Dödsdatum

Interpellationsdebatt 18 mars 2014

Protokoll från debatten

Anföranden: 11

Anf. 34 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! Shadiye Heydari har frågat mig om jag är nöjd med dagens regelverk. En av de viktigaste frågorna för regeringen när den tillträdde i oktober 2006 var att minska det omfattande utanförskapet från arbetsmarknaden som till stor del bestod av sjukfrånvaro. Regeringen har genomfört en rad åtgärder som syftar till återgång i arbete. Åtgärderna har stor bredd och omfattar såväl en aktivare sjukskrivningsprocess som nya samverkans- och stödåtgärder för att underlätta för sjukskrivna att komma tillbaka i arbete. Shadiye Heydari ifrågasätter om dessa åtgärder haft effekt. Jag vill därför peka på att när Alliansen tillträdde i oktober 2006 hade ca 550 000 människor en förtidspension, det vill säga mer än var tionde i arbetsför ålder. I februari 2014 hade denna siffra sjunkit med ca 190 000 personer till drygt 360 000. Sjukfrånvaron i Sverige har samtidigt från att ha varit en av de högsta i Europa gått ned till en genomsnittlig europeisk nivå. Samtidigt som sjukförsäkringen ska ge drivkrafter och stöd för återgång i arbete behöver reglerna vara utformade så att de personer som är svårt sjuka kan känna sig trygga med försäkringen. Det är därför det finns regler till skydd för dem med allvarliga sjukdomar. Det kan givetvis vara svårt att bedöma vad som ska avses med en allvarlig sjukdom. Försäkringskassan som bär ansvar för denna prövning har därför fått stöd av Socialstyrelsen, som har tillgång till landets främsta medicinska expertis, att ta fram de kriterier som bör användas vid en sådan professionell bedömning. Socialstyrelsen anser att det bör röra sig om sjukdomar med viss varaktighet eller skador som trots adekvata behandlingar har medfört omfattande funktionsnedsättning. Även så kallade progredierande sjukdomar med sannolik risk för omfattande funktionsnedsättning och sjukdomar som fordrar en lång och krävande behandling bör, enligt Socialstyrelsen, betecknas som allvarliga. Till de allvarliga sjukdomarna hör också de som innebär en sannolik risk för individens liv inom fem år, enligt Socialstyrelsen. Socialstyrelsens kriterier handlar alltså om att bedöma sjukdomars karaktär av allvarlighet och inte, som interpellanten framför, om att bestämma en enskild persons dödstillfälle. Avslutningsvis vill jag som svar på interpellantens fråga säga att jag anser att den sjukförsäkring vi har i dag är bra och att den är bättre än den vi hade tidigare.

Anf. 35 Shadiye Heydari (S)

Fru talman! Jag ska börja med att tacka statsrådet för svaret. Jag kan konstatera att svaret på frågan om huruvida statsrådet är nöjd med dagens regelverk blir ett ja. Så sammanfattar jag det. Det är märkligt att sjukförsäkringsministern är nöjd med dagens regelverk trots att 75 000 människor i vårt välfärdsland Sverige hittills har utförsäkrats på grund av tidsgränser. Vi kan alla kan vittna om de senaste veckornas och årens berättelser om hur Försäkringskassans bedömning av vad som anses vara mycket svår sjukdom har ställt såväl enskilda som läkare och handläggare inför mycket svåra situationer. Debatten om de så kallade dödsintygen handlar i grunden, som ministern också sade, om tillämpningen av de riktlinjer som Socialstyrelsen utformat på regeringens uppdrag. Där är beräknat dödsdatum ett av de kriterier som listas. Försäkringskassan kräver av svårt sjuka att de ska intyga när de ska dö för att de ska slippa utförsäkras. Detta finns att läsa i tidningsartiklar och på nätet. Ministern kan själv googla och se hur Försäkringskassan har ställt frågorna. Jag tycker att det är beklagligt att man utsätter människor för detta. Tillämpningen innebär att cancersjuka eller svårt sjuka patienter utsätts för ännu mer stress och oro i en tid då de rimligtvis borde få ägna all kraft åt att klara den tuffa medicinska behandlingen. Detta är inte acceptabelt, ministern. Det är uppenbart att dagens regelverk inte fungerar. I stället för att man underlättar och hjälper människor tillbaka till jobb och sysselsättning utsätter man dem för ännu mer stress. Fru talman! Statsrådet skriver i sitt svar: Samtidigt som sjukförsäkringen ska ge drivkrafter och stöd för återgång i arbete behöver reglerna vara utformade så att de personer som är svårt sjuka kan känna sig trygga med försäkringen. Det är därför det finns regler till skydd för dem med allvarliga sjukdomar. Jag undrar vilket skydd vi talar om, ministern. Är det verkligen okej för statsrådet att man frågar en cancersjuk person när han eller hon ska dö? Är ni verkligen nöjda med dagens regelverk?

