EU:s ståndpunkt gentemot Burma

Fru talman! Ulf Holm har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att EU:s ståndpunkt gentemot Burma skärps och för att den burmesiska regimen ska släppa alla politiska fångar. Vidare ställs även frågan vilka åtgärder som jag kommer att vidta för att ett globalt vapenembargo mot Burma ska bli verklighet. Slutligen frågar Ulf Holm vilka initiativ jag ska ta för att stärka den burmesiska demokratirörelsen. Ulf Holm uppmärksammar den mycket svåra situation som råder i Burma och tar upp frågor som jag själv också ser mycket allvarligt på. Hösten 2007 tog jag därför initiativ till att EU tillsatte ett särskilt sändebud för Burma i syfte att på ett mer kraftfullt och samordnat sätt föra en aktiv EU-politik. Som Ulf Holm konstaterar är Burma i dag ett av de fattigaste och mest korrupta länderna i världen. I landet råder såväl en allvarlig humanitär kris som en oacceptabel politisk situation. Det politiska förtrycket är omfattande. Yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet saknas och godtyckliga arresteringar förekommer. Antalet politiska fångar uppgår nu till över 2 100. Den inhemska opposition som har funnits och tidvis växt sig relativt stark har kvästs. Under året 2008 dömdes bland annat 23 medlemmar ur den så kallade generation 88-studentrörelsen till 65-åriga fängelsestraff. Burma har endast ratificerat två av de nio centrala konventionerna om mänskliga rättigheter. Orsaken till landets djupt tragiska utveckling ligger entydigt i den politik som de olika militärregimerna har fört. Förutsättningarna för en demokratisk utveckling är tyvärr ytterst begränsade, vilket också folkomröstningen 2008 om en ny konstitution tydligt illustrerade. Konstitutionens utformning säkerställer fortsatt militär närvaro och kontroll. Det är i hög grad osäkert i vilken grad valet, som ska hållas i enlighet med den nya konstitutionen, kommer att innebära en reell öppning av det politiska landskapet. Vi måste noga analysera vad som sker före, under och efter valet för att kunna avgöra om det trots allt finns möjligheter för att öka det demokratiska utrymmet i Burma och hur vi i sådana fall bäst kan stödja en sådan utveckling. Ulf Holm frågar mig om EU:s gemensamma ståndpunkt mot Burma och den årliga översyn som inom kort kommer att göras av ministerrådet. Ståndpunkten som den är utformad reglerar redan i dag en av EU:s mest långtgående sanktionsregimer. Efter den så kallade saffransrevolutionen 2007 skärptes sanktionerna ytterligare för att förstärka den kraftiga kritik som det internationella samfundet riktade mot regimens oacceptabla behandling av fredliga demonstranter. Inom EU bevakas utvecklingen i Burma noga, och det finns beredskap att ytterligare skärpa den gemensamma ståndpunkten om situationen förvärras. Det är dock viktigt att sanktionerna är så utformade att de drabbar regimen och dess intressen och inte den redan mycket utsatta befolkningen. Jag vill också nämna att möjligheterna till sanktionslättnader eller incitament har diskuterats. Jag anser att denna möjlighet fortsatt bör finnas för att EU så effektivt som möjligt ska kunna få genomslag för sin politik. Utöver att EU kan ha ytterligare sanktioner i beredskap handlar det också om att upprätthålla momentum i det internationella engagemanget. Det är viktigt att FN-processen fortgår, och EU ger denna sitt fulla stöd. Jag välkomnar att olika FN-sändebud redan i år har gjort tre besök till landet och att FN:s generalsekreterare har en hög beredskap för ett återbesök om rätt förutsättningar föreligger. De som framför allt har möjlighet att påverka Burma och bidra till en positiv utveckling är de inflytelserika aktörerna i regionen: Kina, Indien och Asean. Förhållandena i Burma är därför en fråga som regelbundet förs upp i samtal med dessa. EU:s särskilda sändebud Fassino har som viktigaste uppgift att agera stöd för FN-processen, inte minst genom att försöka förmå övriga länder i regionen att verka mot samma mål. Även inom ramen för Asia-Europe meeting, ASEM, finns goda möjligheter att föra dialog med de regionala aktörerna om Burma. Vid nästa utrikesministermöte i Hanoi i maj kommer jag tillsammans med det tjeckiska EU-ordförandeskapet att även ha ett särskilt möte med företrädare för Burmas regering. I detta sammanhang kommer EU:s krav på demokratisk utveckling och frisläppande av alla politiska fångar självklart att föras fram. Frisläppande av politiska fångar i Burma är ett fundamentalt krav från vår sida och en förutsättning för en trovärdig och genuin försoningsprocess. Det är också ett krav som FN:s olika sändebud