EU:s relation till Kuba

Fru talman! Birgitta Ohlsson har frågat mig om jag anser att Kuba sedan 2014 har gått mot mer demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter eller mindre och huruvida landets utveckling föranleder att jag kommer att arbeta för förändringar av samarbetet med Europeiska unionen.

EU beslutade i februari 2014 att inleda förhandlingar med Kuba om ett avtal om politisk dialog och samarbete. Förhandlingarna avslutades i mars 2016, då avtalet paraferades. Rådet beslutade att underteckna avtalet den 6 december förra året, och detta skedde den 12 december. Avtalet fick sedan Europaparlamentets godkännande med röstsiffrorna 567 mot 65 - 31 ledamöter avstod - den 5 juli. Avtalet trädde i kraft provisoriskt den 1 november.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avtalet med Kuba är betydligt mindre långtgående än till exempel de avtal om bland annat frihandel som EU har med de flesta andra länder i Latinamerika. Syftet med avtalet från EU:s sida är att konsolidera redan existerande relationer med Kuba. Avtalet skapar också ett instrument som underlättar för EU att stödja reformprocessen i landet och främja europeiska värderingar och intressen. En tydlig målsättning från EU:s sida har varit och fortsätter att vara att stärka möjligheterna att påverka Kuba i riktning mot demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Liksom tidigare fortsätter EU att noga följa utvecklingen när det gäller reformer och respekt för mänskliga rättigheter i landet. Den MR-dialog som stipuleras i avtalet har redan inletts, och under de tre första dialogtillfällena har flera nyckelfrågor för demokrati och mänskliga rättigheter diskuterats. Bland annat har mötesfrihet, det civila samhällets utrymme och möjlighet att delta i det offentliga samtalet, fria val, yttrandefrihet och medie och informationsfrihet behandlats.

Att stödja och försvara en bredd av civilsamhällets organisationer och aktörer i syfte att stärka demokrati och människors deltagande är en prioritering för Sverige. Regeringen ser med oro på det krympande utrymmet för det kubanska civila samhället att verka. Jag delar bilden av att den reformprocess som inleddes för några år sedan har tappat fart. Siffrorna över godtyckliga gripanden som publiceras av CCDHRN, den oberoende kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter som Birgitta Ohlsson hänvisar till, var mycket riktigt rekordhöga under åren 2014 till 2016. De slutgiltiga siffrorna för 2017 har inte presenterats än, men de ser ut att bli betydligt lägre än siffrorna för 2016. Även trakasserier och begränsningar av MR-försvarares möjlighet att resa fritt är oroande.

I vår återupprättade dialog med Kubas regering är situationen för mänskliga rättigheter alltid ett centralt tema och så även i EU:s MR-dialog med Kuba inom ramen för det nya avtalet. Ambassaden i Havanna för också nära och aktiv dialog med ett brett spektrum av aktörer i det kubanska samhället.

Upplägget i EU-avtalet - bistånd och annat sektoriellt samarbete med politisk dialog om bland annat mänskliga rättigheter samt stöd till ekonomiska reformer och handel - liknar det som återfinns i regeringens bilaterala avsiktsförklaring med Kuba. Vi menar att en dylik bred ansats ger oss bäst förutsättningar att bidra till förändringar i positiv riktning.

Regeringen kommer att fortsätta att verka för att EU:s samarbete med Kuba utformas på ett sätt som gör att det bidrar till positiv utveckling i landet och för att EU fortsätter att ställa krav på Kuba när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Det kanske är på sin plats att också här rekapitulera Europeiska unionens historiska relation till den kommunistiska enpartidiktaturen Kuba.

Vi vet ju att år 2003 ströps de diplomatiska relationerna mellan demokratierna i Europeiska unionen och Kubas dåvarande diktatur. Det skedde efter att kubanska myndigheter hade slängt 75 regimkritiker i fängelse som politiska fångar. Åren som följde var relationerna frostiga mellan Europeiska unionen och Kuba även om det fanns enskilda EU-länder som av ekonomiska skäl, rent kommersiella och kapitalistiska skäl, sökte sig närmare regimen.

Vi ser, som utrikesministern nämnde, att sedan 2014 har en del EU-länder tillsammans med USA och Kanada närmast sig Raúl Castros regering. Nu förbereds avtalet om politisk dialog som vi diskuterar nu.

Jag tycker att den första fråga man ska ställa sig är vad det är för Kuba som vi ser i dag.