Anf. 36 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Det är personer som är sjuka som själva har vittnat om att de har fått frågan om de kan ange ett dödsdatum. Frågan går då till deras behandlande läkare. Det är en mycket svår situation för dem som får frågan och även för behandlande läkare. Läkarna säger oftast att det är omöjligt att fastställa ett dödsdatum. Men om det är en sjukdom som är så allvarlig att den är livshotande borde det räcka. Cancer, exempelvis, är livshotande. Detta är ett av kriterierna i Socialstyrelsens riktlinjer. Det ska handla om en sjukdom som är så allvarlig att den kan innebära döden inom fem år. Frågan är om riktlinjerna inte borde ses över. Det är arbetsförmågan det handlar om; det ska inte handla om huruvida man lever eller är död. Den frågan borde man inte gå in på. Det borde räcka att kunna konstatera att arbetsförmågan är så pass nedsatt av sjukdomen och att allmäntillståndet är så pass dåligt på grund av sjukdom att man får möjlighet att vara sjukskriven och slipper bli utförsäkrad. Detta är en svår stress för sjuka människor. De är väldigt sjuka, och många gånger kan sjukdomen också vara livshotande i förlängningen. Dessutom ska de känna den ekonomiska pressen och stressen. Förutom att det är omänskligt att det går till på det här sättet är frågan vilka chanser personen har att bli frisk och återvända till arbetslivet när han eller hon utsätts för den stress som det innebär. Om man är så pass allvarligt sjuk borde man få ta det lugnt och rehabilitera sig. Här borde vi sätta stopp för utförsäkringarna. I dag är huvudregeln att man ska växla mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och att man med jämna mellanrum ska söka arbete oavsett hur sjuk man är. Detta är huvudregeln, och sedan finns det undantag. Med denna huvudregel blir det en svår press och stress för dem som är allvarligt sjuka. Det första vi borde göra är att ge dessa människor lite lugn och ro. Det andra vi borde göra är att satsa mer på rehabilitering. Det är något som har varit eftersatt under många år. Om människor ska kunna återvända till arbete är den främsta drivkraften egentligen inte att man måste för att man annars blir totalt utfattig. Drivkraften borde i stället vara att man blir bättre i sin sjukdom om det är möjligt. Det är ju inte allt som går att behandla. Men om det är möjligt bör man få rehabilitering, om inte annat för ett bättre allmäntillstånd. Även om man inte kan arbeta får man en bättre livskvalitet på det sättet. Man kan konstatera att den linje som vi har nu - den hårda linjen - varken har lett till att människor blir friskare eller att de kan återvända till arbetslivet. Det är 75 000 personer som har utförsäkrats, och 70 procent av dem är kvinnor. Man kan alltså också se en tydlig jämställdhetsfaktor i detta. Nu ökar sjukskrivningarna, och det gäller framför allt psykiska diagnoser. Man kan se ett samband med stress och press i arbetslivet som leder till ångest, utbrändhet, depressioner och andra psykiska diagnoser. När man nu utvärderar hur det har gått kan man se att människor är sjuka. Stressen och pressen är stor både i arbetslivet och när man har blivit sjukskriven, vilket försvårar återhämtning och ett återvändande till arbetslivet. Det borde man ändra på.

