Ensamståendes rätt till assisterad befruktning

Interpellationsdebatt 23 januari 2018

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 10 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Karin Rågsjö har frågat mig

hur jag kan påskynda processen för ensamstående kvinnor så att alla som har fått laglig rätt till assisterad befruktning också kan få det i praktiken

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

om jag tänker verka för att SKL ska kartlägga och påskynda processen inom landstingen

om jag avser att vidta åtgärder för att förstärka informationen till allmänheten avseende vad det innebär att donera spermier och ägg.

Sedan den 1 april 2016 är det tillåtet att i svensk hälso- och sjukvård erbjuda ensamstående kvinnor assisterad befruktning på samma sätt som för gifta par, registrerade partner och sambor. Det kan ske genom insemination eller genom befruktning utanför kroppen, så kallad IVF-behandling. Det är bra att det nu finns en sådan möjlighet i Sverige. Samma regler gäller för ensamstående kvinnor som för par som behöver behandling med donerade könsceller.

Landstingen har själva tagit initiativ till att åstadkomma en kunskapsbaserad och jämlik vård inom detta område. Sveriges Kommuner och Landsting beslutade 2014 om en rekommendation om enhetlighet i landstingens och regionernas erbjudande av offentligt finansierad assisterad befruktning. Den reviderades 2016 i samband med att det då blev tillåtet att erbjuda ensamstående kvinnor behandling. I rekommendationen, som samtliga landsting har anslutit sig till, görs ingen åtskillnad mellan ensamstående kvinnor och par.

Det är landstingen som själva ansvarar för den behandling som erbjuds inom den offentliga hälso- och sjukvården. Det är upp till varje enskilt landsting att bedöma hur de tillgängliga resurserna totalt ska fördelas. Det gäller även vilka resurser som ska avsättas för assisterad befruktning.

Både landsting och kommuner står i dag inför stora utmaningar när det gäller att fördela resurserna så att tillgången till välfärdstjänster blir så god och jämlik som möjligt. Därför har regeringen i budgetpropositionen föreslagit stora tillskott till landsting och kommuner. 3 miljarder satsas för att skapa en mer tillgänglig vård och för att stödja landstingen att skapa förbättrade förutsättningar för personalen inom vården. Under 2018 satsar regeringen dessutom 1,6 miljarder kronor på kvinnors hälsa. De generella statsbidragen till kommunsektorn har från och med i år höjts med 10 miljarder kronor. I budgetpropositionen föreslår regeringen att bidragen därutöver höjs permanent med 5 miljarder kronor 2019 och med ytterligare 5 miljarder 2020.

Karin Rågsjö undrar också om jag tänker göra något för att förstärka informationen till allmänheten om könscellsdonation. Om behandling ska kunna erbjudas är det naturligtvis nödvändigt att det finns tillgång till donerade könsceller. Min bedömning är att det är verksamheterna själva och deras huvudmän som är bäst lämpade att informera om detta. I dag finns sådan information till exempel på 1177.se.

När det gäller frågan om kartläggning aviserade regeringen i propositionen om ensamstående kvinnors möjlighet till behandling att en uppföljning och utvärdering av lagändringarna ska genomföras. Eftersom reformen är relativt ny anser jag dock att det bör gå ytterligare en tid innan en sådan genomförs.

Jag förstår de kvinnor som nu hoppas på att få tillgång till behandling i Sverige inom ramen för den offentligt finansierade hälso- och sjukvården, men som är oroliga för om det kommer att vara möjligt för dem. Regeringen har gett landstingen ökade förutsättningar för sin verksamhet genom tillskott av medel. Jag räknar med att det också kommer att kunna bidra till att fler ensamstående kvinnor får tillgång till behandling.


Anf. 11 Karin Rågsjö (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för svaret, Annika!

I dag 2017 finns det olika familjekonstellationer. Det finns flera val man kan göra som kvinna än låt oss säga för 20 år sedan. Ännu längre tillbaka var det en skam att vara ensamstående mamma.

Jämställdheten är någonting som vi har kämpat för länge. Det handlar om kvinnors frigörelse och självklara rätt att kunna välja sina liv och göra sina livsval. Det här är stort och någonting som arbetarrörelsens kvinnor har gått i fronten för.

Att få barn är stort oavsett hur man väljer att leva med barnet: mamma och pappa, mamma och mamma, pappa och pappa eller någon form av gemensamt ansvar. Ett antal kvinnor väljer att skaffa barn helt själva och bilda familj med sig och sitt barn. Det är också ett stort steg framåt. Det var ganska skuldbelagt bara för 20 år sedan.

Den nya lagen om assisterad befruktning via inseminering kom 2016. Det var många partier som stod bakom och applåderade just det. Det gav ensamstående kvinnor samma lagliga rätt till assisterad befruktning som par hade tidigare. Det var en välkommen reform som var jämlik och jämställd.

