EU och Bosnien och Hercegovina

Fru talman! Jasenko Omanovic har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att hjälpa Bosnien och Hercegovina att bli medlem av EU. Att Sverige har ett starkt engagemang för Bosnien behöver knappast påpekas speciellt. Under det brutala kriget mellan 1991 och 1995 var Sverige starkt engagerat för landets fred och för att hjälpa alla dem som tvingades fly från fördrivning och våld. Vi öppnade våra dörrar för flyktingar från Bosnien som få andra europeiska länder. Svenska män och kvinnor tjänstgjorde i fredsoperationer under först FN:s och sedan Natos kommando för att hindra våldet och säkra den fred som kunde slutas mot slutet av 1995. Jag tillhörde själv dem som under dessa ofta svåra år var engagerade för att stoppa kriget och skapa förutsättningarna för både fred och försoning. Men redan då var inte minst jag själv tydlig med att fred och försoning tydligast kunde säkras genom att regionen i sin helhet blev del av den bredare europeiska integrationsprocessen inom Europeiska unionen. Det var en syn som då inte sällan mötte motstånd men som kom att bli hela unionens genom den så kallade Thessalonikideklarationen 2003. Sedan dess har Sverige arbetat dels med att hjälpa Bosnien självt i dess utveckling genom bland annat omfattande biståndsprogram, dels med att vara pådrivande i den europeiska integrationsprocessen för regionen i dess helhet. Det ska inte döljas att vi hade hoppats att utvecklingen skulle ha gått snabbare än vad som visat sig vara fallet. Skälet till detta ligger dock i allt väsentligt i regionen själv och inte minst i Bosniens egen utveckling. Genom fredsavtalet 1995 och det massiva, främst europeiska, stöd som kom landet till del under de år som följde fick Bosnien en möjlighet att självt forma sin framtid. Vår avsikt var att skapa förutsättningarna för en genuint självständig stat, inte att sätta upp ett internationellt protektorat i Europas mitt. Utvecklingen har dock i dessa avseenden i mångt och mycket varit en besvikelse. Åtskilliga av Bosniens politiker har under dessa år ägnat mer tid åt att ropa på olika former av internationella interventioner i landets politiska liv än åt det arbete för genuina kompromisser och beslut som är enda möjligheten att föra landet framåt. Den författning som var en del av fredsavtalet i Dayton 1995 var den kompromiss som då var möjlig för att få ett slut på kriget och inleda arbetet för en verklig fred. Författningen gav landet möjligheter att utvecklas, men den innehöll också klara bestämmelser om hur den kunde utvecklas och förändras genom nya överenskommelser i Bosnien självt. Så har dock inte blivit fallet. I stället har vi sett hur ofta sterila strider med i grunden nationalistiskt färgade agendor tagit överhanden över genuina ansträngningar att ta itu med landets växande ekonomiska och sociala problem. De oroligheter som vi kommit att se också i Bosnien under den tiden tror jag att vi ska se som ett uttryck för just detta. Man vill inte ha mer av strider av den typ vi sett under senare år. Man vill ha mindre av det och mer av genuint engagemang för landets verkliga problem. I dag håller Bosnien på att hamna allra sist i kön av länder i regionen som steg för steg arbetar för att komma in i EU. Kroatien är redan medlem, och såväl Serbien som Montenegro har inlett förhandlingar om medlemskap. Alla Bosniens grannländer har kommit längre än Bosnien, och man har alla gjort det med egna ansträngningar. I detta ligger självfallet något av en tragedi. Att Sverige tillhör de länder som allra tydligast skulle ge sitt stöd till ett Bosnien som med klar vilja och egna ansträngningar konkret började vägen mot ett medlemskap i EU är alldeles klart. Vi skulle varmt välkomna detta. Men samtidigt är vi tydliga med att det är Bosnien självt som måste ta de avgörande stegen. Ett självständigt land måste ha förmågan att fatta självständiga beslut. Jag känner en djup oro mot bakgrund av de ekonomiska och sociala problem som växer i olika delar av landet och den tendens till hopplöshet som därmed finns, inte minst bland många unga människor. Därmed blir det allt viktigare att landet självt, inte minst mot bakgrund av höstens val, samlar sig till de beslut som krävs för att reformera ekonomin, förnya politiken och tydligt slå följe med regionen i övrigt i den europeiska integrationsprocessen. Sverige är en av Bosniens allra mest genuina vänner. Vi ser fram mot att kunna ge allt vårt stöd till en sådan inriktning av landets politik.