Anf. 37 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för ett uttömmande och konkret svar på svepande kritik. När jag sedan hör den muntliga presentationen från de två socialdemokraterna blir jag inte imponerad. Det är svepande, tendentiösa inlyssnanden av enstaka individer där man målar upp bilden av att ett stort och viktigt socialförsäkringssystem inte skulle fungera. Låt oss därför slå fast några viktiga siffror. 97 procent av dem som söker hos Försäkringskassan för att få sjukpenning får detta beviljat. Det låter nu som om ett system som ger 97 procent av alla precis det som de har önskat och ansökt om skulle ha havererat. Det verkar vara ett väldigt konstigt resonemang. Försäkringskassan fattar 19 miljoner beslut om året, och det är klart att det finns beslut som går emot de sökande. Då kan man överklaga. Oftast görs inte några överklaganden, och då vet inte vi som lagstiftar om det är fel på lagen eller om ett handläggningsfel har begåtts. Låt oss gå över till de 75 000. Det sägs att det är en hård linje. Det finns ytterligare en siffra: Av dessa 75 000 återvänder i princip 50 procent, efter en prövotid på Arbetsförmedlingen för att se om det finns en arbetsförmåga anpassad till arbetsmarknaden, till försäkringen för en ny period. Men det är 50 procent som inte återvänder. Av dessa 50 procent är 10 procent i arbete, och 40 procent går in i olika arbetsförmedlingsstödjarprogram, alltså arbetsmarknadsprogram. Jag skulle tycka att det vore förvånande att reflektera lite grann, om jag var socialdemokrat, över hur det var under den tid ni regerade. Då fanns inte dessa 50 procent, utan då satt allihop fast i en sjukskrivning som när den var långtida oftast ledde till en säker förtidspensionering. Det var därför vi hade de groteska förtidspensioneringstal som socialförsäkringsministern just nämnde i sitt svar. De har nu minskat från 550 000 till 360 000. Vi har alltså 190 000 färre förtidspensionärer. Det är en fröjd för Sverige och för dessa individer. Jag ska också tillägga att man glömmer att säga när det gäller de här undantagen som finns, som också berör detta med om man har en dödlig sjukdom, att 25 000 individer fortsätter inom sjukpenningssystemet. Så är det just för att man har undantag. Det är den inkluderande, omtänksamma tanken att man inte alls utförsäkrar i det nuvarande regelverket på det sätt som Socialdemokraterna beskriver. Det är en viktig siffra att komma ihåg. När det sedan gäller begreppet dödsrisk tror jag att det finns en fundamental missuppfattning i fråga om det som torgförs av Socialdemokraterna. De här riktlinjerna som Socialstyrelsen tog fram 2010 och sedan reviderade 2012 består av ett konkret och bra femsidigt dokument som är ett stöd för handläggare på Försäkringskassan. Det här med femårsrisken för död är ett statistiskt begrepp som man använder inom medicinen när det gäller all sjuklighet för att få en uppfattning om medianöverlevnad och medelöverlevnad för en viss typ av diagnos, givet hur den gestaltar sig. Det är faktiskt ett väldigt bra begrepp att använda statistiskt för att följa vissa allvarliga sjukdomar. Nu föreslår Socialstyrelsen att man kan ta stöd av detta begrepp, och det ger snarast ytterligare möjligheter för Försäkringskassans handläggare att göra undantag för individer fast de kan leva mycket längre. Det är alltså en total missuppfattning att det här skulle vara något negativt för dem som drabbas. Det är snarare så att det här ökar på möjligheten att inte utförsäkras på oskäliga grunder. Jag tycker att man får skärpa debatten och inte säga att det här skrämmer upp folk. Det står ingenstans i det här dokumentet att man inte ska ta individuella hänsyn, utan det bygger snarast på omtanke om att individer som har risk för en dödlig sjukdom ska kunna undantas. Det är syftet.