kontinuerligt tar upp vid sina besök. Jag kan försäkra att vi kommer att fortsätta med ett starkt tryck mot regimen i Burma på denna punkt. Ulf Holm tar upp frågan om ett globalt vapenembargo mot Burma. Att ett land i ständig humanitär kris enligt vissa siffror lägger så mycket som 40 procent av sin bnp på den militära apparaten är oacceptabelt. Inom EU är det en självklarhet att ett vapenembargo föreligger mot Burma. Många andra länder har också vapenembargo, bland annat USA och Kanada. I dagsläget är det dock tyvärr inte troligt att ett internationellt vapenembargo skulle få tillräckligt stöd inom FN. EU har dock uppmanat internationella samfundet att införa ett embargo av det slag som EU har. Jag håller med Ulf Holm om vikten av att stödja den burmesiska demokratirörelsen. Sverige försöker redan på olika sätt stödja det civila samhället, bland annat genom enskilda organisationer i Sverige som verkar för demokratifrågor och till exilbaserade oppositionella organisationer. Mycket av det aktuella stödet tar sikte på att förmedla relevanta kunskaper och erfarenheter till främst demokratiförespråkare och exilorganisationer som arbetar för en demokratisering av Burma. Det är också angeläget att fortsatt stödja det burmesiska folket genom humanitärt bistånd samt skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Under 2008 uppgick det totala svenska stödet till Burmas folk till drygt 140 miljoner kronor. Slutligen vill jag tacka Ulf Holm. Eftersom jag nu bara har fem sekunder kvar tackar jag honom en gång till.

Fru talman! Tack så mycket, utrikesminister Carl Bildt, för svaret! Jag tycker att det var långt och välgrundat och höll en balanserad ton. Jag ställde fyra frågor, bland annat om EU kommer att skärpa sin ståndpunkt mot Burma när man nu ska anta en ny gemensam hållning. Bakgrunden är, precis som Carl Bildt nämner i sitt svar, den situation som råder i Burma och som tyvärr inte kan anses gå i rätt riktning. Tvärtom är Burma fortfarande ett av de fattigaste och mest korrupta länderna i världen. Med tanke på det hopp som tändes för två år sedan vid de kraftiga demonstrationerna hade vi kanske hoppats att utvecklingen skulle ta en något annan riktning, men tvärtom har de styrande fortsatt med sin regim. Den folkomröstning om en ny konstitution som hölls 2008 var också märklig med tanke på den situation som landet då befann sig i efter cyklonen Nagris. Denna folkomröstning var en parodi på demokrati där det till exempel var olagligt att kritisera förslaget och människor tvingades att rösta ja. Nästa steg är vad regimen kallar allmänna val, som ska hållas 2010. Den utveckling vi ser i dag inger oro, och den oron tycks ju Carl Bildt dela. Utrikesministern tar upp en rad synpunkter i sitt svar. Jag skulle vilja fråga om det särskilda EU-sändebudet Fassino. Hur går det engagemanget? Vilka framsteg har han gjort i sitt uppdrag? Som utrikesministern säger var detta ett svenskt initiativ i EU, men vi har hört väldigt lite om framstegen. Det tycks tyvärr, eller tack och lov, handla om tyst diplomati. Den får gärna spridas lite mer utanför de stängda rummen. Utrikesministern säger att det finns en beredskap för att ytterligare skärpa den gemensamma ståndpunkten. Men kommer utrikesministern att agera för att det blir en sådan skärpning när EU ska fatta sitt beslut i april? Det var det som var frågan, inte om möjligheten finns utan om utrikesministern faktiskt kommer att agera för detta. Om regimen ändrar sig, kan utrikesministern då också ange någon tidtabell för att införa det som han kallar sanktionslättnader men som jag skulle vilja kalla morötter för förändring, så att regimen inte bara känner press utan också ser möjligheter till utveckling? Det tror jag är väldigt viktigt. Jag är glad att Carl Bildt kommer att vara med på det gemensamma möte som ska hållas i Hanoi i maj. Jag hoppas att utrikesministern då också kommer att vara klar och tydlig när det gäller frigivning av politiska fångar. När det gäller vapenembargo har tyvärr Carl Bildt rätt i att förutsättningarna för ett internationellt sådant ser mörka ut. Men kommer då till exempel Sverige i stället att agera för att tvinga de enskilda länder som i dag säljer vapen till Burma att upphöra med detta? Kommer vi att sätta tryck på de enskilda länder som har en sådan export i dag? Slutligen, fru talman, är givetvis frågan om demokratistöd väldigt viktig. Det är bra att Sverige ger så pass mycket resurser till civilbefolkningen. Dock sägs det inte klart och tydligt hur mycket mer stöd man ska ge till själva demokratirörelsen. Det tror jag är väldigt viktigt.