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. En sak kan jag inte klaga på, och det är längden på svaret. Det var verkligen näst intill rekord, fru talman. Ministern och jag debatterade den här frågan för nästan fyra år sedan, i juni 2010. I ett antal frågor som ministern berörde då hade vi samma förhoppning: att de skulle gå mot det bättre. Tyvärr var det bara någon månad sedan Europarådet nästan hotade att slänga ut Bosnien ur gemenskapen på grund av att landet inte uppfyller de villkor som vi diskuterade för fyra år sedan här i kammaren. Man förmår inte ändra den delen i konstitutionen som bryter mot mänskliga rättigheter. Det är i sig väldigt problematiskt. Det är glädjande att Kroatien numera är medlem i EU. Montenegro och Serbien tar steg framåt mot ett medlemskap. Nästa helg är det val i Serbien, och vi hoppas att det blir ännu en signal från det serbiska folket att man vill vara en del av Europeiska unionen. Det blir minst sagt olyckligt om Bosnien blir det enda landet i regionen som inte är med. Makedonien har lite annorlunda problem med namnet och sådant, men Bosnien har fortfarande problem med det grundläggande. Där, fru talman, har jag en fundering. Utrikesministern säger i svaret att vi är vänner. Sverige har gjort väldigt mycket när det gäller Bosnien; det ska man poängtera. Men riktiga vänner säger sanningen till sina vänner. Jag hoppas att utrikesministern använder sin position för att säga till de riktiga vännerna nere i Bosnien att man måste göra någonting åt den konstitution man har. Om man vill närma sig EU, om man vill vara en del av den gemenskapen, måste man göra en del förändringar. Sverige är en hjärtlig vän till Bosnien, och en riktig vän måste kunna säga sanningen till sina vänner. Jag hoppas verkligen att ministern gör det. Om det fortsätter så här, hur blir det då om fyra år? De gångna fyra åren har man gått bakåt i stället för att närma sig ett EU-medlemskap. För någon månad sedan kom en rapport som nästan ifrågasatte Bosniens medlemskap i Europarådet. Det är inte ett steg bakåt utan flera, särskilt i förhållande till den omgivning man har, till Kroatien, Serbien och Montenegro. Därför är det viktigt att kunna säga sanningen till sina vänner.

Fru talman! Så är det. Jag tror att vi har både möjlighet och skyldighet att säga sanningen till våra vänner i Bosnien - till allihop, för det finns ju som bekant olika politiska ledare och olika delar av Bosnien. Men det jag säger till dem med viss tydlighet sedan åtskillig tid tillbaka är: Ja, ni har problem med er författning. Ni borde kunna lösa dem. Nej, ni kan inte skylla alla problem på det. Sluta tjata på varandra om detta och ta itu med landets verkliga ekonomiska och sociala problem! Det som inträffade i Tuzla med protester som har fått mycket uppmärksamhet världen över handlade i grunden om en förlegad ekonomisk struktur som man har varit oförmögen att reparera och en därpå följande dramatiskt växande arbetslöshet. Bosnien har en ungdomsarbetslöshet som ligger i storleksordningen 60 procent och unga människor som i huvudsak vill lämna landet. Förvärvsfrekvensen är låg - jag har glömt siffrorna, men den är en av de lägsta i Europa - och vi vet att det är väldigt stor undersysselsättning i landet. Vad beror då det på? När vi tittar på företagsklimatet och de värderingar som Världsbanken gör - jag tittade på deras berömda Doing Business - finner vi att Bosnien bland 185 länder i världen ligger på plats 126. Det är långt ned på listan. Det är i särklass längst ned också när det gäller länderna i regionen - tydligt efter länder som Bosnien borde ha haft möjligheter att göra bättre ifrån i jämförelse med. Det här tror jag kan föras tillbaka på att Bosniens politiker - och det säger jag till dem med stor öppenhet, alldeles oavsett vilka de är - har negligerat de ekonomiska och sociala frågeställningarna och den ekonomiska moderniseringen i landet. De har ägnat sig för mycket åt de konstitutionella striderna. Dessa är i och för sig inte alldeles irrelevanta; det ska gärna sägas. Men även om man moderniserar en författning skapar man inte jobb, ekonomisk tillväxt och förutsättningar för företagande. Jag kan försäkra att vi kommer att fortsätta att vara tydliga gentemot Bosniens politiker i olika hänseenden. Nu ska det bli val i Bosnien i oktober. Förutsättningarna för att man ska reda ut de konstitutionella frågeställningarna innan dess tror jag dess värre är relativt begränsade. Förhoppningsvis kommer de protester som vi har sett lite varstans i Bosnien under de senaste månaderna att leda till att man förskjuter fokus mot - enligt min mening - lite mer reella och viktiga frågeställningar. Då kan man ge den bosniska politiken en nystart och fokusera på den ekonomiska politiken och Europanärmandet men förvisso också lösa upp en del av de mest besvärande knutarna i det konstitutionella ramverket. Kan vi medverka till att ge detta budskap till Bosniens alla politiker ska vi förvisso göra det.