Anf. 38 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! Om vi börjar med frågan om allvarlig sjukdom och begreppen som finns kring detta måste jag säga att jag är lite förundrad över denna nästan systematiska vilja att misstänkliggöra Försäkringskassans arbete med detta. Man vill misstänkliggöra Försäkringskassan, Socialstyrelsen och avsikten med att kunna komma fram till om en sjukdom är riktigt allvarlig eller inte. Nu ska jag citera direkt från ett pressmeddelande på Försäkringskassans webbplats. De får ju frågor kring detta när det uppstår en mytbildning. "Socialstyrelsens kriterier ställer inte krav på exakt vilka frågor Försäkringskassan behöver ha svar på för att bedöma om en person har en allvarlig sjukdom. De ska fungera som ett stöd för handläggaren att vara vägledande för vilken information Försäkringskassan kan behöva hämta in i det enskilda ärendet. Den som är sjuk behöver aldrig lämna ett intyg eller liknande om sjukdomens allvarlighetsgrad utan bedömningen görs i en dialog mellan Försäkringskassan och vården." Jag begriper inte varför ni så brutalt, tycker jag, misstänkliggör Försäkringskassans och Socialstyrelsens arbete med att seriöst försöka hjälpa handläggare som själva normalt inte är medicinare att göra korrekta bedömningar. Jag tycker att det är helt obegripligt. Och nu till sådant som jag dock begriper: Är jag nöjd eller inte? Det finns nog goda skäl att aldrig vara nöjd så länge det finns sociala problem kvar i ett land. Det driver många av oss som håller på med socialpolitik. Men det finns banne mig skäl att vara mer nöjd i det system som vi har i dag än det vi kom ifrån. I dag är det ungefär 20 procent som blir kvar i sjukförsäkringen efter sista tidsgränsen därför att de i praktiken får sjukersättning. Av de som lämnar är det ungefär 10 procent som efter att de varit hos Arbetsförmedlingen har arbete. Det är de 10 procent som ni över huvud taget aldrig såg tidigare, antagligen för att de hade arbeten som ni inte tyckte var värda någonting. 45 procent är i program hos Arbetsförmedlingen. De är arbetslösa i Arbetsförmedlingens program och är närmare arbetsmarknaden nu än de var tidigare. Ungefär ytterligare 45 procent kommer tillbaka till sjukförsäkringen, därför att de helt korrekt bedöms fortfarande vara sjuka och inte kunna tillgodogöra sig insatser från Arbetsförmedlingen, och de påbörjar då en ny period. Jag förstår mycket väl att det här inte är en enkel process för människor som inte vill något hellre än att bli friska och komma tillbaka till arbetet, men prövar man aldrig arbetsförmågan finns det heller ingen arbetsförmåga att ta fasta på. Den sista frågan är: Hade det varit bättre om de här människorna i praktiken hade varit förtidspensionerade eller i långvarig sjukskrivning? Det är det enda ni erbjuder. Ni är emot det vi gör. Ni vill ta bort tidsgränserna, och som av ett mirakel skulle människor inte vara kvar i förtidspensioneringar eller långa sjukskrivningar. Det är inget seriöst sätt att göra det på. Om ni i stället hade sagt att ni vill ha fler långa sjukfall och fler i förtidspension för att ni tycker att det är bättre att de slipper pröva sin arbetsförmåga, då kunde jag åtminstone ha respekt för att vi tycker lite olika, på allvar. I stället låtsas ni som att Göran Perssons ord från 2003 om att den svenska sjukfrånvaron skulle halveras kunde bli verklighet utan att någon människa någon gång prövar sin förmåga och kommer fram till att det just nu inte går. Jag tycker inte att detta är ett seriöst sätt att diskutera en helt central del av svensk välfärdspolitik.