Det fanns stora förhoppningar knutna till lagen. Nu har det kommit fler rapporter om att just de ensamstående kvinnorna får slåss om att få sin insemination. Köerna för ensamstående kvinnor som vill ha hjälp med assisterad befruktning skiljer sig väldigt mycket åt i landet.

Jag tycker fortfarande att SKL skulle ha hunnit göra en kartläggning ett år efter att lagen hade införts så att vi hade lite mer spej på frågan. Nu är det i stället tidningen Metro som har gjort en kartläggning.

Köerna kan uppstå två gånger, dels för utredning, dels för behandling. En del mindre regioner gör ganska snabbt en utredning, och sedan tar det längre tid när man hamnar på universitetssjukhusen.

I Västra Götaland är köerna för närvarande fyra år, enligt rapporten jag har fått ta del av. Endast 2 ensamstående kvinnor har fått behandling, och 187 står i kö. Det är ganska mycket. På Sahlgrenska säger man att det skulle kosta 15 miljoner att minska köerna. Men inga pengar har öronmärkts för det, vilket man kan tycka är lite märkligt.

Ingen ensamstående kvinna i Stockholms län har fått landstingsbekostad behandling. Kön öppnade den 1 januari 2017, och då började också vårdval. Än så länge har inte heller någon privat aktör tagit emot den här gruppen.

Man betonar både från Västra Götaland och Stockholms län landsting att det handlar om resurser. Men precis som du har förmedlat i ditt svar har det väl aldrig funnits så mycket medel riktade till hälso- och sjukvården som just nu. Det borde man kunna fixa enligt ram, tycker vi.

Ett problem är att SKL har tagit fram någon typ av plattform som inte används riktigt. Vi har beslutat om lagen för 19 månader sedan. På Sahlgrenska i Göteborg har man kommit på en alldeles egen modell för detta.

Där sänker man nämligen åldersgränsen för de kvinnor som behöver donerad sperma till 36 år och till 39 år för dem som inte behöver detta för att få ställa sig i kö. Det tycker jag är ett problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar fortfarande vad man kan göra för att påskynda processen för ensamstående kvinnor. Jag är lite misströstande, för det går för långsamt. Jag vill att alla kvinnor som nu har fått laglig rätt till assisterad befruktning också kan få det i praktiken. Så ser det inte ut nu.


Anf. 12 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för interpellationen! Som du så riktigt inleder med att säga var det många av oss som blev glada när denna möjlighet kom på plats. Vi kan se genom åren att när samhället förändras och utvecklas och allteftersom människors inställning till hur man ska leva sina liv och med vem och på vilket sätt man ska bilda familj utvecklas behöver vi ha regelverk och lagstiftningar som klarar av att utvecklas i takt med detta. Det här är ett område där detta blir tydligt. Ett annat område som jag brinner för är föräldraförsäkringen, där vi nu sakta tar fortsatta steg i rätt riktning men där man också alltjämt möter motstånd på olika håll.

Jag vet själv som förälder att det är en fantastisk och omtumlande upplevelse att få möjligheten att bli förälder och att få möjligheten att uppfostra ett barn. Jag kan verkligen också förstå dem som såg detta som en otrolig viktig möjlighet och som nu känner en besvikelse över att man inte får tillgång till den behandling som man hade hoppats på. Med tanke på våra gemensamma utgångspunkter att vilja tillhandahålla en jämlik vård över landet är det självklart än mer problematiskt när man ser att det skiljer sig så här mycket.

Det är landstingen som äger frågan, och min förhoppning måste lutas gentemot dem. De behöver lösa de problem som finns så att fler kan få möjlighet till behandling. En sak som är bra är att alla landsting nu har anslutit sig till SKL:s rekommendation om ett enhetligt erbjudande om assisterad befruktning. Detta har de alltså gjort, men de olika långa kötiderna visar också att man genom politiska beslut tydligt kan påverka kötiderna.

Jag är glad att Karin Rågsjö understryker att det många gånger blir en diskussion om resurser men att vi här kan vara tydliga med att resurserna rimligen borde finnas. Vi har stor respekt för landstingens självbestämmande när det gäller hur de vill prioritera de resurser de har. Men det handlar också om de åtaganden som de faktiskt har gjort.

När jag nu har satt mig ännu mer in i frågan ser jag också att det finns ljus på himlen när man tittar ut över landet. Skåne är ett sådant ljus. Men där har man också aktivt beslutat i landstinget att skjuta till extra medel, vilket till stor del förklarar de förkortade väntetider man har. I vilken mån andra landsting har beslutat om detta vet inte jag.