Fru talman! Det är intressant att det finns så många organisationer i Bosnien. EU:s största kontor utanför europeiska gränser tror jag finns i Bosnien. Världsbanken finns närvarande i Bosnien. Alla institutioner, allt som kallas samarbete och utveckling, finns närvarande i Bosnien. Men utvecklingen går bakåt, så någonstans gör man fel. Man måste utgå från att demokrati inte bygger på en pappersprodukt. Det går inte att bara skriva ned, utan man måste tänka demokrati för att kunna få ut det på papperet. Det måste finnas ett demokratiskt tankesätt i huvudet. Jag får en bild av att man tänker: Demokrati finns ju på papperet. Varför hände detta med politiken i Bosnien? Varför blev det så att det politiska etablissemanget i Bosnien diskuterar författningen och inte problemen som finns? Jo, det beror på att en del politiker klarar sin existens tack vare den diskussionen, annars skulle de försvinna från den politiska arenan. De skulle försvinna från politiken helt och hållet om de inte diskuterade detta. Det är det som håller dem kvar. Det i sig är ett problem, och därför behöver vi tänka om. Som sagt, Sverige har gjort jättemycket för Bosnien och tagit emot en hel del flyktingar. På den korta tiden har dessa flyktingar blivit fungerande medborgare. I många kommunfullmäktigeförsamlingar och landstingsförsamlingar har vi sådana som har kommit från Bosnien, liksom i riksdagen och i EU-parlamentet. De som kom som flyktingar till Sverige från Bosnien är i dag en del av vår demokrati. Men demokratin i Bosnien fungerar inte. Man kan titta på vilka metoder man kan använda. Vad är det som man gör fel nu? Det finns ju, som sagt, inte en enda organisation som inte är på plats eller inte har varit på plats. Här kan man dra en parallell till andra länder i Östeuropa. Tjeckien är ju ett land som väldigt enkelt har blivit en demokrati och sedan länge är en del av Europeiska unionen, medan Ukraina eller Bosnien, som vi ju debatterar nu, är länder som fortfarande brottas med problem. Där behövs också bildningsinsatser. Frågan är ju vad det är som görs fel. Det har gått många år, och alla institutioner finns eller har funnits på plats. Alla har gjort ansträngningar, men vi konstaterade just att utvecklingen sedan vi senast debatterade detta för fyra år sedan har gått bakåt och inte framåt. Arbetslösheten bland ungdomar i Bosnien är sådan att man helst vill fly från landet och inte stanna kvar. Jag undrar vad ministern menar är felet i hanteringen.