Anf. 39 Shadiye Heydari (S)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Jag blir bara mer upprörd när jag hör att även Finn Bengtsson, som själv har jobbat som läkare, säger att det här gäller enstaka individer. Det handlar om människor och inte siffror. De är viktiga människor för mig oavsett hur många det handlar om. Det är viktigt att respektera dem och inte utsätta dem för ännu mer oro och stress genom att ställa de här frågorna. Vi misstänker inte Försäkringskassan och Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har ju tagit fram de här regelverken på uppdrag av regeringen. Det handlar om er politik och inte om vad Försäkringskassans handläggare gör eller inte gör. Det här är inte okej. Ingen vill att vi ska gå tillbaka till tiden då det inte funkade. Det handlar självklart om bättre rehabilitering, om satsningar på företagshälsovård, om bättre samordning så att de här människorna som hamnar i sjukdom eller råkar ut för en olycka får hjälp och stöd i tid och om att man inte ska utsätta cancersjuka patienter och svårt sjuka människor för oro. Det var därför jag väckte frågan. Ni har själva också sett, Finn Bengtsson och ministern, att det här är fakta. Det handlar om människor och inte siffror, och det är det jag blir upprörd över. Man får gång på gång höra att det var dåligt under vår tid vid makten. Men det var tvärtom också. Det är sant att ohälsan och sjukpenningtalen har minskat, det sade ministern också. De minskade mycket under perioden 2003-2006, då vi hade en socialdemokratisk regering som gjorde stora insatser men utan att utförsäkra, sänka ersättningar och utsätta människor för oro. Man satsade på aktiva rehabiliteringsinsatser, på att erbjuda människor stöd och hjälp för att komma tillbaka till jobb och sysselsättning. Det som krävs är bättre rehabilitering, bättre företagshälsovård och bättre samordning vad gäller parterna, alltså arbetsgivare, Försäkringskassan och primärvården, så att man ser till att människor kommer tillbaka till jobb. Regeringens ambition var att minska utanförskapet. I dag ser vi att 75 000 människor är utförsäkrade och har hamnat utanför trygghetssystemet. 70 procent av dem är kvinnor. Vi kan alla vittna om hur personer som drabbas av svåra sjukdomar inte erbjuds möjlighet att komma tillbaka till jobb eller utbildning och inte erbjuds aktiv rehabilitering, trots att man har avsatt åtskilliga resurser för det. Jag kan konstatera att statsrådet är nöjd med sjukförsäkringen. Det är jättebra om du är nöjd, men frågan kvarstår: Kommer regeringen verkligen inte att göra någonting för att se över riktlinjerna så att man inte utsätter de sjuka för ännu mer stress? Vad är ditt svar till de cancersjuka, statsrådet?

Anf. 40 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Någonting som i alla fall är ganska oomtvistat är att många människor har hamnat i ekonomisk stress till följd av det här. Många har utförsäkrats och hälften har återvänt till sjukskrivning. Det är också ett tecken på att de faktiskt borde få rehabilitering i stället för att hamna på Arbetsförmedlingen. Det första steget för att kunna arbeta är nämligen att man mår tillräckligt bra för det. Det räcker inte att skicka någon till Arbetsförmedlingen. Det gör inte arbetsförmågan större, och det ökar inte heller chansen för att få jobb. Det är väldigt svårt att få jobb i dag, även för dem som är fullt friska. Och ännu svårare är det för de sjuka. Det betyder inte att jag inte vill att människor ska arbeta. Däremot vill jag att man gör saker i rätt ordning. Och det första steget är att satsa på arbetsmiljöarbete, vilket regeringen har skurit ned på. Det finns ett starkt samband mellan sjukskrivningar och dåliga arbetsmiljöer. Därför kan jag inte förstå hur man kan försämra arbetsmiljöarbetet. Det är ju det första steget. Det andra steget är när någon trots allt blir sjukskriven, på grund av dålig arbetsmiljö eller av andra skäl. Då ska man sätta i gång med rehabilitering direkt. Många har tyvärr blivit utan rehabiliteringsinsatser. De får sänkt ersättning. Det leder dock inte till att personen blir frisk; det leder bara till ekonomisk stress. Vi borde också satsa mer på företagshälsovård och på att på ett bättre sätt förebygga ohälsa ute på arbetsplatserna. Regeringen har skurit ned även på det arbetet. Avslutningsvis kan jag konstatera att bland de av Kommunals medlemmar som har blivit sjukskrivna har en tredjedel förlorat mer än 5 000 kronor i månaden. Det innebär verkligen ekonomisk stress.