Som det ser ut i dag beror situationen för ensamstående kvinnor också på tillgången till donerade spermier. I dag är det landstingen som ansvarar för detta, som Karin så riktigt säger. Vad jag förstår finns vid SKL ett nationellt samverkansforum för vävnadsinrättningar, Nationella vävnadsrådet. Inom detta råd finns nu en särskild samverkansgrupp för både offentliga och privata inrättningar som hanterar könsceller. Inom denna sektion pågår enligt uppgift ett arbete för att åstadkomma en ökad samordning inom området, till exempel när det gäller tillgången till könsceller.


Anf. 13 Karin Rågsjö (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Detta är verkligen ett problem, Annika. Precis som du säger har vi har satsat medel. Jag repeterar: För 2018 har vi satsat 1,6 miljarder på kvinnors hälsa. 10 miljarder kommer från i år ut till kommuner och landsting under budgetperioden och mandatperioden. I budgetpropropositionen föreslår regeringen, efter förhandlingar med Vänstern, att bidragen till hälso- och sjukvården höjs permanent med 5 miljarder kronor fram till 2020. Man behöver alltså inte undra över detta och tycka att det över huvud taget finns för lite pengar. Det finns budgetar att ta av.

Det är klart att man blir lite förundrad när man ser Västra Götalands otroligt långa väntetid på fyra år. Jag måste nämna detta igen: Det är endast 2 kvinnor som har fått behandling, och 187 står i kö. När man sänker åldersgränsen till 36 är det många av dessa kvinnor som inte kommer att få behandlingen. På Sahlgrenska Universitetssjukhuset säger man att man skulle behöva 15 miljoner. Jag tror att man kan skaka fram det.

Det finns goda exempel. Man kan se på Skåneregionen specifikt, som har tagit fram extraresurser. Det behöver inte vara så mycket, men det har gjort att kötiderna har krympt till ungefär två och en halv månad. Det är en vansinnigt stor skillnad jämfört med fyra år.

Det landsting där jag bor, Stockholms läns landsting, med 170 ensamstående kvinnor i kö till Karolinska är såklart ingen fantastisk hit. Här är kötiderna 13-15 månader. Man kan tänka sig att det blir den tiden, när två kvinnor kallades till slutet av 2017, och beräknad behandling av de första patienterna sker nu under våren 2018. Det blir något slags lotto som kvinnorna deltar i beroende på var man bor. Regional ojämlikhet inom vården är ett jätteproblem, men på detta område är det verkligen exempellöst.

Om det ska vara någon mening med lagen måste man få hjälp med assisterad befruktning i rimlig tid. Vad man gör nu innebär att en del av dessa kvinnor inte ens kommer fram till offentligt finansierad vård för att få behandling för sin barnlöshet.

Man kan se detta som ett spel mellan landstinget, SKL och regeringen. SKL klagar på att det finns för lite pengar; det har man gjort flera gånger. Sahlgrenska menar att de skulle behöva 15 miljoner riktat till denna patientgrupp. Jag är helt övertygad om att de skulle få ihop det om de tittade över sin budget.

Visst hade det varit bra med en grundlig kartläggning, som SKL eller Socialstyrelsen äger, för att se mönstren i landet och för att ta fram en rimligare plan. Någon sådan finns inte riktigt nu. Som ministern säger ser man stjärnorna på himlen lite tydligare, men det är inte många stjärnor. Det verkar ganska dimmigt där ute. Jag vill fortfarande se en rejäl kartläggning.


Anf. 14 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Jag tror att vi i grund och botten är ganska eniga, Karin Rågsjö, om vikten av att skapa en större jämlikhet över landet - naturligtvis med respekt för landstingens självbestämmande utifrån de resurser de har och utifrån hur de vill prioritera relativt vars och ens befolkning.

Vad jag förstår när det gäller väntetiderna menar man från olika landsting att det har tagit tid att anpassa verksamheten till reformen. Det har till exempel tagit olika lång tid för landstingen att fatta beslut om SKL:s rekommendation i det här fallet. På vissa håll har man, vad jag förstår, på klinikerna avvaktat med att ta emot ensamstående innan de centrala besluten har fattats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om man ska utgå från SKL:s rekommendation innebär den samtidigt dock att vårdgarantin är tillämplig också för offentligt assisterad befruktning. Men om problematiken består i en brist på donerade könsceller startar vårdgarantins gränser när celler finns att tillgå, vilket innebär att väntetiden för ensamstående kvinnor är beroende av tillgången till donerade spermier. Det gäller förstås även par som behöver behandling, för detta handlar inte bara om ensamstående.