Fru talman! Det är synnerligen viktiga och rätt grundläggande frågor som Jasenko Omanovic ställer. Det är alldeles riktigt att alla internationella organisationer antingen finns eller har funnits där. Bosnien har, som jag påpekade, fått ett mycket omfattande hjälpprogram. Det är möjligt att man ska ställa sig frågan: Har de fått för mycket? Har det skapat en beroendekultur som gör det svårare för landet att stå på egna ben och fatta egna beslut? Det är i alla fall frågor som jag tycker ska finnas där. När man under så lång tid ger så mycket pengar blir det lätt för den politiska klassen att tro att det är så man ska göra och att egna ansträngningar egentligen inte betyder så mycket. En annan långsiktig och mer kulturell aspekt av det hela är - nu filosoferar jag lite - är att Bosnien har en historia som är något annorlunda. Den yttersta makten över Bosnien har under historisk tid alltid legat någon annanstans. Makten låg i Belgrad, Wien eller Istanbul, men den låg sällan i Sarajevo. Därmed har det kommit att ligga lite i Sarajevos politiska kultur att man ska be Belgrad, Wien eller Istanbul att lösa de problem man har i landet. Jag nämner detta som en faktor som man inte ska bortse från. Det handlar både om det kanske alltför stora beroendet av internationell hjälp och om något som sitter i väggarna och som kanske har haft den här effekten. Det är som Jasenko Omanovic påpekar: De i storleksordningen 100 000 bosniska flyktingarna utmärks ju inte av något av detta. Tvärtom kom det för några månader sedan en undersökning som visade att om man jämför de flyktingar som kom från Bosnien med en likvärdig grupp ursprungliga svenskar har det snarast gått marginellt bättre för flyktingarna från Bosnien än för andra. Det är alltså inget annat fel som har inträffat i Bosnien, utan det är institutionella eller kulturella faktorer som har bidragit till situationen. Min och vår förhoppning är att den europeiska integrationsprocessen ska vara nyckeln till att långsiktigt förändra den kultur som har lett till den här situationen, men det måste finnas ett demokratiskt tryck från Bosniens befolkning - oavsett var den bor - som får säga till sina politiska ledare att det nu är dags att ta itu med de ekonomiska och sociala problemen, för det är de som är avgörande, till skillnad från pseudonationalistiska strider om olika detaljer i författningen. Detaljerna är inte alls oväsentliga, men det är svårt att tänka sig att vi skulle driva en svensk valrörelse där vi bara diskuterade författningsfrågor. Det skulle framstå som något udda inför en svensk valmanskår, som kanske vill ha svar på andra frågor. Nu överdriver jag lite, men dessa tendenser finns i den bosniska politiken, och det tror jag är negativt. Här har vi väl alla en möjlighet att utnyttja de kontakter vi kan ha för att åstadkomma den förändring av Bosniens politiska uppträdande som skapar ökade möjligheter både för Bosniens egen utveckling och för den europeiska processen, där man har starkt stöd av Sverige.

Fru talman! Det är ju självklart skillnad mellan en svensk valrörelse och en bosnisk. Sverige har ju haft fred i 200 år medan Bosnien slutade sitt sista krig - jag säger det sista, för det är tre krig som man har haft under det senaste århundradet - för bara 19 år sedan. Problemet är att alldeles för många ungdomar tvivlar på att de har en framtid i Bosnien. Det land i världen där det föds lägst antal barn per kvinna är Bosnien. Det finns nästan inget hopp om framtiden i Bosnien. Kanske får EU titta på andra vägar. Nu kan jag inte den exakta siffran, men i Sverige finns det nästan 100 000 personer som har flytt från Bosnien. I andra europeiska länder finns det också ett antal. Man kanske ska använda den kraften från EU för att komma in. Här i Stockholm och i Malmö finns det bosnier som är engagerade. De är företagare eller anställda, en del är politiskt aktiva eller aktiva i civila organisationer. Kanske kan man använda denna kraft för att komma in i det bosniska samhället och hjälpa? I valet nu i oktober är det förhoppningsvis bosnierna själva som gör sin röst hörd och säger något väldigt positivt.

Fru talman! Jag håller helt med om detta. De 100 000 bosnier som finns i Sverige är en kraft som har möjlighet att hjälpa till. Det är ju utomordentligt få som har flyttat tillbaka efter kriget. Det finns ett antal som är företagare i Sverige och som också försöker hjälpa till med företagsamhet i olika delar av Bosnien. Från ambassadens och Sidas sida har vi ett program där vi försöker hjälpa till med att skapa förutsättningar för den typ av företagsamhet som sedan kan generera lite mer av sysselsättning och handelsmöjligheter. Jag tror att det är en av de vägar som är viktiga i det här sammanhanget. Låt mig säga att det geografiskt är Danmark som är vår södra granne - så är det - och Bosnien ligger långt borta i Europa. Men vi ligger ändå varandra väldigt nära när det gäller mänskliga kontakter av olika slag. Jag vet inte hur många ledamöter av denna riksdag som har bakgrund i Bosnien. Det håller man vid det här laget inte ens reda på, vilket är ett tecken på hur långt integrationen har gått. Det finns bosnier som är verksamma i olika delar av svenskt samhällsliv. På somrarna i Bosnien vet vi att det är fullt med svenska bilar av den enkla anledningen att alla är tillbaka på semester och besöker sina familjer. Det är möjligt att vi ska titta på möjligheten att utnyttja civilsamhällets samlade kraft för att försöka hjälpa Bosnien att få den bättre start som landet så väl behöver.