligt stöd som fördelas av Folkbildningsrådet till studieförbund och folkhögskolor. Jag anser att folkbildningen i mycket hög utsträckning själv ska avgöra hur dessa resurser ska användas på bästa sätt. Därför övervägs för närvarande ingen ytterligare styrning av anslaget mot berörda ämnesområden. Regeringen kommer dock även fortsättningsvis att föra dialog med företrädare för folkbildningens aktörer i dessa frågor.

Herr talman! Sverige ska vara en it-nation i framkant, och vi ska se till att vi bygger bredband i hela landet och att människorna är delaktiga i den digitala framtiden. Tyvärr står fortfarande en miljon människor utanför det digitala samhället. Det försvårar för människor. Allt fler myndigheter går över till digitala tjänster, även på den privata sidan med banker och så vidare. De som inte har tagit steget in i det digitala samhället får allt svårare att hänga med. Det blir svårare för dem både att ta del av kunskap och att kunna betala räkningar och göra bokningar. Man kan inte ens boka biobiljetter längre om man inte har datauppkoppling. Allt som vi tycker är självklart och som förenklar för oss kan för människor som ännu inte tagit steget in kännas som ett väldigt stort steg och ett hinder för att kunna leva ett normalt liv. Det finns olika skäl till att man står utanför. En del bor där det inte finns bredband. Andra vågar inte - det finns en stor rädsla. Åter andra har inte råd - vi har ett stort utanförskap. Det finns alltså flera skäl till att man står utanför it-samhället. Nu säger folkbildningsministern att hon uppmuntrar folkbildning men att hon tycker att folkbildningsförbunden får avgöra själva. Hon hänvisar till Digidel, men det finansieras faktiskt inte av staten utan av Punkt SE. Staten har visserligen varit med och betalat Get Online Week, alltså en vecka. Om regeringen tycker att den är med och finansierar Digidels kampanj för folkbildning med de futtiga kronorna må det vara hänt. Vid årsskiftet lägger Digidel ned sin verksamhet, men det är fortfarande en miljon människor som står utanför. Digidel säger i sin slutrapport att det behövs ytterligare medel de närmaste tre åren för aktiva insatser för en digital delaktighet. Samstämmiga uppgifter från internationella undersökningar säger också att man måste göra insatser från samhällets sida för att de människor som nu är kvar utanför ska våga ta steget in. Man kan göra det med studiecirklar, på folkhögskolor eller med kampanjer via tv eller folkbildningsradio. Jag har själv utformat idén om it-Titti, som skulle kunna hjälpa till med olika saker i tv för att underlätta för människor att ta sig an sin dator eller smarta telefon. Digidel har jobbat mycket med dessa frågor, men trots det kvarstår en miljon människor. I sitt svar säger Maria Arnholm att hon tycker att detta är viktigt men att vi nog inte behöver lägga oss i och att folkbildningsförbunden får avgöra själva. Jag tycker att det blir ett problem. Dels ska de avgöra själva, dels har statsbidragen till folkbildningsförbunden frusits. Även om förbunden vill bestämma själva kan de inte satsa särskilt mycket. Jag tycker att det behövs en riktad satsning eller kampanj från statens sida.