Fru talman! Jag noterar vad Ulf Holm säger om att det saknas konkreta besked i mitt svar vad gäller stöd direkt till demokratirörelsen. Jag ska be att få återkomma på den punkten vid någon tidpunkt. Vad gäller den generella situationen är det alltid besvärligt att göra avvägningar av den politik vi ska föra i fall som dessa. Är en sanktionspolitik möjlig? Är den lämplig? Är den effektiv? I hur stor utsträckning ska man kombinera den med en engagemangspolitik? Hur ska man utforma det som Ulf Holm kallar morötter eller incitament till förändringar som kan vara möjliga? Från svensk sida var vi förra året pådrivande för sanktionsåtgärder. Vi hade diskussioner, både i detta forum och i EU-nämnden i olika sammanhang, där jag förklarade att jag normalt inte tror på sanktioner men att jag tyckte att detta var ett relativt unikt fall där det kunde vara en viktig markering. Jag är dock inte alldeles övertygad om att det finns så mycket utrymme att gå vidare den vägen, mycket därför att det inte finns så mycket att ha sanktioner mot. Detta är ju ett synnerligen isolerat samhälle, och relationerna mellan Europeiska unionen och Burma är synnerligen rudimentära, knappt befintliga över huvud taget. Det innebär att svårigheterna att nå fram den vägen är relativt betydande. Däremot har vi haft, och har fortfarande, en mycket betydande dialog med olika regionala aktörer. Jag kommer också att ha en sådan dialog senare under denna dag. Det råkar vara så att jag i dag på min besökslista har såväl Aseans generalsekreterare dr Surin som Indonesiens utrikesminister Wirajuda, en av dem som har engagerat sig allra tydligast i den burmesiska problematiken. Även om det är väldiga skillnader i storlek mellan Indonesien och Burma har det funnits vissa förenande drag. Indonesien hade förr en militärdiktatur, och man var väldigt rädd att landet skulle komma att brytas upp. Man har gjort en framgångsrik övergång till demokrati som också har respekterat militärens fortsatta roll. I Burma motiverar militären mycket av sin existens och sin dominerande roll i samhället med de separatisttendenser som finns i olika delar av landet och som historiskt har varit ett betydande problem. Där har man haft bräckliga vapenvilor med ett antal av de mer eller mindre självständiga regioner som finns. Men det indonesiska exemplet borde visa att det är möjligt att med en demokratisk samhällsutveckling bibehålla landets territoriella integritet och öka respekten för landet och därmed också bereda vägen för en bättre ekonomisk och social utveckling. Utvecklingen i Burma internt just nu är inte alldeles lätt för en utomstående att i sina detaljer bedöma. Man går mot det val som vi har diskuterat. Vi måste noga se om detta innebär några möjligheter över huvud taget till en försiktig öppning. Vi vill inte utesluta de möjligheterna, även om jag tror att man ska betrakta möjligheten med en betydande skepsis. Vi har anledning att anta att Burma inte kommer att vara isolerat av effekterna av den kraftiga internationella nedgången, även om Aseanregionen är en av de regioner i världen som är något mindre drabbad av denna än andra. Men även en regim som den burmesiska är i någon utsträckning beroende av tillgång till internationellt kapital. Det särskilda sändebudet Fassino, som jag inte haft möjlighet att träffa på ett antal månader, fortsätter att bedriva en aktiv verksamhet. Men det är en verksamhet som till stor del är, som jag sade, ett stöd till FN:s verksamhet, till FN:s sändebud och till det man där försöker göra. Det som närmast är på dagordningen, och som jag försiktigt antyder, är att generalsekreterare Ban Ki Moon är synnerligen redo att på kort varsel resa till Burma för att fortsätta den dialog som han inledde med den allra högsta ledningen. Men en resa kan inte bara vara en resa, utan en resa måste vara en resa med politiskt innehåll. Det är därför man väntar och ser om förutsättningarna föreligger för det viktiga steg som en ytterligare resa av Ban Ki Moon skulle innebära.