Men jag måste ändå återigen i det här inlägget beröra frågan om resurser och understryka att med utgångspunkt från de rejäla förstärkningar som vi har gjort på det här området, inte minst när det gäller kvinnors hälsa, med 1,6 miljarder det kommande året borde det nu finnas möjlighet för landstingen att planera verksamheten på ett sätt och fatta de beslut som behövs för att korta de här alltför långa köerna. Det är klart att en väntetid på fyra år är ett slag i ansiktet för en kvinna som kanske har gått och längtat i många år och sett det här som sin möjlighet att bli förälder. Det måste man naturligtvis ha respekt för och förstå på ett mellanmänskligt plan.

Lagstiftningen finns på plats, SKL:s rekommendation finns på plats och det finns ett samarbete på SKL-nivå också när det gäller att samordna sig kring till exempel att få fram fler donerade könsceller. Nu borde väl då alla landsting ha fattat de beslut som krävs när det gäller rekommendationen. Jag hoppas nu att vi under det här året verkligen kommer att få se saker och ting hända på det här området.


Anf. 15 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Vi är ganska överens, Annika. Någonting måste hända, och vi ser fram emot det. Man har, precis som du säger, tagit fram riktlinjer om assisterad befruktning. Men vi vet att riktlinjer är en sak och verkligheten tyvärr en annan. När det gäller att informera allmänheten om hur man ska kunna donera spermier och ägg tror jag fortfarande att det skulle behövas en liten upplysande kampanj eller informationsinsats för att få loss frågan.

Ministern svarar att det är verksamheterna själva och deras huvudmän som är bäst lämpade att informera om det här. Jag har arbetat med nationell information på olika sätt om alkohol och hiv och så vidare, och jag tror att ska man göra någonting som blir verkningsfullt borde man göra det tillsammans inom SKL. Jag tror inte att varje landsting ska ta fram sin egen lilla hopkokade informationsinsats, utan det vore väl himla bra om de här 21 landstingen som vi har i Sverige kunde säga att man gör någonting tillsammans så att det blir lite mer effektivt. Det blir också billigare om 21 landsting slår ihop sina resurser och gör det här. Jag ser det som ett slags övning i samarbete, rent pedagogiskt, för landstingen. Vore inte det himla bra?


Anf. 16 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Tack återigen, Karin Rågsjö, för en angelägen interpellation om vikten av att inte bara besluta om olika lagstiftningar utan faktiskt också se till att de får effekt och vårt ansvar för att följa upp det.

Som vi också har sagt under den här interpellationsdebatten kan vi konstatera att det har varit en process i många landsting sedan den här lagstiftningen kom på plats. I grund och botten vet Karin Rågsjö att vi är helt överens om att vi kommer att behöva följa upp det här och utvärdera det. Min ingång var väl att det kanske är lite tidigt med tanke på att landstingen har legat så olika till när det gäller hur man har fattat sina beslut. Men det är klart att det inte heller får dröja alltför lång tid. Om vi ser att den här lagstiftningen inte får genomslag som det var avsett får vi naturligtvis ta tag i det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill också understryka att landstingen absolut bestämmer helt själva hur de ska göra, men en upplysande kampanj vore väl en spännande idé, tycker jag.

Tack, Karin Rågsjö, för en bra och väldigt viktig debatt!

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2017/18:169 Ensamståendes rätt till assisterad befruktning

av Karin Rågsjö (V)

till Socialminister Annika Strandhäll (S)

 

Den nya lagen om assisterad befruktning via inseminering eller IVF kom den 1 april 2016 och gav ensamstående kvinnor samma lagliga rätt till assisterad befruktning som par hade sedan tidigare.

Runt om i landstingen finns nu stora problem med att ta emot de kvinnor som önskar assisterad befruktning. Det är långa väntetider och olika regler beroende på var i landet man bor. Köerna i vissa landsting är orimligt långa. Det leder till en lång process för många kvinnor, som utsätts för stress och oro i onödan.

I flera landsting är det brist på donatorer av både ägg och sperma. Det saknas resurser och görs inte tillräckligt för att rekrytera donatorer.

Ett problem är att det inte finns något enhetligt regelverk. Riksdagen beslutade för 18 månader sedan att ensamstående skulle ha samma rätt till assisterad befruktning som par, men i verkligheten ser det inte ut så.

SKL har ännu inte gjort någon sammanställning av hur det ser ut i landet vad gäller assisterad befruktning. En kartläggning hade varit till stor nytta för att se strukturen och nuläget.

Det är fortfarande extrema väntetider för vissa av de ensamstående kvinnorna för att få en inseminering eller IVF-behandling.

Jag vill därför fråga socialminister Annika Strandhäll:

 

1. Hur kan ministern påskynda processen för ensamstående kvinnor så att alla som har fått laglig rätt till assisterad befruktning också kan få det i praktiken?

2. Tänker ministern verka för att SKL ska kartlägga och påskynda processen inom landstingen?

3. Avser ministern att vidta åtgärder för att förstärka informationen till allmänheten avseende vad det innebär att donera sperma och ägg?