Jo, det är ett land som har backat på den globala frihetsskalan och nu är nere på endast 14 poäng av 100.

Det är ett land som har lägre frihetsnivå än vad exempelvis Kongo och Iran har, enligt en del mätningar.

Det är ett land där godtyckliga förhör, kortvariga arresteringar och trakasserier av oliktänkande oppositionella är vanligt förekommande.

Det är ett land där yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet saknas. Alla massmedier är i praktiken statlig egendom.

Det är ett land där ett parti, kommunistpartiet, är det enda lagliga partiet, vilket i sig är en dålig utgångspunkt om man önskar fria, öppna och demokratiska val.

Det jag skulle vilja lyfta fram i mitt första inlägg är att jag känner att jag inte har fått tillräckligt bra svar på min interpellation från utrikesministern.

Utrikesministern säger i sitt svar att frågor diskuteras i MR-dialogen. Då kan man undra vad EU säger och vad Kuba svarar. Det kubanska kommunistpartiet har ju varit tydligt med att det inte är aktuellt med reformer från dess sida vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Den kubanska regeringen är också tydlig med att det inte pågår någon reformprocess när det gäller just demokrati och frihet. Då undrar jag var man ser någon sorts förskjutning i positiv riktning.

Av svaret från utrikesministern framgår också att det är en tydlig målsättning från EU:s sida att påverka Kuba i riktning mot demokratisk utveckling. I slutet säger hon att "EU fortsätter att ställa krav på Kuba när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter". Men varken EU eller Sverige har egentligen någon exakt, tydlig målsättning vad gäller demokrati eller ställer några konkreta sådana krav. Bistånd, handel och annat fortsätter alldeles oavsett hur många som slängs i fängelse. Det blir liksom inga repressalier mot landet på det sättet.

Också i EU-avtalet kan man notera en avsaknad av tydliga, specifika krav på Kuba att bättra sig på denna front. Det är en analys som väldigt många frihetskämpar och demokratiaktivister på Kuba instämmer i.

Fru talman! Stort tack till Birgitta Ohlsson, som initierat denna högst relevanta, viktiga debatt rörande situationen på Kuba!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Både Liberalerna och Kristdemokraterna har i många år, genom våra demokratibiståndsorganisationer, arbetat för att stödja de människor på ön som kämpar för en demokratisk utveckling. Det är med stor frustration som vi ser att utvecklingen gällande mänskliga rättigheter och demokrati inte rör sig i rätt riktning.

Den officiella bilden av Kuba i dag är att landet öppnar sig mot omvärlden och att regimen är mottaglig för förändringar. Detta, fru talman, är en bild som det legat i den kubanska regimens intresse att förmedla till omvärlden, och en bild som många i Europa också tror på.

Kristdemokraterna var redan från början tydliga och ställde krav på att oppositionella krafter på Kuba skulle bjudas in under processen med att ta fram avtalet mellan Europeiska unionen och Kuba, och vi beklagar att så inte blev fallet.

I stället ser vi hur den kubanska regimen, precis som har nämnts tidigare, fortsätter att ägna sig åt godtyckliga arresteringar och bortforsling av människor som samlats för att bilda opposition och opinion i olika frågor. Personer från regimkritiska organisationer stoppas och tillåts inte att lämna landet.

Så sent som den 26 november hölls det kommunval på Kuba, vilket räknades som startskottet för processen för att ersätta Raúl Castro vid makten. All form av opposition förbjöds vid valet, och Kuba fortsätter alltså att vara en enpartistat, där inga fria, rättvisa val har hållits i modern tid.

Regimkritiker sitter ännu fängslade på ön. Bland annat har demokratikämpen Eduardo Cardet, som är ledare för den kristdemokratiska rörelsen Movimiento Cristiano Liberación, nu suttit fängslad i ett år för att ha uttryckt sig kritiskt mot Fidel Castro i samband med hans bortgång.

Allt detta, fru talman, visar, menar jag, att den kubanska regimen inte är öppen för politiska förändringar. Därför undrar jag varför det inte finns några skrivningar i avtalet som betonar det kubanska folkets rättigheter och just rätten att välja sina egna politiska företrädare. Vilka fördelar ser vi med ett avtal som inte ställer tillräckligt tuffa krav när det gäller reformer? Det centrala med detta avtal måste ändå vara att stå upp för dem som lider under förtrycket på Kuba.

Fru talman! Tack, både Birgitta Ohlsson och Sofia Damm!

