En human och effektiv flyktingpolitik

Herr talman! Markus Wiechel har frågat mig varför jag och regeringen väljer att prioritera stora delar av biståndet på ett fåtal flyktingar i Sverige i stället för att öka resurserna till UNHCR, vad jag avser att göra för att svara på UNHCR:s förfrågan om att förbättra stödet till flyktingar runt om i världen och vad vi gjort hittills på denna punkt. Markus Wiechel har även frågat mig om jag avser att arbeta för att minska kostnaden för flyktingmottagande till förmån för mer pengar till krisdrabbade länders närområden. En grundläggande del av den svenska flyktingpolitiken är en rättssäker ordning för att i enlighet med bland annat FN:s flyktingkonvention pröva asylansökningar av dem som tagit sig till Sverige och ge skydd åt dem som behöver det. Sverige är part i de internationella instrument som hör till de viktigaste på asylrättens område, såsom FN:s flyktingkonvention från 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den så kallade Europakonventionen. Även genom EU-samarbetet är Sverige bundet till bland annat skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet. Regeringen anser att det är vår moraliska skyldighet att hjälpa flyktingar oavsett var i världen de befinner sig. Många asylsökande kommer till Sverige, och vi är stolta över att vara ett av de länder i Europa som ger flest människor skydd undan förföljelse och förtyck. OECD Dacs riktlinjer anger vilka kostnader relaterade till asylsökande som klassificeras som bistånd. Regeringen följer dessa riktlinjer, och i den svenska biståndsramen ingår vissa kostnader för asylsökande under deras första år i Sverige. En annan huvudlinje i flyktingpolitiken är inriktad på att medverka till att skyddsbehövande utanför vårt land får skydd och stöd. Detta sker genom att Sverige aktivt deltar i samarbetet för att utveckla den internationella flyktingrätten. Globalt sker detta särskilt inom ramen för FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, medan det regionalt sker genom EU. Vidare stöder Sverige de länder som är i färd med att bygga upp egna asylsystem, inte minst i Öst- och Sydösteuropa. Slutligen tar Sverige liksom ett antal andra länder emot skyddsbehövande från olika delar av världen i enlighet med FN:s flyktingkonvention för överföring och stadigvarande bosättning i Sverige. Detta sker i nära samarbete med UNHCR och är även en del av UNHCR:s kärnuppgift som Sverige är med och finansierar. I år är Sveriges flyktingkvot 1 900 personer. Som ett uttryck för internationell solidaritet och ansvarsfördelning hjälper Sverige även de många länder, ofta med begränsade egna resurser, som härbärgerar ett stort antal flyktingar. Sverige är den tredje största bilaterala givaren till UNHCR, som har mandat att bistå och skydda dessa flyktingar. UD:s kärnstöd till UNHCR:s reguljära budget för 2012 uppgick till 613 miljoner kronor. Därutöver kanaliseras medel via Sida till UNHCR:s appeller på landnivå. Under 2012 uppgick Sidas stöd till UNHCR till drygt 200 miljoner kronor. Det svenska kärnstödet till UNHCR har ökat med över 130 miljoner kronor sedan 2005. Sverige är även världens tredje största bilaterala humanitära biståndsgivare, och vi är även en av de allra största givarna för att undsätta de nödlidande i och omkring Syrien. Sverige agerade tidigt med omfattande stöd. Under 2012 uppgick vårt humanitära stöd till krisen i Syrien och till angränsande länder till drygt 248 miljoner kronor. Stödet kanaliserades såväl genom FN:s appeller, inklusive till UNHCR, för insatser i och omkring Syrien som till Internationella Rödakorskommittén och enskilda organisationer. För 2013 har Sverige redan gjort utfästelser om 130 miljoner kronor i humanitärt stöd till Syrien. Vi har därutöver beredskap för ytterligare stöd efter bedömda behov. Med vårt omfattande humanitära stöd följer ett ansvar att säkerställa att det internationella humanitära systemet levererar ett så bra stöd som möjligt till de drabbade. Sverige har sedan 20 år tillbaka varit en av de mest tongivande humanitära policyaktörerna globalt. Sverige verkar aktivt, såväl bilateralt och i humanitära organisationers styrelser som systemövergripande, i syfte att säkra att stödet som når drabbade är av hög kvalitet och kostnadseffektivt. Sverige har varit och förblir drivande i en rad reformprocesser som syftar till att stärka både humanitära organisationer och det internationella humanitära responssystemet. Vad gäller de kostnader för asylsökande i Sverige som ingår i biståndsramen påverkas dessa av kriser i omvärlden och hur många som söker sig till Sverige. Att använda det svenska biståndet för att möta humanitära behov och bistå människor som utsätts för förföljelse och förtryck kommer att fortsätta vara en av mina viktigaste prioriteringar som biståndsminister.

Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret och kan konstatera att det är tydligt att hon ser vart jag vill komma med min interpellation. Ministerns svar får mig dock att stå fast vid min åsikt att regeringen bedriver en ineffektiv flyktingpolitik. Precis som regeringen önskar Sverigedemokraterna driva en rättssäker flyktingpolitik där vi följer de skyldigheter som vi gått med på genom avtal med Förenta nationerna. Men det finns stora skillnader mellan regeringens förda politik och Sverigedemokraternas visioner. Ingenting i de avtal vi tecknat med FN säger att vi ska föra en extrem invandringspolitik med rekord i antal asylsökande. Inte heller säger avtalen med FN något om att vi ska ta biståndspengar för att bekosta de relativt få personer som lyckas söka sig till Sverige. Med utgångspunkten att rädda så många liv som möjligt för de medel som vi har avsatt för flyktinghjälp väljer Sverigedemokraterna att satsa resurserna där de behövs som mest, nämligen i flyktingars hemländer och närområden där de allra flesta och mest utsatta människorna finns. Antalet personer som kommer till Sverige är ett mycket dåligt sätt att mäta det humanitära. För att vara tydlig är det totalt irrelevant i sammanhanget på grund av de höga kostnader som finns för mottagande i Sverige kontra flyktinghjälp i krisdrabbade länders närområden. Må så vara att det kan vara det land som tar emot flest asylsökande per år, men det betyder inte att det kan vara ett land som hjälper minst flyktingar totalt sett. Som jag tydliggjorde i interpellationen kostar en flykting i ett av UNHCR:s flyktingläger ca 7 kronor per dygn. Detta ska ställas i relation till kostnaden i Sverige, som kan ligga på mellan 2 000 och 16 000 kronor per dygn. Även en person som inte är så insatt i biståndspolitik och flyktingmottagande inser att dessa pengar gör betydligt mer nytta som bistånd än i Sverige. Sveriges regering tar alltså biståndspengar som skulle behövas hos de mest utsatta flyktingarna för att i stället öka resurserna till dem som finns i Sverige. Detta sker samtidigt som Förenta nationerna bönar och ber om 10 miljarder kronor för att klara det växande behovet av mat, medicin och övriga grundläggande förnödenheter, och det bara i Syrien. Jag ser inte hur man med gott samvete kan påstå att, som ministern uttryckte det, den politik som regeringen bedriver är kostnadseffektiv.