Anf. 41 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Jag ska försöka reda ut några begrepp ytterligare för att de socialdemokratiska debattörerna ska förstå hur man resonerar när det gäller dödsbegrepp och bland annat cancerfrågan. Jag vill reda ut dessa frågor i stället för att skrämma folk med helt felaktig information, vilket jag påstår att de båda socialdemokraterna här gör. Socialstyrelsens riktlinjer har tagits fram och reviderats när det gäller betydande risk för död inom fem år. Låt mig ta ett exempel: Om man har mycket elakartad cancer i bukspottskörteln eller i gallgångarna har man ibland det som heter medianöverlevnad på tre månader. Det innebär inte att individer som drabbas av detta alltid dör efter tre månader. De kan leva väldigt länge. Men riktlinjerna erbjuder en möjlighet att undanta dem från att utförsäkras, från att lämna sjukförsäkringen. Det är alltså en positiv möjlighet när det gäller till exempel tumörsjukdomar. På det sättet kan man använda instrumentet. Det är så det är tänkt att ge stöd, även om man lyfter fram att det också måste individualiseras. När det sedan gäller cancer har Försäkringskassan på uppdrag av riksdagens utredningstjänst tagit fram information om hur det förhåller sig. Socialdemokraterna sprider vitt och brett att cancersjuka kastas ut ur sjukförsäkringen. Det konstateras att 17 000 fall hade diagnosen tumörsjukdom - många av dem är godartade - men trots det fick faktiskt över 99 procent ersättning från sin sjukförsäkring, i laga ordning. I dokumentet från den 20 februari, som finns att hämta hem från Försäkringskassan, beskriver man just de få promillen som inte fick ersättning och motiven för det. Det handlade inte alls om att någon med elakartad sjukdom kastades ut ur någon sjukförsäkring på den grunden. Var snälla och skärp upp den debatten, socialdemokrater!