Jag tycker att det finns två väldigt viktiga frågor som vi måste vara upptagna av att försöka svara på. Den första är: Finns det en förskjutning? Tycker man att man ser steg i rätt riktning? Är det något vi kan berömma oss av? Hur ska vi betrakta situationen? Det historiska vet vi ju, och vi vet också att isolering inte ledde till några resultat. Det blev inte bättre på Kuba. Så var är förskjutningen?

Om man skulle nämna något som vi sett över tid är det att reseförbudet har lyfts och lagstiftningen har öppnats för vissa former av fri företagsamhet. Det finns en viss, begränsad tillgång till internet, och möjligheterna till fri debatt är något större än för 10-15 år sedan. Detta är ett försök att svara väldigt seriöst och leta efter något som är positivt, och då kan detta nämnas.

Samtidigt är det helt riktigt som både Sofia Damm och Birgitta Ohlsson har sagt: Vi har sett förfärliga exempel på hur man fängslar ungdomar som bara har försökt att göra sina röster hörda. Föräldrarna får inte reda på var de är eller vad som ska hända med dem. Frihetskämpar har också råkat mycket illa ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Så vad gör vi då? Vad tycker vi är vägen framåt? Regeringen anser det självklart att Sverige ska ha en dialog med företrädare för Kubas regering, men det viktigaste stöd vi ger är att vara ett ställe dit man kan komma och träffa företrädare för civilsamhällesorganisationer och opposition och alla dem som kämpar för ett annorlunda Kuba.

Faktum är att här finns ett stort intresse. Det vet jag från våra företrädare från UD som har varit på Kuba. Just seminarier kring yttrandefrihet och demokratins principer väcker störst intresse. Så för deras skull är det också viktigt att vi visar att vi fortsätter dialogen.

Man behöver inte ha överdrivna uppfattningar om hur snabbt detta ska gå. Men vad är alternativet? Avtalet är väldigt allmänt hållet och talar om att vi nu ska etablera en dialog för att kunna tala direkt med varandra och föra fram exakt dessa synpunkter.

Trakasserierna och begränsningarna av MR-försvarares möjligheter att resa fritt på Kuba hör till det som är mest oroande på sistone. Det är mycket viktigt att vi, även om det kommer att ta tid, insisterar på att finnas där för dem och att vi har en dialog och framför våra synpunkter till den kubanska regeringen.

Vi har haft representanter för det civila samhället och oppositionella med under förhandlingarna. Det finns en MR-klausul, och i avtalet erkänner parterna civilsamhällets roll i genomförandet av det. Det sägs också att parterna ska vidta åtgärder till stöd för ett större deltagande av det civila samhället.

Skrivningarna är viktiga, men vad vi fyller avtalet med framöver är det allra viktigaste. Nu har vi en plattform och kan agera gemensamt och ställa gemensamma krav.

Fru talman! Jag instämmer när utrikesministern lyfter fram att det absolut är viktigt att ha en dialog med alla möjliga parter i ett land. Men man kan fråga sig om det finns förutsättningar för en dialog som kommer att leda till något, när en av de största motparter som kommer att signera avtalet är en kommunistisk enpartidiktatur, som inte verkar visa någon avsikt att bli något annat. Trots löften och trots den amerikanska öppenheten och vissa europeiska trevare har man faktiskt inte heller visat sig gå i rätt riktning.

Mycket av det som har nämnts tidigare, att man har sett en viss ekonomisk öppenhet på sina håll och större möjligheter att resa för en del personer, har faktiskt rullats tillbaka. Det var ett slags våg som kom, som var positiv och som många av oss applåderade. Men det är i dag enormt svårt för den del av befolkningen som inte håller med om den kommunistiska enpartistatens åsikter. De är ännu mer utsatta på många håll.

Jag tycker att en fråga är väldigt viktig att ta upp. Man jobbar på ett mycket smartare sätt än tidigare från den kommunistiska enpartidiktaturens sida, kanske för att kunna få lite tjusigare statistik på papperet på sina håll. Jag tänker mycket på den kubanska säkerhetstjänstens strategier - hur man attackerar oppositionella nu jämfört med tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man har ett nytt arbetssätt mot olika människorättsförsvarare. I stället för att gripa dem när de har börjat demonstrera har man placerat ut säkerhetstjänsten direkt vid personernas hus när de exempelvis ska gå till kyrkan eller till sitt arbete. Detta gör att många inte ens går ut, och då är det klart att antalet gripanden går ned. Människor lämnar inte ens sina hus för att de vet att de går rakt i polisens famn. Detta duperar väldigt mycket, så jag tycker att man måste ta den utveckling vi ser på många fronter med en nypa salt.