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern, för vidareutveckling av svaret! Jag ska börja med ståndpunkten om Sverige kommer att agera för en skärpning av hållningen mot Burma. Det vore bra om utrikesministern kunde slå fast att det åtminstone inte handlar om en försvagning. Det kan man läsa in i det resonemang som utrikesministern för, det vill säga att det inte har skett några förbättringar. Utrikesministern ser i dag inga möjligheter till skärpningar därför att det enligt utrikesministern inte finns så mycket mer att skärpa. Detta får inte betyda att det blir en försvagning av EU:s ståndpunkt som ska beslutas i april. Det är en väldigt tydlig markering att så inte får ske. Det handlar om att sätta upp mål framöver kring vad som kan göras och ha incitament för förändringar för regimen. Det tror jag är väldigt viktigt om vi ska kunna ta steg i rätt riktning. Jag tycker att det är bra att utrikesministern lyfter fram, som han gjorde i den förra interpellationsdebatten, Sveriges goda relationer med Kina. Jag hoppas att de kan utnyttjas också i detta fall när det gäller kontakterna med Burma. Kina har väldigt viktiga kontakter där, vilket också Indien har. Jag hoppas att det blir ett möte Indien-EU under hösten, och det förmodar jag. Det kan utrikesministern bekräfta, men jag har för mig att det brukar ske en gång per år. Jag hoppas att Sverige som ordförandeland i EU sätter Burmafrågan högt på dagordningen så att man kan ta steg framåt. Jag tror att det är väldigt viktigt att man utnyttjar de möjligheter som ges och att Sverige utnyttjar ordförandeskapet i EU under nästa halvår till att lyfta fram frågor som Burma men också den fråga som togs upp i förra interpellationsdebatten, Tibet, när man har så goda möjligheter att göra det. Det är glädjande att höra att utrikesministern flaggar för FN-chefens engagemang och att det kan bli en resa om möjligheten ges. Det är lite svårt att avgöra i dag, men bara det att beredskap finns tycker jag sänder en positiv signal. I frågan om demokratistöd svävar utrikesministern fortfarande lite. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi naturligtvis håller fast vid det civila stödet till människor som bor där. Det är otroligt viktigt. De behöver mycket mer stöd än vad som kan ges. Men jag noterar också att detta är enda avsnittet i utrikesministerns svar där han inte omnämner EU. Det har han gjort i alla andra avsnitt. Frågan är på vilket sätt man kan använda EU:s biståndsbudget till att också stödja demokratirörelsen. Det står inte uttryckligen hur mycket Sverige ger till demokratirörelsen, men jag tror att det är viktigt att vi försöker öka det successivt så att vi ger de goda krafterna i landet en möjlighet att växa och få förändringar framöver.

Fru talman! Jag måste ärligt medge att jag för ögonblicket inte riktigt har klart för mig exakt hur mycket vi ger i demokratistöd, men vad jag minns från tidigare diskussioner med inte minst Ulf Holm är det rätt betydande stöd. Låt det vara osagt om det finns anledning att öka det eller inte, men det är betydande stöd. Jag är helt övertygad om att sådant stöd också ges från Europeiska unionens sida. Det handlar om olika medier som vi stöder och inte minst stöd till de kontor som demokratirörelsen i Burma har upprättat i Bryssel, som ju är en viktig kanal för olika typer av informationer och bedömningar. Låt mig säga att Ulf Holms tolkning av vad jag sade i allt väsentligt är korrekt i den meningen att jag inte ser något skäl eller någon möjlighet till skärpning. Men i detta ligger inte heller motsatsen. Jag ser i dag inte något skäl till att lätta upp på något sätt. Vi kommer säkert att få anledning att återkomma till detta i EU-nämnden inför det konkreta beslutet, men jag ser inga skäl till att gå den vägen i dag. Däremot har vi, som både Ulf Holm och jag säger, anledning att signalera att för den händelse det sker förbättringar i Burma är vi beredda att gå den vägen och vidta andra åtgärder för att hjälpa och stödja en positiv utveckling. Men det förutsätter mycket tydliga signaler när det gäller öppenhet inför det val som vi diskuterar, frisläppande av politiska fångar och de övriga åtgärder som kan komma i fråga. Jag kommer att diskutera de här frågorna vidare med utrikesminister Wirajuda framför allt under dagen. Som jag säger i svaret kommer frågorna att vara kanske inte dominerande men viktiga både vid ASEM-mötet i Hanoi i maj där vi har det separata mötet mellan Europeiska unionen och företrädarna för den burmesiska regimen. Därefter åker vi direkt från Hanoi till Aseanmötet i Phnom Penh i Kambodja där vi också rimligtvis kommer att ha dessa frågor på dagordningen. Det kommer att finnas ytterligare anledningar under våren att återkomma till denna politik. När vi har anledning att återkomma till detta ska jag också kunna vara lite mer konkret när det gäller besked om stödet till demokratirörelsen.