Anf. 42 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! Det fanns en tid när Socialdemokraterna värnade socialförsäkringarna som en central del av svensk välfärdspolitik. De var inte något man placerade människor i, inte något man använde för att bevisa sin allmänna generositet genom att inte kräva av människor att göra svåra omställningar och komma tillbaka. Det fanns en tid när detta var helt självklart. Det är märkligt att det aldrig resoneras så längre. Ni har byggt upp de här försäkringarna. Ni har varit centrala för att bygga upp försäkringarna, och nu låtsas ni som att det är ett system som ska användas helt utan koppling till människors förmåga. Det är anmärkningsvärt. Ni bekymrar er aldrig någonsin för om lite för många människor är utanför lite för länge. Det är alltid en person för lite som är sjukskriven, och det är en person för lite som är förtidspensionerad. Ni måste ha en fantastisk världsbild. Jag citerar interpellanten: "Ingen vill att vi ska gå tillbaka till tiden då det inte funkade." Det var ändå ett påpekande som jag kan instämma i. Det är bra. Men det låter aldrig så. Om ingen vill tillbaka till den tid då det inte funkade hur ska det då vara i stället? Kan ni beskriva, i grova drag, hur det ska fungera när sjukförsäkringen är en omställningsförsäkring, när man inte missbrukar den, när den inte är till för att dölja människors arbetslöshet och när det inte är 550 000 förtidspensionärer. När det inte är på det sättet som ingen vill komma tillbaka till, hur är det då? Jag har i snart fyra år lyssnat på och deltagit i interpellationsdebatter här och har inte en enda gång fått en vettig beskrivning på hur det skulle gå till. Den minskning av sjukpenningen som ni sjösatte 2004-2005 skedde till priset av motsvarande ökning av förtidspensionering. Det är bara att titta på graferna. Det är hur enkelt som helst. Ni lät bli att ha människor kvar i sjukpenning där de fick högre ersättning och fortfarande förväntades försöka komma tillbaka och flyttade i stället över dem i permanent eller tidsbegränsad sjukersättning med lägre ersättning, väsentligt lägre ersättning. Ni anklagar aldrig er själva för att göra fattiga sjuka av den tidens förtidspensionärer när ni tog ifrån dem ersättningen. Ni passade dessutom på att ta bort dem ur arbetskraften och förbättrade också arbetslöshetsstatistiken. Det var inte värdigt. Min poäng, vilket jag har försökt säga i snart fyra år nu, är inte att det här är enkla saker. Jag är fylld av respekt för de människor som kämpar för att komma tillbaka trots svårigheter, som flyttar, som byter yrke, som byter inriktning, som tackar ja till subventionerade arbeten, som jobbar deltid, som gör det man kan göra när man har drabbats av skada eller sjukdom. Jag är lika respektfull inför de människor som arbetar i vården och på Försäkringskassan och som har till uppgift att se till att människors potential tas till vara men också att inte bara lämna människor därhän. Jag tycker att det är otroligt komplicerat och svårt att förstå att det på något sätt skulle vara bättre att inte se sanningen i vitögat. Vi står inför svåra, komplexa avgöranden, och de människor som ska fatta de besluten, som ibland överklagas och ibland korrigeras i domstol, är värda respekt för sitt svåra arbete. Hälften av dem som lämnar sjukförsäkringen vid den bortersta tidsgränsen återvänder. De får tillbaka sin sjukpenning; de får en högre ersättning än den ersättning man tidigare fick som mer eller mindre evig förtidspensionär, vare sig det kallades tidsbegränsat eller permanent. Jag förstår inte vilket alternativ ni egentligen ställer framför er. Allt skulle vara bättre, men ingenting måste göras om mot tidigare. Framför allt ska det inte gå tillbaka till hur det var tidigare. Det är en för mig helt obegriplig ekvation.

Anf. 43 Shadiye Heydari (S)

Fru talman! Min fråga handlade om dödsdatum, inte om hur det var då eller hur det är nu. Det handlar om respekten för de människor som har drabbats av cancer och att man tänker om och inte ställer de frågorna. För mig och för de människor som har haft anhöriga eller som själva har drabbats av cancer är denna fråga jättekänslig. Jag tycker att man ska respektera människor som drabbas av cancer och inte utsätta dem för ännu mer. Jag tror att det går att ändra på regelverket. Det måste finnas en lösning. Ni kan inte hålla på och säga att vi skrämmer människor. Det handlar inte om att skrämma människor. Det handlar om respekt, Finn Bengtsson. Jag blir upprörd. Man kan se till att förbättra för människor, för de sjuka, så att de får rehabilitering i tid och kommer tillbaka till ett arbete, till någon sysselsättning eller till utbildning. Man ska självklart se över taket och satsa på företagshälsovård och på arbetsmiljön. Man ska titta på de viktiga frågorna samt på bättre samordning mellan sjukvården, Arbetsförmedlingen, arbetsgivare och Försäkringskassan. Det är det man kan göra, ministern. Regeringen hade en bra ambition om att minska utanförskapet, men det klarade de inte av. Min fråga till ministern kvarstår. Kommer regeringen att se över regelverket eller inte?