Herr talman! Jag kan med mycket gott samvete och stort engagemang säga att vi ska värna varje individs rätt till skydd och möta de behov som uppstår när människor försöker fly, som i det här fallet, undan förtryck men också undan ökande fattigdom, utsatthet och våld. Vi har i dag en i det närmaste okontrollerbar situation i Syrien, och många vittnar om att den riskerar att bli ännu värre. Att möta människorna i kringliggande länder - jag har själv varit i både Libanon och Jordanien för att se hur flyktingmottagandet där går till - och säga att vi, med den lilla rännil som söker sig till Sverige, skulle stänga våra gränser för dem vore mycket illa. Jag anser att vi har ansvar hela vägen. Vi lägger stora resurser på detta. Vi är den tredje största bilaterala givaren i den krisen. Andra länder bör och ska göra mer. När människor söker skydd i Sverige ska det prövas på ett bra sätt, och vi ska ha ett bra mottagande. Nu har vi rekordhöga nivåer av människor som söker frihet, skydd, säkerhet i vårt land. Då tar vi emot dem. Det är vår skyldighet. Att vi har denna mycket öppna och generösa inställning har också visat sig gagna Sverige. På så sätt visar vi att vårt engagemang är globalt och att vi även har förmåga att hantera det hela lokalt. Därför är det angeläget att jag som biståndsminister - inom biståndsramen - har hela finansieringsansvaret. Med den standard vi har i Sverige och med våra höga krav på ett rättssäkert och väl fungerande mottagande är det självfallet dyrare per capita att hantera flyktingar i Sverige än i till exempel Libanon, Jordanien, Irak eller Turkiet, för att ta några andra exempel. Vi gör både och. Varför skulle vi inte göra det?

Herr talman! Biståndsministern har fortfarande inte svarat på frågan om hon avser att arbeta för att minska kostnaderna för flyktingmottagande till förmån för mer pengar exempelvis till krisdrabbade länders närområden. Det kanske inte är så konstigt med tanke på regeringens överenskommelse med Miljöpartiet. UNHCR ansvarar i dag för över 43 miljoner människor, varav mer än en tredjedel är verkligt nödställda. Det är alltså dessa människor som regeringen och biståndsministern nedprioriterar till förmån för de relativt lyckliga som lyckats ta sig till Sverige. Ministern konstaterar i svaret att Sverige ska ta emot 1 900 personer. Därför vill jag passa på att upprepa det jag just sade, nämligen att över 43 miljoner människor är på flykt världen över. Stödet till UNHCR uppgick enligt regeringens budget 2012 till 613 miljoner kronor - 613 miljoner kronor fördelat på 43 miljoner flyktingar. Sveriges regering ger alltså strax över 14 kronor per år och flykting - 14 kronor. Regeringen lägger under en fyraårsperiod, enligt de uträkningar som vi låtit riksdagens utredningstjänst göra, 118,9 miljarder på invandringen till Sverige. Under samma period lägger regeringen endast 2,5 miljarder kronor på UNHCR. Det är en rätt stor skillnad. Det är lätt att slänga sig med ord som solidaritet och ansvarsfördelning, men när man tittar på siffrorna och på hur det ser ut i ett globalt perspektiv kan man inte annat än skämmas.

Herr talman! Jag vill inte att någon som bor, arbetar och betalar skatt i Sverige ska skämmas över det engagemang vi har. Tvärtom finns det all anledning att vara mycket stolt dels för att vi har en generös och ambitiös biståndsbudget, dels för att vi har en sammanhållen politik som ska se till att vi tar vårt globala ansvar. Det innebär att vi lever som vi lär. Om 43 miljoner människor är på flykt i världen, är det då för mycket att vi har 1 900 kvotflyktingar? Jag och regeringen tycker inte det. Det är i enlighet med internationella åtaganden. Jag får frågan om vi avser att minska kostnaderna, det som kommer in i biståndsramen, vad gäller den fruktansvärda katastrof och det mänskliga lidande som finns i Syrien, med risk för regional spridning och destabilisering, och med risk för att vi får ytterligare ökade krav på att människor söker sig till vårt land. Mitt svar är nej. Vi tänker fullfölja våra internationella åtaganden. När människor söker sig hit vill vi ge dem den möjlighet till skydd och prövning som de har rätt till. Det är vad vi gör. Vi upprätthåller det internationella systemet. Avser jag att minska kostnaderna genom sämre standard? Nej, vi vet att ett rättssäkert och väl fungerande mottagande kostar pengar. Jag vill passa på att tacka alla de kommuner som nu tar ett stort ansvar för ankommande flyktingar; man bor ju i en kommun när man bor i Sverige. Vi har ett stort ansvar som gör att Sverige likt få andra länder har tagit ansvar också i regioner där flyktingkriserna uppstår. Vi har inom ramen för UNHCR:s arbete, men också tillsammans med många andra FN-organ, försökt göra allt vad vi kan för att bidra till att de länder som nu tar emot fler flyktingar än vad vi kanske någonsin har gjort ska kunna klara det från dag till dag. Framför allt måste vi se till, herr talman, att vi har en politik som långsiktigt gör att vi inte hamnar i den här typen av situationer, att vi kan förebygga kriser. Vi måste arbeta för en politik grundad på respekt för de mänskliga rättigheterna och arbeta för demokrati och politiska lösningar för att få stopp på vanvettet i Syrien.