Fru talman! Den springande punkten i den här interpellationsdebatten är trots allt vilka signaler man kan se av regimen i Burma. Har utvecklingen sedan tidigare beslut i EU om den gemensamma ståndpunkten gått i rätt riktning eller inte? Där måste vi kunna vara överens om att vi inte ser några sådana tydliga signaler i rätt riktning. Tvärtom framhåller också utrikesministern de olyckliga domarna i 65 mål mot demokratikämparna i Burma som fullständigt absurda. Om EU inte gör något utan låter det vara status quo kan detta uppfattas av regimen i Burma som att det är okej, och den signalen får vi inte sända. Det är därför viktigt, även om utrikesministern inte i dag kan se några sätt att skärpa ståndpunkten, att sända signalen att vi inte tycker att det är okej såsom regimen hanterar situationen i Burma. Då måste någon sorts skärpning ske, vilken sort kan vara svårt att tala om i dag. Men det är viktigt att utrikesministern har detta i bakhuvudet när han ska försöka påverka resten av EU. Jag tror samtidigt att det är viktigt att föra fram deadlines för vad som kan bli bättre när det gäller att ge incitament för förändringar. I frågan om vapenembargo duckar utrikesministern lite, men jag tror fortfarande att det är viktigt att Sverige kanske bilateralt ska försöka påverka de länder som fortsätter att exportera vapen till Burma och få dem att upphöra med detta, trots att vi inte kan få något internationellt vapenembargo. Med det vill jag tacka, fru talman, utrikesministern för denna debatt.

Fru talman! Låt mig bara säga att jag inte tror att vi har någon avgörande oenighet vad gäller sanktionspolitiken. Den är vad den är. Samtidigt tror jag att vi har en gemensam realism vad gäller möjligheten att uppnå avgörande resultat den vägen. Ska vi göra någon kalibrering av politiken tror jag att vi möjligtvis ska titta på möjligheten att parallellt, utan att lätta på sanktionsdelen, öka engagemangsdelen. Man ska kunna arbeta med bägge dessa instrument. Jag noterar att den nya amerikanska administrationen har sänt ett sändebud till Burma för att där inleda en försiktig dialog. Jag saknar närmare information om karaktären och innehållet i den dialogen. Men jag tror att den reflekterar en insikt om att sanktionspolitiken är värdefull för att ge den tydliga signalen om vad vi tycker, men den är kanske inte tillräcklig för att åstadkomma de förändringar som vi hoppas kunna ge ett bidrag till. Det är också viktigt när vi talar om stödet till demokratirörelsen att vi försöker att utveckla en dialog med inte minst den interna oppositionen, besvärligt som detta kan visa sig vara, och att lyssna till de röster som kan komma därifrån, de som inifrån landet kan göra bedömningar av utvecklingen. Slutligen, som vi också är överens om, är det viktigt att vi för dialogen med de länder i regionen som av både geografiska och historiska skäl har bättre möjligheter att bedöma och utöva inflytande på utvecklingen än vad vi kanske har. På det sättet kan också vi ha ett större inflytande än vad som annars skulle bli fallet. Mycket av detta kommer jag faktiskt genom tillfälligheternas spel att ägna mig åt under denna dag och sedermera med de olika kontakter som jag indikerade under denna nu äntligen begynnande vår.