Det finns en annan fråga som jag tycker att man måste ställa sig, inte minst med tanke på att Sverige som nation har en historik av att, på ett sorgligt och förkastligt sätt, ge biståndspengar till enpartidiktaturer, oavsett om de är socialistiska eller kommunistiska eller har annan kulör. Vi har sett hur vi har pumpat in bistånd i länder som exempelvis Vietnam och Laos under decennier, men inte har det blivit mycket friare för folket i dessa länder. Det är en läxa vi har lärt oss, och då ska vi inte öppna upp för ett annat land där medborgarna lever i samma stängda och förtryckande system.

Jag tycker, precis som i diskussionen om Zimbabwe tidigare, att demokrati i sig är en förutsättning för att ett land ska få komma in i en global värme och åtnjuta privilegier som kan leda till mer öppenhet, handel med mera.

Här ser vi inte ens intentioner att gå i rätt riktning, och det är väldigt sorgligt. Jag tycker att vi måste ta det på största allvar.

Så länge vi inte ser någon förändring är åtminstone vi från Liberalernas sida inte beredda att säga ja till ett avtal där man inte kan se en förändring. Vi tror att det vore väldigt kontraproduktivt.

Federica Mogherini har besökt Kuba vid tre tillfällen under den här tiden. Hon lyfter ofta fram att det finns åsiktsskillnader. Absolut, men hon kommer inte med mycket mer än så när det gäller tydlighet om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är beklagligt att hon i sitt senaste utspel när hon varit där har sagt att hon inte gillar den nya amerikanska politiken mot landet - den kan man verkligen ha sina åsikter om - men inte haft några kommentarer om den bristfälliga kubanska politiken när det gäller demokrati och MR. Vi riskerar att EU har en alltför flat hållning här.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag uppskattar att utrikesministern försöker lyfta de små ljusglimtar som regeringen ser på Kuba. Det är viktigt. Vi kristdemokrater välkomnar också steg som tas för att stärka dialogen mellan Kuba och EU och initiativ som ökar respekten för mänskliga rättigheter och ett oberoende civilsamhälle.

Vi anser dock inte att dessa steg får tas inom ramen för den kubanska regimens definition av vad som är mänskliga rättigheter eller vad som är ett civilsamhälle. När EU:s höga representant Federica Mogherini nyligen besökte Havanna tyckte jag att det lite grann manifesterade EU:s undfallenhet gentemot den kubanska regimen. Det är nästan som om vi har köpt deras definition.

Vår förhoppning är såklart att förändringarna på Kuba och den ekonomiska utvecklingen ska komma den kubanska befolkningen till del och att detta ska leda till politiska förändringar. Men vi ser inte att det finns något i avtalet som garanterar detta, utan EU och Sverige riskerar i stället att bidra till att hålla en regim under armarna som förtrycker sitt folk och oliktänkande. Detta vill vi inte att Sverige ska bidra till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför skulle jag avslutningsvis vilja fråga utrikesministern: När det handlar om att ratificera avtalet, kommer då regeringen att låta riksdagen säga sitt? Om vi ges den möjligheten kommer vi kristdemokrater att ha väldigt svårt att trycka på ja-knappen, för vi anser inte att detta avtal duger.

Fru talman! Jag ska försöka förklara hur avtalet har kommit till och vad som är bevekelsegrunderna bakom det. Det finns en kontinuitet vad gäller målen för den europeiska utrikespolitiska linjen gentemot Kuba, och målet förblir att bidra till en utveckling i riktning mot större respekt för mänskliga rättigheter, politisk pluralism och ekonomiska reformer.

Det är viktigt att utnyttja de öppningar som ges och också nå en bredd av aktörer som kan vara med och påverka en utveckling. Inte ens en diktatur eller enpartistat som Zimbabwe existerar för evigt. Man kan aldrig veta när förändringen kommer. Det är otroligt viktigt att upprätthålla en dialog och att vara ett stöd för alla dem som är oppositionella. Detta etablerar den här dialogen - vi säger att vi är intresserade av att ha en dialog.

Syftet med avtalet från EU:s sida är att konsolidera redan existerande relationer med Kuba. År 2014, när förhandlingarna påbörjades, hade den gemensamma position som fanns de facto redan spelat ut sin roll. Då hade flera av EU:s medlemsländer redan påbörjat bilaterala samarbeten och slutit egna avtal med landet. Då var det viktigt att ena oss, för vi blir starkare om vi talar med en röst.