Herr talman! Jag delar Monica Greens oro, men jag vill ändå understryka att Sverige är det land i Europa som har störst andel digitalt delaktiga i befolkningen. Det hindrar inte att vi ska se till att vi blir ännu bättre, men låt oss komma ihåg att det är från den utgångspunkten vi startar. Jag vet inte i vilken utsträckning it-Titti har bidragit till att vi har kommit så långt - det ska jag be att få lära mig mer om - men förutom Monica Green finns det naturligtvis många andra som har bidragit. Det är lärare i folkbildningen och i våra civilsamhällsorganisationer som har hjälpt till och sett till att vi har nått så långt. För att komma ännu längre är jag övertygad om att vi måste hitta ännu bättre sätt att nå dem som vi traditionellt sett inte når och som heller inte folkbildningen når. Där vill jag peka på det arbete med engagemangsguider i civilsamhället och folkbildningen som har pågått under några år. Där har man med lyckade resultat nått människor och engagerat dem i civilsamhälle och folkbildning. Det är den typen av insatser som jag tror är nödvändiga om vi ska komma ännu längre. Folkbildningen, det vill säga folkhögskolorna och studieförbunden, har ett årligt bidrag om 3,5 miljarder kronor. Det är en stor summa pengar som man gärna själv vill bestämma över. I folkbildningens egna framtidstankar i Folkbildningens vägval & vilja som presenterades för en tid sedan understryker man också sin vilja att engagera sig i de här frågorna. Jag tror att det är många fler än folkbildningen som behöver engagera sig om vi ska nå den ytterligare miljon som Monica Green pratar om. För att säkerställa användar- och tillgänglighetsperspektivet inrättade regeringen 2012 ett användningsforum som har som uppgift att främja en kontinuerlig dialog kring tillgänglighet och användbarhet. Skolan är en oerhört viktig plattform för nya grupper. I skolans styrdokument finns det här nu tydligare reglerat än tidigare. Det handlar om att det i läroplanen för grundskola, förskoleklass och fritidshem anges att varje elev efter genomgången grundskola ska kunna använda sig av den moderna tekniken. Det finns också tydligare angivet i examenskraven för lärare att man ska kunna överföra den här kunskapen. De som Monica Green talar om som inte kan använda sig av myndigheters och bankers tjänster är föremål för ett särskilt uppdrag som Post- och telestyrelsen har för att öka tillgängligheten och användbarheten inom elektronisk kommunikation och posttjänster. De har 145 miljoner kronor per år för att bedriva det här arbetet för personer med funktionsnedsättning och för äldre personer. Post- och telestyrelsen är utsedd av regeringen som en av 14 svenska strategiska myndigheter för genomförande av funktionshinderspolitiken och gör ett gediget arbete på detta område. Till exempel finns ett försöksprojekt, It-support direkt, som leds av Hjälpmedelsinstitutet och dit personer med funktionsnedsättning och personer över 65 år kan ringa för att få kostnadsfri telefonsupport. Det här är exempel på andra satsningar vid sidan av det som folkbildningen gör som jag gärna vill berätta om.

Herr talman! Ja, det är alldeles riktigt att vi behöver en satsning på bred front. Vi behöver en skolminister som tycker att det är viktigt med internet på skolorna och att vi har it i skolan. Vi behöver också se till att det finns bredband åt alla i hela landet. Vi måste se till att det finns bra kapacitet, men det behövs också kunskap. Vi kan börja i skolan. Vi behöver se till att lärarna i skolan kan lära eleverna mer och att lärarna känner sig säkra på att de kan det här bättre än eleverna. Det är en viktig start. Men vi får inte glömma den del av befolkningen som har klarat av sin skolgång och som kanske dessutom är arbetslös. Man kanske bor på ett ställe i Sverige där man inte har bredband, kanske i en av förorterna här utanför Stockholm där man heller inte har tillgång till internet överallt, eller så har man inte råd. Det finns flera anledningar till detta, som jag sade i mitt första inlägg, och det handlar om en miljon människor. Utöver den här miljonen människor som står helt utanför känner sig också fyra av tio svenskar osäkra. Allt är inte helt fixt och färdigt när man tagit steget in i det digitala samhället, utan man måste ständigt lära sig nya saker. Det är också det som är spännande med det digitala samhället. Det blir enklare för oss, men det innebär också stora utmaningar där vi får lära oss nya saker. Därför behövs det fortsatta satsningar i skolan och i vuxenutbildningen, på biblioteken, i studieförbunden, på folkhögskolorna och på högskolorna. Vi behöver detta för att få ned arbetslösheten, för att få människor att bli mer delaktiga och för att vardagen ska förenklas. Vi ökar helt enkelt kvaliteten i välfärden om vi ser till att alla har denna möjlighet. Maria Arnholm säger att vi ligger bra till internationellt sett. Ja, det är vackert så, men vi ska fortsätta att göra det. Vi ligger bra till, och det fanns skäl till att Sverige blev en it-nation i världsklass. Det var de kommunala bredbandspengarna, det var ITIS, It i skolan, och det var hem-pc-reformen. De tre sakerna gjorde att Sverige hamnade i framkant och har legat där även under den borgerliga regeringen. Men nu kommer de andra länderna i kapp. Man kan alltså inte luta sig tillbaka och leva på gamla meriter, utan man måste hela tiden flytta fram positionerna och se till att få med den del av befolkningen som nu är utanför det digitala samhället. Det tycker jag att den borgerliga regeringen har gjort för lite för. Det behövs en extra kampanj utöver det som Digidel faktiskt har gjort men som nu har avslutats.