Anf. 44 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! Utanförskapet har totalt sett minskat rejält. Det kan man läsa i nästan varje seriös genomgång av utanförskapets utseende. Senast häromdagen kom en ganska fyllig beskrivning över två sidor i Dagens Nyheter som del för del beskrev utanförskapets utveckling. Jag är den förste att titta på sådant som har en problematisk utveckling. Vi har en ökad korttidssjukfrånvaro i dag. Det är bekymmersamt, vilket jag sagt i kammaren många gånger. Vi måste få bättre förståelse för vad det är som driver den kortaste sjukfrånvaron liksom vad det är som på längre sikt driver en ökad psykisk ohälsa, visserligen som spegelbild till minskad somatisk ohälsa. Vad driver på detta? Vad kan vi lära oss av det? Det är viktiga frågor att ställa. Det finns mycket som hela tiden kan förbättras och ändras. Jag är av den fasta övertygelsen att sjukförsäkringen aldrig blir färdig. Vi kommer aldrig att vara helt nöjda. Det måste vara en strävan att göra saker bättre än tidigare. Vi måste hjälpa fler människor. Det måste vara själva idén bakom allt det. Vad beträffar den konkreta fråga som föranledde interpellationsdebatten kan jag inte göra annat än hänvisa till de professionella människor som interpellanten i praktiken anklagar för att missbruka sin arbetsuppgift och ställa illegitima frågor till människor. Det var alldeles uppenbart. Det är en brutal anklagelse mot människor och har aldrig bevisats ordentligt. Det hela är mycket märkligt. Om människor begår allvarliga misstag ska de rättas till den vanliga vägen, inte av ett statsråd i riksdagens talarstol. Det är alldeles uppenbart att om det är så som Försäkringskassan skriver, att den som är sjuk behöver aldrig lämna intyg eller liknande om graden av allvar hos sjukdomen utan bedömningen görs i en dialog mellan Försäkringskassan och vården, då tar jag det på allvar. Är man missnöjd med det tycker jag att man ska vända sig till Försäkringskassan med sina anklagelser.

den 7 mars

Interpellation

2013/14:336 Dödsdatum

av Shadiye Heydari (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Sjukförsäkringen bygger på den grundläggande principen att alla är med och bidrar till en gemensam försäkring och alla har samma rätt att få ta del av den när man behöver. Vi finansierar den gemensamt genom arbete och avgifter på lönen och alla kan lita på att den träder in när man behöver.

I Sverige är det i dag alltför många som står långt ifrån arbetsmarknaden på grund av sjukdom. Vägen tillbaka till ett arbete är i dag väldigt lång och snårig. Många kommer aldrig tillbaka till ett arbete och egen försörjning. Det är beklagligt.

Moderaterna gick till val 2006 med stora ord om att de skulle bryta utanförskapet och få fler i arbete. Och de menade bland annat att alldeles för många i Sverige var sjukskrivna eller hade förtidspension och det var Socialdemokraternas fel.

Ända sedan den nya sjukförsäkringen infördes 2008 har den varit ett problem, mest för de sjuka som kastats ut ur trygghetssystemet. Enligt den senaste rapporten har 75 000 personer utförsäkrats. Tidsgränserna kan vara bra, men som de tillämpats har de inneburit oro och stress för de sjuka. Sjuka människor utförsäkras och överförs till Arbetsförmedlingen i stället för att få rehabilitering och stöd.

Vi alla kan vittna om de senaste dagarnas, veckornas och årens berättelser, om hur Försäkringskassans bedömning av vad som anses vara mycket svår sjukdom ställt såväl enskilda som läkare och handläggare inför mycket svåra situationer. Debatten om de så kallade ”dödsintygen” handlar i grunden om tillämpningen av de riktlinjer som Socialstyrelsen utformat på regeringens uppdrag. Där är beräknat dödsdatum ett av de kriterier som listas.

Tillämpningen innebär att cancersjuka eller svårt sjuka patienter utsätts för ännu mer stress och oro, i en tid då de rimligtvis borde få ägna all kraft åt att klara den tuffa medicinska behandlingen. Detta är inte acceptabelt. Det är uppenbart att dagens regelverk inte fungerar. I stället för att underlätta och hjälpa människor tillbaka till jobb och sysselsättning, så utsätts de för ännu mer stress.

Min fråga till statsrådet Kristersson blir därför:

Är statsrådet nöjd med dagens regelverk?