Vi tänker inte bidra med en massa pengar till Kuba eller hjälpa regimen, utan vi är där för att vi också ska kunna främja våra värderingar. Det är det viktigaste vi kan göra i det här läget.

Jag vet inte vad alternativet är. Är det att stänga igen, att inte ha någon dialog och inte försöka påverka regimen? Vi är ju inte naiva, utan vi kan se att detta är oerhört problematiskt. Då kan vi säga ifrån, och vi kan göra det utifrån en EU-gemensam position och linje. Det är ett brett anslag i avtalet. Det går inte ned på detaljnivå över huvud taget, utan det säger att vi bör upprätthålla dialogen och tala utifrån våra värderingar, och vi bör också se till att ta hjälp av civilsamhällets aktörer och andra.

Politisk dialog, också om MR-frågor, ger ju en politisk påverkansmöjlighet. Ekonomiska reformer och handel ger en annan påverkansmöjlighet. Samarbetet i bred bemärkelse ger en möjlighet att nå förändringsaktörer på flera olika nivåer i samhället som kan stödjas på olika sätt. Därför är det civila samhället helt centralt i den här regeringens prioriteringar.

Fru talman! Det finns nog ingen i denna kammare som tackar nej till dialog. Men man måste alltid ställa sig frågan: Dialog på vems villkor? Detta har ju varit en process som har handlat mycket om dialog just utifrån den kubanska diktaturens villkor.

Vi ska komma ihåg att den kubanska demokratirörelsen aldrig var med i förhandlingarna om avtalet och inte heller fick vara en stark referenspart. Inga oberoende kubanska journalister fick delta vid presskonferens med mera. Processen var väldigt sluten. Man kan fråga sig: På vems villkor och på vilket sätt dialogen har skett? I mycket är det utifrån en av världens mest kompakta diktaturer, som också råkar vara av kommunistisk art. Detta tror jag att man ska betona.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kan också konstatera vad som har hänt under de senaste åren. Många av de mest framträdande människorättsorganisationerna har försvunnit från landet när nästan alla ledande personer har tvingats gå i exil, till exempel Cubalex och Hablemos Press. Inte minst har många av de starka och modiga kvinnor som ledde Damas de Blanco och deras olika allierade lämnat landet. Många av dem som skulle ha kunnat vara förändrande och positiva krafter för kvinnors frihet, för demokrati och för mänskliga rättigheter är inte kvar längre.

För den kommunistiska diktaturen har det i mycket varit en vinn-vinn-situation. Regeringen har vunnit två stora avtal: ett med EU som kommer nu, och sedan tidigare har man ett med USA. Enskilda länder söker sig närmare, men man har inte behövt rucka på sitt eget maktinnehav eller låta demokratiska röster fritt säga sitt, vilket gör mig väldigt bekymrad. Detta gör att vi liberaler menar att det här avtalet inte kommer att skapa en starkare demokratisk relation till Kuba.

Fru talman! Tack till både Birgitta Ohlsson och Sofia Damm!

Som det ser ut i dag står Kuba inför ett skifte. Obamas utsträckta hand har delvis dragits tillbaka av Trumpadministrationen, som har en helt ny Kubapolitik. Venezuela, som har varit en allierad, är i djup kris, och vinden har vänt också i flera andra latinamerikanska länder, där Kuba tidigare fått visst stöd. I april i år tar också Castroeran slut.

Kanske skulle EU ändå kunna axla en ny roll i just det här läget, om vi använder det hela på rätt sätt. Annars finns det andra krafter och andra aktörer som absolut är redo att göra det. På det sättet är tidpunkten för det här avtalet lyckosam.

Det är klart att vi följer utvecklingen mycket noga och med stor oro av just de skäl som Birgitta och Sofia har läst upp här. Man ska inte gå in i detta med någon naivitet, men jag har heller inte hört vad alternativet skulle vara.

Vi menar att man måste etablera en dialog och en öppenhet, där vi kan tala direkt med varandra och också ställa krav. Men vi måste implementera det på det sättet att vi engagerar oss med civilsamhällets organisationer, med dem som är opposition och förespråkar fria medier, fri debatt och faktiskt är de progressiva krafterna i landet. Man måste, som jag ser det, kunna göra både och. Detta är den här regeringens hållning. Tack för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.