Herr talman! Jag skulle vilja påminna biståndsministern om att Sverige tar emot ungefär 30 procent av Europas samlade kvot. Jag kan känna stolthet över att Sverige hjälper många människor som är på flykt undan krig, förödelse, förföljelse och katastrofer, men även om Sverige i dag är den tredje största bilaterala givaren till UNHCR förklarar det inte att man tar pengar från de värst drabbade och mest behövande människorna som är på flykt världen över för att i stället bekosta ett ansvarslöst mottagande av asylsökande. Det är ett mottagande som gång på gång visat sig vara förödande för svenska kommuner, och gång på gång varnar lokala politiker från olika partier för en ohållbar situation. Jag vill därför passa på att friska upp ministerns minne. Bo Frank, kommunalråd i Växjö, Ilmar Reepalu, kommunalråd i Malmö, Boel Godner, kommunalråd i Södertälje, och Göran Dahlström, kommunalråd i Katrineholm, har i debattartiklar gått ut och sagt att situationen är ohållbar. Sedan kan man undra om regeringen eller Moderaterna ens själva är eniga. Håller biståndsministern med migrationsminister Tobias Billström eller varför inte Centerpartiets Staffan Danielsson? Att från ett statistiskt perspektiv visa sig duktig genom att ha en stor invandring till Sverige gör att ministerns påstående om humanitära behov för flyktingar som en prioriterad uppgift inte kan ses som någonting annat än ett stort hyckleri. Samtidigt är det ett hån mot de människor som inte ens i sin vildaste fantasi kan drömma om att sätta sin fot i Sverige.

Herr talman! Jag är stolt och tacksam för det mottagande som vi erbjuder den rännil av flyktingar som i dag kommer till Sverige. Det stämmer att vi tar en oproportionerligt stor andel av Europas samlade ansvar för att bereda människor som flyr krig och förföljelse en fristad. Vi är också en av de större biståndsgivarna. Även här skulle fler europeiska länder kunna göra mer. Men det rättfärdigar inte att Sverige skulle dra ned på sina ambitioner, ambitioner som det finns ett brett stöd för i denna kammare. Vi har historiskt klarat anspänningarna när stora mängder människor sökt sig till vårt land undan krig, förtryck och vanvett. Vi har klarat det tidigare tack vare sammanhållningen i vårt land. Vi har klarat det för att kommuner ställt upp. Människor erbjuds möjlighet att tillfälligt söka skydd för att sedan många gånger återvända. Allt detta bygger på att vi har ett internationellt, globalt, ansvar att se till att systemen fungerar både i Sverige och ute i världen där de stora katastroferna inträffar. Ingen vill egentligen ge upp och lämna sitt eget land. Ingen vill lämna sin region. Det är därför vi nu lägger ökade resurser på att möta behoven där de är som störst. Men det fråndrar oss inte ansvaret att också se till att vi har resurser för ett bra mottagande i Sverige. Så ser den svenska politiken ut. Det handlar om att stötta fattiga och förtryckta människor och ta ett gemensamt ansvar. Det är jag väldigt stolt över att vi lyckas med.