Herr talman! Det är en svårighet när man ligger längst fram att få vara stolt över det och samtidigt vara arg, besviken och frustrerad över att man inte har kommit ännu längre. Jag tror att vi klarar av att både vara nöjda med var vi är och också känna att vi inte ger upp utan fortsätter. Det är en väldig tur att vi har en sådan stark folkbildningstradition och så starka folkbildningsorganisationer i Sverige. Jag är övertygad om att det faktum att de har ett unikt stort stöd och det faktum att de har en mycket stor frihet att själva bestämma hur de vill utföra sitt uppdrag bidrar till att de gör det på ett så effektivt och bra sätt. Jag vill slå vakt om den friheten. Jag kommer inom kort att lägga fram en proposition för regeringen som vi ska skicka till riksdagen som handlar om en utvecklad folkbildningspolitik, bland annat om behovet av att ännu mer nå ut till dem som man vanligtvis inte når. Det är ett uppdrag som jag tycker att vi kan skicka med. 3,5 miljarder skickar vi med, och jag tycker att det är en bra plattform för att fortsätta att arbeta med det här. Jag hann halvvägs tidigare i en uppräkning av vad vi i övrigt gör när det gäller detta. Jag berättade vad Post- och telestyrelsen gör. Handisam har ytterligare ett uppdrag, det finns Seniornet och det finns satsningar i skolan. Det är alltså en bred palett av olika verktyg som vi har för att föra samhället framåt och som vi använder på det här området. Jag tycker att vi inte ska slå oss för bröstet och vara övernöjda utan fortsätta arbeta i den riktningen.

Herr talman! Det är bra. Vi ska inte slå oss för bröstet. Vi ska vara stolta över att vi är där vi är, det är helt riktigt, men vi måste också gå vidare och se till att de som är i det digitala utanförskapet har möjlighet att komma in, för det blir så mycket enklare för dem i vardagen. Det blir mycket enklare att komma i kontakt med sjukvården, att ha daglig kontakt med sin hemsjuksköterska eller sin läkare och att komma i kontakt med anhöriga om man har internetuppkoppling. Om vi underlättar för människor att förstå det kommer de att tycka att vardagen blir mycket enklare. Det blir en guldkant på vardagen att komma närmare människor. ABF har gjort mycket, andra studieförbund har gjort mycket, PRO och SPF har gjort mycket och invandrarföreningarna har gjort mycket, men det behöver göras mer. Om det behövs en extraskjuts behöver vi också skicka med mer pengar. Då kan man inte frysa anslagen till studieförbunden, utan då får man se till att de får mer pengar som är riktade till att sluta den digitala klyfta som vi har i Sverige. Då behöver man nog vända sig till exempel till invandrarföreningar så att man kan satsa lite extra på dem som står utanför. Vi har mycket kvar att göra. Det är spännande framtidsutmaningar, och jag är mycket otålig när det gäller att se till att den där sista miljonen människor också tar sig in i det digitala samhället.

Herr talman! Det finns en uttalad och stark vilja från regeringens sida att vara med och bidra till att det digitala gapet minskar och sluts. Regeringens övergripande mål för e-förvaltningen är att det ska vara så enkelt som möjligt för så många som möjligt att utöva sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter samt att ta del av förvaltningens service. Regeringen antog i december 2012 en strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning som heter Med medborgaren i centrum . Strategin har tre mål. De målen är att skapa en enklare vardag för medborgare, att skapa en öppnare förvaltning som stöder innovation och delaktighet och att uppnå högre kvalitet och effektivitet i den offentliga verksamheten. Det innebär att det är ännu viktigare att alla har tillgång till det och att alla känner att de kan ta del av det. Digidel är ett utmärkt exempel på vad som händer när folkbildningen, skolväsendet, Handisam och Post- och telestyrelsen samverkar. Framtiden och fortsättningen för denna samverkan måste också ligga i deras händer. Jag känner mig förvissad om att vi gör ett bra och gott arbete tillsammans med många andra, och jag vill benhårt hålla fast vid principen att det är folkbildningen som själv ska styra över sina resurser och över hur man vill utvecklas.